Dags att slänga TV:n?

(Krönika publicerad i dataspeltidningen HiScore 1996)

“Min verkliga konkurrens är inte Bill Gates, utan “Seinfeld.”” (Ted Leonsis, en av cheferna på America Online till New York Times Sunday Magazine, 24/12 1995.)

Det har länge varit populärt i intellektuella kretsar att hata allt som har med television att göra. Men det är mest skitprat och snobberi. Det gäller även när den ena efter den andra av databranschens gurus står upp och säger att televisionens dagar är räknade. Senast var det den förträffliga amerikanska datatidningen BYTE som på omslaget uppmanade oss att “kasta ut TV:n.” Istället ska vi slå oss ner runt den multimediaklara PC:n, med ljud- och TV-kort och MPEG-2 och hela konkarongen.

Under de senaste två åren har jag hört ett liknande budskap från Microsofts Bill Gates, Intels Andy Grove och Compaqs Eckhard Pfeiffer. Fast de har förstås sina randiga skäl till varför de vill erövra vardagsrummets viktigaste möbel, som faktiskt inte är soffan.

Logiken hos TV:ns nya fiender är att ingen kommer att nöja sig med 50-500 TV-kanaler om vi kan plocka upp vilka program vi vill när vi vill via the World Wide Web. Nicholas Negroponte på MITs Medialab brukar måla upp en vision där varje tittare har sin egen kanal packad med det som han/hon eller hans/hennes “digitala” betjänt valt ut.

En av hans kollegor Andrew Lippman beskrev vid Medialabbets 10-årsjubileumet i oktober en nära framtid där världswebben “i slutändan käkar upp teven.“

Sedan har vi förstås författaren och futuristen George Gilder, som för tre år sedan dödförklarade TV:n i sin bok “Life After Television.” Grundtanken är densamma. När tekniken gjort det möjligt att beställa hem vad som helst när som helst försvinner behovet av TV-bolag som styr och ställer vårt tittande.

Men det är bara nys. TV:n blir kvar och vi kommer att fortsätta anpassa oss efter när programmen och nyheterna sänds, även om vår frihet att välja kommer att öka radikalt

Jag har inget emot att nätsurfa, men jag föredrar att betrakta TV:n och PC:n som två skilda media och det alldeles oavsett om de en dag överförs och visas upp med samma digitala teknik.

TV är massmedia. Internet är länkade smalmedia.

60 miljoner amerikaner slår sig varje söndag ner framför vardagsrumssoffan för att titta på det seriösa nyhetsmagasinet “60 minutes”och 40 miljoner brukar slå på Seinfeld på torsdagkvällarna. Med sådana siffror kan man sälja annonser, vilka gör det möjligt att fortsätta producera program av hög kvalitet.

Hög kvalitet?! OK, jag vet att jag kanske sticker ut hakan längre än man borde, men faktum är att amerikansk TV producerar mängder av underhållning och information av ypperlig kvalitet. Visst är reklamen en tvångströja, eftersom den tvingar producenterna att hela tiden hålla ena ögat på om det går att sälja programmen.

Det är det som gett upphov till “tvåminutersregeln” som säger att inget nyhetsinslag normalt kan vara längre än två minuter. Skälet är inte att folk i gemen tröttnar efter två minuter, utan att tålamodet hos de som inte är intresserade räcker max två minuter innan de byter kanal.

På Internet finns inte alls samma tryck. Där kan man visa allting och vi kan välja vad vi vill ha, utan att bry oss om vad grannen gör. Det gör webben till ett nischernas förlovade land. Hit går vi när vi är ute efter något speciellt, såvida vi inte likt en nybliven bilist kör omkring bara för att det är så kul att köra bil.

Men om vi just fått barnen i säng efter en lång dags jobb, ofta framför en dator, är chansen stor att vi sjunker ner i fåtöljen för att titta på något som är väl förpackat, lätt att ta till sig och kanske till och med - synd och skam! - underhållande. Som Seinfeld, som 60 Minutes, som ER.

Kruxet med Internet är innehållet. Saken är den att ju fler “kanaler” vi har, desto färre tittare få vi per kanal och desto mindre blir intresset från sponsorer och annonsörer. Här finns en läxa från kabeltevemarknaden, som en gång sågs som ett hot mot USAs nationella TV-nät.

60 procent av befolkningen har idag kabelteve, men vad är det folk tittar på mest? Jo, du gissade rätt: Samma gamla ABC, CBS och NBC. Det beror inte på att de inte har något val, utan att de stora TV-näten vet så förbaskat väl hur man skapar program som går hem i stugorna.

Världswebben ska därför snarare ses som ett fantastiskt komplement till televisionen än dess baneman.

Behåll din TV!

Hans Sandberg