Bara ett år kvar med Bush

Det är nyårsdagsmorgon och solen skiner över oss här i Princeton Junction, New Jersey. Vi hade party hemma för våra söner Erik och Alex igårkväll och bjöd hem deras vänners föräldrar så att vi skulle ha nåt att göra medan Erik och hans vänner försvann in på hans rum för att spela Xbox och elgitarr och Alex spelade Wii med de yngre gästerna.

När maten var uppäten och glasen tömda satt vi vuxna och pratade över kaffe och kakor medan klockan tickade ljudlöst allt närmare tolvslaget. Det var ett enkelt party, men alla verkade nöjda, till och med den allra minsta som sög på ett äpple som mamma Becky skalat.

Diskussionerna flöt från föräldrars funderingar och oro över tonårssex och drickande till nya filmer man sett eller borde se. Här fanns inga republikaner, så det vart inga arga debatter om Irak eller Iran eller W, utan det var mer av ett give and take och utbyte av erfarenheter. Det låg faktiskt något lätt optimistiskt över det hela, en känsla av att det kanske finns en framtid trots allt.

För några år sedan brukade stämningen bland progressiva människor gärna bli deppig. Det var Bush hit och Bush dit och något hopp borta vid horisonten var det svårt att se, men det är här den stora skillnaden tycks ha smugit sig på. Jag insåg det när American Prospect anlände med posten i lördags. Bortom Bush löd den feta omslagsrubriken och mina steg kändes lättare när jag korsade gatan på väg tillbaks från brevlådan. Bortom Bush. Vi har levat så länge med George W. Bush Jr., att det varit som om framtiden ätits upp av något Stephen King-monster.

Det fanns inget hopp. Det fanns en massa goda idéer och goda människor och alla hatade de Bush, men det var så lite de kunde göra, även efter demokraternas seger i mellanvalet. Men nu när klockan rörde sig allt närmare tolv slog det mig att det snart är mindre än ett år tills Bush kommer att vara borta från makten. En ny president kommer att svära eden och även om Bush inte kommer att ledas bort i handbojor, så kommer han att försvinna ut i den politiska periferin. Luften kommer att kännas friskare att andas.

Chanserna är goda att vi får en demokratisk president och förmodligen blir det Hillary Clinton, en person som visserligen väcker blandade känslor bland många progressiva (det gäller också hennes briljant opportunistiska charmör till make), men vilken politik som kommer att vinna är ganska oklart. Vilket mandat kommer demokraterna att vinna på? Bortom Bush betyder också att vi inte kan nöja oss med parollen ABB, dvs Anything But Bush.

Det finns en fara i att fokusera sig för mycket på det taktiska spelet i valrörelsen. De politiska kommentatorerna blir sportkommentatorer som drar cirklar och ritar pilar, men sällan har tid att fundera på varför vi spelar spelet. Allt handlar om taktik och hur många hästlängder före eller efter en kandidat ligger. Det är därför det är skönt att kunna ta sig en paus och slå sig ned över en tidning som American Prospect, en tidning som tar sig tid att undersöka diskutera de stora frågorna som verkligen står på spel. Republikanerna har ofta varit bättre på detta, de har haft ordning och reda på sina dogmer, vilket gjort det möjligt för dem att mobilisera sina trupper och vinna sina segrar trots intellektuellt undermåliga ledare.

American Prospect är progressiv, eller liberal som man säger i Amerika, och den är intelligent. Jag har kvar det första numret som kom ut våren 1990 och innehöll artiklar av grundarna Paul Starr och Robert Kuttner liksom en lång rad intellektuella kändisar, från Robert B. Reich till Arthur M. Schlesinger Jr. Temat var Amerika i en ny värld och artiklarna var välskrivna och väl undebyggda, men Arthur Schlesingers vision av den ”liberala möjligheten” skulle samma sommar ersättas av en ny internationell dynamik när Saddam Hussein ockuperade Kuwait, vilket ledde till det första golfkriget under president George H. W. Bush Sr och sådde fröna till det andra och katastrofala golfkriget under hans son George W. Bush Jr.

Däremellan kom Bill Clinton och det sena 1900-talets rekordår och IT-revolution som accellerande globaliseringen och spann allt tätare band mellan människorna i världen, en utveckling som paradoxalt nog ledde till den våldsamma motreaktion mot moderniseringen – den religiösa fundamentalismen, kristen i USA och islamisk i stora delar av Afrika, Asien och Mellanöstern.

Vad är det är det för en värld vi kommer att lämna över åt våra barn? Just nu är det svårt att se att det är så mycket mer än krig och elände och en global miljökatastrof, men det finns hopp och det finns godhet och det finns en politisk vilja. Al Gore Jr. är inte ensam. Om ingenting annat så kan vi tacka Bush för att han skapat denna vilja till förändring, att han malt ned den amerikanska varianten av den reaktionära drömmen i en blodig sörja som inte ens de bäst betalda spinndoktorerna kan sälja som amerikansk äppelpaj.

Hans Sandberg