tisdag, januari 29, 2008

En washingtonolog tittar på Bush:s State of the Union

På den tid Ryssland kallades Sovjetunionen fanns det en grupp experter i USA som försökte utröna vad som pågick bakom Kremls murar. Och eftersom de ryska ledarna till och med var mer tillknäppta än den relativt läckagefria Bush-regeringen, så fick kremlologerna som de kallades, ofta nöja sig med att titta på bilder och filmer av podiet vid paraderna på Röda Torget. Vem stod bredvid vem? Hade ordningen ändrats sen sist? Hur kraftfullt vinkar Bresjnev med handen? Har han Parkinsons, eller är det ryska snuvan?

Jag kände mig nästan som en kremlolog igår när jag tittade på president George W Bush:s sista State of the Union. Skulle Nancy Pelosi applådera när han likt storfiskaren skroderade om hur stora de fula fiskarna var som han fångat i Irak, eller om vikten av att hålla nere skattetrycket på de rika? Och hur ska man tolka det faktum att John Dingell, den demokratiske chefen för the House Energy and Commerce Committee sov medan Bush pratade om USA:s energiframtid? Vicepresidenten Dick Cheney såg ovanligt pigg och glad ut – ny pacemaker? – och kunde nästan inte vänta på att få studsa upp i stående ovationer så fort Bush adresserade nya och gamla problem som lämpade sig för militära lösningar.

Och sedan har vi de kollektiva rörelserna i salen.... (fast det är en show utan cheerleaders). Ju mer åt höger talet drev, desto tätare kom de stående ovationerna från den republikanska halvan av de två kamrarnas gemensamma session, men demokraterna var uppe och studsade de med, för ingen vill synas vara sur och negativ. Särskilt noga var demokraterna att applådera och resa sig så fort det var något som hade med stöd för krigsmakten att göra. Gud förbjude att folk (väljarna) får för sig att man är opatriotisk!

Det är ett lätt irriterande och smått löjligt spektakel, men det finns ett annat sätt att se på saken. Artigheten och de ceremoniella applåderna erbjuder ett civiliserat och formaliserat sätt att uttrycka politiska åsikter. Ceremonierna reglerar passionerna och nog får man säga att det är bättre att de förtroendevalda verkar lite löjliga än att de går lös på varandra med käppar.
Sånt har faktiskt hänt.

Det de gör i parlamentet är samma sak vi gör med våra grannar och arbetskamrater. Oavsett om vi gillar dem eller inte, oavsett om vi delar deras politiska åsikter eller inte, så är vi artiga och belevade. Vi skakar hand och säger hej. Den dag de pucklar på varandra i kongressen ökar risken att grannsämjan försämras, vilket på sikt kan leda till kaos och terror. Vi behöver ceremonierna i det publika livet för att tämja passionerna.

Det är irriterande, men man kan ju alltid skälla på teven! Den svarar inte.

Dessutom, man kan alltid trösta sig med att titta på Keith Olbermann eller läsa ledaren i New York Times till morgonkaffet:

Six years ago, President Bush began his State of the Union address with two powerful sentences: “As we gather tonight, our nation is at war, our economy is in recession, and the civilized world faces unprecedented dangers. Yet the state of our union has never been stronger.”

Monday night, after six years of promises unkept or insincerely made and blunders of historic proportions, the United States is now fighting two wars, the economy is veering toward recession and the civilized world still faces horrifying dangers — and it has far less sympathy and respect for the United States.

The nation is splintered over the war in Iraq, cleaved by ruthless partisan politics, bubbling with economic fear and mired in debate over virtually all of the issues Mr. Bush faced in 2002. And the best Mr. Bush could offer was a call to individual empowerment — a noble idea, but in Mr. Bush’s hands just another excuse to abdicate government responsibility.

(Editorial , New York Times January 29, 2008)

Hans Sandberg

Inga kommentarer:

Loading...