Alec Nove om Gorbatjovs reformer

(Denna intervju publicerades i Dagens Nyheter 1989).

Sovjets företagsledare står inför en ny och ovan uppgift. Det är dom - och inte minsteriet för utrikeshandel - som ska föra perestrojkan vidare till utrikeshandeln och se till att den välbehövliga västvalutan strömmar in i landet.

Men denna omvälvning leder till konflikter med det gamla systemet för management, säger den brittiske sovjetexperten Alec Nove, som nyligen genomfört en serie föreläsningar i Sverige.

-Gorbatjovs reformer av utrikeshandeln är välbehövliga, men de för med sig en rad problem. Ett är att företagsledarna saknar kännedom om marknaderna i Väst. Ett annat att rubeln inte har en, utan 3000 växelkurser, säger Alec Nove som är professor vid universitetet i Glasgow i Skottland.

Svårigheterna att genomföra Gorbatjovs perestrojka är, enligt Nove skrämmande stora och så hade det varit även om parti- och statsledningen varit eniga om linjen. Byråkratisk tröghet, en brett utbredd traditionell fientlighet mot handel i vinstsyfte och politiska motsättningar hindrar förnyelseprocessen.

Och cynismen brer ut sig när reformerna drar ut på tiden.
-Perestrojka, vad är det för nåt? Det går inte att äta. Köerna i butikerna är lika långa som någonsin och varorna är fortfarande av låg kvalitet. Det har inte skett någon förändring, så varför ska vi bry oss, frågar sig folk. Den attityden finns och Gorbatjov vet det, säger Nove.

För den enskilde medborgaren handlar perestrojka om detta: mat på bordet och bra varor i butikerna. Ett effektivare jordbruk skulle kunna klara matfrågan, men få vågar hoppas att man snabbt ska få ordning på konsumtionsvaruindustrin.
-Sovjetiska ekonomer har föreslagit att Sovjetunionen medvetet skulle anstränga sig för att få ett stort lån i Väst för att köpa konsumtionsvaror. Det skulle göra det möjligt att för folket visa upp omedelbara fördelar av perestrojka, säger Nove.

Efter att denna intervju gjordes har flera stora sovjetiska lån i Väst offentliggjorts. (Italien: 800 miljoner dollar, Västtyskland: 1,6 miljarder dollar. Storbritannien: 2,5 miljarder dollar.) Krediterna, som i svenska kronor motsvarar 30 miljarder, ska användas just för att rusta upp landets livsmedels- och konsumtionsvaruindustri.

Sovjets lån i utlandet har hittills varit relativt små och de behöver därför, enligt Nove, inte behöva oroa sig för att öka sin upplåning utomlands. Men på lång sikt är det inte mer lån, utan ffa mer export man behöver, för att få in hårdvaluta att betala importen med.

Under sjuttiotalet kunde Sovjet använda oljan för att nå balans i handeln med Väst.
-De kunde, säger Nove, dra fördel av den gigantiska ökningen av energipriserna och det faktum att man upptäckte och kunde utnyttja enormt rika källor i västra Sibirien.
-Detta gav dem möjlighet att både köpa mer teknologi, råvaror, spannmål och få ett exportöverskott. Men det fallande oljepriset och svårigheten att upprätthålla oljeproduktionen har lett till växande problem med betalningsbalansen.

Kravet på en reformering av systemet för utrikeshandel har därför blivit allt starkare. Förra våren fick 21 ministerier och 72 statliga företag rätt att handla direkt med västvärlden. Andra steg i denna riktning är joint-ventures med utländska bolag och diskussioner om speciella ekonomiska zoner, liknande dem i Kina.
-I grund och botten är idén att lätta på, eller bryta utrikeshandelsministeriets monopol en god idé, säger Nove.

Det betyder att sovjetiska direktörer kan få direkt tillgång till utländska marknader, vilket är en nödvändighet om de ska kunna tillverka produkter för dessa marknader. Sovjetunionens export till Väst består framför allt av råvaror, medan industriprodukterna är svåra att exportera på grund av deras låga kvalitet. Det finns dock ytterligare ett skäl till att sovjetiska produkter är svåra att exportera och det är, enligt Nove, att de sovjetiska företagsledarna hittills inte har kunnat resa fritt och därför inte kunnat skaffa sig kännedom om de utländska marknaderna. Nu börjar man få en sådan frihet, även om den inte är absolut.

Den sovjetiske företagsledaren har fått en ny frihet, nu när han inte längre kan förlita sig på centrala plandirektiv. Han står inför en process där han måste lära om från grunden.
-Reformen kräver att de sovjetiska företagsledarna ska finna sina egna kunder, men i hela sitt liv har de fått sig kunder tilldelade från sina överordnade enligt planen. De vet inte hur man ska hittar sina kunder. De nödvändiga mellanhänder, som skulle kunna hjälpa till finns inte, eller är för primitiva.

Skulle han trots allt klara detta väntar en serie konflikter med det gamla systemet. Den första gäller rubeln.
-Problemet med rubelns konvertibilitet blir akut när de sovjetiska företagen får tillstånd att själva sälja sina produkter utomlands, säger Nove.

En konvertibel valuta kan växlas in mot andra valutor på en valutamarknad, vilket inte är fallet med rubeln. Tillgången på utländska valutor är mycket hårt reglerad i Sovjetunionen och rubeln kan bara användas för köp av inhemska produkter.
-Reformen har nu gett företagen rätt att behålla en liten del av sina exportinkomster i form av utländsk valuta, som de kan använda för att importera västvaror. Resten måste de växla in mot rubel till en kurs som den sovjetiska staten fastlägger.
-Det finns koefficienter för konverteringen, vilka justeras godtyckligt för varje transaktion, säger Nove. Tro det eller ej, men det finns idag tretusen växlingskurser för en och samma valuta...

Alec Nove tror att detta är ett tillfälligt problem, orsakat av det irrationella prissystemet, som inte låter priserna återspegla den verkliga efterfrågesituationen.
-Det är förnuftigt att du kan tjäna extra pengar på en prisskillnad, om den har en logisk ekonomisk bas, säger Nove.

Men om prisskillnaden är en slags ologisk olyckshändelse, kommer de finansiella myndigheterna fråga sig varför man ska tjäna pengar på det. Det senare gäller t ex om det inhemska priset är lågt trots att produktionskostnaderna och efterfrågan är hög. Då skulle företagens intresse av att exportera produkten kunna stå i strid med ett bredare samhällsintresse.

När det gäller diskussionen om speciella ekonomiska zoner ställer han ställer sig skeptisk.
-De löser ett problem och skapar ett annat, nämligen vad som händer med gränsen till zonen. Skälet till att det är lättare i Kina är att de har mycket hårdare kontroll av befolkningens rörelsefrihet. Du kan ha en zon gränsande till Hongkong och kontrollera folks flyttning till den.
-Skulle du kunna ha ett stängsel runt Leningrad? I dessa avseenden är Sovjetunionen ett mycket friare land än Kina. Möjligen skulle någonting liknande kunna skapas i Estland.

Men det skulle, enligt Nove, inte behöva ta formen av en speciell ekonomisk zon, utan kunna ske genom att den estniska regeringen successivt fick större ekonomisk makt. De skulle sedan kunna skaffa sig rätten att starta joint-ventures med utländska företag, en rätt som bara Moskva har idag.

Alec Nove har länge följt Sovjets försök att vitalisera sitt trögrörliga samhälle. Hittills har man alltid kört fast. Jag frågar honom avslutningsvis hur han ser på oddsen för Gorbatjov. Han skakar på huvudet och säger att det ser dystert ut.

Hans Sandberg