"Ten per cent is service charge!" (31/10/1974)

Madras (Chennai), huvudstad i Tamil Nadu. Foto: Hans Sandberg, 1974. 

31 oktober 1974

Ätit middag på Hotel Imperial i Madras. Baked Chicken med ris. Te, lime soda, glass och kaffe. 23 rupies. Notan för oss tre löd på 57,75 och när vi lägger på 2,25 rupies i dricks väntar den tjocka och glada kyparen lugnt och självklart. När vi ignorerar det böjer han sig sakta fram och viskar vid mitt öra:

"Ten per cent is service charge!"

Bland unga modelejon i södra Indien (30/10/1974)

30 oktober 1974

Sitter på Kwality i Bangalore.

Som vanligt på Kwality grasserar här unga modelejon av indisk medelklass.

Bangalore är en stor och modern stad. Stora avstånd, pampiga hus och parker. Moderna butiker och lyxiga biografer. Engelsktalande medelålders indiskor i saris och europeiska frisyrer.

* 

Bangalore City

30 oktober 1974

Hej, 

Har just ätit kyckling bakad i grädde och ost, med ris. Mycket gott!

Igår var vi i Mysore City och jag hade diarré och feber. Elisabeth var dålig när vi var i Hassan, norr om Mysore. Men idag är vi åter på benen och ikväll far vi till Madras. 

Från New Delhi åkte vi ned till Khajuraho den 18.10. De ”erotiska templen,” fast av vad vi sett är alla tempel mer eller mindre pornografiska. För att komma till Khajuraho fick vi först åka tåg till Jhansi och ta buss därifrån. Vi kom till Jhansi järnvägsstation vid fyratiden och där möttes vi av tusentals kackerlackor, löss och andra småkryp som luktade starkt när man slog ihjäl dem. Det var som yrsnö kring lyktorna. På järnvägsstationen ligger hundratals tiggare och hemlösa. Bhopal, som vi åkte till efter Khajuraho, för att fortsätta till Sanchi, var ännu snuskigare. Stationen var fylld med sovande fattiga. Man får kliva över magra och eländiga varelser överdragna med någon smutsig trasa. Utanför stationen ligger ännu fler och sover. Vi går gatan ner, som på båda sidor randas av de eländigaste ruckel och hyddor. Många kommer fram och tigger. Efter ett tag vänder vi för eländet här har ingen ände. 

I Sanchi såg vi de 2300 år gamla Buddhamonumenten, som byggdes under Ashokas tid 273-236 f. Kr. De kalla stupas och finns på en kulle, som ligger underbart lugnt placerad, med en rofylld utsikt över de omkringliggande fälten. 

Från Sanchi åkte vi till Ajanta och Ellora-grottorna. Det är två serier av tempel huggna direkt ur bergen. Ajanta är från 200 före Kristus till 600 efter. Trots åldern är de fyllda med färgrika väggmålningar. Både i Kashmir, New Delhi, Khajuraho och Sanchi träffade vi Lasse och Fredrik. Men nu är våra vägar skilda igen. Elisabeth och jag reser tillsammans med en kille från Göteborg som ville ha resesällskap. 

I Aurangabad träffade vi en indier som heter Shivakumar. Jag satt och diskuterade Indien med föreståndaren för värdshuset. Det var en uppriktig och förnuftig man. Shivakumar satt bredvid och kom också med i samtalet. Han bjöd oss hem till sitt föräldrahem väster om Hassan. Hans far har en kaffeplantage där. När vi kom dit efter ett par dagar hade emellertid inte Shivakumar anlänt än, men hans föräldrar tog emot oss. De bjöd oss på eget kaffe, fantastiskt gott, och senare på vegetarisk middag. Elisabeth hade feber och var dålig, så hon fick krypa i säng. De bodde långt ut på landsbygden i en liten by, men ändå var huset mycket flott, med varmvatten och vattentoalett och stereoanläggning. Den här delen av Indien verkar inte lika fattig och smutsig som söder om Delhi. 

Fadern och Shivakumars bror (…) pratade mycket om indisk gästfrihet, men redan nästa morgon antydde fadern att vi besvärade. När Shivakumar sen kom vart han mycket förvånad. Nåväl! Nu far vi vidare! 

Hans och Elisabeth   

Brev från pappa - Poste Restante, Madras (29.10.1974)

Blackeberg, den 29/10 74

Kära Hans och Elisabeth!

Tack för brev och kort. Det ärt så spännande att höra av Er och det är underbart att allt hittills klaffat. Hoppas nu att ni inte får något mer av diarréerna. Sånt är ju inte att leka med.

Träffade alldeles nyss Benny Teghammar, så jag hälsade och förklarade att Ni inte hade ork att skriva separat.

Mats var här häromkvällens. Han fick läsa dina senaste brev. Han hälsar. Han verkar ganska trött, men funderar visst på att fortsätta. Han skall flytta närmare jobbet.

Mamma och jag firade 30 år sedan vi gifte oss (30 åriga kriget). Vi var och såg Ibsens Per Gynt på Stadsteatern. Ingemar och Jan kom med oss. Det var en fantastisk föreställning. Lena Granhagen spelade Mor Åse. Det är en alldeles nyupptäckt kille som spelar Per Gynt. Han spelade ut enormt. Han har fått jättefin kritik över hela linjen.

Utställningarna rullar på. Brita Lindefelts gick inte ihop, den var nog för exklusiv. I söndags hade Imants Sinka vernissage och det var så mycket folk så det gick nästan inte att komma in i lokalen. Han sålde 7 grejor på vernissagen. Det är ju jättefint och bra reklam för galleriet. Det är underligt med konst, ibland slår det till så fantastiskt och ibland slår det inte alls.

Själv fick jag sälja 7 st målningar från Öland på Mjölkcentralen, bättre än väntat.

Nästa blir en tant från Södra Ängby som heter Elsa Svensson. Hon är faktiskt bra. Har ställt ut på "De Unga" och Galerie Nikolaus i Gamla Stan.

Sen ringde N.N., du vet hon som är schizofren. Hon undrade om hon fick ställa sig i kön! Hon är ju jättebra, fast hon åker in och ut på sjukhus.

Så vi hoppas att galleriet skall börja gå något sånär.

Jag skriver omgående svar på ditt brev. Tyvärr hittade jag inte någon bra penna, men hoppas att du kan tyda mina kråkfötter.

Här är fortfarande mycket regn och lågtrycken avlöser varandra.

Så varmt som ni tycks ha det, är inte heller bra. Arma svältande människor, det är fasansfullt att det skall vara så enorma orättvisor i världen. Här pågår debatten om kärnkraftens vara eller inte!

Palme har varit i Canada, men det kanske du läste om.

I övrigt är det som det är. Världen är galen och icke tycks den bry sig om vad vi tycker och tänker.

(…)  

Som du såg blev ju korten bra, så du kan gott lita på din kamera.

Jag talade med Red. sek. på Västerort om ditt bildslagande. Han ville att du skall komma upp dit när du kommer hem, alltid kan det bli en och annan hundralapp.

Elektrisk kabel har nu lagts ut på Öland, så nu blir det snart elektriskt ljus till stugan. De har grävt ned kabeln under Sandins åkrar. Det skall nog bli skönt med ljus och värme.

Det låter väl illa att tala om sådan lyx mot vad ni får uppleva.

Mamma och jag unnar oss inte så mycket för övrigt.

Om ni kommer förbi Jugoslavien, Rumänien, Italien vid hemresan så skulle vi , mamma och jag, vilja att du köper 10-12 burkar Gerovital. Kanske det finns i London, vet ej. Det är svårt att få någon läkare som skriver ut det här.

I Italien köpte vi på apotek och det krävdes inte recept, så om ni får möjlighet så vore det fint. Kan inte tänka mig att det skall vara någon svårighet att föra ut (in?) det. Det kanske går på 100 kr alltsamman. Du får pengar när du kommer hem.

För övrigt tycker inte jag att du skall köpa dyra presenter. Spar pengarna. Dom kan vara bra när du kommer hem.

Må så gott och var rädd om Er och hälsa Lasse och Fredrik om dom är kvar.

Nu skall jag laga frukost åt mig själv. Sedan skall jag skynda mig till Posten för att detta Letter skall komma fram till Madras.

Kära Hälsningar och Kyssar och Kramar till Er båda från oss alla, särskilt från mamma och pappa.

So long,
Vi längtar efter Er! 

P.S. Jag har ersatt en av konstnärernas namn med N.N. 

Jag mår pyton i Karnataka (29/10/1974)

Järnvägsstaion i södra Indien. Foto: Hans Sandberg, 1974.

29 oktober 1974

På järnvägsstationens ”Retiring Room” i Mysore City. Två rejäla sängar med moskitnät. (Vi blev mycket stuckna i natt!) Rummet är stort och högt i tak. Ett fågelbo under ena hörnet. Modern flyger in och ut för att mata ungarna. Tvättrum med badkar, handfat spegelbord och vitt kakel. Rent och snyggt och varmvatten. Enda nackdelen är sittmuggen istället för ståtoalett (jag hade läst hos Jan Myrdal att ståtoaletter var mer hygieniska än sitt toaletter, förf. anm.).  Jag har diarré och ont i halsen. Elisabeth är också dålig.

Stationsbyggnaden och ett stort ”office” är byggt i pampig kolonialstil.

I morgon bitti far vi till Bangalore City. Vi orkar inte se staden Mysore.

Jag mår pyton i Karnataka

Febern mosar mina tankar

Fåglarna kvittrar oupphörligt

Tågen brummar, skakar och hoar

Flyglarmet prövas och nu vibrerar

Rummet av ännu ett gammalt ånglok

Någonstans i södra Indien. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Förkylda i Halebidu. Utflykt till Belur. (28/10/1974)

Busshållplats i delstaten Karnataka. 
Foto: Hans Sandberg, 1974.

28 oktober 1974

Sitter i Halebidu och dricker kaffe. Elisabeth och jag är förkylda. Hon hade 39 graders feber igår. Jag har tappat rösten. Vi bor hos Shivakumars föräldrar, eftersom han själv inte kommit tillbaks från Hyderabad än. Idag har Bo och jag varit i Belur och sett Chennakesava templet byggt 1117 e. Kr. av Hoysala Vishnuvardhana. Ett detaljerat och noggrant arbete i sten. 

Templet Chennakeshava i Belur. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Gatuliv i Belur. I bakgrunden templet Chennakeshava.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Templet Hoysaleshvara  i Halebidu. 
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Fris från Hoysaleshvara  i Halebidu. 
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Del av erotisk fris, Hoysaleshvara. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Erotiskt drama i Hoysaleshvara. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Gatuliv, Belur. Foto: Hans Sandberg, 1974.

18 timmar till Bangalore (26/10/1974)

26 oktober 1974

På tåget till Bangalore. Det är 560 km dit och det tar 18 timmar. Som tur var lyckades vi reservera sovplatser. Det är tre stycken 1.40 m långa träbritsar!

Från tågfönstret. Foto: Hans Sandberg. 1974.

Två perspektiv på att resa i tredje klass (25/10/1974)

Järnvägsstation i Indien. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Augusti-oktober 2014  

”A good way to get a sample of Indian temperament and behavior is to take a journey in a compartment, other than airconditioned or first class, of an Indian railway train. It will be probably a bit uncomfortable, nevertheless a memorable experience. The people look at you for a little while and try to comprehend why a foreigner of means should be wanting to enter a second or third class compartment and not ride in an airconditioned coach. Then they shuffle against each other and make room for you to sit down (something then may not always do for their own compatriots). The women will take sidelong glances or peer through their veils, and the children will pester their elders with questions about you. When curiosity gets too much for the men one of them knowing English will open the conversation with you. In all likelihood the first question will be about your name, the second about your profession, and if they find you sufficiently communicative they will certainly ask you for your impressions of this country. Within half-an-hour of such intimate conversation they will know all about you as you will know all about them. You will be claimed as a dear friend, almost a relation. If it is meal time you will be invited to partake of their food.” 

(Fodor’s India, 1974, p 106. Från ett kapitel skrivet av Donald S. Connery, fd byråchef för Time-Life i Indien.)  

25 oktober 1974

Det gick inte att reservera ”sleepers” eller sittplatser. Vi lyckades pressa oss på en allmän vagn, vilket betyder att det inte finns någon begränsning av antalet passagerare. Korridoren är fullpackad med folk. Vi får pressa och lirka oss in i mitten av vagnen. Ovanför varje träbänk finns en trähylla att ligga på. Trots att tåget är överfullt och många sitter hopklämda, ligger en del och vräker sig över fyra sittplatser. Bredvid oss ligger en stor fet pascha. Två magra, men ganska fint klädda kvinnor tar upp de motstående fyra sittplatserna. Mellan sätena har de bagage och därpå ligger ytterligare en karl. Två äldre män sitter vid paschans, respektive kvinnornas fötter. Jag klättrar upp på sätet och tar stöd med ena foten i fönstret för att spänna fast sovsäcken alldeles under taket. En gammal mager gubbe med långt grått skägg, turban och en blå skjorta som räcker ned till knäna, sitter på huk i korridoren framför mig. Han har ett svärd vid sidan. Ingen gör den minsta min av att vilja maka på sig eller på något sätt underlätta för mig att spänna fast ryggsäcken. Istället försöker de mota bort mig när jag tvingas göra intrång på deras plats.

Gamlingen med svärdet blir förbannad över att jag inte ger mig och hötter åt mig med klingan. Till slut får jag upp väskorna, men då håller den feta paschan på och bråkar med Bo (som gjorde sällskap med oss under en bit av resan, förf. anm.) och Elisabeth. Han vill inte flytta en centimeter på sina fötter och trycker ena foten i ryggen på Elisabeth. Vi skjuter undan foten och då börjar han sparkas. Vi hotar med knutna nävar och skäller på honom, men det ger han fan i. Han med svärdet, vi får senare veta att han tillhör någon sikhisk sekt och är på pilgrimsfärd, ropar från sitt håll och hotar med svärdet igen. Han skriker något åt Elisabeth. En annan sikh av samma sekt tittar fram och skriker. Han gör tecken åt Elisabeth att komma till honom och visar sitt förakt för mig. Vi hotar tillbaks och fortsätter kämpa för våra platser. En annan man, klädd i kavaj, skjorta och byxor, överlämnar en lapp åt oss. Där står det att folket i det här området är dåliga och att vi inte ska bry oss om dem. Han skulle försvara oss om det blev bråk.

Tåget avgick halv nio och vi fick liggplatser vid tretiden på morgonen när tillräckligt många stigit av.

Vår vän Bo lyckas efter många timmar få tillräckligt
med utrymme för att kunna sträcka ut sig på en träbrits.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Elloragrottorna, Aurangzebs grav och en kopia av Taj Mahal (24/10/1974)

Skördearbete framför Fort Daulatabad. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Barn i Khuldabad. Foto: Hans Sandberg, 1974.

24 oktober 1974

Reste med turistbyråns rundtur idag. Först till Fort Daulatabad byggt på elvahundratalet. Det är mycket stort och ligger på en kulle inneslutet av sju yttre murar och en vallgrav.

Chand Minar är en 210 fot hög rosa minaret som Ala-ud-Din Ahmed Shah Bahmani lät bygga 1435-57 efter att han med list och mutor intagit den så svårintagliga borgen.

En minaret och en triumf.
Foto: Hans Sandberg, 1974. 

Khuldabad är en liten by fylld av moskéer. Där ligger mogulkejsaren Aurangzeb begraven i en marmorgrav.

Sedan åkte vi upp i bergen och kom så till Elloragrottorna. Först besökte vi ett litet Shiva-tempel från 1769. Munkarna tittar saligt från varandra och milt kärleksfullt på oss när vi fotograferar dem. Mitt emot ligger en fet ko av sten med rödmålade horn. (Det var i själva verket en skulptur föreställande tjuren Nandi som Shiva ibland red på, förf. anm. 2014). 

Ett litet tempel tillägnat Shiva. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Tjuren Nandi som Shiva ibland rider på. 
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Efter lunchen åker vi den sista biten fram till Kailasatemplet som tillhör den hinduistiska gruppen. Det är ett kolossalt stort tempel som är uthugget direkt ur berget uppifrån och ner. (Man antar att det var kung Krishna I som på 700-talet lät börja bygga det.) Troligen tog det 7-8 generationer att gräva ut det. Medan vi guidades runt där inne bröt regnet ut. Ett varmt hällregn. När vi kom ut på framsidan såg vi ett dussintal vattenfall som hade bildats. (Upp genom ett av dräneringshålet kom en lång orm som skrämde turisterna i närheten, förf. anm.)

Kailasatemplet är uthugget i sandstensberget, 
uppifrån och ned. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Kailasatemplet. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Bredvid hindutemplen ligger de buddhistiska. De är mindre och var grävda inåt från sidan. De är fyllda med Buddhafigurer i olika varianter och kvinnor med fulländade former. Brösten är perfekta halvklot. Bortom dem ligger den jainistiska gruppen. De påminner i mycket om de buddhistiska. Alla tre sorterna är fyllda med erotik och erotiska anspelningar. Över ett par av de jainistiska templen störtar ett vattenfall. En kraftig bred ränna uthuggen i sten leder vattnet någon meter ut över öppningen.

Ett vattenfall över en av Elloragrottorna.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Vishwakarma är det viktigaste av de buddhistiska templen. 350-700 e Kr. Det är byggt som en kristen kyrka, men med en stor stupa dominerad av en 3,3 meter hög Buddhafigur. Grottan förfärdigades under 600-talet. Nedanför kullarna där de 34 templen finns breder ett grönskande slättland ut sig. Det verkar ha varit sjöbotten för länge sedan och från botten reser sig flera mindre berg likt öar. Det växer inte mycket träd utan huvudsakligen gräs.

Grotta nummer 10, Ellora. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Vishwakarma i grotta nr. 10 påminner
om en kristen kyrka, men istället för altare
sitter en stor Buddha framför en stupa.
Foto: Hans Sandberg, 1974.  

Aurangabadgrottorna ligger alldeles i närheten av Aurangabad. Där uppifrån har man en fin utsikt över staden och Taj Mahal-efterapningen Bibi Ka Maqbara från 1660 som drar blicken till sig där den ligger snett bakom en grön konisk ö. På toppen av det berget står ett ensamt träd vid ett stenhus. Det ger ett fridfullt intryck.

Bibi Ka Maqbara sett från avstånd. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Bibi Ka Maqbara. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Vi tittade närmare på Bibi Ka Maqbara, som Aurangzeb lät bygga för att visa sin kärlek till sin första hustru (Dilras Banu Begum). Han hade emellertid inte lika stora resurser som sin far Shah Jahan (vilken lät uppföra Taj Mahal till minnet av sin tredje hustru Mumtaz Mahal som avled vid födseln av parets 14:e barn, förf. anm.) och kunde inte importera persisk marmor. Istället fick han nöja använda indisk vit marmor och endast till några delar av moskén. Resten är vitmenat. Det hela gör ett slitet och dekadent intryck.

Panchakki, en vattenförsörjningsanordning som Aurangzeb lät bygga för 300 år sedan, var sista etappen i vår utflykt. Vad man först ser är ett jättestort träd med parasitväxter som sträcker sina rötter ner mot marken och en av flera bassänger. Mittemot trädet står en mur och från ena sidan av den sprutar en bred vattenstråle ständigt nytt vatten i bassängen. Vattnet har forslats hit genom tunnlar till en källa sju engelska mil bort. Höjdskillnaden driver systemet. Den har oavbrutet försett bassängen med vatten i trehundra år nu.

Mogulkejsaren Aurangzeb lät bygga ett vattenverk som ännu
efter 300 år levererar vatten från en källa 10 km bort.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Ajantas mästerverk och en politisk diskussion i Aurangabad (22/10/1974)

Grottorna i Ajanta ligger längs en hästskoformad
dalgång. Foto: Hans Sandberg, 1974.

En stupa med en sående Buddha i grotta
nummer 19. Foto: Hans Sandberg, 1974

22 oktober 1974

Sov mycket gott.  Fast inte så länge. Steg upp halv sex. Tog hästdroska till busstation. Det magra vita öket orkade nätt och jämt dra oss plus föraren. Alla revbenen och ryggkotorna syntes tydligt. Lårbenen stack upp under huden likt tältpinnar. Framme vid busstation var fullt med folk. (Vid järnvägsstation i Jalgaon låg ett hundratal människor och sov. Ett par män som sov på plattformen tillhörde stambefolkningen. De var svarta och hade bara penisfodral av en tygbit på sig.) Bussresan skulle gå 6.15 och vi kom iväg fem i åtta sedan Elisabeth kämpat sig in genom dörren täckt av mig med ryggsäcken som barrikad. Det var en hård strid.

*

Bussresan tog en timma och fyrtio minuter. Vi åker på den grönskande och uppodlade högplatån. När vi närmar oss Ajanta blir landskapet kulligare.

*

Så har vi sett Ajanta Caves. Både här och i Sanchi är de sexuella anspelningarna mycket påtagliga. Grottorna är inhuggna i berget längs en vacker hästskoformad dal och i ena änden brusar ett femton-tjugo meter högt vattenfall. Det är verkligen en isolerad oas. Men informationen gav oss inte mycket.

*

Aurangabad. Tog in på the Government Holiday Camp. Vi skriver in oss. Föreståndaren är en fet man i fyrtioårsåldern. Han har kal hjässa och ett uppriktigt utseende. Inskrivningen går snabbt och smidigt. Vi började konversera och kommer snabbt in på en diskussion om Indien av idag. Jag försöker dra upp några av de grundläggande frågorna och det slår väl ut. Föreståndaren liksom två andra män är sydindier. De säger att Sydindien är mycket bättre än norra Indien. Städerna är rena. Folket har det bättre. Mindre svält osv.

Ingen av dem tror att en utveckling, lika med en social och politisk förändring, kan komma genom regeringen. Även om de har fina idéer, så stupar det hela alltid när det skall praktiseras. Folket måste ändra sitt tänkande, gå samman och driva igenom en förändring underifrån. Regeringens begränsning är att den inte har massornas förtroende och därför inte vågar mobilisera folket för att genomföra något.

Föreståndaren sa att först måste man ge folket lite mat så att de orkar tänka och arbeta. Får de mat så vill de arbeta. Indien är ett oerhört rikt land med enorma naturrikedomar. Nu är man visserligen mycket beroende av om regnen kommer i rätt tid osv. Men genom konstbevattning och vattenreservoarer och en förnuftig politik (som använder Indiens rikedom på arbetskraft) skulle problemen kunna lösas.

Kopiering av de berömda grottmålningarna
i Ajanta. Foto: Hans Sandberg, 1974

Augusti-oktober 2014

Läs mer om Ajantagrottornas konst i William Dalrymples fina essä i New York Review of Books, The Greatest Ancient Picture Gallery (23 oktober 2014). 

'The Ajanta murals told the Jataka stories of the lives of the Buddha in images of supreme elegance and grace. Unlike the flatter art of much later Indian miniature painting, here the artists used perspective and foreshortening to produce paintings of courtly life, ascetic renunciation, hunts, battles, and erotic dalliance that rank as some of the greatest masterpieces of art produced by mankind in any century. Most famous, perhaps, are the two astonishing images of the compassionate Bodhisattvas Avalokitesvara and Vajrapani, beings of otherworldly beauty, swaying on the threshold of enlightenment, caught in what the great historian of Indian art Stella Kramrisch described, wonderfully, as “a gale of stillness.” Even today, the colors of these murals glow with a brilliant intensity: topaz-dark, lizard-green, lotus-blue.'

Grotta nummer 10. Se citatet nedan. Foto: Hans Sandberg, 1974

"Excavated shortly after the collapse of Ashoka’s great Mauryan Empire (322–185 BC), which had once stretched from Kandahar to the Vindyas, caves nine and ten at Ajanta are some of the oldest extant rooms in the world: from the paleographic evidence, scholars believe the years between 90 and 70 BC to be the most likely period of construction. These long chaitya, or prayer halls, lined with tapering octagonal columns, ending in a rounded apse that encloses the perfect dome of a tall stone stupa, were thus probably already old when Augustus started the rebuilding of Rome." (Dalrymple, NYRB, Oct 23, 2014)

Elva timma på två träbritsar (21/10/1974)

Väntan på tåget. Foto: Hans Sandberg, 1974.

21 oktober 1974

Kom fram till Jalgaon efter 11 timmars tågresa. 12 personer på två träbritsar avsedda för sex personer. Lagom trötta tar vi in på stationens ”Retiring Room.”  

Det djupaste elände och sublima monument (20/10/1974)

Morgon i Bhopal, huvudstad i Madya Pradesh.
Foto: Hans Sandberg, 1974. 

20 oktober 1974

Kom till Bhopal halv sex i morse. Stationshuset och väntsalarna var fyllda med magra, smutsiga människor i trasiga tygstycken. Sjuka ögon. Barn, kvinnor och män som tar sig fram med kryckor och ena benet avslutas nedanför knäet. Troligen spetälska. De flesta har armar som tändstickor. När vi kommer ligger de hopkrupna som bylten på golvet. Tiggare kommer in i vagnen och sträcker fram sina smala händer och gamla bleckburkar. Små flickor klänger i fönstret och tigger.

Det djupaste elände.

Utanför järnvägsstationen. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Tiggande barn vid tåget. Foto: Hans Sandberg, 1974.

*

På vägen till Khajuraho såg vi stora vita apor sitta ute på fälten. 

*

20 oktober 1974 Sanchi

Även Sanchis järnvägsstation var full av fattiga. Utanför station ett provisoriskt läger av låga hyddor. Vid en väg sitter ett par familjer. En kvinna drar ett hjul, som driver en bälg. Syre sprutas då genom ett rör ned i sanden under en brasa. Två män smider yxor och skäror av järn som glödgats i sanden. Steget syntes inte långt från de tusentals år gamla verktyg som fanns i montrarna på Sanchis museum till dessa smeder utanför Hälsocentralen.

På väggarna kryper ett tjugotal små ödlor. Kackerlackor, knott, myggor och flugor irriterar oss. På eftermiddagen kastar sig en giftig orm från väggen ner på altangolvet. Värdens ena son slår ihjäl den med en käpp. Den är grå med vita kors med fem centimeters mellanrum på ryggen. Sedan huvudet krossats fortsätter den kränga sig i flera minuter. När vi senare på eftermiddagen är på väg till värdshuset där vi bor, möter vi två svarta indier. Den ena håller en död flygande hund i handen. Han kastar den på marken och flugorna kryper i ögonen på den. Den vägde säkert ett och ett halvt kilo och hade stora rovdjurständer.

*

Gröna papegojor flyger i trädgården. På dörren sitter två bleka små grodor.

*

En av de buddhistiska stuporna (gravmonument) i Sanchi.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Detalj från en av portalerna. De var ursprungligen skurna i trä,
men kom så småningom att utföras i sandsten.
Foto: Hans Sandberg, 1974. 

Sanchi kallades enligt gamla ceylonesiska krönikor Vedisa-giri – hill of Vediva = Vidisha. 9 km n.ö. om Sanchi eller Chetiyagna (hill with chaityas, i.e. sacred Buddhist edifices. However, early inscriptions mention the place as Kakanava, or Kakanaya and later inscriptions as Kakanada-bota or Bota-sri-parvata.)

Blev centrum för buddhismen under Ashokas tid, 273-236 B.C.

Bland kackerlackor i den indiska erotikens högborg (19/10/1974)

Tusen år gammal religiös erotik i Khajuraho. Foto: Hans Sandberg

19 oktober 1974

Rest i 17 timmar det sista dygnet. Vi var i Khajuraho i några timmar. Jag hade ont i huvudet hela dagen och fick ont i magen på eftermiddagen. Vi såg den västra gruppen. Svårt att få något intryck på så kort tid. Starkaste intrycket gjorde kackerlackor och tusentals andra insekter.

Augusti-oktober 2014 

Resan från Jhansi till Khajuraho tog åtta timmar med en gammal buss. Det var ingen turistbuss utan en buss för vanligt folk. Vi körde genom regnskog och jag hade blivit rejält magsjuk. Två gånger fick bussen stanna så att jag kunde rusa in i buskaget och lätta på trycket. Chauffören var förstående och räckte mig en plåtburk med vatten så att jag kunde tvätta mig.

När vi anlände till Khajuraho, som var en liten by, såg jag mina vänner Fredrik och Lasse på balkongen till ett litet hotell. De hade anlänt dagen innan. När det började skymmas på kvällen kunde man se tusentals insekter svärma runt de få lampor som fanns vid hotellet och busshållplatsen. Plötsligt hörde jag Elisabeth skrika i högan sky. Hon hade fått en stor skalbagge innanför byxbenet. Vi bestämde oss för att göra besöket i Khajuraho så snabbt det bara gick och ta första bästa buss tillbaks. 

Visvanatha Temple i Khajuraho. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Khajuraho är känt för sina erotiska tempel och vi hade förstås hört talas om dem, men vi var trots det inte förberedda på det enorma utbudet av skulpturer, som man inte behöver vara puritan för att beskriva som pornografiska.  

"But let the tourist be warned: some of the decorative sculpture on these temples is too revealing for the excessively innocent; too provoking for the prurient minded. For those who are truly adult, with all [that] the world implies, the reward of a trip to Khajuraho will be rich. Here is found the summit of Hindu sculpture: sinuous, twisting, voluptuous forms, human and divine, throbbing with life and executed with consummate skill.” (Fodor’s guide från 1974, s 214) 

Templen uppfördes under Chandelladynastin mellan 950-1050 och är desto märkligare eftersom Khajuraho ligger i en avkrok av centrala Indien och att ingen skulle ha kommit ihåg Chandellahärskarna om det inte var för de 85 tempel som de lät uppföra runt den lilla staden Khajuraho. Dynastin föll efter ett par hundra år idag återstår bara 20 av templen. Några förstördes av muslimska härskare som säkert fann dem svårsmälta. Templen glömdes sedan bort i den djupa djungeln tills en brittisk officer upptäckte dem av en slump 1838.

* 

Vi hade bestämt oss för att åka söderut och planen var att ta en färja till Sri Lanka från staden Rameshwaram som ligger längst ut på en landtunga som sticker ut mot norra Sri Lanka, men vi skulle såsmåningom få veta att färjorna inte gick på grund av att det var monsunsäsong. Vi hade gjort en grovplan för vår tågresa och bokat in så många platser vi kunde komma på när vi köpte tågbiljetterna den16 oktober.

Så här stod det på dem skrivet med en gammal skrivmaskin:

New Delhi-Jhansi-Sanchi-Bhopal-Khandwa-Jalgaon (by bus)-Aurangabad-Hyderabad-Bangalore City-Madras Central/Egmere-Madurai-Rameshwaram- Madras Egmere/Central-New Delhi.

Det totala avståndet var enligt biljetten 6.167 kilometer. 

Vår resrutt i Indien.

Jag minns inte varför vi valde denna rutt mer än att Elisabeth ville se Sri Lanka och att min vän Radja rekommenderat Ajanta och Ellora. Vi var inte det minsta intresserade av Goa, som då var en hippiekoloni och skippade Bombay och Calcutta eftersom vi inte ville spendera en massa tid i storstäder. Varanasi (också kallad Benares) anses som Indiens heligaste stad, vilket förmodligen var skälet till att vi inte var intresserade. Vi skulle trots att vi inte var särskilt intresserade av Indiens religiösa liv besöka mängder av buddhistiska, hinduistiska och islamiska stupor, tempel och moskéer, men vårt intresse var antropologiskt, socialt och historiskt. Det som slog oss som resenärer i Indien var inte så mycket andlighet som misär och en chockerande likgiltighet inför eländet och de skriande orättvisorna. De rika såg inte fattigdomen, eller så såg de den som en del av den naturliga ordningen.

Så länge vi var i New Delhi kunde vi sova i vår buss, men i och med att vi började resa med tåg måste vi varje dag hitta någonstans att sova, såvida vi inte sov på tåget. Vi reste med varsin stor ryggsäck och det första vi gjorde när vi anlänt till vår destination var att gå runt och leta efter ett hotell eller natthärbärge. Ibland fanns det ett hotell vid järnvägs eller busstationen, ibland fick vi gå omkring i timmar och leta efter ett hotell som var tillräckligt billigt samtidigt som det var någorlunda rent och hade sängar som det gick att sova i.

Den enda guidebok vi hade var ”India on five dollars a day” och den var nog bra på många sätt, men inte särskilt detaljerad (jag sökte just efter titeln på Google, men hittade till min förvåning ingenting. Det närmaste jag kom var Air India’s ”India on $5 and $10 a Day” från 1972, samt Frommers ”India on $25 a day” från 1988.) När jag började jobba på denna bok letade jag efter gamla guideböcker från 1974 och hittade såsmåningom Fodor’s India 1974. Den är tjock och innehåller många långa och kunniga essäer om Indiens kultur, historia och geografi, men är skriven för amerikanska och europeiska turister som har de praktiska researrangemangen ordnade i förväg och vill förkovra sig inför utflykterna. Så här i efterhand ångrar jag att jag inte investerade i en sådan guidebok, men vi var 20 år gamla och då vet man ju redan allt man behöver veta...

Från nya till gamla Delhi (16/10/1974)

Old Delhi. I bakgrunden syns den stora moskén 
Jama Masjid. Foto: Hans Sandberg, 1974

Onsdag 16 oktober 1974 kl. 21.15

Hotel Imperial, baren Shah Naaz. Behagligt dämpat ljuder Zorba genom högtalaren. Det är kallt härinne och luften känns frisk när man kommer in från den tryckande hettan ute. Vi har duschat och är rentvättade.

Vi är i New Delhi i Indien. Men för en timma sedan kämpade en mager, barfota, pojke för att ta oss från New Delhi Railway Station över den sega bron och ner i gamla Delhi. Plötsligt står New Delhis ödslighet klar för oss. Vi förstår också varför Delhi är innesluten av järnvägen. Delhi är en stad där folket kan låsas inne.

Detta myllrande mänskliga Delhi. Cyklar, cyke1rickshor, scootertaxis, hästskjutsar, oxkärror, taxis, dragkärror, buffelkärror och kärror dragna av stora vita kor. Hela gatan skälver av ett myllrande liv. Hänsynsfullt och skickligt cyklar pojken mot Jama Masjid. Det är mörkt och vi är chockade över kontrasten mot New Delhi som vi slösat bort tre dagar på. Vi är lite rädda också för vi åker ännu i okunskap. Elisabeth bryter samman och gråter. Rädslan ger vika när vi klivit av och glömmer oss själva. Trappan upp mot moskén är full med människor. Många tiggare. Barn, vuxna och åldrade. Lytta, magra och vanställda av sjukdom.

När de ser Elisabeth gråta hejdar de sig och ser med förståelse på henne. Tiggarna räcker inte fram sina händer. En del tittar förvånat och barnen tittar nyfiket. Jag får intrycket av att dessa människor tycker synd om Elisabeth. Det verkar som om de magra kvinnorna med sina magra barn förstår oss. Kanske är det bara inbillning men då vill jag gråta. Mitt i denna obeskrivliga nöd och förnedring träder de fram som medmänniskor.

Bönen har börjat och vi får inte komma in. Istället går vi från moskén på en bred, upplyst och myllrande gata. Vi går förbi tre eller fyra grupper av tiggare som sitter på huk i kö utanför något slags utspisningsställen. Det sitter väl trettio eller fyrtio hungriga och halvnakna människor vid varje ställe. Det är som svarta öar i havet av människor. Men det är utbrända öar där ingenting växer.

I väntan på mat. Foto: Hans Sandberg, 1974

Svårt att få något uträttat i New Delhi (15/10/1974)

Den indiske presidentens officiella residens
Rashtrapati Bhavan. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Oktober 2014 

Delhi är komplicerad och dess historia går åtminstone tillbaks till 600 f kr. Dess strategiska läge gjorde staden till centrum för en lång rad furstendömen och invaderande arméer. Old Delhi anlades 1639 på uppdrag av mogulkejsaren Shajahan och kallades Shajahanabad. Det var en befäst stad med en stadsmur och den dominerades av Red Fort och den stora moskén Jama Masjid. Runt den gamla staden breder den moderna staden New Delhi ut sig och runt den ligger Delhi, som är Indiens huvudstad och formellt sett heter The National Capital Territory of India (NCT). Detta har vuxit samman med de omgivande städerna till ett distrikt på 25 miljoner människor, vilket 1991 fick status som National Capital Region (NCR). Men när vi besökte Delhi 1974 hade staden bara 5 miljoner invånare. 

Tisdag 15 oktober 1974

New Delhi. Stor, het och kvalmig, jobbig. Inte särskilt mycket folk på gatorna. En del spetälska tiggare. Tiggande barn och gubbar. Tiggande kvinnor. Många är mörka, förmodligen sydindier (tamiler).

Vi åker scootertaxi till the Royal Swedish Embassy, en stor rosa enplansbyggnad. En svalkande kyla i väntrummet. En snorkig och lika kylig ambassadtjänsteman gör det han måste göra.  Vi har cirkulerat kring Connaught Circle i två dagar nu.

Svårt att få något uträttat. Man får hålla på hela dagen, svetten rinner och mot kvällen är hälften ogjort, men man är färdig. New Delhi är gles. Stora gröna tomma områden. Breda avenyer.

Utsikt över paradgatan Rajpath, som går mellan presidentens
officiella residens och triumfbågen India Gate.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Ett lik möter oss på vägen in till New Delhi (13/10/1974)

New Delhi. Foto: Hans Sandberg, 1974.

13 oktober 1974

På vägen in i Delhi väjer vi för ett lik som ligger till hälften övertäckt mitt på gatan. Man har radat upp stenar runt honom som varningssignal. Bilolycka.

Augusti-oktober 2014

Vi måste hade spenderat en vecka i New Delhi, men besöket genererade få bestående minnen utöver de jag noterade i dagboken. Det var en stor, grön och luftig stad, full av maktens palats och breda boulevarder, plus historiska monument som mogulkejsarnas Röda Fort, den stora moskén Jama Masjid, och Jantar Mantar, ett av fem astronomiska observatorier som Maharaja Jai Singh II av Jaipur låtit bygga på 1700-talet. Bussarna hade parkerats vid Imperial Hotel, som låg mitt i den moderna staden vid Connaught Place. När jag tittar på mina bilder idag, tycker jag mig se en likhet mellan New Delhi och Washington, D.C. För oss som mest gick till fots när vi såg oss omkring var New Delhi hopplöst stor och föreföll glesbefolkad. Kontrasten kunde inte blir större när vi såsmåningom tog oss in i Old Delhi.

Moskéen Jama Masjid i Delhi.
Foto: Hans Sandberg, 1974

Jantar Mantar, New Delhi. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Jag har ett intensivt minne av magen på en tiggare som kommit fram till vårt bord där vi satt och åt lunch på en uteservering vid Connaught Place. Han var naken sånär som på sitt höftskynke och han räckte ut sin magra hand mot oss. Jag vet inte om det var ett trick, men hans mage rörde sig som om den drabbats av konvulsioner. Plågsamt långsamma rörelser som om hans inre pulserade av hunger. Det var upprörande att se och det var väl det som var meningen. Tiggarna skulle följa oss genom Indien och vi lärde oss snabbt att ignorera dem med ett iskallt ”No bakshish!” Vi hade lärt oss hos Myrdal att tiggarna i Indien var organiserade och ofta tjänade mer än industriarbetare. De var med andra ord trasproletärer och inga man behövde räkna med. Bortsett från denna ”revolutionära ekvation” insåg vi att man lockade till sig fler tiggare om man gav dem pengar.

Vi fick en inblick i den indiska byråkratin när vi besökte Office of the Divisional Commercial Superintendent i Baroda House för att köpa biljetter för vår planerade tågresa genom mellersta och södra Indien. Jag minns inte hur vi hittade dit,  bara att vi fann oss i ett rum som var fullt av papper, Väggarna var täckta av hyllor med pärmar och pappershögar och skrivbordet var också fullt av papper. Bakom skrivbordet satt en tjänsteman i vit skjorta och han läste det ”Letter of Identification” som den svenska ambassaden utfärdat. Det intygade att vi var ”bona fide students.” På så vis kunde vi köpa var sin Student Concession Voucher som lät oss åka över 6.000 km till de städer vi angett för ca 60 kr.

Vår biljett till Indien.