Skiftande passioner - Prolog

1968 

Hormonerna härjade. Jag var varken barn eller vuxen och kämpade varje morgon framför badrumsspegeln med att hålla finnarna i styr eller åtminstone dölja dem med Clearasil. Jag var blyg, hade lätt för att rodna och dessutom skar sig rösten när jag måste tala inför klassen. 

Jag hade skaffat mig Beatles-frisyr sommaren sextiosju och gick omkring i Jesussandaler och tajta jeans som jag rullat upp över vaderna. På min vänstra axel hängde en svart Nikon F. Jag hade gett upp drömmen om att bli astronaut och ville i stället bli fotograf som Thomas i filmen Blow-Up, ett jobb där man inte bara var omgiven av vackra kvinnor, utan kunde avslöja ondskan i världen.

Det var året då Gud förklarats död, Martin Luther King Jr. och Robert F Kennedy mördades, amerikanska B-52:or bombade Vietnam, studenter protesterade, kulturrevolutionen rasade i Kina, Sovjetunionen invaderade Tjeckoslovakien och the Beatles sjöng All You Need is Love. 

Det var också ett år då man pratade i telefon. Textade gjorde man med pennor. Varje hem hade normalt en telefonlinje och det fanns inga telefonsvarare. Och telefoner var bara mobila så länge sladden räckte. Det fanns en tevekanal och den sände svart-vitt. Vi hade band- och skivspelare, men inte videobandspelare, så om man missade ett teveprogram var loppet kört. 

2018 

Carl väntade tålmodigt på trappan framför Dramaten. Jag var en halvtimma försenad eftersom jag landat dagen innan och var jetlaggad. Jag hade vaknat klockan tre, tagit ett glas whiskey och skrivit i dagboken innan jag slocknade igen.

“Det tar längre tid att ställa om sig,” sa jag.  

“Åldern tar ur sin rätt,” sa han.

Vi korsade Nybroplan vid busshållplatsen och fortsatte längs Strandvägskajen. I bakgrunden hördes fiskmåsar, turister och vågskvalp. När solen tittade fram kändes det med ens varmare. 

“Förra gången jag var här hade vi Obama och hoppades på framtiden. Nu har vi Trump,” sa jag. 

“Här trodde alla att Hillary skulle vinna,” sa han.

“Det trodde hon också. Det var ju hennes tur.”

“Det hade suttit bra med en kvinnlig president.”

“Fast arrogansen stack i ögonen,” sa jag.

“Hon hade den kunskap och erfarenhet som behövdes,” sa han.

“Obama slog huvudet på spiken när han sa att hon var likeable enough, men demokraternas ledning hade bestämt sig för att hon var oemotståndlig.”

“Om valsystemet varit rättvist hade hon vunnit.”

“Sant, men alla experter och strateger vet hur systemet fungerar. Hon schabblade bort segern. Jag minns en jättestor skylt i Hoboken som sa ‘I’m With Her’ ungefär som om röstandet var en feministisk lojalitetsförklaring. Hon var tondöv när det gällde vanligt folk.”

Vi gick över Djurgårdsbron och fortsatte gångvägen österut längs norra Djurgården. Det var lummigt och skönt och många solbadare på Lejonslätten. En familj hade parkerat sin barnvagn vid en stor ek och lagt ut en filt i gräset för en picknick.

“Det är femtio år sedan sextioåtta,” sa han.

“Vilket känns som väldigt länge sedan,” sa jag.

“Det är lika långt till 68 som från 68 till slutet av första världskriget.”

“Vi upplever tiden subjektivt, men mäter den objektivt. Jag hade börjat intressera mig för politik på våren, men jag var inte engagerad. När jag fick frågan om vilket parti jag skulle rösta på så drog jag till med Folkpartiet eftersom jag inte tänkt så mycket på saken.”

“För mig var saken biff. Kapitalismen var ett ruttet system och socialismen var lösningen. Jag var marxist och tänkte rösta på Vänsterpartiet kommunisterna i skolvalet,” sa han.

“Kommer du ihåg affischen vi gjorde?”

“Det var Mikaels idé. Han tyckte att vi måste göra något med en gång,” sa han.

“Budskapet var enkelt — Stopp! Tänk! — skrivet med stora bokstäver. Jag lånade pappas sprayflaskor så att det skulle se psykedeliskt ut, men hur fan kunde vi få för oss att två ord skulle kunna väcka folk?”

“Typ, Jesus kommer!”

“Nästa morgon rullade jag ihop affischen och tog den med till skolan. Mikael och jag var rädda för att någon lärare skulle se oss när vi tejpade upp den,” sa jag.

“Det var ganska mesigt som protest, men det var en början,” sa Carl. 

“Om folk bara fattade hur illa ställt det var i världen så skulle de börja protestera.”

“Som jag såg det handlade politik om att organisera människor. Det var därför jag gick med i elevrådet.”

“Varför blev inte du ordförande? Du gillade att vara ledare vilket jag aldrig gjort. Varför föreslog du mig i stället?”

“Jag hade öppnat käften lite för många gånger och var rädd för att någon skulle nominera en borgare om jag ställde upp. Du var också radikal men inte lika känd och mer diplomatisk av dig. Och det funkade,” sa han.

Vi hade planerat att käka lunch på Djurgårdsbrunns Wärdshus, men det var fullbokat och väntetiden hopplöst lång, så vi återvände samma väg vi kommit. Som tur var hittade vi ett café vid Skånska Gruvan där vi beställde var sin öl och smörgås.

“Varför blev vi så radikala när vi på det hela taget hade det ganska bra?”

“Femtiotalsoptimismen hade punkterats av Vietnamkriget och lämnat ett tomrum efter sig,” sa han.

“För oss verkade den optimismen väldigt naiv. Vi hade till skillnad från våra föräldrar ingen aning om hur det var att leva under krig eller hot om krig. De hade genomlevt en depression och ett världskrig. Kollektiva behov hade prioriterats, medan de privata hade ransonerats. Pappa berättade att han brukade byta sina spritkuponger mot kaffekuponger. Så kom freden och friheten. De skaffade sig barn och bil och flyttade till en större lägenhet. Det måste ha varit lite som i Kina efter Mao. Gud var död och materialismen härskade. Privatlivet var inte längre en synd,” sa jag.

“Det var en jävligt positiv tid trots det kalla kriget. Välfärds-Sverige växte av bara den och livet blev bättre. Vi hade enormt fina artister och vi kom tvåa i fotbolls-VM 58 efter att ha förlorat mot brassarna vilket man inte behövde skämmas för. Folk gillade USA och allt som kom från USA, men sedan vände vinden. Var det Kubakrisen, McCarthyismen, eller raskravallerna efter mordet på Martin Luther King?”

“Jag tror inte att det var en grej som väckte oss utan det var mer av en mental dominoeffekt som kulminerade med protesterna mot Vietnamkriget,” sa jag.

“USA hade setts som ett moraliskt föredöme, men B52:orna och napalmbomberna gick inte att förena med den moralism USA predikade. Samma sak med rasismen,” sa han. 

“Vår reaktion berodde mycket på televisionen. Jag hälsade på en kompis utanför Eskilstuna sommaren 1968. Jag minns en kväll då vi såg studentprotester på TV nyheterna. Pappan sa att det var förskräckligt, men jag tyckte att de gjorde rätt,” sa jag.

“Den äldre generationen fattade inte vad som stod på. De hade fått lära sig att hålla käften och lyda, men den yngre generationen började säga emot och ställa frågor.”

“Vi klev ut ur den trygga barndomen och rätt in i en värld som förlorat fotfästet,” sa jag. 

“Och popmusikerna som nyss varit artiga och välklädda lät håret växa och skruvade upp volymen så att de vuxna fick ont i öronen. Det var en kulturrevolution. Musiken gav oss en identitet helt skild från vuxenvärlden,” sa han.

“På hösten gick vi med i Vänsterns Ungdomsförbund,” sa jag. 

“Det var en massa schyssta människor där, men då och då dök det upp någon jeppe som sa att alla andra tolkat Marx fel vilket ledde till ideologiska krig och splittringar. Det blev en massa nya bokstavskombinationer,” sa han.

“En gång stod det fem grupper och krängde sina tidningar utanför Systembolaget hos oss. Det var VUF, KAF, KFML, KFML(r) och DFFG. Folk garvade när de kom ut med sina kassar,” sa jag. 

“Det skulle inte förvåna mig om Frälsningsarmén också var där,” sa han.

“Man fick läsa en massa för att hänga med i svängarna. Alla grupper hade sina tidningar och teoretiska tidskrifter där man dängde citat i huvudet på varandra,” sa jag.

“Jag droppade av när VUF splittrades. Sedan satt jag hemma och spelade gitarr medan ni gick på era möten. Jag förstod det inte då, men skeppet hade faktiskt seglat. Revolutionen var över. Jag gillade inte testuggandet och snacket om folket och massorna. Det var därför jag gick med i Socialdemokraterna som faktiskt hade rötter i arbetarklassen. Det är något jag aldrig ångrat,” sa han.

“Mitt liv skulle ha sett väldigt annorlunda ut om jag också hoppat av då i stället för tio år senare.”

“Du slösade bort ett decennium som du skulle kunnat använt på ett mycket bättre sätt.”

“Det var inte så lätt att ta sig ur malströmmen, särskilt inte när man trodde att man surfade på historiens vågor,” sa jag.

“Typ Jesus kommer,” sa han.

“Vi inbillade oss att vi hade koll på läget och vi hade bortförklaringar för alla motgångar.”

Texterna ovan ingår i prologen till en kommande roman kallad Skiftande passioner.

Skiftande passioner - Utdrag ur romanen

I: Min framtid är med folket

Revolution i nionde klass

Gymnasiala passioner

InterRail

 

II: Kärlek utan kompass 

Kokerskan och kannibalen

Brevet var mitt hopp

Kroppen låg kvar

 

III: Ett försök att vara normal

En dåres försvarstal

I labyrinten

Att svika och förlåta

 

IV: Sicksack i Mittens Rike

Change Money! Change Money!

Tre dagar på Yangtzefloden

Att fylla ett vacuum

Om du vill läsa ett digitalt provexemplar av romanen,
sänd mig ett emejl på h4sweden@gmail.com 

Att fylla ett vacuum - Sicksack i Mittens Rike (Utdrag 4)

 27 september, lördag

Det var rått och kallt när jag landade i Xiamen. Lujiang Hotel ville ha 65 yuan för ett enkelrum vilket var för mycket för min budget. Flickan i receptionen var hjälpsam och ringde Overseas Chinese Hotel, men det var fullt, så jag tog färjan till ön Gulangyu där det skulle finnas ett bra och billigt hotell.

Solen steg upp och morgondiset lättade över havet som låg tyst och stilla med undantag för puttrandet från ett par småbåtar. Med på färjan fanns tre flickor från något minoritetsfolk. De hade gula halmhattar, färgglada scarves, blå dräkter och höll varandra i händerna.

Det finns inga bilar eller rickshaws på Gulangyu, vars bebyggelse liksom den på Shamianön präglas av den koloniala eran. Xiamen, eller Amoy som man då sa, var en av fem fördragshamnar det brittiska imperiet tilltvingade sig efter det första opiumkriget 1839–1842.

Gränderna är smala och krokiga, men rena och asfalterade. Jag gick förbi ett nästan färdigbyggt konserthus och hittade snart Gulangyu Guesthouse som ser ut som en medelhavsvilla med sina vitrappade väggar, stora dekorativa blomkrukor och gula fönsterluckor. Första budet var 48 yuan, men jag bad om ett billigare rum och fick ett för 21. Det är rent och snyggt, har myggnät och färgteve! Tvättmöjligheterna består av ett bleckfat och en vattentapp på toaletten. 

28 september, söndag

Min eftermiddag började på den ena av Gulangyus två sandstränder. Det var arbetsdag och bara några få människor var där. Jag väckte som vanligt intresse, men det var diskret och vid ett tillfälle rent komiskt, som när en man poserade framför mig så att hans hustru skulle kunna ta en bild av honom med mig som bakgrund. Det är aldrig en slump när kineserna tar sina bilder. Bakgrunden ska för det mesta vara en vacker vy, ett historiskt minnesmärke, eller någonting annat intressant, i detta fall en lång utlänning med blont hår. 

* 

En grupp ungdomar slog sig ner ett par meter från mig och en av dem började prata med mig på knagglig engelska. När jag plockade upp mitt engelsk-kinesiska ficklexikon flyttade han sig närmare och lade armen om min axel. Han skulle hela tiden under vårt samtal behålla kroppskontakten. Samma sak när vi var ute och simmade. Han höll sig nära och rörde hela tiden vid mig på ett ömt och vänskapligt sätt. Det kändes lätt rörande, denna mjukhet och fysiska vänlighet. Det måste vara svårt för kineser i exil att avstå från den kroppskontakt de är så vana vid. I Vilda Västernfilmer finns det ofta en gammal kinesisk kock. Han måste ha varit väldigt ensam. 

29 september, måndag

”Vi har bara soft sleeper. Om ni vill ha hard sleeper måste ni gå till järnvägsstationen själv,” sa man på CITS-kontoret. Den förra var en mjuk och skön säng i en sovvagn, medan den senare var en träbrits man kunde ligga på.

”Jag var där i tre timmar, men de kunde inte hjälpa mig,” sa jag.

”Det finns bara hard seat,” sa de.

”Då tar jag det,” sa jag.

Först när de förstod att jag inte tänkte köpa någon dyrbar soft sleeper fick jag köpa en sittplats. Kina är ett samhälle där man måste kunna säga ifrån. ”Méi yǒu” (= finns inte) är bara ett preliminärt svar. Om man diskuterar, pläderar, vädjar och vägrar ge upp finns det en chans att någon fattar intresse för din sak och har du tur kan det hända att du får hjälp.

Halv sex gick jag till CITS för att hämta biljetterna till Shanghai och de hade till min förvåning fixat en hard sleeper till i kväll. Det ska väl gå tänkte jag även om tiden var knapp. Jag åt middag på hotellet och skyndade mig tillbaka till värdshuset, bytte om, checkade ut och drog i väg så fort det gick släpande på min Samsonite. Färjan låg inne, jag fick en taxi med en gång och chauffören lyckades ta mig dit i tid trots gator fulla av nonchalanta fotgängare och cyklister. Nu var jag på stationen för all del, men det fanns inga skyltar som visade var tåget skulle avgå.

”Shanghai” ropade jag nervöst till folk runt omkring mig eftersom det bara var ett par minuter tills tåget skulle gå. En järnvägsanställd flicka tittade på min biljett och sa något jag inte begrep. Jag pekade på klockan som var 19.22. Tåget skulle alltså gå om två minuter, men då gick det upp för mig att tåget redan gått. Helt färdig sjönk jag ner på trappan medan en smärre folksamling samlades runt mig.

”Míng tiān,” sa någon, dvs ”i morgon.”

”Xiànzài wǒ yào qù Shanghai,” skrek jag, dvs jag vill åka till Shanghai nu!

Blodet kokade och jag kastade upp min biljett i luften, lade armarna i kors och bara stirrade framför mig. En flicka som kunde engelska kom fram och förklarade att hon kunde hjälpa mig att byta biljetten mot en ny. Jag följde med henne till ett litet rum där hon bad mig sitta ner medan hon hämtade te åt mig. Jag visade henne min biljett där det stod att avgångstiden var 19.24.

Var skulle jag bo? Jag hade ju checkat ut från värdshuset och ville helst inte släpa min resväska hela vägen tillbaka, men det löste sig genom att jag deponerade väskan på stationen.

Väl tillbaka på värdshuset lade jag mig på sängen och tittade på TV en stund. Det var en internationell ungdomstävling för violinister och lämpligare musik kunde jag knappast önskat mig. Sedan tog jag fram The Chinese Empire och fortsatte läsa. 

"Om vi då med despot menar en absolut härskare som godtyckligt hanterar sina undersåtars egendom och liv genom att bruka och missbruka oinskränkt makt kan jag inte finna någon sådan i Asien. Var än vi har gamla vanor och regler och accepterade idéer, hur felaktiga de än är, så erbjuder de den kungliga makten restriktioner som är mer generande än skrivna regler och de kan leda till tyrannens fall om han skulle trotsa dem. Jag kan bara se några få ställen där ingenting är respekterat, där moderation är ett okänt begrepp, och makten allena är rätt, och det är där urbefolkningens svaghet och fräckhet har drabbats av etableringen av utlänningar från främmande länder, vars enda mål är att tjäna ihop till en förmögenhet så fort som möjligt och sedan återvända för att njuta den i sitt hemland. De bryr sig inte om män av andra raser, har ingen sympati för urinvånarna, vars språk de inte förstår, vars smak, vanor och fördomar de inte delar. Harmoni baserad på förnuft och rättvisa kan inte existera mellan så diametralt motsatta intressen. Bara styrka kan upprätthålla detta sakernas tillstånd, det måste till en absolut despotism för att upprätthålla en handfull härskare som vill dra fördel av varje sak mitt ibland en massa som nekar deras rätt till någonting. Detta är situationen i Europas kolonier i Asien.” (Huc citerar Abel Re'musat som han ser som en auktoritet på Kina.) 

Och här sitter jag på en ö som en gång var ett exklusivt litet paradis för européer. 

Huc känns samtida när man läser honom trots att han skrev femtio år efter den franska revolutionen. Han hade lämnat Frankrike före 1848 då ”kommunismens spöke” enligt Marx och Engels drog över Europa, men han hade säkert tagit del av nyheterna om revolutionerna i Europa 1848 där han satt i Macao och studerade det kinesiska språket och Kinas historia. Han fortsätter citera Re’musat som förefaller att vara något av en antiimperialist. 

"Berusade av sin egen framgång i den moderna tiden, särskilt deras överlägsenhet i krigskonsten, betraktar de /européerna/ alla andra medlemmar av den mänskliga rasen med överlägset förakt (…) Allting ska mätas efter deras måttstock och vem kan ifrågasätta rättvisan i detta arrangemang?” 

“Det kommer en tid då hinduerna ska använda våra tyger i stället för att väva sina egna, när Kina, i stället för att exportera siden kommer att importera det, när eskimåer fryser i bomullsskjortor, eller invånarna i tropikerna svettas under våra filthattar och kläder av ull.” 

"Låt dessa människor lägga ned sin egen tillverkning till förmån för handel med Europa, låt dem förkasta sina ideer, sina språk och litteratur, kort sagt allt det som bildar deras nationella identitet, och lära sig tänka, känna och prata som oss, och inhandla dessa användbara lektioner till priset av sitt eget territorium och oberoende. Låt dem nöja sig med våra akademiker, tjäna våra handelsmän, vara lätthanterliga och underdåniga i allting, och då kommer de kanske tillåtas ta några steg mot civilisationen och inta sin plats långt bakom de privilegierade folken, den exklusiva ras som fått rätt att äga, styra, förstå och instruera.” (Re’musat skrev detta 1829, dvs före det första opiumkriget, enligt en fotnot.) 

Karl Marx skulle knappast ha kunnat formulerat saken skarpare! 

30 september, tisdag

Det är halv sju på morgonen och tåget gör uppehåll i Laizhou. Många passagerare störtar ut och rusar bort till ett tvättställ för att göra sin morgontvätt. Andra ägnar sig åt morgongymnastik.

Vi åker vidare och följer floden Futun Xi, som är förorenad av något vitt lödder. Jag ser bönder vattna en salladsodling. De bär två stora kannor var, sammankopplade i ett ok över nacken. Längs floden ser jag några fabriker och eftersom vattenståndet är lågt har stenar, revlar och sandbankar blottlagts. På ett ställe är sanden alldeles svart, gissningsvis av koldamm. 

* 

Kina är stort, men de flesta kineser bor längs de stora floderna eller längs kusten. Och där råder trängsel och denna trängsel har ställt fördelningsfrågan på sin spets. Man har löst problemet med disciplin och organisation, allt centrerat kring familjen och klanen. En nackdel med detta är nepotismen som korrumperar och bromsar utvecklingen. Om du tillhör en grupp är du skyddad, medan om du står utanför är du rättslös. Banden mellan medlemmarna är mycket starka och måste vara det eftersom riskerna av att stå utanför den skyddande och fördelande organisationen är så höga. Systemet premierar lojalitet, vilket återspeglas i både konfucianismen och maoismen, men det var samtidigt maoismen som spräckte just de traditioner som förde den till makten. Alternativet till byråkrati och hierarki är byte, kommers och marknader, dvs Hongkong.

Kinas sociala system är så starkt och konservativt att det ska till mycket starka incitament för att en person ska våga ta steget ut ur tryggheten. Just därför är Adam Smith idag viktigare för Kina än Marx. Kineserna har redan planering och distributionssystem baserade på central styrning. Vad de behöver göra är att öppna slussarna för handelns fördelar och låta folk ta egna initiativ och tillgodogöra sig en del av vinsterna från sina handlingar. 

* 

En amerikan sjunger Raindrops keep falling on my head över tågets högtalarsystem. 

* 

Jag har nu rest genom provinserna Fujian och Zhejiang och knappt sett ett enda spår av mekaniserat jordbruk. Jag har däremot sett gamla sotiga industrier, lastbilar och tåg, plus ett par gamla vattenpumpar på risfält i Zhejiang. Det är mänsklig muskelkraft som gäller. I Xiamen drog barfota pojkar tunga lass på kärror genom stadens gator och kvinnor tvättade kläder på trottoaren framför sina hus med hjälp av enkla tvättbrädor av trä. Man ser ibland oxar dra träplogar på fälten och män och kvinnor släpa på tunga lass längs vägarna. Jag såg också unga pojkar arbeta som stenhuggare, knackande på sina block från bittida till långt efter skymningen.

1977 – ett år efter Maos död – lovade kommunistpartiet att Kina skulle ha mekaniserat jordbruket till 1980.  

* 

Klar med Milan Kunderas Varats olidliga lätthet. Det är en rik bok vars idémässiga ambition låter essäistiken dominera över epiken. Det är en slags monolog, en polyfon inre monolog. Det är stimulerande att följa tankarna, men personerna kommer aldrig till liv. Kanske är det trots allt för lite kitsch? 

Under de senaste timmarna har jag blivit ytligt bekant med en fängelsedirektör från Shenyang och dessutom lindrat tandvärken för en medpassagerare. Jag gav honom två Treo Comp-tabletter som innehåller kodein. Stackarn var alldeles svettig av värken, men en halvtimma senare log han och sa ”xié xié ni. Hen hao!” 

* 

Jag är böjd att ompröva min syn på de ekonomiska reformerna som ett resultat av en legitimitetskris. Jag trodde en gång att kineserna läste Maos ”lilla röda” och viftade med röda fanor därför att de trodde på Mao och hans tankar, även om de gjorde det på ett kvasireligiöst sätt, men om Lucien Pye har rätt så har kineserna aldrig varit särskilt religiösa, utan levt av nödvändigheter hårt styrda liv och pragmatiskt anpassat sig efter förändrade omständigheter. När det är dags för den lilla röda viftar vi med den. Då blir ledarna nöjda. Och om Deng vill att vi byter den lilla röda mot en bunt sedlar, så gör vi det. När Deng är borta får vi kanske stoppa undan sedlarna och sätta upp affischer och demonstrera på gatorna igen. Man får vara beredd på allt, utom att bryta ledet. Kina är inte en kultur där individen självständigt relaterar sig till principer, utan man ser helt enkelt till att överleva tillsammans med släkt och vänner komma vad komma månde!

Detta var något vi aldrig förstod och det gjorde nog inte heller vare sig Jan Myrdal eller Olof Lagercrantz. Jag tror att Pye har rätt. Det var med Maos bok som med temuggen, risskålen och tvättlappen – alla hade den. I så fall förebådar dagens legitimitetskris inte någon revolution eller social upplösning, utan blott en ny situation att anpassa sig till. Det nya ligger i att ledningen inte kunde komma överens utan Mao som skiljedomare, en svaghet folk känner och utnyttjar. Vem vet hur länge detta politiska vacuum ska bestå? De medelålders och äldre vågar inte satsa på att någon verklig förändring skett. De unga tar systemet med en cynisk klackspark, men de vet att om de inte lyckas lämna landet, så måste de förr eller senare rätta in sig i ledet. Den demokratiska potentialen finns då hos de som 1966 följde Mao av övertygelse, de som brann av ungdomlig idealism, men idag fått ompröva sina tankar. Denna ”förlorade generation” skulle kunna förse Kina med nya tänkare och demokratiska ledare – om de bara släpptes ut ur den politiska skamvrån! 

* 

Tåget stannar till i Xiujishui. En kvinna i eländiga kläder går omkring längs spåren och plockar bland matrester som passagerare kastat ut genom fönstren. Hon ser ut att tillhöra något minoritetsfolk och har några små knyten runt midjan där hon förvarar det hon får tag i. 

Shanghai. 1 oktober, onsdag

Jag hade tur och fick plats i en sovsal på Pujiang Hotel som ligger nere vid Suzhou Creek och är ett populärt tillhåll för tågluffare, men en gång hette Astor House och huserade kändisar som Albert Einstein, Charlie Chaplin, Bertrand Russell och Ulysses S. Grant.

Hela Shanghai verkade vara på fötter idag. Folk var finklädda eftersom det var storhelg till minne av revolutionen 1949. För egen del installerade jag mig i mitt rum på Pujiang Hotel efter att ha hjälpt receptionisten med hennes engelskövningar. 

2 oktober

Yueyan-parken ligger inklämd i den gamla kinesiska stadsdelens trånga kvarter (en absurditet i sig självt, vilket har med stadens koloniala arv att göra). Parken består av små skulpterade trädgårdar som är arrangerade i en labyrint och mitt i dess centrum vilar ett magnifikt tehus på en liten ö som omgärdas av en damm som bubblar av hungriga karpar. Man måste följa en sicksack-formad träbro för att komma dit, eftersom onda andar enligt traditionen bara kan gå rakt fram! 

4 oktober, lördag

Hovmästaren på Shanghai Mansions västerländska restaurang är en medelålders man som går omkring med en flugsmälla i högsta hugg. Även på mitt bord slog han ihjäl en fluga. Det finns ställen här som får John Cleeses Pang i bygget att framstå som ett fullt normalt hotell. Pujiang Hotel är ett av dem. När vi en morgon äntligen fått våra rostade bröd med förlorade ägg upphörde all verksamhet på restaurangen. Vi bad flera gånger att få lite kaffe eller te, men servitriserna bara skakade på huvudet och snart hade både de och kockarna tagit långrast. Ett tjugotal gäster väntade tålmodigt, medan personalen – 30 personer – satt och småpratade i den andra ändan av konferensmatsalen. 

6 oktober, måndag

Jag ropar på en servitris för att beställa frukost.

”No. Closed!”

Jag pekar på min klocka och säger att de stänger först klockan nio och att hon är fem minuter före. Servitrisen går tillbaka till serveringsdisken och beklagar sig över att den där kunden vill ha frukost. Två kypare som håller varandra i handen småpratar och skrattar. En av servitriserna tar efter en stund en meny och försöker få en av kyparna att leverera den, men de vill inte varpå hon motvilligt beger sig mot mitt bord, stannar och ropar något över halva rummet till en servitris som håller på och leker med en baby som tillhör ett par gäster. Så tar hon ett par steg till och sträcker nonchalant fram menyn i samma ögonblick som hon vänder sig om och går tillbaka. En manlig kypare kommer så fram och ber mig flytta till ett annat bord så att de slipper besväret att först duka rent mitt. Jag vägrar eftersom jag vill se utsikten. Han gör en gest mot de andra, men accepterar min vilja.

Frukosten är hyfsad, men jag hinner knappt igenom halva förrän kyparen kommer fram till bordet, sträcker ut handen och säger:

”Six yuan!”

Han ser förvånad ut när jag svarar med att be om notan, men hämtar den faktiskt. 

* 

Det såg ett tag ut som om jag skulle få en intervju med Shanghais Academy of Social Sciences, men de vågade inte när det kom till kritan, utan hänvisade mig till stadsregeringens Foreign Affairs Office. Min presskontakt på akademin ställde frågor som ”Vem är ni? Vem bjöd in er? Vilken är er tidning? Vem arrangerade er resa?” Jag fick inledningsvis samma slags frågor från Foreign Affairs Office. De sa att jag borde ha gått genom ministeriet i Beijing, men mjuknade efter ett tag och sa att eftersom jag ändå var här i Shanghai skulle de försöka hjälpa mig. En man vid namn Huo Gouxiang mötte mig i baren till Shanghai Mansions. Jag visade honom några artiklar och ett introduktionsbrev. Han var trevlig och berättade att han studerat internationell rätt, men satts att sköta kontakter med utländsk press. Han sa att han skulle be en av sina kollegor att hjälpa mig. Så kom det sig att jag träffade en man som hette Zhao på Jinjiang Hotel. Han var klädd i mörk kavaj, blå jeans och svartvita ”maffiaskor.” Han sa att han hade mycket att göra inför den engelska drottningens besök, men hade redan kollat upp några saker jag frågat om.

”Jag har hört mig för om aktiebörsen, men det verkar inte som att de vill träffa journalister. De tycker inte att de har någonting att visa,” sa han och föreslog att jag skulle försöka på egen hand. Sedan frågade han om jag var intresserad av att gå på teater. Han hade en extrabiljett till Peter Shaffers pjäs Equus (Hästen) som spelades på the Shanghai Dramatic Art Theatre samma kväll.

Vi gick dit och jag lyckades följa med i handlingen eftersom Zhao viskande förklarade de olika karaktärerna för mig. Pjäsen handlade om en ung grabb med psykologiska problem. Vi möter honom hemma hos en psykiatriker som söker förstå honom genom en serie samtal. Modern är religiös och överbeskyddande, medan fadern är en bokförläggare som vill att pojken ska läsa mer och inte titta så mycket på TV. Vi introduceras i pojkens värld via en serie drömbilder. En vacker flicka – ett sensuellt naturbarn – hjälper pojken att få jobb i ett stall. Han har alltid älskat hästar, men aldrig vågat rida dem. Nu får han rykta dem varje dag och dessutom träffa den vackra flickan. På nätterna smyger han sig in i stallet och rider på en häst. Det är en starkt symbolisk scen ackompanjerad av expressiv musik där rytmen stegras tills den når klimax och pojken utmattad sjunker ihop. Han och flickan förälskar sig i varandra och hon lockar honom ut i en skog där de kramas och kysser varandra. De bestämmer sig för att älska med varandra. På scenen går de åt var sitt håll och klär av sig – symboliskt. (Nakenhet på scen är omöjlig i Kina.) De möts sedan i en omfamning, sjunker ned på knä och ligger slutligen vid varandra, men då störs pojken av samma musik som han hört när han ridit på natten. Han drar sig tillbaka, gör ett nytt försök att närma sig flickan, men musiken kommer igen och mer hotande denna gång. Då drar pojken sin kniv och hotar flickan, som ger upp, klär på sig och går sin väg. I sin olycka beger sig pojken till stallet och sticker ut ögonen på hästarna och sedan på sig själv.

Psykiaktrikern håller slutmonologen som verkar gå ut på att det var pojken som var frisk medan han själv och samhället var sjukt. Hästen är naturen och sexualiteten som genom samhällets och traditionernas inverkan skiljts från kärleken. Pojkens olycka är att han inte kan eller får integrera sexualiteten med kärleken.

Efteråt gick vi till drömmarnas café, Café des Rêves, för att prata om pjäsen. Zhao tolkade hästen som representant för traditionen och att det var den som attackerade pojken. Jag invände att traditionen redan fanns representerad i psykiatrikern, hans kvinnliga kollega och i föräldrarna. 

7 oktober

Det var som att gå upp i en gammal kvarn. Trapphuset var mörkt och dystert, byggt i trä som svartnat av ålder och sot. Här och var låg redskap utspridda. På fjärde våningen stod en man i vit T-tröja och rökte bredvid en gråhårig gammal gumma som rörde om i en kokande kittel med nudlar i. Jag visade henne min anteckningsbok där namnet på flickan jag sökte stod skrivet på kinesiska. Gumman gestikulerade och förklarade på kinesiska att Wei Liang bodde här, men inte var inne. Jag frågade om hon skulle vara här i morgon. Gumman nickade och skrattade. Jag gav henne mitt visitkort och skrev dit min adress i Shanghai. 

* 

Till kvällen hade jag planerat att se en kinesisk popkonsert på en stor konsertsal som av någon anledning hette Shanghai Gymnasium. Jag skulle precis till att packa fotoväskan då telefonen ringde. Det var Wei Liang. Jag skyndade mig ner till lobbyn där hon väntade. Hon såg ut att komma från Hongkong med sitt halvlånga hår, rosa hårband, svarta sportjacka, basketskor och insvängda byxor.

Vi tog buss no. 48 ner till hållplatsen vid CAAC-kontoret (Civil Aviation Administration of China). Jag hade missat både lunch och middag, så jag föreslog att vi skulle ta en snabb måltid. Vi gick på en kinesisk-västerländsk restauranf där jag åt en utmärkt gulasch. Kocken var italienare, sa Wei, som beställt in en räksallad.

Hennes engelska var knagglig, men hon hade mycket att berätta, bland annat om en 50 år gammal målare och kalligraf hon kände. Han var uppvuxen i Hongkong, men hade flyttat till Shanghai på 50-talet för att tjäna fosterlandet som man då sa. Under kulturrevolutionen attackerades han av Maos rödgardister som slog sönder hans högra arm så att den blev oduglig. Förtvivlad kastade han sig i Huangpufloden, men räddades mot sin vilja. Hans fru lämnade honom och han har sedan dess levt ensam i tjugo år. Den enda ljuspunkten var att han övat upp sin vänstra arm och nu målar igen.

En av hennes bästa vänner var yngst av fyra barn. 1958 sändes hennes far till ett arbetsläger i Qinghai. Hennes mamma bröt samman av pressen och övergav sina barn. Weis vän stämplades under kulturrevolutionen som en dålig kvinna eftersom hon klädde sig färggrant och bestraffades med ett jobb som bara betalade 20 yuan i månaden. Chefen sa att hon kunde få ett bättre jobb om hon låg med honom, något hon först vägrade.

”Hon var så fattig att hon inte ens hade råd med ett glas mjölk. Hon var blek och ansiktet håligt. Jag försökte hjälpa henne med mat ibland,” sa Wei.

Väninnan blev med tiden prostituerad och låg med en äldre man, men det uppdagades och då dömdes hon till sju års fängelse i Qinghai.

”Hon kommer aldrig tillbaka. Hon kommer inte att få tillstånd att återvända efter frigivningen.”

Weis förra pojkvän skrev en roman influerad av Sartre och Kafka. Den publicerades, men han dömdes till två års fängelse för dess innehåll. Det var 1983 och han var 22 år gammal. Hans mor var byggnadsdesigner och fick via kontakter veta att fängelset där sonen satt inspärrad skulle bygga till och var i akut behov av designarbete. Hon kom överens med direktören om att sonen skulle sändas hem för att hjälpa henne i arbetet mot att hon hjälpte dem bli klara i tid. Idag har han avtjänat sitt straff, men kan inte få något jobb och drömmer om att lämna Kina. Myndigheterna sätter dock käppar i hjulen för honom.

Wei är ingenjör och arbetar med att designa elektriska system. Det var Weis mamma som fick henne att välja den tekniska banan trots att hon kände att litteraturen var hennes kall. Hon sa att hon gillar dialogen hos Albert Camus och uppskattar Margaret Duras, Robbes-Grillet, Sartre och Sigmund Freud.

Modern kommer från Sichuan och har bittra minnen. Morfadern var jordägare före revolutionen och fråntogs all jord. Under svälten efter det ”stora språnget framåt” hade hans familj bara 10 kg ris i månaden att leva på. Det gick inte och det var därför Weis mor gjorde allt för att inte behöva se sin dotter svälta. Hennes far jobbar med kvalitetskontroll på stålverket i Baoshan.

Jag frågade om brevcensuren och hon berättade om böcker från hennes vän på Taiwan som inte kommit fram och att man kan se på breven att de öppnats och klistrats igen. Hon utgår ifrån att polisen läser all post.

Åter har jag fått höra dessa fruktansvärda historier om människor som misshandlats fysiskt och psykiskt i Kina. De gäller inte bara under kulturrevolutionen, utan även idag. 

* 

Vi kliver in i en Volvo-taxi utanför hotellet och den rullar i väg. Klockan är nio och chauffören sätter på radion. Det visar sig att Shanghairadion sänder engelskspråkiga nyheter fyra gånger om dagen. Det berättas om en internationell konferens om datorer i utbildningen som skulle hållas i Shanghai. Det finns 5 000 mikrodatorer i Shanghais skolor och 50 000 studeranden hade erfarenhet av datorer. Till 1988 ska alla skolor på högre nivå ha datorer. 

När vi närmade oss kulturpalatset, som är Shanghais största eller näst största konserthall, möttes vi av svarta-börs-hajar som ville sälja biljetter. Det var inte lätt att upptäcka stället från gatan. Man såg bara den gamla vanliga höga muren och en port som om det varit en fabrik eller en skola. Det var först när man kom in i hallen som man insåg att här finns plats för tusentals människor. Kvällens stjärna var en japansk sångare i femtioårsåldern som i mina ögon påminde om Yves Montand. Han introducerades av en lokal kommunistledare klädd i en blå Maokostym. Den japanska stjärnan hade en stark utstrålning och vann tillsammans med sina tre elever publikens hjärta. Wei var salig.

”This song I like very much,” sa hon och såg lycklig ut.

Efter konserten gick vi till baren i Jinjiang Hotel där vi träffade Zhao och det dröjde inte länge förrän vi åter diskuterade Shaffers pjäs. Wei hade en genomtänkt analys, men inte heller hon delade min syn på hästen som en symbol för naturkraften, sexualiteten. För henne var hästen ett allseende väsen och det var därför pojken stack ut ögonen på hästarna. Jag fattade inte riktigt galoppen, men tror att hon tog hästen som en representant för samvetet och skuldkänslor. Hennes tolkning låg för övrigt i linje med Oidipussagan. När Oidipus får vetskap om att han mördat sin far och äktat sin mor sticker han ut ögonen på sig själv.

Från Jinjiangs bar åkte Wei och jag vidare till Seamen’s International Club där hon stötte ihop med ett halvt dussin utländska vänner. Hon skrattade och omfamnade dem en efter en. Det var hög stämning på klubben eftersom de sudanesiska och palestinska studenterna höll en avskedsfest för två palestinska studenter som skulle hem.

Wei var nedstämd när vi sent på natten vandrade hemåt längs the Bund.

”Det är så många farväl i mitt liv,” sa hon.

Vi tog i hand först, men sedan gav jag henne en kram som hon livligt besvarade. 

8 oktober

Vaknade tidigt. Åt frukost i matsalen tillsammans med en svensk kille från Djursholm. Jag har mött honom två gånger och båda gånger har han skrutit om hur bakfull han var. Ett par norska tjejer kom över och slog sig ner. De skulle till Suzhou och eftersom jag inte skulle träffa min vän från Guilin förrän på kvällen beslöt jag mig för att åka dit jag också. 

* 

Jag tog ett tidigt tåg tillbaka från Suzhou eftersom jag stämt möte med Huang Xie i lobbyn klockan åtta. Jag väntade till nio, men han dök inte upp, så jag gick till International Seaman’s Club, tog en whisky och skrev några vykort. Klockan tio bröt jag upp och gick tillbaka till hotellet. Där satt han. Det hade regnat de senaste dagarna, så han gick liksom de flesta andra Shanghaibor omkring i gummistövlar. Han hade trott att det var klockan nio vi skulle träffats och måste ha anlänt strax efter att jag gått. Jag bjöd honom på middag på Shanghai Mansions, men samtalet gav inte mycket. Han var förmodligen utmattad efter en lång skoldag och bussresan till mitt hotell. Han sa att det var sista terminen före universitetet för hans klass, så de arbetade mycket hårt. Samma sak gällde förstås magistern. Han berättade om sin kamp för att få plugga i USA och visade mig en tättskriven personlig dokumentation han förberett.

Killen från Djursholm hade sagt att det alltid är något ”de” vill ha av en. Jag argumenterade emot, men helt fel hade han inte. Huang Xie var på jakt efter en amerikan som kunde gå i god för honom ekonomiskt om han blev antagen till ett amerikanskt universitet. Han bedyrade att han aldrig skulle utnyttja detta och jag tvivlade inte en minut på att han menade vad han sa. Jag lovade att skriva till en amerikansk professor jag mött, men var besviken över att vår vänskap kanske inte hade så mycket med mig att göra. 

Onsdag natt

Jag tog en öl på Seamen's International Club och kände igen två tjejer från tidigare och kastade ett öga på den ena. Hon såg mig, men hade fullt upp med åtta killar som flockade sig runt henne och hennes väninna. Inte mycket att göra här tänkte jag och lämnade baren, men hon följde efter mig ut i foajén för att gå på toaletten. Var det en signal? Jag dröjde mig kvar vid ett par videospel för att undersöka saken. När hon kom ut stannade hon vid en anslagstavla fylld med propagandabilder. Det var ett tydligt tecken, eller var det? Kvällen innan hade hon haft en sådan där tröja som alltid faller ner och blottar axeln. Mycket sexigt.

Jag gick fram och ställde mig bredvid henne.

”Det är väl för att förbättra folkhälsan,” sa jag ironiskt om de hänsynslöst realistiska bilderna från olika trafikolyckor.

”De är äckliga,” sa hon.

”Vad gör du i Shanghai?”

”Min kompis och jag är ute och reser. Vi har varit ute i två år snart,” sa hon.

”Häftigt!”

”Tänker du sticka?”

”Ja, jag tänkte gå till jazzklubben på Peace Hotel.”

”Varför gör du inte oss sällskap i stället,” sa hon.

”Okej, gärna det!”

Jag följde med henne tillbaka och hon presenterade mig för sin väninna Melanie. Själv hette hon Liz. Sjömansklubben stängde vid halv tolv, så jag och två av killarna frågade tjejerna om de ville hänga med till Peace Hotel, men de sa att de ville sova och det var lika gott det, för jazzklubben hade stängt när vi kom dit. 

9 oktober, torsdag

Idag klarnade luften, vilket lät Shanghais båtar och hamndockor träda fram ur diset. Jag promenerade ner till Huangpu Park där folk höll på med skuggboxning, tai ji quan och andra former av meditativ gymnastik. Det är fascinerande att se alla dessa gamlingar fullständigt koncentrerade på att röra sig långsamt och sirligt. En 69-årig man med ett yvigt grått hår berättade att han ägnade varje morgon åt gymnastik i parken. Som för att demonstrera sin spänst levererade han sedan snabbt en serie höga sparkar rätt ut i luften. 

* 

Strax före tio tog jag buss 27 till slutstationen där Nanjing Xilu möter Yanan Lu. Efter en stunds promenerade kom jag fram till nummer 1806 där Shanghais nyöppnade aktiebörs låg. Den såg ut som vilken butik som helst och jag trodde först att jag kommit fel, men jag klev in och fann mig stående i ett litet kontor om kanske 8 x 4 meter. Ett tiotal personer stod och hängde vid disken. Bakom den fanns några skrivbord och människor i blåa Maojackor. På den högra väggen hängde en svart griffeltavla på vilken två företagsnamn och deras aktiekurser var uppskrivna. Ingen av personalen gjorde en min av att vilja mota bort mig, så jag slog mig ned på en bänk, plockade fram kamerorna och gjorde i ordning bandspelaren. Sedan ställde jag mig åter vid disken.

En äldre man i blå Maojacka kom efter en stund fram till mig. Jag gav honom mitt visitkort och fick hans kort. Det var ”börschefen” och han talade engelska. Jag knäppte på bandspelaren och fick min intervju. Han sa att jag var den andra utländska journalist som besökt den nya börsen. BBC var först. 

* 

Efter lunch träffade jag ett ungt par som ska gifta sig om ett par veckor. Bruden var en av Wei Lings bästa vänner. Jag tänkte att det skulle kunna bli en artikel om ungdomskulturen.

Bao Hongyan är 23 år gammal och hennes fästman Chen Jing är 25. Båda har studerat på universitet, vilket fortfarande är få förunnat.

Ett bröllop är en stor sak i Kina. Det är inte bara ett ungt par som bestämt sig för att bilda familj, utan det rör sig normalt om två familjer, två klaner, som kommer samman. Och oktober är en populär tid för att gifta sig, vilket man snart ser om man tar en promenad på stan. De stora och fina restaurangerna är fullbokade kväll efter kväll. Brudgummarna står utanför entrédörrarna klädda i smoking och delar ut cigaretter till de anländande gästerna. Man kan höra fraset av siden från kvinnornas långklänningar.

Fröken Bao hade bett en väninna hjälpa henne att hitta en partner. Den enda instruktionen hon gett sin vän var att han måste vara en akademiker. Jag frågade Bao hur hennes väninna först beskrev Chen för henne.

”Hon sa att Chen och jag hade många gemensamma intressen och att vi skulle kunna bli ett par. Också berättade hon om Chens akademiska nivå.”

Bao själv hade precis tagit sin examen i konstruktionsteknik och Chen var företagsekonom. Det var allt hon visste om honom.

Vad hände vid ert första möte?

“Vi träffades på en Picassoutställning en eftermiddag i Shanghai och pratade om tavlorna och om musik. Vi tycker båda om musik,” sa Bao.

Deras första ”gräl” gällde Picasso. Chen tyckte om hans konst, men inte Bao.

Hur slutade grälet?

”Vi stod fast vid våra åsikter,” sa Chen och Bao skrattar.

Samma kväll gick de till Shanghais konserthus för att lyssna på Tjajkovskijs femte symfoni. Nu uppstod inget gräl utan harmonin var stor. Jag frågade Chen om han inte vart betänksam när Bao stod på sig, för enligt den gamla traditionen i Kina ska en kvinna böja sig för mannen. Han skrattade.

“En del unga människor vill att mannen ska dominera sin hustru, men det ändras. Vi är utbildade. Jag tycker att mannen och kvinnan ska vara jämlika och hjälpa varandra,” sa han varpå Bao inflikade att ”grälen kan föra oss närmare varandra.”

Båda Bao och Chen jobbar på samma myndighet, byrån för den lätta industrin. Chen jobbar med företagsledning och Bao med design av vattenledningssystem i nya hus.

Vad är kärlek?

”Kärlek förutsätter självständighet och att man har gemensamma behov. Man måste också vara förstående och hjälpa varandra,” sa Bao.

Hur ser du på kärleken, Chen?

“På samma sätt.”

Vad finns det för andra saker som är viktiga, förutom kärleken?

“Det finns många andra saker att göra. Arbete, studier osv. Om man blir förälskad kan man komma över det genom att arbeta och studera och göra andra saker,” sa Bao.

Är kärleken något man ska försöka komma över?

“Nej, det tycker inte jag,” sa Chen.

“Man ska inte försöka bli av med kärleken, men man ska försöka integrera den i det övriga livet,” sa Bao.

Vem blev kär först efter att ni mötts, tittat på Picassoutställningen och lyssnat på Tjajkovskij?

Min fråga resulterade i en uppsluppen diskussion. Efter en stund enas de om att kärleken inte tog dem med storm. De fick ett positivt intryck av varandra och sedan växte kärleken gradvis fram.

Vem föreslog att ni skulle träffas igen?

“Det är normalt sett mannen som ska göra det och så var det för oss också,” sa Bao.

Det var för tre år sedan. Hur lång tid tog det innan ni blev ett par?

“Ett halvår,” sa Chen.

Det tog ytterligare ett år innan de var övertygade om att de skulle gifta sig.

“Det skedde en utveckling från det att vi älskade varandra till att vi upplevde ett behov av att gifta oss. Det var en mognadsprocess,” sa Bao.

Diskuterade ni saken med era föräldrar?

“Jag berättade för mina föräldrar om Chen efter ungefär ett halvår. De gav inget råd, eftersom de visste att jag är väldigt självständig,” sa Bao.

Chen sa att det var på samma sätt för honom.

“Det är vår sak och inte våra föräldrars.”

Så efter ett och ett halvt år berättade du för dina föräldrar att du tänker gifta dig.

“Våra föräldrar är moderna,” sa Chen och Bao i unison.

Vad för slags bröllop ska ni ha?

“Vi skulle helst vilja undvika ett stort bröllop, men våra föräldrar och far- och morföräldrar vill ha ett bröllop med många gäster. De tycker att bröllopet är den viktigaste händelsen i ens liv. Vi fick ge oss på den punkten,” sa Bao.

Hur många gäster blir det?

“Ungefär tvåhundra,” sa Chen.

Det blir väldigt dyrt?

“Ja.”

Vem betalar?

“Jag betalar mer än min man, för min familj har mer pengar. Det är inte något som säger att en ska betala mer. Vi bryr oss inte om vem som betalar mest,” sa Bao.

Bao och Chen uppskattar att bröllopet kommer att kosta ungefär 3 000 yuan (vilket motsvarar tre årslöner i Kina). Festen går på 1 000 och sedan tillkommer 2 000 för att inreda den nya lägenhet som de fått av Chens föräldrarna. Bao sa att det inte är ovanligt att folk spenderar 5 000 yuan på ett bröllop.

Vad tycker ni om ettbarnspolitiken?

“Den är utmärkt, för jag vill inte ha något barn alls. Jag känner inte att jag vill bli mor, för jag är väldigt ung. I framtiden kanske jag vill ha ett barn,” sa Bao.

Vill du ha en son, Chen?

“Både en son och en dotter går bra. Det spelar ingen roll!

Vad säger dina föräldrar?

“De säger samma sak.

Och dina, Bao?

“Det spelar ingen roll om det är en son eller dotter.

Är det verkligen sant?

“Ja, det är sant. Jag är ju en dotter!”

“I Kinas städer bryr sig folk inte om ifall de får en son eller dotter, men på landsbygden föredrar man att ha en son. De är mer feodala i sitt tänkande och tänker på att en son kan arbeta mer än en dotter,” sa Chen.

Idag förändras ungdomens syn på kärlek och sex. Vad betyder det för er som ett ungt par? Kan ni ha sex innan ni gifter er?

”I enlighet med traditionen är det inte tillåtet med sex före äktenskapet. Man måste vänta till efter att man gift sig,” sa Bao diplomatiskt.

Vad anser ungdomar i Kina idag om detta?

”De tycker att om en pojke och flicka älskar varandra så är det okej om de ligger med varandra, men ur samhällets synpunkt bör de inte göra det. Båda synpunkterna bör integreras,” sa Bao.

Vad ska ni göra på er bröllopsresa?

”Vi ska resa till Changsha i Hunanprovinsen.”

Där Mao föddes?

”Ja, ha-ha, men vi ska till ett annat ställe, en nationalpark.” 

* 

Jag återvände till hotellet strax efter fem för att duscha och byta om. Kvart i sex träffade jag Liz och Melanie i lobbyn. Mitt intresse flyttades nu från den förra till den senare som såg så mycket bättre ut efter att ha tvättat håret och gjort sig fin, men jag ville inte strula till det så jag fortsatte satsa på Liz.

Aftonsolen sken över floden när vi promenerade längs the Bund mot Dong Feng Restaurant. Jag lät tjejerna posera för ett par bilder i den lilla parken där Soochowfloden möter Huangpu. De såg bra ut båda två, men Melanie var vackrast. Min tunga var snabb och jag kände erövrarens lust (samma känsla som driver kolonialisten?) Vi fick ett bra bord och personalen var trevlig. Stället var fullt, men vi var de enda västerlänningarna. När vi kom ut på gatan igen hade halvmånen tagit solens plats och våra steg leddes av gatlyktornas ljus. Vi stannade till vid kajen och tittade på flodbåtarna i det svaga månskenet.

”Mer romantiskt än så här kan det väl knappast bli. Här står jag ensam med två vackra flickor vid Huangpufloden i Shanghai. Och månsken dessutom,” sa jag.

”Plus en massa kineser som stirrar på oss,” sa Melanie syftande på ett halvt dussin åskådare.

Vi hade planerat att gå till Peace Hotel, men Liz ville gå tillbaka till hotellet. Jag lyckades övertala Melanie att följa med mig till jazzklubben på Peace Hotel där vi beställde in kaffe. Hon berättade att hon pluggat matte och datavetenskap och tänkte jobba med operationsanalys när hon kom hem. Jag lyssnade och rörde då och då hennes arm utan att hon drog undan den vilket var ett gott tecken. Samtalet flöt alltmer obesvärat och jag lade min hand över hennes som till hälften var sluten och lät tre fingrar glida in i hennes varma hålrum. När jag tryckte lätt svarade hon. Kontakten var etablerad.

”Du påminner om den sköna skotskan i Greystoke,” sa jag och hon belönade mitt smicker med att krama mina fingrar.

På vägen ut lade jag armen om henne och när jag bytte till att hålla hennes hand visade hon att hon gillade det, men vi nådde alltför snabbt hotellet. Jag protesterade att det var för tidigt att gå in. Hon skrattade och gick med på att ta ännu ett varv runt kvarteret. Vi stannade på en sidogata där jag lutade mig mot en husvägg och drog henne till mig. Hon vilade sin bak mot mitt högra lår och så började vi kramas och kyssas som om vi vore ett av de otaliga par man ser på kvällarna i Shanghais parker. Hon var följsam och hennes kyssar runda och mjuka. Jag smekte henne över ryggen ner förbi svanken och kunde genom den tunna sidenklänningen känna hennes trosor. Hon uppskattade beröringen och vi skulle kunnat fortsatt länge än om det inte var för att det stod en grupp människor i närheten. Jag vet inte om det var för vår skull, men det störde oss tillräckligt för att vi skulle gå tillbaka till hotellet. Jag lyckades stjäla några kyssar till i korridoren, men sedan måste vi skiljas. 

10 oktober, fredag

Jag förstår mig inte på henne. Heta kyssar på torsdagskvällen, men dagen därpå drar hon sig undan. Kanske var det mitt eget fel. Jag såg henne i korridoren när hon stod och kammade sig, men var inte säker på att det var hon, för det var dunkelt och jag såg henne bakifrån. När hon tittade upp kände jag först inte igen henne. Att se en kvinna på morgonen är alltid något annat. Kanske förlorade molnet i det ögonblicket något av sin silverkant.

Vi sågs igen efter frukosten. Hon var vänlig, men höll en viss distans.

”Hur står det till idag,” frågade jag.

”Fint, fint,” svarade hon med en röst som kunde burit vilket budskap som helst.

Vi gick till Friendship Store, men det var något som inte stämde. Kanske hade hon pratat med Liz och blivit sur när hon förstått att jag flörtat med henne först. Vi hade pratat om att besöka ett buddhist-tempel innan vi gick till Friendship Store, men nu sa hon att de skulle gå och shoppa själva.

”Ska vi träffas senare?”

”Nej, men vi ses i kväll på Seamen's Club,” sa hon.

Vi skiljdes åt. Jag var missmodig och fann inte längre något nöje i att vandra omkring och titta på folk. Jag gick ner till Seamen's Club där jag läste en artikel av Huang Xiang om Kinas kamp för att komma ikapp teknologiskt. Tillbaka i hotellets foajé mötte jag åter Melanie.

”Var du arg på mig i morse,” frågade jag.

”Nej, inte alls. Det var bara det att jag ville shoppa själv,” sa hon. 

* 

Professor Wang Chen och hans assistent Linda Ma väntade på mig utanför Nanjing Restaurant. Han är cirka 40 år, tanig och bär tjocka glasögon med svarta bågar. Hon ser ut att vara sjutton, men är i själva verket tjugofem. De frågade om jag hade några restriktioner vad gällde maten, om jag var vegetarian eller så.

”Jag har svårt för ormar, katter, hundar och apor, annars är jag öppen för det mesta,” sa jag.

De skrattade.

Vi åt anka, rostbiff, krabba, havsräkor, en lokal fiskspecialitet, soppa, svamp, grönsaker och en torr, men god rätt bestående av kycklingdelar som först grillats och sedan torkats. Allt var mycket gott och vårt samtal var öppet och förtroendefullt. Det spände över ett brett fält, men kretsade mest kring litteraturen, som var hans passion vid sidan om datavetenskapen. Han älskade Somerset Maugham och hade läst Strindberg, liksom Selma Lagerlöf och svensk poesi.

”Men du är min första svenska vän,” sa han.

James Joyces Ulysses hade han tagit sig igenom under en natt i Xian dit han åkt för att ge en föreläsning. Liksom många andra dataforskare jag mött sa han att hans specialitet låtit honom förena sitt humanistiska och tekniska intresse. Det var ett strategiskt val han gjort tidigt, eftersom han som han sa ville överbrygga klyftan mellan de två kulturerna. Vid tiotiden avbröts vår diskussion eftersom restaurangen skulle stänga.

”Det är alltid samma problem,” sa han.

Vi försökte hitta ett café där vi kunde fortsätta, men hamnade till sist på Peace Hotel där han berättade att han efter sin examen skickats till Nanjing för att arbeta vid löpande bandet på en elektronikfabrik. Det var mitt under kulturrevolutionen.

Var det bittert, frågade jag.

”Nej, för jag lärde mig mycket om elektronik. Som ren matematiker eller datavetenskapsman får man en begränsad erfarenhet, men jag fick lära mig ingående hur en dator fungerar. Nu har jag erfarenhet av arbete med såväl maskin- som programvaran.”

Han fortsatte på fabriken till 1974 då han fick tillstånd att återvända till Shanghai för att gifta sig.

Vi kom också in på religionens roll i Kina, eller snarare brist på roll.

”Kineserna dyrkar allt möjligt, men de saknar religiös känsla. Det har bidragit till att landet så ofta styrts av tyranner, för om det inte finns någon högre makt än kejsaren, så kan han göra som han vill,” sa han. 

* 

Efter middagen gick jag över till klubben i hopp om att träffa Melanie. Hon var där, men var sval och sa efter en kvart att hon skulle gå och lägga sig.

”Är du okej?”

”Ja, allt är bra. Det var fint i går kväll.”

Jag drog henne till mig i korridoren och kysste henne. Hon kysste mig tillbaka, men inte med samma glöd.

”Allt är bra,” försäkrade hon.

”Du har inte övertygat mig än,” sa jag och kysste henne igen, bara för att få ännu en ljummen kyss i retur. 

* 

Tillbaka på mitt rum funderade jag på det Professor Wang sa om bristen på religiös känsla och tyranniska kejsare. Men han räknade inte med himmelens mandat som ju i teorin sätter gränser för vad kejsaren kan göra. Det är förvirrande som så mycket i Kina. Om jag säger att något står skrivet i stjärnorna så är det mer en fråga om vidskepelse än religion. För katoliken Huc är problemet att Kina på 1800-talet har tre religioner som samsas, men att varken folk eller kejsare tar någon av religionerna på allvar. Följden har enligt Huc blivit att medborgarna saknar en inre moralisk kompass. 

“Invånarna i det Himmelska Imperiet som lider brist på religiös tro lever från dag till dag utan att bekymra sig om gårdagen eller framtiden, är djupt skeptiska och totalt likgiltiga för det som rör människans moraliska natur. De har ingen energi för någonting annat än att samla på sig sapecks (pengar) och kan inte som man lätt kan förstå vara benägna att pliktskyldigt följa lagarna. Den officiella religionen i Kina har inga av de kännetecken som man med rätta skulle kunna kalla en religion, and kan följaktligen inte bibringa folket de moraliska idéer som spelar en större roll för att få folk att följa lagarna än de mest fruktansvärda straff. Det är därför helt naturligt att spöstraff ska vara det nödvändiga och ofrånkomliga redskapet i varje juridisk situation och att den kinesiska lagen i konsekvensens namn alltid är bestraffande, även när den står inför ett helt civilt ärende.

Närhelst ett legalt system tvingas ta till extrema straff så kan man säkerligen anta att det sociala system i vilken den tar plats är brutalt och den kinesiska strafflagen illustrerar denna sanning. De utmätta straffen graderas inte utifrån brottets moraliska tyngd sedd för sig utan helt enkelt i relation till värdet av den skada brottet kan ha orsakat. Straffet för en stöld står därför i proportion till värdet av det stulna i enlighet med en skala som dragits upp för att visa just detta, såvida det inte finns andra omständigheter som gör att det tas upp under en annan rubrik. Kinas strafflag baseras på den utilitaristiska principen och detta ska inte leda till någon förvåning för den kinesiska materialismen betraktar inte handlingen från ett moraliskt perspektiv så mycket som dess konsekvenser.” 

Vilket påminner om dagens Kina där både folket, ”kejsaren” och mandarinerna (partikadern) förlorat tron på maoismen och nu är krassa materialister, eller som Deng Xiaoping formulerade saken. ”Det spelar ingen roll om en katt är svart eller vit, bara den fångar möss.” 

* 

Apropå rättssystemet så hittade jag denna lilla “pärla” på Shanghais Friendship Store: A Great Trial in Chinese History: The Trial of the Lin Biao and Jiang Qing Counter-Revolutionary Cliques, Nov. 1980 - Jan. 1981. Den påminde inte så lite om protokollen från Moskvaprocesserna 1936-38 som det svenska kommunistpartiet översatte och gav ut på Arbetarkultur.

Boken uppger antalet offer för kulturrevolutionen till 34 800 döda och 729 511 som utsatts för attacker och förföljelser. Om det är de officiella siffrorna kan man nog lugnt anta att sanningen är mångdubbelt värre. Ungefär mitt i boken om det senaste ”stora målet” finns det flera vittnesmål som ska bevisa hur rutten framför allt Maos hustru Jiang Qing var. Först har vi Hao Miao som en gång var Liu Shaoqis personliga kock. 

“Vid midnatt den 8 juni 1967, berättade Hao Miao för rätten, togs han från sitt hotel och kastades i fängelse. Under fängelsetidens dussintals förhör beordrades han att avslöja Liu Shaoqis och Wang Guangmeis ‘brott.’ ‘De pressade mig hela tiden. De sa också att om jag gjorde ett bra jobb med att avslöja dem skulle jag omedelbart friges.” 

Förhörsledarna ville veta allt om ”fiendeagenten” Wang Guangmei och ha en lista på alla gäster som träffat Liu Shaoqi och dennes ”personliga vanor.” 

“De försökte övertala mig om att Liu Shaoqi hade ‘blivit revisionist,’ och korrumperad av min fina matlagning! De sa att jag var så totalt influerad av Liu Shaoqi att jag var en ‘lojalist.’ Senare började de straffa mig genom att ge mig mindre och mindre mat till dess jag praktiskt taget svalt. Jag fick bara två koppar med vatten varje dag. Ibland försökte jag be om mer, men det var fåfängt.” 

Han satt fängslad i över sex år. Ett par andra personer som förföljts av Maos änka var professor Yang Chengzuo och hans hustru Yuan Shaoying. Rätten kallade ett vittne som skulle ha jobbat för Jiang Qing och han sa att de hoppades få honom att säga att Wang Guangmei var var en amerikansk spion och på så sätt underminera hennes man Liu Shaoqi. Vittnet sa att professorn var vid dålig hälsa och borde fått se en läkare, men att Jiang Qing vägrade och i stället beordrade undersökningsgruppen att “krama ur så mycket som möjligt från Yang innan han dör.” Professorn dog förstås. Han hade före 1949 varit professor vid Beijings katolska universitet, där Wang Guangmei studerat. Jiang Qing hade också satt press på en annan professor, Zhang Zhongyi, som varit verksam vid samma universitet. Problemet var bara att han aldrig känt Liu Shaoqi eller Wang Guangmei. Däremot kände han professor Yang och hans fru. Den 67-årige professor Zhang arresterades 1967 och utsattes för “intensified interrogation” trots att han hade cancer. Undersökningsgruppen skrev efter hans död (enligt boken): 

“Vi organiserade en grupp med högt uppsatta för förhören och startade en rad framgångsrika attacker. Vi förhörde honom 21 gånger under de 27 dagar han satt fången och vi ökade hela tiden trycket på honom och till slut tvingade vi honom att erkänna, bit för bit, att Wang Guangmei var en speciell agent.” 

Det gjordes tydligen 80 bandinspelningar av förhören, men bara 20 finns kvar. (Verkar som att de lärt sig av Nixon!) 

“När några av de kvarvarande banden spelades upp inför rätten blev åhörarna arga och chockade. De hörde de svaga skriken från en gammal man som blev förhörd. De hörde honom flämta och lida. De hörde honom nedtvingad så att han kunde tvångsmedicineras. De hörde hot och skrik från förhörsledarna och de svaga förvirrade protesterna från en döende man.

Det sista förhöret av Zhang, som skedde 31 oktober 1967, höll enligt åklagarna på i 15 timmar. Den gamle mannen dog två timmar senare.”

 Precis som med Moskvarprocesserna undrar man varför de brydde sig om att publicera detta. Vem försöker de övertyga? Men det är väl som med häxprocesserna. De som verkligen trodde ställde inga frågor.

Boken om målet mot Lin Biao (en av många av Maos designerade efterträdare som anklagats för förräderi) och Jiang Qing försöker ge ett sken av en neutral och objektiv process och det faktum att Jiang Qing stod på sig tyder på att hon inte torterats till bekännelse. 

“Jiang Qing valde att försvara sig själv i stället för att överlämna sitt försvar till advokater och talade i nästan två timmar i sin egen sak. (…) Hon hävdade att hon gjort allting under ‘kulturrevolutionen’ ‘på uppdrag av Ordförande Mao Zedong’ eller ‘i enlighet med hans instruktioner.’” 

Rättegången slutade 25 januari 1981 med att Jiang Qing och Zhang Chunqiao dömdes till döden, men att straffet kunde omvandlas till ett fängelsestraff efter två år. Det senare var nog ett försök att skydda Maos roll i Kinas historia eftersom de varit nära allierade under kulturrevolutionen. Om hon avrättats skulle de på sätt och vis förenats i döden vilket skulle kastat en skugga över det kommunistiska partiets legitimitet.

Det kan kanske tas som ett framsteg att hon vägrade böja sig, särskilt om man jämför med en av flera rättegångar som Huc och Gabet fick erfara under sin resa. Huc berättar hur de en dag hamnade mitt i en rättegång i en liten stad i provinsen Hubei. 

“Vi började kallsvettas inför den anblick som mötte oss i hallen och våra ben ville inte bära oss. Det var nära att vi höll svimmade. Det första vi såg när vi klev in i den kinesiska rättegångssalen var den anklagade personen i detta mål. Han hängde i mitten av rummet som en av de stora och nyckfulla lyktor man ofta ser framför stora pagodas. Rep från en stor balk i taket höll honom fastbunden till armlederna och fötterna så att kroppen spändes i en båge. Under honom stod fem eller sex bödlar beväpnade med rottingar och läderpiskor. Deras ansikten såg grymma ut och deras kläder och ansikten var bestänkta med blod från den olyckliga varelsen som avgav kvävda stön medan hans kropp nästan var söndersliten. Publiken som åsåg detta skrämmande spektakel föreföll tillfreds och våra gula hattar väckte mycket mer intresse än tortyrens spektakel. Många skrattade åt den skräck som var synlig i våra ansikten.” 

När de fick en chans att intervjua prefekten sa han att den åtalade var en blodtörstig massmördare och att målet med tortyren var att få honom att ange sina kumpaner i ett ökänt gäng, men han vägrade.

Det är en grym berättelse, men man ska förstås inte glömma att rättsväsendet i Europa på den tiden inte nödvändigtvis var så mycket mänskligare. 

11 oktober, lördag

Gick ner tidigt till frukosten. Melanie var redan där tillsammans med ett äldre par från Nya Zeeland. Jag undvek henne och tror inte att hon såg mig. Två tyska tjejer slog sig ner vid mitt bord och vi konverserade en hel del. Melanie satt med ryggen åt mitt håll, men ganska nära, så hon borde ha känt igen min röst. När hon reste sig tittade jag bort, men följde henne sedan med blicken när hon gick mot utgången. Just som hon kommit ut ur rummet vände hon sig om och tittade åt mitt håll, men jag låtsades inte se henne. Hon verkar förbryllad och det är lika så gott. Jag skiter i henne.

Det är fullmåne och jag längtar hem. Jag är förkyld. Jag vill ha lugn och ro. Tystnad. Slippa bli uttittad var jag än går. 

14 oktober, tisdag

Jag klev ombord på tåget till Beijing vid sjusnåret och upptäckte snabbt att det inte fanns en chans att byta upp mig. Jag hade försökt boka en ”hard sleeper” på CITS-kontoret, men de sa att det inte gick och att jag måste köpa en ”soft sleeper” i stället, men det var för mycket för min tågluffarbudget, så jag köpte ett ”hard seat” vilket i praktiken betydde ståplats.

Nu var tåget emellertid så packat med folk att det inte ens fanns ståplats i korridorerna, varför jag och två andra tågluffare fick klämma in oss i ett litet utrymme vid entrén till restaurangvagnen. Där trängdes vi med äggkartonger, vitkålshuvuden och potatissäckar medan storögt stirrande medpassagerare flockades runt oss. Situationen blev outhärdlig när ett par kraftigt berusade män försökte pressa sig förbi oss och en av de spydde inte långt från mig. Som tur var dröjde det bara ett par minuter tills vi blev insläppta i restaurangen. Hovmästaren hade låtit oss vänta utanför medan de andra passagerarna åt eftersom han ville ge oss en chans att äta i lugn och ro tillsammans med personalen. 

Lugnet varade emellertid inte särskilt länge, för det blev bråk när två passagerare trängde sig in i restaurangvagnen och vägrade lyda tågpoliserna. En av passagerarna, en man i trettioårsåldern, uppträdde ganska aggressivt, vilket renderade honom en serie blixtsnabba örfilar och en våldsam utskällning innan han och hans vän resolut fördes ut ur restaurangvagnen.

En stund senare släpptes fler personer in i restaurangvagnen som nu kom att fungera som en provisorisk sovsal där folk försökte sova i alla möjliga och omöjliga ställningar. Jag kunde inte sova, så jag tog upp mina kinesiska språkkort, vilket gjorde hovmästaren nyfiken. Han slog sig ned vid vårt bord och efter en stund var han och servitriserna ivrigt upptagna med att träna engelska medan jag fick lära mig lite mer kinesiska.

Mina vänner lyckades så småningom somna, medan jag fördjupade mig i premiärminister Zhao Ziyangs tal till den nationella folkkongressen. 

* 

Vi åker norrut över oändliga risfält och passerar otaliga byar med vita tvåvåningshus. Tågvärdinnorna vandrar fram och åter genom vagnen iklädda sina nya vinröda uniformer och håller ett öga på att allt är som det ska. En värdinna rättar omsorgsfullt till några av passagerarnas tvättlappar så att de hänger jämt och prydligt vid fönstret. Efter en stund avbryts skvalmusiken av en sammetslen kvinnlig röst som hälsar oss välkomna och uppmanar oss i förebyggande syfte överlämna alla skjutvapen och sprängämnen till tågpersonalen.

”Det är för den allmänna säkerheten.” 

Fortfarande på tåget. 15 oktober

Det är kallt och rått. Jag satte på mig hörlurarna och lyssnade på David Bowie eftersom jag inte stod ut med kitschmusiken i tågets högtalare.

“I like the free world,” sjunger han. 

* 

Det är en grå morgon och elva timmar kvar till Beijing. Vi passerade just Gula Floden som här verkade vara en halv kilometer bred. Tåget rusar timme efter timme genom samma platta landskap där bönder arbetar i sina blåa Maojackor på jättelika fält kantade av långa rader med popplar. I södra Kina ser risfälten ut som små pusselbitar, men här är fälten sammanslagna i stora rektangulära enheter lämpade för maskinellt jordbruk. Så värst många maskiner ser man dock inte. Det mesta arbetet utförs fortfarande av människor och djur. 

* 

”Skulle ni vilja prata med mig,” sa en ung man som tittade in i min kupé.

Det första som slog mig var hans barnsliga ansikte och luggen för pannan, men han var inte något barn. Han var en ekonom och dataexpert vid finansministeriet i Beijing. Jag frågade honom vad han tyckte om reformerna och särskilt då försöken med aktier och aktiemarknader. Han gillade reformerna och såg inte något fel i att en del blir rika. När det gäller reformeringen av det politiska systemet sa han och en lärare vid Shanghais Järnvägshögskola som anslutit sig till diskussionen, att de väntar på vad som ska komma uppifrån.

”Varför måste ni vänta?”

”I Kina följer man alltid bossen,” svarade läraren.

”Så ni är konfucianer även när ni bekämpar konfucianismen?”

”Ja, ja,” sa de och skrattade. 

* 

Jag träffade också ett ungt par från Berlin på tåget, Klaus och Marlene. De hade varit i Shanghai i ett år för att studera kinesiska och dramatik. Marlene hade sett Shaffers pjäs och delade min syn på den. 

* 

Från tågfönstret såg jag ännu en svårt förorenad kanal nära en gammal fabrik. Regeringen har tillsatt en ny miljökommission, men problemet handlar inte bara om politik och ekonomi. Det handlar om attityder som är djupt rotade i kinesernas kultur och psyke. Folk röker och förpestar luften på tågen – alla förbudsskyltar till trots – lika obekymrat som de hivar ut matrester och skräp genom tågfönstret. Det finns i Kina en motsägelsefull blandning av hänsyn och hänsynslöshet. Mot familj, vänner och fränder är generositeten stor, men för en främling finns ingen nåd. (Jag talar nu inte om utlänningar som ofta särbehandlas positivt.) Bussar, tåg och restauranger är för det mesta överfulla och kampen för att få en sittplats följer djungelns lag. Alltså sitter de unga och starka, medan kvinnor, barn och gamla får stå, om de överhuvud taget kommer ombord. Jag har ingen känsla av att de unga och starka har dåligt samvete för att de knuffat och tacklat sig till en sittplats. De tar det som så självklart att gamla gummor och gubbar står och trängs i mittgången, medan de själva sitter bekvämt och läser sina novellmagasin. Och åldringarna visar inga tecken på missnöje med sin lott. 

* 

Herr Chiang är informationschef för China Progress Consultants och ser ut att vara runt 40. Vi delade kupé i några timmar och eftersom han pratade utmärkt engelska kom vi att prata en hel del. Det han helst ville diskutera var sex, särskilt homosexualitet, ett fenomen som förbryllat honom sedan han först träffat på det under ett besök i San Francisco. Han och en kollega hade besökt en porrbutik och plockat upp ett par homosextidningar när en man kom fram och frågade om de ville ha sex. Chiang sa att han och hans kollega förde samman händerna i en artigt avböjande gest och skyndade ut ur lokalen. Jag var förvånad över att han pratade så öppet om detta ämne som brukar vara tabu i Kina.

”Jag kan inte säga att jag inte tycker om homosex för jag har inte prövat det, men jag anser att det bör vara vars och ens privatsak. Jag kan däremot inte förstå hur en man kan vilja ta en annan mans organ i sin mun. Det kan knappast vara hygieniskt,” sa han.

”Tja, men de kanske tvättar sig först. Dessutom är det kanske svårt att förstå det om man inte befunnit sig i en situation där man varit kär i en annan man,” sa jag.

”Kan en man och en kvinna i Sverige flytta ihop utan att vara gifta?”

”Ja, naturligtvis!”

”Det var bra,” sa han.

Chiang arbetar med utrikeshandel, men hans passion är litteratur, både kinesisk och utländsk. Han räknar Shakespeare och Theodore Dreiser till sina favoriter och att han är medlem i det kinesiska Shakespearesällskapet. 

På eftermiddagen stannade en flicka till vid min kupé.

”Var kommer du ifrån,” frågade hon och log charmigt.

Jag hade inte väntat mig att hon skulle tala engelska, så jag blev först förvånad, men sedan började vi prata. Hon var lärare i datakunskap vid ett institut i Shanghai och var på väg till en mikrodatormässa i Beijing. Hon var snabbtänkt och talade även tyska. Hon sa att hon ville forska i datavetenskap, men inte såg någon framtid i Kina. Hon får inte byta jobb och tjänar bara 60 yuan per månad, sa hon.

”Har du någon pojkvän,” frågade jag.

”Nej,” sa hon och tillade att ”flickor som vill ha en konservativ man gifter sig med en kinesiska man. De som vill ha en livligare man föredrar utlänningar.” 

* 

Jag hade några timmar kvar så jag tog fram Abbé Huc igen. Nu möter jag honom och Gabet på väg ut från en liten stad i Sichuan. 

“Just som vi lämnade den sista gatan på vägen ut ur staden såg vi en lång rad av kvinnor som föreföll vänta på männen med gula hattar och röda skärp. När våra bärstolar kom framför dem där de stod vacklande på sina bundna fötter föll de på knä och gjorde korstecknet.” 

En av männen som eskorterade Huc och Gabet utbrast förvånad att han hade hört talas om kristna män, men aldrig om kristna kvinnor. Huc å sin sida skriver att det i Europa knappast skulle vara något märkligt om kvinnor kom för att beskåda ett par resenärer från ett främmande land, men i Kina var det ett häpnadsväckande trots mot alla sedvänjor och bruk. Och som den goda katolik han är förklarar han detta med kvinnoförtrycket i länder som ännu inte nåtts av kristendomen. Varpå han ger oss en diskussion av kvinnans ställning i Kina i början på 1800-talet.

Mästare Ting, den mandarin som ledde eskorten första sträckan från Chengdu, fann församlingen av kvinnor minst sagt förbryllande. Han sa att han hört att det skulle rört sig om kristna kvinnor, men det måste väl vara nonsens, sa han. Varpå Huc och Gabet svarade att det tvärtom vara sant, att kvinnorna var kristna.

”Det förstår jag inte,” sa Ting. ”Jag har hört att folk blir kristna för att rädda sina själar. Är det det?”

Varpå Huc och Gabet svarade att det var just det det handlade om.

”Men varför ska kvinnor bli kristna,” frågade Ting.

”Varför? För att rädda sina själar, precis som män.”

”Men de har inga själar,” svarade Ting, tog ett steg tillbaka och lade armarna i kors. ”Kvinnor har inga själar, så du kan inte kristna dem.”

Varpå Huc och Gabet försökte övertyga honom om att kvinnor verkligen hade själar, men det var hopplöst och slutade med att Ting utbrast i ett gapskratt.

”Hur som helst,” tillade han. ”Jag ska komma ihåg vad ni berättat och när jag kommer hem till min familj ska jag berätta för min fru att hon har en själ. Jag misstänker att hon kommer att bli inte så lite förvånad.”

Huc ägnar sedan åtskilliga sidor åt kvinnans situation i Kina. 

“Den kinesiska kvinnan lever under de mest ynkliga förhållanden, av lidande, försakelse och förakt, av alla slag av misär och förnedring, vilket börjar i vaggan och följer hennes ynkliga liv till graven. Hennes födelse betraktas ofta som en förnedring och skam för familjen — ett tydligt tecken på himmelens förbannelse. Om hon inte omedelbart kvävs (i enlighet med en fruktansvärd tradition som vi ska berätta mer om senare), så betraktas hon och behandlas som en föraktfull varelse vilken knappast tillhör den mänskliga rasen.” 

Här är fader Huc inte så långt från Mao, som ju sa att en man domineras av tre former av makt – politisk, klan och religion – medan kvinnorna dessutom behärskas av männen. Men för Huc är det inte feodalismen så mycket som traditionen. Han citerar den kvinnliga poeten Ban Jieyu som levde för nästan 2000 år sedan: 

“’När en son föds,’ säger hon, ‘sover han på en säng, kläs i dräkter och leker med pärlor och alla lyder prinsens rop. Men när en flicka föds så sover hon på marken, lindas in i ett tyg, leker med en bricka och kan varken uppträda gott eller ont. Hon har ingenting att tänka på förutom att laga mat, göra vin och inte reta hennes föräldrar.’” 

För Huc var kvinnans underordnade ställning — “ett trälande som opinion, lagstiftning, och traditioner förseglat trefaldigt” — grundstenen i det kinesiska samhället. En ung kvinnas "hela utbildning består i att veta hur hon syr. Hon får varken lära sig läsa eller skriva och det finns för henne varken skolor eller ställen för utbildning. Hon är dömd att vegetera i den mest kompletta och absoluta ignorans…”

Så kommer den stund då hon ska giftas bort, vilket sker helt utan hennes medverkan. 

“Den unga flickan är helt enkelt en vara att sälja, en produkt som ska säljas till högstbjudande, utan att hon har rätt att ställa en enda fråga rörande hennes köpares kvaliteter eller meriter.” 

Idag skulle vi se detta som slavhandel. 

“Ung, sårbar och oerfaren kastas hon nu ut bland totala främlingar och får lida försakelser och förakt och allt hänger nu på köparens nåd. I sin nya familj förväntas hon lyda alla utan undantag. Det är som den gamle kinesiske författaren formulerade saken, ‘den nygifta hustrun ska inte vara något annat än en skugga och ett eko i huset.’” 

“…en kvinna är inte värd någonting. Lagen ignorerar hennes existens, eller lägger bara märke till henne när det gäller att lägga nya band på henne, att komplettera hennes träldom och bekräfta hennes oförmåga. Hennes man, eller snarare, hennes herre och mästare, kan ostraffat slå henne, svälta henne, sälja henne, eller vilket är värre, låna ut henne under längre eller kortare perioder, vilket är vanligt i provinsen Zhejiang.”  

Det är inte ovanligt att olyckliga gifta kvinnor tar livet av sig och i den mån maken sörjer kan det mycket väl bero på att han nu måste köpa en ny hustru. Huc tror att det är kvinnans eländiga roll som gör henne så mottaglig för det kristna budskapet, inte minst den katolikernas Madonnadyrkan. 

“…det behövs knappast sägas att en liten flicka som föds i en kristen familj kommer inte att mördas vilket ofta sker bland hedningarna. Religionen är där för att vaka över henne vid födseln, kärleksfullt hålla henne i sina armar och säga: Här är ett barn skapat till Guds avbild, och precis som du förutbestämd till evigt liv. Tacka den Helige Fadern som gett oss henne och be att Änglarnas drottning blir hennes skyddsängel.” 

Flickor som växer upp i kristna familjer får lära sig läsa så att de kan studera den kristna läran och utvecklas intellektuellt. Och i skolan får de träffa andra flickor och lära sig en del om ”vad livet i denna värld består av.”

Denna relativa frihet fortsätter in i äktenskapet. En flicka i en kristen familj kan påverka vem hon ska gifta sig med och Huc skriver att han sett flera exempel på flickor som protesterat och fått sina kristna föräldrar att bryta förlovningar som gjorts på det gamla sättet. Och med kvinnornas relativt starka ställning i familjen följer att de har större frihet att röra sig utanför hemmet, i kyrkan på söndagarna och på religiösa festivaler. 

“De går ut oftare för att besöka varandra och bildar då och då små sociala grupper vilka är så hjälpsamma för att skingra oro och förargelse, och i att hjälpa varandra bära livets börda.” 

För mig som ateist är det märkligt att läsa detta. Vi har ju alltid utgått från att all religion innebär kvinnoförtryck, men säg den kvinna som inte skulle vilja bli född i en kristen familj om alternativet var ett livslångt slaveri.

Det kom mig också att tänka på det unga paret i Shanghai. Jag undrar vad Huc skulle skrivit om han mött dem. Deras frihet att välja sin partner var ju inte den kristna kyrkans förtjänst. 

Beijing, 17 oktober, fredag

Som många andra tågluffare tog jag mig till Qiao Yuan Hotel som ligger sydväst om Temple of Heaven. Man får ta buss 20 eller 106 till Yongdingmen Railway Station och sedan promenera ett par kilometer längs en kanal. Det är inte mycket till hotell, men kan å andra sidan få plats i en sovsal för 8 yuan och dela ett trebäddsrum för 32 yuan, vilket jag gjorde under min tid i Beijing. När jag checkat in hyrde jag en cykel och begav mig upp till Himmelska Fridens Torg där jag parkerade cykeln och fick ett kvitto av en gammal gubbe i sliten Maojacka.

Jag åt sen lunch på Beijing Hotel tillsammans med ett par tyska tågluffare och cyklade sedan till utrikesdepartementet där vakten lät mig låna telefonen för att ringa pressavdelningen.

”Jag är en svensk journalist och skulle vilja ha presslistan på myndigheter och företag,” sa jag.

”Det finns ingen sådan lista,” sa mannen i andra ändan av tråden.

”Jag är säker på att det finns en sådan lista,” sa jag tvärsäkert eftersom korrespondenten Fanny berättat om den när vi sgelade nedför Yangtzefloden.

”Vem är ni? Vem bjöd in er,” sa han ilsket.

Jag gav upp och cyklade vidare ut till den svenska ambassaden som ligger i diplomatstaden långt uppe i Beijings nordöstra hörn. Det tog mig en timma.

På ambassaden väntade två brev från mamma och ett paket med engelska visitkort från Datorernas Värld. Jag blev väl mottagen och fick en massa tips från den tekniska attachén. Efteråt cyklade jag till the Great Wall Sheraton Hotel som var luxuöst och verkade befolkat av pensionsfärdiga amerikaner.

Det tog en timma att komma in till stan igen. Jag stannade till vid Jiangguo Hotel där jag växlade pengar. Svarta börskillarna stod på rad utanför. 

* 

Beijing är en mycket stor stad, men den förefaller tystare, mindre intensiv och inte lika tätt packad med folk som Guangzhou. Tystnaden kommer av att förarna inte tutar hela tiden och cyklisterna inte oupphörligen ringer sina ringklockor. 

* 

Det är gråväder ute. Av och till faller ett lätt regn. Jag försökte ringa en professor vid den kinesiska vetenskapsakademin. Hon som svarade talade inte engelska och när jag försökte på kinesiska la hon på luren. Det upprepades flera gånger, men som tur var fick jag hjälp av en kanadensare som råkade vara i närheten och kunde kinesiska.

”Professorn är inte där just nu,” översatte han och lämnade ett meddelande från mig. 

* 

Jag träffade Zhao Bang på Foreign Language Bookstore. Han pluggar ekonomi och talar engelska flytande med en djup och bullrande röst. Han sa att han också kunde franska och japanska, samt att han rider, boxas, simmar och utövar tàijí quán.

Jag berättade att jag försökte hitta en väninna till en tjej jag träffat i Chongqing och Zhao erbjöd sig att hjälpa mig. Utan hans hjälp hade jag knappast hittat Chiang Lei. Vi anmälde oss hos vakten och Zhao skrev in ett falskt namn i besöksanmälan. Chiang var klädd i tajta jeans, högklackade skor och en tröja under den halvlånga kappan. Hon hade varskotts av sin väninna och hade redan funderat på hur hon skulle kunna hjälpa mig med kontakter. 

18 oktober, lördag

Jag satt i baren på andra våningen av Beijing Hotel när en snygg tjej slog sig ner och beställde in en gin och tonic. Hon hade bruna ögon, klarröda läppar, ljusröda glasögon med tonat glas, blå träningsoverall och nya röda basketskor. Bartendern placerade drinken framför henne, men tog tillbaka den när hon försökte betala med renminbi i stället för FEC. Jag trodde först att hon spelade, men när det var uppenbart att hon inte hade några FEC ropade jag till bartendern och sa att jag bjuder på drinken. Hon tackade och jag flyttade mig närmare. Hon berättade att hon kom från Shanghai och att hennes far var järnvägsingenjör.

”Jag har pengar, men inte U.S. dollars, Hongkong-dollars eller FEC,” sa hon och klagade över Beijing som i hennes ögon var en trist håla. Shanghai var i hennes ögon bättre och Guangzhou bäst, mycket på grund av närheten till Hongkong.

”Diskoteken är bättre där,” sa hon och tillade att hon i kväll skulle gå på diskoteket i Hotel Xiyan.

”Vilken buss tar du,” frågade jag.

”Jag tar taxi,” svarade hon. 

19 oktober, söndag

Den ”förbjudna staden” är öppen för turister, men Beijing är annars full av förbjudna kvarter och muromgärdade byggnader med vakter som stoppar alla obehöriga. Det gäller även bostadsområdena, som ofta omgärdas av murar och vaktas av kvarterskommitténs gamla blå- eller svartklädda gubbar och gummor med sina röda armbindlar. 

* 

Jag upplevde min första Pekingopera. Det var för skränigt för mina öron, men publiken – mestadels äldre människor – gillade föreställningen. Jag satt bredvid en lärare i kinesisk litteratur vid Beijing University. Kvinnan i hans sällskap verkade för ung för att vara hans fru, så hon var kanske en kollega eller elev. Han gick själv helt upp i dramat och verkade njuta av varenda rad, ton och rörelse. Han uttalade många meningar alldeles innan de framfördes och sjöng ibland med lågt. 

20 oktober, måndag

Jag åt middag tillsammans med Zhao och en handfull av Chiang Leis vänner. Vi gick på Quanjude som är en av de största restaurangerna för Pekinganka. Zhao satt bredvid mig och visade hur man först tar en pannkaksliknande brödbit, smetar på lite sås och därefter rullar in ankbitarna. Sedan äter man den som en pirog, fast med pinnar.

”Min familj kommer från Inre Mongoliet och min farfar var en Ming-general,” sa Zhao. ”Vi hade gott om både pengar och värdeföremål ända fram till kulturrevolutionen, men våra skatter förstördes av rödgardisterna och familjen sändes i väg till Xinjiang i nordvästra Kina.”

”Min familj är reaktionär och jag har blått blod i ådrorna. Jag är inte som dem,” viskade han till mig och tittade menande på de andra kring bordet.

När jag invände att saker och ting blivit bättre i Kina jämfört med 1975 svarade han:

”Du ska inte jämföra med förr. Då kan du också jämföra med hur det var före 1949, då folk svalt ihjäl.”

Han jämförde i stället med Japan som han tyckte hade samma utgångsläge efter kriget som Kina.

För honom är Kina för trångt och korrupt. Han trivs inte i Beijings trängsel och i Inre Mongoliet ser han ingen framtid. Han vill ut och hoppas kunna studera i USA. 

* 

Zhao kom mig att tänka på en annan mongol, nämligen den unge mandarin som Huc och Gabet träffade i Nanchang mot slutet av sin resa tillbaka till Guangzhou och Macao. 

“Vi satt i porslinsfåtöljerna på vår balkong, andades in den friska luften från floden och tittade på folk som strosade på kajen nedanför då en ung mandarin plötsligt klev in oanmäld. Han sa god dag med en stolt och orädd bugning, något vi inte var vana vid i Kina. Han slog sig ned mitt emot oss efter att ha skjutit fram en bambustol med sin fot. Vi tänkte först säga ifrån och uppmana honom att respektera riterna och mildra sitt bryska beteende, men vi gillade hans stil, som var livlig, intelligent, full av uppriktighet och integritet. Vi tänkte att hans uppträdande speglade en högdragen men inte direkt fräck karaktär.

‘Du behandlar oss som gamla vänner och mellan vänner är etikett överflödig.’

‘Kineserna lägger stor vikt vi ceremonier,’ svarade han; ‘men jag är inte kines, utan mongol.’” 

* 

På vägen in till Jiangguo Hotel såg jag utöver de vanliga svartabörsväxlarna även en ung kvinna som föreföll att vara en prostituerad. Hon stod på parkeringsplatsen och väntade. Inne vid baren satt åtminstone en tjej som verkar vara i samma bransch. På lyxhotellet såg jag även kinesiska kadrer med utländska gäster. Många har fortfarande Mao-kostymer, men välpressade sådana. För det är en social elit det är fråga om. En elit som livats upp av sin nya roll. 

* 

“…pånyttfödelsen av ett land ligger i pånyttfödelsen av dess folk.”

(Lu Xun)

 

“Han koncentrerade sig i stället på den förvrängda mänskliga natur och psykologin hos folk som förtryckts av den traditionella kulturen.”

(Liu Zaifu i China Daily, 20 oktober 1986) 

* 

Jag ser nästan dagligen allvarliga tillbud till trafikolyckor, eller olyckor som redan inträffat. Man har satt farliga redskap i händerna på alltför många som inte är mogna att hantera dem. Fotgängare och cyklister är likaledes hopplöst nonchalanta. De ser sig sällan för, utan går eller cyklar bara rätt ut i gatan och när de väl får syn på en annalkande bil eller buss, struntar de i det ända tills de befinner sig på randen av en katastrof. Och ibland överskrider de gränsen. 

* 

Idag ligger Beijing inbäddad i ett grått dis. Framåt kvällen blir luften rå. Jag tänker på de stackars uteliggare som jag såg när jag åkte hem till hotellet med buss 54. Det låg fyra-fem personer inrullade i filtar på stenläggningen. Jag undrar hur många som ska frysa ihjäl i Beijing denna vinter. 

21 oktober, tisdag

Natten var kall och morgonen disig. Det låg en tjock dimma bortanför hotellrestaurangen som ligger i en angränsande byggnad. På håll kunde jag urskilja en och annan lyftkran som sköt upp ur töcknet, men när jag höjde blicken såg jag att himlen var klar och att solen faktiskt var uppe. Jag tänker fortfarande på utesovarna som jag sett från bussen de senaste dagarna. Ska jag försöka fotografera dem i kväll? Jag är lite rädd, rädd för att de ska bli upprörda. Jag måste ju använda blixt. 

* 

Jag hade tänkt ta bussen tillbaka till Beijing Hotel efter intervjun med professorn på vetenskapsakademin, men det gick inte att ta sig ombord. Man måste vara fri att kunna tacklas om man ska komma med på bussen. Skymningen lade sig och det blev allt kallare, medan jag förgäves väntade på en buss som inte var fylld till bristningsgränsen. Jag gav upp efter en trekvart och tog en taxi. 

22 oktober, onsdag

Effektivitet, vad är det? Tja, det är definitivt inte att låta hälften av servitriserna tvätta fönster när matsalen är full av gäster som väntar på att få beställa sin frukost. 

På eftermiddagen promenerade jag norrut över Tiananmen och plåtade barn och gamlingar som flög pappersdrakar medan kinesiska turister poserade framför Maoporträttet.

Två timmar senare satt jag och fikade på caféet till vänster om Beijing Hotels lobby. Det jättestora hotellet brukade vara samlingspunkten för affärsmän, akademiker och journalister, men de som inte flyttat till nyare och elegantare hotell har fått sällskap av ungdomar och tågluffare. Jag var inne på min tredje kopp när jag fick syn på två snygga tjejer som letade efter ett ledigt bord och gentleman som jag är, erbjöd jag dem att slå sig ned vid mitt bord. Den blonda verkade vara runt tjugo, hade rakt hår och blå ögon. Hon hette Andrea och kom från Frankfurt. Hennes väninna hette Zara och kom från Los Angeles. Hon hade långt mörkt hår och var några år äldre. De hade anlänt i går och bodde på samma hotell som jag.

Andrea hade gjort ett avbrott i sina högskolestudier för att resa runt i världen, medan Zara rest till Kina för att finna sig själv efter en skilsmässa. Hon hade gift sig med sin iranske pojkvän som vart väldigt besviken när han på morgonen efter bröllopet upptäckte att lakanen inte var blodiga. Han vägrade tro på hennes försäkran om att hon verkligen varit en oskuld.

”Jag insåg att jag hade gift mig med en idiot och dessutom slösat bort min ungdom. Åh, vad dum jag var,” sa Zara med ett sardoniskt leende. 

* 

”Jävla byråkrater!”

Ibland rinner bägaren över. Jag ägnade två timmar på förmiddagen åt att försöka ringa ett antal kinesiska kontakter. Det krävs ofta tio försök innan man överhuvudtaget kommer ut på linjen och sedan är det ofta upptaget, varför man måste försöka komma ut på linjen igen.

När man väl kommit fram till växeln på andra sidan, svarar någon ”Wei!”, varpå jag försöker säga vilken anknytning jag vill bli kopplad till, t ex ”Wo zhao xianzheng...” eller ”Si si qi fengzhui” (anknytning 447). Varannan gång följer ett långt ordflöde som jag inte begriper varför jag måste upprepa frågan. Telefonisten blir då ofta arg och slänger på luren. Om jag råkar ha kommit rätt är risken att någon säger ”bo zai lai!” vilket betyder att personen inte är där. Det ställer mig inför uppgiften att ta reda på om han är på toaletten eller på en ettårig studieresa till USA. Det är inte så lätt när man bara kan några fraser kinesiska.

Dagens tyngsta namn, Bo Hongwen vid maskinbyggnadsministeriet, skulle vara borta i tre veckor fick jag veta. En annan kontakt gick det inte att få tag på eftersom det ständigt tutade upptaget. Zhaos Bangs vän Chen Zi var ute för tillfället och efter en lång väntan lyckades personen i den andra ändan av ledningen få tag på en flicka som kunde tillräckligt med engelska för att notera mitt telefonnummer och be honom att ringa tillbaka. Så höll jag på i två timmar tills jag utmattad gav upp, utan att ha fått ett enda positivt svar. Jag lyckades inte ens få tag på folket på den svenska ambassaden eftersom de satt i möte.

Frustrerad cyklade jag till Beijings International Post Office där poste restante-avdelningen skulle finnas enligt guideboken. Det tog tre kvart att hitta kontoret och väl där fick jag veta att avdelningen flyttats till andra ändan av staden.

Sicksack i Mittens Rike är den fjärde delen av en roman med arbetstiteln Skiftande passioner.