Det var i detta läge, nästan tio år efter att jag börjat föra en dagbok som jag återupptog skrivandet, först trevande och sporadiskt, men så småningom alltmer intensivt. Jag skrev för hand och bar dagboken med mig till jobbet, till bibliotek och caféer. Med tiden blev det en låda full av dagböcker.
*
1980-talet var på många sätt raka motsatsen till 1960-talet. Det var Reagans och Thatchers tid, en tid av privatisering och social nedrustning samtidigt som de rika bara blev rikare och fick se sina skatter sänkta. Och även Frankrikes socialistiske president François Mitterrand lanserade ett program för att privatisera delar av den statliga sektorn. Decenniet efter 1968 hade handlat om kollektiv aktion, men 1980-talet prioriterade privata lösningar.
Under en föreläsning våren 1981 delade en docent ut en tjock lunta
som enligt honom kom direkt från Vita Huset. Den beskrev Reagans “supply-side
economics.” Tanken var att radikala skattesänkningarna skulle stimulera
investeringar, få folk att jobba mer och hårdare varför ekonomin skulle växa,
inkomsterna stiga och därmed även statens skatteinkomster. Docenten var lika
entusiastisk som jag var skeptisk, särskilt som jag just läst Lester C. Thurows
kritik av Reagans nya budget i the New York Review of Books (How to Wreck the Economy, May 14, 1981).
När det var dags för diskussion sa jag att Reagans
ekonomiska politik i själva verket var en slags Keynesianism, men att
regeringen pumpade in enorma summor i krigsmakten i stället för att stimulera
den civila konsumtionen. Docenten fnyste irriterat och frågade när han såg att
jag citerade från en artikel vem det var jag citerade. Han hade troligen väntat
sig att jag skulle komma med någon vänstergubbe, men jag sa att det var Lester
Thurow från MIT.
“Lester Thurow?” sa han och såg överraskad ut.
27 januari 1982
Läst klar André Glucksmanns Kokerskan och kannibalen. Hans arrogans irriterar, men det är svårt att komma förbi hans kritik som går mycket längre än vi är vana vid. Jag lutar åt att han i grund och botten har rätt, men det är jag ganska ensam om.
Det är knappast någon slump att Glucksmann och de andra nya
franska filosoferna väcker irritation bland oss på vänsterkanten. Han har själv
varit marxist och maoist, men ändrade sig influerad av Alexander Solsjenitsyn
och den franske filosofen Michel Foucault. Han reser svåra frågor. Kalle Ståhl
skrev i sin recension att kritiken inte drabbar marxismen eftersom Glucksmann
vantolkar den. På mig verkar det däremot som att han och andra som nyss kunde
finna svar på snart sagt varje tänkbar fråga i Marx och Engels samlade verk nu
tycker att de kan plocka fritt ur det marxistiska skafferiet.
De har blivit pragmatiker.
29 januari
Det som gör Glucksmanns bok så svårsmält är förstås att han lägger skulden för Gulagarkipelagen på ideologin bakom förtrycket, dvs. marxismen.
Han frågar sig hur det kom sig att terrorn som Solsjenitsyn beskriver i Gulagarkipelagen utövades av människor som sa sig vara marxister och som marxister runt om i världen erkände som sådana?
Var det för att det var onda människor som klätt sin ondska i marxistisk skrud? Det är en tänkbar förklaring till enstaka övergrepp, men duger knappast som allmän förklaring och är knappast en materialistisk förklaring.
Rörde det sig om människor som var goda, men okunniga alternativt dumma. Men ingenting tyder på att de varit vare sig det ena eller det andra.
Den tredje förklaringen är den som Glucksmann lånat från Solsjenitsyn:
”Nej, 1900-talets kollektiva brott skulle aldrig nått den storslagenhet man tillerkänner dem på det fysiska planet om inte bödlarna varit beväpnade med en ideologi.”
(Kokerskan och kannibalen, Alba, 1979, s 73)
Marxismen gör oss enligt Glucksmann blinda för lidandet. Den rationaliserar bort alla offer som nödvändiga och ingår enligt Glucksmann i en tradition av ”herretänkande” eller ”mästartänkare” som går tillbaka till Platon. Kärnan i detta är ”tanken på en politisk vetenskap, byggd på förnuftet, organiserad av kompetensen och frambringande de enkla medborgarnas lycka utan att fråga dem till råds.” (s 84)
Marxisterna tror sig veta vad folket behöver, för marxismen är ju en vetenskap om historiens utveckling. Det blir då en underordnad fråga om folk uppfattar och uppskattar utvecklingen. Den ligger ju objektivt i deras intresse, kanske inte böndernas (t ex i Stalins Sovjet), men i arbetarklassens och dess frigörelse är ju som alla goda marxister vet, nyckeln till mänsklighetens frigörelse.
”Dessa är höjdpunkterna i de västerländska härskarnas kultur: platonismen (och dess slavar), den klassiska epokens upplysta förnuft (och dess inspärrade), marxismen (och dess läger). Där binds vetenskapens makt samman med vetenskapen om makten och härskandets konst utvecklas.” (s 177)
Mot detta säger Ståhl att marxismen inte alls är en filosofi om historien, utan en ”empirisk teori” som ”lämnar massor av avgörande frågor olösta”. Felet ligger inte hos marxismen utan anhängarna som tar den som en dogm vilket förhindrat dess vidareutveckling. Och eftersom marxismen sovit som Törnrosa i väntan på sin prins har den ingen skuld!
Det är naturligtvis inte ett resonemang som Glucksmann är beredd att svälja. Alla som gått igenom en marxistisk grundcirkel har hört om och om igen att teorin är en ”vägledning till handling”, men då behöver vi nog mer än en ”en empirisk vetenskap.” Kapitalet var knappast någon objektiv studie av bristfälliga levnadsförhållanden, för den saken hade de brittiska fabriksinspektörerna som Marx ofta citerade redan klarat av.
Nej, det revolutionerande i Kapitalet var Marx’ analys av det kapitalistiska ekonomiska systemet såsom varande historiskt, dvs. ett system med både början och slut. Till skillnad från tidigare socialister sökte Marx inte bygga en utopi på ideell grund, utan han ansåg att ett nytt och bättre samhälle skulle födas ur de motsättningar som kapitalismen själv frambragt. Socialismen skulle nu kunna grundas på en vetenskaplig analys av utvecklingslagarna för historien och kapitalismen i synnerhet. Därav beteckningen ”vetenskaplig socialism”.
Om Marx i Kapitalet blott hade förklarat världen, utan att påvisa det onödiga i detta system sedan det väl frambringat de krafter som skulle skapa nästa system (socialismen) – då hade hans verk inte varit ett smack revolutionärt.
Marxismen är alltså något mycket mer än en ”empirisk teori” och detta måste vi erkänna då vi tar upp den kastade handsken. Glucksmanns centrala tes är att koncentrationslägren i såväl Hitlers Tyskland som Stalins Sovjet var onödiga och att motstånd hela tiden var möjligt. Han exemplifierar med Himmler som 1943 försökte dämpa bruket av gaskammare i Auschwitz pga. fruktan för reaktionen om denna utrotning av judar blev känd. I Sovjet hotade informationen om tvångsarbetet i skogarna 1930 att sätta stopp för Sovjets trävaruexport.
Glucksmann frågar: Varför gjordes inte motstånd mot Sovjets Gulag, i synnerhet av de som tagit mänsklighetens frigörelse på entreprenad, marxisterna? (Naturligtvis gjordes motstånd i lägren!)
Marxismen bär ett ansvar för detta eftersom den inte innehåller någon spärr mot lägren, eftersom både ”uppbyggandet och konsolideringen av Sovjetunionen och Gulagarkipelagen” av konstruktörerna kunde förklaras vara marxistiska.
Kort sagt: Varför spottar Stalin och Brezjnev inte ur sig marxismen, utan idisslar den? (I Le Temps Modernes skrev man 1950 om ”de 10 miljoner slavar” som fanns i Sovjet.)
Glucksmann kommenterar:
”Marxismen lever inte bara på övertygelser utan på viljan att inte se.” (s 41)
”För de ryska lägren finns ingen russeltribunal. Skräckskriket fastnar i halsen. Och marxismen skulle inte ha något med denna tystnad att göra? Om den är döv och stum här, vilken roll spelar den då därborta?” (s 71)
Även om marxismen inte måste göra en blind, så är denna blindhet, denna vilja att inte se, ett historiskt faktum. Andra kamrater säger att problemet i själva verket var att det nya samhället var så nytt att man inte lärt sig av erfarenheten att det socialistiska samhället kan skapa en ny borgarklass. Först Mao insåg detta varför han startade kulturrevolutionen. Stalins terror och Gulagarkipelagen var alltså nödvändiga eftersom det var före Mao finslipat ”marxismen-leninismen”! Vi kan därför inte döma Stalin för hans brott, blott kritisera teoretiska brister! Glucksmanns härledning av denna blindhet till en elitistisk folkföraktande tradition menar jag är helt korrekt. Hans kritik träffar och detta oavsett om hans eget alternativ är rätt eller fel.
Glucksmann attackeras också för att vara fientlig mot kunskap och vetenskap, men det är staten och politiska eliter han förkastar. Felet med marxismen är inte att den skulle vara för vetenskaplig, utan att den är ett uttryck för raison d’etat; statsförnuft.
Ståhl påstår att ”upplysningen var den ideologiska spjutspetsen i dåtidens folkliga opposition.” Men vi vet förstås att upplysningens företrädare inte tillhörde folket i vanlig mening, utan vad som då kallades det tredje ståndet. De stod förstås på ”folkets” sida i en huvudmotsättning a la Mao, mellan ”folket” och ”folkets fiender,” men det är inte samma sak som att de ledde folkets opposition.
Hartvig Frisch skriver om upplysningen i sin bok Europas kulturhistoria och det är knappast någon kontroversiell ståndpunkt han gör sig till tolk för:
”Liksom Platon gjorde gällande att den ideala staten var den där filosoferna styrde, så betraktade de flesta av upplysningsfilosoferna enväldet som den statsform som säkrast ledde till folkets lycka, under förutsättning att monarken hade upplysta och kunskapsrika män som rådgivare.”
(Europas kulturhistoria, del IV, s 48)
Voltaire skrev 1768 att ”folket kommer alltid att vara dumt och barbariskt.” Det upplysta enväldets devis var också “Allt för folket, ingenting genom folket!”
Kritiken mot upplysningen gäller alltså inte vetenskapen, utan tron att en elit med den nyvunna vetenskapen kan styra allt till folkets väl, utan att höra folkets mening. Och eftersom den upplysta despotin ansåg sitt styre baserat på vetenskapen betraktades uppror mot staten som uppror mot förnuftet – dvs. dårskap. 1600-talet blev också inspärrandets århundrade.
“Hopital général”, skriver Glucksmann, ”är det nya förnuftets, upplysningens, krona. De är koncentrationslägrens föregångare.” (s 111).
På samma sätt har utövarna av ”proletariatets diktatur” vanligen inbillat sig att deras beslut är vetenskapliga och korrekta och betraktat kritik som ett uppror mot vetenskapen. Därifrån är steget kort till att spärra in oppositionella på dårhus.
I det unga Sovjet användes Marx’ Kapitalet för att motivera en ”primitiv socialistisk ackumulation”, dvs. att kraftigt utsuga bönderna för att ackumulera kapital till industrialiseringen.
Att denna utveckling stod i strid med intressena och åsikterna hos 90 procent av befolkningen – bönderna – detta bortrationaliserades. Vilket förstås inte var Karl Marx’ fel, men det säger inte heller Glucksmann.
”Anade han måhända vad som skulle ske i hans namn? Nej, inte mer än den unga europeiska borgerlighetens förste politiske tänkare, dess gigant Machiavelli, misstänkte vad några av hans läsare och landsmän skulle ta sig före: Dessa italienare blev ministrar i en absolutistisk stat som denne republikan och patriot hade bekämpat hela sitt liv.” (s 53)
Marx berömda yttrande – ”ett vet jag, marxist är jag inte” – är kanske hans viktigaste uttalande, men också det minst tillämpade. Därför har också marxismen under sitt första sekel varit en rörelse kryllande av gudar, halvgudar och präster, av väckelserörelser och inkvisitioner.
Till skillnad från Glucksmann, ser jag inte den institutionaliserade makten som en evig ond hydra. Samtidigt har Glucksmann rätt i (och det är en materialistisk förklaring han ger) att det snarare är staten som tagit marxismen i sin tjänst än tvärtom.
”Hur ska man förklara för en teoretiker att det inte bara är en enkel felaktig tes (för Bettelheim ekonomismen) som blockerar ’massornas praktiska aktivitet’ utan i stället polisen?” (s 60)
Den marxistiska teorin har underlättat detta genom att den ersatt frågan om kontrollen underifrån av staten med frågan om statens avskaffande. Att frågan om styrelsesätt kunde negligeras då man trodde att proletariatets diktatur var en relativt kortvarig revolutionär övergångsperiod och att staten snart skulle börja dö bort – det är förståeligt. Men även sedan denna övergångsperiod blivit en hel epok har de demokratiska fri- och rättigheterna, dvs. begränsningen av statens makt, setts som taktiska frågor.
De kommunistiska partierna har monopoliserat makten i tron att endast de sitter inne med sanningen och att endast de företräder massornas intressen. Teorin om statens avskaffande har blivit det som legitimerat statens tillväxt och godtyckliga makt.
Glucksmann har fel när han avvisar varje försök att använda staten. Hans resonemang visar inte heller att så måste vara fallet. Däremot visar han att den som sätter sig att styra genom staten och tror sig sitta inne med en absolut sanning om utvecklingen, den blir också en tyrann. Ja, även en demokratisk regering kan bli tyrannisk om den börjar tro på absoluta sanningar. (Majoriteter kan tyrannisera minoriteter!) Det är därför inte kravet på mer vetenskap som leder till politisk demokrati, utan det är insikten om vetenskapens begränsningar som gör demokratin nödvändig.
För det första utvecklas vetenskapen hela tiden och vi måste vara medvetna om att dagens vetenskapliga teorier kan vara helt eller delvis felaktiga. Huvuden som fallit i vetenskapens namn är svåra att sätta tillbaka även om vetenskapen byter ståndpunkt senare.
För det andra kan vetenskapen beskriva och förklara världen, men den kan inte lösa politiska och moraliska problem. Den kan konstatera ett visst samband mellan miljöförstöring och ekonomisk tillväxt, mellan olika klassers och skikts inkomster, osv., men den kan inte säga vad som är rättvist. Det finns objektiva motsättningar mellan människor och grupper i varje samhälle, men det finns ingen objektiv lösning på dessa motsättningar. Däremot finns det lösningar som objektivt tjänar vissa grupper.
Om vi erkänner att dessa motsättningar finns och kommer att finnas (kanske för alltid) inser vi att vi behöver metoder för att hantera dem. Kanske kan staten på sikt dö bort som exklusiv våldsapparat och ersättas med en långt decentraliserad beslutsstruktur, men även då behövs vissa regler och normer för beslutsfattande.
Glucksmann står där med sitt NEJ till all makt. Han rekommenderar oss att vända oss bort från politiken, för att inte riskera att bli medskyldiga till förtryck. Här leder hans anarkism honom fullkomligt vilse. Den ”nyliberale” skribenten Henri Lepage konstaterar i sin bok I morgon kapitalism att ”libertarianerna”, anarko-kapitalisterna, ”har åtskilligt gemensamt med de franska ’nya filosoferna’.” (I morgon kapitalism, 1980, s 48)
Denna Glucksmanns egen vilja att inte se de positiva sakerna som möjliggjorts genom den folkliga kampen för att påverka staten (där så varit möjligt) och för att omvälva den (under diktatur eller inskränkt demokrati) är en ny dogmatism. Därmed klipper han av banden till vetenskapen och glider över i antirationalism.
Det erkännandet är vi dock skyldiga honom, att han riktat en välgörande kritik, som rätt uppfattad är en hjälp i utvecklandet av samhällsvetenskapen och det politiska tänkandet.
10 februari
Fem i ett på natten. Grannarna ovanpå väsnas så att vi inte kan sova. Cecilia flyttar in till arbetsrummet. Hon måste stiga upp om fem timmar. Jag läste klar Samuels bok innan jag somnade. Det var en stor läsupplevelse.
Kärlek utan kompass är den andra delen av en roman med arbetstiteln Skiftande passioner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar