lördag, oktober 25, 2014

Två perspektiv på att resa i tredje klass (25/10/1974)

Järnvägsstation i Indien. Foto: Hans Sandberg, 1974.
Augusti-oktober 2014  
”A good way to get a sample of Indian temperament and behavior is to take a journey in a compartment, other than airconditioned or first class, of an Indian railway train. It will be probably a bit uncomfortable, nevertheless a memorable experience. The people look at you for a little while and try to comprehend why a foreigner of means should be wanting to enter a second or third class compartment and not ride in an airconditioned coach. Then they shuffle against each other and make room for you to sit down (something then may not always do for their own compatriots). The women will take sidelong glances or peer through their veils, and the children will pester their elders with questions about you. When curiosity gets too much for the men one of them knowing English will open the conversation with you. In all likelihood the first question will be about your name, the second about your profession, and if they find you sufficiently communicative they will certainly ask you for your impressions of this country. Within half-an-hour of such intimate conversation they will know all about you as you will know all about them. You will be claimed as a dear friend, almost a relation. If it is meal time you will be invited to partake of their food.” 
(Fodor’s India, 1974, p 106. Från ett kapitel skrivet av Donald S. Connery, fd byråchef för Time-Life i Indien.)  

25 oktober 1974

Det gick inte att reservera ”sleepers” eller sittplatser. Vi lyckades pressa oss på en allmän vagn, vilket betyder att det inte finns någon begränsning av antalet passagerare. Korridoren är fullpackad med folk. Vi får pressa och lirka oss in i mitten av vagnen. Ovanför varje träbänk finns en trähylla att ligga på. Trots att tåget är överfullt och många sitter hopklämda, ligger en del och vräker sig över fyra sittplatser. Bredvid oss ligger en stor fet pascha. Två magra, men ganska fint klädda kvinnor tar upp de motstående fyra sittplatserna. Mellan sätena har de bagage och därpå ligger ytterligare en karl. Två äldre män sitter vid paschans, respektive kvinnornas fötter. Jag klättrar upp på sätet och tar stöd med ena foten i fönstret för att spänna fast sovsäcken alldeles under taket. En gammal mager gubbe med långt grått skägg, turban och en blå skjorta som räcker ned till knäna, sitter på huk i korridoren framför mig. Han har ett svärd vid sidan. Ingen gör den minsta min av att vilja maka på sig eller på något sätt underlätta för mig att spänna fast ryggsäcken. Istället försöker de mota bort mig när jag tvingas göra intrång på deras plats.

Gamlingen med svärdet blir förbannad över att jag inte ger mig och hötter åt mig med klingan. Till slut får jag upp väskorna, men då håller den feta paschan på och bråkar med Bo (som gjorde sällskap med oss under en bit av resan, förf. anm.) och Elisabeth. Han vill inte flytta en centimeter på sina fötter och trycker ena foten i ryggen på Elisabeth. Vi skjuter undan foten och då börjar han sparkas. Vi hotar med knutna nävar och skäller på honom, men det ger han fan i. Han med svärdet, vi får senare veta att han tillhör någon sikhisk sekt och är på pilgrimsfärd, ropar från sitt håll och hotar med svärdet igen. Han skriker något åt Elisabeth. En annan sikh av samma sekt tittar fram och skriker. Han gör tecken åt Elisabeth att komma till honom och visar sitt förakt för mig. Vi hotar tillbaks och fortsätter kämpa för våra platser. En annan man, klädd i kavaj, skjorta och byxor, överlämnar en lapp åt oss. Där står det att folket i det här området är dåliga och att vi inte ska bry oss om dem. Han skulle försvara oss om det blev bråk.

Tåget avgick halv nio och vi fick liggplatser vid tretiden på morgonen när tillräckligt många stigit av.

Vår vän Bo lyckas efter många timmar få tillräckligt
med utrymme för att kunna sträcka ut sig på en träbrits.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Inga kommentarer: