onsdag, november 05, 2014

”Betala först, så får ni gå till polisen efteråt” (5/11/1974)

Kerala har ett omfattande nätverk av vattenvägar
mellan oceanen och risfälten. Foto: Hans Sandberg, 1974.

5 november 1974

Kom till Cochin Harbor Terminal halv ett på måndagen. 14 ½ tim resa. Cochin blev en besvikelse. Guidebokens ljuva ord om ”arabiska vikens pärla” och ”Asiens Venedig” etc. visade sig vara lögn.

Beställde in mat på Malabar Hotel som såg lyxigt ut och hade kinesisk mat. Ris, nudlar och ”sweet and sour pork.” Men vi fick inget kött utan enbart friterade fettklumpar. Vi klagade och fick veta att de alltid serverar fettklumpar (”flesh”). Managern instämde, men efter en stund tog de tillbaks fettklumparna och lovade servera köttbitar istället.

Elisabeth och jag hade beställt en portion och Bosse en. Vi hade fått in tio fettbitar per portion, men av köttet fick vi bara fyra små bitar per portion. Vi vägrade ta emot det och åt upp resten. När vi fick notan hade de satt upp oss på åtta rupies per portion för köttet. Kyparen vägrade att ta tillbaka köttet och sa att de inte tänkte släppa ut oss förrän vi betalt även för köttet som vi vägrat ta emot. Vi bad dem kalla på polis, men det vägrade de också.

”Betala först, så får ni gå till polisen efteråt.”
”Vi betalar för det vi ätit och sedan går vi.”

Jag drog ifrån köttet från notan och lade tjugofem rupies för återstoden. Efter en stund tog en kypare pengarna. Vi gick utan att vänta på kvittot.

*

Trötta, smutsiga och hungriga åkte vi med nästa tåg till Ernakulum. Konduktören slog sig ner hos oss och presenterade sig som Jacob. Han hade en Bachelors degree i arkitektur påstod han, men hade jobbat i tjugotvå år vid järnvägen. Han berättade om sin dotter och sina två söner. Dottern skulle snart flyga över till sin man som jobbade i Förenta Staterna. Vi fick hans adress i Coimbatore och han bad oss hälsa på nästa gång vi kom dit.

Sedan fick vi ta taxi tillbaks till Cochin för att reservera plats på tåget från Cochin till Madras på lördag. Biljetten var ställd till Station Master i Cochin H.T. och då är det helt omöjligt att reservera i Ernakulum som är nästa station på samma sträcka. Buss till Ernakulum igen. Middag och niobussen till Trivandrum. Kom fram kvart över tre på morgonen och jagade hotellrum i en timma. Det enda som fanns kvar var stans dyraste rum. 35 rupies för ett dubbelrum, air-conditioned.

*

För två timmar sedan försökte vi få en omelett på järnvägsstationens non-vegetarian ”Refreshment Room.” Lång väntan på dåliga omeletter och fem skivor bröd istället för de fjorton vi beställt. Kyparna är provocerande slappa. Notan blir 9,60 rupies per person!!

Den är ospecificerad och när jag frågar vad som är meningen skakar han på huvudet.

”Hur mycket kostar omeletten?”
”1.25 rupies.”
”Hur mycket kostar bröd och smör?”
”60 paisa for two slices.”

Plus en påse torkade bananer för en rupie. Det gör 6,50 tillsammans!

Han protesterade inte utan tog emot 6,50 utan kommentar.

Istället för buss. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Inga kommentarer:

Loading...