Strippad cyborg i rullstol till planet

(Publicerad i Sydsvenska Dagbladets nättidning Snällposten våren 2002).

Steve Mann är inte som oss andra. Han gör anspråk på att ha uppfunnit datorn som man bär på sig jämt och ständigt, en wearable computer, och det är en vision han gjort till en vital del av sitt liv.
Jag har stött på honom då och då under mina femton år som USA-korrespondent och får nog säga att lite galen är han nog. Saken är den att han sedan barnsben varit övertygad om att hans fem sinnen inte räcker. Han började därför redan på gymnasiet plocka isär videokameror för att bygga elektroniska apparater man kan gå omkring med.

När jag träffade honom 1997 på MIT Media Labs seminarium om Wearable Computers visade han videosnuttar som han tagit av sig själv i konfrontation med kassapersonal på livsmedelsaffärer med TV-övervakning. Han var då forskare på medialabbet och spenderade större delen av sin vakna tid med en liten videokamera på huvudet. Kameran var ansluten till en bärbar dator och kunde sända bilder till en server via ett trådlöst system han snickrat ihop själv på medialabbets campus.

Visst låg det något i hans tanke på att konfrontatera makten med dess spegelbild, genom att sätta videokamera mot videokamera, men det hela hade också en paranoid underton. Den fanns kvar när jag fyra år senare intervjuade honom på Toronto-universitetet sommaren 2001. Det bärbara datorstystemet hade krympts så att han nu kunde titta på video från sin miniatyrkamera via sina specialtillverkade solglasögon, som projicerar en virtuell bildskärm direkt på näthinnan. “Jag har skapat denna maskin, eller kanske mig själv som en maskin,” sa han bland annat under intervjun.

Om det inte vore för det faktum att han faktiskt bygger nya och spännande prylar skulle det bara vara alltför lätt att avskriva honom som ett excentriskt snille som inte drar sig för att hamna på stickspår. Men han hittar som sagt på nya saker hela tiden och har inspirerat en hel generationer ”cyborgs,” som mer eller mindre lever med sina ”wearables” uppkopplade mot Internet.

Men så mycket anti han nu är (Manns stora hjälte är cyberanarkisten Eric Raymond) är han också duktig på att skapa publicitet kring sin forskning och inte minst sig själv. Senast lyckades han få en rejäl artikel i New York Times om en kontrovers han haft med säkerhetspersonalen på S:t Johns flygplats. S:t John är nordamerikas äldsta stad och dessutom huvudstad i Newfoundland, som ligger långt uppe i nordost.

Steve Mann hade flugit många gånger förr med sitt bärbara datorsystem utspritt över kroppen och vakterna på Torontos flygplats lät honom borda planet upp till S:t John sedan han dokumenterat vad det var för utrustning han bar på sig. Vakterna i S:t John var däremot inte alls lika pigga på att släppa ombord en kille med ledningar kors och tvärs över kroppen, mystiska kläder fulla av elektronik och som dessutom bar svarta solglasögon med ledningar som försvann ner bakom nacken. De bad honom ta av sig utrustningen, starta och stänga av den och sedan lägga den på röntgenmaskinens rullband.

Vår cyborg drabbades då av akut digital separationsångest. Han fruktade för sitt digitala booster-pack, som var superkänsligt och inte skulle må bra av en röntgenbehandling. Han ägnade två dagar åt att förhandla med flygbolaget Air Canadas chef för kundservice, men det var säkerhetsbolaget som hade ansvaret och dess vakter insisterade på att röntga hans utrustning system och genomförde till slut en kroppsvisitation. De förstörde enligt vad han berättat för New York Times (14 mars) delar av hans utrustning och ska dessutom ha åsamkat honom viss blodspillan när de avlägsnade elektroder fästade vid hans kropp (systemet håller även koll på vitala kroppsliga funktioner.)

Den Mann som såsmåningom släpptes igenom säkerhetskontrollen var i egna ögon gravt handikappad. Han hade svårt att navigera flygplatsen utan sin wearable computer och sina specialglasögon som han fått checka in. Han snubblade två gånger och svimmade efter att ha slagit huvudet i en eldsläckare. ”Jag mådde illa och var disorienterad och det blev bara värre,” klagar han i efterhand för tidningens reporter.
Det bar sig inte bättre än att han fick borda planet med hjälp av en rullstol. Den mentala upplösningen berodde naturligtvis på avsaknaden av den dator han levat med sedan 1980-talets början och som fanns med till och med på hans bröllop. Det måste ha varit en sorglig cyborg som satt han på Air Canadas plan; berövad sin dator, sitt visuella stödsystem (som kan komplettera hans bild av omgivningen) och sin realtidsuppkoppling mot Internet. ”Han genomgår nu tester för att utröna om hans hjärna påverkats av den plötsliga separationen från tekniken,” skriver New York Times teknikreporter Lisa Guernsey.

Nu väntar vi bara på ett mångmiljonåtal, fast det är kanske för simpelt och otekniskt för en cyborg.

Hans Sandberg

Hälften Mann, hälften dator...

(Först publicerad i Dagens IT hösten 2001)


Steve Mann har haft sin dator på sig i decennier. Han hade den t o m på sig under sitt bröllop och kunde med hjälp av en liten kamera monterad i ögonhöjd bildligt talat föreviga ceremonin från brudgummens perspektiv. “Jag har skapat denna maskin, eller kanske mig själv som en maskin,” säger denne excentriske pionjär inom ”wearable computing” när vi träffar honom på hans labb i Toronto.

(TORONTO, Canada). Professor Manns studenter kallar sig ibland “Photoborgs” efter Star Treks “Borgs,” som hade datorer inplanterade i sina kroppar. Så långt har inte Mann och hans studenter kommit, men de spenderar i varje fall en stor del av sin vakna tid iförda sina mer eller midre hemsnickrade kroppsnära datorer.
-Det känns faktiskt konstigt att inte ha den på sig, säger James Fung, en av Manns forskare.
Den kanske mest iögonenfallande delen av Manns ”EyeTap-system” är glasögonen, som framför höger öga har ett prisma, vilket arbetar mot en liten videokamera och en mikroprojektor. Om man tittar honom i ögonen ser det ut som om en liten kameralins har ersatt hans ena pupill och han pratar som om det är fallet, men det är förstås en optisk illussion orsakad av prismat. Den sitter i själva verket vid näsan och är riktad mot prismat, som avleder det inkommade ljuset till kamerans fotosensorer. Det fortsätter sedan i elektronisk form till en liten dator buren i en gördel, eller insydd i kläderna, där det kan manipuleras genom att bildelement läggs till, ändras eller tas bort. Slutresultatet sänds sedan tillbaks till glasögonen, där projektorn projicerar den modifierade – eller ”förmedlade” verkligheten för att tala med Mann - direkt på näthinnan. (Det finns andra modeller där bilden visas på en liten bildskärm som hänger ner framför ena ögat, men iden är densamma. Manns senaste version av glasögonen ser ut som ett par vanliga solglasögon och man måste titta noggrannt för att se skillnaden.)

De flesta ”wearable” styrs med röstkommandon och/eller något slags handhållet tangentbord. Mann själv använder ofta ett kommersiellt enhändigt ”tangentbord” kallat Twiddler, men han har också byggt en input-apparat formad efter sin hands insida.

Man skulle kunna tycka att detta slags ”wearable” datorer är opraktiska och mest en angelägenhet för supernördar, men faktum är att många företag börjat utrusta sin personal med dem, inte minst fält- och serviceanställda. (Se separat artikel.) Det finns en rad jobb där det kan vara värt att investera 30.000-60.000 kr på en dator som man kan använda utan att använda händerna, eller avbryta det man håller på med.

Ta som exempel en flygplansmekaniker som behöver använda bägge händer i tajta utrymmen, men ofta måste konsultera sina tekniska manualer. En laptop skulle vara alltför klumpig att släpa med sig upp till en jetmotor och dessutom skulle det ta längre tid om mekanikern måste göra avbrott för att använda sin dator. Samma sak med en kirurg som arbetar med en komplex operation. Här skulle en ”wearable” dator kunna visa kritisk information som t ex MRI-bilder rätt framför kirurgens ögon så att han eller hon ka fortsätta utan att lägga ifrån sig skalpellen.

Och en journalist skulle om hon hade tillgång till Manns experimentella ENGware system (Electronic News Gathering Wearable) kunna ta hjälp av hemmaredaktionens resurser ute på fältet, utan att ta blicken från händelserna. Redaktörerna skulle löpande kunna sända namn på folk, händelser och byggnader direkt till hennes synfält.

Steve Mann byggde sin första ”wearable” tre år efter att Apple släppt sin första persondator -- Apple II – och samma år som IBM presenterade sin första PC.
-Många anser att det jag byggde 1981 var det första systemet man kan kalla ”wearable,” säger han under en intervju i hans labb.

Det han skapade var ett slags ”personligt system för att se.” Han byggde det bl a med delar han tagit från dåtidens stora och klumpiga videokameror. Kamerans sökare innehöll t ex en liten CRT-skärm som han monterade på en hjälm som bildskärm.
-Det var ett multimediasystem som också använde trådlösa kommunikationer, säger Mann, som sedan dess mer ller mindre levt med sina ”wearables” på kroppen och på huvudet. Han har nyligen skrivit en bok om sina erfarenheter som Random House ger ut i höst.
-Hela tanken på att gå omkring med en dator på kroppen var egentligen väldigt konstig. På den tiden trodde folk att det var helknäppt, säger han.

Den femte juli firade Mann och hans ”Photoborgs” öppnandet av en konstutställning med hans ”wearable computers.” Den hölls på Gallery TPW i Torontos trendiga downtown. Det faktum att han ställer ut sina uppfinningar som konstverk är bara logiskt för Steve Mann, som när allt kommer omkring skapade sin första ”wearable” för att kunna se omgicningen i ett nytt ljus. Hans system tillät honom att ändra färg på objekt i sitt synfält, t ex genom att ”måla” en husvägg i en ny färg.
-Jag ville se saker på ett nytt sätt, få nya tolkningar av världen, säger han.

Det handlar emellertid inte bara om att modifiera eller addera saker till sin bild av världen, utan Mann vill också kunna ta bort saker han inte vill se, annonser t ex. Man skulle kunna tänka sig att en ”wearable” programmeras så att den automatiskt ersätter annonser med saker man hellre vill se.

Fast lurar vi inte oss själva, undrar jag.
-Din bild är redan så korrumperad av alla dessa utomhusannonser som blockerar din syn när du går omkring i stan. Sanningen skyms av alla dessa lögner, men glasögonen hjälper dig att se din egen verklighet, säger Mann.

När jag frågar om han tillämpat samma principer om ”förmedlad verklighet” på andra sinnen svarar han ”javisst, för länge sedan” och nämner”EarTap” och ett system för blinda kallat ”Blind Vision.” Det senare använder radar för att beskriva den omgivande miljön med en vibrerande väst. Den kan enligt Mann t o m kan varna för ficktjuvar med hjälp av en algoritm som han utvecklat för att analysera radarsignaler.

Det var som man kan förstå inte många som förstod vad detta kanadensiska underbarn höll på med, när han plockade sönder videokameror och skruvade fast delar av dem på hockeyhjälmar försedda med antenner. Samma sak på McGregor University i Toronto, varför han sökte sig till Massachusetts Institute of Technology (MIT,) där han hoppades finna större förståelse för sitt uppfinnande. Men även MIT:s Media Lab hade - trots sitt motto ”Demo or Die!” - svårt att acceptera denne nörd, som inte gärna (utom när han duschade och sov) ville skiljas från sin digitala pickelhuva.
-Jag var 1994 först med att direktsända mitt liv på webben (med hjälp av en ”wearable”), säger Mann.

Med tiden fick han emellertid fler anhängare och grundade labbets ”Wearable Group.” Nicholas Negroponte, medialabbets grundare, medgav i en TV-intervju att man sett Mann som en något av en kuf i början, men senare insåg att han var en pionjär som höll på med någonting verkligt intressant. Hösten 1997 höll labbet en stor ”modeshow” där modeller gick omkring med sexiga, men icke-fungerande kroppsdatorer. Det blev en mediasucce, men lämnade en bitter eftersmak hos Mann, som säger att han sent på natten innan fick en påknackning med beskedet att han inte skulle få tala vid jippot. Ett par år senare lämnade han MIT:s Media Lab sedan han tackat han ja till att bli professor vid Torontouniversitetet, där han fick sätta upp sitt eget labb.

Frågan är emellertid om han inte riskerar att den kommersiella utvecklingen rusar ifrån honom, ledd av mer kommersiella och praktiska problem än de filosofiska utmaningar han lockas av. Detta dilemma går igen i hans nya företag Existech, som har ett kontor i Hongkong och ska arbeta med att designa, men inte tillverka, ”wearable computers.” Det drivs emellertid i hackaranda helt utan anställd personal och Mann förklarar att han utsett sig själv till ”assistant mailroom clerk” (ung. assistent vid vaktmästeriet,) eftersom han är övertygad om att organisationer styrs av dem med de lägsta titlarna.

Vad gäller framtiden, så ser Mann ”wearables” som generella hjälpmedel i likhet med en PC. De kan användas i vardagliga situationer som man man handlar mat. Mann har berättat att hans fru Betty Lo kan logga in sig på hans kroppsdator medan han befinner sig affären och se det han ser genom sin kamera. Skulle han vara förvirrad inför valet av frukostflingor kan hon peka ut rätt paket för honom. I hans labb hänger dessutom en affisch som beskriver ett system där hon skulle kunna rikta en laserstråle mot paketet, med hjälp av en laserpekare inbyggd i hans ”wearable.”

Hans Sandberg

Från McDonalds till Mars

Två av de bäst kända tillverkarna av “wearable computers” heter ViA Technologies från Minnesota och Xybernaut i Kalifornien, men även jättar som IBM har utvecklat sådana system. IBM har för övrigt nyligen kommit överens med Xybernaut om att sköta tillverkningen åt Xybernaut.

ViA presenterade nyligen på TECHXNY (fd PC Expo) i New York en ny ”wearable” som inte väger mer än ett halvt kilo och ser ut som en klämma bestående av två delar stora som en walkman. Just nu testas denna ”wearable” vid ett antal McDonalds drive-thru-restauranger i USA. Tanken är att personalen ska kunna ta emot beställningarna vid bilarna istället för via ett anonymt högtalarsystem. ViA testar också ett system för den amerikanska flottans militärpoliser, där de ska kunna förbättra kontrollen av vilka som kan gå ombord på krigsfartyg medan de ligger i hamn. Systemet använder en liten webbkamera tillsammans med programmet “FaceIt” (från Visionics) vilket gör det möjligt att automatiskt matcha en bild av en person med en databas över vilka som har rätt att gå ombord. Processen tar bara några sekunder och är säkrare än dagens, där man förlitar sig på minne och intuition.

Xybernaut meddelade 12 juni att NASA valt att använda deras ”wearable” - Mobile Assistant – för ett träningsuppdrag i norra Kanada, där man övar inför en kommande rymdfärd till Mars.
-”Wearable computers” kan bli framtiden för många rymdfärder, säger den vetenskaplige projektledaren, doktor Pascal Lee.

Hans Sandberg