En magdansös uppträdde på en restaurang som Elisabeth och jag besökte på vägen till Indien. Jag vet inte var, men jag gissar att det var i Iran, som på Shahens tid gärna ville framstå som västerländskt och modernt, åtminstone i de stora städerna. Hon kom så småningom fram till vårt bord och dansade för oss. Jag minns att jag var generad och dessutom tyckte att hon var alltför fet för att varar dansös. Jag antog att showen var designad för äldre affärsmän, snarare än en ung student, men sanningen var nog att jag var tämligen ignorant på detta område.
 |
| Stad i södra Indien. Foto: Hans Sandberg, 1974. |
Ett annat svårplacerat minne är från Indien, troligen centrala eller södra Indien. Det var tidigt på morgonen och vi väntade på en buss. Medan vi väntade gick vi in på en liten restaurang och beställde in te och rostat bröd. Samtidigt bad vi föreståndaren att fylla upp vår metalltermos med kokt vatten. När vi besökte lyxhotell så frågade vi alltid om de hade maskiner som först kokade och sedan kylde dricksvattnet så att det var säkert att dricka det, men här ute på landet fick vi använda en mer primitiv metod. Vi drack upp vårt te och åt vårt bröd och väntade, men någon termos såg vi inte av. Vi frågade kyparen som skakade på huvudet och sa att det kommer. Vi väntade ett slag och sedan ett slag till, men ingen termos. Då tröttnade jag och tittade in köket som låg bakom ett förhänge. Där satt en mager man på huk med en kastrull över en väldigt liten gasbrännare som stod mitt på sandgolvet. Det var det som var ”spisen”. Vi förstod varför det tagit så lång tid och var tacksamma när vi till sist fick vår termos med kokat vatten.
Apropå lyxhotell, så var det en sak man kunde göra som europeisk resenär i det fattiga Indien. Hemma skulle jag aldrig kommit på tanken att besöka ett lyxhotell, allra minst iklädd smutsiga jeans och en t-tröja, men i Indien räckte pengarna till saker som jag inte hade råd med hemma och vi blev automatiskt insläppta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar