Kinas försökte nyligen stoppa exporten av kritiska mineraler -- mineraler som är helt nödvändiga för att tillverka avancerade elektriska motorer för vindturbiner, hybridbilar och missiler -- men det hela "backfired" eftersom omvärlden nu försöker hitta alternativa källor. Det skriver Keith Bradsher, journalist på New York Times, i en rapport från Hongkong.
"With control of more than 99 percent of the world’s production of these minerals, China could try to use a ban to force other countries to buy the crucial motors for these high-tech end products, instead of just the minerals, directly from China," skriver Bradsher 26 september.
Det är ju skönt att höra att det hela verkar gå bra denna gång, för Kina kontrollerar 99 procent av produktionen av dessa metaller, men hur kommer det sig att den övriga världen är så extremt beroende av en leverantör? Och den som tror att detta är ett undantag bör läsa Barry C. Lynns bok End of the Line: The Rise and Coming Fall of the Global Corporation (Doubleday, 2005) som visar hur världens tillgång på avancerad och ofta kritisk teknologi ofta hänger på ett hår.
Här kan du läsa Keith Bradshers artikel i New York Times:
Här är min blogg från 16 juli 2007:
Globaliseringen - "Vi har nått slutet på linan"
Här är min intervju med Barry Lynn som jag publierade i Realtid 16 juli 2007:
"Vi har nått slutet på linan”
Dagens hyperspecialisering innebär ett enormt risktagande som när som helst kan leda till en katastrof, varnar ekonomibevakaren Barry C. Lynn.
Den amerikanska regeringen var länge mån om att det amerikanska näringslivet skulle kunna motstå utländska påtryckningar och katastrofer. Antitrust- och handelspolitiken skulle förhindra monopol och garantera tillgången på strategiska varor och teknologier.
Så var det i stort sett från USA:s förste finansminister Alexander Hamilton till president Ronald Reagan, men denna modell revs sönder efter det kalla krigets slut samtidigt som världen blev alltmer instabil.
– Världsekonomin brukade ha vattentäta skott i form av vertikalt integrerade företag och nationalstater, men detta har ändrats radikalt under de femton åren efter det kalla krigets slut, säger Barry Lynn, som är expert på globala industrisystem vid tankesmedjan New America Foundation i Washington DC.
När dessa inre och yttre skydd urholkades eller togs bort kunde företag och nationer effektivisera sina näringsliv genom ökad arbetsdelning och handel. Marshallplanen och Kol- och Stålunionen (1952) stimulerade Europas industriella återuppbyggnad och lade grunden för den europeiska unionen.
Man ska komma ihåg att denna strukturomvandling skedde under den amerikanska ockupationsmaktens och de olika nationalstaternas politiska ledning, vilket inte var fallet när USA genomförde en liknande strukturomvandling, först genom handeln med Japan och Sydkorea och sedan på 1990-talet med Kina och Indien.
– Vi gjorde det i full fart och utan något som helst politiskt innehåll. Det fanns ingen motsvarande politisk struktur för att reglera, eller övervaka denna radikala omställning av den industriella organisationen. Det som tog sextio år i Europa genomförde amerikanerna med Kina på femton år. Och Kina är en radikalt annorlunda nation. Vi visste inte ens vad vi gett oss in på, säger Barry Lynn, som är senior fellow vid New America Foundation i Washington, D.C., en tvärpolitisk tankesmedja med penningstarka vänner i Silicon Valley.
Han är expert på globala industrisystem och har medverkat i Harvard Business Review, Financial Times och gett ut en uppmärksammad bok kallad ”End of the Line: The Rise and Coming Fall of the Global Corporation” (Doubleday, 2005).
Lynn påtalar också det paradoxala i att denna utveckling till stor del skedde under Bill Clintons tid som president. Clinton hade i valkampanjen talat om att satsa på ekonomin och infrastrukturen, men intog en relativt passiv roll när det gällde industrins struktur.
– Bill Clinton fullbordade Reagan-revolutionen. Reagan var en protektionist under det kalla kriget, även om han accepterade ett visst beroende av japanerna. Clinton fullbordade det tredje ledet i Reagan-revolutionen. Reagans folk genomförde en radikal förändring av näringslivet och antitrustväsendet. Clinton genomförde en radikal handelsreform genom att lägga ut anvsvaret för handelsrelationerna på den privata sektorn.
– Följden blev att vi fick ett hyperspecialiserat globalt system, säger Barry Lynn och tillägger att han inte har något emot globaliseringen som sådan och att man faktiskt kan tänka sig ett mycket stabilare och motståndskraftigare system än det vi har.
– Vi har under de senaste femton åren skapat ett produktionsnätverk som ersatt ett system där man hade tillgång till många olika tillverkare med en eller ett par, ibland på samma ställe.
Detta system strider fundamentalt mot det som Alexander Hamilton slogs för i strid mot Thomas Jefferssons agrara visioner. Hamilton, liksom Jefferson en av USA:s grundare, ville främja USA:s industrialisering, vilket kom att spela en central roll i frihetskriget mot England.
USA:s industriella expansion kröntes i början på 1900-talet med det vertikalt integrerade jätteföretaget, symboliserat av Henry Fords löpande band. Det vertikalt integrerade företagen undvek att bli beroende av enstaka leverantörer för att produktionen inte skulle stoppas av strejker, eller hot om avbrott i leveranserna.
Japanska företag som Toyota skulle senare ersätta denna modell med en som bl a byggde på amerikanen W.E. Demings idéer. Den kallades Toyota-modellen, ”lean production”, eller Just-In-Time och förlitade sig i högre grad på enstaka underleverantörer, som dock kontrollerades av Toyota.
– Det ursprungliga namnet på modellen var ömtålig produktion och systemet tenderar då och då att kollapsa. För tio år sedan förlorade de tio dagars produktion i Nagoya. Toyota insåg detta och skapade därför paralella system när de expanderade internationellt.
– På 1990-talet valde amerikanska företag att försöka slå japanerna i deras eget spel genom att organisera ett system utan dubblering. Även om företagen ofta säger att de använder flera olika källor, så stämmer det inte. De syftar på att de över tiden kan skaffa sig en ny leverantör, inte att de har två alternativ idag, säger han.
Den extrema specialiseringen underlättades av den revolution inom logistiken som följde med den nya data- och telekomtekniken, samt tillgången på fraktföretag som Federal Express. Det råder ingen tvekan om att denna utveckling ledde till högre ekonomisk effektivitet, men priset var ökad osäkerhet.
Barry Lynn citerar i aprilnumret av The American Prospect Intels legendariske vd Andrew Grove, som 2001 sade att ett sammanbrott i handelsrelationerna mellan Kina och Taiwan skulle vara detsamma som ”datavärldens motsvarighet till Mutally Assured Destruction.” För Andy Grove, som brukade skryta med att han var ”paranoid” som företagsledare, vägde ingenjörens insikt tyngre än ekonomens glada optimism.
Det var ingen slump att Internet byggdes som ett nätverk med många noder och många alternativa kanaler för dataflödet. Experterna på Arpa (senare döpt till Darpa) verkade under det kalla krigets terrorbalans och ville försäkra sig om att Internet inte kunde slås ut av en kärnvapenattack. Nätet skulle överleva även om enstaka noder slogs ut. Men det globala produktionsnätet har byggts upp utan någon större omtanke om dess hållbarhet.
Ett exempel på hur långt specialiseringen gått fick världen 21 september 1999 då Taiwan drabbades av en smärre jordbävning som på någon minut dödade tusentals människor, förstörde byggnader och skadade delar av landets infrastruktur. Ett par dagar senare upptäckte fabriker i Silicon Valley att de inte längre hade tillgång till de kritiska kretsar, som nästan uteslutande kom från två taiwanesiska företag i en och samma företagspark.
Dell Computer och Hewlett-Packard fick stänga sina produktionslinjer och sedan dröjde det inte länge förrän Wall Street började dumpa Apples, Dells och Hewlett-Packards aktier.
Och framemot jul kämpade Amerikas mammor och pappor hysteriskt med att få tag i de vansinnigt populära tjattrande Furby-dockorna, vilka innehöll chips från de två företagen på Taiwan. Produktionsstoppet varade bara en vecka, men ledde till ett bortfall på 7 procent i världens elektronikproduktion i oktober månad.
Terrorattackerna 11 september 2001 blev en tankeställare, men det dröjde inte länge förrän andra händelser fångade världens intresse. Hoten flammar upp, bara för att snabbt försvinna ut i den mediala fonden. Och globaliseringen rullar vidare lika ohämmat och tanklöst som förut.
Ekonomerna jublar, medan ingejörerna biter på naglarna. Men ekonomerna ser inte verkligheten, klagar Barry Lynn i aprilnumret av The American Prospect, en radikal demokratisk idetidskrift startad av kända intellektuella som Princeton-professorerna Paul Starr och Paul Krugman. ”Om man tittar närmare på dagens globala produktionssystem ser vi en chockerande hög grad av specialisering, både geografiskt och ägandemässigt. Alltfler aktiviteter tar plats på en eller några få ställen i världen och görs av ett eller några få företag.”
Den moderna nationalekonomins grundare, Adam Smith, som levde för över 200 år sedan, insåg att produktionen inte bara är en fråga om ekonomisk effektivitet, utan förutsätter ingenjörskonst. Och han hade hämtat inspiration både från Charles Darwin och den Nya Världen. Men hans insikt har fallit i glömska.
”Amerikaner skulle aldrig be ekonomer designa en hängbro eller ett nytt jetplan, men vi insisterar klokt nog på att ingenjörerna ger ekonomerna plats vid bordet,” skriver Barry Lynn och tillägger att ingen tänkte ens på att bjuda in ingenjörerna när dagens enastående komplexa produktionsmaskin designades.
– Det finns en stor skillnad på att låta ett företag tillverka en kemikalie t ex på ett ställe, att låta hundra företag göra det på ett ställer och att låta hundra företag göra det på hundra ställen. Det är tre radikalt olika sätt att producera på, säger Barry Lynn. Även med hundra företag på hundra ställen har vi en koncentrerad modell. Vi måste fundera på vilken modell vi vill ha. Om vi ska ha ett verkligt hållbart system och ett rättvist system som integrerar alla nationer, så bör vi främja en modell med hundra företag på hundra ställen.
– De amerikanska industriföretagen har därför börjat likna design- och handelshus som idkar global upphandling till sina försäljningsorganisationer snarare än att producera. Modellen för det globala amerikanska företaget är snarare Wal-Mart än Ford Motors och GM. Wal-Mart är en koloss som inte producerar någonting själv, men är en mästare på logistik, så att produkter kan inhandlas varhelst i världen de produceras billigast. Den gamla industrin är nedlagd, styckad, och dess verksamhet utflyttad till Bangladesh, Kina, Indien, Mexiko, Taiwan, Vietnam osv.
– Det amerikanska systemet styrs av mycket stora aktieägare. Det finns amerikanska företag som leds av starka företagsledare, som är starka institutionellt sett, men de flesta företag existerar numera bara för att tjäna aktieägarna. Företagsledningen har inget val. Det är därför bolagen tagit dessa enorma risker, på ett sätt man inte skulle ha gjort för tjugo år sedan, säger han.
Vi har enligt Barry Lynn nått ”slutet på linan” och måste välja en ny kurs.
– Det kan komma som ett slag i ansikter eftersom det kommer att vara något vi inte väntat oss, någonting som SARS, eller att det blir krig mellan Indien och Pakistan. Det kommer att säga pang och så står vi plötsligt där utan de saker som vi behöver. Våra banker kommer att vara stängda eftersom de inte har access till information i södra Indien som inte längre har telekommunikationer med omvärlden.
– Eller så vaknar vi äntligen och inser att det är ett fysiskt system vi har att göra med. Men det finns hopp om vi bara kan genomskåda ideologin och börja bearbeta fakta istället. Då kan vi vidta åtgärder för att förhindra en katastrof, säger han.
Hans Sandberg
Korrespondent New York
Jag intervjuade Barry C. Lynn för två år sedan om hans bok och världens extrema beroende av några få tillverkare av kritiska komponenter. Länge (sedan Alexander Hamilton) var det en medveten politik från USAs sida att alltid kräva två leverantörer av kritiska material och teknologier, men den övergavs efter det kalla krigets slut.
– Världsekonomin brukade ha vattentäta skott i form av vertikalt integrerade företag och nationalstater, men detta har ändrats radikalt under de femton åren efter det kalla krigets slut, sa Barry Lynn i min intervju från 2007.
Här kan du läsa Keith Bradshers artikel i New York Times:
Här är min blogg från 16 juli 2007:
Globaliseringen - "Vi har nått slutet på linan"
Här är min intervju med Barry Lynn som jag publierade i Realtid 16 juli 2007:
"Vi har nått slutet på linan”
Dagens hyperspecialisering innebär ett enormt risktagande som när som helst kan leda till en katastrof, varnar ekonomibevakaren Barry C. Lynn.
Den amerikanska regeringen var länge mån om att det amerikanska näringslivet skulle kunna motstå utländska påtryckningar och katastrofer. Antitrust- och handelspolitiken skulle förhindra monopol och garantera tillgången på strategiska varor och teknologier.
Så var det i stort sett från USA:s förste finansminister Alexander Hamilton till president Ronald Reagan, men denna modell revs sönder efter det kalla krigets slut samtidigt som världen blev alltmer instabil.
– Världsekonomin brukade ha vattentäta skott i form av vertikalt integrerade företag och nationalstater, men detta har ändrats radikalt under de femton åren efter det kalla krigets slut, säger Barry Lynn, som är expert på globala industrisystem vid tankesmedjan New America Foundation i Washington DC.
När dessa inre och yttre skydd urholkades eller togs bort kunde företag och nationer effektivisera sina näringsliv genom ökad arbetsdelning och handel. Marshallplanen och Kol- och Stålunionen (1952) stimulerade Europas industriella återuppbyggnad och lade grunden för den europeiska unionen.
Man ska komma ihåg att denna strukturomvandling skedde under den amerikanska ockupationsmaktens och de olika nationalstaternas politiska ledning, vilket inte var fallet när USA genomförde en liknande strukturomvandling, först genom handeln med Japan och Sydkorea och sedan på 1990-talet med Kina och Indien.
– Vi gjorde det i full fart och utan något som helst politiskt innehåll. Det fanns ingen motsvarande politisk struktur för att reglera, eller övervaka denna radikala omställning av den industriella organisationen. Det som tog sextio år i Europa genomförde amerikanerna med Kina på femton år. Och Kina är en radikalt annorlunda nation. Vi visste inte ens vad vi gett oss in på, säger Barry Lynn, som är senior fellow vid New America Foundation i Washington, D.C., en tvärpolitisk tankesmedja med penningstarka vänner i Silicon Valley.
Han är expert på globala industrisystem och har medverkat i Harvard Business Review, Financial Times och gett ut en uppmärksammad bok kallad ”End of the Line: The Rise and Coming Fall of the Global Corporation” (Doubleday, 2005).
Lynn påtalar också det paradoxala i att denna utveckling till stor del skedde under Bill Clintons tid som president. Clinton hade i valkampanjen talat om att satsa på ekonomin och infrastrukturen, men intog en relativt passiv roll när det gällde industrins struktur.
– Bill Clinton fullbordade Reagan-revolutionen. Reagan var en protektionist under det kalla kriget, även om han accepterade ett visst beroende av japanerna. Clinton fullbordade det tredje ledet i Reagan-revolutionen. Reagans folk genomförde en radikal förändring av näringslivet och antitrustväsendet. Clinton genomförde en radikal handelsreform genom att lägga ut anvsvaret för handelsrelationerna på den privata sektorn.
– Följden blev att vi fick ett hyperspecialiserat globalt system, säger Barry Lynn och tillägger att han inte har något emot globaliseringen som sådan och att man faktiskt kan tänka sig ett mycket stabilare och motståndskraftigare system än det vi har.
– Vi har under de senaste femton åren skapat ett produktionsnätverk som ersatt ett system där man hade tillgång till många olika tillverkare med en eller ett par, ibland på samma ställe.
Detta system strider fundamentalt mot det som Alexander Hamilton slogs för i strid mot Thomas Jefferssons agrara visioner. Hamilton, liksom Jefferson en av USA:s grundare, ville främja USA:s industrialisering, vilket kom att spela en central roll i frihetskriget mot England.
USA:s industriella expansion kröntes i början på 1900-talet med det vertikalt integrerade jätteföretaget, symboliserat av Henry Fords löpande band. Det vertikalt integrerade företagen undvek att bli beroende av enstaka leverantörer för att produktionen inte skulle stoppas av strejker, eller hot om avbrott i leveranserna.
Japanska företag som Toyota skulle senare ersätta denna modell med en som bl a byggde på amerikanen W.E. Demings idéer. Den kallades Toyota-modellen, ”lean production”, eller Just-In-Time och förlitade sig i högre grad på enstaka underleverantörer, som dock kontrollerades av Toyota.
– Det ursprungliga namnet på modellen var ömtålig produktion och systemet tenderar då och då att kollapsa. För tio år sedan förlorade de tio dagars produktion i Nagoya. Toyota insåg detta och skapade därför paralella system när de expanderade internationellt.
– På 1990-talet valde amerikanska företag att försöka slå japanerna i deras eget spel genom att organisera ett system utan dubblering. Även om företagen ofta säger att de använder flera olika källor, så stämmer det inte. De syftar på att de över tiden kan skaffa sig en ny leverantör, inte att de har två alternativ idag, säger han.
Den extrema specialiseringen underlättades av den revolution inom logistiken som följde med den nya data- och telekomtekniken, samt tillgången på fraktföretag som Federal Express. Det råder ingen tvekan om att denna utveckling ledde till högre ekonomisk effektivitet, men priset var ökad osäkerhet.
Barry Lynn citerar i aprilnumret av The American Prospect Intels legendariske vd Andrew Grove, som 2001 sade att ett sammanbrott i handelsrelationerna mellan Kina och Taiwan skulle vara detsamma som ”datavärldens motsvarighet till Mutally Assured Destruction.” För Andy Grove, som brukade skryta med att han var ”paranoid” som företagsledare, vägde ingenjörens insikt tyngre än ekonomens glada optimism.
Det var ingen slump att Internet byggdes som ett nätverk med många noder och många alternativa kanaler för dataflödet. Experterna på Arpa (senare döpt till Darpa) verkade under det kalla krigets terrorbalans och ville försäkra sig om att Internet inte kunde slås ut av en kärnvapenattack. Nätet skulle överleva även om enstaka noder slogs ut. Men det globala produktionsnätet har byggts upp utan någon större omtanke om dess hållbarhet.
Ett exempel på hur långt specialiseringen gått fick världen 21 september 1999 då Taiwan drabbades av en smärre jordbävning som på någon minut dödade tusentals människor, förstörde byggnader och skadade delar av landets infrastruktur. Ett par dagar senare upptäckte fabriker i Silicon Valley att de inte längre hade tillgång till de kritiska kretsar, som nästan uteslutande kom från två taiwanesiska företag i en och samma företagspark.
Dell Computer och Hewlett-Packard fick stänga sina produktionslinjer och sedan dröjde det inte länge förrän Wall Street började dumpa Apples, Dells och Hewlett-Packards aktier.
Och framemot jul kämpade Amerikas mammor och pappor hysteriskt med att få tag i de vansinnigt populära tjattrande Furby-dockorna, vilka innehöll chips från de två företagen på Taiwan. Produktionsstoppet varade bara en vecka, men ledde till ett bortfall på 7 procent i världens elektronikproduktion i oktober månad.
Terrorattackerna 11 september 2001 blev en tankeställare, men det dröjde inte länge förrän andra händelser fångade världens intresse. Hoten flammar upp, bara för att snabbt försvinna ut i den mediala fonden. Och globaliseringen rullar vidare lika ohämmat och tanklöst som förut.
Ekonomerna jublar, medan ingejörerna biter på naglarna. Men ekonomerna ser inte verkligheten, klagar Barry Lynn i aprilnumret av The American Prospect, en radikal demokratisk idetidskrift startad av kända intellektuella som Princeton-professorerna Paul Starr och Paul Krugman. ”Om man tittar närmare på dagens globala produktionssystem ser vi en chockerande hög grad av specialisering, både geografiskt och ägandemässigt. Alltfler aktiviteter tar plats på en eller några få ställen i världen och görs av ett eller några få företag.”
Den moderna nationalekonomins grundare, Adam Smith, som levde för över 200 år sedan, insåg att produktionen inte bara är en fråga om ekonomisk effektivitet, utan förutsätter ingenjörskonst. Och han hade hämtat inspiration både från Charles Darwin och den Nya Världen. Men hans insikt har fallit i glömska.
”Amerikaner skulle aldrig be ekonomer designa en hängbro eller ett nytt jetplan, men vi insisterar klokt nog på att ingenjörerna ger ekonomerna plats vid bordet,” skriver Barry Lynn och tillägger att ingen tänkte ens på att bjuda in ingenjörerna när dagens enastående komplexa produktionsmaskin designades.
– Det finns en stor skillnad på att låta ett företag tillverka en kemikalie t ex på ett ställe, att låta hundra företag göra det på ett ställer och att låta hundra företag göra det på hundra ställen. Det är tre radikalt olika sätt att producera på, säger Barry Lynn. Även med hundra företag på hundra ställen har vi en koncentrerad modell. Vi måste fundera på vilken modell vi vill ha. Om vi ska ha ett verkligt hållbart system och ett rättvist system som integrerar alla nationer, så bör vi främja en modell med hundra företag på hundra ställen.
– De amerikanska industriföretagen har därför börjat likna design- och handelshus som idkar global upphandling till sina försäljningsorganisationer snarare än att producera. Modellen för det globala amerikanska företaget är snarare Wal-Mart än Ford Motors och GM. Wal-Mart är en koloss som inte producerar någonting själv, men är en mästare på logistik, så att produkter kan inhandlas varhelst i världen de produceras billigast. Den gamla industrin är nedlagd, styckad, och dess verksamhet utflyttad till Bangladesh, Kina, Indien, Mexiko, Taiwan, Vietnam osv.
– Det amerikanska systemet styrs av mycket stora aktieägare. Det finns amerikanska företag som leds av starka företagsledare, som är starka institutionellt sett, men de flesta företag existerar numera bara för att tjäna aktieägarna. Företagsledningen har inget val. Det är därför bolagen tagit dessa enorma risker, på ett sätt man inte skulle ha gjort för tjugo år sedan, säger han.
Vi har enligt Barry Lynn nått ”slutet på linan” och måste välja en ny kurs.
– Det kan komma som ett slag i ansikter eftersom det kommer att vara något vi inte väntat oss, någonting som SARS, eller att det blir krig mellan Indien och Pakistan. Det kommer att säga pang och så står vi plötsligt där utan de saker som vi behöver. Våra banker kommer att vara stängda eftersom de inte har access till information i södra Indien som inte längre har telekommunikationer med omvärlden.
– Eller så vaknar vi äntligen och inser att det är ett fysiskt system vi har att göra med. Men det finns hopp om vi bara kan genomskåda ideologin och börja bearbeta fakta istället. Då kan vi vidta åtgärder för att förhindra en katastrof, säger han.
Hans Sandberg
Korrespondent New York
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar