söndag, januari 24, 2016

Shanghai öppnar aktiebörs

(Dagens Nyheter 27 oktober 1986)

Börschefen Huang Guixian visar ett par aktier.
Foto: Hans Sandberg

Shanghai i kommunistiska Kina:

Kulramarna rasslar på nya börsen

SHANGHAI. Vi möts av ett sorl från ett dussintal kineser som köar för att få bli kapitalägare. Det är på aktiebörsen i Shanghai, den första i ett socialistiskt land.

-Det är bara ett försök, men vi planerar en ny, större aktiebörs nästa år, säger Shanghais börschef, Huang Guixian.

Om man får tro China Daily så var det rusning efter aktier i Shanghai fredagen den 26 september. Halv tio på förmiddagen hade alla utbjudna aktier i företaget Feile sålts ut.
-Spänningen och atmosfären påminner om aktiebörsen förr i världen, kommenterade en veteran på området.

En vecka senare kliver vi in genom dörren till börsen. Bakom den höga disken arbetar fem sex personer. Papperen prasslar, kulramarna knäpper och en gammaldags sedelräknare tuggar sig igenom en tjock bunt av Folkets pengar.


Nyblivna börsspekulanter köar för att få köpa. 
                                                                              Foto: Hans Sandberg

En svart anslagstavla till höger visar de aktuella kurserna på de kollektivt ägda företagen Yangzhong Industrial Corporation och Feile Acoustics Corporation.

Att öppna en aktiebörs i Shanghai inbjuder till jämförelser med den börs som fanns här 1919-1949 och som var ett viktigt finansiellt centrum i Asien. 1986 års modell ser inte mycket ut för världen. Börschefen Huang Guixian har jobbat i bank sedan 1946. Formellt är han chef för Industri- och Handelsbankens Jingankontor i Shanghai. Det är den organisationen som sköter försöket med aktiehandel. På god engelska berättar han om börsen som ingår i reformeringen av Kinas finansiella system.
-Vi gör ett försök och hoppas på att en verklig aktiemarknad ska kunna öppnas, säger Huang.

Hur många aktier säljer ni på en dag?
-Flest sålde vi första dagen. På sju dagar har vi sålt 5 000 aktier.

Det gör i genomsnitt 700 aktier per dag eller 35 000 yuan per dag (1 yuan = 1,90 skr). Än så länge är det ingen som säljer aktier, alla köper. Det nominella värdet på Yangzhongaktien och Feileaktien är 50 yuan.


Kulramar och högar av papper. Snart blir det datorer, försäkrar
börschefen
Huang Guixian.                    Foto: Hans Sandberg

Varje kund får förutom aktiebrev en stämpel som han måste ta med sig om han vill sälja sina papper (rättelse: det måste rimligen ha varit ett stämplat dokument det handlade om, inte själva stämpeln.) Tanken tycks vara att om aktierna hamnar i orätta händer så ska de inte kunna säljas.

Feili började ge ut aktier i november 1984 och Yanhzhong i januari 1985. Företagen har idag 3 000 respektive 18 000 aktieägare. Till skillnad från andra experiment med aktier har dessa papper ingen tidsgräns. Priset tillåts också variera efter utbud och efterfrågan.
-Om det behövs ändrar vi kursen omedelbart, säger Huang.

Banken tar 0,3 procent i kommission och enbart kontanta affärer godkänns.

Hur får folk reda på aktiekurserna? Måste de ta sig hit?
-Ja, de måste komma hit.

Skulle ni vilja att kurserna publicerades i pressen?
-Naturligtvis! När vi får en verklig börs kan vi publicera kurserna i pressen. Vår bank planerar en ny aktiemarknad till nästa år. Det här är bara ett experiment.

Syftet med börsen är enligt Huang att förse företagen med kapital och samtidigt sätta en effektivitetspress på dem. Det finns de som anser att en aktiemarknad är kapitalistisk och farlig, men inte reformanhängarna.
-Reformen innebär risker, men också möjligheter, säger börschefen.

Om det skall bli en verklig aktiemarknad är det svårt att klara sig utan börsmäklare.
-Regeringen förbereder en lag om börsmäklare. När den lagen är antagen kan en verklig börs utvecklas, säger han.

Vilka köper aktier?
-Alla slags människor. Arbetare och... vi har inte frågat dem, men jag tror att det är vanligt folk som köper.

Hur mycket köper de?
-En, fem, två hundra. Det mest någon köpt är tvåhundratrettio aktier.

Kommer ni att använda datorer när ni öppnar en större börs nästa år?
-Ja, naturligtvis. Lokalerna är för små idag, och för gammalmodiga.

Säljer ni också obligationer?
-Vi kommer att göra det inom en eller två månader. Då kommer det också att finnas fler bolag (på aktiebörsen). Fyra fem stycken.

Vilka kriterier har ni för att avgöra vilja papper ni ska sälja? Det finns ju 700 företag i Shanghai som har sålt aktier, men bara två finns med på listan.
-Det är Shanghaiavdelningen av Folkets Bank som beslutar om vilka som får föras up på listan.

Måste de vara stora för att godkännas?
-Ja, ganska stora, och man kontrollerar också deras finanser och kvaliteten på företagsledningen.

Är ni själv optimistisk? Kommer försöket att lyckas?
-Ja, säkerligen.

Hans Sandberg


Här är Shanghai-börsen. Kanske inte riktigt 
Wall Street än.... Foto: Hans Sandberg

Aktie ger del i lotteri

De kinesiska reformekonomerna tycks nu ha dragit slutsatsen att den kapitalistiska ekonomins kanske främsta symbol – aktien – kan göra nytta i den socialistiska marknadsekonomi de under stor möda försöker skapa.

Shanghai blev först ut på plan i Kina med en aktiebörs. Två städer står närmast i tur: Shenyang i norr, som redan infört en obligationsmarknad, och Guangzhou (Kanton) i söder, har aviserat en aktiebörs inom kort. För åtminstone Shenyang talas det även om privata börsmäklare.

De aktier och de aktiebörser som Kina nu experimenterar med är blott embryon och skall inte jämföras med börserna i den kapitalistiska världen. Inte på ett bra tag i varje fall. ”Aktierna” är ofta ett mellanting mellan en obligation med fast ränta och en aktie som fått sitt pris bestämt på en marknad.

Som många andra nyheter har aktierna sina rötter i reformerna på landsbygden och i småstäderna. Där går bönderna ofta ihop om investeringar och delar vinsten i proportion till insatt kapital. Ägarna utser också företagsledningen, ibland röstar man efter andelen aktier.

Bara i ett fall har utländska ägare erbjudits möjligheten att köpa aktier i Kina. Det gäller det självstyrande området Inre Mongoliet som vill dra in en miljard yuan via aktieförsäljning. Man vill använda pengarna till ett jättelikt järnvägsprojekt.

I Guangdongprovinsen har 1 000 företag gett ut aktier till ett värde av 650 miljoner yuan. Nyligen antog provinsregeringen en förordning om handel med värdepapper.

För kunderna är aktier och obligationer i allmänhet en bra affär. Avkastningen ligger över den vanliga bankräntan (ca 7 proc).

Många av de ”aktier” som ges ut har en fast ränta, ger en vinstchans i ett lotteri och en gåva vid inlösen. Att företagen tar på sig detta kan enligt Tom Engle i China Business Review bero på att de försöker kringgå centralregeringens kreditrestriktioner med hjälp av aktier och obligationer.

Men den djupare liggande orsaken till att Kina nu experimenterar med aktier är de enorma effektivitetsproblemen i de kinesiska företagen. En av Kinas främsta reformekonomer, Liu Guoguang, har angett fyra skäl till varför hela statsföretagssektorn bör omvandlas till aktiebolag, med statligt majoritetsägande:
  1.  Man kan angripa problemet med att ”alla äger statsföretagen, men ingen tar ansvar för dem”.
  2. Samspelet kan förbättras mellan ”företagens ägare i direktionen och producenterna” vilket underlättar en rationell utveckling och skötsel av företagen.
  3. Outnyttjade resurser i samhället kan samlas upp och styras mot områden där de utnyttjas mer effektivt. Detta genom att priset på kapitalresurserna utsätts för marknadskrafterna (aktiemarknaden). Olönsamma investeringar motverkas.
  4. Genom att personalen köper aktier i företagen ökar deras intresse för hur företaget sköts (Beijing Review 10/1986).
Kineserna brottas med ett klassiskt problem för socialistiska planekonomier. Centraliseringen av ekonomin berövar företagsledarna och de anställda initiativkraften. De förvandlas till byråkrater som blott följer direktiv uppifrån. De ekonomiska reformerna i Östeuropa på 60-talet lyckades aldrig lösa problemet att finna ett alternativ till centralstyrning av kapitaltillgångarna.

Den jugoslaviska lösningen, där bestämmanderätten över kapitalet spreds ut till arbetarråden i de ”självstyrande” företagen ledde till att de lönsamma företagen helst investerade i sina egna anläggningar, alternativt använde resurserna för konsumtion. För en arbetare gällde det därför att jobba på ett lönsamt företag och att motverka nyanställningar eftersom fler då skulle dela på kakan.

Även om ett företag ur samhällets synpunkt skulle kunna använda pengarna bättre genom att investera dem i ett annat företag eller rent av starta ett nytt, var detta inte en självklar lösning eftersom ”ägandet” av de investerade medlen övergick till arbetskollektivet i det nya företaget.

Hans Sandberg


Fotnot: Jag skrev denna artikel för hand på det vandrarhem där jag bodde under mitt besök. Nästa dag träffade jag kinaexperten och korrespondenten Anders Lennartsson på Beijing Hotel.  Han var på väg till Stockholm och var snäll nog att ta med sig manuskriptet och två filmrullar till DN-redaktionen.

Inga kommentarer:

Loading...