(Nedan följer ett par klipp från Söderhamns Tidning 9 december 1957)
KÄND KONSTKRITIKER:
Harald Sandbergs monumentalmålning
en attraktion för konsten och staden
I samband med Svea-Bios 50-årsjubileum som högtidlighölls med en festföreställning i går kväll ”överlämnades” också den monumentalmålning som I. Harald Sandberg utfört under mottot ”Söderhamn förr och nu” på en av väggarna i biografhallen. Målningens konstnärliga värde bedömes här nedan av en av landets mera kända konstkritiker, Emmy Melin, under många år en av tidskriften ”Konstrevy’s” flitigaste konstanmälare och just nu sysselsatt med arbetet på Allhems stora konstlexikon. Hon har också fram till 1953 verkat som Dagstidningen Arbetarens konstkritiker och bl.a. skrivit en bok om den kände grafikern Björn Johnson. Emmy Melin redovisar här sina intryck av Sandbergs måleri:
Monumentalmåleriet har med vårt århundrade gått en förnyelse till mötes. Det har sin naturliga förklaring i samhällsförhållandenas våldsamma expansion, materiellt som andligen. Efter kyrkans och mecenaternas beskyddarroll kom ett vacuum, då konstnärerna praktiskt taget lämnades vind för våg. På Arthur Engbergs initiativ bildades 1937 Statens konstråd och i och med detta erkändes officiellt att samhället behövde konsten. Även om Statens konstråd inte fått den betydelse för konsten, som var uppslagsgivarens mening, så har det likaväl inneburit ett stadfästande av konstens roll i samhället. Alla torde nu vara ense om att inget kultursamhälle kan bestå utan konst. Det är bara ifråga om omfattningen av konstnärliga initiativ som meningarna går isär. Angelägenhetsgraden är en brasklapp som de halvhjärtade tyvärr alltför lätt begagnar sig av.
Med desto större glädje hälsar man varje initiativ till konstnärlig utsmyckning av byggnader och offentliga lokaler. När den söderhamnsfödde målaren I. Harald Sandberg fått i uppgift att utföra en väggmålning i Sveabiografens foajé i det nybyggda City-huset är det en händelse som till lika delar är glädjande för konsten och staden.
För mig och konstnären personligen, som haft våra utvecklingsbefruktande barn- och ungdomsår förlagda till Söderhamn är det en händelse med speciella valörer. Målaren känner sin stad på ett sätt som andra söderhamnare kan dela på ett kongenialt sätt. Hans utbildning och tillryggalagda utveckling borgar för att det inte blivit något provinsiellt måleri, som så farligt lätt stelnar i konventionella former.
EXPRESSIVT FÖRENKLAT,
VALÖRRIKT MÅLERI
Sandberg har som stafflimålare visat sig har förutsättningar för monumentala ytor genom strukturuppbyggnaden i sitt måleri, som är expressivt förenklad, samtidigt rikt i valörerna som det sammanhålls av en enhetlig bärande tonalitet. Att han fått sin första monumentaluppgift förlagd till Söderhamn är bara som sig bör, inte i och för sig därför att han är söderhamnare, utan för att hans förutsättningar som både det ock konstnär gör honom särskilt lämpad härför.
EN SVÅR UPPGIFT SOM
LÖSTS UTOMORDENTLIGT
En målare som fått till uppgift att dekorera en viss väggyta i en lokal står inför många svårigheter. Sin idé och dess utformning måste han anpassa efter lokalens form och belägenhet. När Sandberg utformat sitt panorama över ”Söderhamn förr och nu” på en långvägg och en kortare tvärvägg, den sistnämnda dessutom avskuren av en dörröppning och fördelad på ett kortare överstycke, kan det knappast sägas ha varit någon idealisk väggyta. Men det är ett öde han fått dela med många monumentalmålare. I stort har han löst uppgiften utomordentligt. Hans temperamålning, som mäter 8 x 2 meter, skildrar motiv från ett både förgånget och nu delvis försvunnet Söderhamn och delar av det bestående och expanderande. Här ser vi hamnen, ån, torget med den gamla brandstationen, de försvunna små ångsluparna som förde oss ut i skärgården, den karakteristiska borgen på Östra stadsberget, skärgårdsbryggan med sin semafor, den omgivande bygden med sin blånande horisontlinje och havets öppna vidd. Stadsbildernas kaleidoskopiska detaljer infogas i naturens egen monumentalitet och ingår i den med en omedelbart vinnande charm. Här talar en konstnär direkt till sina åskådare med en spontanitet som kommer från hjärtat men samtidigt med konstnärlig medvetenhet. Långväggens horisontlinje balanseras i övergången till kortväggen av de uppskjutande vertikalerna i byggnadsställningar, höghus, kyrktorn, en lyckad balansering av ”brottet” och övergången mellan de två väggarna. Det smala överstycket, som säkerligen var den svåraste nöten att knäcka, har emellertid fyndigt förenats med de större väggpartierna via flygets bevingade fåglar som sveper in från beredskapsårens taggtrådsomgärdade skär och Storjungfruns vittskimrande uppenbarelse.
KOLORISTISKT RIK OCH
VÄL SAMMANHÅLLEN
Koloristiskt har det blivit en rik och väl sammanhållen målning i sin varmt rosafärgade tonalitet av uttunnat engelskt rött med inslag av cinnoberrött och krapplack, sina blå, gröna och gula toner i landskapet, en färgorkestrering som spelar utomordentligt vackert i foajéns svala omgivning.
Perspektiviskt är helheten löst på ett ledigt men ändå hållfast sätt.
Sandbergs första monumentalmålning har såväl han och hans uppdragsgivare som staden all anledning att glädjas åt och vara stolta över. Den bevarar det förgångna på ett sätt som ”vi gamla söderhamnare” uppfattar som mistliga värden och som förvisso också kommer att uppfattas så av kommande generationer.
En monumentalmålnings väg från konstnärens idévärld till slutgiltigt utförande exemplifieras på den utställning av skisser, utkast och stafflimåleri som Harald Sandberg ordnat på annan plats i City-huset. Sandbergs ambition kommer här mycket åskådligt och fint fram i det utställda urvalet.
EMMY MELIN
Söderhamns Tidning – 9 december 1957
(Klipp från första sidan:)
Svea Bio jubilerade med festföreställning och 50-års jubileum
Svea-biografen i Söderhamn, som helt nyligen tagit sina nya och flotta lokaler i anspråk, är årsbarn med den svenska filmindustrin som föddes 1907. Den 50-åriga tillvaron högtidlighölls i går kväll med en festföreställning, vid vilken konstnären Harald Sandbergs stora temperamålning ”Söderhamn förr och nu” presenterades i fullt färdigt skick.
Det hör än så länge till sällsyntheterna att en landsortsbiograf begåvats med konstnärlig utsmyckning av denna omfattning och det är följaktligen värt att uppmärksamma. Den kulturhistoriskt synnerligen intressanta och värdefulla målningens konstnärliga kvaliteter bedöms på annan plats i dagens tidning av en av Sveriges mera bekanta konstkritiker.
50-årsjubileet har av direktör Gustav Rådström också påpassligt utnyttjats för en liten exposé från gångna biotider, och bl.a. återfinner man där Svea-bios första biografmaskin.
(…)
Söderhamns Tidning – 9 december 1957
