onsdag, januari 09, 2008

Vad låg bakom tårarna?

Hillary Clinton vann en mycket knapp seger i primärvalet i New Hampshire och hennes chanser att bli demokraternas presidentkandidat ser plötsligt riktigt bra ut. Men så är det i amerikansk politik. Det blir aldrig tråkigt!

Så här efteråt är det inte utan att man undrar om hennes vattniga ögon i måndags var planerade.... det funkade ju så perfekt att man anar makens slughet i kulissen. Inte så att hennes känslor var oäkta, utan bara det faktum att hon släppte ut dem ett par sekunder, att hon tog risken och visade sin svaghet. ”Jag fann min röst” i New Hampshire, sa hon i segertalet. Det är möjligt, men det är lika möjligt att hon lärt sig ett nytt trick.
Ska Hillarys tårar visa sig lika mäktiga som Oprahs omfamning av Obama? Det verkade så av New Hampshire att döma.

Maureen Dowd, en av mina favoritkrönikörer i New York Times, var inte särskilt imponerad av Hillarys uppvisning på cafeet i måndags:

“There was a poignancy about the moment, seeing Hillary crack with exhaustion from decades of yearning to be the principal rather than the plus-one. But there was a whiff of Nixonian self-pity about her choking up. What was moving her so deeply was her recognition that the country was failing to grasp how much it needs her. In a weirdly narcissistic way, she was crying for us. But it was grimly typical of her that what finally made her break down was the prospect of losing.” (NYT 9 januari 2008)

Det gäller att se bakom tårarna…

Hans Sandberg

Inga kommentarer:

Loading...