fredag, januari 04, 2008

Hjärtan klappar för Obama - Klockan klämtar för Billary

Bill Clinton har all den förförande charm som klipska Hillary saknar, men inte ens det räckte för att vinna över de demokratiska primärvalsväljarna i Iowa, som istället röstade för Barack Obama. Nu ska vi komma ihåg att utgången i Iowa inte avgjort vilken kandidat som kommer att nomineras när primärvalens långa förspel är över, men faktum kvarstår att Obama rodde hem segern mitt framför näsan på det politiska underparet Hillary och Bill.

Det är fortfarande möjligt, ja till och med troligt, att demokraterna väljer att satsa på Hillary Clinton eftersom hon har apparaten, erfarenheten och så förstås Bill, som trots sitt verbala geni var en ganska medelmåttig och inte särskilt progressiv president. Det är i skuggan av hans efterträdare som han skiner så starkt, men hans vägval och effektivitet som president var inte särskilt övertygande. Och även om Hillarys intelligens, kunnande och politiska erfarenhet i och för sig är starka kort, så motvägs de en hel del av hennes stelhet (hon har samma problem som Al Gore Jr., hade i valet 2000) och genomskinliga kalkylerande, vilket jag tror är förklaringen till att hon till skillnad från Al Gore Jr och Barack Obama röstade för den krigsresolution som gjorde det möjligt för George W. Bush att initiera den vettlösa invasionen av Irak.

Jag måste erkänna att jag har varit svag för Obama sedan jag först såg och hörde honom på ett långt Youtube-klipp från sommaren 2006. Han pratade politik och religion och var briljant, djup och framför allt trovärdig. Här fanns en progressiv demokrat som kunde tala om religion på ett sätt som även djupt religiösa människor i USA förstår och respekterar.

Det är ju ett vanligt missförstånd att tro att religiösa människor i USA är reaktionärer. Hälften av dem röstade faktiskt på Al Gore Jr., år 2000 och det var säkert lika många som röstade på John Kerry 2004. 

Obama har fått ta stryk för att vara för mild, för naiv med sitt tal om förändring och hopp. Det är som om han underskattat fienden och verkar tro att allt ska bli bra om vi bara sätter oss ned och pratar med varandra. Han har också varit försiktig med att attackera sina rivaler, inklusive Hillary, men det verkar av primärvalet att döma som om hans taktik fungerade. Han ville inte ses som någon argsint svart medborgarrättskämpe typ Al Sharpton. Han ville inte uppfattas som förutsägbar och ensidig, vilket skulle dömt honom bland de vita väljarna. Han visade och det har för övrigt Oprah Winfrey visat under många år, att det går att tala över rasgränsen och att de flesta vita är beredda att lyssna oavsett talarens hudfärg. (Martin Luther King Jr. hade också samma gränsöverskridande retorik och den ekar hos Obama.)

Visst är Obama ung och relativt oerfaren, men det var ju inget hinder för George W. Bush att bli president (efter att ha förlorat valet 2000, men placerats på tronen av högsta domstolen i ett av sina mörkaste ögonblick). Skillnaden mellan Obama och Bush är inte bara en fråga om intellektuell bandvidd (bredband vs. spårvagn), utan också en fråga om hederlighet.

Obama skulle kunna ge USA det ansiktslyft man så väl behöver, både när det gäller att vinna respekt för regeringen på hemmaplan och i världen i övrigt. Hans tal om hoppet klingar sant. Hillary Clinton skulle säkert bli en utmärkt president och det skulle vara fantastiskt att se en kvinna på den posten, men om hon inte kan få hjärtan att klappa så finns risken att klockan klämtar för Billary.

Hans Sandberg


Inga kommentarer:

Loading...