(Dagens Forskning hösten 2002).
NRC/CNRC - Kanadas forsknings högborg.
Den flitige och företagssamme bävern symboliserar det kanadensiska lynnet, men om landet ska hänga med i den globala konkurrensen räcker det inte med flit, råvaror och billig arbetskraft. Den kanadensiska regeringen har därför dragit igång en långsiktig satsning på forskning, utbildning och ”innovationer.”
NEW YORK (DF) Nationaldagen förlöpte som vanligt detta andra år på det tredje årtusendet. Huvudstaden Ottawa svärmade av turister och festande familjer klädda i röda och vita färger, medan man i Quebec försökte glömma förtreten och tänkte tillbaks på provinsens ”nationaldag” som firats några dagar innan.
Kanada är stort, rikt och har en välutbildad befolkning. Levnadsstandarden är hög (7:e plats inom OECD mot 17:e för Sverige) och man talar gärna om sin höga livskvalitetet, men det är svårt att blunda för att både realinkomsten per capita och produktiviteten är nästan 20 procent lägre än hos grannen i söder, som visserligen är mindre till ytan, men har en 9 gånger större befolkning (290 mot 30 miljoner) och en 12 gånger större BNP.
Vad värre är: Kanadas produktivitet och realinkomst har i stort sett varit sjunkande sedan 80-talets början och riskerar att hamna i allt hårdare kläm mellan högproduktiva USA och nya ”tigrar” som Mexico och Kina.
Kanada präglas trots det av optimism. Budgetunderskotten är borta, statsskulden har krympt, inflationen är låg, arbetslösheten lägre än på länge och det finns tecken på att separatismen i Quebec mattas av. En del ekonomer tror att Kanada ska ta sig ur konjunkturnedgången före USA. Vilket onekligen skulle vara bra för den innovationsstrategi som Chretien-regeringen förra hösten lyckades mobilisera landets 10 provinser och tre självständiga territorier bakom. Industriminister Allan Rock presenterade strategin för allmänheten i februari och den diskuteras nu vid en lång rad regionala och branschvisa seminarier; detta som en förberedelse för ett nationellt innovationsseminarium i november.
-Jag vill se en politik som gör Kanada till en ”nordlig tiger;” ett land som blir en magnet för investeringar, för högt utbildad arbetskraft, liksom för ledande forskning, vetenskap och innovationer. Det är så vår ekonomi ska växa och det är så vårt samhälle ska stärkas, sa Kanadas nye finansminister John Manley 19 juni i ett uttalande som är ganska typiskt för regeringens ekonomiska strategi sedan slutet av 90-talet.
Den går i stort sett ut på att öka utbudet av forskning, stimulera industrin att använda den och att mobilisera universitet, företag och lokalsamhällen bakom tekniska kluster runt framtidens teknologier.
Liksom många andra länder vill Kanada bli en ”kunskapsbaserad ekonomi.”
-De rika naturtillgångarna har varit ryggraden i ekonomin och erbjuder fortfarande en stabil grundval, men vi har under det sista decenniet gått mot en innovativ och kunskapsbaserad ekonomi. Vi har investerat i bioteknik, fotonik, telekom och informationsteknik. Vi ligger trea i världen inom aerospace och är världens största tillverkare av regionala jetflygplan. Vi vill bli ledande på många av dessa områden, säger Arthur Carty, chef för National Research Center (NRC/CNRC) som grundades 1916. NRC ligger bland annat bakom uppfinningar som pacemakern, syntetiskt insulin och flygplanens svarta lådor.
Arthur Carty, chef för NRC.
90-talet präglades av åtstramningar både på den privata och offentliga sidan, vilket så småningom ledde till makroekonomisk balans, men också att Kanada satsade långt mindre än sina konkurrenter på forskning och utveckling. Av OECD-länderna var det bara Italien som satsade mindre på FoU.
-Det råder ingen tvekan om att Kanada halkat efter. Du har säkert sett statistiken om att vi bara satsar 1,8 procent av BNP på forskning och utveckling. Men det är inte bara regeringens fel, utan beror också på att den privata sektorn satsar för lite på forskning, säger David Strangway, chef för Canada Foundation for Innovation (CFI.)
Näringslivets bristande intresse för FoU (med undantag som Nortel Networks, JDS Uniphase och Pratt & Whitney) beror till stor del på att det domineras av företag som har sina huvudkontor i USA.
-Kanadas biltillverkning är enorm och skapar massvis med jobb och inkomster, men väldigt lite forskning. Det mesta av GM:s, Fords och Chryslers forskning görs i USA. Vi monterar bilarna och skickar dem till USA, säger Arthur Carty.
Jean Chretiens liberala regering kom till makten 1993 och har sedan mitten på 90-talet lagt allt större tonvikt på FoU, samtidigt som näringslivet liberaliserats och skatterna sänkts för både företag och individer. 1997 började regeringen pumpa in betydande summor i Kanadas vetenskapliga och tekniska infrastruktur. CFI tillkom 1998 och gavs en budget på C$ 3,1 miljarder som den fick investera efter eget skön så länge pengarna gick till att stärka den vetenskapliga infrastukturen inom universitetssektorn.
-Det var insikten om att forskningen underfinansierats under alla dessa år som ledde till skapandet av CFI. Kanada saknade redskap och resurser för att attrahera och behålla forskare. Vår uppgift som infrastrukturfond blev att se till att forskarna hade den utrustning de behövde för att ligga på topp, säger David Strangway i en intervju på sitt kontor i downtown Ottawa.
Ett annat tungt initiativ för att stävja talangflykten till framför allt USA heter Canada Research Chairs (CRC) och består av en fond på C$ 900 miljoner för att skapa 2.000 forskningstjänster vid universitet och högskolor.
Den senaste budgeten (för budgetåret 2001/2002) satte av C$ 7,4 miljarder för vetenskap och teknik, vilket var 25 procent mer än under det tidigare rekordåret, men bara en spottstyver jämfört med de drygt 100 miljarder amerikanska dollar USA satsade samma år (det går 1,6 ”loonies” på en USA-dollar.)
-En av de stora förändringarna under de senaste fem åren är att regeringen insett att den måste investera i innovationer. När den kom till makten 1993 hade vi ett budgetunderskott på C$ 48 miljarder, men vi har sedan tre år betydande överskott och kan därför investera i FoU. Målet är att Kanada år 2010 ska vara världens 5:e land när det gäller FoU mot 14:e idag. Vi kommer emellertid fortfarande att ligga efter Sveriges 3.2 procent, säger Arthur Carty.
-Men det krävs ett rejält språng om vi ska nå 5:e plats. Regeringen ska fördubbla sina FoU-investeringar, men den privata industrin måste nästan tredubbla sina och det är en stor utmaning, fortsätter han, väl medveten om att flera FoU-ledare drabbades hårt när IT- och telekombubblorna sprack.
Nortel Networks (fd Northern Telecom) är bara en skugga av sitt forna jag, men svarar för hälften av de 100 forskningsmässigt största företagens FoU-investeringar. Företaget satsade år 2000 C$ 5,9 miljarder på FoU, men skar 2001 bort en miljard ur forskningsbudgeten. De 100 toppföretagens FoU-investeringar väntas i år sjunka till C$ 11,2 miljarder mot C$ 11,9 miljarder 2001 och C$ 11,5 miljarder 2000. Nedskärningarna drabbar enligt StatsCan (motsvarar SCB i Sverige) särskilt kommunkationssektorn.
-Detta är inte goda nyheter, sa Allan Rocks till Toronto Star 20 juli.
Men allt är inte lika mörkt eftersom resten av industrin ökade sina FoU-investeringar med 23 procent, ledda av JDS Uniphase som nästan tredubblade sina - från C$ 168 till C$ 505 miljoner. Och Kanadas brist på riskkapital är inte längre lika svår.
-Ottawa hade 1999 bara tillgång till C$ 300 miljoner i riskkapitalfonder, men den siffran hade år 2000 stigit till C$ 1,2 miljarder. Vi tappade en del i fjol, men siffran ligger fortfarande väl över en miljard, vilket är en avgörande förändring, säger NRC-chefen Arthur Carty.
Den nya innovationsstrategin kommer efter ett decennium av kraftiga nedskärningar av de federala anslagen till universitetens forskning, särskilt efter 1994/1995. (Den nationella regeringen är dock bara en av finansiärerna. Provinsregeringarna svarar för den största biten.) Kanada har till skillnad från USA nästan inga privata universitet, varför den högre utbildningen finansieras så gott som helt med skattemedel och avgifter. Runt en tredjedel av landets FoU bedrivs vid universiteten, 11 procent av myndigheter som NRC, medan 57 procent sker inom det privata näringslivet.
Det federala FoU-stödet hade 1997/1998 krympt till C$ 564 miljoner, men ökade sedan. Det tre forskningsråden NSERC (naturvetenskap,) SSHRC (samhällsvetenskap och humaniora,) samt CIHR (medicin) fick 2001/2002 tillsammans C$ 1.219 miljoner. Till detta kommer sedan satsningarna på CRC, CFI och engångsbidrag för att rätta till akuta brister.
Mer pengar är förstås välkommet, men med dem kommer med nya - och kontroversiella - krav på samhällsnytta; på att mottagarna ska bidra till den ekonomiska utvecklingen.
-Vi kommer att få mer pengar för forskning, men den akademiska världen går samtidigt igenom en akademisk förnyelse, säger Louis Proulx, som i våras blev forskningschef på McGill University i Montreal efter en lång forskningskarriär inom läkemedelsbranschen.
McGill är Kanadas fjärde universitet och ett av de bäst kända. Det har närmare 30.000 studenter och forskare, samt 1.300 professorer (1.500 före 90-talets nedskärningar.)
-De anslagsgivande myndigheterna är mycket mer målinriktade än förr. De som delar ut pengarna vill se sociala och ekonomiska resultat, säger hon.
-Det är en avgörande förändring som vi i den akademiska världen måste anpassa oss till. För mig är det ganska lätt eftersom jag kommer från industrin. Det finns företag som bedriver forskning för att öka vår kunskap, men majoriteten av industriforskarna måste producera för projektens milstolpar. Så är det inte i den akademiska världen, men de anslagsgivande myndigheterna ber allt oftare forskarna att uppskatta konsekvenserna av sin forskning, säger hon.
-Vi pratar idag mycket mer om kommersialiseringen av resultaten än man gjorde för fem år sedan. För mig är det inte särskilt svårt att förstå detta, men jag har kollegor som varit i den akademiska världen hela sitt liv och de har svårt att anpassa sig till detta nya sätt att tänka, säger hon. 
Louis Proulx, forskningschef på McGill U.
Canadian Association of University Teachers (CAUT,) en organisation som företräder 30.000 universitets- och högskolelärare, har protesterat mot de nya vindarna. Vi har hört det förut, klagade CAUT:s vd Tom Booth, efter att Allan Rock lagt fram innovationsprogrammet 12 februari.
-Det finns en verklig risk att kommersialiseringen styr universitetens forskning på ett sätt som inte tjänar allmänhetens intresse, fortsatte Tom Booth.
Kanadas forskningspush kräver en våldsam expansion av utbildningssystemet samtidigt med ett generationsskifte inom lärarkåren. Två av tredje universitetslärare kommer enligt CAUT att pensioneras inom ett decennium.
-Innovationsprogrammet betyder att universiteten måste utbilda fler människor. Kanada behöver 30.000 nya universitetsprofessorer till 2010. Bara McGill behöver 1.000 nya professorer under en tioårsperiod, säger Louis Proulx.
-För att stöda industrins och regeringslabbens behov behöver vi 50.000 nya forskare med masters- eller doktorsexamen, säger hon.
-Befolkningstillväxt har emellertid planat ut, så det inte räcker med våra egna barn. Vi har diskuterat med regeringen i Quebec om sätt att locka fler invandrare, säger hon.
Invandringen spelar en särskilt stor roll för engelskspråkiga McGill som bara attraherar en fjärdedel av de lokala studenterna. Ett annat sätt är att snabba på utbildningen, men det är inte så lätt.
-Vi försöker minska utbildningstiden som idag ligger på över 5 år i snitt, medan vårt mål är på 3 till 4 år. Det faktum att utbildningen i Kanada subventioneras gör att det tar tid. Om en student inte blir klar i tid tar de ett jobb vid sidan om vilket ytterligare förlänger tiden till examen, särskilt inom humaniora, klagar hon.
Hans Sandberg
1 månad sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar