En bussresa till Indien (1974) -- Nu på Amazon

Femtio år har gått sedan vi stod och väntade på bussen som skulle ta oss på en 11 000 km lång resa från Stockholm till New Delhi. Det var den tredje september 1974 och jag var tre månader från 21. Med mig hade jag min flickvän Elisabeth och 39 andra resenärer, varav hälften var kvinnor. Runt oss stod föräldrar och vänner som kommit för att önska oss lycka till på vårt tre och en halv månader långa äventyr. Så småningom anlände Bill och Bull – två väderbitna blå Scaniabussar – och parkerade vid Centralens norra entré på bron över spårområdet.

Den svenska boken finns nu på Amazon som ebok, pocketbok och inbunden.  

Kolla in min sida på Amazon: https://www.amazon.com/author/hans_sandberg

Om hur vi reste till Indien 1974

Vi reste som privatpersoner, med lite pengar och utan social eller politisk makt. Vi var inga spioner, söndebud, handelsmän, vetenskapsmän, upptäckare, diplomater, eller lyxturister. Vi reste med två gamla bussar till och från Indien, och under tiden i Indien reste vi med tåg och bussar i lokaltrafik. 

Varje slags sätt att resa har sina för och nackdelar, vare sig du går till Indien som Thomas Coryat på 1500-talet, reser med stora grupper som John Mildenhall på 1600-talet, eller cyklar, liftar, kör, tar en buss, tåg, flygplan eller båt. Det är klar att vi skulle kunna vandrat eller cyklat från Stockholm till New Delhi, men det skulle ha tagit lång tid och varit riskabelt på fler sätt än ett.

Boken A Swede on the Hippie Trail kommer att publiceras på Amazon som en Kindle ebok, pocketbok och en inbunden bok.

Det djupaste elände och sublima monument (20/10/1974)

Morgon i Bhopal, huvudstad i Madya Pradesh.
Foto: Hans Sandberg, 1974. 

20 oktober 1974

Kom till Bhopal halv sex i morse. Stationshuset och väntsalarna var fyllda med magra, smutsiga människor i trasiga tygstycken. Sjuka ögon. Barn, kvinnor och män som tar sig fram med kryckor och ena benet avslutas nedanför knäet. Troligen spetälska. De flesta har armar som tändstickor. När vi kommer ligger de hopkrupna som bylten på golvet. Tiggare kommer in i vagnen och sträcker fram sina smala händer och gamla bleckburkar. Små flickor klänger i fönstret och tigger.

Det djupaste elände.

Utanför järnvägsstationen. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Tiggande barn vid tåget. Foto: Hans Sandberg, 1974.

*

På vägen till Khajuraho såg vi stora vita apor sitta ute på fälten. 

*

20 oktober 1974 Sanchi

Även Sanchis järnvägsstation var full av fattiga. Utanför station ett provisoriskt läger av låga hyddor. Vid en väg sitter ett par familjer. En kvinna drar ett hjul, som driver en bälg. Syre sprutas då genom ett rör ned i sanden under en brasa. Två män smider yxor och skäror av järn som glödgats i sanden. Steget syntes inte långt från de tusentals år gamla verktyg som fanns i montrarna på Sanchis museum till dessa smeder utanför Hälsocentralen.

På väggarna kryper ett tjugotal små ödlor. Kackerlackor, knott, myggor och flugor irriterar oss. På eftermiddagen kastar sig en giftig orm från väggen ner på altangolvet. Värdens ena son slår ihjäl den med en käpp. Den är grå med vita kors med fem centimeters mellanrum på ryggen. Sedan huvudet krossats fortsätter den kränga sig i flera minuter. När vi senare på eftermiddagen är på väg till värdshuset där vi bor, möter vi två svarta indier. Den ena håller en död flygande hund i handen. Han kastar den på marken och flugorna kryper i ögonen på den. Den vägde säkert ett och ett halvt kilo och hade stora rovdjurständer.

*

Gröna papegojor flyger i trädgården. På dörren sitter två bleka små grodor.

*

En av de buddhistiska stuporna (gravmonument) i Sanchi.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Detalj från en av portalerna. De var ursprungligen skurna i trä,
men kom så småningom att utföras i sandsten.
Foto: Hans Sandberg, 1974. 

Sanchi kallades enligt gamla ceylonesiska krönikor Vedisa-giri – hill of Vediva = Vidisha. 9 km n.ö. om Sanchi eller Chetiyagna (hill with chaityas, i.e. sacred Buddhist edifices. However, early inscriptions mention the place as Kakanava, or Kakanaya and later inscriptions as Kakanada-bota or Bota-sri-parvata.)

Blev centrum för buddhismen under Ashokas tid, 273-236 B.C.

Bland kackerlackor i den indiska erotikens högborg (19/10/1974)

Tusen år gammal religiös erotik i Khajuraho. Foto: Hans Sandberg

19 oktober 1974

Rest i 17 timmar det sista dygnet. Vi var i Khajuraho i några timmar. Jag hade ont i huvudet hela dagen och fick ont i magen på eftermiddagen. Vi såg den västra gruppen. Svårt att få något intryck på så kort tid. Starkaste intrycket gjorde kackerlackor och tusentals andra insekter.

Augusti-oktober 2014 

Resan från Jhansi till Khajuraho tog åtta timmar med en gammal buss. Det var ingen turistbuss utan en buss för vanligt folk. Vi körde genom regnskog och jag hade blivit rejält magsjuk. Två gånger fick bussen stanna så att jag kunde rusa in i buskaget och lätta på trycket. Chauffören var förstående och räckte mig en plåtburk med vatten så att jag kunde tvätta mig.

När vi anlände till Khajuraho, som var en liten by, såg jag mina vänner Fredrik och Lasse på balkongen till ett litet hotell. De hade anlänt dagen innan. När det började skymmas på kvällen kunde man se tusentals insekter svärma runt de få lampor som fanns vid hotellet och busshållplatsen. Plötsligt hörde jag Elisabeth skrika i högan sky. Hon hade fått en stor skalbagge innanför byxbenet. Vi bestämde oss för att göra besöket i Khajuraho så snabbt det bara gick och ta första bästa buss tillbaks. 

Visvanatha Temple i Khajuraho. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Khajuraho är känt för sina erotiska tempel och vi hade förstås hört talas om dem, men vi var trots det inte förberedda på det enorma utbudet av skulpturer, som man inte behöver vara puritan för att beskriva som pornografiska.  

"But let the tourist be warned: some of the decorative sculpture on these temples is too revealing for the excessively innocent; too provoking for the prurient minded. For those who are truly adult, with all [that] the world implies, the reward of a trip to Khajuraho will be rich. Here is found the summit of Hindu sculpture: sinuous, twisting, voluptuous forms, human and divine, throbbing with life and executed with consummate skill.” (Fodor’s guide från 1974, s 214) 

Templen uppfördes under Chandelladynastin mellan 950-1050 och är desto märkligare eftersom Khajuraho ligger i en avkrok av centrala Indien och att ingen skulle ha kommit ihåg Chandellahärskarna om det inte var för de 85 tempel som de lät uppföra runt den lilla staden Khajuraho. Dynastin föll efter ett par hundra år idag återstår bara 20 av templen. Några förstördes av muslimska härskare som säkert fann dem svårsmälta. Templen glömdes sedan bort i den djupa djungeln tills en brittisk officer upptäckte dem av en slump 1838.

* 

Vi hade bestämt oss för att åka söderut och planen var att ta en färja till Sri Lanka från staden Rameshwaram som ligger längst ut på en landtunga som sticker ut mot norra Sri Lanka, men vi skulle såsmåningom få veta att färjorna inte gick på grund av att det var monsunsäsong. Vi hade gjort en grovplan för vår tågresa och bokat in så många platser vi kunde komma på när vi köpte tågbiljetterna den16 oktober.

Så här stod det på dem skrivet med en gammal skrivmaskin:

New Delhi-Jhansi-Sanchi-Bhopal-Khandwa-Jalgaon (by bus)-Aurangabad-Hyderabad-Bangalore City-Madras Central/Egmere-Madurai-Rameshwaram- Madras Egmere/Central-New Delhi.

Det totala avståndet var enligt biljetten 6.167 kilometer. 

Vår resrutt i Indien.

Jag minns inte varför vi valde denna rutt mer än att Elisabeth ville se Sri Lanka och att min vän Radja rekommenderat Ajanta och Ellora. Vi var inte det minsta intresserade av Goa, som då var en hippiekoloni och skippade Bombay och Calcutta eftersom vi inte ville spendera en massa tid i storstäder. Varanasi (också kallad Benares) anses som Indiens heligaste stad, vilket förmodligen var skälet till att vi inte var intresserade. Vi skulle trots att vi inte var särskilt intresserade av Indiens religiösa liv besöka mängder av buddhistiska, hinduistiska och islamiska stupor, tempel och moskéer, men vårt intresse var antropologiskt, socialt och historiskt. Det som slog oss som resenärer i Indien var inte så mycket andlighet som misär och en chockerande likgiltighet inför eländet och de skriande orättvisorna. De rika såg inte fattigdomen, eller så såg de den som en del av den naturliga ordningen.

Så länge vi var i New Delhi kunde vi sova i vår buss, men i och med att vi började resa med tåg måste vi varje dag hitta någonstans att sova, såvida vi inte sov på tåget. Vi reste med varsin stor ryggsäck och det första vi gjorde när vi anlänt till vår destination var att gå runt och leta efter ett hotell eller natthärbärge. Ibland fanns det ett hotell vid järnvägs eller busstationen, ibland fick vi gå omkring i timmar och leta efter ett hotell som var tillräckligt billigt samtidigt som det var någorlunda rent och hade sängar som det gick att sova i.

Den enda guidebok vi hade var ”India on five dollars a day” och den var nog bra på många sätt, men inte särskilt detaljerad (jag sökte just efter titeln på Google, men hittade till min förvåning ingenting. Det närmaste jag kom var Air India’s ”India on $5 and $10 a Day” från 1972, samt Frommers ”India on $25 a day” från 1988.) När jag började jobba på denna bok letade jag efter gamla guideböcker från 1974 och hittade såsmåningom Fodor’s India 1974. Den är tjock och innehåller många långa och kunniga essäer om Indiens kultur, historia och geografi, men är skriven för amerikanska och europeiska turister som har de praktiska researrangemangen ordnade i förväg och vill förkovra sig inför utflykterna. Så här i efterhand ångrar jag att jag inte investerade i en sådan guidebok, men vi var 20 år gamla och då vet man ju redan allt man behöver veta...