En betjänt i brödrosten

Things That Think (TTT, saker som tänker) låter som ett skämt, men för MITs Media Lab är det blodigt allvar. De måste hitta en ny profil nu när multimedia blivit blaha, blaha. Vid den officiella starten visades bl a en prototyp till tänkande skor!

När är en brödrost mer än en brödrost, frågar sig medialabbet retoriskt i en presentation av projektet och svarar självt:

Den dag den fått tillräckligt med intelligens för att förutse sin ägares vanor och svara på hans eller hennes behov.

Modellen till TTT är hämtad från labbets grundare Nicholas Negroponte, som lanserat begreppet elektroniska “betjänter,” dvs små datorprogram som hjälper oss att hålla reda på våra data, kolla vår elektroniska post, svara på inkommande telefonsamtal och filtrera TV-programmen enligt vår smak. Istället för att knäppa på TV:n ska vi prata med en digital “betjänt,” som lärt sig känna vår smak genom att observera vårt beteende och följa våra tidigare instruktioner.

Med Things That Think säger Negroponte, att det nu är dags att släppa lös de virtuella “betjänterna” i barnkammaren, köket och överallt annars där de kan tänkas göra nytta och/eller sprida glädje.

TTT är ett femårigt projekt som stöds av ett 40-tal sponsorer, alltifrån AT&T, Lego och Nike till Telia Research, Walt Disney och Yamaha. Här finns en hel del vi känner vi igen från saker Medialabbet redan sysslar med, men det djärva ligger i den radikala syntes man nu strävar efter. Programmet påminner inte så lite om Xerox Parcs “ubiquitous computing,” men där Marc Weiser försöker bygga in diskreta digitala system i varje tänkbar vrå av det moderna kontoret tar medialabbet individen som utgångspunkt, oavsett han eller hon är hemma, på jobbet, eller någonstans däremellan.

Fysikern Neil Gershenfeld, som är en av projektledarna målade i samband med den officiella starten på medialabbets 10-årsfest 10 oktober upp en framtidsbild, som ger en försmak av vad vi kan vänta oss i en värld av tänkande prylar.

Vi kommer hem och möts av en dörr som känner igen oss, kollar hur vi mår genom att studera vårt ansikte, öppnar låset och sänder signaler till vår smarta CD-jukebox så att den spelar upp ett musikstycke vi borde uppskatta en dag som denna. Väl inne hämtar våra intelligenta skor upp dagens nyheter från en smart matta som skickar dem till plånboken som filtrerar dem enligt våra personliga preferenser och sedan projicerar dem på insidan av våra glasögon.

Det är svårt att inte dra virtuellt på munnen när man hör sådant. För egen del ser jag framför mig en modern Jacques Tati snubblandes över mattan, medan han förvirrat letar efter sina glasögon. Men vi kanske inte ska ta det alltför för allvarligt, utan mer som en tankelek vilken kan leda till nyttiga prylar när väl hyperbolerna tonats ned.

Och ingen kan väl invända mot Seymour Papert, när han konstaterar att stekpannor inte borde bränna vid maten och tågolyckor undvikas. Om lite inbyggd intelligens kan fixa det, så är det okej för mig. Och när Danny Hillis (som grundade superdatorföretaget Thinking Machines Corporation) berättade om framtidens dammsugare, som på egen hand kan utföra detta mördande tråkiga hushållsbestyr, lyssnade i varje fall undertecknad ivrigt. Danny Hillis återkom till sin gamla ide om datorkraft som en slags smart variant av elkraft, vilken man hämtar när man behöver den. Hans dammsugare är därför ganska dum, men smart nog för att kalla på hjälp om så behövs. Det kan t ex gälla att avgöra om en papperslapp på golvet ska sugas upp eller inte, vilket kan kräva en konsultation on-line med ett system för bildanalys.

En sak som tänker kan se ut nästan hur som helst. Våra smycken, klockor, manchettknappar och kläder kan i medialabbets vision komma att inhysa sofistikerad elektronik som ger oss de datatjänster vi vill ha när vi vill ha dem. En hälsosensor i en manchettknapp skulle t ex kunna informera en “hälsobetjänt” om att det är för kallt i ett rum, varpå denne sänder ett meddelade till ett termostat som höjer temperaturen. En hälsomonitor i mitt armbandsur skulle kunna låta en smart telefon ringa efter en ambulans om den upptäcker en farlig fluktuation i min puls.

Men om sådana manicker ska kunna fungera måste de länkas samman med hjälp av något man på MIT Media Lab kallar ett “BodyNet,” (kroppsnät) dvs ett trådlöst datanät som vi bär med oss. Ett sådant personligt nät består av sensorer som mäter tryck, registrerar ljud, ser saker som ansiktsuttryck, gester, etc., samt små datorer som sköter kommunikationen mellan sensorerna och tolkar intrycken med hjälp av artificiell intelligens. De tänkande sakerna måste dessutom ha ett minimum av “sunt förnuft.”

Neil Gershenfeld gav under sitt tal en uppskattad demo av hur ett kroppsnät kan fungera. Han visade en liten dator, som inte var större än att den kan byggas in i en sko och lade den på golvet. En kollega gjorde samma sak och i nästa ögonblick skakade de två forskarna hand med en fot på vardera dator och genom handslaget utbytte de visitkort. (Informationen färdades via kroppens eget elektrostatiska magnetfält.)

Som forskningsobjekt är TTT inga småsaker. Det krävs helt nya slags sensorer och nya nätverksarkitekturer som kan låta mängder av små datorer kommunicera på en liten yta utan att störa varandra, eller sända signaler till datorerna hos en person som befinner sig i vår närhet. (Här måste de även tackla frågan om hur vi behåller vår personliga integritet när så mycket av vår vitala information telegraferas digitalt mellan olika delar av vår kropp.) Den tredje utmaningen ligger på AI-området (artificiell intelligens.) De smarta sakerna måste kunna tolka och översätta alla de signaler och intryck som deras sensorerna fångar upp.

Det säger sig självt att snart sagt varje objekt i vår vardag skulle kunna bli en kandidat till att bli tänkande, men Medialabbet har för säkerhets skulle fokuserat projektet på fyra områden:

1. Tänkande leksaker
-Things That Think handlar om att bygga in datorer i vår vardagsmiljö och det innefattar datoriserade leksaker. Barnen lär sig väldigt mycket från konstruktiva leksaker som Lego, säger Mitchel Resnick, en av projektledarna för TTT.
-De tidiga versionerna av Lego handlade om att bygga strukturer, sedan fick vi motorer som lät barnen bygga maskiner. När Lego kombineras med datorer kommer barnen att kunna bygga “beteenden,” dvs saker som beter sig på ett visst sätt, säger han.

Enligt Resnick ser vi alltför ofta tänkandet som en enslig akt a la Rhodins tänkare, medan det i själva verket är en interaktiv process. Han anser att datorerna öppnar för nya sätt att beskriva och förstå verkligheten och exemplifierar med Legos smarta “tegelsten” (Programmable Brick.) En pojke skulle kunna koppla en sådan “tegelsten”/dator försedd med sensorer till sin cykel och låta den registrera vad han gör under dagen. Information som sedan kan överföras till en hemdator.
-Låt barnen bygga sina egna modeller av verkligheten, säger Resnick.

2. Den universella fjärrkontrollen.
Här samarbetar man med ett annat av Media Labbets projekt, News in the Future (NiF.) Målet är att bygga ett “trollspö,” stort som en penna, vilket förstår såväl röstkommandon, som gester. Tanken är att det ska kunna användas för att kontrollera de tänkande sakerna. Den skulle också kunna bli ett slags mus för framtida “besök” i virtuella informationstjänster, som vi kanske kommer att gå igenom med hjälp av VR-teknik, istället för att som nu läsas på en platt bildskärm. Vi skulle också kunna använda om vi vill dirigera en virtuell orkester.

3. Uttrycksfulla instrument
MIT håller redan under Tod Machovers ledning på att bygga vad de kallar hyperinstrument, dvs instrument som använder nya typer av sensorer, datamodeller och realtids-datorer. De har bl a byggt en musikalisk stol som man kan “spela” på genom att röra händerna i luften. Målet är att bygga billiga instrument, som kan ge även amatörer möjlighet att prestera stor musik.

4. Byggande saker (Making Things)
En grupp inom TTT ska undersöka hur man kan påverka tillverkningsprocesser genom tänkande saker. Man hoppas kunna ta fram smarta verktyg som låter både barn och vuxna designa nya mekaniska saker.

I Medialabbets vision av framtiden kommer datorn att sprängas i bitar och informationsbehandlingen befrias från de fyrkantiga lådor den nu sitter fast i. Datorerna kommer att smyga sig in överallt i vår miljö och förhoppningsvis göra vårt liv lite enklare. Så ser drömmen i varje fall ut....

Hans Sandberg