Också var det dags att rösta

Jag sov över i morse. Min väckarklocka ringde inte. Och min yngsta grabbs väckarklocka ringde inte heller. Och min hustru är i Atlanta på jobb. Men med hjälp av en hastigt påkommen adrenalinrush kom jag upp ur den äkta sängen och, väckte grabbarna och fick ihop smörgåspaketen i tid för avgång. Resten av morgonen gned sig fram, trögt och ovilligt. Kollade epostskörden och svarade på några som inte lät sig vänta, sedan var det dags för kaffe.

En orsak till att jag inte vaknade trots väckarklockan var att jag arbetade sent igårkväll och sedan låg och läste NYT-krönikor till halv två. Paul Krugman, som är en av mina favoriter, gick lös på Obama för att inte som Hillary kräva obligatorisk sjukförsäkring för alla. Obamas plan riskerar att vi får en massa som ställer sig utanför, men när det kommer till kritan kommer att behöva vård och då tvinga resten av oss att ställa upp och pröjsa. Så är det i och för sig idag också, med den skillnaden att de flesta av USA:s 47 miljoner oförsäkrade inte är det av fri vilja.

Jag håller med Krugman, även om jag förstår hur Obama resonerar. Fast även om han har fel när det gäller health care så är det så räcker det inte för att tippa över vågskålen till Hillarys fördel.

Och så har vi den andra stora frågan: Vem kan vinna valet mot republikanerna? Hillary är kvinna och Barack är svart. Det finns valtaktiska plus och minus med bägge. Jag hade trots det tänkt rösta med hjärtat eftersom det inte fanns några tillräckligt tunga intellektuella skäl att uppväga passionen med.

Tänkte jag, tills jag läste den alltid lika läsvärda Frank Richs betraktelse The Billary Road to Republican Victory (28 januari) där han argumenterar för att Hillary knutit upp svansen på sig själv genom att tala så mycket om sin erfarenhet. Men vad om det blir John McCain hon måste möta i den sista striden (detta val)? 

"Not all Republicans are smart enough, however, to recognize the value of John McCain should Mrs. Clinton emerge as the nominee. He’s a bazooka aimed at most every rationale she’s offered for her candidacy.

In a McCain vs. Billary race, the Democrats will sacrifice the most highly desired commodity by the entire electorate, change; the party will be mired in déjà 1990s all over again. Mrs. Clinton’s spiel about being “tested” by her “35 years of experience” won’t fly either. The moment she attempts it, Mr. McCain will run an ad about how he was being tested when those 35 years began, in 1973. It was that spring when he emerged from five-plus years of incarceration at the Hanoi Hilton while Billary was still bivouacked at Yale Law School. And can Mrs. Clinton presume to sell herself as best equipped to be commander in chief “on Day One” when opposing an actual commander and war hero? I don’t think so."

Så var det med erfarenheten. Bättre då att köra ungt och friskt som Clinton och Gore i kampanjen mot George H.W. Bush 1992. Vi är trötta på det gamla ingrodda och makarna Clinton är inte direkt det fräschaste alternativet. 

Hans Sandberg

PS. Jag har dubbelt medborgarskap, så jag kan rösta i både Sverige och USA.

Börsraset i världen - sista spiken i Bush kista

I USA är börserna stängda eftersom det är Martin Luther King Jr. Day, men i resten av världen är de öppna och i fullt ras. Det verkar som att kapitalismens trognaste följeslagare förlorat tron på USA:s ledarskap och inte bara på det politiska och militära området, utan även det ekonomiska.

George W. Bush Jr., vann ett val han inte vann på en politik han aldrig deklarerade. Kampanjmakarna sålde honom som en hyvens karl som det var roligare att ta en öl med än den där tråkmånsen Al Gore Jr., som tjatade om miljön och växthuseffekten...

När högsta domstolen - där korrupta och obskyra domare tillsatta av Reagan och pappa George Herbert Walker Bush trängde ut de hederliga och sansade - serverade unge Bush den oförtjänta segern på ett silverfat flinade han och förklarade att han gav faan i palestinierna liksom världen i övrigt. Och Kyoto-protokollet skulle minsann inte få påverka den slösaktiga amerikanska livsstilen.

Jag skiter i världen och fokuserar mig istället på saker som att sänka skatterna för de rika, undergräva vetenskapens ställning i skolorna (Darwins teorier var ju bara teorier och vad är det förresten för fel på Skapelseläran?) liksom i samhället i övrigt (glöm det där med stamcellforskning!).

Så höll det på till den dittills relativt obskyre fundamentalistiske terroristen Osama bin Laden genomförde vad som mycket väl kan visa sig vara århundradets främsta och blodigaste politiska PR-kupp (vilket är imponerande med tanke på att världen bara var inne på andra året av århundrandet). Då svängde han på cowboyklacken och började i hemlighet koka ihop planer på att ockupera Irak medan han poserade som om han bara var ute för att straffa Osama och talibanerna.

Kriget kom och blev dyrare och blodigare än någon räknat med, men det hindrade inte de politiska/ekonomiska fundamentalisterna i Vita Huset från att predika fortsatta skattesänkningar och underblåsa den ena bubblan efter den andra genom att skjuta kostnaderna på kommande generationer. Det funkade alldeles utmärkt politiskt, men inte ens den enorma bubblan på bostadssektorn kunde fortsätta svälla för evigt.

Investeringsbubblor handlar till syvende og sidst om förtroende och så länge administrationen kunde få sina trogna och Wall Street att tro att allt skulle ordna sig om vi bara fick göra skattesänkningarna för de rika permanenta. Fast det allt dyrare kriget i Irak slök allt större resurser vilket snabbt undergrävde folkets förtroende, samtidigt som bristen på intelligent reglering och vägledning av finansmarknaden öppnade för förra sommarens sub-prime kris, vilken kanske inte var så allvarlig i absoluta tal, men signalerade djupa strukturella problem för det internationella finansiella systemet, problem som uppenbarligen inte skulle kunna lösas av Bush-regeringen.

Demokraternas seger i mellanvalet hösten 2006 visade också att republikanernas politiska momentum var brutet och att demokraterna skulle komma att ta över politiken och ekonomin. De skulle få ärva en ekonomi som körts i botten av Bush-administrationen och det kommer att svida ont när den nya regeringen ska försöka balansera ekonomin och styra över resurser dit där de behövs istället för att göda den procent av befolkningen som frodats under dagens ekonomiska politik.

Det pågående börsraset är en global misstroendeförklaring, men inte mot globalisering och internationell handel, utan mot den ansvarslösa och korrupta politik som för alltid kommer att förknippas med George W. Bush's namn.

Sista spiken är på väg in...

Hans Sandberg

Bara ett år kvar med Bush

Det är nyårsdagsmorgon och solen skiner över oss här i Princeton Junction, New Jersey. Vi hade party hemma för våra söner Erik och Alex igårkväll och bjöd hem deras vänners föräldrar så att vi skulle ha nåt att göra medan Erik och hans vänner försvann in på hans rum för att spela Xbox och elgitarr och Alex spelade Wii med de yngre gästerna.

När maten var uppäten och glasen tömda satt vi vuxna och pratade över kaffe och kakor medan klockan tickade ljudlöst allt närmare tolvslaget. Det var ett enkelt party, men alla verkade nöjda, till och med den allra minsta som sög på ett äpple som mamma Becky skalat.

Diskussionerna flöt från föräldrars funderingar och oro över tonårssex och drickande till nya filmer man sett eller borde se. Här fanns inga republikaner, så det vart inga arga debatter om Irak eller Iran eller W, utan det var mer av ett give and take och utbyte av erfarenheter. Det låg faktiskt något lätt optimistiskt över det hela, en känsla av att det kanske finns en framtid trots allt.

För några år sedan brukade stämningen bland progressiva människor gärna bli deppig. Det var Bush hit och Bush dit och något hopp borta vid horisonten var det svårt att se, men det är här den stora skillnaden tycks ha smugit sig på. Jag insåg det när American Prospect anlände med posten i lördags. Bortom Bush löd den feta omslagsrubriken och mina steg kändes lättare när jag korsade gatan på väg tillbaks från brevlådan. Bortom Bush. Vi har levat så länge med George W. Bush Jr., att det varit som om framtiden ätits upp av något Stephen King-monster.

Det fanns inget hopp. Det fanns en massa goda idéer och goda människor och alla hatade de Bush, men det var så lite de kunde göra, även efter demokraternas seger i mellanvalet. Men nu när klockan rörde sig allt närmare tolv slog det mig att det snart är mindre än ett år tills Bush kommer att vara borta från makten. En ny president kommer att svära eden och även om Bush inte kommer att ledas bort i handbojor, så kommer han att försvinna ut i den politiska periferin. Luften kommer att kännas friskare att andas.

Chanserna är goda att vi får en demokratisk president och förmodligen blir det Hillary Clinton, en person som visserligen väcker blandade känslor bland många progressiva (det gäller också hennes briljant opportunistiska charmör till make), men vilken politik som kommer att vinna är ganska oklart. Vilket mandat kommer demokraterna att vinna på? Bortom Bush betyder också att vi inte kan nöja oss med parollen ABB, dvs Anything But Bush.

Det finns en fara i att fokusera sig för mycket på det taktiska spelet i valrörelsen. De politiska kommentatorerna blir sportkommentatorer som drar cirklar och ritar pilar, men sällan har tid att fundera på varför vi spelar spelet. Allt handlar om taktik och hur många hästlängder före eller efter en kandidat ligger. Det är därför det är skönt att kunna ta sig en paus och slå sig ned över en tidning som American Prospect, en tidning som tar sig tid att undersöka diskutera de stora frågorna som verkligen står på spel. Republikanerna har ofta varit bättre på detta, de har haft ordning och reda på sina dogmer, vilket gjort det möjligt för dem att mobilisera sina trupper och vinna sina segrar trots intellektuellt undermåliga ledare.

American Prospect är progressiv, eller liberal som man säger i Amerika, och den är intelligent. Jag har kvar det första numret som kom ut våren 1990 och innehöll artiklar av grundarna Paul Starr och Robert Kuttner liksom en lång rad intellektuella kändisar, från Robert B. Reich till Arthur M. Schlesinger Jr. Temat var Amerika i en ny värld och artiklarna var välskrivna och väl undebyggda, men Arthur Schlesingers vision av den ”liberala möjligheten” skulle samma sommar ersättas av en ny internationell dynamik när Saddam Hussein ockuperade Kuwait, vilket ledde till det första golfkriget under president George H. W. Bush Sr och sådde fröna till det andra och katastrofala golfkriget under hans son George W. Bush Jr.

Däremellan kom Bill Clinton och det sena 1900-talets rekordår och IT-revolution som accellerande globaliseringen och spann allt tätare band mellan människorna i världen, en utveckling som paradoxalt nog ledde till den våldsamma motreaktion mot moderniseringen – den religiösa fundamentalismen, kristen i USA och islamisk i stora delar av Afrika, Asien och Mellanöstern.

Vad är det är det för en värld vi kommer att lämna över åt våra barn? Just nu är det svårt att se att det är så mycket mer än krig och elände och en global miljökatastrof, men det finns hopp och det finns godhet och det finns en politisk vilja. Al Gore Jr. är inte ensam. Om ingenting annat så kan vi tacka Bush för att han skapat denna vilja till förändring, att han malt ned den amerikanska varianten av den reaktionära drömmen i en blodig sörja som inte ens de bäst betalda spinndoktorerna kan sälja som amerikansk äppelpaj.

Hans Sandberg 

Francis Fukuyama: Biotekniken hotar det mänskliga

(Dagens Forskning, april 2002).

Han har kallats en statsvetenskapens Björn Borg, men kanske ligger Cecil B. DeMille närmare till hands, med tanke på Francis Fukuyamas förkärlek för svepande filosofiska verk som The End Of History and the Last Man. Hans nya bok – Our Posthuman Future - knyter an till den första, men har en pessimistisk underton. Biotekniken hotar vår mänsklighet och måste regleras, varnar han.

PRINCETON (DF) Genombrottsboken byggde på den essä om ”historiens slut” som 1989 förvandlade analytikern i president George H.W. Bush:s utrikesdepartement till en internationell celebritet. Här var en ung spoling som sa att kommunismens fall inte bara var en seger för den liberala demokratin, utan slutet på historien i hegeliansk-marxistisk mening. Detta eftersom det inte längre fanns något ideologiskt alternativ till kapitalismen och demokratin.

Spolingen är idag en stadgad trebarnsfar, professor i internationell politisk ekonomi vid Johns Hopkins University och medlem i president George W. Bush:s nyinrättade Council on Bioethics.

-Boken är en direkt fortsättning på The End of History. Det började med att jag ombads att skriva en retrospektiv essä tio år efter den första artikeln. Den enda kritik jag inte kunnat besvara gällde den om historien kunde ta slut utan att vetenskapen också gjorde det, säger han.

Vetenskapen och tekniken var motorn i Fukuyamas historiemodell och så länge de tuffade på gick det inte att garantera att den liberala demokratin skulle besparas framtida utmaningar som skulle kunna dra igång den historiska processen igen.

Under 90-talets långa IT-ledda boom var det som om teknologin inte hade någon skugga och mycket av debatten handlade om datorer och Internet till alla. Men föreningen av informations- och biotekniken skulle radikalt förbättra förutsättningarna för den biotekniska forskningen och utvecklingen. Fukuyama fann denna utveckling lika lovande som skrämmande. Det var en teknik med enorma löften, men också en teknik som hotade att rycka undan grunden för det moderna demokratiska samhället. Han grep i likhet med andra kritiker tillbaks på Aldus Huxleys ”Du sköna nya värld” där vetenskapen eliminerat inte bara smärtan, utan också meningen med livet.

Fukuyama talar lågmält och avmätt, ibland en smula trevande, om sin nya bok som började säljas 10 april i USA, men redan föregåtts av publicerade utdrag och intervjuer, bland annat i New York Times.

Vad har vi att frukta från biotekniken?

-Den frågan kräver ett komplicerat svar. De som försvarar och främjar den nya tekniken säger att vi inte behöver oroa oss för eugenik (genetisk ”hygien”) eftersom de tidigare versionerna drevs i statlig regi. Det var staten och tvånget som var problemet, medan den nya eugeniken drivs av individer och individuella föräldrar. Så länge det är fallet har vi inget frukta säger man, men jag ser tre slags problem med detta argument.

-Det första är det ekonomer kallar negativa externa effekter. Det finns en rad fall där individuellt rationella beslut är dåliga eller inte fungerar på ett samhälleligt plan eftersom en tredje part drabbas. Det som händer i Asien när det gäller valet av kön på ens barn är ett uppenbart exempel på detta. Det är logiskt för enskilda föräldrar att vilja ha en pojke varför vi nu har ett 20-procentigt överskott på unga pojkar i Kina och Korea. Men det undergräver också samhällets stabilitet.

-Det andra är att folk drömmer om att göra om eller förbättra oss som människor och jag är inte övertygad om att man verkligen förstår vad det betyder. Många vill ha mer intelligens eller ett bättre fysiskt utseende, men den mänskliga naturen är mycket komplicerad och försök att förbättra den kan få komplicerade och inbland negativa resultat. Ett bra exempel är en medicinsk procedur som garanterar att vi inte får ett homosexuellt barn. Många föräldrar kommer att göra detta även om de i övrigt är toleranta mot homosexuella. De vill kanske ha barnbarn helt enkelt, men jag tror inte att man förbättrar den mänskliga rasen genom att eliminera homosexuella från befolkningen, säger Fukuyama.

-Slutligen har vi frågan om den mänskliga naturen och det är kärnan i min bok. De mänskliga rättigheterna och hela den moderna liberala demokratin hänger på existensen av en gemensam mänsklig natur. Om vi börjar leka med människans essens underminerar vi grundvalen för dessa rättigheter. Jag tror att Nietzsche blir en bättre guide för vad som då kan komma än John Stuart Mill. Om du skapar en värld med genetiskt skilda klasser av individer undergräver du grundvalen för den universiella jämlikheten, säger Fukuyama, som varnar för en bioteknik kallad ”germ-line engineering.” Dess ”löfte” är att manipulera inte bara arvsanlagen hos vår avkomma, utan också nedärvda egenskaper hos våra avkommors avkommor.

-Det är bara ett århundrade sedan teorierna om en ”vetenskaplig rasism” dök upp och svarta, kvinnor och andra minoriteter uteslöts från den politiska makten med argument om att de var genetiskt olika, säger han och fortsätter:

-Vi har idag mycket mer kraftfulla verktyg. Det är svårt att säga vad som kommer att hända när vi har fått bättre kognitiv neurologi, bättre biologiska förståelse för hur folk beter sig och mycket större möjligheter att kontrollera deras beteende med sofistikerade neurologiska läkemedel (som Prosac och Zoloft, min anm HS.) Det är något man inte hade på 1900-talet, säger han.

Det finns paralleller mellan Fukuyamas skepsis mot biotekniken och IT-snillet Bill Joys varning häromåret för forskningen inom bioteknik, nanoteknik och robotik (se Wired, april 2000 och min intervju i Dagens IT, 7 dec 2000).

-Jag var aldrig särskilt imponerad av Joys argument. En del av det han pratar om, som nanoteknik och artificiell intelligens, är inte alls så välutvecklade som han säger. Det rör sig också om hot som är uppenbara och fysiska; nanorobotar som förökar sig oupphörligt och käkar upp hela Chicago. De förefaller hanterbara, eftersom de är uppenbart farliga och folk kommer att motverka dem. Problemet med biotekniken är mycket mer subtilt. Den kommer tillsammans med en massa goda saker, varför det blir svårare byga ett konsensus om att vi måste vara försiktiga. Jag säger inte att vi ska låta bli att använda den, men vi måste vara väldigt försiktiga och reglera den, fortsätter han.

En slutsats som när allt kommer omkring ligger ganska nära Bill Joys:

-Om vi inte är försiktiga och bara tillämpar den totalt fria marknadsmodellen på all denna information, försummar vi att det finns onda människor i världen och att skalan krymper för folk som vill skapa kaos. Vi kommer t ex att göra det möjligt för en individ att skapa en helt ny varelse. Vi har aldrig tidigare mött en sådan makt, sa Bill Joy för två år sedan (Dagens IT, 7 dec 2000.)

Fukuyama delar i sin bok in den moderna tekniken i tre kategorier: Kärnvapnen och kärnenergin reglerades redan från början på grund av sin massiva förstörelsekraft, medan persondatorer och internet krävde relativt lite regleringar. Biotekniken hamnar någonstans mellan dessa extremer och det är enligt honom hög tid att fundera på att bygga ett regelverk och nya institutioner.

-Det kommer att bli mycket svårt för enstaka länder att kontrollera vad som sker i en globaliserad världsekonomi, men det betyder inte att vi ska låta bli att försöka.

-Jag tror att det kommer att leda till mycket stora politiska sprickor i framtiden. Kina antog 1995 en lag om eugenik som är mycket snarlik de lagar man hade i USA och i Europa i början av 20:e seklet. De talar om behovet av att hindra personer med låg intelligens från att föröka sig. Och om vi bortser från sker som mord på flickebarn och aborter, så har vi kvar att att de tar organ från politiska fångar och människor som avrättats. Kina har mycket lägre respekt för människolivet och mänskliga rättigheter än i väst, men jag hör trots det inte många som säger att vi ska göra som dem inom bioteknik, eller imitera dem när de tar organ från fångar.

-Vi behöver en kombination av moraliska normer, förbud för vissa saker och formella regler. Det kommer inte att fungera överallt, men de måste inte praktiseras överallt för att vara meningsfulla. Vi lagstiftar mot mord och barnamord även om det finns ställen dit rättvisan inte når.

Självreglering fungerar enligt Fukuyama inte när det gäller bioteknikbranschen, ”eftersom det finns för många kommersiella intressen som jagar alltför mycket pengar... ” Enbart den amerikanska bioteknikbranschen sysselsatte år 2000 över 150.000 och satsade samma år minst 110 miljarder kr på forskning och utveckling.

-Den amerikanska bioteknikbranschen är väldigt libertariansk och vill helst inte veta av några begränsningar av sin verksamhet. Den farmaceutiska industrin har varit med ett tag och är mer öppen för sådant. När jag pratar med folk i branschen säger jag att de bör skynda långsamt i sitt eget intresse. Det sista de skulle behöva är den moraliska stigma som följer av en stor katastrof från ett experiment som gått riktigt snett; från något som verkligen skadar folk på ett uppenbart sätt. Då kommer vi att få massvis med regleringar! Tyvärr har det ofta varit så att regleringarna följt på någon stor skandal eller olycka.

Vad göra?

-I USA är saken ganska enkel. Vi behöver en ny uppsättning institutioner som förmår injicera vissa etiska övervägningar i ett regelverk, som låter oss styra FoU-pengar till saker som helt klart handlar om att bota, medan vi avstyr eller bromsar projekt som medvetet syftar till att göra om eller förbättra människan som varelse. Det är det grundläggande valet.

Vad händer med denna diskussion om bioteknikens drömmar inte slår in, om den inte fungerar som man tänkt sig?

-Jag påstår inte att jag vet vart forskningen ska ta vägen, men det är uppenbart att hela området står inför en rad stora förändringar och troligen mer än på andra vetenskapliga områden. Det finns vetenskapsmän som säger att den humangenetiska ingenjörskonsten (i motsats till växtgenetik, min anm HS) kommer att misslyckas därför att de genetiska orsakssammanhangen är så komplexa till sin natur att vi aldrig kommer att kunna förstå dem. Det är möjligt och jag befinner mig inte i en position där jag kan säga att de har fel, men konsekvenserna är så allvarliga att det är värt att fundera en smula på saken i förväg. Det finns dessutom en hel rad olika teknologier och det är svårt att föreställa sig att ingen ska fungera, säger Fukuyama.

Hans Sandberg

En ny världsordning mindre - Eftertankar om kriget mot Irak (1991)

(En opublicerad essä jag skrev under våren 1991, efter det första Golfkriget. )

Kriget kom och vi satt klistrade framför CNN, precis som vi suttit där när stridsvagnarna rullade in över Tiananmen, och när jublande berlinare började riva muren. Vi var med när Arnett, Holliman och Shaw låg på magen på nionde våningen av hotel Rashiid. Vi var med och väntade på SCUD-missiler bakom tejpade fönster i Tel Aviv. Vi var med i attackplanen och såg hårkorsen låsa sig över sina mål. Vi kunde t o m krypa in i de laserstyrda robotarna och störta ned mot fiendens bunkers och SCUD-ramper. Där ser vi byggnaden... där dörren ... ZZZZZ...

Som världspolitikens soffpotatisar väntade vi ständigt på nästa inslag.

Paradoxalt nog gjorde rapporteringens omedelbarhet det svårt att få perspektiv på händelserna. Vi kastades från upplevelse till upplevelse, men när fick vi tid att bilda oss en genomtänkt uppfattning?

Jag märkte själv hur mina åsikter svängde med nyhetsflödet. Den 16 januari såg jag fram emot, med minst sagt blandade känslor. Å ena sidan fruktan för det fruktansvärda, å andra sidan tanken, att om det nu blir krig, är åtminstone syftet gott.

Så startade flygkriget och snart såg det ut, som om det hela skulle vara över på en vecka. Isåfall var det väl okej, tänkte jag, men när vecka lades till vecka och antalet "sortier" bröt det ena historiska rekordet efter det andra, retirerade jag till min första ståndpunkt. Till slut tappade jag räkningen och undrade vad som pågick: Ett bombkrig mot en fiende som inte kämpade, utan låg nergrävd i ökensanden, sånär som på ett gäng mobila SCUD-enheter.

Mina emotionella oscillationer gick i repris när markkriget kom.
-Jag hoppas de klarar av det på några dagar, annars har de gjort bort sig, sa jag till min svärfar när vi på lördagskvällen tittade på nyheterna om den just inledda offensiven.

Det tog 100 timmar.

Jag och andra skeptiker fick fel. Det blev inget Armageddon i öknen. Saddam Husseins arméer var så "uppmjukade" -- en av dessa språkliga perversiteter som följde med kriget -- att de inte bjöd något större motstånd.

Det var ett krig som förvånade, fast det som förvånade, var inte utgången, utan förloppet. Det föreföll att ha varit ett mönsterkrig (i den mån krig kan anses vara mönster för annat än mänsklig idioti), där George Skywalker besegrade Saddam In-Vader och samtidigt sparade hans folk (om än ej hans trupper).

Vi såg nästan inga offer. Vi tittade på krigsvideos, där de moderna vapnen firade triumf efter triumf över Saddams krigsmaskin. Tänk om vi istället fått se ett ansikte stirra in i den laserstyrda robotens kameraförsedda nos, nanosekunden innan det small...

Det fanns förvisso videofilmer där målen inte var abstrakta fyrkantiga byggnader, utan irakiska piloter, ansikte mot ansikte med döden, men dem fick vi inte se. Inte heller berättade Pentagons talesmän, att bara sju procent av bomberna var "smarta", eller att 81 980 av 88 500 ton fällda bomber under kriget var gamla "hederliga" bomber, som i tre fall av fyra missade sina mål. (Uppger kolumnisten Tom Wicker i New York Times 20 mars 1991). General Norman Schwarzkopf hade på ett tidigt stadium förklarat att han inte tänkte ägna sig åt att "räkna kroppar" (body count), en motvilja han f ö delar med Saddam Hussein, som inte vill avslöja hur många liv hans stormaktsambitioner kostat.

De allierades bulldozers begravde därför inte bara lik i ökensanden, utan också ett historiskt källmaterial. (Det cirkulerar uppskattningar om antalet irakiska stupade, varav en siffra - 100 000 - hänförs till Schwartzkopf. Andra säger "mellan 100 000 och 200 000.")

Vi var med och vi var inte med.

Censuren var överallt; i Irak, i Israel och i Saudiarabien. Och Pentagon censurerade krigskorrespondenterna med hjälp av sina "press pools".

Det krigades psykologiskt om våra själar och här fick de allierade stor hjälp från Saddam Hussein, som tycktes ha bestämt sig för leva upp till varje nyans i propagandans skräckporträtt. Han placerade gisslan vid bombmål och hotade med terrorist- och gasattacker. Det blev allt lättare att tro på talet om "obeskrivliga irakiska grymheter" och Kuwaits förödelse. Det blev samtidigt allt svårare att argumentera för fortsatta sanktioner.

Censuren och psykkriget gav CNNs Peter Arnett en central roll för vår uppfattning om kriget, trots att han var där med Saddams goda minne, censurerad och med begränsad rörelsefrihet. Han kom under ett par kritiska veckor att bli vårt enda oberoende ögonvittne mitt i Bagdad.
Det faktum att hans rapporter retade dem på hemmafronten, som ville enrollera journalisterna i Desert Storm, gjorde dem bara desto mer trovärdiga. Direktsändningen som sådan, med dess tillfälliga avbrott och påminnelser om censuren, spelade också en stor roll. (Det direktsända ordets makt!)

Efter kriget har vi fått lära mer om både krigets fram- och baksida. Det visade sig att en hel del uppgifter om irakiska grymheter (t ex att spädbarn slitits ur kuvöser) varit falska, eller starkt överdrivna (Kuwaits förstörelse). De frisläppta allierade krigsfångarnas berättelser, tyder inte heller på någon bestialitet från Iraks sida. Och det fruktade gaskriget kom aldrig, kanske därför att man inte lyckades transportera ammunitionen till fronten eller för att Saddam Hussein, när det kom till kritan, drog sig för att än en gång bruka detta vapen.

Vi har också börjat få en mer komplett och mindre smickrande bild av de allierades "kirurgiska" bombande. Antalet civila döda var visserligen litet, men Irak utsattes likväl för en "nästan apokalyptisk förstörelse", som Marrti Ahtisaari uttryckte sig i sin rapport till FN. Utan energi, vatten, eller transporter hotas landet av en fruktansvärd katastrof.

Det uppror Bush manade irakierna till kom, men inte i form av den önskade militärkuppen, utan i form av gerillakrig i norr och söder. Och Saddam Hussein, som överlistade även de smartaste av bomber, (är det någon som på allvar tror att han inte fanns med på listan över mål?!) krossar nu upproret med de delar av sitt republikanska mördargarde, som Bush lät honom behålla (genom att stoppa kriget innan general Schwarzkopf hunnit knyta ihop säcken.)

Det var inte så jag menade, tycks Bush nu säga, ivrigt tvagande sina händer. Han vill inte att Irak ska falla sönder, eller falla i händerna på fundamentalistiska shiiter. Han vill bara ha en statskupp och en mer resonabel regim.

"To do the right thing"

Det kommer att ta tid innan vi vet exakt vad som hände och vilka motiv som styrde krigets aktörer. Det hindrar inte att vi redan nu måste diskutera krigets moraliska grundfrågor.
Gjorde George Bush "the right thing"? Stod medlen i proportion till målen?

Det är lätt att se, att det var rätt av USA och FN-alliansen att befria Kuwait. Bedrägligt lätt rent utav. Också en kärnvapenattack mot Bagdad hade kunnat befria Kuwait, men skulle vi accepterat detta pris?

Låt oss innan vi går vidare i diskussionen rekapitulera de stora dragen i den amerikanska politiken mot Irak under konflikten. (Jag koncentrerar mig på USAs roll, eftersom landet i så hög grad dominerade alliansen. Se diagram 1 för en summering av mål, medel och resultat.)

Före invasionen

Bushregeringen hade första halvåret 1990 sitt utrikespolitiska intresse fokuserat på Europa och Sovjet. Vad Mellanöstern angick, fortsatte man Reagans politik av vänskap med Saddam Hussein, som sågs som en motvikt till Iran. Målet var att bevara maktbalansen och skydda västs tillgång på olja (frånvaron av en nationell energipolitik hade starkt ökat USAs oljeberoende). Denna pragmatiska politik fortsatte, även sedan Saddam Hussein i april riktat våldsamma hotelser mot Israel och under sommaren skärpt sina hotelser mot Kuwait. (Vi bör inte glömma att han hade skäl för sin ilska mot sheikdömet, som medvetet saboterade OPECs prispolitik och därmed dränerade Iraks oljeinkomster.)

Inte ens Iraks militära uppbyggnad vid gränsen mot Kuwait föranledde en ny politik från USAs sida. (Världen i övrigt sa f ö ingenting och de flesta av Kuwaits grannar rådde USA att ligga lågt, av rädsla för att provocera Irak.)

Den 24 juli höll dock USA och de Förenade Arabemiraten en mindre flottmanöver, vilket ledde till det beryktade mötet 25 juli mellan den irakiska diktatorn och den amerikanska ambassadören till Irak, April C. Glaspie.

Saddam Hussein protesterade mot manövern och sa storvulet:
-Ni har ett samhälle som inte kan acceptera 10 000 döda i ett slag.
Enligt en irakisk utskrift, svarade ambassadör Glaspie, med att USA "inte hade någon åsikt om de interarabiska konflikterna, som t ex er gränstvist med Kuwait."

När hon slutligen 20 mars 1991 fick UDs tillstånd att ge sin version, sa hon att Saddam Hussein ryckt lös citatet ur sitt sammanhang. Hon skulle istället ha förklarat, att USA är en supermakt och inte accepterade våld mot sina vänner. Att Saddam Hussein trots detta invaderade Kuwait, förklarade hon med att han var "dum".

Det låter en smula hårdkokt för mig. Mer logiskt är att anta, att Saddam Hussein reagerade på den amerikanska politik, såsom han kände den från sin egen erfarenhet.

Ambassadör Glaspie beskrev själv inför en senatskommitte USAs politik, som ett försök att "utbilda" Saddam Hussein genom att "belöna" honom, när han gick åt rätt håll.

2 augusti-1 november

För George Bush var invasionen början på hans svåraste kris, vilken till råga på allt kom under en bottenperiod i hans presidentskap.

1989 hade låtit honom surfa fram på svallvågorna från kommunismens kollaps i en ovanligt lång politisk smekmånad. 1990 var inte lika nådigt: Uppskattningarna av hur mycket sparbanksskandalen skulle kosta skattebetalarna bara växte och försöken att stävja läckagen i banksektorn förvärrade det redan snåla ekonomiska klimatet. Inte ens rymdfärjorna lyfte den sommaren...

Invasionen ledde till höjda oljepriser, vilket gav den lilla extra knuff som var allt som behövdes behövdes för att slutligen knäcka amerikanernas tilltro till ekonomin. Recessionen var ett faktum och andelen amerikaner med förtroende för regeringen sjönk till sin lägsta nivån på femton år, 25 procent.

Bush fördömde omedelbart invasionen, men förklarade samtidigt, att "vi inte diskuterar en intervention. Jag planerar ingen sådan åtgärd." (Fredagen den tredje augusti.) Men detta var kanske mest ett erkännande av det faktum, att USA saknade såväl politiska (klartecken från Saudiarabien), som praktiska (militär styrka på plats) förutsättningar för en aktion.

Den sjätte augusti, efter en helg i Camp David med Margaret Thatcher, gjorde Bush klart för allmänheten, att han inte tänkte acceptera ockupationen av Kuwait. ("This occupation will not stand!")

På inrådan från försvarsministern Dick Cheney och generalstabschefen Colin Powell gav han klartecken till att sända 125 000 amerikanska soldater till Saudiarabien. Det omedelbara målet var defensivt, att förhindra en fortsatt irakisk framryckning. Samtidigt inleddes en intensiv diplomatisk kampanj för att bygga en FN-koalition mot Irak.

Folk flest i USA var måttligt förtjusta i tanken på att riskera amerikanska liv för att försvara ett par reaktionära furstendömen på andra sidan jordklotet. Den akarismatiske presidentens valhänta försök, att tackla den traditionella motsättningen mellan moralism och pragmatism i amerikansk utrikespolitik (se Göran Rosenbergs artikel i MT nr 4/91), gjorde inte saken bättre.

Saken är den, att en amerikansk president har större krav på sig, än en europeisk ledare, att förankra sin utrikespolitik på hemmaplan. Denna demokratiska sida av den amerikanska utrikespolitiken, är en viktig förklaring till dess ofta starkt ideologiska övertoner.

Populariseringen kräver förenklade resonemang, som s a s går hem i stugorna. Det kalla kriget var dock slut och Bush måste finna nya sätt att sälja sin politik.

Genom att lyfta fram oljan som motiv, försökte han göra försvaret av Saudiarabien och Kuwaits befrielse till plånboksfrågor, men denna pragmatiska taktik riskerade att slå bakut. Den bjöd den gryende fredsrörelsen en effektiv moralisk paroll: Nej till blod för olja! ("No blood for oil!").

I ett tal 15 augusti slog Bush an en annan ton. Han jämförde Saddam Hussein med Hitler, vilket gav konflikten en moraliskt svart-vit karaktär och uteslöt varje eftergiftspolitik. På ett djupare plan visade talet, att Bush ersatt antikommunismen, med det andra världskriget, som ideologisk referensram.

(Marginalanteckning I: Om Saddam Hussein är jämförbar med Adolf Hitler -- när upptäckte George Bush det? Vore det då inte på sin plats med en avbön för politiken före den andra augusti?)

Medlen för att bekämpa Saddam Hussein, var än så länge en kombination av diplomatiska påtryckningar, en tuff handelsblockad och en successiv uppbyggnad av ffa amerikanska styrkor i Saudiarabien.

Kruxet med denna relativt odramatiska politik var, att den skulle komma att överflyglas av andra frågor, ju mer den drog ut på tiden. Så skedde när budgetförhandlingarna i september gick från kris till kaos. Bush pressades stenhårt av demokraterna och i det egna partiet rådde myteri, lett av den republikanske inpiskaren Newt Gingrich.

Om det var något Bush utstrålade vid denna tid, var det oförmåga att staka ut en kurs för nationen -- symboliskt illustrerat av utväxlingen av "Read my lips!" mot "Read my hips!"
Denna svaghet noterades givetvis i Bagdad, vilket för Saddam Hussein måste ha bekräftat hans övertygelse att USA, när det kom till kritan, inte skulle vara berett att gå i krig. (Hans respekt för det internationella samfundets beslutsamhet kan heller inte ha stärkts, av strömmen av uppvaktande diplomater, politiker och skrivelser från statsöverhuvuden under gisslandramat.)

Det är mycket möjligt, att det inte bara var Bush som var distraherad. Schwarzkopfs styrkor var långt ifrån redo att möta Saddam, ifall han valt att angripa Saudiarabien, men han försatt denna chans.

Handelsblockaden mot Irak blev under tiden alltmer effektiv, men skulle den få någon effekt? CIA skrev i en hemlig rapport till presidenten i slutet av september, att 90 procent av handeln med Irak stoppats. Det var en framgång, men det räckte, enligt CIA, inte för att "på kort och medellång sikt" tvinga Irak ut ur Kuwait.

Det stärkte hökarna Dick Cheney och Colin Powell, vilka var skeptiska mot sanktionerna. Bush hoppades fortfarande, att Saddam skulle ta sitt förnuft till fånga, men även hans tålamod började ta slut. Newsweek uppger att Amnesty Internationals rapport om Iraks övergrepp i Kuwait, gjorde honom än mer övertygad om Saddam Husseins onda karaktär.
-Du borde läsa Amnesty Internationals rapport. Sedan kan du om för mig vad jag ska göra, sa Bush enligt tidningen till en biskop, som manade honom att ha tålamod.

Den sista oktober var general Schwarzkopf klar med sin hemliga krigsplanering för Operation Desert Storm. Den diskuterades dagen efter av presidenten och hans närmaste män: Baker, Cheney, Powell, Scowcroft och Sununu. Bush antog planen och beordrade en ökning av USAs styrkor i Saudiarabien från 230 000 till 500 000 soldater. Av partitaktiska skäl hemlighölls dessa beslut tills efter fyllnadsvalen till senaten den 6:e november.

Saddam svarade med sända ytterligare 250 000 man till Kuwait.

1 november - 16 januari

USAs militära mål var från och med november inte längre att stoppa nya aggressioner från Saddams sida, utan att befria Kuwait och krossa Iraks militära potential, inklusive landets infrastruktur. Av vad vi idag vet om Operation Desert Storm, är det uppenbart att den senare uppgiften sågs som en förutsättning för den första.

I slutet av november presenterade USA i FN en resolution om att ge de allierade rätt att använda våld mot Irak. Bushregeringens syfte var tveeggat, dels att inför världen legitimera en offensiv aktion och dels en taktik för att få den amerikanska kongressen att godkänna ett anfall på Irak. På sovjetiskt förslag sattes en tidsgräns för när Saddam måste ha lämnat Kuwait. USA föreslog 15 januari, vilket passade perfekt med Operation Desert Storm, som planerats starta den 16 januari.

Den amerikanska antikrigsrörelsen fick nytt bränsle till debatten av Bushs tal den åttonde november, där han avslöjade den nya offensiva politiken mot Irak. Överallt debatterades krig vs. sanktioner och den allmänna opinionen var klart för fortsatta sanktioner. Flera namnkunniga konservativa republikaner, liksom tre f d generalstabschefer sällade sig till krigsmotståndarnas led.

Denna diskussion fick sin klimax i början av januari under kongressens långa och emotionella debatt om "the War Powers Act", som i allt utom namnet förklarade krig mot Irak och gav presidenten de nödvändiga befogenheterna därför. Resolutionen gick igenom med liten marginal och många som röstade för den, gjorde det i hopp om att Saddam Hussein äntligen skulle fatta att det var allvar.

De militära krigsförberedelserna var nu i stort sett klara och Bush hållning kompromisslös. Det senare framgick med all önskvärd tydlighet, i det brutala brev till Saddam Hussein, James Baker fick med sig till mötet med Iraks utrikesminister Tariq Aziz i Geneve (9 januari).

Därefter fanns det ingen återvändo. Gorbatjovs försök att gripa in i elfte timman var dömda på förhand, även om Saddam Hussein skulle ha gett med sig.

För Bush gällde det nu att se till, att han när det nu ändå skulle bli krig, slog två flugor i en smäll, dvs befriade Kuwait och krossade Saddam Hussein militärt. Detta senare mål var aldrig officiellt, eftersom FN-koalitionens uppgift var att befria Kuwait och återställa freden, inte att krossa Irak militärt.
-Vad vi ville, sa en av Bush närmaste rådgivare till Newsweek, var att ta bort (Saddams) offensiva förmåga. Vi kunde inte säga det rätt ut.......men det var vad vi ville. (Se specialnumret "America At War", Spring/Summer 1991).

17 januari - 27 februari

De två veckornas flygkrig tog hand om det inofficiella krigsmålet och lade samtidigt grunden för den sensationellt snabba befrielsen av Kuwait.

200 allierade soldater omkom, mot kanske 200 000 irakiska soldater och ett okänt antal civila offer. Dessutom förstördes den ekonomiska infrastrukturen i det irakiska samhället.

Förödelsen av Irak har, enligt Samir al-Khalil, författare till boken "The Republic of Fear" och en av Saddam Husseins skarpaste kritiker, lett till att "hatet och bitterheten mot väst växer." (New York Review of Books nr 7,1991).

I USA gav segern till att börja med en stark lättnad och glädje över att man kämpat och segrat för en rättvis sak. Äntligen är Vietnamkomplexet övervunnet, förklarade Bush och hans generaler.

CNN rapporterade att amerikanerna, efter att i femton år misstrott sin regering, börjat lita på den. (I mars uttalade 52 procent av de tillfrågade i en opinionsundersökning sitt förtroende för regeringen.)

Målet och medlen

Den tyngsta skuldbördan för det lidande och förödelse kriget orsakade, faller på Saddam Hussein och hans regering, men det fritar inte de allierade, ffa USA, från deras ansvar.

Målet att försvara Saudiarabien och befria Kuwait var obestridligen rättfärdigt och i linje med FNs stadgar (art 51 om kollektivt självförsvar).

Målet att krossa Saddam Husseins militära aggressionkraft, är betydligt mer tveksamt. Hur mycket jag än ogillar Saddam Hussein, kan jag bara se ett legitimt skäl för detta mål och det är, att det skulle varit det enda sättet att befria Kuwait. Maktbalans, västs oljetillgång och intresset att förhindra aggression (preventivkrig), är enligt min mening inte tillräckliga motiv för ett angrepp. (En framtida demokratisk världsregering skulle kanske ha moralisk auktoritet för polisaktioner mot "kriminella" nationer, men vi är inte där än på ett tag.)

Givet utgångspunkten att Iraks ockupation måste hävas återstod två huvudsakliga medel: Krig och sanktioner.

Det faktum att det blev krig, betyder inte att sanktionerna misslyckats, bara att de degraderats till vad historikerna kallar en kontrafaktisk hypotes. Vi vet hur det gick, men kan bara gissa oss till hur det skulle ha kunnat gå. För att jämföra de två lösningarna får vi försöka väga deras respektive "för- och nackdelarna".

Krigets "fördelar"...

-Målen uppfylldes snabbt, vilket förkortade lidandet i Kuwait och minskade de negativa effekterna av ockupationen på världsekonomin.
-Sanktioner skulle tagit längre tid, vilket skulle försvagat alliansen och gett Saddam Hussein längre tid för att utplåna Kuwaits identitet. Vi vet inte om sanktionerna skulle lyckats. (Saddam Hussein har visat stor tolerans för andras lidande.)
-Kriget gav en bestående fysisk försvagning av Iraks krigsmakt. Det kommer att ta lång tid innan landet kan hota sina grannar igen. (Fast det är inte omöjligt! Jfr Tyskland efter första världskriget.)
-Kriget skapade politisk legitimitet åt segrarna; ett politiskt kapital, som kan "investeras" i inrikes- och utrikespolitiken. Detta kan låta cyniskt, men frågan är om inte sanktionernas brist på glamour bidragit till deras impopularitet och problemen med att upprätthålla dem.
...och sanktionernas
-Sanktionerna framstår som en relativt human metod, förutsatt att lidandet i Kuwait inte gör en militär operation nödvändig. Sanktionerna åstadkommer mindre permanent förstörelse.
-Varje krig är ett högriskprojekt, vars utgång ingen känner på förhand. Det bör rimligen vara en avhållande faktor. Sanktioner kan däremot gradvis anpassas till målet. Det går att undanta t ex läkemedel och dylikt från sanktioner, vilket minimerar lidandet hos dem man inte vill skada. Det är svårt att avsluta ett krig, medan sanktioner kan avbrytas med ett penndrag.
-Kriget distraherade USA och dess president från att ta itu med en rad överhängande problem på hemmaplan. Kriget innebar en förlust av produktivt arbete och det förbrukade mängder av produktiva resurser, t ex civila transportplan i militär drift och destruktiva resurser som t ex krigsmateriel. (Marginalanteckning II: Det faktum att USA fick Japan, Tyskland, Kuwait och Saudiarabien att - mer än väl - ersätta dess kostnader, innebar att Bush blev pionjär för ett nytt internationellt skattestystem!)
-Kriget skapade en tendens till politisk likriktning i USA, illustrerad av angreppen på CNN. Detta var bara en underström, men pekar ändå på faran av den ideologisering av politiken, som följer med krig. Resultatet blir lägre kvalitet på informationsutbytet och sämre beslut.
-Saddam Husseins antändande av Kuwaits oljekällor, samt det stora oljeutsläppet i Persiska Viken, hade förmodligen inte inträffat om sanktionspolitiken fortsatt. Krigets enorma ekonomiska och ekologiska kostnader måste därför bokföras på Operation Desert Storms utgiftssida.
-Kriget utlöste inbördeskrig i norra och södra Irak, vilket skördar stora offer. Skulden ligger även här främst på Saddam, men det hindrar inte att en alternativ politik kunde gett ett bättre resultat.

Rätt, men fel

Sammanvägningen av argumenten för och emot kriget måste med nödvändighet bli en subjektiv akt, där vi tyvärr inte har någon rät moralisk måttstock till hjälp.

Även om vi skulle komma till slutsatsatsen att kriget var nödvändigt måste vi fråga oss om det också var nödvändigt att bomba Irak tillbaka till en "förindustriell nivå"? Ja, för att spara allierade liv, säger krigets proponenter, med samma argument som användes för att försvara atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. De kan också invända att vi är efterkloka; att krig inte förs med facit i hand. Målet var inte att döda hundratusentals irakier.

Vad visste Bush och hans generaler om de verkliga styrkeförhållandena när de fattade sina beslut? Gav de medvetet en överdriven bild av fiendens styrka och hans förmåga att använda giftgas? Det kommer att dröja länge innan vi får veta hur det verkligen förhöll sig.

Återigen tvingas vi tro. Själv har jag svårt att tänka mig att Schwarzkopf & Co., helt enkelt manipulerade världen. Det borde ha läckt ut till pressen. Jag är mer benägen att tro, att de fångades av den demonbild av Saddam Hussein och hans armé, de själva varit med att skapa. Rädslan för stora egna offer och dess effekt på opinionen (Vietnam-syndromet!), drev dem att inte ta några risker. (Pentagon hade bl a beställt 16 000 likpåsar, s k bodybags från ett företag i New Jersey.)

Men om det var skälet att de bombade Irak bortom det moraliskt försvarbara, kanske de inte borde varit så heta på gröten till att börja med.

Just den snabba segern i markkriget och den extrema disproportionen i antalet offer, gör det svårt att tro, att bombkriget bedrevs enbart för att befria Kuwait. Det förefaller istället, som om det fördes utifrån det andra och moraliskt ogiltiga målet, att krossa Saddam Hussein.

För mig framstår Bush politik för att häva ockupationen av Irak, som välmenande, men oklok.
Anthony Lewis, kolumnist i New York Times, går ett steg längre:
-I en kolumn jag publicerade 25 januari skrev jag, att det var ett rättfärdigt krig, även om det inte var klokt. Jag hade fel. Målet var rättfärdigt -- att upphäva Saddam Husseins aggression. Men kriget var mer än oklokt. När hurraropen avtar kommer verkligheten att stå kvar: en oproportionerlig förstörelse och en politisk abdikation. (23 mars 1991. Lewis syftar på George Bushs brist på vision av vad som skulle hända efter kriget, min anm HS.)

Vi ska i rättvisans namn inte glömma, att president Bush inte tvekade att axla ansvaret i en konflikt, som gällde grundläggande moraliska värden för det internationella samfundet. Han och hans team visade prov på stor skicklighet i missionens utförande och Kuwait är idag fritt.

Att segern ändå lämnade en bitter eftersmak, berodde på att Bush begick två allvarliga politiska misstag.

Det första var jämförelsen med Hitler, vilket låste fast hans perspektiv vid det andra världskrigets svart-vita modell. Vår tids Hitler måste bort, kosta vad det kosta vill. Men Saddam Hussein är betydligt mer lik Stalin och jag tror att den insikten hade lett till en mer realistisk och långsiktig strategi från USAs sida. (Eftersom en jämförelse med Stalin, skulle kunnat störa relationen med Sovjet, hade det nog varit bäst att inte spela upp den offentligt.)

Det andra var, att han var alltför villig att låna generalerna sitt öra, vilka dammade av gamla krigsplaner från det kalla kriget och pressade på för att snabbt få så många soldater som möjligt på plats, för att inte upprepa "misstagen från Vietnam".

Få insåg det då, men med över hundratusen amerikanska soldater trampande i ökensanden var sanktionspolitiken i stort sett dömd. Det gick inte, av praktiska och ekonomiska skäl, att hålla så stora styrkor i Saudiarabien under en lång tid. Experterna pekade ganska snart ut februari 1991 som avgörandets månad, för sedan väntade ökenstormarna.

Om Bush istället valt att ffa sätta in flyg- och flottstyrkor för att övervaka blockaden och förhindra en invasion av Saudiarabien, hade han behållit sin handlingsfrihet. (Vi vet idag vad flygvapnet kan åstadkomma! Bush och hans rådgivare var knappast okunniga om dess potential.). Han kunde då fortsätta hålla trycket uppe och ändå haft möjligheten att ta till kriget som sista utväg. Han hade haft tid på sig

Den nya värdsordning George Bush önskade sig, hade då kanske blivit mer än en hägring över ökensanden.

Hans Sandberg
West Windsor, NJ
10 april 1991