Gymnasiala passioner - Min framtid är med folket (Utdrag 2)

Västerbergs Gymnasium hade 900 elever, tre gånger så många som Mälarblicks grundskola. Skolan var inhyst i en stor fyravånings tegelbyggnad runt en ljus och luftig aula. Rektorn hade rykte om sig att vara liberal och framstegsvänlig. Carl, Mikael, Nisse och jag hade valt den samhällsvetenskapliga linjen i stället för den naturvetenskapliga och hamnat i samma klass.

Det dröjde inte länge förrän vi började organisera marxistiska studiecirklar och tog ledningen i skolans elevråd. Någon vecka senare gick vi upp till rektorn för att introducera den nya ledningen för elevrådet. Han log vänligt och bad oss att slå oss ned. Det var jag, Carl och Mikael, för vi hade valt tre ordföranden. Att ha en ordförande var i våra ögon gammaldags och auktoritärt, så Mikael hade föreslagit och den beslutande församlingen beslutat att utse tre.

Rektorn verkade först tro att vi skämtade, men insåg snabbt att vi menade allvar. Han tog av sig glasögonen och lade dem på skrivbordet. Sedan lutade han sig tillbaka och sa efter en lång paus att han bara kunde förhandla med en ordförande, så om vi ville ha flera möten måste vi utse en ordförande.

Vi insåg att vi inte skulle komma så mycket längre denna gång, så vi svarade att vi skulle ta upp saken igen med den beslutande församlingen, vilket vi gjorde. Det där med tre ordföranden var ju inte någon princip och kineserna hade när allt kom omkring bara en ordförande. 

En ny skola betyder nya lärare, nya vänner och — särskilt för oss 16-åriga grabbar — nya tjejer. Vi hade ögonen öppna, i klassrummet, i korridorerna, på rasterna och i skolans matsal. Det fanns ett par snygga tjejer i min klass och jag var knappast den enda kille som drömde om dem, men det var som att närheten neutraliserade hormonerna. När vi grabbar träffades på rasterna pratade vi om musik och filmer och vad vi tyckte om olika lärare. Några av oss var intresserade av fotografi och jämförde kameror och ibland bilder som vi tagit med oss för att visa upp. Pelle hade en Pentax Super ME, Olle en Leica M2 och jag hade min Nikon F Photomic Tn.

Då och då gick vi på fester när det var föräldrafritt hos någon kompis. Vi drack mellanöl som hade mer alkohol än lättölen, men det tog ändå fyra eller fem 45 cl burkar för att man skulle komma igång. En gång hade Carl och jag fått tag på en kvarting silverrom som vi blandade med Coca Cola för att göra en Cuba Libre. Vi prövade med hälften rom och hälften Coca Cola och det smakade inget vidare, men vi var rejält fulla när vi lämnade partyt för att ta tunnelbanan till stan för att, som vi hoppades, ragga brudar.

Var och varannan fredag eller lördag åkte vi in till stan för att gå på diskotek. Muggen var ett av våra favoritställen. Det låg i ett källarvalv i Gamla Stan och ölen var billig, 5 kr för en halvliter starköl. Det var mörkt, rökigt och trångt och ljudvolymen så hög att man knappast kunde prata inomhus. Om man dansat flera låtar med samma tjej, vilket kunde tas som ett tecken på intresse, lutade man sig framåt och föreslog att man gick ut en stund för att snacka.

Dansen, ja. Detta var hösten 1969 och alltså långt före John Travolta och Saturday Night Fever. Vi “shakade” vilket betydde att vi skakade våra kroppar till musiken. Det var fullkomligt spontant, desto mer så som vi för det mesta druckit för mycket. När klubbarna stängde skyndade vi oss till tunnelbanan så att vi inte missade sista tåget för natten som brukade gå från T-Centralen runt halv tre.

När vi inte gick på fester eller diskotek gick vi på möten och demonstrationer, för det mesta Vietnamdemonstrationer, men var och varannan vecka var det någon annan förtryckt grupp som pockade på vår uppmärksamhet. Vi marscherade till stöd för de svarta pantrarna i USA, antifascister i Spanien och Grekland, samt befrielserörelser i Nordirland och Palestina. 

VUF-gruppen träffades varannan vecka hemma hos någon av de vuxna medlemmarna. Mötena var informella tillställningar, men det fanns också praktiska bestyr som att redovisa pengarna för de tidningar man sålt eller pengar man samlat in. En person utsågs till att föra anteckningar som sedan användes för att skriva ut ett mötesprotokoll med skrivmaskin och karbonpapper eftersom vi inte hade tillgång till kopieringsmaskiner. En annan person fick uppdraget att skriva ut kallelse och dagordning för nästa möte. När diskussionerna blev riktigt livliga och folk började prata i munnen på varandra använde vi talarlistor och replikrätt för den som åsyftats i ett inlägg. På så sätt fick vi lära oss organisationslivets grunder, en kunskap som vi skulle ha nytta av senare i livet.

Ett problem med den informella och spontana karaktären på vår VUF-grupp var att det ofta var lite si och så med närvaron både på mötena och vid tidningsförsäljningen. Vi hade diskuterat den bristande disciplinen flera gånger, men det hade inte hjälpt, så vi beslöt att ha ett möte om organisationsfrågan. Nisse och jag fick i uppdrag att hålla en inledning och lägga fram förslag på hur vi kunde lösa problemet.

Vi gjorde som man gjorde på den tiden. Vi gick till böckerna och när det gällde den revolutionära rörelsens organisation var Lenin den stora auktoriteten. Vi hade varit inne på vpk:s bokhandel vid Kafé Marx ett par veckor tidigare och inhandlat Lenins Valda Verk i fyra tjocka band för bara 20 kronor, så vi dök in i hans berömda bok från 1902, Vad bör göras? Och han hade uppenbarligen brottats med samma problem, för han klagade i boken över “knäfallet för de spontant uppkommande organisationsformerna, bristen på medvetande om hur snävt och primitivt vårt organisationsarbete är, vilka ‘amatörer’ vi fortfarande är på detta viktiga område, bristen på detta medvetande, säger jag, är en verklig sjukdom hos vår rörelse.”

Exakt så var det i våra ögon. Folk förstod inte “vår främsta och mest bjudande praktiska uppgift: att skapa en organisation av revolutionärer som är i stånd att trygga energi, uthållighet och kontinuitet i den politiska kampen.” Vi behövde med andra ord förvandla vår lösliga grupp av amatörer till “en kommitté av yrkesrevolutionärer, studenter eller arbetare, det gör detsamma, bara de kan utveckla sig till yrkesrevolutionärer.”

Vårt förslag blev att organisera om vår grupp på tolv medlemmar så att den fick en kärna av “yrkesrevolutionärer” som skulle leda arbetet. Resten fick bli sympatisörer. Vårt förslag antogs, men det kom bara åtta personer på det efterföljande mötet. 

I november 1969 gick tusen hamnarbetare i Göteborg ut i strejk sedan två arbetare blivit avskedade för “ohörsamhet mot förman”. Det var en spontan strejk som kom en månad efter att den socialdemokratiske finansministern Gunnar Sträng prisat den svenska arbetsfreden på Arosmässan: 

”Någon direkt intressekonflikt föreligger inte mellan samhälle och företag, men en saklig bedömare måste hävda att de mesta av de s.k. konflikterna är konstruerade. Den goda atmosfär som råder mellan parterna på arbetsmarknaden tyder på allt inte är så illa ställt som vissa vill framställa det.” 

Den 9 december lade 250 arbetare vid gruvan i Svappavaara ned arbetet i protest mot sina arbetsvillkor. Två dagar senare strejkade nästan 5 000 gruvarbetare och det dröjde inte länge förrän teve och tidningarna rapporterade från de strejkandes stormöten och om deras vardag i gruvorna. För oss revolutionärer var det som att den marxistiska teorin bekräftats. Arbetarklassen hade rest sig och vi mobiliserade till stöd för de strejkande som inte hade tillgång till fackförbundens strejkkassor eftersom strejken var “vild”. För första gången kände vi att vi hade folket med oss där vi stod utanför Systembolaget och skramlade med våra insamlingsbössor.

Sverige var inte samma land när strejken avslutades efter 57 dagar. För oss var det tydligt att klassamarbetet hade ersatts av klasskamp. Men den stora gruvstrejken ledde inte till någon revolution varför landets revolutionärer återvände till sina texter på jakt efter förklaringar och syndabockar. Vi lusläste de marxistiska klassikerna, följde analyser och debatter i våra tidningar, teoretiska tidskrifter och internbulletiner. Det dröjde sedan inte länge förrän meningsskiljaktigheter växte till kamp mellan olika linjer och fraktioner.

Så här kunde det låta när gruvstrejken debatterades: 

“Av det faktum att den spontana arbetarrörelsen är i stånd att skapa en borgerlig politik följer inte att den spontana arbetarrörelsen i sig själv är borgerlig, följer inte att gruvarbetarstrejken var borgerlig. Därav följer däremot att i den mån vänsterpartister tar strejken till utgångspunkt för att föra en tradeunionistisk politik är det en borgerlig politik. Gruvarbetarstrejken var ett utslag av arbetarnas klasskamp mot kapitalet, (spontan, omedveten klasskamp) och den gynnar socialismen eftersom den innebar ett nytt skede i klasskampen i Sverige.” 

Vi åkte ofta in till vpk:s lokaler på Kungsgatan 84 där VUF:s ledning höll till. En gång när Carl, Nisse och jag var där för att hjälpa till att dra stenciler och blada ett nytt nummer av Internbulletinen hörde vi skratt från korridoren utanför rummet med stencilapparaterna. När vi tittade ut såg vi tre ledande kamrater rota i bokhyllorna längs väggen. En kamrat som hade ett halvt dussin böcker i famnen sa att vi kunde ta för oss eftersom revisionisterna inte brydde sig om marxismens klassiker.

Våren 1970 vräkte vpk sitt ungdomsförbund från partiets högkvarter och under kongressen i juni antog VUF ett maoistiskt program samtidigt sin man bytte namn till MLK. En minoritet runt Anders Carlberg anklagade majoriteten för att vara “ekonomister” och bröt sig snart ut för att bilda en egen grupp under namnet FK, medan de som var lojala mot vpk bröt sig ur för att återuppbygga dess gamla ungdomsorganisation, KU. Min vän Carl sympatiserade med Carlberg och FK, men drog sig ur politiken. Nisse och jag höll på majoriteten, men skillnaden mellan MLK och KFML var nu så liten att vi frågade oss varför det behövdes två organisationer. 

Riksdagsvalet 1970 hölls i september och KFML hoppades ta sig över den tröskel (4 procent) som skulle förhindra att den nya enkammarriksdagen lamslogs av en massa småpartier. Det var förstås paradoxalt att en revolutionär organisation rotad i den utomparlamentariska kampen ställde upp i valet, men strategin var att använda riksdagen som en tribun för att predika det revolutionära budskapet. Vi deltog i KFML:s propagandalag, delade ut flygblad och gick på valmöten där talarna attackerade riksdagspartierna som kapitalets “femlingspartier”.

Valresultatet blev lindrigt talat nedslående. KFML fick 0,4 procent av rösterna, medan vpk fick 4,8 procent. Det borde ha blivit en tankeställare, men vi lät oss förstås inte nedslås. 

*

I en av lådorna i källaren hittade jag en kartong märkt “Dagböcker.” Tejpen som hållit ihop den hade gulnat och bjöd föga motstånd när jag öppnade den. Resterna av en söndertorkad gummisnodd låg ovanpå en tjock bunt maskinskrivna linjerade A4-sidor. Det var nu mer än trettio år sedan jag skeppade över mina saker till USA. 

Jag hade köpt en begagnad Halda hösten 1970 och börjat skriva på kvällar och nätter. Jag skrev när andan föll på, men bara på mitt rum eftersom skrivmaskinen vägde nästan 15 kilo.

*

Det kan vara svårt för yngre läsare förstå vad det innebar att skriva med en maskin där pappret satt på en lång gummirulle som flyttades ett steg till vänster varje gång man slog ned en tangent. Och när man kommit till slutet av en rad måste valsen, som gummirullen kallades, föras över åt höger och rulla en rad uppåt med hjälp av en metallarm som var föregångaren till datorns retur-tangent. 

Skrivmaskinen hade ingen knapp för att radera text. Om man skrev fel fanns det tre sätt att rätta till saken.

1. Flytta tillbaka valsen. När valsen kommit i rätt läge kunde man skriva över den felande texten med x eller någon annan tangent och sedan fortsätta skriva.

2. Måla över felet med en vit färg som man kunde skriva på när den torkat.

3. Sätt ett nytt papper i maskinen och börja om. 

När jag bläddrade igenom den första bunten hittade jag överkryssade ord och meningar på var och varannan sida, men med tiden måste jag ha blivit bättre på maskinskrivning eftersom felen blev allt färre.

*

Ibland när min nya vän Pelle kom över lät jag honom läsa det jag skrivit kvällen innan. Han var progressiv, men inte politiskt engagerad. De intressen vi delade var fotografi, konst och brudar. Mina politiska vänner skulle knappast ha varit intresserade av det jag skrev eftersom det var personligt och ofta självutlämnande. Det var som att jag försökte karva ut en privat sfär i en tid som hade lite tid för sådana känslor. Om jag skulle dristat mig att läsa upp något jag skrivit på ett möte skulle säkert någon ledande kamrat föreslagit att jag koncentrerade sig på klasskampen i stället för navelskåderi.

Jag var full av revolutionär glöd och brinnande pubertet, men skriverierna avslöjar också en villrådig ung man. Marx och Mao och Myrdal hade inte mycket att säga när det gällde hur man vinner en flickas kärlek. Och den nya popkulturens budskap var inte heller till mycken hjälp. All you need is love, okej, men hur fångar man denna fjäril? Och vad gör man om man lyckas? Det var något jag måste lära mig på egen hand.

Det är lätt att skratta åt saken så här i efterhand, men för mig var detta blodigt allvar. Jag såg mig själv på barrikaderna, men jag var också en ung man som hade svårt att koncentrera sig på något annat än den flicka jag av någon mystisk anledning förälskat mig i.

*

15 november

Jag tänker på L. Egentligen är hela saken rätt löjlig och borde inte vara föremål för min penna. Men förhållandet (till L) finns i mitt huvud och hjärta. Sliter, nöter och gnager. Till saken! När jag ligger i sängen på kvällen eller natten och tänker, söker sig mina tankar till L. Min puls ökar, i mitt hjärta känns det. Jag tänker och blir melankolisk. På natten är jag kär. Jag kan inte låta bli. Mina känslor är galna, tokiga och ologiska. Jag tänker efter: "Hm! Jag tycker om henne", men jag tycker om massor av flickor och pojkar. Jag älskar många flickor. Hon, hon och hon och hon! Men L kommer mitt hjärta att brusa upp, öka takten. Hon gör mig rusig. Jag vet! Det är dumt, oförnuftigt och löjligt! Logiskt sett. Men min kärlek är inte logisk, rationell eller smart. Den är dum, men den är!

Detta rör givetvis inte min kärlek till folket, till alla folk (som är förnuftig och bra). Om så vore, skulle detta vara intressant. Men nu rör det min individuella kärlek till en eller ett par människor. Vilket gör saken ointressant, utom för mig och de införstådda (inblandade).

Jag blir kåt när jag tänker på henne. Hon attraherar mig. När jag ser henne. När jag talar med henne. Hon älskar en kille. Inte mig. Däri mitt problem (delvis). Jag önskar henne lycka. Nåväl, om hon älskar och alltså är lycklig, ska jag söka andra på det? (Till min favör.) Tror inte det.

Samtidigt vill jag inte vara kär i henne. Mitt förnuft vill inte. Jag resonerar logiskt på dagen och då älskar jag henne inte (inbillar jag mig).

Alltså: På natten kärlek, på dagen förnuft. Dock ingen kärlek (fysisk).

Också ett problem! En motsättning.  

Logiskt sätt (dvs i dagsljus) finns det ingen anledning varför jag skulle föredra henne framför andra flickor (försöker jag få mig att tro). Dock, hon utstrålar något, ovisst vad. Kanske sentimentalitet, fräckhet (i positiv mening), ömhet, djärvhet, naivitet, spontanitet, vildhet. Kanske allt, eller intet. Kanske något, ovisst vad. Men strålningen känns likt julisolen. Sök skydd i skuggan, men det går endast tillfälligt och när du kommer ut i solen igen känns den desto mer. På natten är jag kär, olyckligt kär (det är uppenbart att hon inte älskar mig.) På dagen är jag förnuftig och optimistisk. Utvecklingen är strålande, positiv överallt (nästan). Socialismen rycker framåt över hela världen, i Sverige, i min skola. Framtiden är ljus. Detta oberoende av mig och mina tokerier.

Åh, vad skönt att vara 17! Låt oss hänga oss!

Hon har ockuperat min hjärna, genom mitt hjärta! Jag tänker och tänker, går till rätta med mig själv, förklarar, söker övertyga och betvinga. Men det går inte. Jag låses av denna inre motsättning. Jag vill ropa: Ge fan i mig! Försvinn ur mitt medvetande! Älskade! Försvinn och stanna kvar! Kära! Ja och nej. Natt och Dag! 

18 november

Jag hade just kommit hem från ett möte när pappa hoppade på mig. Klockan var elva och Georg och Per låg och sov.

”Mamma och jag är oroliga över din framtid. Politiken tar all din tid,” sa pappa.

”Min framtid är med folket och revolutionen,” svarade jag.

Ställningarna låstes och orden hårdnade. Jag stängde dörren utan att säga god natt och gick genom vardagsrummet till badrummet. Jag tittade i spegeln och insåg att jag måste tvätta håret. På ett snöre över badkaret hängde kläder på tork. Vi har ingen tvättmaskin, så mamma tvättar ofta i badkaret. Jag sköt plaggen åt sidan och satte på duschen efter att ha lagt den i badkaret för att dämpa ljudet. Då hörde jag pappa ropa och gick via hallen in till vardagsrummet.

”Nu kan du gå in och se vad du ställt till med. Se på mamma! Är du nöjd nu?”

I fantasin såg jag mamma liggande med avskuren pulsåder, men hon låg i stället i sin säng med höger arm över ögonen och grät hejdlöst. Jag tittade på henne och försökte koncentrera mig. Återvände sedan till vardagsrummet, men pappa blockerade dörren till hallen. 

”Förstår du nu vad det är frågan om? Du måste sluta med politiken!”

”Vadå? Det kan väl inte jag göra någonting åt. Hon tror att hon kan knäcka mig. Vad kan jag göra åt att hon är hysterisk? Jag har rätt att bestämma över mig själv!”

”Du ska inte hålla till i de där sluskgängen. Du är bara ett barn. Du vet inget om livet. Hur kan du vara så hård?”

”Jag vet mer om livet än vad du tror. Och det är inget sluskgäng — det är bra människor som jobbar för folket. Jag tänker inte bli någon anpassling. Ni kan inte knäcka mig. Jag gör precis som jag vill!”                  

”Du ska inte tro att du kan knäcka OSS!”

”Mig kommer ni aldrig att kunna knäcka. Och JAG vill inte knäcka er! Ni bestämmer över er och jag över mig!”

”Du är ju bara ett barn. Du ska lyda dina föräldrar.”   

”Jag tänker inte bli någon anpassling. Som du! Jag tänker inte låta mig kuvas. Jag har en annan åsikt än du. Jag är ingen rövslickare.”       

”Jag är ingen anpassling. Jag vet vad jag vill.”

”Jag tar ställning emot Wallenberg och kompani. Jag jobbar för socialismen.”

”Ja, men din framtid?”

”Min framtid är folkets och socialismens. Vi ska störta Wallenbergs. Vi ska tvinga även dem att arbeta.”

”Hur då?”

”Han kommer att jobba om han får en gevärspipa i ryggen!”

”Jaha. Är det så ni tänker göra? Skjuta folk!”

”Jag sa inte folk. Jag sa Wallenberg. Vi kommer att låta honom och de andra utsugarna arbeta. Ska man låta de som mördar härja ostört? Nej, vi ska stoppa dem! Skulle det ha varit fel att ta livet av Hitler? Nej, han skulle fått en gevärspipa i ryggen. Han borde ha skjutits!”

”Jaha. Du har ingen egen vilja. Du kommer att bli en som blint lyder partiets vilja. Om partiet vill det kommer du att ta livet av oss, dina föräldrar! Du är i händerna på förrädare. Jag vill inte att min son ska vara registrerad av SÄPO.”

”Vi ska krossa SÄPO. Vi är för folket, men emot Wallenberg och kompani. Du sviker folket.”

”Folket? De där... Du måste tänka på din framtid också.”

”Det gör jag, men jag tänker främst på folket.” 

4 december

Nu är jag okej. Älskar inte längre L. Inte ens på natten. Älskar ingen och alla.

Läser mycket. Tänker. Grubblar och funderar. Känner mig tillintetgjord, tom och blå. Samtidigt glad, lycklig, optimistisk, företagsam och jävlig. Uppe och nere. 

3 januari 1971

Söker någon att älska. Läser varje dag (och natt). Strindberg, Lenin, Brecht, Steinbeck, Fadejev, Delblanc med flera. Försöker lära mig att spela lite gitarr. Lyssnar mycket på musik. Vill sätta i gång och måla. Kommer mig inte för att göra det. Förbannad på min slöhet. (Är det därför?) Går inte ut. Ligger i soffan och läser. Lyssnar. Är en smula butter. (Ibland). Pelle kommer på måndag. Mycket sympatisk kille.

Orolig. Slö. Självkritisk. Skulle vilja dra mig undan med några vänner en tid. (För att få tid att utveckla mig.) Vet dock att. Ja, vad?????

Ett nytt år alltså. Jaha! Vad nytt? Vet inte. Inga större förhoppningar. Blir ett år av konsolidering. Tänk om man (dvs., jag) vore en... Vad? Ingen aning. Partisan, kanske. Ibland känner jag mig nöjd med mig själv. Detta oroar mig. Farlig tendens. Måste vara mer självkritisk.  När jag diskuterar blir jag upphetsad, oskärpt, lägger mig i, avbryter, pratar för mycket, blir övertydlig osv, osv. Måste bekämpas. Resolut!

Säger jag nu. Får väl se nästa samhällskunskapstimme! Plugget börjar. Jag blir ambivalent (kluven av två viljor). Å ena sidan vill jag träffa polarna. Å andra sidan plugget och läxor. Att syssla med något som står en emot, som jag misstror. (Dvs, den borgerliga skolformen).

Vad ska jag bli??? 

Revolutionär. Målare, fotograf, skådespelare, författare, filmfotograf, regissör.

VAD????? 

21 januari

Gubben med pudeln håller på att dö. Jag vet det. Gör inget.

Han vet det. Erbjöd mig sina sjökort för någon vecka sen. Jag sa att jag inte behöver dem. 

8 februari

Jag trampar i snön och det knakar när jag går. En kväll i februari andas jag den kalla vinterkvällsluften. Ser de svarta tallarna, några vita björkar med nakna grenar och en och annan ek som söker stjärnorna med sina spretiga grenar. Snön lyser spöklikt blåvitt, kanske snarare gråvitt. Ty månen är nästan full. Träden kastar sina skuggor på snön. Månen och jag tumlar om i rymden. Den sänder mig något av solens ljus, men kallt och gråvitt. Trädtopparna griper efter månen och stjärnorna när jag går. Om den vackra Orion och Cassiopeja. Inget hörs utom det regelbundna "knak, knak, knak" från mina stövlar. En tvåtaktare bryter strax tystnaden, accelererar och ger sig i väg. Jag far runt solen, med månen, och vi alla mot Svanen och Vågen. Allt flyter, allt rör sig. 

17 februari

Gubben med pudeln klarar sig nog ett tag till.

Vilken dag! Svårt att vakna. Trött. Sovit lite. Psykologi. Tillvalsämne, dvs vi skolkade och tog en fika. Diskussion om musik och politik. Käkar, snackar vidare. Kommer för sent till franskan. Befriad från gymnastiken. T-bana till dramaklassen. Snack. Gnabb. Dramatik. Avslappning och koncentration. Improvisation till musik. Kommer i trans, inlevelse, intensivt. Gnabb med Nisse. Försöker hoppa bock över honom. SATAN! Han får mitt ben på snoken. Klarar sig bra. Jag kommer ur inlevelsen. Röstimprovisation med tamburiner. Dunk, dunk, dunk. Ingen röst. Blir arg, lägger av. Slut.

Pelle med hem för att se på gammal radio. Väl hemkommen upptäcker jag att radion är slängd. Fika. Snack om brudar och livet. Beethovens 6:a och Chopins valser. Tar ut Shahzad. Ringer Nisse och Danne angående studiecirklarna.

Propagandalagsmöte. Skitfin brud. Bryter på norska. Diskussioner. (Se dagordningen). Ser på norskan. Slut. Går med norskan. Hon till tricken — jag hem. Sätter på TV-n. Japansk långfilm. Gripande. Badar. Skriver detta till halv ett. Somnar. Inget gitarrspel. 

9 mars

Inget nytt om livet. Köpte fyrtiotvå band Jack London. Summa 120 kr. Antikvariatet ville ha 160 kr. Jag bjöd 100 kr. 

14 mars

Gubben med pudeln gick förr runt hela Västerberg när han tog ut sin hund. Nu går han bara runt huset. MEN, han går. Ty går han icke, dör han (tror jag).

För övrigt är jag helvetes förbannad. Satan! Jävlar! Rövar! Vaknar 6.00. Sätter på radion för nyheter. Men, söndagen till ära, inga nyheter. D:o kl 9 och 10.00. Vi hade stormöte i Stensta klockan ett och jag hade fått i uppdrag att hålla ett tal om vänsteravvikarna klockan halv fyra. Mitt tal var lite spänt, men annars bra och jag fick kraftiga applåder. Det gjorde mig glad. Nisse och jag gick både dit och hem efter mötet. Fem kilometer åt vardera håll.

Sedan var det meningen att vi skulle ha ett möte i studiecirkeln. Pelle visste inte om han skulle kunna komma, men det verkade som om han skulle kunna göra det. Jag hade skrivit ut kallelse och dagordning i 10 ex (2x5 ex med karbonpapper) och ägnat ett par kvällar till att förbereda mötet. Kicki sa i fredags att hon inte kunde komma. Söndagen innan kom endast Pelle och Olle, så det blev inget möte. Nu var det meningen att vi skulle studera dialektiken. Mötet skulle ha börjat klockan sju, men en halvtimma senare satt jag fortfarande ensam och väntade. Nobody! Det gjorde mig förbannad och deppig.

Förbannad vare den småborgerliga intellektuella disciplinlösheten! Åt helvete med cirkeln! Slår min knutna näve i väggen. "DUNK".

Tålamod har jag. Men allt har sin ände!    

Jag är ledsen och sur. Och i morgon bitti ska jag dela ut flygblad mellan klockan 6.00 och 8.00, så jag måste blada dem i kväll. Tisdag natt ska vi ut och klistra upp affischer någon gång mellan 01.00 och 02.00. På måndag är det möte i den andra studiecirkeln och så är det propagandalagsmöte på tisdag kväll. Och historieprov på fredag, 50 sidor att plugga in. 

26 mars

Jag är inte rädd för döden, men jag älskar livet. Alltså vill jag leva innan jag dör. Om jag dör i morgon spelar i och för sig ingen roll. Jag kommer inte att lida därav. Men om jag får leva kan jag i bästa fall göra något för folket, för massorna.  

Är ovan sant? Kan jag bevisa det? Hur skulle jag göra inför tortyr eller hot om tortyr? Skulle jag offra mig? Sitter klasståndpunkten verkligen fast? Glöm aldrig att praktiken står över teorin. 

29 mars

Läste Skriet från vildmarken på två timmar. Superb!

Gick ut med Shahzad i en timma idag. Underbart väder.

Gick ner till ängen vid den stora eken. Plåtade. Filmen tog slut. Tråkigt. De bästa bilderna blev otagna. Enastående natur. Träden vid stranden växer nästan horisontellt och böjer sig ner under isen. Skjuter upp några meter lägre fram, vrider sig krampaktigt och skickar i väg några grenar mot skyn. De vänder strax tillbaka mot isen. Man kan gå upp på träden om man vill. Så snett växer de. Tusentals olika motiv för en kamera. Och min film är slut! Solen skiner. Snön smälter. Från berget rinner en porlande bäck. Frisk och livlig. Nästa dag då solen skiner kommer jag att återvända. Med kamera, film (färg o svart-vit) och kanske filmkamera (Pelle och jag skulle kunna göra storverk där). Mitt hat till monopolkapitalet som förstör denna natur kräver att jag skildrar den. Att jag tar ställning mot förstörarna, vandalerna. Pelle och jag jobbade med filmen i lördags och söndags. Vi funkar bra i team, som om vi inspirerar varandra. Jag trivs med att skapa. 

30 mars

Jag sätter mig framför skrivmaskinen därför att jag är förbannad. Har just läst ett 20-tal sidor "samhällskunskap." Vilken smörja. Krimskrams rakt igenom. Det handlade om "den ekonomiska politiken". Hör bara: "Hittills (tänker kapitalet göra slut på detta efter som ni skriver "hittills"?) har parterna på arbetsmarknaden energiskt (ser ut som arbetarna trilskas!) hävdat sin rätt att sluta avtal utan statlig inblandning. Och hör vidare: "är det av vikt att parterna känner sitt ansvar (gentemot vilka? Ska arbetarna känna ansvar gentemot kapitalisterna som utsuger dem?) och inte handlar så att de motverkar de ekonomisk-politiska strävandena.” Dvs., arbetarna ska "inte handla så, att de motverkar" monopolkapitalets strävanden att utsuga och plundra dem. Jag skulle inte ha så mycket emot denna lärobok, om den vore "ärligt" och öppet borgerlig. Men detta smygande, föregivet objektiva skitprat, skrivet av borgare, som inte öppet vågar stå för sin sak, utan döljer sina arbetarfientliga åsikter bakom "vetenskapliga" floskler och barnsliga krumbukter, är tusen gånger farligare och falskare än de öppna borgaragenterna.

Lyssna till ännu ett exempel: "Lönepolitiken erbjuder sålunda många svårlösta problem. Väsentliga ekonomisk-politiska mål får inte eftersättas. (Denna sats är verkligen avslöjande. Vem kan motsätta sig den formuleringen? Alla måste vara ense om den, just därför att den kringgår problemet, som är frågan om vilken klass' ‘väsentliga’ ekonomisk-politiska mål som inte får eftersättas. Som den nu står och i enlighet med andemeningen i hela boken skulle den i stället, av en ‘öppen’ borgare, formulerats så här: Monopolkapitalets ekonomisk-politiska mål får inte eftersättas. Samtidigt bör rimliga (återigen är frågan: ‘för vem?’ rimliga för vilken klass?) krav från såväl arbetstagare som arbetsgivare tillgodoses."

Orden fungerar som dimma för dessa pratmakare.

För övrigt anser jag att kapitalismen bör förstöras. 

1 april

Magister S kan karakteriseras som en neurotisk ungkarl (50 år ca.) Korrekt klädd (enl. gängse rit!), anti-septisk (dvs., han luktar inte människa, utan hår-, rakvatten och deodorant!) och välkammad (gäller inte den tilltagande flinten) slimmar han sig förbi livet. Hans totala oförståelse för sig själv sätter honom i en ständig skräck, oro och rädsla för eleverna. Därför skyddar han sig genom att anlägga ett oförvitligt yttre. Ständigt rädd och osäker besvarar han varje fråga från de besvärliga eleverna (50%) med en "motattack”. Flinar du åt honom svarar han med en klurig fråga (som han förvissat sig om att du inte kan!) När du då inte kan svara angriper han med ytterligare ett par liknande frågor varefter han ger nådastöten, genom att anspela på dina betyg. 

2 april

Jag var nog lite elak mot magister S. Han tillhör ju trots allt folket. (Objektivt sett). 

7 april

Vid elvatiden ringde det på dörren. Jag öppnade och fann en tant i 40-årsåldern och en jättebaby på cirkus 20–25 år. Han var säkert 185 cm och vägde förmodligen 80–90 kilo.

Hon dök på mig med ett "leende". Jag skriver inom citationstecken för det var motbjudande. Hennes ögon spärrades upp på vid gavel när ansiktsmuskulaturen producerade hennes "leende". Jag kände både äckel och medlidande inför paret. Efter någon minuts innehållslöst ordsvall förstod jag att de ville frälsa mig. Först tänkte jag stänga dörren, men hennes påflugenhet förbluffade mig till den grad att jag lät henne spinna på. Och hon spann. De var ute för att "frälsa mitt kvarter" och hoppades att jag skulle vilja veta mer om "Herren" som leder och hjälper oss stackars människor i dessa orostider. "Herren själv har anvisat lösningen och sände för den skull sin Son till Jorden."

Jag började tröttna något på hennes jollrande om Gud & co., varför jag sa att det inte är troligt att de kommer någon vart med mig eftersom jag är ateist och "inte särskilt religiös av mig". Omelett! Hon svarade med sitt väl intränade plastleende vilket avledde mig från den "principdiskussion" jag påbörjat. Så bussade hon artigt sin jättebaby på mig enär jag stått pall för hennes inställsamma linje.

Han var beläst (åtminstone vad gäller fakta, statistik o. dyl.) och attackerade mer "brutalt" och från en annan flank. Han hävdade att "moderna forskare övergivit Darwins teori om evolutionen såsom varande vidskeplig (!!!) och att människan inte alls är en vidareutveckling av en apsort enär det fortfarande finns apor (!!!) och att det i enlighet med biogenes-principen, om vilken alla forskare är ense, är bevisat att liv endast kan alstras ur liv, vilket bevisar att människan inte är en produkt av evolution, utan Guds skapelse." osv. "Gud skapade de första människorna som var Adam och Eva (!!!)"           

Då jag inte förut trott att vuxna människor på allvar tror på sagan om Adam och Eva eller att Gud skapade jorden på sju dagar, blev jag så snopen att jag mer koncentrerade mig på att studera deras psyken och därför misslyckades med att logiskt vederlägga deras barnsligheter. När jag hävdade att liv uppstått ur död materia liksom det ständigt omvandlas till död materia och att liv kan framställas och har framställts på konstgjord väg, sa han att det var helt fel och slungade ut den fruktansvärda (trodde han) anklagelsen att jag "är ute och svävar i det blå" och "okunnig". Vilken fräckhet! En som tror på Adam och Eva och vartenda ord i Bibeln anklagar mig för att sväva i det blå.

Under det att mannen och jag diskuterade kastade jag då och då ett öga på tanten vilket hon hela tiden besvarade med att koppla på sitt "leende" utvisande hur stolt hon var för att ha en så driven frälsare som jättebabyn till "Guds" tjänare och hur innerligt hon önskade se även mig frälst. Mot slutet av vår diskussion blev leendet alltmer tveksamt och fick allt svårare att hålla sig kvar. Det tycktes som om hennes ansiktsmuskler hellre skulle velat uttrycka missmod och en smula förakt med denne obotfärdige syndare. Efter en timma stängde jag dörren och återgick till Strindbergs Svenska öden och äventyr. 

8 april

Vädret är åt helvete!!! Jag vill ut och filma! Leve socialismen! Nyfiken på 16 mm. Skulle vara kul att sticka till Tanzania och plåta och filma. Leve naturen! Leve FNL! Målade en tavla. En präst från 1500 talet med liderligt ansikte. Eller kanske snarare med spår av ett liderligt liv. Övar vidare på gitarren. 

18 april

Det var sista dagen på Vietnamveckan. Stor demonstration, ca 4 000. Det regnade litet. Vid Hötorget stod 7–8 provokatörer från "Demokratiska Alliansen". De stod på trottoaren och viftade med några serietillverkade Saigonjuntaflaggor under det att vi passerade dem. Vi gick som vanligt fem i varje led, eller riktigare, varje bredd. Det var 800 sådana led. De från Alliansen såg som vanligt skrattretande och löjliga ut med sina Quisling-märken och förrädarvimplar. Jag tog två bilder på dem. Filmen slut. Fan också!

Vid T-baneuppgången mittemot Konserthuset gjorde en full kille i 30 års åldern några försök att attackera en FNL:are som samlade in pengar med sin insamlingsbössa. Han vände sig sedan mot tåget. En kraftig kille i gul tröja med uppkavlade ärmar tog hand om bråkstaken genom att koppla fast hans armar bakom ryggen. En kille i silvergrå kostym drog upp en stilett som blixtrade till när bladet fälldes ut. Mer såg jag inte eftersom de försvann ner i tunnelbanan.

Strax efter, vid korsningen där demonstrationståget svängde in på Drottninggatan från Kungsgatan, klev en man kring 40 fram mot demonstrationen och stämde upp en indignerad sång på något språk som jag aldrig hann uppfatta vilket. Han sjöng högt och övergick snart till ett föraktfullt skratt, vände sig snabbt om och gick sin väg. När vi kom fram till Segels Torg var det fullt! Det kryllade av människor, fanor ock plakat. Röda Stjärnan spelade anti-imperialistisk musik och talkörerna skallade till stadens folk.

Det var en skön känsla som fyllde oss!

En kamrat från FNL-grupperna talade. Tyvärr var han ingen större talare. Sedan lästes en resolution upp vilken vi antog med ett rungande JA! Slutligen räknade man upp de organisationer som stödde och deltog i demonstrationen. Jag tror aldrig att jag har hört så många läsas upp. Det var säkert 30–40 organisationer bakom demonstrationen.

När jag och Mikael steg av T-banan vid Västerberg mötte vi Emma och en annan brud (jag kommer inte på vad hon heter) som suttit i samma vagn. De hade sett demonstrationen och var imponerade. Emma och jag pratade om demonstrationen medan vi gick upp mot Västerbergs torg där vi skildes. Vilken brud! Hon är verkligen fin. Verkar skärpt i skallen också. En ljuv skönhet. Ojojoj!

På kvällen var det möte och fest hos P.O. och Kent. Vi målade plakat till Första Maj-demonstrationen. En kille från FNL-grupperna hade med sig en amerikansk desertör som kommit till Sverige tre dagar tidigare.

P.O. och desertören diskuterade på engelska och så småningom satt vi alla och pratade med honom. Han berättade om sina erfarenheter från Laos och Thailand. Vi berättade om Sverige och om vår uppfattning om Vietnamkriget.

Han sa att han hette Dan och 1966 blivit inkallad och sänd till Laos som dataoperatör. Då visste han inte mycket om kriget utan trodde att USA slogs för rättvisan och freden. Men i Laos talade han med vanliga människor, fattiga och undertryckta människor som berättade för honom om vad USA gjorde och vad de tyckte om USA:s inblandning. Han började ställa frågor och kom att ifrågasätta vad han sysslade med. Detta ledde tillsatt han blev betraktad som farlig och trakasserad av militärledningen. Sex gånger blev han ställd inför krigsrätt. Han var dock alltför oförvitlig för att de skulle våga fälla honom och han klarade sig. Slutligen blev han "förflyttad" till infanteriet! Från att ha varit dataoperatör! Då deserterade han. Han levde ett tag i Vientiane, men förföljdes av agenter, bland annat en svensk som frågade honom om han kände till en viss desertör, nämligen han själv. Svensken kände inte igen honom. Då stack han till Thailand där han höll sig undan en tid för att sedan återvända.

CIA hade slutat söka efter honom eftersom de tydligen trodde att han stuckit från Indokina. Detta var 1967. Sedan bodde han fyra år i Laos, ofta svältande, tills CIA åter började söka efter honom, vilket tvingade honom att skaffa falskt pass och fly till Sverige.

Under tiden i Laos arbetade han bland annat som engelsklärare i en överklasskola och senare som arbetare på en risodling. Det gjorde honom stark och han vägde som mest 85 kilo, men drabbades sedan av malaria, vilket knäckte honom fysiskt. Hans vikt gick ner till 54 kilo! Idag väger han fortfarande bara 62 kilo.

Dan berättade för oss om de förbrytelser USA-imperialisterna begår. Innan USA bombar områden släpper de ner massvis med stanniolremsor för att förvilla eventuella radaranläggningar.  Men de har kommit på ett ännu ett sätt att dra nytta av dessa remsor genom att preparera dem med nervgas. När människor får en sådan remsa på sig dör de. Och det blir ingen smärtfri död!

En annan metod är att hålla befolkningen i total frånvaro från varje skolning eller bildning. Detta förhållande råder givetvis i de delar av landet som inte befriats. Dan berättade att bönderna i många byar är så okunniga att de överhuvudtaget inte känner till att det finns andra länder utanför Laos, i den mån de känner till att Laos är en nation. I deras ordförråd ingår inte begrepp som politik, socialism, kapitalism, teori, osv. Det man känner till av statsskick och "politik" är i stort sett begrepp som jord, bonde, jordägare, polis, konung osv. Eftersom det är förbjudet för journalister att ta sig in i landet (förutom Vientiane och en del "lämpliga områden") utnyttjar USA-imperialisterna Laos på samma sätt som Hitler utnyttjade Spanien i inbördeskriget 1936. Man "prövar" nya vapen. (Här kom jag även att tänka nå en sak som stod att läsa i dagens tidning: Som följd av USA:s gift- och gaskrigföring har foster påträffats födda utan mun medan andra saknat ögon. För ett par dagar sedan läste jag i samma tidning att USA:s piloter flyger omkring i plan lastade med atombomber, ibland under narkotikarus. Dvs USA har flygplan i Vietnam lastade med atombomber, som när som helst kan släppas! Tryck på knappen Uncle Sam!)

Dan sa att ett viktigt skäl till att USA är intresserade av Laos är att där finns centrumet för opiumhandeln, som skyddas av trupper från Taiwan (Formosa)! För att bekämpa detta skulle även Kina ha soldater i Laos. Han hade själv aldrig sett någon kinesisk soldat i Laos, men han hade talat med folk som påstod sig ha sett dem. Han berättade också att en kamrat till honom hade fått till uppdrag att söka efter eventuella massakrer som man skulle kunna tillskriva gerillan. Han är fortfarande ute och letar. Utan resultat! Massakrerna står US Army för.

 

4 juni

Det är länge sen jag skrev något. Mycket har dock tänkts och gjorts. Allt vad jag hittills skrivit berättar mycket fragmentariskt och ofullständigt om mig själv. Det är även lögnaktigt, såtillvida att det undviker en viktig sida hos mig själv. Det jag berättat ger bilden av den aktive Johan Fredrik Videmark, en man med starkt självförtroende. Den andra sidan är tvekan och tvivel, framför allt på mig själv. Tvivel och självförtroende är två sidor i den motsättning som bygger upp JFV. Självförtroendet är den dominerande sidan, men osäkerheten och tvivlet är starkt och allestädes närvarande. Jag litar inte till 100 procent på någon annan än mig själv, som jag tvivlar på. Osäkerheten undergräver självförtroendet vilket gör mitt uppträdande nervöst, överspänt och påfrestande. 

8 juni

Idag hade vi den sista lektionen med magister S. Han ÄR värd den bedömning jag gjort tidigare. Nästa årskurs har vi inte naturkunskap varför detta var den sista lektionen med honom. Han var mäkta förgrymmad över vårt resultat på den sista (givetvis helt obegripliga!) skrivningen, vars medeltal han ansåg var skamligt och därför icke kunde förmå sig att tala om. För att ge dem som hade dåligt resultat på provet hade han bokat ett klassrum där de fick en "andra chans" att demonstrera sin förmåga att preparera och strukturera den dihybrida klyvningen i första och andra generationen. På måndag morgon klockan 8.00 stod han där och väntade, men ingen kom, inte ens hans trognaste lamm.

”Var finns det samarbete som ska finnas i den nya skolan?”

Han förklarade ingående vilka slöfockar och rötägg vi är (givetvis med sina specifikt byråkratiska uttryck!) Han gjorde långa pauser och ställde frågor till klassen. Under hela hans moraltal om skrivningen satt vi tysta. Vi svarade inte på hans frågor. Vi sa ingenting! Några drog på munnen. Han gjorde ännu en lång paus i väntan på att vi skulle förklara varför vi var ointresserade av hans undervisning. Mot slutet av denna paus presterade jag en lång suck. Svaret lät inte vänta på sig.

”Ja, jag skulle också vilja sucka åt ert svar. Hur kommer det sig att ni sitter, öh, tysta, öh, ingen svarar? Har det möjligen slumpat sig så, öh, eh, att alla som kan svara är frånvarande?”

Fortfarande tystad.

Så småningom gav han upp och bytte taktik. Han fortsatte sin genomgång av skrivningen, vilken han påbörjade lektionen innan. Nu ansatte han systematiskt dem som inte klarat av någon fråga eller något avsnitt på skrivningen. Jag räckte upp handen ett par gånger och slapp därigenom svara. Efter denna genomgång spände han sina muskler och stirrade ned i katedern.

”Vi slutar nu!” 

10 juni

I fredags var Pelle och jag på en utomhusfest på Kärsön. 20–30 personer. Trevliga typer. Avspända. Pelle hade med sig sin gitarr. Två andra dito. Två spelade på sina tvärflöjter och en på congas. Helskön kväll. Berättar utförligare någon annan dag. Emma och en kompis dök upp senare på kvällen. Vi satt och pratade en stund. Oj, oj vilken brud. Skärpt och skön! 

7 juli, 01.15, onsdag

Jag var full igår. Jag och Pelle snackade igår. (Han var också full.) Jag älskar, är förälskad i, är kär i, Emma. Från och med idag ska jag försöka strypa min kärlek till henne. Vänskap — inte kärlek. Jag gick sönder igår. 

18.15

Jag har haft ont i magen, bröstkorgen och hjärtat från det jag vaknade vid åttatiden till klockan 17 då jag sist talade med Pelle i telefon. Sedan började värken släppa successivt. Kring lunch satt jag i långa stunder absolut stilla med varje muskel helt avslappnad. Endast mina ögon rörde sig ibland och ändrade då och då focusinställningen. Jag kände mig fysiskt och psykiskt slut. Mina ögon var fuktiga, men jag kunde inte (och ville inte) gråta. Jag försökte strypa, utplåna och glömma min kärlek till Emma. Det gick inte. Detta är nog virrigt kan jag tänka. Ännu har tiden inte gett mig något perspektiv på de sista 48 timmarna. Jag tror inte att det är möjligt att beskriva dem nu, men ändock måste jag försöka reda ut allt.

Måndag kväll lyckades jag äntligen få tag i Pelle per telefon. I lördags, någon timma efter att vi kommit hem från Mallorca försökte jag ringa honom, likaledes på söndagen, samt på måndag morgon. På söndagsmorgonen ringde jag Emma och vi beslöt att träffas på Mälarbadet. Det var mycket folk där och jag kunde inte hitta henne eller hennes polare varför jag la mig ner på en plats där jag tidigare träffat hennes vänner Mona och Louise.

Jag låg och spanade i ett par timmar i hopp om att finna dem. Sedan gick jag upp till serveringen för att i andra hand köpa en glass och i första hand försöka hitta Emma. Mona stod och sålde glass! Ställde mig i kön. Strax ropade någon: ”Johan!” Det var hon.

Sedan Mona finurligt bjudit mig och Emma på glass genom att ta betalt av mig och lämna pengarna till Emma som "växel" flyttade jag mina grejer till deras plats. Där låg Sten och två till. Emma hade en vit bikini på sig och eftersom hon arbetar hela dagarna var hon nästan lika vit som bikinin. Hon är liten, men har en suveränt proportionerad kropp. Hon, Sten och jag badade ett tag. Efter ett tag följde jag med Mona för ett andra dopp, hon med kläderna på. Hon är reko!

Vid femtiden gick vi hem, var och en till sitt. 

Efter middagen träffade jag Carl, Nisse och Pelle vid Västerbergs T-bana. Vi tog tåget till stan där vi och 2 300 andra marscherade till den amerikanska ambassaden. 

8 juli, torsdag

Jag hade ringt Pelle i måndags och bett honom komma över. Per och jag var ensamma eftersom Georg stuckit till Göteborg med sin nya brud och mor och far var på sommarstället. Per föreslog att vi skulle ha en skiva på tisdagskvällen. Jag sa att jag kunde ta kontakt med Emma och några till.

Pelle ringde på tisdag morgon och vi möttes i Stenstad halv tolv. Han köpte ett par rostbruna manchesterjeans och sen bar det i väg till Systembolaget för att handla dricka. Han väntade utanför medan jag klev in (bra så nervös eftersom jag misslyckats tre gånger tidigare i den lokalen). Det var lite folk i butiken. Mycket dricka. Hylla efter hylla. Tre medelålders tanter vid var sin kassa. Jag ställde mig i vid kassan till vänster bakom en man som handlade. Tanten i mellersta kassan sneglade surt på mig. Jag var skraj. Hennes kassa blev ledig före min, så jag gick till över till hennes och beställde tre Beaujolais och tre Rioja Tinto. Hon tog fram tre Beaujolais, fixerade mig kritiskt och bad att få se legitimationen. Jag fumlade med plånboken, men nej, så tråkigt, jag hade tagit fel plånbok med mig, jag skulle nämligen ner till stranden (!!! Vart i helvete fick jag denna idé ifrån???) och hade inte "legget" med mig. Förmodligen såg jag väl ut som om jag pissat på mig, eller nåt i den vägen. Men hon, den fan, var smart.

”När är ni född?” frågade hon.

”Jag är 23”, sa jag.

”Vilket datum är ni född?” frågade hon.

”Tjugoförsta i elfte.”

”Vilket år???”

Jag blev paralyserad och försökte snabbt räkna ut det riktiga årtalet. Men hjärnan strejkade!

”50”, sa jag och insåg, när jag hörde min egen röst, att det var fel.

”50???”, sa hon.

”51”, försökte jag, mitt spån, på nytt. Hon tittade triumferande på mig som chansade:

”Nej...jag menade femtiotvå.”

Hon tog flaskorna med båda händerna och ställde tillbaka dem medan hon utdelade nådastöten.

”Det där gick inte.”

Förbannad på mig själv gick jag att möta Pelle vid T-banan, men vi gav inte upp utan tog tunnelbanan till Mälargård där jag köpte sex flaskor av en kille som knappast kunde vara över tjugo. Det gick trots att jag var mer nervös nu efter att ha blivit avsnoppad en kvart tidigare.

Jag hade ringt Emma på morgonen, men ingen svarade. Jag visste att hon jobbade i en affär på vägen ner mot stranden, så Pelle och jag tittade in och där satt hon i kassan. Vi pratade länge om allt möjligt. Hon kunde tyvärr inte komma på skivan för hon skulle se Elton John på Gröna Lund, men hon sa att hon gärna skulle hälsa på någon annan dag. Kanske i morgon kväll?

”Mina föräldrar kommer hem först på söndag, så det är öppet hus varje dag,” sa jag.

Hon sa att hon skulle komma ensam på torsdag. Vi fortsatte prata tills klockan var kvart i två då vi kom ihåg att vi stämt träff med Nisse klockan ett. Vi sa hej och fortsatte mot badet.

Som jag var glad! Emma skulle komma!

Det var ganska kallt vid badet. Vi drack kaffe, dängde stenhårda småfrallor i skallarna på varandra. Resterna fick änderna. Vi gick efter några timmar. Pelle skulle hem och skala potatis. Sen skulle han komma till mig vid åttatiden. Först sökte han ringa Carl och Mikael, men utan resultat. Jag försökte lite senare, lika framgångslöst.

Per räknade med högst fyra människor och jag med högst två. Oh man! Big party tonight.

Så småningom var vi samlade. Per, Eva-Karin, Nisse, Pelle och jag. Pelle hade gitarren med sig. Vi gick upp på ateljén för att jamma en stund. Han skulle lära mig lite bluesackompanjemang. Vi skålade och satte i gång. Trögt i början (för min del), men efter någon timma gick det lite bättre. Vi skålade och var glada.

Efter att vi lirat någon timma och blivit ganska uppspelta (märk hur formen ljuger!) började vi (jag minns inte hur) diskutera om vi skulle åka till Gotland eller Åland. Från resten av kvällen är mitt minne fragmentariskt. Vad som hände var att jag drack ur min flaska vin och Pelle sin plus en halv till. Diskussionen om resan gick över i en diskussion om vår vänskap (Pelles och min) och om mitt, respektive hans förhållande till Emma. Vinet lossade våra tungor och vi blev alltmer öppna mot varandra. Pelle hade övertaget inte minst därför att han druckit mest. 

EN FLICKA ALLTSÅ.

ATT ÄLSKA EN FLICKA.

EMMA. 

Var får hon plats i höst.

VILL hon ha plats?

Jag har varken tid eller ork att vara kär! Det bara krånglar till saker och ting. Troligen (varför skriver jag inte säkerligen?) älskar hon inte mig. Jag älskar henne ändå. Kanske finns det en liten chans att hon älskar mig eller kommer att kunna älska mig. Där min måne! Styr jag inte mina känslor?

Varför älskar jag då henne?

DUM FRÅGA! Hon är hon. Den underbara sköna.

Jag måste samla mig.

Se upp för illusioner! 

24 juli, lördag

Intet från England. Ingenting. INTE en rad. Tråkigt.

Sålde tidningen idag. Det var fem veckor sen sist. Inte bra. Kontrarevolution i Jordanien, Sudan, Marocko, Turkiet, osv. MEN revolutionen är huvudströmmen i dagens värld. Marx står sig. Mao dito.

Och jag är kär.

Obs! Jag klarade av världsläget på ett par rader, men hur många rader har jag inte skrivit om mina individuella känslosvall. Jag är bara en ytterst liten bråkdel av mänskligheten, en av fyra miljarder. Jag skriver mer om en sida hos denna bråkdel än om världen därför att jag är säker på huvuddragen i utvecklingslagarna för samhällena, men osäker i fråga om känslorna. (EMMA ALLTSÅ.)

Jag är inte glad över att vara kär. Hon älskar inte mig. Ändå älskar jag henne. Återigen är min hjärna ockuperad, belägrad, upptagen. Via hjärtat. Varje dag, varje timme. Oro. Ovisshet och pessimism. Jag splittras. Motsättningarna löser upp mig. Behöver teckna och måla. Kan dock inte koncentrera mig tillräckligt länge. Emma alltså. Hon känns fysiskt, i mitt hjärta och bröst.

Jag är en tryckkokare. Hon alltså. Som inte älskar mig som älskar. (Hur vet jag att hon inte?) Inget från England. Fick hon mitt kort från Mallorca? Varför sa hon inte det? Ojämna odds.

Jag blir löjlig. Emma alltså. 

Tjugo i nio kom en lång och mager kille i trettioårsåldern fram till kiosken där jag jobbar. Han ville låna telefon för att ringa efter taxi. Efter att ha ringt ett kort samtal till kom han ut från telefonhytten och köpte en fruktsoda. Han ställde sig bredvid luckan och väntade på taxin. Efter en stund tittade han på mig och sa: 

”Va’ lite man e värd egentligen.”       

”Hur då?” frågade jag, eftersom jag knappt hörde vad han sa.

Hans ansikte förvreds plötsligt och han skulle just börja gråta då en annan kund närmade sig. Han lyckades nätt och jämnt ta sig samman.    

”Jag ska gå upp på panncentralen och hänga mig,” sa han innan den andra killen kom fram och köpte sina cigaretter. Det fanns ingen ironi eller humor över hans sätt att säga de orden. Innan jag hunnit säga något kom hans taxi och han gick att möta den. 

”Hej! Du är vän. Hej,” ropade han till mig när han öppnade dörren till taxin. 

27 juli

Kom hem från jobbet klockan två. Låste upp. Av med skorna. Upp för trappan. Genom vardagsrummet och Pers rum och sovrummet ut till hallen. Ett vykort ligger på golvet framför brevlådan. Det brände till i hjärtat. Tänk om....

Kortet var från min franske brevvän Alain som nu är i USA.

Var ute med farbrorns hund kl. 21-21.40. Drack te. Övade gitarr. Tvättade mig och gick upp på ateljén. Skulle just klättra upp i min loftsäng då jag hörde några grabbar snacka nere på gatan.

”Berra å ja va ju ute på rymmen i flera år å snodde bilar.”

Jag släckte lamporna och kikade ut. Det var tre grabbar mellan 15 och 20 år. De hade var sin cykel och var på väg mot Kohlbergsgatan. Någonting krånglade tydligen med cyklarna, eftersom de stannade och jag hörde ljud av metall.      

”Sen sticker vi och hämtar kofoten,” sa en av dem.

Under mig, ut från valvet, kommer då en tant, som bor på gården. Hon går snabbt och tyst för att hinna upp killarna. De ser henne och börjar röra på sig.    

”JÄVLA GRABBAR, LÅT BLI MIN CYKEL,” skrek hon och började springa.           

De hann i väg. In från vänster kom en "Folka". Hon stannade den och ropade:     

”De har stulit min cykel. Ni måste hjälpa mig och följa efter dem.”

I bilen fattar de inte meddetsamma vad som har hänt, utan hon måste förklara igen. Sedan hoppar hon in i baksätet, bilen startar och accelererar. Det blir tyst. Jag tänker en stund. Efter fem minuter ungefär kommer bilen tillbaka. Tanten kliver ur och går in på gården, utan cykel.  

28 juli

FÖRBANNADE SJÄLVÖMKAN!

Det duger inte att gå och deppa vareviga minut. Vad tjänar det till att sitta och skriva en massa sentimentalt tjafs som bara är medlidande med mig själv. Snurrigt, småborgerligt! Jag älskar henne. Hon inte mig. Ska jag försöka få henne att älska mig? Med tanke på vad jag har att göra framöver: Har jag tid att kasta mig in i en relativt stadig förbindelse med en flicka, om än aldrig så älskvärd? Det vore ju orätt mot henne eftersom jag bara halvhjärtat skulle kunna ägna mig åt henne. Är det sant?

Vad är kärlek? Vad är att älska en flicka?

Vad är skillnaden mellan att tycka om och att vara kär?

Varför skriver jag detta?

Pelle, Nisse, min bror Per och jag hade bestämt oss för att åka till Gotland och cykla ett par dagar. Onsdagen innan vi skulle åka frågade Emma om det inte skulle bli en fest hemma hos mig den kvällen. Hon såg mig i ögonen och min kropp var som spagetti. Som jag då trodde att även Pelle älskade henne svarade jag (jag blir tvungen att återge innehållet i vår långa diskussion någon gång):

”Nää, ja vet inte. Det verkar inte som om det blir nåt. Vi får väl se.”

Tänk om det DÅ hade varit möjligt att be henne titta upp. 

29 juli

För övrigt läser jag lite också (alldeles för lite!) Jack London: Söderhavsberättelser, Myteriet på Helsingör, Tvångströjan och ska nu börja på Vagabondlif. Vidare. Strindbergs Inferno. Steinbecks Vredens Druvor. Gösta Hulténs Arbetsrätt och klassherravälde. Balzacs Frispråkiga historier. Mark Lanes Inte bara Song My och Marxistiskt Forum. Nu så skröt jag snyggt, vad?!! I verkligheten hinner jag bara läsa 20-30 sidor om dagen. 

30 juli

I dag är det tjugotre dygn sedan jag sist såg henne. 23 dygn av fullständig ovisshet. 23 längtan. 23 tvivel. 23 oro. Ju mer jag tänker på henne, desto mer tvivlar jag. Och det allra värsta. Jag tvivlar på min kärlek. Är den äkta (vad är "äkta" kärlek???) Var den äkta? (älskar jag inte längre?) Jag har nästan glömt hur hon ser ut. Vilket ju kan betyda att jag i första hand älskar personen och inte könet, brösten, kroppen osv. Tro nu för fan inte att jag försvarar borgerliga moraltanter och renhetsivrare. I helvete heller!!! Jag är kåt. Jag är "tänd" på henne! Hon är enormt vacker, skön, snygg, jungfrulig (vad skrev jag nu?!), attraktiv (ingalunda vulgärt d:o). Jag älskar. Jag vill älska. Jag vill älska med Emma.     

LUGNA DIG, Johan!! Du sitter och hetsar upp dig! Som sagt. Jag börjar glömma. Forget it man! Jag älskade L. Jag glömde L. Varför? Jag var nog mera kåt än kär i L.

Snart genomskådade jag henne. Vad finns det att "genomskåda" hos Emma? Kan inte tänka mig det. Som sagt. Glömma. Kanske vore det bäst om jag glömde. (HUR?????)

Bäst för henne. För mig. För helheten. Är detta sant?

Var är Emma? Mår hon bra? När kommer hon hem? Varför inget kort?      

Om jag såg henne på någon gata i morgon. Skulle jag rusa ifatt henne?   

VEM ÄR EMMA? Jag känner henne inte och hon känner inte mig. Vi har mötts. Vi har pratat. Vi tycker inte illa om varandra. Är hon tuff? Erfaren? Självsäker? Dras jag med en illusion? En drömbild? 

4 augusti

Efter middagen gick jag upp till herr Larsson för att ta ut hans hund Ludde. OBS! Från början skrev jag "gubben med pudeln". Idag är han ingen abstrakt "gubbe" för mig. Han är människan, den gamle mannen, herr Larsson.

När jag ringde på dörren började Ludde skälla som vanligt. Det dröjde ett tag tills Larsson hunnit fram till dörren. Jag hörde hur han lutade ena käppen mot elementet för att öppna dörren med den frigjorda handen.

”Hej, jag tänkte gå en bit med Ludde.”

”Ja, det var bra det,” sa han och tog kopplet och fäste det kring halsen på hunden.

Jag minns inte hur, men vi började i varje fall prata om polarhundar och då även om Jack London. Han berättade att han läst ett par stycken böcker av honom och en mängd andra reseskildringar, bland annat från polartrakterna. Han hade ett par kamrater som 1917 rest till USA och därifrån vidare norrut för att leta guld. De åkte långt upp i Nordlandet, men var för sent ute för att lyckas. I stället slog de sig på att jaga storvilt, vilket var mycket lönsamt. Men det öde och ensliga Nordlandet tog sin tribut. De blev mycket inåtvända och hörde aldrig av sig, vare sig till släkt eller vänner. För några år sen hade en svensk träffat dem och då hade de sagt:

”Du kan ju hälsa till dem hemma.”

Vi talade även om Maxim Gorkij och det gamla Ryssland. Herr Larsson (jag skriver ”herr" eftersom jag inte vet hans förnamn) hade Gorkijs samlade skrifter, ca 20 band.

”Man förstår ju att det behövdes en revolution så som det var,” sa han.

För närvarande höll han på med att läsa Churchills memoarer.

Vi stod och pratade i en halvtimme innan jag kom ut med Ludde.

Jag gick den vanliga rutten, dvs ner till parken, förbi daghemmet, fotbollsplanerna, under viadukten till vänster om skolan, under Trastvägen i riktning mot Västerbergs sjukhus, svängde av till vänster ungefär hundra meter innan grindarna, följde sedan den asfalterade stigen upp genom skogen. Till höger om stigen sluttar marken uppåt. Efter ett par hundra meter lät jag urberget styra min promenad ner mot Mälaren. Det är en glesbevuxen tallskog och man ser urberget i dagen lite var stans. Jag följde stigen ner mot sjön och fortsatte längs stranden tills den lämnar oss i form av en udde. Jag kom ut på en äng kantad av en trupp ekar.

Jag hade just passerat Trastvägen på vägen tillbaka då Ludde började konstra. Efter ett tag böjde jag mig ner för att kolla vad som stod på. Det visade sig att en tunn kvist trasslat in sig i högra frambenet och att den satt fast ordentligt. När jag försökte ta bort den morrade han. Jag försökte lugna honom, men han morrade lika ilsket när jag drog i kvisten. Jag avvaktade hans blick, pratade och kände med handen efter var den satt fast. Det verkade som att en tagg kanske hade trängt sig in i skinnet. Jag försökte snabbt, men varsamt rycka ur den, men nej. Den satt ordentligt fast och Ludde morrade varnande. Sedan jag upptäckt att den bara hade trasslat in sig i hans lockiga päls lyckades jag lirka och vira loss den. Ludde blev tydligt lättad. Det syntes i blicken och hans uppträdande att han med ens fullständigt accepterat mig. Så gick vi vidare. Tänkte på flickor, i synnerhet en, som jag brukar göra när jag vandrar ensam (sånär som på en hund).

Jag låste upp porten och gick upp med Ludde. Herr Larssons dörr stod på glänt. Han hade hört oss komma. 

”Har du något särskilt för dig nu?” 

”Nä, inget speciellt.” 

”Då kan du stiga på om du har lust, så får vi prata lite.”

Jag gick in i hallen. Han gick före in till sitt sovrum. Med vänstra handen stödde jag mig mot dörrposten, tog av mig skorna och drog in stortån som stack ut genom ett stort hål i högra strumpan. Klev in i köket och genom dörren till höger om den gamla kökssoffan in till sovrummet.

”Det är kvavt inne,” sa han inkommen i rummet efter det att jag sagt att det var skönt ute.

Han vände sig mot dörren, lutade sig framåt och tittade på en liten termometer som sitter vid vänstra dörrposten. 

”Det är tjugosju grader.”

När jag kommit in såg jag till vänster en hylla full av frimärkspärmar. Blågrå, välskötta A4 pärmar. Asien, Ryssland, Sverige, Amerika, Albanien, Jugoslavien, osv. 

”De 'e frimärkena de här. Samlar du på frimärken?” 

”Nä, jag känner en del som samlar, men jag har aldrig gjort det.”

”Annars så kunde du ha fått en del av dubbletterna. Jag har sju pärmar med dubbletter som du ser. Det var en liten flicka här från Persgatan häromdagen och hon fick en hel del märken.”

Jag tar ut en pärm med jugoslaviska och albanska märken. Färgglada och vackra märken. Stalin och Dimitrov finns med på de albanska.

Han visade mig ett shilling bankomärke som han sa var mycket värdefullt.

Han bad mig sätta mig ner på en stol och tog en pipa ur det välfyllda pipstället, tände den och satte sig långsamt i sängen. Käpparna ställde han ifrån sig. Där satt han i sina upphissade grå byxor, blå-grå skjorta och sitt fårade, breda ansikte och talade med en lugn och klar basröst. Ovanpå hans stora, raka näsa, med den breda (lite svampiga) nästippen, sitter de gamla glasögonen, bakom vilka man kan se hans vitala och erfarna ögon. Håret skiftar mellan grått och vitt. På hans armleder skymtade jag tatueringar som vittnar om sjömannen.

Så började han berätta om sin uppväxt. 

Åtta år gammal började han jobba som eldare vid ett järnverk. Det var i närheten av Södertälje och han arbetade tolv timmar om dygnet utan rast. Maten fick de hiva i sig under de korta uppehåll som uppkom i arbetsprocessen. Själv jobbade han kl 7.00-19.00, medan hans far jobbade 19.00-7.00. Varje dag. Han tjänade 9 öre i timmen. Fadern 11 öre.

Några år senare gick arbetarna på fabriken i strejk. En arbetare hade blivit avskedad sedan han slagit till en förman som trakasserade honom. Alla blev nu avskedade och svartlistade. Larsson försökte få ett nytt jobb, men han var registrerad. Han tog tjänst på ett fartyg och var ute i 4,5 år och var bara en gång i Sverige under den tiden. När han kom hem igen var det lika omöjligt för honom att få jobb, så han fick gå till sjöss igen, nu med olika civila fartyg. Han seglade runt Afrika och till Asien och låg i Singapore när det första världskriget bröt ut. Efter elva år till sjöss var han på väg in till Södertälje. Då kom en liten motorbåt med ett par militärer ut till fartyget. Han skulle in i militärtjänst och kom att spendera ytterligare 10 år till havs, denna gång med flottan.

Han var kommunist 1908 och kom ihåg Hinke Berggren och Kata Dahlström.

”Jag röstar fortfarande på kommunisterna,” sa han.

”Men det är inte mycket med Vänsterpartiet nu,” sa jag.

”Jo, det är nog riktigt. Det har urartat mycket. Jag är ju visserligen för gammal för det där, men jag är fortfarande intresserad. Det har jag alltid varit, men det är ju så splittrat i vänstern nu.” 

8 augusti, söndag

Åkte runt med mopeden. Fartglädje. Ibland blundar jag några sekunder när jag åker. För att reta "ödet". Valde som vanligt en rutt förbi Emmas villa. Verkade tom. Om jag bara finge veta var hon är, hur hon mår? Bara att se henne. Men inget.     

Gick ut med Ludde kvart i tolv på dagen. Ett fint regn strilade lätt. Det blåste kallt och otrevligt. Jag gick ner till parken, följde gångstigen till höger mellan det ljusblå daghemmet och plaskdammen. Förbi fotbollsplanerna, under viadukten ner till vänster om ett annat daghem (med ett litet uthus som barnen själva har fått måla på, fredsmärken, DIF, AIK med mera) och förbi Västerbergs grundskola. Sedan fortsatte jag upp mot torget. Ludde kastar vatten vid varje buske, gren, eller stolpe, inalles 15 gånger under de 15 minuter jag var ute med honom.

Inte långt från skolan står tre höghus. Från ett av dem hör jag en tant som skriker och ryar i falsett. Jag hejdar mig, fortsätter långsamt, lyssnande, ty jag har hört henne skrika från balkongen åt en karl på gatan för ungefär ett halvår sen. Det var en upplevelse. (Tragikomisk).

”TA BORT DINA KLUMPIGA HÄNDER! DIN UTSTUDERADE GAMLA KO!!”

Sedan blev det tyst en liten stund. Men hon kom igen:

”TA BORT DINA KLUMPIGA GAMLA HÄNDER FRÅN MINA (kort paus) TILLHÖRIGHETER.”

”TA BORT DINA KLUMPIGA HÄNDER ANNARS DRÄMMER JAG TILL DIG MED DEN HÄR SKURBORSTEN, DIN GAMLA SNUSK!!”

”LÅT BLI-I-I MIG!! DET DÄR ÄR EGENMÄKTIGT FÖRFARANDE! NU DRÄMMER JAG TILL DIG MED DEN HÄR SKURBORSTEN!”

Jag hörde ett ljud som om hon verkligen slog till, men med föga resultat, eftersom hon strax började skrika igen på samma sätt. Frid över jorden? I nöd och lust. 

Jag läste i Aftonbladet att Västerberg är ett av de två områden i Stockholm som ligger lägst, socialt sett. Här finns den största procenten socialfall. T-banestationen Västerberg låg för något år sedan på tredje plats i Stockholm vad gäller antalet bråk och polisingripanden. Före kom T-centralen och Hötorget. Vår lokala förortsblaska noterade häromveckan att en omfattande spritlangning till minderåriga förekommer vid Systembolaget. Knark säljs och används rikligt. Stulna kameror, radioapparater och klockor säljs också. Vi har ett relativt stort trasproletariat i Västerberg. Förrförra veckan berättade mamma att det hade varit bråk hos en familj några portar ifrån vår. En dotter hade tydligen blivit rasande. Hon skrek och slog sönder saker. En granne stod på balkongen sin och skällde. Dottern anklagade fadern för att ha struntat i henne och för att ha försökt strypa henne när hon var tretton år. Efter ett tag kom en polisbil med två konstaplar och en civilklädd polis. De tog med sig fadern när de åkte i väg. Några veckor tidigare hade en kille kommit fram till mig när jag vid halvtolvtiden skulle ställa in mopeden. Han var lite vimsig och jag fattade först inte vad han sa. Han hade gått förbi och hejdat sig när han hört skrik och rop från gården. Det var enligt honom en man och en kvinna som bråkade ordentligt. Han undrade om jag kände till vad som stod på. Det hade jag ingen aning om och har ännu inte. 

10 augusti

I dag är det 33 dygn sen jag såg henne. Den stora branden har lagt sig. Det pyr dock ännu i prärien och en vindpust kan nog få den att åter flamma upp. Efter 33 dygn har jag börjat "glömma" tänkte jag skriva, men jag har inte glömt något. Elden kvävdes av syrebrist.

Jag gjorde en tuschteckning i förra veckan. Den föreställde en bakbunden och misshandlad man framför en vitkalkad vägg. Arkebusering.

Hjulen börjar rulla. Maskineriet sätts i gång.

Dags att göra sig av med onödigt bagage??

Det är nu tolv dagar kvar tills skolan börjar. Tolv av arbete. 

18 augusti

Jag hämtade Ludde och följde med Pelle till T-banan. Sedan fortsatte jag längs den vanliga rutten. När jag lämnade av Ludde frågade herr Larsson om jag hade läst någonting av Gorkij. 

”Jo, jag har läst ett par stycken av honom,” svarade jag.

”Jag trodde att det var hans böcker som jag hade lånat ut till den här killen i Stenstad, men det var Lenins samlade verk. Jag har bara tolv böcker av Gorkij, men jag tänkte att du kunde få dem om du vill.”

Jag blev stum och visste inte vad jag skulle säga, vilket jag också sa. Han gick till sin bokhylla i vardagsrummet och hämtade de tolv inbundna böckerna samt en bok av ryssen F. Panferov, utgiven av Arbetarkultur 1933 och tryckt i Leningrad. Brusski — en roman om kollektiviseringens genombrott.

Vi pratade en stund till varefter jag gick hem att sova. I morse, när jag gick upp till honom för att ta ut Ludde, tog jag med mig Gnistan nr 8 som just kommit ut. Medan jag var ute med Ludde hann han läsa ett par artiklar.

”Den verkar väldigt bra den där tidningen. Den är rättfram och rakt på sak. Jag har bara hunnit läst lite, men den verkar bra.”

Vi fortsatte prata om världsläget, dollarkrisen, Vietnam och den internationella revolutionära rörelsen.

”Kapitalets tid går mot sitt slut,” sa jag. “Överallt reser sig folket. I Vietnam har imperialisterna fått ordentligt med stryk. Det är en av orsakerna till krisen. USA är på fallrepet, men nu är det Japan som blir farligt. Kineserna varnar jämt för Japans upprustning. Men folket gör uppror och protesterar. Det är en stark antimilitaristisk rörelse i Japan.”

”Ja, det är ju ledningen som är fel. Folket vill ju ha fred. Jag tror inte det blir under min tid. men jag tror, eller rättare sagt, jag vet, för det är jag säker på, att folken kommer att resa sig och befria sig. Det är ju klart. Revolutionen kommer nu över hela jorden,” sa han. 

26 augusti

Så kom hon in i bilden igen. Dock klarar jag mig nog denna gång. Vi hade upprop klockan tolv i tisdags. Rektorn talade. Vi hälsade på vår klassföreståndare, magister Anna Andersson, hämtade vårt skrivmaterial och gick sedan till Konditori Väster för att fika. Klas, Mikael och Ola vid ett bord. Jag, Olle och Nisse kring bordet bredvid. Vid satt och pratade om allt möjligt, men mest om foto och kameror. Jag har funderat på att sälja min Nikon och köpa en Pentax med några objektiv. Jag satt och snackade med Olle och såg henne inte komma in.

”Nä, men hej Johan,” utbrast hon.

”Hej,” sa jag dämpat.

”Hur mår du?”

”Joora, de' e bra,” svarade jag i det jag förde vänstra handen bak i nacken och sjönk ner med armbågen mot bordet.

”Du, jag skickade inget kort, för du förstår, jag glömde ta med din adress.”

”Det är okej,” sa jag.

Det gick så fort att jag aldrig hann tänka igenom situationen. (Varför skulle jag göra det?) Ett ögonblick senare satt hon i andra änden av konditoriet och snackade med sina polare. På mig nöp det till i hjärtat, men elden är under kontroll och... NATT OCH DAG. I viss mån. 

27 augusti

Skolan har börjat. Man träffar klasskamraterna, vännerna och umgås. Trots att man är vänner och tycker om varandra är alla kalla och slutna mot varandra. Man kommunicerar med fraser, ytor och ytligheter. Aldrig en vänskaplig omfamning. I Sverige rör inte människor vid varandra, utan de jämför varandra, konkurrerar, stressar och är rädda. De är undertryckta, deras känsloliv är komprimerat, deformerat, sargat, undertryckt, neurotiserat, (kanske något perverterat?) Man är försiktiga, avmätta, restriktiva, beräknande och likformiga i umgänget. De flesta, för att inte säga alla, har känslor och vill uttrycka dem, men kan inte. De är så förbannat hämmade av en perverterad och sjuk uppfostran, av skola, samhälle och kultur att de varken kan eller vågar vara naturliga, öppna och varma. 

28 augusti

Har just varit ute med Ludde i cirka 40 minuter. Det duggregnade. När jag kom in under valvet började det regna ordentligt. Den första droppen kände jag när den föll på västra kinden, ovanpå kindbenet. Den väckte mig ur mina drömmar, fantasier och funderingar. Jag kom att tänka på varför jag njuter av att vandra i skogen när mörkret lagt sig. Varför jag ogillar att möta människor under mina promenader och varför jag aldrig går helt ensam, utan tar Shahzad, eller för närvarande, mest Ludde, med mig.

När jag går är jag ensam. Endast marken, träden, himlen och stjärnorna omsluter mig. Människorna är långt borta, bakom persiennerna, gardinerna eller de svarta hål som antyder fönster. Ostört kan jag uppleva naturen. Ostört kan jag tänka, grimasera, fantisera, dikta, deppa eller glädjas. Ingen betraktar mig. Mina ansiktsmuskler får vila när jag inte brukar dem till minspel. När jag går ensam i skogen är det som om kapitalismens främlingskap och ensamhet konkretiseras. Den framträder sjufalt starkare i sin omänsklighet. Ibland är det skönt, ja kanske nödvändigt, att man får vara i fred. Jag vill gå för mig själv och grubbla över olika saker. Att få vara endast sig själv. Att jag tar hunden med mig är dels ett svepskäl (en orsak, ett motiv för att gå ut), dels en fråga om trygghet. Det känns säkrare att ha en hund med sig, även om det inte finns något att frukta annat än en fladdermus på sin höjd. Samtidigt är det praktiskt, eftersom hundarna i vilket fall som helst måste ut. 

1 september

I takt med att familjens ekonomiska läge blir hårdare och framför allt osäkrare, skärps alla motsättningar i den. Orden blir hårdare. Upplösningen skärps. Läget blir alltmer omöjligt och outhärdligt. Alla i familjen vill väl. Det är inte främst personliga egenskaper, utan i grund och botten materiella orsaker, som skapar alla slitningar. Varje häftig diskussion, varje bråk och skrik, bottnar i ekonomisk otrygghet och försämring. De personliga egenskaperna ger diskussionerna och kontroverserna dess häftighet. För mig blir det alltmer ohållbart. Jag drar mig undan på mitt rum och går nästan bara ner för att äta och eventuellt se på TV. Böckerna, gitarren, skrivmaskinen och tankarna är mitt enda umgänge.

På dramatiken talade vi om att vi måste bli mer avspända och harmoniska som individer. Det är så lagom lätt när man lever stressad, i ett tragiskt slagfält, där faktiskt liv står på spel. Pappa är ju nästan 60 år och har ett dåligt hjärta. Farbror Larsson har inte alltför långt kvar. Hans liv beror till en viss del på mig. Jag var 14 dagar på Mallorca i somras. Under den sista veckan var jag nästan helt avspänd. Vad är kvar?

Det är skönt att ha en vän, en verklig vän, en pålitlig vän. Mycket återstår ändå att lära. Utan en gemensam klasståndpunkt vore vår vänskap omöjlig.

Jag känner ett jävla starkt behov av en flicka. En flickas ömma smekningar, heta kyssar och varma kramar. En flickas tänkande tal och sätt. Det är både ett sexuellt och psykiskt behov.  "Behov" — är det ett annat ord för önskan?  

3 september

Så blåste det till igen. Plötsligt, under andra tjugominutersrasten var hon på skolgården. Hon var på väg till Mona och Lotta. Hon hade en mörk, vinröd "hippie"-liknande blus och mörka långbyxor på sig. I övrigt sig lik. (Till utseendet i varje fall.) När jag upptäckte henne, hände något med mig. Jag blev "mjuk" och nervös, som om jag vore en snattare tagen på bar gärning. Jag undvek att se åt hennes håll och försökte koncentrera mig på något annat. Nisse anade tydligen vad som stod på ty han drog på munnen åt mig. Jag tror inte hon såg mig. Om jag skulle träffat henne och pratat med henne hade det varit färdigt igen. Det förstod jag och drog mig därför undan. När det ringde in skyndade jag mig in till klassrummet.    

HÄR VARE TÄNT, ropte ingen. Dock hade gnistan slagit eld. Och jag blev dyster. Och är än. Är det inte så att leksaken aldrig är så fin som innan man fått den? Kanske min fantasi spelat mig ett spratt och byggt ett luftslott. 

13 september

Förkyld. Feber fredag och lördag. Usch!

Jag snackade lite med herr Larsson idag. Han blir allt sämre. För ett tag sedan var han inne på sjukhus för att försöka få sin galla opererad, samt sina höftleder, för att få det lättare att gå. Han ville även att de skulle göra något åt kärlkrampen. De tittade på röntgenplåtarna och sa till honom: Ni är för gammal!

Nu är Pelle kär. Det är skönt. Jag ler. Frida är en rättfram flicka. Klok och rar. Jag förstod redan i våras att de skulle passa fint ihop.

”Hur är det med Frida nu?” frågade jag i morse.

”De’ e’ klart nu,” svarade han.

Det är livets poesi!

Jag bara famlar. 

15 september

Kom upp till Larsson vid halvsjutiden. Några småflickor hade redan tagit ut Ludde. Vi började prata lite. En kille som delade ut reklamlappar kom efter en stund.

”De där kan du stoppa i soptunnan,” sa Larsson. “Jag slänger alltid sånt skit.”

”Jaha,” sa killen, öppnade luckan och slängde två lappar.

Vi stod och resonerade en stund. Han sa att det ser ut som om det skulle hända någonting i Amerika nu. Det hade ju varit väldigt mycket protester mot slakten vid det där fängelset.

”Det ska bli spännande att se hur det går. Jag hoppas att det kommer att hända någonting där nu. Det måste ju öppna ögonen på många, det där.”

”Man vet aldrig. Det kan resultera i att de börjar resa sig. Jag hoppas verkligen det.”

Efter fem tio minuter ungefär började han få ont i benen, så vi gick in i köket och satte oss. Han berättade om sitt liv, en del saker som hänt under de sista åren, om sin nuvarande fru och om sin barndom. Även om politik, givetvis.

Han berättade om den första och sista gången han snattade. Det var några grabbar och hans syster som pallade äpplen en gång. Själv var han väl tretton år då. 1907 alltså, eftersom han är född 1894. Allt gick fint och de fick tag i rätt många äpplen som de gömde på ett ställe. Men så tog lillsyrran fram några äpplen som hon tog med sig hem. Fadern märkte att hon hade äpplen med sig och frågade var hon fått dem ifrån. Hon berättade allt för honom och vilka som hade varit med. Då var det klippt. Larsson fick så mycket stryk att han inte kunde sitta på ett par veckor. Fadern var en stor och stark karl, god för 136 kilo. Så han kunde slå!

”En annan gång slog han mig med en hammare och det kändes det.”

”Så var det en gång. Vi hade en sån där stor lapphund. Våra grannar hade ett par schäfrar. En var bara en ettårs valp. De brukade vara nere hos oss och leka. En gång var den där valpen hos oss och då fick far för sig att han skulle bussa lapphunden på den. ’Buss på’ sa han och den rusade ju på direkt. Valpen tjöt och skrek för den fick sig några ordentliga tjuvnyp.”

”Jag stod och såg det där och jag kunde inte låta bli att reagera. I vanliga fall skulle jag inte vågat sagt något, men nu kunde jag inte låta bli. Jag har alltid ömmat för djur ser du. Ser jag att någon bär sig dumt åt mot en hund på stan så kan jag inte låta bli att blanda mig i det. Även om jag inte borde det.”

”Du bar dig åt som en jäkla drulle. Det där skulle du inte ha gjort,” sa jag till far.

”Håll käften me're ungdjävel, annars får du stryk,” sa far.

”Då hände något inom mig. Det låste sig i skallen och jag visste inte vad jag gjorde. Jag flög på honom av all kraft och tog stryptag på honom. Han var ju en jätte och jag bara en liten grabb på sjutton år, men han måste ha blivit helt överrumplad, för jag fick omkull honom och jag släppte inte taget. (Larsson visar på sig själv hur han tog tag på fadern.) Han blev snart blå i ansiktet och jag skulle nog strypt honom om inte mor fått undan mig.”

”Då reste jag mig upp och sa att nu sticker jag och jag tänker aldrig någonsin mer sätta min fot i det här huset. Sen gick jag och kom heller aldrig tillbaka förrän till hans begravning. Jag gick till sjöss på nytt den gången. Jag var sjutton år då. De visste inte vart jag tagit vägen. Så småningom fick de ju veta det genom en flicka som jag höll ihop med. Vi skrev ju till varandra och genom henne fick de veta att jag åter var till sjöss. Mina systrar skrev sen till mig och sa att jag skulle komma hem och att far inte brydde sig om det där, men jag hade ju lovat att inte komma hem mer och det gjorde jag inte heller.”

”Far hade varit rallare som ung och det var nog därför han var så hård. Mor var ju blötare hon.” 

16 september 

I övrigt är allt skit.

Känner mig som ett urtuggat tuggummi.

som ljummet kaffe eller ljummen mjölk

som en gammal dagstidning

som en gitarr utan strängar

som ett regnväder

som en blöt tändsticka

som en sönderläst bok

som ett flottigt papper

som en överbliven

toffel.

 

19 september

Ska man tvinga sig att vara helt ärlig? Hur långt ska jag gå? Bör jag återge varje problem som gnager i min hjärna? I varje fall gör jag inte det. Jag skriver bara vad jag vågar skriva. Många saker som tynger och oroar mig skriver jag inte om. Så även med många saker som gläder mig. Ligger de för nära? Är jag rädd för mig själv? Eller riktigare: Är jag rädd för att andra ska skåda min person, mitt jag? 

JAG ÄR JAG, MEN VEM ÄR JAG? SITT JAG SKAPAR JAG, MEN AV VAD? 

"Det är inte människornas medvetande, som bestämmer deras vara, utan tvärtom deras samhälleliga vara, som bestämmer deras medvetande." (Marx)

"Medvetandet kan aldrig vara någonting annat än det medvetna varat, och människornas vara är deras verkliga livsprocess." (Marx och Engels)

"Medvetandet bestämmer inte livet, utan livet bestämmer medvetandet." (Marx och Engels)

"Vad vi behöver är en entusiastisk men lugn sinnesstämning och intensivt men välordnat arbete." (Mao, Citatboken s 201)

"Att vara medveten om sina egna misstag men ändå inte försöka rätta till dem, att ha en liberal inställning till sig själv. Detta är en elfte typ." (Mao, Citaten s 217)

"Det är inte svårt för en människa att göra en liten smula gott. Vad som är svårt är att göra goda gärningar hela livet igenom och aldrig göra något som är dåligt, att ständigt handla i de breda massornas, ungdomens och revolutionens intressen och att i decennier delta i en mödosam kamp. Detta är det svåraste av allt.” (Mao, Citaten s 219)

"Om vi har brister, är vi inte rädda för att få dem påtalade och kritiserade, ty vi tjänar folket. En var, det må vara vem som helst får påtala våra brister. Om de har rätt, kommer vi att rätta till dem."  (Mao, Citaten s 233)

Och nu jag själv: Varför citerar JFV Marx, Engels och Mao? 

20 september

Till fredag har vi 61 sidor samhällskunskap. Det blir skriftligt prov. Till i morgon bör jag räkna matte. I morgon kväll ska jag och några andra i studiegruppen gå på ett informationsmöte om det nya betygssystemet SÖ planerar att införa. På onsdag kväll är det propagandalags möte. Nisse går dit. Jag avstår. Torsdag kväll är det möte hos Jeppe. I söndags var jag på konferens med Röd Ungdom från kl. 10.30 till 17.00. Det tar på krafterna!      

Klockan halv sex kom jag hem från dramatiken. Gick upp på ateljén att börja plugga. Men snart fastnade jag över mina dikter. Så blev maten klar. Jag åt och återvände till ateljén. Så blev kaffet klart och jag gick ner till TV-rummet. Ja, TV-nytt förstås! Det verkar intressant i kväll. Och Nyhetstimmen. Sedan kommer Monthy Pythons Flygande Cirkus. Går icke att missa! Klockan 20.00 börjar en film om USA:s krigsförbrytelser mot Indokinas folk. Så blir klockan 20.40 innan jag ger TV:n på båten. Jag tar ut Ludde till halv tio, badar och tvättar håret, under det att Georg och pappa käbblar om bilen. Genom att hålla duschen över huvudet dränkte jag gastandet, men så kan man ju inte sitta i längden. Går upp, torkar mig, kammar håret, borstar tänderna och går upp på ateljén. Nu är klockan kvart över tio. Skriver detta till kvart i elva. Tänker gå och lägga mig för att sedan läsa samhällskunskap. (Optimist!) 

28 september

Djävla JFV! Du är ett kräk. Ett äckligt, avskyvärt, obetydligt, slemmigt, frånstötande kräk. Ett litet lismande kryp! Ett fegt eko. Jag är ett jäsämne. Vrider sig, kravlar, bökar, gräver och rotar till ingen nytta. Inget består. Allt flyter! Allt är skit. Jag är en obetydlig skit. Allt är obetydligt, utom för oss. (Garva INTE! käre läsare och vän. Det är icke roligt.)

Att skriva så är fegt. Mycket fegt! Det är att inte våga slå mitt i prick. Det är en skenmanöver! Ett döljande av vad jag verkligen kände. Vilket i sin tur är ointressant, utom för mig. Åt helvete, med detta skrivande! Vad jag vill skriva om, är något helt annat!

Jag vill skriva om att jag är livrädd att mista en vän. Jag vill skriva om nödvändigheten av öppenhet vänner emellan. Jag vill skriva om att jag är missnöjd med mig själv, att jag är livrädd för att bli som min mor eller far. Att jag söker en egen och enhetlig identitet. Att jag tänker att hellre tar jag livet av mig än att leva ett halvt liv. Att jag skyr halvheter som pesten. Att jag fruktar att anpassa mig. Att jag vill anpassa mig till naturen och medmänniskorna, men aldrig till orättvisor och orättvisa system. Jag vill skriva om att jag känner behov av kontakt. Att jag måste älska en flicka. Att jag måste få luta mitt trötta huvud mot en flickas axel eller barm. Att jag vill krama och omkramas. Att jag vill ge och få värme. Att jag vill bort från all falskhet. Att jag är livrädd för att förlora förståndet. Att jag vill gråta mot en flickas sköte. Att jag vill vara människa, att jag söker harmoni. Att jag tänker alldeles för mycket på mig själv. Att jag vill sluta skriva om JFV. Om mig. Om att jag inte kan. Om att jag skriver: "att jag inte kan". Om att jag är livrädd för att bli schizofren. (Kanske jag är det?? Nej!! JAG ÄR JFV. JAG ÄR BARA JAG. MEN jag är inte färdigformad, färdigstöpt. Jag är pubertet.) Jag slåss för att bli fri. Detta kan aldrig få något resultat om jag inte a samtidigt slåss mot vårt orättvisa utsugningssamhälle. (AHA! Där min egoism!!!)

ÄR DET SÅ?? ÄR jag en egoist? En småborgare. En opportunist. 

2 oktober, lördag

Hej! Nu har det hänt. Jag är fri. Jag är kär. Det gamla slås omkull av det nya. Det började som en bäck och verkar nu bli en flod. "Old man river" två gånger från fonden.

Hipp, hipp! Ned med kungen!

Hur det går? Lugn, lugn. Vi får snart se. Jag är optimist.  

4 oktober

Så har jag ljugit igen. Min kärlek till Emma skulle alltså ha överflyglats av en spirande kärlek till Agneta. Det hade inte varit omöjligt att så skulle blivit fallet. Emma var en omöjlighet för mig, tänkte jag. Vi var två kometer vars banor korsats, men sedan fortsatte i oändlighet åt var sitt håll. Det var bara att konstatera fakta. Visst slog mitt hjärta häftigare vid varje association till Emma, men att framhärda i min kärlek vore att resa sig mot naturlagarna. Som jag är materialist, försökte jag i stället lägga om flodens lopp. Agneta tyckte jag ju om (jag tycker fortfarande om henne, givetvis!) och därför tänkte jag att även om jag inte var kär i henne så skulle jag säkert kunna bli det småningom. Kärleken kommer ju inte som en blixt, utan den växer fram steg för steg. Sålunda gick vi ut och käkade pizza och drack vin den 25.9. Pelle och Frida. Jag och Agneta. Vi konverserade och hade trevligt. (Skärpning! "Konversera och ha trevligt", detta är för helvete inte något riksdagsprotokoll.) Från början hade vi planerat att se Brechts Den goda människan i Szechuan som går på Stadsteatern, men den var slutsåld, så det blev pizza i stället. Jag måste erkänna att jag började tycka mer och mer om henne. Jag kanske till och med var på väg att bli kär i henne. (Vad nu kärlek kan vara för något?) Samtidigt frågade jag mig själv: Är det verkligen rätt att söka skapa kärlek på ett sådant sätt? Är det inte oärligt mot henne? Och mot mig själv? Det var det nog också. Vad som blev katalysatorn var troligen Pelles och Fridas romans. Den visade mig på nära håll hur underbart det kan vara att älska och älskas. Min egen ensamhet blev så uppenbar och smärtsam när jag såg hur fint Pelle och Frida hade det. Jag blev nästan desperat. Som Frida och Agneta är kamrater var det naturligt att vi träffades. Var hon inte älskvärd? Jovisst. Hon hängde inte ihop med någon kille heller, så varför inte försöka? Praktiken är ju vägen till kunskap. Om du har en idé och vill veta om den är sann eller falsk, så pröva den. Omsätt den i praktiken! Alltså ringde jag upp Agneta i fredags kväll och frågade om hon ville följa med mig på ett party på lördag. Reaktionen voro positiv. Vi pratade i någon timma varefter jag fortsatte att kopiera bilder till klockan tre på lördag morgon. Vid halv tre-tiden lördag eftermiddag kom hon upp för att se på mina nya foton och hämta en kopia på 30x40 cm som jag gav henne. Agneta stannade väl till sex, halv sju ungefär innan hon gick hem att byta om för att återkomma snarast. Innan dess hade mor som tagit för givet att det var "min" nya flicka bjudit henne på middag. Hon tackade nej, som hon ändå måste hem och byta om. (Är det någon mer än jag som finner skildringen urtråkig??)

Välan. Vi gick på partyt som var ett fiasko. Redan vid ankomsten möttes vi av bråk, skrik och tårar! Ett sex-pack kraschade mot dörren. Två asfulla grabbar halvt snubblade, halvt flög ut genom dörren, tätt följda av en brud och en grabb som avtågade. Hon konstaterade upprört att "det är ju för jävligt. Här kan man ju inte stanna kvar. Fy fan alltså va äckligt!"

I hallen grät "Sillen" och någon brud till. Jag räddade tre av stubbarna i sexpacket, vilka Georg smidigt adderade till vårt minimala dryckjom. Där flöt avsevärda mängder öl i hallen. Skor, kläder och dylikt passade på tillfället att taga ett bad i härligheten. Väl inkomna i köket möttes vi av Carl, Mikael, Klasse och några till. En i mitt tycke väl överförfriskad yngling hälsade Agneta ungefär som så: "Hej din jävla tölp! Är det du som kommer så då går jag." Efter en kvart sov han på soffan, utslagen som en vissen tulpan. Därmed sysselsatte han sig till ungefär kvart i ett, då han vred på sig och tycktes hava ont i magen. Konstigt ändå! Övliga detaljer hänskjutas åt kommande utredningsarbete. Vi pläga vänta på utgrävningarnas resultat. Enligt preliminär rapport hade sprit för ca 200 kr försvunnit ur faderns barskåp. Blott vinden ger svar. Vad Agneta och mig beträffar voro vi som syskon. Hon var vänlig men restriktiv. Förmodligen avsåg (och avser) hon enbart vara vän med mig. "Jag är inte någons flicka. Jag älskar ingen", sa hon till den galne "clownen" Zeppo som ihärdigt och en smula burdust sökte förföra henne under det att jag bekymrades på hennes andra sida. Situationen förvärrades något genom att Carl, ljudligt menande kommenterade Agnetas och mitt inträdande i köket med orden:

”Snyggt jobbat Videmark! De' e' bra.”

Per uppmanade mig emellanåt enträget att "gå på" och Georg talade om "min" brud utan att närmare stå i kontakt med den krassa verkligheten. Zeppo förklarade från Agnetas andra sida, under det att han kramade om henne och tog sig friheten att pussa henne att vi var förlovade. Jag korrigerade honom och sa att vi varit gifta i ett tiotal år. Agneta protesterade och klargjorde att något äktenskapligt band eller dylikt förhållande icke existerade.     

Sålunda sov jag dystert väl hemkommen vid tretiden. 

Och så hände det igen, men nu definitivt. En orkan svepte förbi och slog eld i den pyrande prärien. Emma sades det att den hette. Hon svepte in genom glasdörren och virvlade runt i en kram med Mona som rusat henne till mötes. "Emma!!" ropade Mona som om de inte setts på ett halv-sekel. Jag kommer inte ihåg min omedelbara reaktion, men det första jag tänkte var: Vad hon är vacker! Så underbart skön!! Så solbränd och frisk. Eftersom hon förutom sig egen ljuvliga naturliga skönhet, dessutom var klädd i en underbar gräsgrön mockajacka och sköna tajta långbrallor, blev jag helt betagen.

”Johan, jag skulle ha skickat ett kort, men jag glömde ta med din adress.”

Så sa hon visserligen när hon kom hem från England också, men hon såg ut som hon talade sanning. Blåögd som man gärna blir gentemot den man älskar tror jag henne inte om att ljuga. Inte mot en vän!

Hela jag var strax övertänd, från topp till tå. "Där är min kärlek," kände jag. Emma och Mona gick bort till ett ledigt bord att prata. Jag insåg under resten av lunchrasten att JFV är ohjälpligt kär i Emma.

Klockan framflyttade sina positioner därhän att vi (Martin, Pelle och jag) funno oss besegrade och reträtterade till en predestinerat trist svensklektion. Därpå följde "Tjalle Tvärvig," vår alldeles utmärkta historielärare. Min koncentration voro dock under ingen av lektionerna sysselsatt med det profana skolarbetet, utan pondererade den ljuva vind som dragit förbi. Sedan skulle vi ha dramatik, men då slog jag hål på båten! Min själ var icke alls inriktad på dramatik, utan kreverade i känslornas eruption, katalyserad av Emma. Kan katalysatorn omvandlas till en reagens?

Nisse och jag gick till Konditori Väster för att fika. Och där satt Emma och Mona! Vi tog in te och kaffe och jag konstaterade till min glädje att Nisse bänkat sig vid deras bord. Vi satt och pratade i ett par timmar. Emma bjöd laget runt på stora, goda wienerbröd. Underbara Emma! Så köpte hon snask och bjöd friskt. Vid tretiden gick hon, Mona och Louise hem till henne. Klockan blev väl kvart över fyra innan jag gick hem, med magont av snasket, halsont av snacket och huvudvärk av trötthet.

I korthet alltså: Vad har JFV gjort?

Han har trasslat till det för sig. Ganska så ordentligt till och med. Och eftersom Emma och Agneta förefaller att vara bästa vänner är situationen ytterst komplicerad och fodrar nästan en fackman, vilket jag ICKE är. Vad böra JFV gör således? Han bör vara ärlig, följa sanningen och språka ut om sina känslor utan att frukta nobben. 

Lördag 9 oktober

Egentligen hade jag tänkt sluta skriva på den här "dag- respektive nattboksromanen" eftersom den blir så jävla egocentrisk.

Dammen brast alltså. Den damm med vilken jag försökte fånga upp och avleda kärlekens flod. Nu älskar jag mer än någonsin och älskas kanske mindre än någonsin. Efter tjugo minuters inre kamp ringde jag henne. Vi pratade i en halvtimme till klockan kvart i sju, då hon måste sluta eftersom hon skulle träffa en kompis.

”Jag måste sluta nu, men det var kul att du ringde. Vi ses väl i plugget.”

Med blandade känslor gick jag ner för att se på TV-nytt och dricka kaffe.

Inte ett ljud om demonstrationen. Om de velat skulle de hunnit få in ett reportage. Vi var ju 6 000 som slöt upp i avslutandet av Vietnamveckan. Nyhetstimmen fick stå över. Jag gick upp och la mig i den vinröda soffan att fundera. Om vad? Vad tror du? Halv nio tog jag ut Shahzad. Vad det är skönt att komma ut! Det var stjärnklart sånär på några moln som ännu inte vikit undan. Luften var klar och kändes ren och frisk. Från några fönster ljöd partys och smärre tillställningar. I övrigt allt lugnt.

Jag gick ner mot Smedsbadet till, slog en lov runt träsket och återvände sedan hem. Halv tio gick jag hit upp. Ur bokhyllan tog jag Zolas Ett blad ur kärlekens bok, bläddrade i den och ställde tillbaka den. I Jack Londons Kärlekens väsen hittade jag ett fint citat av William Wordsworth:

 

"En diktare, om än en blid natur,

har liksom älskaren sin tid av oro,

då han är varken sjuk, ej heller frisk,

fast allt hans onda endast kommer ifrån

hans egna tankar som han ej kan styra."

 

Och han öppnar Kärleken till livet med en dikt av Hamlin Garland:

 

"Så mycket står likväl kvar,

att de levat och sett rätt mycket att världen.

Den vinsten man alltid har,

fastän guldet som vanns på gått förlorat på färden."

Även jag ska ut i världen. Ta mig fan, det ska jag! 

16 oktober

 

Så känns omöjligheten omöjligare

Och jag själv allt löjligare

 

22 oktober

Kärleken är slut. Det tycks mig så. Det känns trots allt konstigt. På sätt och vis som en befrielse. Att inte älska. Förälskelsen är slut. Ingenting har egentligen förändrats. Bara det att helt plötsligt blev det vindstilla. Var det helt plötsligt förresten?

Kampen mot det nya betygsystemet fortsätter. Elevrådet arrangerade en studiedag om målrelaterade betyg och vi fick använda skolas högtalarsystem för att organisera arbetet. Hittills har vi fått in över 500 namn på våra listor som kräver förlängd remisstid och förbättrad information. Vi går in för att bygga upp en enhetsfront mot de nya betygen.

Jag har feber och börjar få ont i halsen. De älskar mig i varje fall. Bacillerna! 

24 oktober

Jag har suttit och läst svensk litteraturhistoria i ett par timmar. Ur högtalarna bultar den sorgsne Nell Young. Dessförinnan dunkade Larry Coryell fram den huvudvärk som tycks kommit för att stanna.

Den svenska litteraturen ligger och väntar. Allt väsentligt måste jag gå igenom. Kritiskt granska för att ta vara på det goda och förkasta det dåliga. Likadant förhåller det sig med världslitteraturen. Och överhuvudtaget all mänsklig kunskap som samlats. 

”Det finns ingen kungsväg till kunskapen, och endast den, som inte skyr mödan att klättra uppför dess branta stigar, har utsikt att nå dess ljusa höjder.”

Så avslutar Ivan Bohman sitt förord som översättare av Kapitalets första band med ett citat av Karl Marx. Kapitalet ”är säkert den mest fruktansvärda projektil, som någonsin avlossats mot borgarnas huvud” skrev Marx själv 1867. Det var i april 1969 jag köpte den första delen av Kapitalet. Samma sommar började jag läsa den, men slutade på sid 55. Varför minns jag inte. Kanske var jag inte mogen då. Jag var ju bara femton. I dag slår jag åter upp boken. Den är en utmaning, som jag nu antar. 

25 oktober

Att det ska behöva bli ett sånt jävla liv för att jag vill ta hem Nisse och fyra flickor på ett studiemöte om de nya betygen.

”Vi vill inte ha några politiska möten hemma! Det här ska inte vara någon propagandacentral!”

Och så grävs det fram.

”Du måste tänka på pappas och min utsatta ställning. Du är ökänd i Västerberg. Vi är kända som kommunistfamiljen. Du skrämmer bort pappas kunder. Politiken får du hålla utanför familjen. Du tränger ut pappa från ateljén. Han kan aldrig arbeta där utan att bli störd.”

Ett efter ett grävs de fram och dammas av. Hycklande, fega och småborgerliga argument. Samtidigt som det är fegt är det en följd av deras levnadsbetingelser. Småbourgeoisie som drabbas av krisens verkningar. Den hotas och klamrar sig paniskt fast vid vad som är. Den vill sticka huvudet i sanden likt strutsen i stället för att ta ställning.

Jag måste flytta hemifrån inom ett par år högst. 

26 oktober

Vaknade med halsont och snuva. Hörde på nyheterna. Äntligen! Kina återfår sin plats i FN och Taiwan slängs ut, allt enligt Albaniens segrande resolution. Folkets Kina i FN! 

Pappa sa senare att mamma har mens och att det är därför hon är besvärlig nu. Jag såg att han har dåligt samvete och svarade inte eftersom jag fortfarande var arg sen igår.

”Det måste gå att diskutera vettigt om din framtid någon gång,” sa han.

Aha! Där var tydligen pudelns kärna! Vi diskuterade min framtid i går. Mamma kämpar för att jag ska gå på universitet efter gymnasiet. Hon hade tydligen gett upp läkardrömmen och vill nu att jag ska läsa statskunskap i stället.

”Jag vill inte gå i ledband som någon jävla jycke,” sa jag. “Och jag tänker inte söka in på universitet. Jag ska ta ett jobb så att jag får ihop pengar till att resa i några år.”

”Det finns inga jobb att få. Du får inga jobb med din utbildning,” triumferade morsan.

”Då tar jag väl jobb i industrin då!”

Om detta hade de tydligen diskuterat under natten och det förstod jag av pappas prat att det var vad de fruktade mest. Jag gav svar på tal. Deras angrepp var "tarvligt, smutsigt, hycklande, vidrigt, slemmigt, jävligt, rasistiskt" osv. osv. ("Rasistiskt" eftersom morsan sa att jag skulle vara "styrd" av min finske vän Timo, som för övrigt varit i Finland i tio månader för att göra lumpen. Vem skulle ha "styrt" mig under mellantiden? Hon är sannerligen skicklig i att konstruera "bumerang"-argument.)

Tillåt mig citera ett stycke ur Kapitalet: 

”En människa är till exempel konung, endast emedan andra människor förhåller sig som undersåtar till honom. Omvänt tror de sig vara undersåtar, emedan han är konung." (sidan 50, fotnot 21.)

Mamma reträtterar. Jag blir sjuk. Studiemöte. SÖ förlänger remisstiden till 1 juni. Vi fick 646 namn på vår skola. 

1 november

Första trista, gråa, tomma, kalla november år sjuttioett. Den 21:a blir jag aderton år. 

Du vill inte dö, förbannade kärlek. Jag trodde att du krossats, men du hänger kvar likt en blodigel. När du fått stryk på ett håll, ser du dig om efter ett nytt "byte." Först Emma, sedan Agneta, återigen Emma och nu tror du jag släpper lös dig på Mona. Åh, nej. Det är mot min vilja och mot den står du dig slätt, såvitt (hemska tanke!) du inte blir min vilja. Älskar så förbannat, men vet inte vad. Du är chanslös Amore! För dig finns intet hopp. Döden dö!

Grubblaren inom mig har funnit sig väl till rätta och frodas. Även han måste dö! Snarast! 

2 november

Aldrig har en höst för mig varit så vacker som denna. Jag har följt den medvetet för första gången. Inte bara hösten förresten. Hela detta år, det sjuttonde, från det vi började filma, har jag blivit mycket mer medveten om naturen. Våren, den storslagna nordiska våren med sina stora förväntningar. Sommaren, den ljumma som närde dem och hösten, som krossade dem. Dialektiken i naturen, livets övergång till död, allt visas med den största skönhet. Löven på träden bleknar, blir ljusgröna och gula. Kvar står snart bara skeletten. Ännu finns löven kvar på en del ekar. Röda, livströtta blad. Marken fångar upp dem och börjar återskapandet av nytt liv. Ur livet död och liv ur döden. Mälaren blir kallt blå och solen slänger allt tidigare på eftermiddagen sina bländande reflexer i dess förorenade vatten. Konservburkar glimmar i diket. Kråkor, skator, en koltrast, några fiskmåsar och fyra lusiga duvor mitt uppe i en dödsdans med industrins efterlämnade handlingar. Förväntningarna ja. Dem ska vintern begrava.

Fan också! Jag skulle ha läst i Kapitalet och några läxor i kväll. 

3 november

Sol, höst, klarblå himmel, skarpa kontraster och multnande löv. Pelle, Frida, jag med Shahzad gick ut och ner till Ekbacken. Det blåste hårt och stötigt, men ljumt.

Vid vattnet. Pelle och Frida skojar i ett träd. Det är vackert. För vackert. Som hämtat ur någon drömutopi. Allt var vackert. (Sånär som på mjölkpaketet bland löven, tegelstenen som låg och flöt, bilmattan på botten vid stranden, plastpåsen som guppade och ölburken.)

Utvecklingen i världen är verkligen bra. Överallt reser sig de förtryckta mot förtryckarna. Förtryckta nationer mot förtryckande, förtryckta klasser mot utsugare och plundrare. Kinas diplomatiska offensiv ger nya och strålande resultat. USA-imperialismen får bita i gräset allt oftare, varför vi snart kan börja tala om "pappersmullvaden' i stället för "papperstigern". Upproret blir alldagligt i världen.

Det kommer att bli en hård uppgörelse när världskrisen (denna eller nästa som beräknas komma 1974) slår ut i full blom. Födslovåndorna kommer att bli stora. Över hela jorden ska det ruttna, förfallna och onda samhällssystemet krossas.

Jag har intellektuellt och politiskt självförtroende. Med det personliga är det illa. Jävligt illa för närvarande!

Jag är trött på JFV! 

5 november

Ont i huvudet. Bjöd mig själv på Myrdals Skriftställning 3. 

6 november, lördag

Yrsnö. Svinkallt. Tog ut Shahzad och Ludde. Frös. Svårt att se när de kalla snöslaskflingorna kom framifrån. Blåste ordentligt.

Hållit på med gitarren hela dagen. Först och främst borde jag ha läst trafikkunskap, men nej, det var för trist och ointressant. Jag somnade i natt efter att ha läst Myrdal. Morgonen fördrev jag med Myrdalläsning. Slog bara upp boken för att titta i den när jag intagit frukost. Fastnade som man brukar när JM kommer över en. Att läsa JM är som en rejäl tvagning, fast själsligen. Man känner sig ren och frisk när man lägger ifrån sig boken. Redo att kämpa för klassen. JM skriver väsentliga artiklar. Viktiga och nödvändiga. Han förser folket med skarpa vapen. År efter år fortsätter han leverera de mest fruktansvärda projektiler mot storkapitalets huvud, dess eftersägare och skönmålare oavsett färg på kappan. I viss mening är han klassens ledare i Sverige. Ännu har ingen kunnat slå honom på fingrarna ovederlagd. Hans svar kommer och det dräper oftast vid första stöten.

Varför skriva vad man tänker? Varför inte göra det?? 

"Om och av Brecht" i Stenstads stadsbibliotek i dag. Men det var inte vår Brecht. Inte den som skrev Kommunismens lov, Modern, Kommunens dagar och Lovsång till partiet. Inte revolutionären. Det var den motsägelsefulle och allmänmänskliga människokärlekspoeten, vars hjärta var så stort att han var tvungen att ha en rad "kärleksvänner" förutom sin hushållande hustru. Men hans hjärta var stort nog att uppskatta även henne och han skrev ju en rad "små, korta och fina" dikter till henne där han "uppskattade vad hon gjorde för honom." 

Borde räkna matte i dag. Gör icke det. Borde läsa trafikkunskap idag, eftersom jag inte gjorde det igår. Borde också läsa en massa annat också. Dock läst Myrdal och Kapitalet idag.

Svenskuppsats i morgon. Motbjudande. Tråkigt. Svenskundervisningen är inte till för att lära folket uttrycka sig i skrift, utan snarare att dämma upp och avleda eventuell skrivlust.

Skolan ja. 

"Varje by skulle hålla ett straffrum, där barnen skulle under sex år hållas instängda och varje dag under halv svält och med pisk av käpp vänja sig vid slaveri, och genom att år ut år in höra helvetesläran och en ny moral, som Lasse och Uffka uppfunnit, småningom få innötta i sig den vördnad och lydnad de icke av naturen voro skyldiga sina herrar. Metoden var i hög grad samvetslös, men den hade samma verkan som en kastrering." (Strindberg, Svenska öden och äventyr I, s 255 Aldus 1969, 2:a uppl.)

Omständigheterna och uttrycket har förändrats sedan början av 1880-talet, med vad det uttrycker detsamma. Grunden, kapitalismen, är densamma. Den har utvecklats, reformerats och blivit monopolkapitalism. Därmed har skolväsendet följt med i utvecklingen. Nu tar det minst dubbelt så lång tid att "vänja sig vid slaveri".

"Kastreringen" är mera exakt och förfinad.        

Den känns knappt. "Pisk av käpp" har blivit relativa betyg. Eleverna är ju så stora och starka att det vore en fysisk omöjlighet att driva dem med direkt våld. 

"När verket var färdigt, visade det sig också, att ändamålet var vunnet. Barnen inlåstes tidigt om morgonen, och det första de lärde sig var att tiga. Det var det viktigaste av allt, ty nu behövde icke överklassen, som den kallade sig, emedan 'Gud' satt den över underklassen, frukta kritik från underklassen. Det andra var att lyda: det vill säga att göra andras vilja och icke ha någon egen."  (Strindberg, a.a. s 256)

"De, som ljögo bäst och voro mest falska, kallades snälla barn och fingo pepparkakor och honungskakor; de som talade sanning och voro ärliga fingo pisk och blevo utan mat. Därmed var grunden lagd till uppfostran." (Strindberg, a.a. s 256)

 

13 november

Kallt ute och kallt inne. Trött och trist. Resignation. 

16 november

Mönstrade.

Allt är så jävla tungt. Min kropp väger bly och mitt huvud vill helst dingla mot bröstet. Gråkall själ, tunga ögonlock och kinder. Koncentrationsförmågan noll. Tomrummet vidgar sig. Kroppen vill bara ligga och vila. Ögonen värker av överansträngning. Känslorna blandas. Själen mulnar. 

17 november

Gick och hoppades på något som aldrig blev.

Hoppet är nu borta och det är bra, för det var löst. Ingenting är som det ska och det politiska arbetet går på lösa boliner vilket delvis är mitt fel. Jag anstränger mig inte för att greppa och leda arbetet.

18 år på söndag. 18 för mycket. Nej, inte 18 för mycket, men 17 plus hybris.

Videmark är "lyhörd för omgivningen" enligt psykologen vid mönstringen. Och jag gav honom rätt. Han var trevlig och vi kunde tala med ett visst förtroende. Dock lät jag honom inte veta mer än jag fann lämpligt. Lita på honom vore dumt och blåögt. Han var ju trots allt anställd av den kapitalistiska militärapparaten. Alla mina ljus, utom ett, har brunnit ner.

Med plastlinjalen skär jag av halsen. På låtsas. Men inte skoj. 

21 november, 17.00

Mitt sista dygn som 17 år och min första dag som 18 avvek inte från traditionen. Blandade känslor som vanligt, men nu koncentrerade och starkare än förut. Allt gick naturligtvis åt helvete utom en del ljusa ljuspunkter. På dem kan jag leva vidare.

Pelle och Frida kom upp vid åttasnåret. Jag följde med dem ut och tog med Shahzad. På hemvägen diskuterade vi om revolutionärt arbete i förhållande till medborgerligt. Jag drev på provocerande och smått aggressivt. Snackade på ett sekteristiskt sätt. Självgod. Avskyvärt. 

23 november

Lyssnar på den känslofulle Elton. Tänker på lördagen som var. På mina sköna polare. Presenten jag fick. Pelle, Frida, Madde och Klasse överlämnade en stor kartong som de dekorerat med montage från tidningar och foton av mig i olika situationer. "Den här kan du bedöva när du revolutionen ska öva" stod det med urklippta tidningsbokstäver. Det var en knallpulverpistol. Inte mycket till present, men jag fann mig snabbt, klev upp på vardagsrumsbordet och höll ett tal skjutande och hojtande. Kramar och omfamningar. Alla vänliga vänner.

Och så det dåliga. Tråkiga. De oinbjudna. Polares polare. Festarna. En som skar sig i handen och bröt sönder mitt vinkrus när han skulle sätta sig. Och mamma som kutade omkring och såg chockad ut i röran. Planen var att hon skulle tillbringa kvällen hos grannfrun, men det blev omöjligt med allt oväsen. Hon grät och klamrade sig förtvivlat fast vid mig. Trösten i hennes blick när jag omfamnade henne för att lugna ner henne.

Klockan halv sju kom de första. Vid sjutiden kom de flesta. Efter någon timma var de flesta fulla. De raglade omkring, krockade med mor och sluddrade. Spydde. I toalettstolen, handfatet, sopnedkastet, i en karaff och utomhus. Vinet man spillde.

Mängden människor. I alla rum var det fullt. I hallen satt det folk som inte fick plats och utanför dörren stod några till. Sammanlagt var det nog 80 personer hemma under skivans gång. Och i min föräldrars sovrum hittade jag två grabbar från skolan som rotade igenom en byrå i jakt på pengar!

Tänker på hur förtvivlad jag var. Sprang omkring och försökte köra i väg så många som möjligt. Bad folk "dra åt helvete", "försvinna". Själv hade jag druckit en och en halv flaska vin varför jag bara genom stor koncentration kunde samla mig någorlunda. Framåt halv elva hade jag kört ut tillräckligt många och läget började ordna sig. Då var det mest mina och Georgs vänner kvar.

Frida, Agneta, Madde och Monika (om jag inte minns fel) hjälpte till att fixa te och mackor. All heder åt dem. Utan deras hjälp och stöd hade jag kanske klappat ihop. Det var så skönt, så tryggt att veta att trevliga och hjälpsamma flickor hjälpte till. De lugnade mamma genom sin närvaro. Efter att den värsta stormen lagt sig blev det rätt schysst. Vi satt och snackade och hade det mysigt till halv tre då de flesta gick.

Lotta försökte förresten fånga mig under kvällen, men jag drog mig undan. Svårt att precisera varför. Det är väl inget större fel på henne, men hon verkar så hungrig när hon ser på mig.

Och så var det en sak jag fick höra av Agneta. Emma haft en skiva hemma hos sig förra lördagen. 

24 november

Jag måste pejla in mig själv. Att bli klar över sig själv. Det är svårt att få en uppfattning om sig själv inifrån. Man kan spegla sig. Fysiskt i en spegel. Acceptera sin kropp. För att gripa min själ – måste jag även då distansera mig relativt mig själv? Få bort min själ ur hjärnan och ner på ett papper i form av neutrala, sterila bokstäver. Försöka se på sig själv på avstånd. Mer kritiskt och utifrån nya förutsättningar. Se vad som är dåligt och vad som är bra. Ändra det dåliga och utveckla det bra. Kort sagt, att utifrån JFV skapa Johan Fredrik Videmark. En socialist. Och givetvis även för att eventuellt förmedla erfarenheter till andras hjälp. Att skildra sin samtid genom sig själv. "Ett hörn av verkligheten sett genom ett konstnärstemperament" skrev Zola. 

25 november

En sak jag skäms över. Detta att inte kunna döda en känsla som är irrationell. Att fortfarande gå och mola. Att varken eller. Plågan av sig själv. Hoppa på hoppet att det må dö! 

Förmår inte läsa något. Sista boken jag läst är fortfarande Skriftställning 3. 

29 november

Återigen svävar hon för mig som en hägring. Skön, luftig och ogripbar. Från fjärran närmar sig mörka moln. Mitt bland de anhopande molnen flyger en svala som vore den buren av en solstråle. Kan inte låta bli att tänka på henne. Hennes sätt att prata, hennes bröst, hennes fina och oroliga händer. Ögonen som förvandlar mitt förstånd till en flyktig gas. Vissheten att även dessa känslor måste krossas. Ju fortare desto bättre. Förtvivlan över insikten därom. Matte-provet på onsdag. Trafikkunskapsprovet på torsdag. Svenskprovet nästa tisdag. Historieprovet nästa onsdag. Plus det revolutionära arbetet. 

Fick tillbaka förra historieprovet idag. Gick inte bra. Skrev en fyra när jag kunde skrivit en femma om jag inte slarvat.

Läser inget. (Förutom ett par sidor Fogelström när jag kom hem söndag morgon klockan tre.) Jag ligger i sängen. Släckt i rummet. Skivan har spelat klart och pickupen står och hoppar längst in. Där nere bråkar och skriker de. En dörr smälls igen med ett dån. Per, Georg och mamma. Alla gormar. Jag har ont i magen och är trött. Gick och letade efter Restenil innan maten. Tänkte ta ett par tabletter för att bli i stånd att plugga matte, men hittade inga. Radion dunkar ut smäcklåtar, men jag måste ha den på för att avskärma bråket. Skivorna blir man så sentimental av. Radion blir jag åtminstone förbannad på. Ont i ögonen, ryggen, högra axeln och hjärtat. (Ej fysiskt!)

Varit ute med Ludde. Kallt och blåsigt. Medan jag gick kom jag på mig själv med att hoppas att den magvärk jag kände var magsår. För att få en fysisk orsak som skulle tvinga mig ta det lugnt. Att få glömma allt och bara vila, läsa, lyssna på musik och må gott. Sedan skulle jag kunna jobba tiodubbelt mot nu (till nästa kris). Räknade matte i en timma. Sen Ludde och nu orkar jag inte. Blev bara osäker av att räkna. Körde fast. Bättre att skolka efter lunch i morgon. 

30 november 

Ögonen

de kalla.

 

1 december

När vi kommit in efter att ha tagit ut Shahzad och åter skulle sätta i gång med pluggandet sa Pelle:

”Egentligen behöver vi ju inte plugga i dag. Man kan ju jolla i morgon.”

Sagt och gjort. Vi sket i matten och jag fixade te.

I morse möttes vi i Stenstad och gick till posten där jag tog ut hundra kronor. Köpte tjugo rullar tri-x för 98 kronor (prutade från 119 kr) och fikade på Tempobaren. Stack in till Tensta, som vi fotograferade. Gick hem till Pelle, fikade, lyssnade på Carls bluesplattor, hämtade ljudbandet till vår film och tog bussen till Stenstad och tricken till Västerberg. Hos mig drack vi te, pratade och lyssnade på filmljudet i Carlssonlådorna. Klockan fem ungefär måste han sticka hem. Jag satte på potatisen, kopplade Shahzad och följde honom till tricken. I morgon ska vi dra in till stan för att kolla vad en resa till Vladivostok kostar med transsibiriska järnvägen. 

Läste om några kapitel ur Giftas I. Jävligt bra! Om jag ändå kunde få mitt hjärta begripa vad min hjärna tvingats inse. Men icke! Det bara stormar på. Huvudet ska blodigt stångas i väggen.

Vad jag älskar! Det finns några flickor jag attraheras av, Mona och Agneta, Malou och Nadja. Men ingen som Emma.

Varför?     

Kanske bara därför att jag älskat henne i snart sex månader utan svar.

Kanske därför att ingen kan bredda henne.

Kanske för att hon är omöjlig.

Ringde henne efter middagen. Ville veta Monas telefonnummer (som jag visserligen hade i skolkatalogen, men, men!!) Pratade väl en halvtimma om lite av varje innan vi blev avbrutna av Georg som sa att han måste ringa en kille omedelbart för att fråga om han skulle med på dansskolan. Emma och jag var just uppe i ett intressant samtal och hade lika mycket kvar att prata om, men det gick ju inte att fortsätta. 

”Det var min brorsa som sa att han måste ringa ett viktigt samtal nu på studsen,” sa jag.

”Okej. Men hälsa Georg och Per och så där och allihop så där och sen hörs eller syns vi i plugget, men vänta ett tag, jag jobbar i nästa vecka och i morgon också, men vi kan väl höras av någon gång! Hej!” 

”Hej då! Okej.”  

Senare ringde jag Mona för att be henne lämna några böcker hon lånat av mig. Vi pratade om plugget, om skrivningar och prov, hets och stress, specialarbeten och jag berättade om vårt matteprov, att vi jollat och även om vår stora rese-idé. Hon är härlig att prata med. God och snäll rakt igenom. Känslig och ärlig. Hon berättade om sin förestående resa till Brasilien där hon skulle träffa sin syster. Hennes far jobbar ju på SAS, så hon får åka för 150 kronor. (Etthundrafemtio, hur fantastiskt det än låter.)

”Jag lovar att ta med mig böckerna i morgon då. Vi ses!”

Två sköna samtal med två sköna flickor. Det känns fint för ens hjärta. 

Jag drömmer som fan nuförtiden förresten. Om allt möjligt. Politiska, personliga, och naturligtvis även sensuella (törs jag inte skriva erotiska??!!) drömmar och jag minns dem ofta när jag vaknar. En gång drömde jag att jag börjat måla i olja på allvar och att pappa stod bredvid och gav kritiska kommentarer och råd. Stora målningar med mycket färg och duken var spänd horisontellt över pappas arbetsbord. Vi hade arbetsrockar på oss. Drömde också att jag fick jobb som journalist i lumpen. 

2 december

Så gick torsdagen. Ledig och skön. Pelle kom upp vid tiosnåret. Sedan in till staden. Vi gick av vid Fridhemsplan, tog buss 41 nerför Fleminggatan och med fötterna till bokhandeln Oktober. Dimitrov på svenska! Äntligen! Enhetens och folkfrontens problem nyutgiven av Arbetarkultur. Jag köpte en bunt m-l tidningar och det senaste numret av Peking Review. Sen benledes till Hötorgscity. Pelle letade efter ett par billiga och bra brallor utan succé.

Så var det DEN STORA GREJEN! Ut i världen!!! Vi besökte Intourist (Sovjets turistbyrå) för att fråga om den transsibiriska järnvägen. 450 kronor från Moskva till Chabarovsk (enkel biljett) plus mat 25 kronor om dan för tre måltider. Vi ska försöka ordna en rutt från Moskva till Irkutsk vid Bajkalsjön och därifrån till Ulan-Bator i Folkrepubliken Mongoliet och sedan vidare till Peking. Till sommaren 73 ska vi försöka få ihop 2 500 riksdaler per skaft. Vi ska skriva, fotografera, teckna och kanske måla under resan för att senare göra en bok. Genom att kontakta några tidningar och binda upp oss för ett par reportage kanske vi kan få ekonomiskt stöd. 

Pelle ska söka in på Konstfack i höst och kanske även jag om jag inte söker in till Journalisthögskolan (eller kanske dokumentärfilm- eller fotoskolan).

Jag fick av Nisse veta att endast nio av tjugo elever var närvarande på matteprovet. Det kokar visst i plugget. Jag och troligen några till stannar hemma även i morgon så att vår frånvaro ser mindre misstänkt ut.  

4 december

Så här skrev jag den 4 oktober: Vad bör JFV göra således? Svar: ”Han bör vara ärlig, följa sanningen och språka ut om sina känslor, utan att frukta nobben." Nu efter två månader kan konstateras att det var just det jag gjorde medan jag förstörde en massa papper med jolmigt defaitistiskt trams. I går skrev jag: ”Känner du vägen månntro vägen till min älskades hjärta?" Så långt hade jag alltså förblindats av dimridåer av illusioner, att jag började pladdra om någon slags kungsväg "till min älskades hjärta" (fånigt, som en Snoilsky-dikt eller liknande!)

Vad jag bör göra? Självklart, just vad jag skrev i oktober!

Jag somnade inte förrän klockan tre i morse. Bland annat på grund av motsättningen mellan aktivism och förbannad defaitism i min hjärna. Pelle gav mig en kick i rätt riktning när vi satt och snackade i dag. Vi snackade så öppet och schysst. Hoppas vår vänskap består länge. Mycket länge!

Varit ute med Shahzad i över en timma. När jag gick köpte Georg en flaska vin av mig och han och hans tjej slog sig ner i min soffa. När jag kom in vid halv nio låg de och älskade och stönade utav bara fan i hans rum.

I morgon har jag föresatt mig att ringa henne och föreslå att vi gör någonting (vad vet jag inte än). Jag ska även försöka få henne med till Folkets Hus för att höra på Beethovens 5:a tillsammans med Pelle och Frida. 

5 december

Var ute med Shahzad från klockan tolv till två. Varmt, soligt och klart. Svag bris och allt skönt. Hade Shahzad lös hela tiden. Fotograferade med telet och stativ. Tiotal bilder. Naturkompositioner.

Och jag ringde Emma vid fyratiden. Pratade. Om allt möjligt. Dock inte så mycket om politik, utan om mer triviala ting. Hundar t.ex. Tjugo i fem måste hon sluta, men jag hann få in frågan om Beethovens femma innan hon la på luren. Det var en succé, även om hon ville att även Agneta skulle få följa med eftersom hon "säkert jättegärna skulle vilja följa med och höra filharmonikerna". OK! Vi (Pelle och jag) grejar biljetterna på måndag och sen "kan ju jag pingla en signal". 

VÅGA KÄMPA, VÅGA VINNA!!

LEVE AKTIVISMEN!

 

8 december. Klockan elva.

Vi träffades kvart över sex för att ta tunnelbanan till stan. Hörde konserten. Underbar var Beethovens femma.

Nobben. Nobben var det. Fint och självklart serverad. Grusade förhoppningar. Grusade. Mosad själ. Tunga ben. Som ett rådjur skyggt vek hon undan. 

9 december

Jag har, vad flickor angår, alltid siktat för högt och spänt bågen för hårt. Strängen har också alltid brustit.

På vägen in efter att ha tagit ut Ludde mötte jag min forne lekkamrat Ronny.

”Hej! Hur står det till,” sa han.

”Tjenare. Jo det är så där. Det klarar sig.” 

”Va ska’ru göra på Lucia? Ska’ru knulla eller onanera?”

”Får väl se vad som kommer i vägen.”      

Vi fortsatte prata om krök, Lucia och fyllehistorier. Georg dök upp med Shahzad efter några minuter och där stod vi och pratade och garvade i en halvtimma.   

13 december

Lucia. Hade party hemma. Pappa och mamma var i Gävle. Vi var väl 20–30 personer, varav hälften tittade på ishockeymatchen Sverige-Tjeckoslovakien på TV. Jag drack två flaskor vin. Kom i toppform. Stojade, kramade, pussade, försökte en smula burdust förföra Madde. Dansade, skuttade och diskuterade ett tag med en nyligen omvänd trotskist. Jag bearbetade honom med lite logik, empiri och några citat av Lenin. 

14 december

Ligger i soffan. Det är kallt och dragigt som det brukar vara här i ateljén. Har en tjock tröja på mig. Lamporna är släckta och det är mörkt ute. Endast två stearinljus lyser. Det är tyst i rummet. Jag är trött, har ont i halsen och är mosig i skallen. Bokhyllan stirrar vredgat på mig, som om den ville säga:

”Här har du legat stilla med armarna i kors under en och en halv timma. Varför gör du ingenting, Johan? Varför molar du bara? Hur ska du kunna lära dig något när du aldrig läser? Är det Hongkong-viruset eller hjärtat som trilskas?”

I kväll måste jag kopiera bilder. Pappa behöver bilder till en katalog. Och Georg är jag skyldig en serie seglingsbilder som jag lovat honom. Och så mina sista fyra-fem filmer. Så uttröttad att hjärnan sviker och koncentrationen blir undermålig.

Uttröttad av att inte göra någonting, av att sova, sitta och ha håltimmar, uttröttad av att inte läsa, inte plugga, less på att inte älska, inte älskas, inte jobba, inte teckna, inte göra, less på att leva det liv jag lever. 

19 december, 22.45

Sover dåligt och drömmer mycket nuförtiden. Drömde att jag var fånge i ett nazistiskt koncentrationsläger och skulle avrättas. Alla i drömmen, inklusive vakterna, var ungdomar eller smågrabbar. Jag slog pistolen ur handen på en tolvårig grabb som skulle skjuta mig. Sedan rusade jag ut rummet under det att jag sköt mot honom. Pistolen visade sig vara av plast och kulorna sköts bara i väg slumpvis. De skadade inte heller någon, men de hindrade förföljarna när jag flydde mot grinden. Jag förvillade vakten genom att springa som om jag bara skulle springa förbi grinden utan avsikt att springa ut. Blixtsnabbt ändrade jag kurs och lyckades storma förbi vakten som tillsammans med ditrusande medhjälpare började förfölja och skjuta efter mig. Sedan minns jag inget mer. Kanske vaknade jag??

Jag har också drömt flera drömmar där Emma figurerat. Främst som problem.

I natt hade jag en lång och obehaglig dröm. Den var mycket fragmentarisk. Emma var med på något ställe. En massa lågstadieungar figurerade. Några flickor hade tagit mina tre kuvert med anteckningar och strött dem omkring sig i korridorer i en skola. Mina papper var borta! Jag blev desperat, förbannad och upprörd. Gick in i ett klassrum fullt med ungar där en lärare i tonåren satt på en bänk och drev med mig.

”Jag vet inte något,” sa han.

Jag blev rasande och slog sönder en bänk med ett karateslag. Endast stålställningen höll ihop bänken, som sprack rakt igenom, rakt över. Sedan rusade jag in i ett ”väntrum” eller någon blandning av korridor och väntrum. Där fanns papperna! I händerna på en massa 8-åringar. De satt och läste mina dikter högt och utropade ”Vicka konstiga dikter!”

”Ta hit papperna,” skrek jag och började samla ihop dem.

En kille hade gömt en bunt under ungarnas teckningar och arbetsuppgifter. Till slut fick jag fatt på alla mina papper, men sen upphör minnet av drömmen.

Hade ännu en obehaglig dröm samma natt.

Hemma hos mig, fast ändå samtidigt någon annanstans. Jag vet inte var, men vi hade en diplomatmiddag för att fira någonting. Representanter för en rad socialistiska länder var där. Där fanns mat i massor. Ett riktigt julbord. När Sydvietnams Provisoriska Revolutionära Regering började tala utbröt ett otroligt tjatter. Förutom diplomater var det musiker och en del polare där, plus en massa partyfolk. Jag satt ursprungligen till vänster om PRR:s representant, men när han började tala satt jag helt plötsligt vid bordets ena kortsida. Bakom mig var ett fönster av den typ som finns i slutet av korridorerna i min gamla skola. När han började tala tog jag fram min kamera som satt på stativet med vidvinkeln på. Nu minns jag drömmen sedd genom kameran. Jag minns att jag såg bordet och gästerna i klara färger under denna etapp. För att få med alla på bilden klev jag upp i fönstret och lutade mig bakåt. Trots att jag lutade mig bakåt så att jag nästan låg fick alla inte plats på bilden.

Oordningen och upplösningen tilltog vid bordet och folk började förflytta sig till andra rum. De tog maten och drycken med sig. Gästerna förvandlades i drömmen till vanliga människor och nästan alla diplomater övergick till att vara skolkamrater. Jag fick ingen bild och var mycket upprörd över det oförskämda i att inte visa någon aktning för våra utländska gäster. De som lämnade bordet gick ut ur det nu avsevärt större och högre rummet. Jag förlorade orienteringen, men delar av drömmen påminde om ett diskotek i Gamla Stan.

Jag irrade omkring ett tag och letade efter något. Efter ett tag kom jag in i en jättelik sal. Den var som en lada inifrån, men den kom strax att befinna sig i närheten av Västerbergsvägen. På vägen dit in eller därinne eller kanske tidigare, jag minns inte var, mötte jag henne. Hon hade en kille med sig på ”festen” (ladan hängde samman med festvåningen). Ladan var helt tom och det var tämligen mörkt i den. Dock inte mörkare än att man tydligt kunde uppfatta dess rymd. Hon skyndade fram, för hon hade lämnat sin kille för att springa och köpa cigaretter. Hon hejdade sig, eller kanske var det jag som hejdade henne och vi började prata. Jag var inte kär i henne, men jag tyckte om henne och var tänd på henne. Nu minns jag inte vad vi sa när vi pratade.

Parallellt med detta, minns jag att hon sprang snabbt och luftigt med stora, höga språng mot en dörr längst bort vid slutet av högra långsidan. Jag sprang efter och med henne. Vi sprang diagonalt och kommunicerade under tiden. Alltefter som vi sprang krympte ladan och en gul dubbelsäng fanns plötsligt i ena änden av rummet (nyss ladan). Vår rörelse framåt upphörde och vi kommunicerade på något sätt. Jag minns inte om vi talade eller talade med miner och ögon. Stämningen kan jag inte heller minnas. Inte heller om hon fortsatte till Pressbyrån. Jag tror att jag ville älska med henne och även sa det till henne. För vänskaps skull!

Det är farligt att återberätta drömmar så här många timmar i efterhand. Drömmarna sker så snabbt och intensivt att jag troligen rationaliserar en hel del i efterhand. Det är omöjligt att minnas dem exakt.

En sak vet jag dock säkert. Jag sover dåligt vid den här typen av drömmar. När jag vaknar känner jag mig inte utvilad, utan snarare tvärtom. Jag brukar vakna vid 2–3 tiden när drömmen är som intensivast. Innan jag vaknar drömmer jag också. När jag väl vaknat, eller riktigare, halv-vaknat, kan jag fortsätta drömma halvt medveten, men när jag försöker blanda mig i drömmen och styra handlingen i av mig önskad riktning försvinner den och jag vaknar. 

6 januari, 1972

Jag skriver inte längre. Varför inte? Därför att jag tror mig ha avslutat mitt häfte av korta, snabba och osystematiska självbetraktelser. Betraktar jag inte längre mig själv? Jo, självklart, men den period av förändring och mognad som jag gått igenom är slut, eller spelar i varje fall på sista refrängen. Jag börjar bli klar över mig själv. Känner mig själv och accepterar den person jag är. Vad jag tidigare skrivit, skrev jag för att ”skriva av mig” den oro, olust och tvekan jag kände för ögonblicket.

Den besvärliga kärlekshistorien med (utan!) Emma rörde upp hela min person. I sju månader älskade, trånade, drömde och onanerade jag. Stora förväntningar och enorma drömmar (luftslott!) fick mig att tappa fotfästet i verkligheten.

Jag föll förstås, men likt en boll som faller studsade jag upp i det blå, bara för att åter slå ned i marken. Upp och ner, upp och ner tills jag slutligen låg stilla på golvet, marken, jorden eller vad man nu ska kalla tillståndet.

Vad var det med Emma som bedårade mig så? Jag hade inte lagt märke till henne förrän Pelle pekade ut henne på en rast. Det gick så fort att bli helt övertänd och när förälskelsen väl fått grepp om min själ var jag passionens slav.

Nu tycks det vara över. Stormen har bedarrat. De vrakspillror som kunde flyta flöt flöt iland. Jag har samlat ihop dem och är nu åter en hel människa, om än med två sidor, liksom allt annat. Nu känner jag inte längre något behov av att kasta ner ett par ord idag och kanske en dikt om en vecka. Jag vill börja jobba med större saker, skapa hela verk.

Inte längre göra pusselbitar, utan pussel! 

7 januari

Fridolf Larsson sa att han en gång hittat en bild från Ådalen-massakern 1931 och kände igen en ryttare på bilden. Han var medlem i Stallmästarens båtklubb. Nästa gång han var där ställde han honom mot väggen.

”Hörru du din jävla vitgardist, så du var med uppe i Ådalen, sa jag till karln som började gråta när han förstod vad jag visste,” sa han och fortsatte.

”Det kanske var du som sköt ihjäl en massa folk där? Du är med i Byggnads också och egentligen skulle jag anmäla dig för facket, för du har väl inte gjort avbön?”

Sedan dess varken hälsade eller talade han med mannen.

“En gång var före detta ryttaren full och ville snacka med mig, men jag förstod att han ville bråka och svarade att jag talar inte med dig. Han hade sina suparkompisar med sig, men jag tänkte att inte fan är jag rädd för en jävla vitgardist.”

”Kom an bara, sa jag när hans kompisarna ryckte närmare. Jag är inte rädd för en vitgardist. Han var med som militär i Ådalen. Om nån vill ha bevis kan han få svart på vitt på vad jag säger. De drog sig förvånade tillbaka,” sa Fridolf och tillade att han på den tiden var amatörboxare. 

10 januari

Per sa att mamma såg blek och trött och arg ut när hon gick till jobbet. Hon hade inte lagat frukost som hon brukar. Hon sa inte ens hejdå. När jag vaknat tvättade och klädde jag mig. Sedan till köket där jag skummade tidningen medan jag drack te och åt två mackor. Jag ropade till pappa att jag sticker till skolan nu. Han vände sig sakta om i sängen och frågade när jag kommer hem. Han såg trött och ledsen ut och somnade igen. Jag gick till skolan tung i själ och med orolig mage.

Såret i mitt hjärta revs åter upp när jag träffade henne. Hon är så vacker. 

Vi stod och pratade ett ganska bra tag och hon hade ännu inte börjat läsa boken som hon lånat då jag ännu var optimistisk. Omedvetet rörde hon den slocknande elden till liv.

Jag tänkte på henne när jag gick ut med hundarna på kvällen. Det var kallt och jag tänkte på kärlek och bekymmer och min oro för allt. Somnade inte förrän klockan två. Pluggade inte matte fastän jag måste. Känslorna blockerar min skapande kraft. 

11 januari

Mina dikter kommer jag ofta på när jag tar ut Ludde mellan nio och tio på kvällen. Jag skanderar tyst för mig själv. Orden flödar fram ur hjärtat. Oftast handlar det om kärleksbekymmer och ensamhet, men även om politik och klasskamp. Jag går och pratar, deklamerar eller sjunger för mig själv. Orden väller fram till någon melodi eller rytm jag kommit på. För det mesta blir jag vemodig och tung i sinnet, men just skapandet, uttryckandet av känslorna, lättar på trycket och ger en viss tröst. Inkommen kan det sedan hända att jag bearbetar och skriver ut dikten, eller vad det nu är. Jag är också medveten om att jag återupptagit mitt skrivande. Återigen pusselbitar eller vad??? Hela min kropp känns som halsbränna, ända ner till fötterna! 

22 februari

Kina spelar ut USA mot Sovjetimperialisterna. Annars skulle Mao nog aldrig gått med på att träffa Nixon. USA kan inte längre isolera Kina. 

1 mars 

Längtan efter kärlek,

vänslan och smek

Rädslan för smälek,

löje och svek

 

8 mars

Jag befinner mig nu i ett tillstånd av permanent kris. Såväl fysiskt som psykiskt. Varit förkyld i över en vecka, haft ont i halsen, svankryggen och ljumskarna. Nervös, sover dåligt och lite. Alltid trött. Deprimerad, pessimistisk och kluven. Orolig, osäker och ibland aggressiv. Less på det mesta. Ser ingen ljusning för det närmaste halvåret. 

23 mars

Åter griper den min hals, infektionen, en av många. Jag blir stel i nacken, tungsint. Depressionen. ”Sveriges Krigsmakt Inskrivningsbok.” Fyra komma noll i snitt. En bit över klassens mitt. På trampolinen står jag, på dess yttersta bit och är yr i huvudet. Tänker: Vad förmår jag? På tisdag skall jag resa. Idag mår jag dåligt, är sjuk. I morgon ska jag skriva ännu en skrivning. Det är sjukt. Varje vecka en ny skrivning, en ny anspänning och oro. Varje vecka en ny trötthet, en ny nervositet och börda. Så rinner månaderna i väg, automatiskt, en efter en, meningslösa, varenda en.

Min framtid är med folket är den första delen av en roman med arbetstiteln Skiftande passioner.