Medicinsk forskning utan gränser

(Reportaget publierades först i Dagens Forskning februari 2003).


NIH:s högkvarter i Bethesda utanför Washington, D.C.

Få personer personifierar som Ruth L. Kirschstein USA:s jättelika National Institutes of Health (NIH.) Hon är fortfarande en nyckelperson i amerikansk medicinsk forskning trots sin ålder och att hon våren 2002 lämnade över rodret till Elias Zerhouni.
-NIH är en organisation som regeringen och det amerikanska folket är väldigt stolta över, säger hon till Dagens Forskning.

BETHESDA (DF) Ruth Kirschstein har arbetat på NIH i ett halvsekel och det var hon som höll i trådarna under maktvacuumet efter Harold Varmus avgång i december 1999. ”Alla kretsar på NIH verkar vara kopplade till Ruth Kirschstein,” skrev tidningen Science sommaren 2001. Hon var mellan 1974 och 1993 chef för National Institute of General Medicine Sciences (NIGMS,) som fokuserar sig på medicinsk grundforskning. Hennes make Alan Rabson har också jobbat för NIH sedan 50-talet och är verksamhetschef (deputy director) för dess största enhet – det nationella cancerinstitutet, NCI.

NIH har alltid varit populärt i Washington eftersom det gett politikerna en chans att visa att de bryr sig om väljarnas hälsa, utan att gå så långt som att förstatliga sjukvården. NIH:s budget har fördubblats under de senaste fem åren, men bara en tiondel av dess anslag spenderas internt.
-85 procent av våra anslag går till forskare på universitet, medicinska skolor, forskningsinstitut, samt till forskare i länder som Sverige, Danmark, Norge, Tyskland, Israel och ibland England. Vi har också ett stort antal personer som kommer hit för att studera och lära sig.

Ruth Kirschstein har inte varit i Sverige sedan 1963, men har stor respekt för vår forskning.
-Sverige har ett antal mycket, mycket distingerade vetenskapsmän, inklusive några vänner till mig, säger hon och nämner bl a George Klein på Karolinska Institutet. Hon säger också att hon vart mycket imponerad av sitt möte med den svenske ambassadörens hustru Kerstin Eliasson, som är vetenskaplig attaché i Washington, DC.

NIH har ofta vuxit genom att kongressen skapat nya institut runt specifika sjukdomar, men det är en metod som fått skarp kritik. Nobelpristagaren och förre NIH-chefen Harold Varmus har varnat för att man snart ska sitta med 55 institut istället för 27. Han vill istället organisera forskningen kring vetenskapliga teman, vilket skulle betyda mindre adminsistrativ duplicering och mer vetenskapligt utbyte. Ruth Kirschtein känner väl till debatten från sin tid som Varmus ”deputy director,” men vill inte föregripa förre princeton-rektorn Harold Shapiros kommitté. Hon kastar sig hellre över de medicinska utmaningarna.
-Den första gäller att avgöra vilka stora steg vi måste ta härnäst. Det är så mycket som måste göras, varför vi måste prioritera. Den andra gäller vad vi ska göra nu när vi avslöjat den mänskliga genomen. Ska vi helt enkelt gå vidare och göra samma sak för alla proteinerna och alla andra kemikalier, eller måste vi börja fundera på – vilket vi ändå måste göra – vad generna gör? Utmaningarna gäller hur vi går vidare. Det finns ingen brist på vetenskap. Varje fråga som lösts leder till hundratals nya och så fortsätter det i evighet, säger hon.

Det verkar som om vi lever i en tid av skandaler, alltifrån den katolska kyrkans pedofiler, korrupta politiker, Enrons och Wall Streets bedragare till Bell Labs-forskare, som tagit genvägar till ära och berömmelse. Ökar risken att forskare korrumperas av sidointressen?
-Vi har ganska omfattande regler när det gäller intressekonflikter. En vetenskapsman kan inte tjäna på två saker samtidigt. En forskare eller ett universitet kan söka patent och licensera rättigheter till ett stort antal företag. I några fall kan ett företag som varit kritiskt för att utveckla en teknik få ensamrätt, men vi tillåter inte våra forskare att lättvindigt arbeta för privata företag samtidigt som de arbetar för universitetet. Vi har program för att stöda småföretag med forskningsanslag eller speciella bidrag för små forskningsföretag. De måste emellertid vara separata från universiteten. De kan ha konsulter, men det måste ske separat. Jag tror på det hela taget att vi klarat oss utan saker som ImClone, vilket för övrigt inte fått pengar från NIH, säger hon.
-Men fenomenet finns och vi försöker utbilda våra forskarstuderanden och medicinare i etik och följer noga utvecklingen. Vi har ett stor antal människor som övervakar bidragen.
-Forskare som får bidrag måste deklarera sina finansiella intressen för sina universitet eller andra institutioner. Anslagen går aldrig direkt till forskaren, utan till institutionen som ansvarar för att pengarna spenderas korrekt.
-Systemet baseras på förtroende och integritet och jag tror att det fungerat väldigt bra i 99,99 procent av alla fall.

Är det inte en smula förvånande att man i USA förlitar sig så mycket på förtroende?
-Tja, men om en forskare gjorde någonting fruktansvärt skulle hans eller hennes rykte förstöras. Artikeln i Science om de där fysikerna på Bell Labs borde räcka för att skämma ut dem för all evighet. Jag tror emellertid att vetenskapsmän i grund och botten är ärliga, säger Ruth Kirschstein.

Hans Sandberg

Den medicinska forskningens Mecca - NIH

(Dagens Forskning februari 2003).


Listan över NIH:s nobelpristagare är lång.

Världens medicinska Mecca ligger i Bethesda, en förort i Maryland, som inte ligger längre från Washington, D.C., än att man kan ta T-banan till Medical Center och gå sista biten. National Institutes of Health (NIH) brukade likna ett collegecampus, men myndighetens snabba tillväxt har förvandlat området till en industripark, som snart ska inhägnas på grund av terrorhotet.

BETHESDA (DF) NIH svarar för en dryg tredjedel (36 procent) av all medicinsk forskning i USA och ligger på ett eller annat sätt bakom de flesta av landets medicinska framsteg. Det är en något av en ”socialistisk” ö i ett sjukvårdssystem som drivs kapitalistiskt, men till stor del finansieras skattevägen. (Medicare för de äldre och Medicaid för de fattiga.) Här jobbar 18.000 forskare, byråkrater, läkare, sjukskötare, chaufförer, ingenjörer, städare, trädgårdsmästare, glasblåsare och instrumentmakare. Här finns över 50 byggnader, varav den största – nummer 10 – är Warren Grant Magnuson Clinical Center. Det öppnades 1953 som ett rent forskningssjukhus med 540 bäddar, vilket kan jämföras med de 10-15 forskningsbäddar dåtidens akademiska sjukhus hade. Många läkare fruktade vid starten att kolossen var ett steg mot en ”socialistisk sjukvård,” något som inte minst oroade traktens lokala läkare. Men NIH försäkrade dem med att de inte skulle ta sig an några patienter annat än för forskning. Och så är det än idag. Paula Cohen från NIH:s pressavdelning varnar mig för att jag inte kan få någon vård här även om jag föll inne i sjukhusentrén.

NIH:s rötter går tillbaks till ett enrums ”hygienlabb” på Staten Island i New York. Det startades 1887 av läkaren Joseph J. Kinyoun inom ramen för flottans sjukvårdsenhet MHS (Marine Health Services, grundad 1798.) Han ville tillämpa de senaste europeiska rönen för att spåra bakterier och förebygga epidemier, men fick under tio år jobba ensam i labbet innan politikerna förstod hur viktigt det var. Precis som idag debatterades statens roll i samhället, men på den tiden var federala forskningspengar ett relativt nytt och oprövat grepp.
-Frågan går filosofiskt sett tillbaks till 1700-talet, då många trodde att folk förlorade initiativet om de gjorde sig beroende av regeringens pengar, säger NIH:s historiker Victoria Harden.

Det dröjde till 1901 innan hygienlabbet fick ett erkännande från kongressen i form av 35.000 dollar till en ny byggnad. 1902 års Biologics Control Act gav labbet ansvar för regleringen av vacciner och serum, samtidigt som MHS breddades och döptes till PHS-MS (Public Health Sercices-MHS.) 1912 ändrades namnet till PHS rätt och slätt.

PHS:s hygienlabb växte i betydelse tack vare en rad medicinska upptäckter och viktiga insatser under första världskriget. Samtidigt drog en rad kemister som arbetat för regeringen under kriget 1918 igång en kampanj för ett privat medicinskt forskningsinstitut. Det lyckades emellertid inte hitta någon tillräckligt stor sponsor och lierade sig därför med en senator från Louisiana, Joseph E. Ransdell. Han drev 1930 igenom en lag som förvandlade ”hygienlabbet” till ett nationellt medicinskt forskningsinstitut - National Institute of Health (pluralformen kom till på 40-talet)

Victoria Harden säger att många forskare var skeptiska mot att låta regeringen betala för forskningen. De behövde pengarna och visste vad vetenskapen kan uträtta, men insåg att det inte fanns tillräckligt med privata pengar. Kunde man ta regeringens pengar, men inte låta den styra forskningen? Svaret på det dilemmat blev en modell kallad ”peer review” där anslagen utvärderades av andra forskare i särskilda granskningskommitteer (study sessions.) Det fanns dessutom styrelser med lekmannainflytande, vilka kunde anlägga ett bredare socialt perspektiv på den medicinska forskningen.

NIH:s historiker Victoria Harden.

Det andra världskriget stärkte ytterligare ställningen för PHS och NIH som 1938 flyttat ut till Bethesda och från 1944 blev hemvist för det nationella cancerinstitutet (NCI) vilket grundats 1937. NIH fick vid samma tid rätt att bedriva kliniska studier.
-NIH bestod till att börja med bara av den egna forskningen. Den vetenskapliga nivån var hög, men skalan var liten. Under andra världskriget växte det bland allmänheten fram en stark tro på vetenskapen och forskarna blev mer intresserade av federala pengar. Vi fick penicillinet, blodplasma och folk vande sig vid att få sjukvård. Efter kriget ville man inte gå tillbaks till hur det var innan, säger Victoria Harden.

En av NIH:s uppgifter under kriget var att ta reda på varför 43 procent av de värnpliktiga klassades som olämpliga att bli soldater och varför 28 procent inte ansågs kunna fylla någon roll alls inom försvaret. Victoria Harden säger att dåliga tänder var en av de vanligaste orsakerna. En annan var syfilis.

Perioden 1955-68 brukar beskrivas som NIH:s ”gyllene år.” Sedan följde Vietnamkriget och 1970-talets inflation som urholkade värdet av NIH:s budget. Den hade växt från 4 miljoner dollar 1947 till 100 miljoner 1957 och nådde en miljard dollar 1974. Det tidiga 1990-talet var relativt magra år för NIH och den konservativa retoriken från Newt Gingrich & Co., var fientlig till nästan all statlig verksamhet, med undantag för polis och militär. Och Bill Clinton visade trots sin vilja att reformera hälsovården föga intresse för NIH, men detta ändrades under mitten på 90-talet då den ekonomiska boomen tagit rejäl fart. NIH gick nu in i en fas av stark tillväxt och fick under 1998-2002 sin budget fördubblad, från 13 till 27 miljarder dollar. Bush-regeringen har också ökat anslagen till NIH, men fjolårets kraftiga ökning gällde till stor del nya uppgifter som att bekämpa bioterrorism. Den ekonomiska nedgången under George W. Bush och de våldsamma skattesänkningarna, samt krigsförberedelserna väntas sätta mycket hård press på de delar av budgeten som inte är hårdprioriterade, eller som Medicare och Medicaid växer automatiskt.

Regeringens budgetkontor (OMB) har redan skärpt kraven på myndigheten, vilket skapat frustration bland NIH:s strateger. Den ska i fortsättningen bedömas i ett system som ger grönt eller rött ljus beroende på hur effektiv den är.
-Bushregeringen vill ha utvärderingar baserade på resultat, men det är svårt att genomföra detta och NIH har alltid försökt undvika det. Det är svårt att se forskningens praktiska resultat, som ofta kommer längre fram, säger Victoria Harden.

Sötebrödsdagarna förefaller att vara över, åtminstone för denna gång.

Hans Sandberg

Fogarty axlar global sjukdomsbörda

(Dagens Forskning februari 2002).

Sharon Hrynkow, chef på NIH:s Fogerty.

Fogarty International Center (FIC) är minst av NIH:s många institut, men dess uppgift är en av de svåraste och på sikt kanske viktigaste – att stöda den internationella medicinska forskningen, särskilt i fattiga länder.
-Vetenskapliga områden som den mänskliga genomen är så komplexa att de kräver ett internationellt samarbete, säger organsationens ”deputy director,” Sharon Hrynkow.

BETHESDA (DF) Vi är intresserade av Sverige som en partner på områden som är mycket komplexa och där vi har gemensamma intressen. Stamceller är ett sådant. Det var för lite drygt ett år sedan som jag träffade Vetenskapsrådets Harriet Wallberg-Henriksson på ett möte i Strasbourg med EMRC, det europeiska medicinska forskningsrådet. Jag var inbjuden som observatör för NIH och hade ombetts redogöra för vad vi gör inom stamcellforskningen. Vi hade väldigt bra diskussioner om forskningens inriktning och stamceller var uppenbarligen ett sådant område, säger Sharon Hrynkow, som känner Skandinavien väl från sina 3 år som forskare i neurobiologi vid Oslouniversitetet.

-Vår uppgift är stöda medicinsk forskning som kan förbättra hälsan för alla. Ibland är det vettigast att arbeta utomlands, därför att det som i Sverige finns avancerad forskning, eller därför att vi vill forska om sjukdomar som inte finns i USA.

Fogartys tyngdpunkt ligger emellertid i arbetet med utvecklingsländerna.
-Vi har med tiden insett den stora globala bördan av sjukdomar och fokuserat vår budget och våra program på fattiga och ”medelinkomstländer.” Vi stöder forskning mot AIDS, tuberkulos, malaria. Vi har 26 olika program som på ett sätt eller ett annat hjälper till att reducera de stora hälsoskillnaderna mellan rika och fattiga länder. Vi slog in på denna väg för 15 år sedan när vi insåg att AIDS skulle bli ett globalt problem. AIDS-programmet kostar idag 2,8 miljarder dollar.
-Vi har sedan dess satsat på att träna forskare i utvecklingsländerna och på att bygga upp en expertbas i de länder vi visste skulle drabbas hårdast. Vi ville få dem att samarabeta med oss och hjälpa till att ta fram metoder som accepterades lokalt.
-Vi har byggt andra program efter samma modell; program för mödravård och barnhälsa, mot nya smittssamma sjukdomar och miljöhälsovård. De är idag de största på sina respektive områden.
-Våra program i miljömedicin startade 1997 och har resulterat i hundratals mastersexamina och doktorsavhandlingar. Många har kommit från central- och östeuropa. De flesta deltagare har återvänt till sina hemländer. De tar sedan jobb vid hälsodepartementen, universiteten och inom WHO.
-Vi lade under rekryteringen stor vikt vid att folk skulle återvända hem efteråt. 85 procent har gjort det, mot 50 procent som är vanligt när forskare kommer till USA. Vi vill inte bidra ha någon ”brain drain,” säger hon.
-Vi stöder också program för ta fram data som beslutsfattare kan kunna använda när de fattar beslut som påverkar miljön. Vi vill att det ska finnas data som visar hur folks bristande hälsa kan vara länkad till utvecklingsprojekt typ dammar och konstbevattningssystem, vilka i och för sig byggts av sunda ekonomiska skäl. Vi vill bidra till ett holistiskt perspektiv så att man även känner till hälsoeffekterna för den kringboende befolkningen, säger hon.
-Det krävs bra data om man ska kunna utveckla en politik som är relevant, praktisk och förhoppningsvis hållbar på lång sikt.

Hur ställer ni er till födelsekontroll?
-Det är en väldigt politisk fråga och vi är en vetenskaplig organisation. Vi stöder befolkningsprogram, men vi inser att regeringen intagit en annorlunda hållning än FN.

Hans Sandberg

NIH-chefen: Muslim som gillar djupdykningar

(Dagens Forskning februari 2003).

Det tog två år att hitta en ny chef för NIH efter att nobelpristagaren Harold E. Varmus slutat år 2000. Under den tiden drabbades USA av terrorattackerna 11 september, mjältbrandsbreven gjorde bioterror till ett vardagshot och Afghanistan befriades från talibanernas tyranni. För NIH:s del resulterade denna period i en ny uppgift – att forska om hur man skyddar sig mot bioterror.

NEW YORK (DF) Våren 2002 utsåg president Bush en ny chef för NIH. Valet föll på Elias Zerhouni, en medicinsk forskare, administratör och entreprenör. Han älskar att dyka, vilket harn lärde sig under uppväxtåren på Algeriens medelhavskust, är muslim och anhängare av stamcellforskning. Han säger sig vara vän av öppna kommunikationer, men har hittills varit försiktig med att ge intervjuer. I en radiointervju för National Public Radios Ira Flatow beskrev han sin uppgift så här:
-Min filosofi är ganska enkel. Jag har bevittnat en enorm förändring i hur vi bedriver biomedicinsk forskning. Jag har aldrig varit med om en så djup revolution som den vi haft under de senaste tio åren. Kom ihåg att för tio år sedan kände vi inte till detaljerna om den mänskliga genomen, men vi lyckades göra det och fortare än vi räknat med. Vi känner nu till den mänskliga genomen och andra arters genetiska kod så att vi kan jämföra dem på ett sätt som var omöjligt tio år tidigare. Jag är bildforskare och såg datarevolutionen förändra vårt område. Den genomiska revolutionen och vår förmåga att förstå livet på dess mest grundläggande nivå är verkligen revolutionär. Våra metoder är helt annorlunda idag. Det skulle till exempel ha tagit fyra år att identifiera en viss gen för tio femton år sedan. Idag går det på två timmar.
-Min filosofi är därför att anpassa NIH:s biomedicinska forskning till denna revolutionära tid med dess nya forskningstekniker, där de problem vi tacklar har ändrats och vår förmåga som nation att tackla dem kommer att fokuseras runt NIH. Jag tror att det 21:a århundradet kommer att tillhöra biomedicinen på samma sätt som 20:e århundradet tillhörde fysiken, elektroniken och datorerna. (NPR, 20 sep 2002.)

NSF - ”Riskkapitalist” för det långa loppet

(Dagens Forskning)

NSF:s högkvarter i Arlington utanför Washington, DC. Foto: Hans Sandberg

National Science Foundation (NSF) hanterar bara en bråkdel - 4 procent - av den amerikanska regeringens FoU-biljard, men spelar en central roll för grundforskningen och prisas som en föredömligt effektiv myndighet. ”Vi fungerar nästan som riskkapitalister,” säger Christopher Cullis, som handlägger forskningsprojekt inom växtrikets genetik.

NEW YORK (DF) Multinationella storföretag och riskkapitaliser spelar en allt större roll i USA:s forskningsvärld, men regeringens roll är fortfarande helt central, särskilt för grundforskningen. President George W. Bushs förslag till budget för budgetåret 2003, som börjar i oktober detta år, viker 112 miljarder dollar (1.160 miljarder kr) för forskning och utveckling (FoU.) Försvaret är precis som vanligt den största mottagaren av skattebetalarnas forskningspengar, men över 80 procent av de 550 miljarder kr Bush lägger på försvaret går till utveckling av befintlig teknik. De kvarvarande 100 miljarder kr som Pentagon satsar på forskning är emellertid inte fy skam och resulterar ibland i civila ”spinoffs,” som när astronomerna världen över började revolutionera sina teleskop med en teknik från Stjärnornas Krig kallad adaptiv optik.

På den civila sidan så är det hälsovården som dominerar. National Institute of Health (NIH) får i budgeten 270 miljarder kr för forskning (en ökning med 16 procent, bl a för att bekämpa bioterror,) varav över hälften går till grundforskning och resten till tillämpad forskning. Rymdflygstyrelsen får över 100 miljarder och energidepartementet som bland ansvarar för kärnenergiprogrogrammet får 85 miljarder.

Mot den bakgrunden låter de 50 miljarder kr NSF utlovas kanske inte särskilt imponerande, särskilt inte som det bara blir 27 miljarder kvar när bidragen till projekt som bara indirekt har med forskning att göra räknats bort, saker som program för vuxenutbildning och att stimulera matematik och vetenskap i landets skolor.

Men det som gör att NSF trots allt ses som så viktigt är att myndigheten är extremt lyhörd för forskningsvärlden, kan ta risker och stöda forskning som inte nödvändigtvis har någon förutsägbar nytta. Initiativet till satsningarna kommer för det mesta från forskarna ute på fältet och förslagen utvärderas av andra forskare i en interaktiv och anonym process. 94 procent av anslagen från NSF beslutas efter att ha granskats i en sådan ”peer review.”
-Regeringens byrå för budgetanalys (OMB) vill göra vår modell till standard för andra myndigheter, säger Rolf Lehming, statistisk expert och direktör för avdelningen för vetenskapsstatistik, som vartannat år producerar en uppmärksammad samling statistik kallad ”Science and Engineering Indicators.”
-Vårt sätt att arbeta förutsätter att vi har väldigt goda kontakter ute på fältet. Våra handläggare är mycket aktiva i att påverka och vägleda alla dessa projekt. Vi får ett konstant informationsutbyte och en flod av information som hjälper oss att se till att programmen verkligen ligger vid frontlinjen, fortsätter han.

-Ungefär en tredjedel av våra 1.300 anställda är alltid gästande forskare som kommer hit för att under ett eller ett par år hjälpa oss med våra program, säger Mark Suskin, ansvarig för Europa vid avdelningen för internationell vetenskap och ingenjörskonst.
Vid sidan av dessa inhyrda experterna anlitas 50.000 forskare som granskare på frilansbasis.

-Vi får in förslag via ett elektroniskt system kallat FastLane. De flesta anländer strax före stoppet 8 januari och går sedan vidare till granskarna. Vi kollar först att de inte har några bindningar till forskningen eller forskaren i fråga, säger Jane Silverthorne, programdirektör vid avdelningen för Plant Genomics.
-Varje förslag sänds till mellan sex och åtta granskare som rangordnar dem från ”dåliga” till ”utmärkta.” Vi sätter samman en rådgivande panel som får 80-90 förslag att bedöma.

De femton medlemmarna får ett dusin förslag och sänder när de är klara in sina omdömen via FastLane. I april kallas panelen till ett hemligt möte på 2-3 dagar i Washington, D.C.
-Vi lägger stor vikt vid konfidentialiteten för att undvika intressekonflikter, säger Jane Silverthorne.

Panelens rekommendationer går till handläggarna som förbereder det slutliga beslutet. De stöder sig på två kriterier: Är idén vetenskapligt bra? Är det bra forskare? Men det finns andra och mjukare kriteria:
-Vi tar också hänsyn till projektets bredare inverkan; hur det påverkar ett utbildningen på ett visst område, mångfalden och projektets geografiska lokalisering. Ett projekt i delstaten Montana kan få stor betydelse för dess infrastruktur och skolor. En annan sak som spelar in är hur många som kommer använda ett redskap – en person eller 50.000?

För stora projekt med team från olika institutioner är proceduren mer komplicerad och kan ta månader. NSF:s experter gör besök, pratar med forskarna och de ledande grupperna bakom förslaget. De vill på ett tidigt stadium skaffa sig ett konkret grepp om projektet, lösa frågor om samordning och hantering av upphovsrättsfrågor.

De forskare som fått sina projekt godkända är naturligtvis glada över det, men även ”förlorarna” kan dra nytta av processen.
-Alla ansökningar returneras slutligen till forskarna som lämnat in dem och då med kommentarerna och rekommendationerna från NSF:s granskare och handläggare. Detta material innehåller ofta kritiska synpunkter som forskarna kan de använda för att förbättra sina förslag till nästa gång, säger Jane Silverthorne.
-Vi hör ofta att dessa besök varit enormt nyttigt för institutionerna. De får besök av två eller tre experter som plockar isär deras förslag och betraktar dem på ett sätt som de aldrig skulle kunna göra internt. De som fått sina anslag godkända kanske inte läser dem så noga, men de som fått avslag gör det, säger hennes kollega Christopher Cullis.

Både Christopher Cullis och Jane Silverthorne är britter som flyttat till USA (för 15 respektive 21 år sedan) där de etablerat sig som professorer vid amerikanska universitet. Han är biologiprofessor vid Case Western Reserve University i Cleveland i Ohio och hon är professor i molekylärbiologi vid University of California at Santa Cruz. De har också blivit forskningspolitiska makthavare och exempel på hur USA genom sin öppenhet attraherar framstående forskare och därmed övervunnit den ”forskarkris” som NSF felaktigt dramatiserade på 80-talet.


Christopher Cullis och Jane Silverthorne. Foto: Hans Sandberg

-Vi fungerar som en VC-firma. Vi kan ha förslag som alla är eniga om och som resulterar i exakt vad man förväntat sig, men vi kan också ha förslag där granskaren å ena sidan ställer sig frågande, men å andra sidan säger, att det vore fantastiskt om det verkligen gick. Vi får balansera risken på ett sätt som påminner om riskkapitalistens arbete, säger Christopher Cullis.

Det finns flera olika modeller för att finansiera ett projekt. En del projekt får en klumpsumma som de kan sprida ut över flera år, medan andra anslag delas ut årligen efter delrapporter. Det finns en tredje typ av projekt där handläggarna är mer aktivt involverade under hela projektet.

-Vi vill se forskning på de områden där vi ännu inte kan se några marknader. Det gäller att blicka fem, tio eller tjugo år framåt, vilket kan leda till marknader som vi idag inte ens kan föreställa oss. Vi har till exempel ett projekt kallat ”Revolutionär databehandling,” som undersöker kvantdatorer (quantum computing) och biologiskt baserade datorer. Vi vet inte ens om det går att dem, men vi satsar i hoppet om att finna sätt att göra det, säger Frank D. Anger, som handlägger IT-projekt inom området programvara och programspråk.

Det finns i USA ett konsensus om att regeringen ska hålla sig undan, om det finns minsta tillstymmelse till att den privata sektorn är intresserad. Frank Anger säger att det är ett av skälen till att NSF vill att handläggarna ska ha nära kontakter med industrin.
-Vi vill att de samarbetar med näringslivet för att undvika dubbelarbete, samt som en verklighetskoll. Det finns trots det en viss duplicering av insatserna och näringslivet vill inte alltid avslöja vad de jobbar på, säger han.
-Om en handläggare drar slutsatsen att industrin kommer att gå in på ett område om tre år finns det inget skäl att satsa federala pengar, men däremot om det är ett grundläggande problem, där vi inte har en aning om hur vi ska lösa det, bara att det är lösbart.
-Vi räknar med att en viss andel av projekten ska misslyckas, säger Frank Anger.

Bakgrund: National Science Foundation

NSF skapades fem år efter andra världskrigets slut, men det som Vannevar Bush hoppades skulle bli en kraftfull och oberoende forskningsmyndighet blev istället en relativt liten byrå som inte alls var så självständig som forskningshjälten från krigsmobiliseringen drömt om.

NSF är fortfarande en liten organisation jämfört med jättarna inom den offentliga forskningsvärlden: försvaret, hälsovården och NASA. Men den har trots det skapat sig en stark ställning inom den akademiska världen och prisas för sin effektivitet i George W. Bushs budget för 2003 (som startar 1 oktober 2002.) Presidenten vill höja byråns anslag med 5 procent, till drygt 50 miljarder kr.

NSF har traditionellt fokuserat sig på naturvetenskaperna, men det som länge gränsade till förakt för samhällsvetenskaperna har mjukats upp en smula delvis under inflytande av dataforskningen som lyft fram frågor om interaktionen mellan människa och maskin, samt informationsnätens sociala samspel.

Efter det kalla krigets slut fanns en oro för att grundforskningen skulle förlora sitt politiska stöd och det fanns i början av 90-talet ett förslag om att styra över NSF mot teknologisk utveckling, men styrelsen – National Science Board – lyckades avvärja denna pragmatiska attack. Från mitten på 90-talet stärktes forskningens ställning i USA, vilket bland annat speglats i stora ökningar i anslagen till National Institute of Health (NIH) och NSF, som år 2000 fick sin budget stiga med 17 procent. Byrån svarar idag för en knapp fjärdedel av all akademisk grundforskning, eller hälften om räknar bort den medicinska.
NSF likställs ibland med USA:s grundforskning, men faktum är att NIH står för 2/3 av de federala anslagen till grundforskningen.

Kärnverksamheten består i att dela ut pengar till forskare och att stimulera naturvetenskap inom hela utbildningsväsendet, från förskolan och uppåt. Det femåriga MSP-projektet bidrar varje med 2 miljarder kr till att främja vetenskap och matematik i skolarna, något som motiveras med behovet att säkerställa det framtida tillflödet av forskare.

Organisationen stöder idag ca 20.000 projekt, som involverar 30.000 forskare, 65.000 forskarstudenter, 11.000 skolbarn och 85.000 skollärare. Varje år inkommer över 30.000 förslag, varav en trejdedel accepteras. Över 1.800 organisationer tar emot bidrag, som i genomsnitt ligger på 1,4 miljoner kr per projekt.

NSF backar också sex större temaorienterade projekt:

• ITR (3,0 mdr kr till IT-forskning,)
• Nano-programmet (2,3 miljarder kr till nanoteknisk forskning)
• Forskning om inlärning i 21:a århundradets arbetsliv (1,9 miljarder kr)
• Biokomplexitet i miljön (800 miljoner kr.)
• Matematiska vetenskaper (650 miljoner kr.)
• Sociala, beteendevetenskapliga och ekonomiska vetenskaper (105 miljoner kr.)

Bland de mer kända NSF-programmen finns Gemini-projektet, vars två 8-meters spegelteleskop – ett i Chile och ett på Hawaii-ön - tillsammans täcker hela stjärnhimmelen. Man ska också komma ihåg att organisationen lämnade ett avgörande bidrag till utvecklingen av Internet genom att stödja uppbygget av fem superdatorcentra och höghastighetsnätet NSFnet mellan dessa centra och mellan landets universitet, vilket i sin tur stimulerade framväxten av lokala datanät inom den akademiska världen. Mindre smickrande var den omdebatterade partikelacceleratorn i Texas (Superconducting Super Collider,) som skrotades efter att ha kostat skattebetalarna 20 miljarder kr och det stod klart att det behövde 100-120 miljarder kr till.

Det är möjligt att den av demokraterna dominerade kongressen ger NSF mer pengar än vad presidenten föreslagit. Demokraten Barbara Mikulski och republikanen Christopher Bond har tidigare föreslagit att NSF:s budget skulle dubbleras från ca 40 miljarder kr år 2000 till över 80 miljarder kr 2005. Den stora ökningen i NSF:s budget för 2002 sågs som ett steg i denna riktning.

• Forskning och relaterad verksamhet: $3.783 miljoner (+5.1%)
• Utbildning och mänskliga resurser: $908 miljoner (+3.8%)
• Utrustning, stora installationer: $126 miljoner (-9%)
• Löner och omkostnader: $210 miljoner (+19,1%)
• Generalinspektörens kontor: $8 miljoner (+14.5%)

Investering efter strategiska mål:

• Människor: 11 miljarder kr
• Idéer: 27 miljarder kr
• Redskap: 12 miljarder kr

President Bush föreslår i sin budget för 2003 en att de federala anslagen till civil och militär FoU ökas med 8 procent till 1.160 miljarder kr.

Ökad regional konkurrens för USA

-Det internationella samarbetet inom forskningen har ökat under de senaste tjugo åren. Många företag utlokaliserar forskning till andra länder. Vi får företag som inte gör något annat än att forska, företag som Celera Genomics. Sådana företag bryr sig inte om ifall de jobbar för ett amerikanskt företag eller ett i Sydkorea, säger Rolf Lehming, som är chef för NSF:s statistikkontor.

-Vi får regionala forskningscentra i världen. På 80-talet skedde en stor del av det internationella samarbete vid centra i USA och våra forskare dominerade starkt, men nu kan vi se att vår andel i det internationella forskningssamarbetet sjunker, säger han och pekar på billiga flygbiljetter som en avgörande faktor bakom denna trend. Internet är viktigt, men det är synnerligen viktigt att det är lätt och billigt för forskarna att åka till internationella konferenser.

EU är av naturliga skäl en av USA:s främsta vetenskapliga samarbetspartners. Japan är också en viktig partner och vi kommer att se en växande roll för Kina och Indien. När man inom EU och de enskilda medlemsländerna diskuterar forskningspolitik både inom det sjätte ramprogrammet och i de nationella programmen lyfts ofta NSF fram som ett föredöme. Men hur ser man på NSF på EU:s forskningspolitik?
-Den skarpare och mer medvetna fokuseringen på vetenskap och teknik måste få positiva effekter, särskilt för de yngre europeerna som är flerspråkiga och ofta pratar engelska. För dem är ett gränslöst Europa inget problem. Pensionssystem och belöningssystem kan däremot skapa hinder, säger Rolf Lehming.
-Det sjätte ramprogrammet lägger större tonvikt vid storkskaliga initiativ, men det fins en hel del intresse för små avancerade program, liksom för att utgå från forskarnas intressen och för ”peer reviewed.” Det är en model som jag tror att de lånat från oss. Det är fortfarande inte så mycket pengar de viker för program som initieras av forskarna själva, men början finns och det är värt att fortsätta på den vägen. Det är den inriktningen som under många år gjort NSF så oerhört produktiva, säger han.
Frank Alger ger ett praktiskt perspektiv på hur man en inte ovanlig amerikansk attityd till europeisk forskning:
-De har en något annorlunda mekanism för att finansiera forskningen. EU betonar att teamen måste vara internationella, ha stark förankring i näringslivet och vara mer fokuserade på produkter, eller åtminstone något mål som kan mätas i termer av sociala värden på relativt kort sikt. NSF ställer inte sådana krav, utan vi backar en mängd projekt som är ganska vilda och kanske inte alls ger några resultat, säger Frank Anger.
-Jag tror att det sjätte ramprogrammet skulle vinna på att satsa hårdare på grundforskning. Det betalar sig i längden, säger Mark Suskin.
-Det verkar som om det finns mer byråkrati i den europeiska forskningsorganisationen. Vi sponsrade till exempel ett ingenjörsprogram kallat ”Impact Project” som var tänkt som en serie möten med ledare inom branschen. Vi vill ha en långsiktig analys av industriella projekt för programvaruutveckling för att se var innovationerna kommit ifrån. Vi fick fram pengarna på två månade, men det tog ett år och två månader för våra EU-kollegor att få fram sina pengar. Vi hade stor rörelsefrihet, medan EU reste en mängd krav på ur pengarna skulle användas, säger Frank Anger.

Hans Sandberg

Apotekaren som blev framtidsjägare

(Publicerad i BioteknikVärlden våren 2002). 

Att säga att Anders P. Wiklund har en lång erfarenhet av amerikansk bioteknik är en underdrift. Han var 1976 med om att fästa Genentech på Kabi Vitrums karta och spenderade andra hälften av 80-talet i USA:s bioteknikcentrum - San Franciscos ”Bay Area.” 1990-93 var han vd för Kabi Pharmacias amerikanska dotter. Idag är han rådgivare och styrelsemedlem i flera unga bioteknikföretag.

(NEW YORK) Från början hade han tänkt bli jägmästare. Det var på den tiden ett logiskt val för en ung man i Älvsbyn, men den saken ändrades en sommardag 1960 när Börje Jalar som var Astras första vd kom förbi Wiklunds Verkstäder för att hälsa på Anders pappa. Han pratade så engagerande om sitt arbete som apotekare att Anders beslöt att lägga om kursen.
-Jag sa att jag ska bli apotekare och bli chef för ett dotterbolag utanför Sverige, säger han 40 år senare i sitt kontor på Biacore, ett bioteknikföretag i New Jersey som Pharmacia knoppade av 1996.


Anders började på Farmaceutiska Institutet i Stockholm 1962 och fortsatte sedan med företagsekonomi vid Stockholms Universitet. 1967 började han på Kabi som 1973 sände honom till England som chef för sitt dotterbolag där. De hade köpt loss en del av sina produkter från sina engelska distributörer och Anders fick uppdraget att bygga ut säljorganisationen. Försäljningen sexdubblades och antalet anställda mer än tredubblades. Det engelska dotterbolaget tog namnet Kabi Vitrum och så gjorde också moderbolaget. 1976 kallades Anders hem för att försöka upprepa sin framgång i internationell skala.

Det ledde honom 1984 till San Franciscos ”Bay Area” dit Kabi Vitrum hade flyttat sin amerikanska verksamhet (som man tagit över efter att ha köpt ut Cutter ur det samägda företaget Cutter-Vitrum.) Bay Area-området – som även inkluderar Silicon Valley - är ett av USA:s ledande bioteknik-kluster vid sidan om San Diego i södra Californien och korridoren Boston-Washington, D.C., där även New Jersey ingår med sina många läkemedelsjättar.

När Kabi Vitrum 1990 slogs samman med Pharmacia blev Anders vd för det nya företaget Kabi Pharmacia i Piscataway i New Jersey. Men efter samgåendet med Upjohn 1995 hoppade han av och startade Wiklund International, som beskriver som en rådgivningsfirma snarare än ett konsultbolag.

Det var ett telefonsamtal till London-kontoret 1975 som fick honom intresserad av bioteknik, även om man då inte använde den termen. Samtalet kom från Orrie Friedman en läkare som startat företaget Collaborative Research i Boston.
-Ni tillverkar ju mänskligt tillväxthormon, men det finns ett nytt sätt att göra det, en slags jäsningsprocess, sa Orrie Friedman. Anders tyckte att det lät intressant och stämde träff för att titta på en teknik som man senare skulle kalla rekombinant DNA.
-Forskningsgubbarna i Stockholm var ganska tveksamma, men forskningschefen Hans Sievertson och jag åkte över till USA sommaren 1976 för att se vad det var för någonting. Under hösten och vintern identifierade vi Genentech som det företag vi borde jobba med, vilket ledde till Genentechs första samarbetsavtal, säger han.

Att Genentech grundats av svenskamerikanen Bob Swanson skadade förstås inte de inledande kontakterna. Det var Bertil Åberg som skötte förhandlingarna och han arrangerade vid ett tillfälle ett besök hos familjehemmet i Blekinge
-Men det var inte av sentimentala skäl Bob gjorde affären. Han var en driven affärsman, säger Anders Wiklund.

Affären med Genentech skulle öppna många dörrar till den gryende amerikanska biotekniksektorn eftersom många av de som jobbade på Genentech senare dök upp på ledande jobb i andra bioteknikföretag.
-Kontaktnätet fördjupades och breddades efter flytten till Bay Area. Jag lärde känna företagsledningarna, riskkapitalföretagen, headhunters och juristfirmor inom bioteknikområdet, säger han.

Närheten till Silicon Valleys chips- och dataföretag var inte bara geografisk.
-De liknade varandra väldigt mycket. Tempot var hårt och vi hade en rik tillgång på teknologiskt kunnande. Många duktiga chefer kom dessutom in från läkemedelsindustrin. De behövdes för att sköta registreringar, kliniska prövningar, samt för att förbereda försäljningen och marknadsföringen.

När kände du dig säker på att detta var ”it?”
-Det stod klart under mitten på 80-talet att detta skulle bli något oerhört intressant.

Hur ser du på skillnaderna mellan bioteknik i Sverige och USA?
-Jag tror att Kabi Vitrum var bäst i Europa under ett par år i slutet på 70-talet och början på 80-talet. De skapade en fantastisk kompetens som fortfarande är till mycket stor glädje för de mindre företag vi har idag. I början saknade vi riskkapital i Sverige, men nu har vi riskkapitalfonder som HealthCap.

Pharmacias successiva nedtrappning av verksamheten i Sverige frigjorde också många duktiga människor inom forskning, klinisk prövning och management. Dessutom var man inom företag som Kabi Vitrum vana vid ett delegerat ansvar för driften och lönsamheten, vilket gjorde att det fanns folk med entreprenöranda.
-Sverige har ett oerhört bra klimat för entreprenörbaserade biotekbolag, men det finns fortfarande problem med kompensation och optioner, något man löst väldigt bra här i USA, säger han.

Det växande internationella intresset för svenska bioteknikföretag från både riskkapitaliser och mäklare är uppmuntrande, särskilt som den kliniska prövningen kan kosta miljardbelopp i kronor räknat.
-Risken är bara att man sprider resureserna för tunt; att man bedriver regionalpolitik med resurserna. Man bör istället skapa ett par starka kluster, i områden som t ex Uppsala-Södertäljekorridåren. Jag tror inte man ska räkna med att Linköping, Lund-Malmö, Göteborg och Umeå alla ska bli lika framgångsrika.

Faran med att sprida ut investeringarna gäller inte bara ur investerarnas perspektiv, utan också för personalen och entreprenörerna. Det är viktigt att ha någonstans att gå om ens projekt misslyckas, eller om man förlorar jobbet. Det är svårt om det bara finns ett par företag på orten. En ort med gått om företag och talanger erbjuder rikare möjligheter både för företagen och talangerna. Branschen berikas när folk flyttar från företag till företag. Det har varit en viktig förklaring till Silicon Valleys magik.

Det talas ibland om att vi i Sverige har ett plus, eftersom våra forskare äger sina patent, medan de i USA ägs av de universitet där de forskar.
-Svenska uppfinnare och patentinnehavare har en fördel i att kunna bilda ett bolag runt sitt patent, medan de amerikanska universitetetsforskarna får licensera rätten att kommersialisera sina uppfinningar, säger han.

En svensk uppfinnare kan teoretiskt sätt behålla större delen av sitt bolag, men hur motiverar man resten av personalen? Det är här optionerna spelat en så stor roll i USA, eftersom de gett ägarna en chans att sprida ägandet och mobilisera personalen. Bristen på ett bra optionsklimat är enligt Anders ett problem för svensk bioteknik.

Men allt är inte pengar.
-Det är en fantastisk stimulans att veta att någon vill investera i ditt projekt så att du kan genomföra ditt livs dröm. Det är fantastiskt att få tillverka ett läkemedel som kan hjälpa människor. Många av dem jag kommit i kontakt med drivs av ambitionen att hjälpa andra. Om man jobbar mycket med sjuka och ser en chans att hjälpa en medmänniska, så ger det en ökad mening åt det man gör. Det är inte samma sak som att ta fram ett nytt tuggummi.

Finns det en risk för en ny bubbla och att svenska företag drömmer om att bli uppköpta på samma sätt som skedde med en del företag under IT-bubblan?
-Det är bra att de stora internationella venture-firmorna kommer in i Sverige och att svenska företag täcks av de stora investeringsbankernas analytiker. Det kanske visar sig att ett svenskt bolag bara värderas till en fjärdedel av ett amerikanskt som gör något liknande, men jag tror inte att företagsledningar sitter och väntar på att bli uppköpta.
-Man ska komma ihåg att detta är en högriskbransch. När jag investerar i bioteknik gör jag det i många bolag, för det är väldigt svårt att veta vem som ska bli vinnare om 4-5 år. Branschen har haft en fantastiskt fin tillväxt och skapat stora aktievärden, men det är svårt att veta vem som ska bli den stora vinnaren.
Amgens köp nyligen av Immunex är enligt Anders ett tecken på en konsolidering inom branschen. Investerarna har blivit tuffare och mer resultatinriktade.
-De vill se produkter, antingen på marknaden, eller är på väg in. Det var därför ImClone fick en så hög värdering, säger han om ett högtflygande bioteknikföretag vars värde kollapsade när de fick problem med FDA:s godkännande av en ny tung produkt. Det som nyss såg ut som en produkt runt hörnet framstod plötsligt som en fjärran hägring.

Vad tror du om Sverige och stamceller?
-Sverige och England har till skillnad mot USA ingen restriktion mot att skapa nya linjer och det skapar en affärsmöjlighet för de svenska företagen. Om de kan bygga vidare på den kompetens som finns och utveckla nya stamcell-linjer med altmer intressanta egenskaper så bör de kunna få resurser även från USA. Det går ju inte att investera NIH-pengar (federala pengar för hälsovårdsforskning) där, säger han men påminner om att vi befinner oss i ett tidigt stadium.
-Det behövs mycket mer forskning på universiteten och inom bioteknikföretagen. Det kan ta tio-femton år innan teknologin blir riktigt kommersialiserad. Riskkapitalet satsar ofta så tidigt, men det är klart att de hellre ser att staten kommer in, så att de kan gå in senare och tjäna ännu mer pengar. ”Venture capital” är egentligen inget riskkapital. De är väldigt försiktiga och vill helst eliminera all risk, säger grabben från Älvsbyn som blev framtidsjägare istället för jägmästare.

Hans Sandberg