torsdag, juni 04, 2009

20 år har gått sedan 4 juni 1989, men demokratin dröjer

Jag var i Kina i april 1989 tillsammans med Lisa som jag träffat i Beijing hösten 1986 och gift mig med i augusti 1987. Den våren verkade det som om Kina stod inför ett demokratiskt genombrott. Väldigt många, särskilt de unga intellektuella, som jag pratade med var entusiastiska, hoppfulla. De hade fått smak för demokratin och de såg en chans att själva få bestämma mer om sina liv och karriärer.

Bland de äldre, de som varit med om kulturrevolutionen och de andra politiska kampanjerna var man dock försiktigare. De som var ännu lite äldre kom nog ihåg "de hundra blommornas" kampanj, då Mao lockade de liberala fåglarna ut ur sina gömställen bara för att krossa dem så fort de börjat sjunga. Kina är inte ett land med någon demokratisk tradition att tala om. Det auktoritära, kollektivistiska systemet sitter så djupt i folksjälen och går tillbaks långt bortom kommunisterna. Maos auktoritära regim och personkulten var inte några innovationer, utan reflektioner av en lång tradition. Det går igen i familjelivet, där en man inte anses vara mogen att fatta egna beslut förrän han blivit 40. Rötterna kan sökas i det gamla bondesamhället, i fattigdomen, i konfucianismen. Det var desssutom ett kontinentalt rike där flyktvägarna var få och långa (jämför med kulturerna runt Medelhavet där sjövägen och handeln erbjöd flyktvägar undan tyranner.)

När Deng Xiaoping beslöt att krossa studentupproret så var det inte för att han ångrat sig om reformerna, utan paradoxalt nog för att han ville rädda reformerna. Erfarenheten från Sovjetunionen och från Kina talade för att reformerna lätt skulle kunna stoppas om sidoeffekterna blev tillräckligt kännbara. Omstruktureringen hotade dem som lärt sig leva och ibland profitera på det gamla systemet. Konservativa krafter i partiet och militären kunde också utnyttja folkligt missnöje med fabriksnedläggningar, rationaliseringar och prisökningar till att rycka undan mattan för reformivrarna. Det paradoxala med ekonomiska reformer av socialistiska/kommunistiska system är att det krävdes en stark centralmakt för att bryta motståndet mot reformerna, inte olikt hur den starka kungamakten i Europa en gång röjde väg för kapitalismen. Plus Napoleon som spred kapitalismen där hans arméer drog fram. Det är ingen slump, eftersom det socialistiska/kommunistiska ekonomisk-politiska systemet har många likheter med feodalismen. 

Deng Xiaoping kunde inte släppa det politiska greppet, så han gjorde som den polske generalen Wojciech Jaruselski och återtog under den blodiga natten till 4 juni makten. Om Nicolo Machiavelli hade levat så hade han säkert applåderat dessa sentida furstar.

När Lisa och jag lämnade Kina var stämningen fortfarande ljus och hoppfull. Allt verkade möjligt. Men medan vi packade upp vårt bohag i Stockholm och gjorde oss redo för att flytta till New York tilltog protesterna i Kina i styrka och vi hade just installerat oss i vårt nya hem då allt brakade lös. Resten av dramat fick vi följa på CNN.

Efter blodbadet var det många som avskrev reformerna, både de ekonomiska och politiska. Jag hörde inte till dem, trots att mitt hjärta var med studenterna. Jag hade studerat Kinas moderna ekonomiska och politiska historia tillräckligt mycket för att förstå vad Deng Xiaoping och premiärministern Li Peng var ute efter.

Idag har det gått 20 år och Kina har genomgått en mirakulär ekonomisk tillväxt, men de som hoppades att tillväxten skulle leda till en demokratisering måste vara besvikna eftersom regimen fortsätter att vara repressiv. Det fanns inte något ekonomiskt argument för demokratin, utan det var som Wei Jingsheng insåg en moralisk fråga. Jag har inför 20-årsminnet samlat mina reportage och analyser av moderniseringen i Kina efter Mao i boken Friheten får vänta. Jag tror att analysen håller än idag, vilket tyvärr talar för att det kan dröja länge än innan Kina blir demokratiskt.

Hans Sandberg

Läsvärt från New York Times:
Nicholas D. Kristof: Bullets Over Beijing

So, 20 years later, what happened to that bold yearning for democracy? Why is China still frozen politically — the regime controls the press more tightly today than it did for much of the 1980s — even as China has transformed economically? Why are there so few protests today?

One answer is that most energy has been diverted to making money, partly because it’s a safer outlet. One of my Chinese friends explains that if he were to protest loudly, he might be arrested; if he were to protest quietly, it would be a waste of time. “I may as well just spend the time watching a pirated DVD,” he said.
Another answer is that many of those rickshaw drivers and bus drivers and others in 1989 were demanding not precisely a parliamentary democracy, but a better life — and they got it. The Communist Party has done an extraordinarily good job of managing China’s economy and of elevating economically the same people it oppresses politically.

2 kommentarer:

Ola Kinnander sa...

Hans, intressant. Vad tror du det skulle krävas för en demokratisering framöver? En reform-minded, karismatisk ny ledare kanske? - Ola

Hans Sandberg sa...

Hej Ola. Tack för kommentaren. En kinesisk Obama? Jag tror inte att det finns sociala förutsättningar för det än. Demokratiska attityder måste slå rot på den lokala nivån - där det redan finns reformer med demokratiska val. Politiska skandaler och korruption som undergräver elitens legitimitet skulle kunna skapa ett läge där demokrati och fri press ses som enda sättet att undvika stor politisk oro. Men nationalism och militärism erbjuder här en alternativ utväg. Tyvärr.

Loading...