Obama rules och McCain lånar Hillarys tal om erfarenhet

Obama Express rullar på och även om Hillary inte direkt ligger fastsurrad på spåren, så verkar hon inte kunna stoppa det framrusande tåget. Wisconsin och Hawaii. Och det verkar som om allt fler demokrater -- även de som man trodde var säkra kort för Hillary --- vill åka med.

Clintoniterna är sura på massmedia och det får man väl förstå med tanke 1990-talets excesser (Whitewater-affären och Lewinsky-skandalen). Men skillnaderna i bevakningen av Obama är mindre en fråga om fördomar än om det faktum att Obama utstrålar värme och energi, medan Hillary utstrålar kyla och organisation. Vilket förklarar varför kabeltevenäten klippte av Hillarys tal i New York på torsdagskvällen mitt i en mening och växlade över till Obamas segertal på ett möte i Texas.
-Houston, vi har lättat, sade han med en elegant allusion.

Hillary hade börjat sitt tal med att tala om ”valet vi står inför” som enligt henne handlar om vi ska ha en erfaren ledare (Hillary) i en farlig tid, eller en gröngöling (hon sa förstås inte så, men det var andemeningen).

Kruxet är bara att John McCains ord väger mycket tyngre än Hillarys om vi ska tala om erfarenhet. John McCain är en mycket stark kandidat, inte minst därför att den mer rabiata grenen av den amerikanska högern hatar honom så intensivt. Han är inte något politiskt dumhuvud och absolut ingen nickedocka. Mot honom faller talet om erfarenhet platt till marken. Han måste mötas på ett moraliskt plan och där är Hillary svag. Obamas ungdom och det faktum att han inte har garderoben full av om inte lik, så i varje fall mindre smickrande saker, gör honom till en befriande kontrast mot gamlingen McCain, eller the Mayor of the Munchkin City, som min hustru kallar honom.

McCain verkade i sitt segertal efter segern i Wisconsin ha lånat taktiken mot Obama från Hillarys kampanj (det talades för övrigt en massa igår om vem som lånat vad efter att Obama kontrat Hillarys tal om tomma ord med ett effektivt och elegant svar som han han lånat från sin vän Deval Patrick, som är guvernör i Massachusetts...”I have a dream. Just words?” ) McCain varnade i sitt tal landet för att låta sig duperas av ”eleganta, men tomma rop på förändring” och för ”falska löften” från en ”oerfaren kandidat”.

Det kommer att bli ett av de mest spännande - och viktigaste - presidentvalen på länge.  Och för det kan vi tacka ingen mindre än George W. Bush, som med förödande konsekvenser visat hur farligt det kan vara att ta lätt på ett amerikanskt presidentval. Ingen trodde våren 2000 att det betydde så mycket om Al Gore Jr., vann eller den unge texikanaren.

Idag råder ingen tvekan.

Hans Sandberg

Så hon är inte en Vulcan, men räcker det mot Obama?

Herregud, hon är ju en människa trots allt! Det var någonting åt det hållet jag kände när jag såg bilden på Hillary Clinton på omslaget av New York Times i morse. ”Senator Hillary Clinton became emotional on Monday at an event in Portsmouth, N.H.” löd bildtexten.

Hillarys våta ögon – ingen ville gå så långt som att säga att hon gråtit framför kameran – var den stora nyheten igårkväll och toppade ettan på New York Times. Och däri ligger väl hennes problem. Hon har haft det problem Al Gore Jr., fram till och med valrörelsen 2000. Hon har framstått som en politiker som vill göra gott, men inte verkar ha några känslor. Det är en synd som män kan leva och vinna med (Al Gore Jr., vann när allt kommer omkring majoriteten av rösterna i valet 2000), men det är svårare för en kvinna, vilket i mina ögon är det viktigaste skälet till att så många är så tveksamma inför Hillary Clinton trots hennes i många stycken (dock inte när det gäller Irak och Iran) progressiva politik. Inte ens Bill Clinton har kunnat kompensera för hennes publika kylighet.

Så fick hon – efter det så betydelsemättade nederlaget i Iowa och på tröskeln till ett hotande nederlag i New Hampshire – en fråga från en kvinna i publiken som gick rakt in. "Hur känns det för dig personligen?" löd den sympatiska frågan och det var som att den spräckte isen.
”Det är inte sånt jag tänker på, för jag tänker på vad jag kan göra för andra människor. Jag har ägnat hela mitt liv åt att hjälpa andra; jag är i hög grad inriktad på andra. Det är kanske därför folk inte förstår mig i den politiska världen,” sa hon till New York Times.

Det låter sant och uppriktigt och det är nog där vi har roten till hennes svårighet att vinna väljarnas hjärtan. Politik i TV- och webåldern förutsätter att man kan skapa emotionell kontakt med väljarna. Bush var duktig på det, vilket hjälpte honom år 2000 och i att slå Kerry i valet 2004. Clinton var en mästare.

Men om den nästan tårögda Hillary framstod som mänsklig, så kan man fråga sig om det kommer att hjälpa eller skada henne. Jag tror att det beror på ett par olika saker. Om det utrikespolitiska läget skärps under tiden fram till valet kan det skada henne. Det kan tolkas som en svaghet, att hon inte har ”what it takes”. Män är förmodligen mer benägna att tolka tårar och andra mänskliga sidor hos en politiker som en svaghet, medan kvinnliga väljare nog är mer benägna att se hennes sårbarhet som ett skält till att de vill ha en kvinna som president. De vill ha raka motsatsen till Bush, Cheney, Rumsfeld och de andra macho-pojkarna.

Men om de vattniga ögonen kan ge Hillarys valkampanj en välkommen värme och öppenhet, så hjälper den henne knappast mot Barack Obama. Hans kampanj framstår som fräsch, öppen och uppriktig, medan Hillarys kampanj är alltför professionell, alltför välregisserad, alltför beräknande. Folk gillar inte sånt. Frågan är om någon ny taktik eller ny kampanjledning kan komma till rätta med den saken. Det är som att hon behöver ömsa skinn. Hon måste på kort tid klara samma transformation och personliga metamorfos som det tog Al Gore Jr., ett par år att genomgå efter att Högsta Domstolens orättfärdiga utslag efter valet 2000.

Hans Sandberg

Hjärtan klappar för Obama - Klockan klämtar för Billary

Bill Clinton har all den förförande charm som klipska Hillary saknar, men inte ens det räckte för att vinna över de demokratiska primärvalsväljarna i Iowa, som istället röstade för Barack Obama. Nu ska vi komma ihåg att utgången i Iowa inte avgjort vilken kandidat som kommer att nomineras när primärvalens långa förspel är över, men faktum kvarstår att Obama rodde hem segern mitt framför näsan på det politiska underparet Hillary och Bill.

Det är fortfarande möjligt, ja till och med troligt, att demokraterna väljer att satsa på Hillary Clinton eftersom hon har apparaten, erfarenheten och så förstås Bill, som trots sitt verbala geni var en ganska medelmåttig och inte särskilt progressiv president. Det är i skuggan av hans efterträdare som han skiner så starkt, men hans vägval och effektivitet som president var inte särskilt övertygande. Och även om Hillarys intelligens, kunnande och politiska erfarenhet i och för sig är starka kort, så motvägs de en hel del av hennes stelhet (hon har samma problem som Al Gore Jr., hade i valet 2000) och genomskinliga kalkylerande, vilket jag tror är förklaringen till att hon till skillnad från Al Gore Jr och Barack Obama röstade för den krigsresolution som gjorde det möjligt för George W. Bush att initiera den vettlösa invasionen av Irak.

Jag måste erkänna att jag har varit svag för Obama sedan jag först såg och hörde honom på ett långt Youtube-klipp från sommaren 2006. Han pratade politik och religion och var briljant, djup och framför allt trovärdig. Här fanns en progressiv demokrat som kunde tala om religion på ett sätt som även djupt religiösa människor i USA förstår och respekterar.

Det är ju ett vanligt missförstånd att tro att religiösa människor i USA är reaktionärer. Hälften av dem röstade faktiskt på Al Gore Jr., år 2000 och det var säkert lika många som röstade på John Kerry 2004. 

Obama har fått ta stryk för att vara för mild, för naiv med sitt tal om förändring och hopp. Det är som om han underskattat fienden och verkar tro att allt ska bli bra om vi bara sätter oss ned och pratar med varandra. Han har också varit försiktig med att attackera sina rivaler, inklusive Hillary, men det verkar av primärvalet att döma som om hans taktik fungerade. Han ville inte ses som någon argsint svart medborgarrättskämpe typ Al Sharpton. Han ville inte uppfattas som förutsägbar och ensidig, vilket skulle dömt honom bland de vita väljarna. Han visade och det har för övrigt Oprah Winfrey visat under många år, att det går att tala över rasgränsen och att de flesta vita är beredda att lyssna oavsett talarens hudfärg. (Martin Luther King Jr. hade också samma gränsöverskridande retorik och den ekar hos Obama.)

Visst är Obama ung och relativt oerfaren, men det var ju inget hinder för George W. Bush att bli president (efter att ha förlorat valet 2000, men placerats på tronen av högsta domstolen i ett av sina mörkaste ögonblick). Skillnaden mellan Obama och Bush är inte bara en fråga om intellektuell bandvidd (bredband vs. spårvagn), utan också en fråga om hederlighet.

Obama skulle kunna ge USA det ansiktslyft man så väl behöver, både när det gäller att vinna respekt för regeringen på hemmaplan och i världen i övrigt. Hans tal om hoppet klingar sant. Hillary Clinton skulle säkert bli en utmärkt president och det skulle vara fantastiskt att se en kvinna på den posten, men om hon inte kan få hjärtan att klappa så finns risken att klockan klämtar för Billary.

Hans Sandberg

Bara ett år kvar med Bush

Det är nyårsdagsmorgon och solen skiner över oss här i Princeton Junction, New Jersey. Vi hade party hemma för våra söner Erik och Alex igårkväll och bjöd hem deras vänners föräldrar så att vi skulle ha nåt att göra medan Erik och hans vänner försvann in på hans rum för att spela Xbox och elgitarr och Alex spelade Wii med de yngre gästerna.

När maten var uppäten och glasen tömda satt vi vuxna och pratade över kaffe och kakor medan klockan tickade ljudlöst allt närmare tolvslaget. Det var ett enkelt party, men alla verkade nöjda, till och med den allra minsta som sög på ett äpple som mamma Becky skalat.

Diskussionerna flöt från föräldrars funderingar och oro över tonårssex och drickande till nya filmer man sett eller borde se. Här fanns inga republikaner, så det vart inga arga debatter om Irak eller Iran eller W, utan det var mer av ett give and take och utbyte av erfarenheter. Det låg faktiskt något lätt optimistiskt över det hela, en känsla av att det kanske finns en framtid trots allt.

För några år sedan brukade stämningen bland progressiva människor gärna bli deppig. Det var Bush hit och Bush dit och något hopp borta vid horisonten var det svårt att se, men det är här den stora skillnaden tycks ha smugit sig på. Jag insåg det när American Prospect anlände med posten i lördags. Bortom Bush löd den feta omslagsrubriken och mina steg kändes lättare när jag korsade gatan på väg tillbaks från brevlådan. Bortom Bush. Vi har levat så länge med George W. Bush Jr., att det varit som om framtiden ätits upp av något Stephen King-monster.

Det fanns inget hopp. Det fanns en massa goda idéer och goda människor och alla hatade de Bush, men det var så lite de kunde göra, även efter demokraternas seger i mellanvalet. Men nu när klockan rörde sig allt närmare tolv slog det mig att det snart är mindre än ett år tills Bush kommer att vara borta från makten. En ny president kommer att svära eden och även om Bush inte kommer att ledas bort i handbojor, så kommer han att försvinna ut i den politiska periferin. Luften kommer att kännas friskare att andas.

Chanserna är goda att vi får en demokratisk president och förmodligen blir det Hillary Clinton, en person som visserligen väcker blandade känslor bland många progressiva (det gäller också hennes briljant opportunistiska charmör till make), men vilken politik som kommer att vinna är ganska oklart. Vilket mandat kommer demokraterna att vinna på? Bortom Bush betyder också att vi inte kan nöja oss med parollen ABB, dvs Anything But Bush.

Det finns en fara i att fokusera sig för mycket på det taktiska spelet i valrörelsen. De politiska kommentatorerna blir sportkommentatorer som drar cirklar och ritar pilar, men sällan har tid att fundera på varför vi spelar spelet. Allt handlar om taktik och hur många hästlängder före eller efter en kandidat ligger. Det är därför det är skönt att kunna ta sig en paus och slå sig ned över en tidning som American Prospect, en tidning som tar sig tid att undersöka diskutera de stora frågorna som verkligen står på spel. Republikanerna har ofta varit bättre på detta, de har haft ordning och reda på sina dogmer, vilket gjort det möjligt för dem att mobilisera sina trupper och vinna sina segrar trots intellektuellt undermåliga ledare.

American Prospect är progressiv, eller liberal som man säger i Amerika, och den är intelligent. Jag har kvar det första numret som kom ut våren 1990 och innehöll artiklar av grundarna Paul Starr och Robert Kuttner liksom en lång rad intellektuella kändisar, från Robert B. Reich till Arthur M. Schlesinger Jr. Temat var Amerika i en ny värld och artiklarna var välskrivna och väl undebyggda, men Arthur Schlesingers vision av den ”liberala möjligheten” skulle samma sommar ersättas av en ny internationell dynamik när Saddam Hussein ockuperade Kuwait, vilket ledde till det första golfkriget under president George H. W. Bush Sr och sådde fröna till det andra och katastrofala golfkriget under hans son George W. Bush Jr.

Däremellan kom Bill Clinton och det sena 1900-talets rekordår och IT-revolution som accellerande globaliseringen och spann allt tätare band mellan människorna i världen, en utveckling som paradoxalt nog ledde till den våldsamma motreaktion mot moderniseringen – den religiösa fundamentalismen, kristen i USA och islamisk i stora delar av Afrika, Asien och Mellanöstern.

Vad är det är det för en värld vi kommer att lämna över åt våra barn? Just nu är det svårt att se att det är så mycket mer än krig och elände och en global miljökatastrof, men det finns hopp och det finns godhet och det finns en politisk vilja. Al Gore Jr. är inte ensam. Om ingenting annat så kan vi tacka Bush för att han skapat denna vilja till förändring, att han malt ned den amerikanska varianten av den reaktionära drömmen i en blodig sörja som inte ens de bäst betalda spinndoktorerna kan sälja som amerikansk äppelpaj.

Hans Sandberg 

USA: ”Total informationsmedvetenhet” (2002)

(Krönika för Sydsvenska Dagbladets nyhetsbrev Snällposten, nov 2002)

Kongressen har tagit och Bush har signerat Homeland Security Act (HSA,) vilken av 22 myndigheter ska skapa en superbyråkrati med 170.000 anställda, Department of Homeland Security (DHS.) USA står inför en en radikal (i begreppets ursprungliga mening) konsolidering av den federala statsmakten, liksom ett ökat hot mot medborgarnas personliga integritet – deras ”privacy.”

DHS drevs igenom av republikanerna, men det var senator Joseph Liebermann – Al Gore Jr:s vice-presidentkandidat i valet 2000 – som lanserade idén och demokrater lär ha skrivit 95 procent av lagtexten. Bakom denna paradox ligger förstås ”11 september” som ännu kastar sin skugga över amerikansk politik. Rädslan för nya terrorattacker och krigspropagandan mot förtryckarregimen i Irak gör det lättare att motivera nya och utvidgade frihetsinskränkningar.

Men kriget mot terrorismen kan ta decennier och frågan är när undantagen måste betraktas som regel.

Den nya lagen om inrikes säkerhet innehåller skrivningar som öppnar för digitala övervakningssystem av ett slag som för tankarna till George Orwells mardrömsvision från 1948 - ”1984.” Det gäller bl a den nya forskningsbyrån HSARPA (Homeland Security Research Projects Agency,) som får 500 miljoner dollar för att främja ”revolutionära förändringar” när det gäller ”tekniker som gynnar den inrikes säkerheten.” Vad som exakt avses är svårt att säga, men många kritiker ser en länk till ett kontroversiellt nytt kontor vid Pentagons forskningsgren DARPA - ”the Office of Information Awareness” (OIA) som i sin tur ligger bakom ett projekt som har det orwellianskt klingande namnet ”Total Information Awareness” (TIA.)

”Medvetandebyrån” OIA leds av ingen mindre än vice-amiral John M. Poindexter; som en gång dömdes till sex månaders fängelse för att han ljugit för kongressen i samband med Reagans Iran-Contra-skandal (USA-vapen till Khomeini i utbyte mot att de sänder pengar till högergerillan i Nicaragua,) men slapp sitta av straffet.

TIA går ut på att bygga en gigantisk datadammsugare som ska samla in information av alla slag i det hedervärda syftet att förebygga terrorattacker. Det rör sig inte bara om samkörning mellan federala register, utan om ett totalsvep, från epost och kreditkortsdata, till tullverkets rapporter, körkortsregistret, brottsregister, data från elektroniska vägtullar, övervakningskameror, transaktionsdata från banker, finansbolag, videobutiker, internetsajter och så vidare.

New York Times datareporter John Markoff berättar 9 november att Poindexter sagt, att regeringen måste kunna ”bryta ner de skorstenar” som idag separerar privata och offentliga databaser, allt för att underrättelsetjänstens analytiker ska kunna spåra möjliga missdådares misstänkta mönster.

Det är otroliga mängder data att gå igenom, varför TIA vill utveckla nya kraftfulla superdatorsystem, plus en rad radikalt nya redskap för att bearbeta och analysera dataflöden: dynamiska superdatabaser, biometriska system för ansiktsigenkänning på stora avstånd, program för automatisk rösttolkning och översättning, sofistikerade program för att upptäcka mönster och händelser i dataflöden, verktyg för att analysera mänskliga resonemang, algoritmer för att förutse händelser, avslöja lögner och så vidare.

Så här motiverar TIA behovet av nya övervakningstekniker:

“Terroristerna kan för närvarande röra sig fritt i världen, gömma sig när det är nödvändigt, hitta sponsorer och stöd ostraffat, arbeta i små, oberoende celler och slå till oregelbundet, utnyttjande vapen med masseffekt och genomslagskraft i media vilket påverkar regeringarna. Detta lågintensiva och utspridda krig har en informationssignatur, men inte någon som vår underrättelsetjänsts infrastruktur och andra myndigheter optimerats för att upptäcka. Terroristerna har i alla fall lämnat ledtrådar som man i allmänhet hittar efter attacken. För att kunna bekämpa terrorismen måste vi skapa en ny infrastruktur och en ny informationsteknik som siktar på att avslöja utländska terrorister och deras aktiviteter och stödsystem. Det är ett fruktansvärt svårt problem, därför att terroristerna förstår hur sårbara de är och försöker därför dölja sina planer och sin kapacitet.... Information är nyckeln till att bekämpa terrorism. En del av lösningen innefattar att samla in data på en mycket bredare front än vi gör idag....” (BAA 02-08: Information Awareness, Proposer Information Pamphlet, 23 mars 2002, Darpa.)

Poindexters spionprogram har vuxit fram i det tysta och blev inte allmänt känt förrän några veckor innan kongressen röstade om lagen. Ett trettiotal medborgarrättsgrupper protesterade via Internet och konservativa krönikörer som William Saffire gisslade i New York Times TIA under rubriken ”Du är misstänkt.” Han skrev att ”Poindexter nu har förverkligat sin 20 år gamla dröm: att med hjälp av kraftfull ’data-mining’ snoka i varje amerikans varje offentliga eller privata handling.” (14 nov)

New York Times, Washington Post och andra tidningar skrev kritiska ledare, men det var för sent. Ett försök från republikanen Robert Barr att blockera spionprogrammet misslyckades också. Lagens försvarare – däribland Dick Armey, republikanernas ledare i representanthuset, och senator Joseph Lieberman – avvisar kritiken eftersom det finns skrivningar om skydd för privatlivets helgd och att en ombudsman inom DHS ska rapportera om privacyfrågor till kongressen.

Skeptiker frukar att hjulen satts i rullning och att det nu blir svårt att stoppa tilläggslagar som ytterligare luckrar upp skyddet för privatlivets helgd. Det faktum att designen av det nya övervakningsmaskineriet lagts i händerna på en man som inte dragit sig för att ljuga för kongressen gör knappast saken bättre.

Det är svårt att inte vara paranoid i dagens värld, men betyder det att vi - för säkerhets skull – bör offra demokratin? Maktens män och kvinnor kan alltid hitta argument för att snoka i vad medborgarna har för sig, för att inte tala om hotfulla främlingar. Det ligger i myndighetandets natur. Men det ligger i demokratins natur att försvåra den totala översikt och insikt Poindexter drömmer om (”Kunskap är makt” är hans motto, men någon folk /demos/ makt /kratein/ är det knappast frågan om.)
Ännu en risk med övervakningssystem som Poindexters är att de invaggar oss i en falsk säkerhet. Det politiska nettot kan då bli att vi offrat en del av våra friheter utan att ha vunnit särskilt mycket trygghet.

Hans Sandberg

Al Gore ser fem globala utmaningar för internet

(Dagens IT hösten 1998)

Al Gore Jr., presenterade förra måndagen fram en "Declaration of Interdependence" inför en FN-kommitte, med “fem utmaningar” för den globala IT-världen. Hans fokus låg på internets sociala och ekonomiska konsekvenser.

Al Gore, som myntade begreppet “information superhighways” för 17 år sedan, beskrev den nya globala infrastrukturen för information (GII) som ett medel för att “sprida kunskap och välstånd till de mest isolerade stadskvarteren hemma och till världens mest avlägsna byar...”
Den första av hans fem “utmaningar” är, att ge “alla världens medborgare år 2005 tillgång till elementära teletjänster på gångavstånd.” Den andra har en närmast utopisk klang: Att överbrygga språkbarriärer med hjälp av realtids datorprogram, “så att alla kan prata med varandra.” Den tredje är att skapa ett “globalt kunskapsnät” för utbildning, hälsovård, jordbruk, miljöanpassad utveckling och allmänhetens säkerhet. Den fjärde är att “se till att kommunikationstekniken skyddar det fria flödet av idéer och stöder demokrati och yttrandefrihet.” Den femte är att bygga “nät där varje mikro-entreprenör i världen fritt kan annonsera, marknadsföra och sälja direkt på världsmarknaden.”
-Det låter underbart, säger Paul Saffo, chef för Institute of the Future, i Silicon Valley. Det viktiga är att han inte gör en prognos, utan lägger fram en vision och en utmaning.

Hans Sandberg