Vi flyger! Det är som alltid både spännande, roligt och obehagligt på en gång. Allt har gått perfekt. Jag sov hos henne i natt och vi älskade.
Kreta. 14 april,
lördag
Hotell Neptun
ligger bara 40 meter från havet. Det är
litet och enkelt, men ägaren är vänlig och hjälpsam. Den första natten var
mycket kall och vi frös under täcket eftersom hotellet inte hade några
värmeelement.
”Hade ni en behaglig natt?” frågade ägaren efter första
natten.
”Tja, vi hade faktiskt svårt att sova, eftersom det var
så kallt i rummet,” sa jag.
”Då ska jag se till att ni får några extra filtar,” svarade han.
19 april,
torsdag
Vi liftade in till Chania, där vi bokade en hyrbil och åt lunch nere vid hamnen. Det var skönt så länge solen sken, men sedan måste Zeus ha blivit på dåligt humör, för molnen hopade sig och vinden piskade vågorna till skum. Vi satte på oss våra tröjor och promenerade upp till Stalōs, en liten by på en kulle väster om staden. Det låg en liten kyrka mitt i byn och från den kunde man höra barn öva körsång. På gatan utanför smällde en gammal gumma av påsksmällare medan gubbarna förde livliga diskussioner på caféet. Männen dominerar det offentliga rummet, medan kvinnorna håller sig i bakgrunden.
*
På onsdagsmorgon körde vi österut på motorvägen som löper längs Kretas nordkust. Vi nådde snabbt Rethymnon där vi tog av söderut. Vägen uppe i bergen var täckt av grus och stenar stora som tennisbollar och om det inte var stenbumlingar i vägen så var vägbanan full av grytor stora nog att svälja en fotboll.
*
Färden till Agia Galini på sydkusten blev således en skakig och slingrande upplevelse, men staden själv var mysig. Vi slog oss ned vid ett kafé nere vid fiskehamnen och njöt av utsikten.
21 april, lördag
Hon ville sova ut, så jag åt frukost ensam. Klockan nio kom två representanter för att hämta bilen. Jag betalade och bjöd henne sedan på frukost på sängen. Jag hade med mig nybakat bröd och yoghurt som jag köpt i en liten matbutik i närheten och kaffe från hotellet.
*
Påskafton tog vi det lugnt, vilade oss och tvättade
kläder. När solen kom fram tog vi en promenad österut och åt ett lätt mål på en
taverna. Vi tog en tupplur på hotellet vid niotiden och liftade sedan in till
Chania för att följa påskfirandet. Det pågick en gudstjänst i den stora kyrkan
och ute på torget förberedde man paraden. Hon föreslog att vi skulle passa på
att äta eftersom det nog inte skulle hända något förrän vid midnatt då prästen
inleder festligheterna. Vi var trötta på grekisk mat, så vi gick på Loukoulos,
där man utlovade en internationell meny. Vi beställde en slags schnitzel som
kom med spaghetti bolognese och pommes frites.
Framåt midnatt var vi de enda gästerna där och det var
uppenbart att kyparna helst inte ville ha några gäster alls just då. Till slut
kunde de inte hålla sig längre utan sprang uppsluppet ut på gatan för att se
fyrverkerierna som började braka lös framför kyrkan.
”Today is a very special day in Greece,” sa den enda
kvarvarande kyparen.
Vi betalade och skyndade oss ut vi också. När prästen deklarerat att ”Jesus är uppstånden” önskade man varandra Glad Påsk och kramar och pussar utdelades till höger och vänster, varpå torget snabbt tömdes på folk. Medan vi väntade på en taxi såg vi en katt bli påkörd av en bil. Kraken gick i spinn och snodde skrikande runt varv på varv, men ingen mer än vi brydde sig. Någon minut senare låg den som en gammal trasa mitt på gatan.
22 april, söndag
På onsdagseftermiddagen körde vi österut i riktning mot Faistos, ett gammalt minoiskt palats som ligger på en höjd med utsikt över Messaraslätten. Penny skaffade sig ett grepp om utgrävningarna med hjälp av en guidebok som hade utförliga kartor och beskrivningar. Vi arbetade oss igenom de 4 000 år gamla ruinerna och försökte föreställa oss hur de en gång sett ut, men det var inte så lätt för Faistos är inte rekonstruerat som Knossos och nästan alla vaser, krukor och smycken är bortforslade till fjärran muséer.
*
Vi hade tänkt övernatta i Pírgos som på kartan var utmärkt med en
större ring, men visade sig vara en liten håla. Jag fick lägga in ettans växel
för att komma upp för backen som ledde till bygatan som även den var full med
stora kratrar. Jag klev in i en restaurang och frågade var man kunde hyra ett
rum för natten. En svartklädd gumma hälsade med ett tandlöst leende och pekade
åt det håll vi kommit ifrån och tecknade sedan åt oss att komma tillbaka till
hennes ställe för att få en bit mat. Vi hittade mycket riktigt ett värdshus i
den riktning hon pekat, men det hade bara två rum och bägge var uthyrda. Vid
det här laget var det becksvart ute och vi visste inte vad vi skulle ta oss
till, så vi körde tillbaka till gumman och beställde in mat i hopp om att hon
kanske skulle ha medlidande med oss och upplåta ett rum åt oss om vi åt där.
Hon vart glad över att vi kom tillbaka och erbjöd oss att välja mellan två
rätter – soppa eller fläskkotletter.
Han som skötte serveringen föreslog på knagglig engelska att vi
skulle åka tillbaka till närmaste stad som var av Pírgos storlek, men vi hade
ingen större lust att förnya bekantskapen med den usla väg som redan plågat oss
en gång för mycket. Det andra alternativet, att fortsätta till Skinias hade vi
redan avskrivit eftersom vägen där skulle vara ännu värre. Då föreslog han att
vi skulle köra ned till Tsoutsouros vid kusten. Han försäkrade oss att det var
en turistort med många hotell.
Vi tittade på varandra där vi satt vid den värmande kaminen och hade
ingen som helst lust att ge oss ut i den kalla natten igen, men vi hade inget
val. På vägen ut ur stan köpte jag en ficklampa och en meter snöre för att
fästa nummerplåten som höll på att ramla av.
Strax efter att vi svängt av söderut mot kusten försvann vägen i en stor vattenpöl. Jag klev ur bilen och undersökte omgivningen. Till vänster växte det vass och till höger rann en bäck. Kvi-i-i-rk, kvi-i-i-rk lät det från vassen. Jag lyste i den bruna pölen som verkade vara en eller ett par decimeter djup. Vi hade just bestämt oss för att forcera den då vi såg ett par ljuskäglor närma sig från motsatta hållet. Det var en stor lastbil och den körde obesvärat rätt igenom vattenpölen. Och det gjorde vi också.
*
Jag tog över ratten eftersom vi hade ungefär en mil av
hårnålskurvor mellan oss och Tsoutsouros och jag hade mer erfarenhet av
bergsvägar. Det blev att krypköra utan ens lite månsken till vägledning. Vi
segade oss uppåt kurva för kurva för att ta oss över den bergskam som skiljde
oss från kusten. Allt jag kunde se i ljuskäglan framför mig var grusvägen eller
ett stycke bergvägg om jag kom ut ur en innerkurva. Där det inte var grus eller
berg var det becksvart, vilket på sätt och vis var skönt, eftersom vi slapp
stirra ned i bråddjupet. Då och då fångade strålkastarna upp vita helgonskrin
som rests till minne av dem som förolyckats och för att skydda folk som oss.
Vid vägens högsta punkt stod ett litet vitt kapell. Vi funderade på att be att
få övernatta där, men det såg så ödsligt ut att vi körde vidare.
Det faktum att
vi nu började nerfarten ingav oss lite hopp, åtminstone tills
det börja ryka om motorhuven. Kylarvattnet kokade eftersom jag motorbromsat för
att inte slita för hårt på bromslamellerna. Och eftersom vi inte hade något
extra kylarvatten var jag tvungen att hålla tillräckligt hög fart för att kunna
köra på tvåan. Jag såg på hennes ansikte att hon var rädd.
Vi kom rimligen
allt längre ned, men såg inga tecken på liv, inga ljus som
röjde någon liten by därnere. Vägen blev bara slingrigare och hårnålskurvorna
kom allt tätare. När jag öppnade ventilationsrutan tjöt den kalla vinden. Tänk
om hotellen inte öppnat för säsongen, om byn ligger svart och öde när vi
kommer? Finns det överhuvudtaget någon by där nere? Är vi på rätt väg?
Det första livstecknet var en mötande lastbil som försvann
lika hastigt som den dök upp. Ett tag fångade våra strålkastare några
trädkronor i dalen, men sedan blev det åter svart och vägen dök på nytt nedåt
mot det okända.
Men Tsoutsouros fanns verkligen och innan vi visste ordet av hörde vi bruset från det Libyiska havet några meter ifrån oss på vänstra sidan om bilen. Klockan var halv tolv och det lyste från ett par små kaféer. En ung grabb som kunde några ord engelska hjälpte oss hitta ett hotell där värdinnan raskt gjorde i ordning ett rum åt oss. Det kostade 500 drakmer (40 kr) och hade en bred säng, ett lakan och ett par filtar. Det var troligen ett rum som familjen använde under lågsäsongen, men vi var i detta läge inte särskilt kräsna. Badrummet såg riktigt stiligt ut med badkar, handfat och bidé, men vi blev snart varse att det utöver glas i glasdörren också saknades varmvatten, toalettpapper och tvål. Och handdukarna verkade inte ha tvättats sedan förra säsongen och tvättsvampen vid handfatet hade nog fem år på nacken.
23 april, måndag
Sorgsen. Kanske är det insikten om att resan snart är över. Har dessutom feber, ont i huvudet och känner mig stel i nacken. Missmodet infann sig paradoxalt nog samtidigt som solen bröt fram och lagade en behaglig eftermiddag inne i Chania. Vi slog oss ner på ett café nära turistbyrån som finns inhyst i Janitsjarernas gamla moské. Jag tog in en stor glasscoupé till kaffet. För ett ögonblick, just som solen sjunkit undan bakom västra sidan av Chanias venetianska hamn, försågs ett litet ensamt moln, till hälften dolt av husraden, med vackert gyllene kanter. Jag plockade upp kameran, men molnet hade redan förlorat sin glans när jag tog bilden.
*
Vi liftade till Chania för att besöka det arkeologiska muséet som ligger i en gammal venetiansk kyrka. De äldsta fynden daterades till 3400 f. Kr. och består av fina skålar, krukor och koppar. Föremålen är alla mycket lätta i formen. Det är fascinerande att betrakta 5 000 år gamla saker och se hur lite som förändrats över tiden. Föremålen förfinas visserligen, men bara marginellt. För oss som lever mitt i en ständig revolution är denna formmässiga kontinuitet nästan ofattbar. Kring 1000 f Kr försvinner de vackra och fantasieggande djur- och människomotiven och ersätts av trista geometriska former. Abstraktionen driver bort det levande.
24 april tisdag
Vi tillbringade
större delen av påskdagen sittandes i sängen. Vädret var
dåligt och vi tog igen oss. Vi var båda trötta och hade inte tänkt älska, men
hur det nu var så satte vi i gång strax efter midnatt. Jag minns inte så mycket
mer än att jag smekte och masserade henne länge.
”Det var den bästa gången hittills,” sa hon efteråt medan
hon kramade mig.
”Det är skönt att se dig så avslappnad,” sa jag.
”Jag litar på dig,” sa hon.
Och jag, jag
vilar, jag väntar, jag
funderar.
Vilken idiot jag är.
26 april,
torsdag
Vi sitter på ett café i Rethymnon och väntar på elvabussen till
Heraklion. Solen skiner. Det fläktar lätt. Hon sitter och läser H.G.
Wunderlichs The Secrets of
Crete. Vi tog det lugnt på tisdagen
eftersom jag fått halsfluss. Vädret var bättre, men inget badväder. Vi liftade
in till Chania och gick på ett apotek. Apotekaren var vänlig och kunnig och
talade bra engelska. När han hörde att jag hade ont längre bak i halsen gav han
mig antibiotika.
Framför oss ligger Knossos dold bakom lummiga gröna träd. Jag sippar på min ouzo och funderar på om detta är rätt ställe för att fria, men drabbas av tvivel. Knossos symboliserar ju inte bara Europas rötter, utan också ett tyranniskt välde. Men vem vet, kanske handlar det om den mänskliga kulturens framsteg på gott och ont. Då är det kanske inte en så dålig plats trots allt.
27 april, fredag
Även Penny började ta antibiotika i går eftersom hennes
halsmandlar svullnat.
Jag avvaktade
med frieriet, eller snarare, jag vacklade. Stämningen infann sig aldrig. Vi var sjuka och trötta och
det var ansträngande att jäkta runt bland ruinerna för att hinna se så mycket
som möjligt innan de stängde. Solen går sakta ned över Chania och vår resa
närmar sig sitt slut. Jag bländas av den glittrande vattenytan i hamnen. Vi
sitter och tar var sin metaxa på altanen till Café Port. Hundratals svalor
flyger planlöst och målmedvetet över hustaken. Mot söder reser sig de snöklädda
bergstopparna. Jag kan inte se ett enda moln på himlen. En sval bris drar in
från det Egeiska havet och på torget nedanför oss strosar lokalbefolkningen och
turisterna. Kretensiska ynglingar sitter i sina blåa jeans och pratar medan
baren spelar popmusik.
Hon skriver i sin dagbok medan jag undrar om jag någonsin kommer att erövra hennes hjärta.
28 april, lördag
Först sedan vi kommit tillbaka till hotellet, duschat,
packat och tagit var sin whiskygrogg, först då kom det.
”Vill du göra en annan och längre resa med mig,” sa jag.
”Kanske det...” svarade hon med en lätt skämtsam ton.
”En som räcker hela livet,” lade jag till.
”Jag vet inte,” sa hon.
Hon hämtade andan och ögonen tårades. Så böjde hon sig fram
och kysste mig.
”Det är så svårt. Jag är så rädd för att göra fel. Jag
behöver mer tid, men jag lovar dig att du inte ska behöva vänta länge på ett
svar.”
Jag gav henne tid.
Återigen har jag satsat. Genom att ställa frågan riskerar jag att bryta upp det finaste förhållande jag haft med en flicka. Hon har sagt flera gånger att hon skiljer på att vara kär och att älska. Det senare betyder att hon vill gifta sig och det har hon aldrig sagt. Jag kan alltså inte fria till en flicka som jag vet älskar mig! Jag kan bara hoppas att mitt frieri ska förlösa hennes kärlek, att hon genom denna totala förklaring av var jag står ska kunna lyssna till sitt inre. Nu behöver hon inte vara rädd för att bli avvisad om hon skulle upptäcka att hon även älskar den hon har kär. Med min fråga ville jag tvinga oss båda ur ett hörn. Jag vill inte fortsätta ösa min kärlek över henne om hon i själva verket inte vill ha mig. Om jag väntar alltför länge kommer avskedet att bli bittert. Jag är inte längre 22.
Ett försök att vara normal är den tredje delen av en roman med arbetstiteln Skiftande passioner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar