Sitter på ett diskotek i New Delhi och undrar hur många som fryser ihjäl denna natt (15/11/1974)

På trappan utanför Jama Masjid i Old Delhi.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

15 november 1974

Genomlider diskoteket "Wheels" på Hotel Ambassadör. Neil Young ylar vemodigt ur högtalarna. En flimrande psykedelisk belysning. Europeiska och amerikanska tonåringar samt en och annan "frigjord" indisk tonåring shakar. Rolling Stones tar vid och smeker de dansande överklassungdomarna samman. Det är troligen under tio grader varmt ute och jag vet inte hur många som fryser ihjäl i Delhi även denna natt. Men på morgonen kommer säkert sopbilen och forslar bort dem för det passar sig inte med smutsiga lik i New Delhi.

Vi följer med Marianne som låtit sig bjudas ut av två indiska överklassgrabbar.

Eländet har verkligen ingen ände här. Så totalt genomruttet, genomfalskt och en frustrering på gränsen till perversitet. Fy fan!

Runt järnvägsstationen samlas de fattiga (13/11/1974)

Utanför järnvägsstationen. Foto: Hans Sandberg, 1974.

13 november 1974

Det är tio grader varmt ute klockan halv nio på morgonen och vid järnvägsstationen tigger halvnakna människor, barn och vuxna.

Ett barn leker på trottoaren. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Fattiga och hemlösa. Foto: Hans Sandberg, 1974.

En ung och fattig pojke i en stor stad.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Man ser ofta fattiga på jakt efter saker som för oss
förefaller värdelösa. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Hos Svalorna i Madras (Chennai, 1/11/1974)

"Skolbuss" hos Svalorna i Madras. Foto: Hans Sandberg, 1974.

1 november 1974

Vi försökte reservera sovplatser till Madurai. Det var slut sade expediten och vi fick nöja oss med sittplats. Grabben på hotellet talar emellertid om för oss att det finns sovplatser att få. Men då måste vi betala 8,50 rupies istället för 5,50 som de rätteligen skall kosta.

*

Var det glassen eller vattnet som han garanterade var kokt?

Diarrén sprutar hos mig. Elisabeth är lite lös i magen. Bo mår bra.

*

Far Eastern Economic Review, Oct 18, 1974:
Indien skall lägga ner ännu mer pengar per person på polismakten under den nya femårsplanen, som startar 1979. Centralregeringen ökade polisutgifterna från 30 miljoner Rs 1950-51 till 1.564 Rs 1974-75. En Parliament Public Affairs Committee har klagat på att detta tar de resurser, som skulle behövas för utveckling. “The increase in police expenditure coincides with the assumption of power by Mrs. Indira Gandhi in January 1968.” 1967-68 spenderades Rs. 482.7 milj. På polisen. Det ökade till 726 milj Rs 1968-69. Delstatsregeringarnas utgifter för polisen har fördubblats var tionde år eller så och överskrider redan utgifterna för den allmänna administrationen.

En tiggare korsar gatan framför järnvägsstationen
i Madras (Chennai). Foto: Hans Sandberg, 1974

Madras (som idag heter Chennai, förf. anm.)

Besökte (den svenska biståndsorganisationen) ”The Swallows of India” i Cherian Nagar, ett distrikt i Madras. Där har Svalorna ett par projekt. De har en hantverksindustri där som inbringar en del pengar till hjälpprojekt. Vidare har de en läkarstation i slummen och ett undervisningsprojekt. Tre svenskar jobbade i Madras. Egentligen hade de inte uträttat så mycket. Staden hade däremot sanerat slumområdet och asfalterat gatorna och skaffat fram vissa minimala livsnödigheter, som vatten, toaletter o. dyl. Regeringen hade byggt en del hus också. De är avsedda för en familj per hus, men det bor tre familjer om vardera sju personer i varje hus. 

Cherian Nagar, ett relativt välorganiserat slumområde
i Madras. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Mellan Suryanarayana Chetty Road och Bengaliska viken låg ett icke-erkänt slumområde vid stranden. Nyligen har regeringen emellertid cementerat gatorna mellan hyddorna och ordnat med gatu joyar (dräneringskanaler längs gatan) och vattenpumpar.   

Cherian Nagar-slummen uppskattades 1971 till 12.000 personer. Våra svenska vänner från Svalorna beräknar den till 20.000. Svalorna själva har inte kunnat göra så mycket, men bara deras närvaro har gjort att regeringen förbättrat läget där. För man vill ju visa upp ett snyggt ansikte för utlänningarna. Därför är detta en ganska ren och frisk slum.

Barn på stranden nära Cherian Nagar slummen.
Foto: Hans Sandberg, 1974

Håkan från Svalorna berättade att det finns bostäder för de spetälska där de även kan få vård. Men de flesta tjänar så mycket på att tigga att de föredrar att vara i turistkvarteren.

Augusti-november 2014

Stämmer det att de ”inte uträttat så mycket”? Det är svårt att veta idag, men det jag skrev i dagboken låter orättvist när jag nu läser det. Han sa säkert så, men jag skulle tro att han kände sig maktlös inför ett enormt problem. Deras arbete var bara en droppe i havet.

Slumområde vid Suryanarayana Chetty Road 
i Madras. Foto: Hans Sandberg, 1974.

"Ten per cent is service charge!" (31/10/1974)

Madras (Chennai), huvudstad i Tamil Nadu. Foto: Hans Sandberg, 1974. 

31 oktober 1974

Ätit middag på Hotel Imperial i Madras. Baked Chicken med ris. Te, lime soda, glass och kaffe. 23 rupies. Notan för oss tre löd på 57,75 och när vi lägger på 2,25 rupies i dricks väntar den tjocka och glada kyparen lugnt och självklart. När vi ignorerar det böjer han sig sakta fram och viskar vid mitt öra:

"Ten per cent is service charge!"

Två perspektiv på att resa i tredje klass (25/10/1974)

Järnvägsstation i Indien. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Augusti-oktober 2014  

”A good way to get a sample of Indian temperament and behavior is to take a journey in a compartment, other than airconditioned or first class, of an Indian railway train. It will be probably a bit uncomfortable, nevertheless a memorable experience. The people look at you for a little while and try to comprehend why a foreigner of means should be wanting to enter a second or third class compartment and not ride in an airconditioned coach. Then they shuffle against each other and make room for you to sit down (something then may not always do for their own compatriots). The women will take sidelong glances or peer through their veils, and the children will pester their elders with questions about you. When curiosity gets too much for the men one of them knowing English will open the conversation with you. In all likelihood the first question will be about your name, the second about your profession, and if they find you sufficiently communicative they will certainly ask you for your impressions of this country. Within half-an-hour of such intimate conversation they will know all about you as you will know all about them. You will be claimed as a dear friend, almost a relation. If it is meal time you will be invited to partake of their food.” 

(Fodor’s India, 1974, p 106. Från ett kapitel skrivet av Donald S. Connery, fd byråchef för Time-Life i Indien.)  

25 oktober 1974

Det gick inte att reservera ”sleepers” eller sittplatser. Vi lyckades pressa oss på en allmän vagn, vilket betyder att det inte finns någon begränsning av antalet passagerare. Korridoren är fullpackad med folk. Vi får pressa och lirka oss in i mitten av vagnen. Ovanför varje träbänk finns en trähylla att ligga på. Trots att tåget är överfullt och många sitter hopklämda, ligger en del och vräker sig över fyra sittplatser. Bredvid oss ligger en stor fet pascha. Två magra, men ganska fint klädda kvinnor tar upp de motstående fyra sittplatserna. Mellan sätena har de bagage och därpå ligger ytterligare en karl. Två äldre män sitter vid paschans, respektive kvinnornas fötter. Jag klättrar upp på sätet och tar stöd med ena foten i fönstret för att spänna fast sovsäcken alldeles under taket. En gammal mager gubbe med långt grått skägg, turban och en blå skjorta som räcker ned till knäna, sitter på huk i korridoren framför mig. Han har ett svärd vid sidan. Ingen gör den minsta min av att vilja maka på sig eller på något sätt underlätta för mig att spänna fast ryggsäcken. Istället försöker de mota bort mig när jag tvingas göra intrång på deras plats.

Gamlingen med svärdet blir förbannad över att jag inte ger mig och hötter åt mig med klingan. Till slut får jag upp väskorna, men då håller den feta paschan på och bråkar med Bo (som gjorde sällskap med oss under en bit av resan, förf. anm.) och Elisabeth. Han vill inte flytta en centimeter på sina fötter och trycker ena foten i ryggen på Elisabeth. Vi skjuter undan foten och då börjar han sparkas. Vi hotar med knutna nävar och skäller på honom, men det ger han fan i. Han med svärdet, vi får senare veta att han tillhör någon sikhisk sekt och är på pilgrimsfärd, ropar från sitt håll och hotar med svärdet igen. Han skriker något åt Elisabeth. En annan sikh av samma sekt tittar fram och skriker. Han gör tecken åt Elisabeth att komma till honom och visar sitt förakt för mig. Vi hotar tillbaks och fortsätter kämpa för våra platser. En annan man, klädd i kavaj, skjorta och byxor, överlämnar en lapp åt oss. Där står det att folket i det här området är dåliga och att vi inte ska bry oss om dem. Han skulle försvara oss om det blev bråk.

Tåget avgick halv nio och vi fick liggplatser vid tretiden på morgonen när tillräckligt många stigit av.

Vår vän Bo lyckas efter många timmar få tillräckligt
med utrymme för att kunna sträcka ut sig på en träbrits.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Ajantas mästerverk och en politisk diskussion i Aurangabad (22/10/1974)

Grottorna i Ajanta ligger längs en hästskoformad
dalgång. Foto: Hans Sandberg, 1974.

En stupa med en sående Buddha i grotta
nummer 19. Foto: Hans Sandberg, 1974

22 oktober 1974

Sov mycket gott.  Fast inte så länge. Steg upp halv sex. Tog hästdroska till busstation. Det magra vita öket orkade nätt och jämt dra oss plus föraren. Alla revbenen och ryggkotorna syntes tydligt. Lårbenen stack upp under huden likt tältpinnar. Framme vid busstation var fullt med folk. (Vid järnvägsstation i Jalgaon låg ett hundratal människor och sov. Ett par män som sov på plattformen tillhörde stambefolkningen. De var svarta och hade bara penisfodral av en tygbit på sig.) Bussresan skulle gå 6.15 och vi kom iväg fem i åtta sedan Elisabeth kämpat sig in genom dörren täckt av mig med ryggsäcken som barrikad. Det var en hård strid.

*

Bussresan tog en timma och fyrtio minuter. Vi åker på den grönskande och uppodlade högplatån. När vi närmar oss Ajanta blir landskapet kulligare.

*

Så har vi sett Ajanta Caves. Både här och i Sanchi är de sexuella anspelningarna mycket påtagliga. Grottorna är inhuggna i berget längs en vacker hästskoformad dal och i ena änden brusar ett femton-tjugo meter högt vattenfall. Det är verkligen en isolerad oas. Men informationen gav oss inte mycket.

*

Aurangabad. Tog in på the Government Holiday Camp. Vi skriver in oss. Föreståndaren är en fet man i fyrtioårsåldern. Han har kal hjässa och ett uppriktigt utseende. Inskrivningen går snabbt och smidigt. Vi började konversera och kommer snabbt in på en diskussion om Indien av idag. Jag försöker dra upp några av de grundläggande frågorna och det slår väl ut. Föreståndaren liksom två andra män är sydindier. De säger att Sydindien är mycket bättre än norra Indien. Städerna är rena. Folket har det bättre. Mindre svält osv.

Ingen av dem tror att en utveckling, lika med en social och politisk förändring, kan komma genom regeringen. Även om de har fina idéer, så stupar det hela alltid när det skall praktiseras. Folket måste ändra sitt tänkande, gå samman och driva igenom en förändring underifrån. Regeringens begränsning är att den inte har massornas förtroende och därför inte vågar mobilisera folket för att genomföra något.

Föreståndaren sa att först måste man ge folket lite mat så att de orkar tänka och arbeta. Får de mat så vill de arbeta. Indien är ett oerhört rikt land med enorma naturrikedomar. Nu är man visserligen mycket beroende av om regnen kommer i rätt tid osv. Men genom konstbevattning och vattenreservoarer och en förnuftig politik (som använder Indiens rikedom på arbetskraft) skulle problemen kunna lösas.

Kopiering av de berömda grottmålningarna
i Ajanta. Foto: Hans Sandberg, 1974

Augusti-oktober 2014

Läs mer om Ajantagrottornas konst i William Dalrymples fina essä i New York Review of Books, The Greatest Ancient Picture Gallery (23 oktober 2014). 

'The Ajanta murals told the Jataka stories of the lives of the Buddha in images of supreme elegance and grace. Unlike the flatter art of much later Indian miniature painting, here the artists used perspective and foreshortening to produce paintings of courtly life, ascetic renunciation, hunts, battles, and erotic dalliance that rank as some of the greatest masterpieces of art produced by mankind in any century. Most famous, perhaps, are the two astonishing images of the compassionate Bodhisattvas Avalokitesvara and Vajrapani, beings of otherworldly beauty, swaying on the threshold of enlightenment, caught in what the great historian of Indian art Stella Kramrisch described, wonderfully, as “a gale of stillness.” Even today, the colors of these murals glow with a brilliant intensity: topaz-dark, lizard-green, lotus-blue.'

Grotta nummer 10. Se citatet nedan. Foto: Hans Sandberg, 1974

"Excavated shortly after the collapse of Ashoka’s great Mauryan Empire (322–185 BC), which had once stretched from Kandahar to the Vindyas, caves nine and ten at Ajanta are some of the oldest extant rooms in the world: from the paleographic evidence, scholars believe the years between 90 and 70 BC to be the most likely period of construction. These long chaitya, or prayer halls, lined with tapering octagonal columns, ending in a rounded apse that encloses the perfect dome of a tall stone stupa, were thus probably already old when Augustus started the rebuilding of Rome." (Dalrymple, NYRB, Oct 23, 2014)

Ett lik möter oss på vägen in till New Delhi (13/10/1974)

New Delhi. Foto: Hans Sandberg, 1974.

13 oktober 1974

På vägen in i Delhi väjer vi för ett lik som ligger till hälften övertäckt mitt på gatan. Man har radat upp stenar runt honom som varningssignal. Bilolycka.

Augusti-oktober 2014

Vi måste hade spenderat en vecka i New Delhi, men besöket genererade få bestående minnen utöver de jag noterade i dagboken. Det var en stor, grön och luftig stad, full av maktens palats och breda boulevarder, plus historiska monument som mogulkejsarnas Röda Fort, den stora moskén Jama Masjid, och Jantar Mantar, ett av fem astronomiska observatorier som Maharaja Jai Singh II av Jaipur låtit bygga på 1700-talet. Bussarna hade parkerats vid Imperial Hotel, som låg mitt i den moderna staden vid Connaught Place. När jag tittar på mina bilder idag, tycker jag mig se en likhet mellan New Delhi och Washington, D.C. För oss som mest gick till fots när vi såg oss omkring var New Delhi hopplöst stor och föreföll glesbefolkad. Kontrasten kunde inte blir större när vi såsmåningom tog oss in i Old Delhi.

Moskéen Jama Masjid i Delhi.
Foto: Hans Sandberg, 1974

Jantar Mantar, New Delhi. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Jag har ett intensivt minne av magen på en tiggare som kommit fram till vårt bord där vi satt och åt lunch på en uteservering vid Connaught Place. Han var naken sånär som på sitt höftskynke och han räckte ut sin magra hand mot oss. Jag vet inte om det var ett trick, men hans mage rörde sig som om den drabbats av konvulsioner. Plågsamt långsamma rörelser som om hans inre pulserade av hunger. Det var upprörande att se och det var väl det som var meningen. Tiggarna skulle följa oss genom Indien och vi lärde oss snabbt att ignorera dem med ett iskallt ”No bakshish!” Vi hade lärt oss hos Myrdal att tiggarna i Indien var organiserade och ofta tjänade mer än industriarbetare. De var med andra ord trasproletärer och inga man behövde räkna med. Bortsett från denna ”revolutionära ekvation” insåg vi att man lockade till sig fler tiggare om man gav dem pengar.

Vi fick en inblick i den indiska byråkratin när vi besökte Office of the Divisional Commercial Superintendent i Baroda House för att köpa biljetter för vår planerade tågresa genom mellersta och södra Indien. Jag minns inte hur vi hittade dit,  bara att vi fann oss i ett rum som var fullt av papper, Väggarna var täckta av hyllor med pärmar och pappershögar och skrivbordet var också fullt av papper. Bakom skrivbordet satt en tjänsteman i vit skjorta och han läste det ”Letter of Identification” som den svenska ambassaden utfärdat. Det intygade att vi var ”bona fide students.” På så vis kunde vi köpa var sin Student Concession Voucher som lät oss åka över 6.000 km till de städer vi angett för ca 60 kr.

Vår biljett till Indien.