fredag, december 28, 2007

Att intervjua finansdoldisen Thomas Sandell


Currents 4 2007.
Utlandssvensken Thomas E. Sandell är en av de mest framgångsrika hedgefond-investerarna i New York, men han är också en av de skyggaste när det gäller media. Låt oss säga att hans förtroende för journalister är begränsat. Men mediernas intresse för honom är inte svår att förstå eftersom hans hedgefond Castlerigg Investments (som drivs av Sandell Asset Management Company i New York) vuxit med nästan 15 procent i snitt sedan starten 1998. Fonden hade vid starten tillgångar på 40 miljoner dollar. De har idag vuxit till 7,5 miljarder.

Jag hade försökt få en intervju med Thomas Sandell i över ett år, men det verkade omöjligt. En gång försökte jag komma tillräckligt nära för att fråga honom öga mot öga genom att anmäla mig till en kväll med Sandell som den svensk-amerikanska handelskammaren i New York arrangerade. Men jag fick ett emejl till svar som förklarade att journalister var bannlysta från tillställningen, även om vi tänkte komma dit som privatpersoner. Jag pratade också med Sandells advokat som var väldigt trevligt och lovade att kolla, men det gav inget.

Jag hade så gott som helt gett upp när nyheten kom om överenskommelsen mellan SEC och Sandell Asset Management. SEC hade undersökt en serie transaktioner firman gjort efter orkanen Katrina och det gick rykten om att man tänkte statuera exempel, men istället blev det en överenskommelse där firman betalade tillbaks vinster man gjort på transaktionerna och ledningen fick böta för misstagen. Jag hade ringt runt och kollat in vad SEC och medierna publicerat och hade en text klar att sända när jag beslöt mig för att ringa ett samtal till. Jag visste att ingen skulle svar, men ändå, då kunde jag åtminstone avsluta artikeln med att jag försökt nå herr Sandell.

Det var sent på eftermiddagen, vid sextiden tror jag. Någon svarade på andra sidan och jag bad att få tala med herr Sandell.
”Det är jag,” svarade rösten.
Jag blev paff, men dolde min förvåning och förklarade mitt ärende. Han sa att han inte ville kommentera, att han aldrig pratar med pressen, men att han var villig att titta på min artikel för att se om den innehöll sakfel. Okej, det var bättre än inget tänkte jag och skickade över texten. En halvtimma senare ringde det och det var Sandell. Han hade hittat en massa fel, så jag lyssnade idogt och antecknade. Han var väldigt saklig och verkade inte vara ute efter att slå blå dunster i ögonen på mig, så jag rättade det som verkade rimligt och som jag kunde kolla upp på annat håll. Vi gick ett par vändor till och under tiden fick jag en serie kommentarer som han gick med på att jag kunde använda. Det blev en rapport för Realtid.se som var ensam i världen om att ha kommentarer från Sandell till SEC-storyn. Jag brukar normalt vara skeptisk mot folk som vill se artiklar innan de går i tryck och lovar aldrig att ge dem sista ordet om vad det ska stå, men särskilt när det gäller komplicerade tekniska saker, så kan det vara en otjänst mot läsarna att inte lyssna på kritik och synpunkter. Vi gick fram och tillbaks ett par rundor och till slut hade jag en text som han inte protesterade mot, även om han helst sett att jag inte skrivit nåt alls.

Jag vet inte varför han besvärade sig med att prata med mig när han inte pratar med Wall Street Journal eller New York Times, men faktum var att han gjorde det och det verkade som att vi byggde upp ett förtroende under processen. Vilket jag använde för att fråga honom om han skulle kunna tänka sig att ge en intervju för Currents, som jag är redaktör för. Han föreslog att vi skulle träffas och käka lunch och prata mer om saken. Den lunchen tog plats 25 oktober och växte snabbt ut till den intervju som jag skrev för tidningen Currents och som finns publicerad i min bok Swedish-American Currents.

Hans Sandberg

tisdag, december 18, 2007

Putin släpper inte greppet, men vad är det han vill?

En ny kusk blir det, men Vladimir Putin vill av allt döma fortsätta hålla i tömmarna, denna gång som premiärminister. Det får mig att tänka på Kina efter Mao’s död, då vi hade en rad ledare som ”övningskörde” medan Deng Xiaoping satt bredvid och höll i handbromsen.

Den som vill läsa en intressant analys av den nya världsordning som växer fram med ett försvagat USA, ett mäktigt Ryssland och snabbväxande Kina kan läsa min intervju med den oberoende amerikanske experter W. Joseph Stroupe i Realtid.se. Stroupe har skrivit boken ”Russian Rubicon – Impending Checkmate of the West” och anser att det är USA:s fiasko i Irak som gjort det möjligt för president Putin att utmana dagens världsordning.

”Det kalla kriget är tillbaks, men i en råare och mindre ideologisk form,” sa han i min intervju. Det är enligt Stroupe USA:s arrogans, inte minst under George W. Bush, som fått Putin att utveckla en strategi för att förändra den ekonomiska, politiska och militära balansen i världen.

”USA har aldrig kommit över tänkandet från det kalla kriget. Både Clinton-regeringen och Bush-regeringen insisterade på USA:s dominans, medan alla andra, inklusive och i synnerhet Ryssland, fick nöja sig med en mycket, mycket avlägsen andraplats. Men man kan inte behandla ett land som Ryssland på det sättet. Det går bara inte. Det var en mycket, mycket dum politik och man förlorade Ryssland, vilket var onödigt. De skulle ha kunnat dela den globala dominansen med Ryssland, men de var förstås alltför giriga. De visade ingen respekt och uppskattade inte landet som en möjlig vän och partner, men nu ser Ryssland till att hon uppskattas som en rival.”

Hans Sandberg

Klicka på dessa länkar för att läsa hela intervjun:

Ryssland, USA och Kina - Intervju med W. Joseph Stroupe, del I. (2007)

Ryssland, USA och Kina - Intervju med W. Joseph Stroupe, del II. (2007)

Läs också Russia Looks To China For Political Power Lessons på min engelska blog, The Nordic Link

måndag, december 17, 2007

Carl Freer talade ut, men var det någon som lyssnade?

Carl Freer med sin Gizmondo i NYC.

Det är nu en månad lite drygt sedan Realtid.se publicerade min långa intervju med Carl Freer. Jag hade väntat mig, om inte en folkstorm, så i varje fall en liten mediacirkus, men den sensationella intervjun har förbegåtts med nära nog total tystnad. IDG citerade den och E24 noterade nyheten, samtidigt som man skrev att ”kompanjonen Stefan Eriksson..... står inför rätta i Kalifornien och riskerar drygt elva års fängelse...” Nu var det förstås hösten 2006 som Stefan Eriksson stod inför rätta och sedan dömdes till 3,5 års fängelse, men man ska väl inte hänga upp sig på bagateller.... Det är inte bara svenska medier -- och blogosfären som ju skulle vara på hugget när mediajättarna sover -- som ignorerat nyheten, utan det gäller även internationellt. Ett par bloggar har noterat saken, men that’s all, folks.

Jag måste erkänna att jag var lite orolig när jag skrev ut Freer-intervjun. Är det något som de vet som inte jag vet? Men isåfall borde åtminstone en bloggare, journalist eller redaktör tagit bladet från munnen vid det här laget. Det faktum att så inte skett gör i mina ögon intervjun med Carl Freer desto mera intressant.

Den som vill läsa hela min rapport om Carl Freer, Gizmondo, Xero Mobile, Blowfish Works och Gizmondos förestående återuppståndelse kan klicka på denna länk:

Han överlevde Gizmondo


måndag, juli 16, 2007

Globaliseringen - ”Vi har nått slutet på linan”

Dagens hyperspecialisering innebär ett enormt risktagande som när som helst kan leda till en katastrof, varnar ekonomen Barry C. Lynn.

Den amerikanska regeringen var länge mån om att det amerikanska näringslivet skulle kunna motstå utländska påtryckningar och katastrofer. Antitrust- och handelspolitiken skulle förhindra monopol och garantera tillgången på strategiska varor och teknologier.

Så var det i stort sett från USA:s förste finansminister Alexander Hamilton till president Ronald Reagan, men denna modell revs sönder efter det kalla krigets slut samtidigt som världen blev alltmer instabil.

– Världsekonomin brukade ha vattentäta skott i form av vertikalt integrerade företag och nationalstater, men detta har ändrats radikalt under de femton åren efter det kalla krigets slut, säger Barry Lynn, som är expert på globala industrisystem vid tankesmedjan New America Foundation i Washington DC.

När dessa inre och yttre skydd urholkades eller togs bort kunde företag och nationer effektivisera sina näringsliv genom ökad arbetsdelning och handel. Marshallplanen och Kol- och Stålunionen (1952) stimulerade Europas industriella återuppbyggnad och lade grunden för den europeiska unionen.

Man ska komma ihåg att denna strukturomvandling skedde under den amerikanska ockupationsmaktens och de olika nationalstaternas politiska ledning, vilket inte var fallet när USA genomförde en liknande strukturomvandling, först genom handeln med Japan och Sydkorea och sedan på 1990-talet med Kina och Indien.

– Vi gjorde det i full fart och utan något som helst politiskt innehåll. Det fanns ingen motsvarande politisk struktur för att reglera, eller övervaka denna radikala omställning av den industriella organisationen. Det som tog sextio år i Europa genomförde amerikanerna med Kina på femton år. Och Kina är en radikalt annorlunda nation. Vi visste inte ens vad vi gett oss in på, säger Barry Lynn, som är senior fellow vid New America Foundation i Washington, D.C., en tvärpolitisk tankesmedja med penningstarka vänner i Silicon Valley.

Han är expert på globala industrisystem och har medverkat i Harvard Business Review, Financial Times och gett ut en uppmärksammad bok kallad End of the Line: The Rise and Coming Fall of the Global Corporation (Doubleday, 2005).

Läs fortsättningen på intervjun i Realtid.se

Loading...