Jag hade bytt
med en kompis på det andra
skiftet för att kunna gå på festen och nu sitter jag vid köksbordet, bakfull
och förälskad. Det finns bara en förnuftig sak att göra. Jag måste bryta upp
och ge mig ut i ensamheten, en tanke som både lockar och skrämmer.
Hon heter Angela
och går på Handelshögskolan. Jag hade träffat henne av en
slump för några veckor sedan besökte skolans bibliotek på jakt efter nya böcker
om Kinas ekonomi. Vi pratade bara en kort stund, men någonting fick mig
återvända till skolans bibliotek flera gånger i hopp om att stöta ihop med
henne igen. Jag mindes från vårt första möte att hon klädde sig diskret och
sminkade sig lätt. Det var som att hon inte ville väcka för mycket
uppmärksamhet.
På partyt kände jag knappt igen henne när jag först såg
henne. Hon hade en elegant svart dräkt och hennes långa mörka hår glänste. Jag
kände mig blyg och tafatt när våra ögon möttes, men det släppte när hon log
vänligt och sa hej.
Jag gick till
baren och köpte ett glas
vin och pratade med några kurskamrater, men mina tankar var på annat håll. Jag
följde henne med blicken, försiktigt så att hon inte skulle se det. Det var
först efter ett andra glas vin som jag tog mod till mig och bjöd upp henne.
“Visst,” sa hon och vi dansade ett bra tag och fortsatte prata efteråt. Hon sa
att hennes pappa jobbar för Ericsson och att hennes mamma kommit från
Argentina. De hade träffats på den svensk-argentinska handelskammarens julfest
i Buenos Aires. De gifte sig där och fick henne innan de flyttade till Sverige
1965. Pappan fick ett bra jobb på huvudkontoret vid Telefonplan och mamman
började jobba som spansklärarinna, men hon dog av cancer för fem år sedan. Här
gjorde hon en paus. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag var rörd och kände
mig tårögd.
Detta är farligt, farligt, tänkte jag och sa till mig själv att
hon tycker nog att jag är trevlig, men inte mer. Dessutom nämnde hon sin kille,
men var det en allvarlig relation? Jag tänkte att det är nog bäst för alla om
jag glömmer hela saken och åter packar ned mitt hjärta i frysboxen. Om man låter
det tina börjar det bara blöda.
Efter festen
promenerade jag längs Sveavägen
mot Sergels Torg. Strax före korsningen mot Kungsgatan ser jag en ung tjej,
kanske 15 år gammal. Hon har tajta jeans och en ärmlös jeansjacka. När hon ser
mig kommer hon fram och frågar efter Kungsgatan. Hon är påverkad och maskaran
har smetat ihop sig kring ögonen. Jag pekar mot gatan som hon kom från. Hon
vänder om och följer mig mot Kungsgatan. Hon säger att hon ska till McDonalds
och föreslår att jag ska följa med. Djävulska tankar fladdrar förbi, men jag
tackar nej. Jag har annat för mig, säger jag. Hon föreslår att vi ska träffas i
morgon kväll. Jag säger nej. Hon viker av ner mot McDonalds. Femton år. Kvart i
ett en onsdag natt i Stockholm. Stackars barn.
Jag gick ner i
tunnelbanan för att vänta på
mitt tåg. Funderade på vad jag ska göra? Skriva brev?
”Du ska icke hava begärelse till din nästas hustru”, men
hon är inte gift.... än?
Och hur ska jag
tala om detta för Cecilia. Det
gick ju som hon spådde. Jag skulle falla för någon annan.
Aj!
Alla rationella
argument pekar åt ett håll.
Glöm det hela!
Men det här är allt annat än rationellt. Det är kärlek!
07:45
Cecilia hade
redan gått till jobbet när jag vaknade.
Jag låg och funderade på om jag ska sända Angela ett fång röda rosor – eller det kanske säger mer om det bara är en? Hur ska mina studier gå? Jag är redan svartsjuk på hennes kille. Hur ser han ut? Varför blir man så fånig av detta?
Torsdag kväll.
Jag skrev ett brev för att förklara vad som hänt och lade det på köksbordet innan jag stack till jobbet.
Cecilia,
som du märkt har jag varit lite ur gängorna den senaste tiden. Idag är det än värre. Jag har nämligen gått och blivit kär och det inte lite heller. Du spådde ju att det skulle gå så och det gjorde det. Men vad du inte spådde var att det skulle bli en olycklig kärlek. Personen i fråga har nämligen en kille redan, men de är inte gifta eller sammanboende. Det finns alltså ett av dessa halmstrån som kärleken alltid hänger ut rikligt av, ett av dessa förrädiska halmstrån som får vuxna och kloka och rationella människor att bli svaga och löjliga.
Du har rätt om kärleken, den finns – även om man kan leva utan den.
Vad ska du och jag göra nu? Ge varandra friheten – och otryggheten.
Det blir jobbigt, men vad annat kan man göra?
Jag kan inte låtsas som om det vore som förr.
Det vore ohederligt.
Johan
22 oktober,
02:15
Hon ringde mig på jobbet. Hon var uppbragt och hade gråtit. Hon hade
svårt att tala och sa att hon hade tänkt i helt andra banor än mina. Trots att
hon först inte tänkte göra det, så åkte hon till sin franskkurs efter jobbet.
Jag ringde henne
igen vid tiotiden. Då var hon
samlad, men vi undvek att tala om brevet. När jag kom hem låg ett långt brev på
köksbordet. Det var gripande och ärligt. Jag undrar vad jag är för en, men…
Hon vill kämpa för att behålla mig. Hon älskar mig. Det trodde jag
inte. Nu blir det riktigt svårt. Men ändå – hon behöver äkta kärlek – något jag
inte kan ge henne. Allt jag gav henne var artighet, grå teori och abstrakt
humanism.
Det som gör saken ännu svårare är att jag verkligen är kär i
Angela. Jag älskar henne, vill gifta mig och ha barn med henne.
En tillfällig inbilskhet?
Dessutom: Vad är det som säger att hon vill ha mig? Hon har en kille
redan.
Cecilia och jag
har varit ihop i sju år. Det är tungt
att bryta.
Är det jag själv som skruvar upp veken på den låga som förtär mig?
Fredag morgon,
06:40
Cecilia har just
gått till jobbet. Hon var alldeles förstörd. Hon har
gråtit mycket i natt. Är det av brustet hjärta enbart, eller av rädsla för att
bli ensam också?
Hon måste känna sig bedrövad av att bli övergiven och att jag
gör som jag gör efter sju år. Jag känner medlidande – fruktansvärt, men ett
sådant hjälper henne inte. Hon vill erövra min kärlek. Var jag inte en
förbrytare när jag blev ihop med henne den natten, efter att ha resonerat med
mig själv?
När det gäller Angela resonerar jag inte.
Jag brinner.
Hur ska jag göra?
23 oktober, lördag
Cecilia och jag
säger inte mycket idag. Hon sörjer och hoppas.
Jag lever i min egen värld där en dam regerar utan att själv veta något om sin makt.
28 oktober
Brevet låg i vänster innerficka och bakom den slog mitt hjärta
förväntansfullt. Jag hade burit på det i en vecka och hade det med mig när jag
tog bussen till jobbet. Det innehöll min kärleksförklaring.
Jag hade suttit
på Domus cafeteria och skrivit en lång dikt till henne som
jag älskade så och nu var det dags att låta bomben brisera, komma vad komma
skulle.
Brevet var ett
hopp ut i det okända. Det var
fött ur kärlekens rus – förälskelsens sanslösa berusning – som fick mig att
göra saker jag normalt aldrig skulle ha vågat göra. Och jag var så lycklig där
jag vandrade ensam genom staden och njöt av dess skönhet. Dagen innan hade jag
promenerat längs Norr Mälarstrand från Västerbrons norra fäste ända bort till
Stadshuset där de nakna bronsstatyerna dansar vid Riddarfjärden. Jag hade
sprungit över gångbron till Riddarholmen och känt mig som Alain Delon i Blow Up. Det var som om min energi inte kände några gränser, som om jag dansade på moln. Jag gled
förbi de gamla stenhusen och rusade uppför landgången till utekaféet på
Mälardrottningens akterdäck där jag slog mig ner över en kopp kaffe och läste
dikten ännu en gång. Den beskrev om en emotionell öken, talade om drömmar,
smickrade, gick nära, alldeles för nära och projicerade en framtid, en vision
jag ville dela med henne.
Jag var hjälplöst och huvudlöst förälskad. Det var därför jag
skrivit den och stoppat den i ett kuvert adresserat till henne. Sedan hade jag
velat fram och tillbaka, men det var som om jag inte längre hade något val. Jag
måste ta chansen, måste ta risken.
I tisdags
postade jag brevet. Det var på Hornsgatan.
Jag var på väg till jobbet och det fanns en brevlåda vid busshållplatsen. Det
måste ha tagit femton minuter innan jag förmådde lyfta på locket. Det var som
att mina händer självsvåldigt bestämde sig för att stoppa in brevet i lådan.
Det var som att mitt hjärta stannade och tiden frös när jag stack in brevet
genom den öppna springan. Jag rörde mig som i trans och kände mig oändligt matt
när locket slagit igen.
Så kom bussen och jag klev på. Den var full, så det fanns
bara ståplats, men det gjorde inget. Nu fanns ingen återvändo. Nu hade jag
gjort det. Alla tvivel var undanröjda. Jag hade ställt mig naken mitt på
torget. Här är jag! Jag älskar dig! Jag vill dela mitt liv med dig! Min passion
var offentlig.
Och jag var rädd.
Jag tänkte ringa upp henne och be henne att inte öppna brevet
som var på väg och att vi skulle träffas och prata i stället. Men jag ringde
inte. Kunde inte, eller så ville jag inte. Jag ville trotsa min egen feghet.
Framme vid tidningen
tog jag hissen upp till tredje våningen, hälsade
på förstasidechefen, nyhetsredaktören, vaktmästaren och mina kollegor och gick
bort till min plats på redaktionen. Det var en lugn dag. Inga större nyheter.
Nyhetsredaktören kom över med en sidskiss och sa att ”du tar sidan elva.”
Annonsutrymmet var som vanligt markerat och den övre tredjedelen av sidan var
öppen för redaktionellt material. Efter en halvtimma kom han tillbaka med två
texter utskrivna på tidningens blå manuslappar. Jag redigerade dem, rättade
felskrivningar, strök onödiga upprepningar, lade till rubriker och
mellanrubriker och gav sedan de redigerade texterna till nyhetsredaktören som
skummade igenom dem, nickade, gav mig en uppskattande blick över läsglasögonen
som balanserade på nästippen, vände sig om och räckte manuset till
vaktmästaren, som stoppade det i en tub som han sände i väg till sätteriet med
rörposten.
Landsortsupplagan
var klar halv åtta och
nattredaktionen gick ner till matsalen för att äta middag. Normalt skulle jag
gjort samma sak, men denna kväll var jag inte det minsta hungrig. Jag gick bort
till featureredaktionen som låg öde på kvällen och slog mig ner i en stol. Där
satt jag med en rusande puls och kände mig som Raskolnikov. Jag ångrade redan
min handling, men det fanns ingenting att göra åt saken. Jag sa till mig själv
att jag inte haft något alternativ, att jag till varje pris måste få visshet,
få veta om det fanns den minsta lilla chans. Om inte, så var det lika bra att
jag fick veta det nu. Jag ville inte lida mer. Jag var fast. Jag var passionens
fånge.
Brevet var mitt hopp.
1 november,
midnatt
En förvirrad tid. Vi har inte älskat på två veckor. Hon ville
förrförra lördagsnatten, men då ville inte jag (för första gången sedan vi
träffats.)
När jag kom hem låg en lapp på köksbordet. Till lappen var
fogat ett P.S.
”Angela ringde på lunchen (antar att det var hon, sa ej
sitt namn.)”
Jag kände en stöt gå igenom kroppen.
Tänk om hon ringer igen?!
Vad ska jag säga? Jag skakade inombords.
Jag slog upp ett
rejält glas konjak och drack ur det. Åt en smörgås. Slog upp
ett glas till. Satte på min nya Mikael Wiehe-skiva och lade mig på mattan i
vardagsrummet med benen på fåtöljen. Jag låg och lyssnade och väntade på att
alkoholen skulle börja verka. Det gjorde den så småningom också. Jag blev
lugnare och säkrare. Men ingen ringde.
Hon kom hem vid
sjutiden. Jag kom på vem som ringt
strax innan, medan jag diskade. Det var ML på tidningen som ville prata om
jobbet på förortstidningen. Sakta skruvades spänningen ned. Allt var över.
Hon lugnade ned
sig under veckan. I början var hon
förtvivlad, men nu avvaktade hon tålmodigt.
Det var snudd på att vi återförenades häromdagen, vilket gjorde att jag
började tvivla på mina känslor. Jag har inte sett eller hört av Angela sedan
festen. Är det därför min kärlek så gott som har runnit av mig? Var det då
kärlek, eller bara brunst, men hade jag i så fall rätt att skriva kärleksbrev?
Jag tog jobbet
som redigerare på
förortsbilagan. Jag trodde att det skulle bli kul, men efter första dagen att
döma så verkar det skittråkigt!
Åt helvete med... vadå?
Var är idag min stora kärlek (idag känns ordet främmande,
brevet jag skrev skrämmer mig, allvaret pekar finger åt mig)?
Fy fan! Vilken jävla höst.
Svart asfalt och trist regn.
2 november
Jag jobbade elva timmar under min andra dag på förortsredaktionen. Det var mycket jobb, men det var roligt att rita så många sidor, inklusive förstasidan.
5 november,
fredag
Vi älskade i onsdags natt. Det var första gången på tre veckor.
I morse älskade vi igen. Det var hon som tog initiativet båda gångerna och det
var som att hon gav allt för att vinna mig tillbaka.
Vi älskade i onsdags natt. Det var första gången på tre
veckor. I morse älskade vi igen. Det var hon som tog initiativet båda gångerna
och det var som att hon gav allt för att vinna mig tillbaka.
Men nu tänker jag åter på Angela. Återigen – vad är kärlek? Jag spenderade fyra timmar på Handels idag. Satt i biblioteket och hoppades att hon skulle ha ett ärende dit, men det var fåfängt. Jobbade sen 16-02.00.
7 november
Nu är den svartaste tiden på året. Det är kallt och blåsigt,
men vackert när solen skiner, som den gjorde idag. Jag åkte jag in till stan
vid tiotiden och hade med mig freestylen och kameran. Jag ville njuta av
skymningen och började vid Slussen. Tog bilder bort mot Stadshuset och Norr
Mälarstrand och gick ned till Västerlånggatan som jag följde till Hemlins
bokhandel där jag köpte en bok.
Tog till höger vid Norrbro och fotograferade håvbåtarna som vilade
med sina hängande cirkelrunda nät framför Strömparterren. På andra sidan
Strömmen smekte kvällsljuset Operan. Jag gick över Strömbron och norrut längs
Kungsträdgården medan jag bytte ut Jacques Brel-kassetten mot Schuberts
ofullbordade.
Jag tittade på skridskoåkarna en stund innan jag vandrade vidare mot
Norrmalmstorg och vidare till Dramatiska teatern.
Strosade med
Schubert på Strandvägen
där de gamla borgerliga sekelskifteshusen sträckte på sig med sina nyrenoverade
fasader medan solen sjönk mot horisonten. Slottet, Storkyrkan och Katarina
kyrka på Söders höjd avtecknade sig mot den kopparröda himlen. I förgrunden såg
jag de gamla fiskebåtarnas och segelskutornas master. Den trädkantade allén
längs Strandvägen var tom på folk och träden nakna. Jag tog fler bilder, av
solnedgången och båtarnas silhuetter. Och hela tiden Schubert som kramade mitt
inre.
Halvvägs över Djurgårdsbron stannade jag och tog stöd mot
räcket för att ta bilder med lång exponeringstid. Himlen var djupröd vid
horisonten och vattnet svart med silverblänk från gatlyktorna. Borta vid
Nybrokajen kunde man se skärgårdsbåtarna. Mörkret hade lagt sig, men Nordiska
Muséets fasad var upplyst.
Lyktorna hade tänts och trädens nakna grenverk grep efter skyn. Vid Gröna Lund såg jag att en Djurgårdsfärja låg inne och skulle till att gå, så jag skyndade mig ombord. Vände på kassetten och skruvade upp volymen på den ofullbordade medan vi satte av mot Slussen. Den korta färden gav mig en nästan extatisk känsla när jag stod i fören och blickade ut mot Gamla Stan med sina lutande hus och medeltida kyrkor samtidigt som jag lyssnade på Schubert. Väl framme återupptog jag promenaden längs Västerlånggatan, men denna gång på väg till T-banan.
8 november, måndag
Jag skäms över mitt brev. Inte bara att jag sände det, utan
också innehållet. Vilken rätt hade jag att tränga mig på och ”tala” så
närgånget?
Tog tunnelbanan
in till Universitetet vid niotiden för att lämna
igen några böcker (mitt alibi) och för att få en skymt av henne. (Hon läser en
kurs på Frescati.) Vid Gamla Stans T-banestation skymtar jag någon som säkert
var hon. Inte helt säkert, men mycket stor sannolikhet talar för det. Tåget
hade stannat och jag satt vid ett fönster mot perrongen till. Plötsligt ser jag
en tjej som för ett ögonblick ser mig. Där var något. Men hon har en svart
halsduk svept över ansiktet, så bara ögonen syns. En kall vind drar igenom
stationen. Omedelbart efter ögonkontakten som blott varade en tusendels sekund
ändrar hon sig och går till nästa vagn. Hon hade en grå kappa som liknade den
jag sett henne bära tidigare.
Hypotes: Hon såg mig, men ville inte riskera att möta med mig, dvs.,
hon inte bara avvisar mig, utan är också vred. Hon föraktar mig för mitt brev.
Vad ska jag ta
mig till?
Jag kan inte
ringa.
Jag kan inte
skriva.
Jag kan inte förklara.
Ska jag be om förlåtelse, visa ånger – men blir jag då inte bara än mer påträngande och dessutom löjlig??!!
9 november,
tisdag
Det mal och mal och mal. Brevet, det förbannade brevet. Gjorde jag rätt? Bör jag ta tillbaka det? Vad ska jag säga?
Angela,
Jag ber om ursäkt för mitt brev. Inte för att det var osant – det var det inte, men för att jag lät känslorna löpa i väg med mig bortom sans och vett. Visst blir man en dåre av en förälskelse – men det finns andra människor också....
Jag kan inte inse att det var fel i sig att på något sätt framföra min kärlek, men omständigheterna borde fått mig att hålla igen, att avvakta och så vidare.
Jag var egoistisk och dum, egoistisk eftersom jag blott följde mina egna böjelser, dum eftersom jag därmed blott kunde misslyckas.
12 november, fredag
Tre dagar på jobbet utan att arbeta mer än ett par timmar efter lunch idag. Kafka! Sysselsatte mig med uppsatsen.
16 november,
tisdag
Om fem dagar är jag 29.
Läst om Orpheusmyten i Ord & Bild. De hade en
intressant artikel av Johan Cullberg. Läste också en artikel om Amor och Psyche
av Irene Matthies.
Jag känner igen saker i artikeln om Orpheus, men jag känner
inte igen mig. Jag upplever inte lusten till modern. Kanske därför att mamma
alltid jobbat och pappa varit hemma. Men om separationen skett i 2—3 års
åldern?
Då vet jag inte.
Däremot känner jag igen det nederlag Orpheus upplever när
hans makt visar sig vara begränsad. Det får honom att tvivla.
Är det därför nederlag i kärlek är så omskakande, uppslitande?
Jag hade velat
se The End of the Rainbow på ett ställe som heter Studio. En kabaré om rocken som
fått bra kritik. Ringde Carl. Inte tid. Ringde Björn. Inte tid. Ringde Bosse.
Ingen svarade.
Då får jag väl gå ensam sa jag till mig själv när jag
lämnade tidningen strax efter åtta. Det var kallt och regnigt, i och för sig
bara ett lätt regn, men det gjorde natten dyster. Jag tog buss och T-bana till
S:t Eriksplan, passerade klubben som inte skulle öppna förrän om en kvart.
Kollade in menyn. Ganska dyrt. Fortsatte mot Odenplan på glatta, blöta och
svarta gator.
Jag hade inget
paraply med mig när jag
promenerade längs Vasaparkens ena sida. Gick i min röda manchesterjacka och en
brun maskinstickad mössa modell Gökboet.
Varför struntade jag i kabarén? Av flera skäl, men det
viktigaste var nog rädslan för att ensam gå in på ett ställe. Förnedrande. Plus
att jag borde göra tillsammans med Cecilia. Det är för dyrt att gå dit två
gånger och vi är båda relativt panka.
I stället vandrade jag vidare denna miserabla
novemberkvällen, njutande av ensamhetens pina. Tog T-banan från Odenplan till
Gamla Stan där jag vandrade runt ett varv utan någon annan avsikt än att göra
det en regnig novembernatt. Sedan T-banan hem till Vårholmen.
Varför dessa meningslösa promenader? Dessa mörka vandringar.
För att sörja? För att straffa mig för mina känslor?
Jag vet inte.
Jag glider undan mig själv i vissa
avseenden. Känslomässigt är jag blockerad. Som så ofta förr. När jag släpper
loss kärleken tycks det bara sluta med att jag blir olycklig.
Är det bara mitt öde, eller är det kärlekens omöjlighet?
Är kärleken en lögn, liksom kommunismen? Ett mål som attraherar och alltid
gäckar människan. Som föder lidande. Kanske kan jag inte älska, eftersom jag
inte kan hata?
Jag är deprimerad – hur djupt vet jag inte. Men jag vet att
en del i mig vill vara deprimerad. Eller är det bara det enkla faktum att jag
vill att hon ska veta om min sorg? En anständig människa kan knappast vara kär.
Det är ett skäl till att jag trots allt inte kan fördöma mitt
brev med kärleksdikten. Jag vill gråta, men kan det inte. Kan inte uppbåda
tillräcklig trovärdighet inför mig själv i min självömkan.
Jag har sagt
till Cecilia att nästa år fyller
jag 30 och innan dess måste jag ”lätta”, lyfta, slå igenom, skriva min första
roman, eller vad fan som helst. Jag måste träda fram och pröva vingarna.
Vilken jävla hybris! Är det bara denna förbannade sublimering av brunsten igen? Fan Freud!
17 november,
onsdag
Lugnt på jobbet. Läste 30 sidor i del två av Leif Johansens Lectures on Macroeconomic Planning.
Jag slutade egentligen sex, men stack halv fem. Träffade Cecilia på kvart i sex för att se The End of the Rainbow.
22 november
Så är jag 29. Fyra dagar kvar att jobba.
23 november,
02.00
Jag har jobbat till kvart i ett. Fick skjuts hem med en reporter. Väl hemma kollade jag igenom de diabilder jag tog för ett par veckor sedan. Några häftiga bilder från Djurgårdsfärjan med 4 sekunders exponering.
24 november,
onsdag
Näst sista dagen på tidningen. Sedan vidtar större ekonomisk osäkerhet, men också mer tid för uppsatsen. I övrigt råder stor osäkerhet.
29 november.
Natten mot måndagen. Vaknar av att jag är pissnödig.
Läst klar Klas Östergrens Fantomerna. Bra bok, bättre än Gentlemen. Den innehåller ett bra porträtt av fadern och sonens mognande i
relation till fadern/faderns död.
Cecilia läser 150 sidor på 50 minuter och tycker att det går trögt
då. Jag tar två timmar på mig för samma sidantal. Nedslående, för min del.
Hon frågade i förrgår kväll om jag hellre ville bo ensam. Jag
svarade att jag inte vet, att jag slits mellan längtan efter att vara ungkarl
och samhörigheten med henne.
Vi såg Alice i
underlandet (en tråkig version)
och åkte sedan ner till Gamla Stan. Det snöade inte, men det föll ett kyligt
regn och temperaturen var strax över noll grader. Vi promenerade omkring i
gränderna, drack glögg på första adventsmarknaden på Stortorget.
Jag går ständigt och tänker att vi ska möta Angela (och ev.
hennes kille) när vi är ute på stan. Tanken både lockar och skrämmer.
Cecilia bekände en lockelse till Lelle som hon haft i två år.
Alla tycks gå och dras till andra, dem vi inte har.
Jag hade fått nys om att Amartya Sen skulle tala om ”Liberty and
Social Welfare” på institutionen. Det var en briljant föreläsning som gick i
ett rasande tempo. Inte ens Assar Lindbeck lyckades få in någon poäng i den
efterföljande diskussionen! Professor Erik Lundberg syntes mer sympatisk till
Sens idéer.
Kontentan av föreläsningen: Kant lever!
30 november,
tisdag
”Du förstår väl att vi inte kan bli ihop. Jag har ju
Tomas.”
Jag tror det var
så hon sa när vi – av en slump! – stötte ihop. Innan mötet
hade min låga sånär blivit hanterbar. Under vårt samtal var jag förståndig och
rationell. Men efteråt... Åh, hon var så vacker och fin. Varför ska ödet slå så
elakt mot mig?
Ska jag inte
vara förståndig? Men jag vill ju slåss för min kärlek.
Varför slogs jag inte?! Varför ställde jag inte fler frågor?
Varför inte frågan?!!
Och Cecilia
sedan. Hon måste lida. Jag
gör henne så ont.
Vilken prövning att iaktta min kärlek till en annan på så nära
håll.
Jag skulle vilja
hoppas att ....
Jag vill ha
henne.
Egoistiskt,
ja!
Oförsvarbart – säkert.
Omöjligt – mycket sannolikt.
Tio över på onsdagsmorgonen.
Svårt att sova, naturligtvis. Fortfarande ont i huvudet, samma värk som strålat ut från nacken sedan tretiden.
Så hamnade vi på samma kurs som gavs på Handelshögskolan.
Hon tog av sig
sin röda kappa och under hade hon en vit blus. Jag såg
halskedjan och en skymt av halsen mellan nyckelbenen. Vi pratade sakligt och
lite rapsodiskt om ”det hela” som om det var något långt borta, något passerat.
Vi pratade om
hennes uppsats, som var klar, om arbete och politik, fast ganska generellt. Så skiljdes vi. Jag gick tillbaka till Handels bibliotek,
men kunde inte koncentrera mig, så jag tog tunnelbanan till Utrikespolitiska
Institutets bibliotek i Gamla Stan. Där fick jag läsro till slut. Jag satt och
läste om Kina till halv fem då jag åkte till Musikcaféet i Kungshallen där jag
skulle träffa Cecilia klockan fem.
Jag trodde inte hon skulle se på mig vad som hänt innan jag berättat det. Men hon sa att det syntes lång väg. Hon insåg med en gång att jag träffat Angela.
1 december
Jag stämplade in på Arbetsförmedlingen.
Hade huvudvärk hela natten. Tog två Bamyl halv sju i morse och gick
ner och simmade. Huvudvärken var borta när jag kom tillbaka.
Jag är fortfarande kär. Om det inte hade riskerat trovärdigheten i brevet så hade jag friat direkt. Bör jag separera med Cecilia? Är min kärlek trovärdig annars?
2 december,
tisdag morgon
I T-banan på väg ut till Universitetet.
Cecilia sa att
hon bestämt sig för att vi bör flytta isär, men vi beslöt att
vänta till nyår.
Några för mig okända centrala variabler: Är hon
intresserad av mig, dvs. skulle hon vilja ha mig om hon inte hade sin kille?
Har jag någon chans om jag friar till henne? Kan jag vänta? (Det låter cyniskt,
att spekulera i andras olycka!) Men om jag nu är helt chanslös – vad göra då?
I så fall vill jag vara ensam, sublimera det hela och
omvandla kärlekens makt till forskning och poesi.
Men hetast av
allt önskar jag det omöjliga.
Förr i tiden hade jag kunnat gå i kloster som munk.
Tisdag kväll
Om jag inte träffat henne i tisdags, då hade kanske förälskelsen kunnat
skingras som en illusion. Jag hade kunnat intala mig själv att det jag älskade
nog bara var en fantasibild. Men så möttes vi. Och hon var så ärlig och fin
emot mig. Därför kan inte min obsvarade förälskelse försvinna.
Jag köpte en ny bok med titeln Förälskelse och kärlek av Milanoprofessorn Francesco Alberoni. Det är en underbar bok som träffar mitt i prick. Jag funderar på att ge den till henne när jag läst klar den. Någonting säger mig att hon trots allt är lite svag för mig. Jag vet inte hur länge hon och hennes kille har varit ihop, men det är ett par år minst. Varför är de inte gifta, eller sambo? Eller är de? Fan! Det får de inte vara.
3 december
Om jag skulle lyckas har jag skaffat mig mitt livs första verkliga fiende, hennes kille. Om han älskar henne, vilket han måste göra, då kommer han att hata den som tog hans kvinna ifrån honom. Har jag ens rätt att försöka? Jag känner mig som ett rovdjur på annans revir. Två hannar med död i blicken, men det är honan som har makten över liv och död.
”Vill man undvika att förälska sig – skrev Stendhal – måste man handla omedelbart, under de allra första ögonblicken, sedan kan det vara för sent. Den som inte vill förälska sig måste genast krossa det första fröet till attraktion: ...”
(Alberoni, Förälskelse och kärlek, 1982, s 128–129)
4 december
Och så hamnade vi på samma kurs som gavs på Handels.
Hon tog av sig
sin röda kappa och under hade hon en vit blus. Jag såg
halskedjan och en skymt av halsen mellan nyckelbenen. Vi pratade sakligt och
lite rapsodiskt om ”det hela” som om det var något långt borta, något passerat.
Vi pratade om
hennes uppsats, som var klar, om arbete och politik, fast ganska generellt. Så skiljdes vi. Jag gick tillbaka till Handels bibliotek,
men kunde inte koncentrera mig, så jag tog tunnelbanan till Utrikespolitiska
Institutets bibliotek i Gamla Stan. Där fick jag läsro till slut. Jag satt och läste
om Kina till halv fem då jag åkte till Musikcaféet i Kungshallen där jag skulle
träffa Cecilia klockan fem.
Jag trodde inte hon skulle se på mig vad som hänt innan jag berättat det. Men hon sa att det syntes lång väg. Hon insåg med en gång att jag träffat Angela.
5 december
Jag skrev om
mitt andra brev till Angela för tredje
gången, men har ännu inte sänt det.
Himmel och helvete! Jag faller ner i helvetet, men vill ännu inte erkänna det. Jag granskar mitt minne för att hitta den minsta antydan om tvetydighet i hennes nej till mig. Hon sa att det förstod jag väl att vi inte kunde bli ihop. Jag kände mig som en elev tagen på bar gärning. Vi gick till cafeterian och jag fumlade vid kassan och visste inte hur mycket jag lämnat och inte hur mycket jag fått tillbaka. Det märkte hon, men var snäll och lät mig inte känna att hon såg.
”…men när han omsider förstått att hon inte älskar honom, kan han inte göra annat än att gripa lösgörandets svärd. Den kraft han har kvar räcker precis till att hugga av sina händer som sträcker sig mot den älskade, förblinda sina ögon som söker henne överallt.” (s 84)
”Han har måst begå den absoluta synd som består i att förinta grunden till allt värde och allt hopp. Då upphör hans längtan och jaget, som mist sin ontologiska dimension, stöts åter ut i de skenbara tingens universum. Inget har längre något värde, inget har längre någon mening. För att handla kan han bara härma andras gester, de vardagliga gester han ser, upprepa det han redan kan, hysa inlärda känslor, yttra meningslösa ord: detta är petrifiering, förstening,” (s 84-85)
6 december
Eftersom du inte
vill ha min själ ska jag sälja
den.
När jag ser henne ser jag henne inte. När jag pratar med
henne säger jag inget. I hennes närhet blir jag blind, döv och stum.
Jag träffade henne idag. Det var vid tiotiden och jag hade
suttit och läst på biblioteket i Handels. Tog pauser då och då i hopp om att
hon skulle dyka upp och plötsligt fick jag syn på henne. Där kom hon i sin röda
kappa på väg uppför trappan. Hon var omgiven av män, kurskompisar från
företagsekonomin. Jag ropade hennes namn och hon kom fram och sa hej. Jag
frågade om hon ville äta lunch med mig, men hon sa att hon skulle äta med sina
kurskompisar.
Hon frågade hur jag mådde.
Jag ville svara
med en fråga: Finns det
inget hopp för mig?
Men jag tog ett
halvt steg bakåt, bet ihop
tänderna och tittade i marken medan jag skakade huvudet och sa något om att det
var dåligt.
Hon förstod med en gång, men var nog lite förvånad (förra
gången vi sågs verkade det som att det värsta var över.) Hon såg ut som hon
kände medlidande (vilket jag inte vill ha, jag vill ha hennes kärlek.)
Hon frågade om mitt förhållande till Cecilia:
”Vi ska separera,” sa jag.
”Vill du det,” frågade hon.
”Ja.”
Jag minns inte när, men plötsligt la hon sin hand på min handled, tryckte
lätt och sa:
”Men Johan, vi kan väl vara vänner ändå!”
Jag vibrerade
hinsides och sa ”jorå”.
Den älskande är slagen i gruset när den han älskar vill ha
honom till vän. Det är grymt och ändå är den förälskade alltid beredd att svara
”ja”.
Hon lovade att komma upp och hälsa på mig på biblioteket nån dag.
Tisdagen gick.
Onsdagen gick.
Torsdagen gick.
Hon kom inte.
Kanske vill hon bespara mig lidande.
Idag måste jag ner till arbetsförmedlingen och stämpla, så jag
hann inte in till Handels, men på måndag kommer jag att sitta där och vänta på
henne, på att hon ska plåga mig, vara vänlig, prata snällt, se ömt, och lyssna
förstående, på att hon ska stegra min trånad, på att hon ska förinta mig genom
sin vänlighet.
Om jag bara fick
se henne.
Jag vet inte vad
jag älskar. Vem är det?
Hur ser hon ut?
Hur låter hennes röst?
Vad tycker hon
om livet? Vad tänker hon om
mig? Det är som om kärleken är en sak totalt innesluten i mig själv, som om
bara jag existerade. Men hur kan jag då veta något? Om hon avvisar mig är mina
känslor värdelösa. Då är jag ingen, bara en bricka i spelet.
Vad är det för fel på mig? Jag tror inte hon skulle vilja ha mig även om hon inte hade sin kille. Vem är jag väl då?
14 december
Var i Dantes hierarkiska helvete finns en nisch för snälla och menlösa dårar, odugliga i strid och kärlek? Vart ska jag ta vägen?
15 december
Jobbat med uppsatsen. Annars är jag deprimerad. Biblioteket är stängt nu. Det finns inte längre någon plats där jag kan hoppas att träffa henne. Maktlös. Jag drivs mot insikt i nederlaget.
17 december
Jag fick ett nytt brev från Cecilia. Det gjorde ont att läsa och jag känner mig som ett svin.
Till min älskade Johan!
Du ska veta att jag förstår och sympatiserar med dina kval. Jag om någon, vet hur ont det gör att inte få den man älskar. Lidandet plågar, men kanske har det en mening.
Det är sju år sedan vi flyttade samman. Sju år. Som alla par har vi både älskat och grälat, men kanske mest av allt varit vänner. Ingen av oss har velat ge upp sin frihet, utan i stället förväntat oss att den andra personen skulle ändra på sig, men det är knappast så man bygger och utvecklar en relation.
Jag inser att du vill fly från vad du nu ser som en fångenskap, men jag tror på vår relation och vill försöka rädda och förbättra vårt förhållande. Valet är ditt och du har gjort klart att du inte vill fortsätta även om du inte lyckas vinna den du nu älskar. Men om förälskelsen är hopplös, så finns alternativet att vi finner vägen tillbaka till varandra. Det är inte bara av egoistiska skäl jag säger det. Jag tror att det vore bäst för dig också och att vi skulle kunna reparera skadan och finna en väg framåt.
Jag inser att det kan ta tid och jag är villig att vänta. Jag har tålamod och jag tror på oss. Det är så mycket vi har gemensamt, även om vi aldrig föll hals över huvud över varandra. Kan vi inte ha både kamratskap och kärlek? Jag har funderat på den saken under de två månader som gått sedan du först berättade om din förälskelse och jag är övertygad om det. Dina passionerade drömmar om den totala friheten har när allt kommer omkring visat sig vara av noll och intet värde. Ditt brev kom som en chock och tvingade mig att tänka över mitt liv och vår relation. Jag har också haft drömmar, men kände mig trygg eftersom vi var tillsammans. Jag vill att vi ska fortsätta, att vi ska fortsätta leva tillsammans, resa, diskutera, ta långa promenader och gå på teater tillsammans och vem vet, se dig som pappa till våra barn. Ensamheten skrämmer mig inte, men tanken på att leva och åldras utan dig känns som en mardröm.
På sätt och vis beundrar jag dig för ditt mod och din djärvhet, men när man flyger för nära solen är risken stor att man kraschar. Var försiktig med ditt liv och vårt. Jag är som sagt villig att vänta för jag tror på oss.
Cecilia
21 december, tisdag
Cecilia flög till Gävle för att vara med sina föräldrar över julen. Jag följde henne till Bromma flygplats och på vägen hem postar jag två korta dikter som en julhälsning till Angela. Jag glömde underteckna brevet, men hon kan knappast tveka om vem som sänt det.
27 december, måndag
Jag håller på att sprängas. Mitt hjärta begär av mig att jag
ska ringa Angela och föreslå ett sammanträffande. Likaså är det ännu en dag av
svek mot detta förbannade hjärta. Men jag viker undan, vill inte tränga mig på
och störa. Eller är detta bara ett svepskäl? Hon älskar inte mig. Det är
sanningen som jag fruktar ska uppenbaras om jag ringer. Därför rusade min puls
upp i 140 när jag förra måndagen försökte ringa henne på jobbet.
Älskar jag henne verkligen? Eller är hon min Beatrice? Är
hennes avvisande förutsättningen för min förälskelses rus och trauma?
Cecilia älskar mig. Hon sköljer över mig med kärleksbevis så att jag knappt kan andas. Om hon blott hade gjort det innan jag förälskade mig i Angela som jag så sällan får se. Men slumpen förde oss samman i Gamla Stan lördagen före jul. Jag vände bort mitt ansikte så att hon inte såg mig när hon passerade oss. Cecilia förstod och fick sin första blick av den som mot sin vilja erövrat sin killes hjärta.
28 december,
tisdag
Jag hade hoppats
få ett julkort som svar, men inget kom och jag vågar inte
ringa. Mitt hjärta bultar. Jag vill gråta över min olycka. Ska jag glömma henne
och vända åter till Cecilia? Det vore förnuftigt, men inte mitt hjärtas vilja.
Mot vem vore det rätt? Är det rätt att ge en älskande din kropp, men inte det
fulla hjärtat?!
Jag fortsätter jobba med uppsatsen och kämpa med mina känslor. Jag vill ge upp, men då börjar det brinna igen. Ska jag helt plötsligt bara konstatera att det var mycket om ingenting….
31 december,
fredag och nyårsafton
I onsdags förslösade jag fyra timmar på att deppa eftersom jag inte
kunde förmå mig att ringa upp henne på jobbet. Tvivel genomfor mitt huvud
emellanåt. Vet jag verkligen vad jag vill? Jag såg mig om i lägenheten. Vill
jag verkligen klyva detta hem?
På torsdagen gick jag upp tidigt. Läste. Funderade kring
min ”modell” av Kina. Cecilia var ledig från jobbet. Vi hade förresten sett Garp på bio kvällen
innan. En härlig film.
Jag kunde inte
ringa henne när Cecilia var
hemma. Ångesten började gripa mig vid tiotiden – som alltid. Jag har fått för
mig att jag bör ringa vid denna tid för att fråga om hon vill äta lunch med mig
inne i stan.
Jag åkte in till stan halv elva. Planerade att ringa henne
från biblioteket klockan elva. Men en tant i ljus päls stod och långpratade i
telefonautomaten. Till slut fick jag gå till Kulturhuset och ringa därifrån. En
äldre man pratade i den andra automaten. Hans slutreplik innan han la på luren
var:
”Det är en kärleksaffär det här.”
Han också tänkte jag.
Jag samlade mig
och slog numret till hennes jobb.
Upptaget!
Pulsen hade
stigit märkbart.
Jag slog numret
igen, men slog av.
Så ringde jag igen och blev inkopplad.
”Angela,” svarade hon.
”God dag, god dag!” sa jag fånigt, som ett försök att
skämta bort det hela.
Tyst i den andra
luren.
”Hör du inte vem det är?”
”Ne-ej?”
”Åh,” det är Johan.
”Nä men hej.”
Och så var vi i gång. Jag var nervös och min röst spänd.
Lunchen gick åt skogen, för hon skulle resa bort, men hon fortsatte
prata. Hon tackade för mitt brev med dikterna och sa att jag varit snäll som
skickat dem. (Jag förstod inte – och gör det fortfarande inte – varför hon
använde ordet snäll.)
”Det var av egoistiska skäl,” sa jag.
En flummare med
en Coke i näven närmade sig
den andra telefonautomaten. Han tittade flinande på mig. Började prata med mig
och tyckte att det lät intressant det han hört mig säga. Knappt hade jag blivit
av med honom förrän tre italienska grabbar kom fram och ville ringa. Jag
förklarade läget för Angela, som sa att hon ändå måste jobba på lite.
Vi sa att vi får träffas vid ett annat tillfälle. Så la jag på luren betydligt bättre till mods. Vad ska jag tro? Är hon så naiv att hon inte fattar att jag fortfarande vill ha henne? Eller uppmuntrar hon mig för att hon eventuellt vill ha mig?
6 januari 1983
På nyårsafton skrev jag en ny kärleksdikt.
På måndagen ringde jag henne och föreslog att vi skulle
äta lunch i stan. Hon var positiv, men var inbokad hela veckan och föreslog att
hon skulle ringa mig i stället. Jag var tveksam, men kunde inte säga annat än
ja. På tisdagen sände jag henne dikten jag skrev på nyårsafton plus ett brev
där jag föreslog att jag skulle få bjuda henne på middag.
Cecilia och jag
gjorde upp samma kväll om att vi
ska flytta isär.
Det är trettondagsafton och väntar jag på att hon ska ringa
pga. brevet, men hon ringer inte. Varför inte? Vet hon inte vad hon vill? Finns
det alltså hopp? Jag hoppades.
Hon ringde efter
lunch. Hennes röst var kall och
bestämd. Det var ett nej, ett definitivt och otvetydigt nej. Hon sa att hon
inte vill att jag skriver fler brev eller ringer henne. Hon sa att hon hade
trott att vi skulle kunna vara vänner.
Hon var korrekt.
Jag lovade att inte skriva mer. Jag hade skrivit för att få klarhet, eftersom jag inte visste. Nu visste
jag.
Kanske kan vi
bli vänner senare sa vi. Nu sitter jag här. Skäms och känner
mig tom. Hela historien känns med ens så meningslös.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar