måndag, oktober 13, 2014

Ett lik möter oss på vägen in till New Delhi (13/10/1974)

New Delhi. Foto: Hans Sandberg, 1974.

13 oktober 1974

På vägen in i Delhi väjer vi för ett lik som ligger till hälften övertäckt mitt på gatan. Man har radat upp stenar runt honom som varningssignal. Bilolycka.

Augusti-oktober 2014

Vi måste hade spenderat en vecka i New Delhi, men besöket genererade få bestående minnen utöver de jag noterade i dagboken. Det var en stor, grön och luftig stad, full av maktens palats och breda boulevarder, plus historiska monument som mogulkejsarnas Röda Fort, den stora moskén Jama Masjid, och Jantar Mantar, ett av fem astronomiska observatorier som Maharaja Jai Singh II av Jaipur låtit bygga på 1700-talet. Bussarna hade parkerats vid Imperial Hotel, som låg mitt i den moderna staden vid Connaught Place. När jag tittar på mina bilder idag, tycker jag mig se en likhet mellan New Delhi och Washington, D.C. För oss som mest gick till fots när vi såg oss omkring var New Delhi hopplöst stor och föreföll glesbefolkad. Kontrasten kunde inte blir större när vi såsmåningom tog oss in i Old Delhi.

Moskéen Jama Masjid i Delhi.
Foto: Hans Sandberg, 1974
Jantar Mantar, New Delhi. Foto: Hans Sandberg, 1974.
Jag har ett intensivt minne av magen på en tiggare som kommit fram till vårt bord där vi satt och åt lunch på en uteservering vid Connaught Place. Han var naken sånär som på sitt höftskynke och han räckte ut sin magra hand mot oss. Jag vet inte om det var ett trick, men hans mage rörde sig som om den drabbats av konvulsioner. Plågsamt långsamma rörelser som om hans inre pulserade av hunger. Det var upprörande att se och det var väl det som var meningen. Tiggarna skulle följa oss genom Indien och vi lärde oss snabbt att ignorera dem med ett iskallt ”No bakshish!” Vi hade lärt oss hos Myrdal att tiggarna i Indien var organiserade och ofta tjänade mer än industriarbetare. De var med andra ord trasproletärer och inga man behövde räkna med. Bortsett från denna ”revolutionära ekvation” insåg vi att man lockade till sig fler tiggare om man gav dem pengar.

Vi fick en inblick i den indiska byråkratin när vi besökte Office of the Divisional Commercial Superintendent i Baroda House för att köpa biljetter för vår planerade tågresa genom mellersta och södra Indien. Jag minns inte hur vi hittade dit,  bara att vi fann oss i ett rum som var fullt av papper, Väggarna var täckta av hyllor med pärmar och pappershögar och skrivbordet var också fullt av papper. Bakom skrivbordet satt en tjänsteman i vit skjorta och han läste det ”Letter of Identification” som den svenska ambassaden utfärdat. Det intygade att vi var ”bona fide students.” På så vis kunde vi köpa var sin Student Concession Voucher som lät oss åka över 6.000 km till de städer vi angett för ca 60 kr.

Vår biljett till Indien.  


Inga kommentarer:

Loading...