Så hon är inte en Vulcan, men räcker det mot Obama?

Herregud, hon är ju en människa trots allt! Det var någonting åt det hållet jag kände när jag såg bilden på Hillary Clinton på omslaget av New York Times i morse. ”Senator Hillary Clinton became emotional on Monday at an event in Portsmouth, N.H.” löd bildtexten.

Hillarys våta ögon – ingen ville gå så långt som att säga att hon gråtit framför kameran – var den stora nyheten igårkväll och toppade ettan på New York Times. Och däri ligger väl hennes problem. Hon har haft det problem Al Gore Jr., fram till och med valrörelsen 2000. Hon har framstått som en politiker som vill göra gott, men inte verkar ha några känslor. Det är en synd som män kan leva och vinna med (Al Gore Jr., vann när allt kommer omkring majoriteten av rösterna i valet 2000), men det är svårare för en kvinna, vilket i mina ögon är det viktigaste skälet till att så många är så tveksamma inför Hillary Clinton trots hennes i många stycken (dock inte när det gäller Irak och Iran) progressiva politik. Inte ens Bill Clinton har kunnat kompensera för hennes publika kylighet.

Så fick hon – efter det så betydelsemättade nederlaget i Iowa och på tröskeln till ett hotande nederlag i New Hampshire – en fråga från en kvinna i publiken som gick rakt in. "Hur känns det för dig personligen?" löd den sympatiska frågan och det var som att den spräckte isen.
”Det är inte sånt jag tänker på, för jag tänker på vad jag kan göra för andra människor. Jag har ägnat hela mitt liv åt att hjälpa andra; jag är i hög grad inriktad på andra. Det är kanske därför folk inte förstår mig i den politiska världen,” sa hon till New York Times.

Det låter sant och uppriktigt och det är nog där vi har roten till hennes svårighet att vinna väljarnas hjärtan. Politik i TV- och webåldern förutsätter att man kan skapa emotionell kontakt med väljarna. Bush var duktig på det, vilket hjälpte honom år 2000 och i att slå Kerry i valet 2004. Clinton var en mästare.

Men om den nästan tårögda Hillary framstod som mänsklig, så kan man fråga sig om det kommer att hjälpa eller skada henne. Jag tror att det beror på ett par olika saker. Om det utrikespolitiska läget skärps under tiden fram till valet kan det skada henne. Det kan tolkas som en svaghet, att hon inte har ”what it takes”. Män är förmodligen mer benägna att tolka tårar och andra mänskliga sidor hos en politiker som en svaghet, medan kvinnliga väljare nog är mer benägna att se hennes sårbarhet som ett skält till att de vill ha en kvinna som president. De vill ha raka motsatsen till Bush, Cheney, Rumsfeld och de andra macho-pojkarna.

Men om de vattniga ögonen kan ge Hillarys valkampanj en välkommen värme och öppenhet, så hjälper den henne knappast mot Barack Obama. Hans kampanj framstår som fräsch, öppen och uppriktig, medan Hillarys kampanj är alltför professionell, alltför välregisserad, alltför beräknande. Folk gillar inte sånt. Frågan är om någon ny taktik eller ny kampanjledning kan komma till rätta med den saken. Det är som att hon behöver ömsa skinn. Hon måste på kort tid klara samma transformation och personliga metamorfos som det tog Al Gore Jr., ett par år att genomgå efter att Högsta Domstolens orättfärdiga utslag efter valet 2000.

Hans Sandberg