IT-gurun Bill Joy är livrädd för framtiden (2000)

(Denna intervju från november 2000 publicerades i Dagens IT 7 dec 2000 och danska Ingenioren och finska Tietoviikko.) 

 Bill Joy oroar sig för nanotekniken.

46-åringen Bill Joy är ett av IT-branschens främsta namn och kallas ibland ”Internets Thomas Edison,” men har på sistone drabbats av en djup teknikångest. Tekniken hotar mänsklighetens överlevnad varnade han en starkt personlig essä i Wired Magazines aprilnummer. Han öppnade artikeln med ett långt citat av ”Unabombaren” Theodore Kaczynski och höll med honom i hans varning för teknikens komplexitet.

I Silicon Valley, Boston och New York skakade man på huvudet åt denna omvändelse från en man som till vardags är vetenskaplig chef för Sun Microsystems, som han var med om att grunda. Han ser ut som en 30-årig världsförbättrare på marsch i Seattle eller Prag, men han är en av männen bakom operativsystemet Unix, liksom Java och Jini. Härom satt han ordförande i Bill Clintons IT-råd (PITAC, the President's Information Technology Advisory Committee.)

Bill Joy är van att stå i centrum, men njuter knappast av det. Jag har intervjuat honom per telefon ett par gånger och vi har brevväxlat några gånger per epost. Hans ebrev är för det mesta nordiskt korta och utan versaler, som om den yttre formen inte spelar så stor roll. Jag fick nyligen en chans att prata med honom en stund under ett besök i Princeton, dit han bjudits in av av Institute of Advanced Studies (IAS.) När jag höjer kameran för att ta ett porträtt för han skyggt ena handen mot hakan.

I Wired-artikeln skisserar han en bild av sig själv som en ovanligt begåvad pojke som växte upp under enkla förhållanden i Illinois. Han kunde läsa redan i treårsåldern, men växte upp till att bli något av en enstöring med få nära vänner. ”Mitt liv har präglats av ett djupt behov av att ställa frågor och finna svar.” Som tonåring fascinerades han av teknik och vetenskap. Han sysslade med amatörradio, läste science fiction och utvecklade den matematiska begåvning som skulle föra honom till Michiganuniversitetet. Det var där han upptäckte datorn, som för honom bleve en nästan magisk bekantskap. ”Datorn hade en klar uppfattning och rätt och fel, sant och falskt. Var mina idéer korrekta? Maskinen kunde ge svaret. Det var en väldigt förförande tanke,” skriver han.

Bill Joy sa till snillena på IAS att det var en ”egendomlig sekvens av händelser” som ledde fram till artikeln i Wired. Han gav några hållpunkter som gick tillbaks till hans forskarstudier i Kalifornien (vilka aldrig ledde till någon doktorsexamen) och hoppade sedan fram till nuet via Carver Meads insikter om storskalig integration av halvledande kretsar (VLSI) och Moores lag, som föruspådde att datorkraften skulle fördubblas vartannat år (prognosen modifierades senare till var 18:e månad.) Slutligen var det mötet med dataforskaren och entreprenören Raymond Kurzweil under en konferens anordnad av teknikgurun George Gilder. Mötet med Kurzweil och läsningen av hans bok ”The Age of Spiritual Machines” gav Bill Joy ett nytt perspektiv på världen och släppte loss den kritiker och moralist som nog alltid funnits där.

Många av de faror som Bill Joy idag varnar för, har länge figurerat i science-fiction litteraturen. De har hittills ansetts omöjliga, men håller nu snabbt på att bli möjliga.
-Tills för ungefär ett år sedan trodde folk att kretsutvecklingen skulle köra in i en tegelvägg runt 2010, sa han på IAS och målade upp ett scenario han lånat från Kurzweil om varför det inte längre är fallet.

Forskarna har hittills trott att Moores lag sätter en yttersta gräns för kretskrympningen eftersom det inte går att göra chipens isolerande ”väggar” hur tunna som helst. Idag är de strax över fem atomer tjocka och om man gör dem mycket ”tunnare” kan de inte att förhindra elektroner från att hoppa rakt igenom dem. Med dagens teknik skulle kunna öka chipens kapacitet i tio år till, men sedan tar Moores lag slut.

Men då började andra forskare tala om molekylära chips där man manipulerar molekylers elektriska egenskaper i tredimensionella kemiska stukturer.
-Molekylerna är otroligt mycket mindre än vad man kan uppnå med traditionell litografisk teknik. Detta gör att vi nu kan säga, att det inte bara är möjligt, utan troligt att Moores lag fortsätter i 30 år till, vilket betyder att datorerna kommer att bli en miljon gånger mer kraftfulla än idag, sa Bill Joy och tilllade att man uppnått minst lika stora förbättringar av datorernas kapacitet genom smartare algoritmer som från själva chipen. Sammantaget står vi därför inför en ökning av datorkraften med en biljon (miljon miljoner.)

Detta kan leda till nya vetenskapliga revolutioner, inte minst inom bioteknik, nanoteknik och robotiken (GNR,) som både har en enorm potential och är svåra att kontrollera.

Så långt är Kurzweil och Joy på samma spår, men när det gäller framtiden börjar Bill bli rädd för att det som såg ut som en science-fiction-artad mardröm blivit en distinkt möjlighet.

För om vem som helst kan snickra ihop ett nytt dödligt biologiskt virus hemma i källaren; om är relativt lätt att med flit (eller av en olyckshändelse) släppa ut självförökande nanomaskiner i naturen vilka kan förstöra biosfären; om vi förlorar makten över nya superintelligenta – och självförökande - robotar ... hur går det då för oss människor?

GNR erbjuder enligt Bill Joy enastående möjligheter att skapa välstånd och lösa många av mänsklighetens problem - genom att öka produktiviteten, bota sjukdomar och förlänga livslängden - men också helt nya möjligheter till terrorism.
-Det brukade inte räcka med att vara en kille på Filippinerna om man ville skapa kaos. Det brukade vara så att saker som var farliga hade vikt och kunde låsas in, men nu slåss vi mot viktlösheten, sa han på IAS.

Vem som helst kan med andra ord bli Dr. Doom.

Hotet är enligt Joy så stort att vi inte längre bör låta darwinismen styra forskningen, utan måste försöka ta ett medvetet grepp om den.
-Om vi inte är försiktiga och bara tillämpar den totalt fria marknadsmodellen på all denna information, så försummar vi att det finns onda människor i världen och att skalan krymper för folk som vill skapa kaos. Vi kommer t ex att göra det möjligt för en individ att skapa en helt ny varelse. Vi har aldrig tidigare mött en sådan makt, sa Bill Joy.

Forskarna som skapade den första atombomben stod inför en liknande debatt om sitt ansvar och Joys artikel har jämförts med Einsteins varning för atombomben. Han skriver i Wired att det enda ”realistiska” svaret på GNR-hotet är ”relinquishment,” dvs att ”begränsa utvecklingen av teknologier som är för farliga, genom att begränsa vårt sökande av vissa slag av kunskap.”

Reaktionerna på artikeln har växlat mellan förakt och respektfull men principiell kritik, som den från f.d. chefen för Xerox PARC, John Seely Brown och Paul Duguid, en forskare vid Berkeley-universtitetet. De kritiserade honom för att han se tekniken isolerat, som i en tunnel, och att han underskattar de sociala systemen runt tekniken. De kan enligt Seely Brown och Duguid ”skapa, moderera och omdirigera teknologiernas råa styrka.” (The Industry Standard, 13 april.) De tycke också att han är naivt optimistisk om den tekniska utvecklingen, dvs han räknar som barnet när det säger ”1, 2, 3... en miljon.”

När jag träffade Bill Joy i Princeton gick han med på att ge mig en telefonintervju, men när flera försök att arrangera den kapsejsat pga tidsbrist föreslog jag en epostintervju. Sänd mig frågorna, sa hans assistent på Sun och det gjorde jag, men väntade mig inte mer än ett pliktskyldigt kompilat från hans många artiklar gjort av någon assistent. Ett par dagar senare kom dock ett långt ebrev som omisskänligen författats av Bill Joy. Ett par dagar senare kom ett addendum på ännu en sida. Här följer ett utdrag ur ebrev-intervjun.

Vad säger du om reaktionerna på din artikel? Var det något som förvånade dig när det gäller hur Silicon Valley reagerade eller inte reagerade?
-Mängden reaktion har varit enorm och den fortsätter, fast relativt lite har kommit från folk i Silicon Valley, där man verkar vara upptagna med mer kortsiktiga saker.

Vad säger du om John Seely Browns kritik för att du ägnar dig åt "1, 2, 3 ... en miljon?” Han kriserar dig också för att negligera de sociala krafterna och anklagar dig för tunnelvision.
-Jag tror inte att John Seeley Brown har studerat de vetenskapliga detaljerna. Jag har inte hans artikel tillgänglig, men Moores lag verkar kunna fortsätta ge oss mycket mer datorkraft när vi lär oss att arbeta i mycket mindre skala. Hur mycket förväntar han sig under nästa 30 år? Carver Mead, som är pionjär och expert på kisel, räknar med att vi kör in i väggen när vi nått 100 000 gånger. Och det utan molekylär elektronik, som jag tror kommer att ge oss 1 000 000 gångers ökning, vilket bara är tio gånger mer (än Meads uppskattning.) Under alla omständigheter kommer vi, när vi tar med förbättringarna av algoritmerna, kunna räkna med att helt och fullt kunna simulera celler, studera hur biologin fungerar och ny saker som naturen inte uppfunnit, liksom möjligheten av att förverkliga nanoteknikens dröm om att designa material på atomnivå.

-Det är sant att sociala krafter kan hjälpa: Jag argumenterar för att forskare ska ta störe ansvar för att MINSKA risken. Men om Seely Brown FÖRNEKAR risken på grund av sociala krafter, så är det en helt annan sak. Risken från biotekniskt missbruk är klar. De flesta människor håller med om att det finns faror med experiment på ickebiologiska material för skapa articifiellt liv, liksom faror med ”bots” (dvs programrobotar, min anm HS) som man förlorat kontrollen över. De behöver inte vara medvetna eller lika intelligenta som oss för att vara farliga. De skulle t o m kunna söka igenom material för att bygga fler av sig själva (de är inte begränsade till inre, omedvetna mekanismer som dem biologin använder.)

Du säger att vi kanske måste avstå från att söka mer abstrakt kunskap, inklusive kunskap som gör programvara mer tillförlitlig. Räcker det inte med att begränsa vissa tillämpningar?
-Nej, för vissa slag av kunskaper är så farliga, att vi måste göra en del svåra val. Det verkar t ex möjligt att bygga nanorobotar som skulle kunna förstöra biosfären. Bör vi publicera den designen på Internet? Ska vi forska på ett sätt så att varenda student kan göra detta om de vill? Eller ska vi begränsa denna forskning tills vi finner den visdom vi behöver för att kontrollera en sådan makt. Jag lägger min röst för att undersöka om vi kanske kan kontrollera oss själva, skriver snillet som flydde Silicon Valleys kaos till förmån för Kolorados höga berg, djupa skogar och klara luft.

Hans Sandberg

Multimedia New York

(Först publicerad i Pressens Tidning, 1995)

(Pressens Tidning, New York) Jag sitter på Savoy, en utsökt liten restaurang i SoHo, som får mig att känna mig som om jag vore i Europa. Förtrollningen bryts emellertid av fragment från ett samtal tre bord bort ... “digitala arenan,” “interaktiv,” “Internet.” Året är 1995, platsen “Silicon Alley.”

Kärt barn har många namn och det gäller även Manhattans nya multimediavärld, som förutom “Silicon Alley” också kallas “Multimedia Mecca” eller “Multimedia Gulch.” De många namnen speglar det faktum att ingen ännu vet exakt vad det är frågan om, eller vad det ska bli av saken, fast det finns de som tror att något stort är i görningen.

“Boom Town” löd en fet rubrik i Daily News 9 juli. En annan talade om multimedia som vägen till tillväxt för New York. “Big Apple brädar västkusten som mecca för multimedia” var underrubriken.

Hyperboler naturligtvis, men vad annat är att vänta i en stad där bara det totala uttrycket förmår bryta igenom den ständiga kakofonin?

Det var för att få klarhet i den saken jag i somras började vandra kors och tvärs genom SoHo, NoHo, Chelsea, TriBeCa, Wall Street och Mid-Town. Jag pratade med entreprenörer, konsulter, myndigheter, journalister, författare och PR-agenter. Det är nu november och jag måste erkänna att bilden forfarande är långt ifrån glasklar, även om den blivit rikare på detaljer, miljöer och människoöden.

Häromkvällen var jag på ett party nere i Chelsea, hos “Total New York” på 32 West 22nd Street närmare bestämt. Där var en blandning av binära bohemer, chica chicks och digitala designers, plus ett par kostymklädda fastighetsmäklare och några representanter för borgmästaren. Det var en “avsparksfest” för Greg Elin som skulle åka motorcykel “from Silicon Alley to Silicon Valley.” På hjälmen skulle han ha en liten videokamera fasttejpad, så att alla kan följa resan på Web-förlaget “Total New Yorks” hemsida. Det smakade förstås PR-trick, men buffén var okej, liksom kaffet från Sun Microsystems (det var ett sätt för dem att puffa för programmet “Hot Java” som de hoppas ska bli webbens nya operativsystem.)

Så mycket PR vart det nu inte, för de flesta gästerna och journalisterna tröttnade på att vänta på Gregs sista-minuten-förhandlingar med sina sponsorer. Jag och Rolf Porseryd från TV4 hängde emellertid troget kvar så svenskar vi var och belönades vid halv tio-snåret med att få se den ensamma hjälten försvinna in i New York-natten på sin 750 kubiks BMW.

Det är ont om pålitlig statistik som kan säga hur många nya företag eller jobb som skapats, eller kan väntas, till följd av multimedia- och internetvågen. Jag har sett uppskattningar från ett par hundra miljoner dollar till ett par miljarder dollar, men det är ganska meningslösa siffror, eftersom de inte åtföljts av någon precis definition av branschen. Om man bara räknar in folk som jobbar med nya media, kommunikationer och programvara blir det 75 000 människor i New York, enligt Herb Mose, f.d. chef för KPMG Peat Marwick, som i ett tal nyligen sa att det är stadens snabbast växande bransch.

En ofta citerad indikator på den multimediavågen är medlemsmatrikeln för “New York New Media Association” (NYNMA,) som växt från en handfull för lite över ett år sedan till 1200 idag. En annan är att “United Digital Artists” lockat till sig 400 medlemmar. New York-universitetets (NYU) 1,5 år gamla “Center för Digital Multimedia” upplever dessutom ett växande intresse för multimedia.
-Förra året hade vi ett seminarium med 50 deltagare. I år ger vi 50 seminarier med över tusen deltagare, säger Cynthia Allen, samordnare på centrat.

Flera dataföretag försöker rida på vågen, bl a Apple Computer som hittills lett branschen. De höll i somras ett stort multimedia-seminarium på Manhattan och sponsrade en “Multimedia Festival” tillsammans med ett 40-tal musikklubbar och diskotek. Rupert Murdochs glesbefolkade on-line-tjänst Delphi Internet har flyttat till Manhattan i ett försök att skapa sig en cool image. Prodigy, som ägs av IBM och Sears, pratade hela sommaren sin omedelbart förestående flytt från White Plains gråa tristess en timma norr om stan till en vindsvåning i SoHo, men planerna skrinlades av någon anledning i elfte timmans 59:e minut.

Om man skulle försöka fästa New Yorks nya multimediavärld på en karta finge man en lång amöbaliknande gerrymander, som börjar runt de stora förlagsskraporna vid Rockefeller Center, letar sig ner till Herald Square och sedan fortsätter längs Broadway ner till Manhattans sydspets.

Silicon Alley likställs ibland med det mesta som har med nya media i New York att göra, men är egentligen ett område som börjar uppe vid Union Square i Chelsea och sedan följer Broadway genom NoHo och SoHo nästan ända ner till Broome Street på gränsen till Little Italy. Miljön kontrasterar starkt mot Mid-Town och Downtown. Där är det skyskrapor av stål, glas och betong. Här är det järn och tegel, fabriks- och lagerlokaler, vilka gjorts om till kontor och artistvåningar, s k “lofts.” Där är det korrekt kostymerade tjänstemän och -kvinnor. Här är det allt utom det konventionella, ungefär som i San Francisco, en stad som hade sin egen “Multimedia Gulch” innan New York fick sin.

Multimedia var länge mest en fråga om teknik. Det var ett sätt att kombinera datorernas texter och kalkyler, med ljud, bild och video. Intresset fokuserades därför på Silicon Valleys entreprenörer, samt organisationer som AT&T Bell Labs, IBM Thomas Watson Labs, Xerox Parc och MIT:s Media Lab. Men multimedia är idag vardagsmat som teknik betraktad, varför balansen tippat över till förmån för innehållet.

Det är välkomna nyheter för The Big Apple, som åderlåtits svårt när data- och kommunikationstekniken gjort det praktiskt möjligt att fly stadens hyror, löner, skatter, bilköer och sociala problem. New York tappade under de senaste fem åren 250 000 jobb och en tredjedel av kontorslokalerna i Lower Manhattan står tomma.

Långt ifrån alla företag kan eller vill flytta, i synnerhet inte om de jobbar i branscher där direkta personliga kontakter spelar en stor roll. Det gäller i hög grad en kreativ bransch som multimedia och man talar redan om en omvänd migration, tillbaks till Manhattan.

Bob Stein är ett exempel på detta. Han är en övervintrande maoist från New York, som på 80-talet var med och grundade The Voyager Company i Santa Monica i Californien. Det är idag ett av USAs bäst kända CD-ROM-förlag, med en omsättning på ca 100 miljoner kr, men ingen vinst att tala om. Hösten 1993 tog han Voyager med sig till SoHo vilket var ett lyckokast, eftersom det gamla högkvarteret raserades under jordbävningen i Californien i januari 1994. Det låg emellertid inga seismologiska föraningar bakom beslutet, utan känslan av att New York var “the place to be.”

-Vi flyttade inte till San Francisco, därför att den regionen baseras på superprofiter från Silicon Valley. Pengarna spelar en för stor roll där. Och i Los Angeles är det pengar och filmstjärnor. New York City är en mycket bättre stad om man vill vara en ren publicist, säger Bob Stein och försvarar sin kapitalistiska drift med att revolutionen inte precis står för dörren. På väggen bakom honom hänger en affisch från den maoistiska terrorgruppen Sendero Luminosa.

Men är inte New York storfinansens Mecca, frågar jag.
-Staden är så stor att Wall Street inte kan dominera dess anda, säger han.

Det lät som en bara alltför läglig fras, men jag skulle senare stöta på en variant av samma idé i The New York Review of Books (November 16, 1995.) Jason Epstein, förlagsredaktör för Random House, skrev där att det som fick New York att dra ifrån sina rivaler på 1800-talet (Boston, Philadelphia, Charleston) inte alls var dess geografiska läge vid Hudsonflodens utlopp, utan dess öppenhet. Staden frodades därför att ingen kultur kunde dominera den. Inte engelsmännens, inte holländarnas.

Voyagers utgivning spänner över ett brett fält, alltifrån underhållning till avantgardistiska och intellektuella titlar. De ger ut barnböcker och dataspel, musik-CD-ROM som the Beatles “A Hard Days Night,” och Beethovens 9:a, samt multimediaböcker av Marvin Minsky, Laurie Anderson, Stephen Jay Gould, Marshall McLuhan, Robert J Oppenheimer och den för polismord dömde Mumia Abu-Jamal. (Min intervju med Bob Stein avbryts flera gånger eftersom han håller på att organisera ett upprop för Abu-Jamal som ska in i New York Times.)

Från Voyagers kreativa kaos fortsätter jag söderut längs Broadway och viker sedan av österut in på Broome Street. Där hittar jag ArtNetWeb som visar sig vara en virtuell läsesalong, ett lokalt on-line-forum och ett Web-galleri. Rene Campopiano, en konstnär och konsthandlare som tagit klivet ut i etern, berättar att hans företag Virtual Real Estate försöker hjälpa konstnärer att ställa ut i cyberspace.

Från Broome Street följer jag Lafayette Street norrut förbi Cyber Café och går in i en gammal röd fabriksbyggnad, som renoveras för cyberföretag typ Thomas Nicholson Associates.
-Det är klart att det finns överdrifter, men jag tror ändå att talet om New York som ett multimediacenter kan försvaras, säger Tom Nicholson, som lockades hit från Michigan för femton år sedan och idag driver en framgångsrik konsultbyrå inom multimedia och Web-design.
-Kycklingen är på plats och nu väntar vi bara på ägget. Det kommer när vi har tillräckligt med bandvidd, säger han, syftande på det faktum att dagens nätsurfare för det mesta bara har tillgång till 14,4 kilobits (kbits) dataförbindelser.
Med så lite bandvidd är det svårt att bygga snygga Web-platser, eftersom risken är att kunderna tröttnar på att sitta och vänta på bildöverföringen. Lösningen är dock redan på väg i form av fler 28,8 kbits länkar och inom ett eller ett par år kan vi skaffa oss 128 kbits ISDN, eller flermegabits Internet-access via kabeltevenätet.

Tom Nicholson tror att New York kommer att klara sig väl i konkurrensen med västkustens multimediakretsar.
-Basen av talanger är mycket rikare här jämfört med i San Francisco. Vi har folk som är vana vid att arbeta med innehåll, som kan redaktionell bearbetning och design. Vi har dessutom flera bra datautbildningar som producerar folk som kan arbeta med multimedia, säger han.

Det är lätt att glömma att New York är hemorten för åtskilliga av världens ledande tidningshus och förlag, de rikstäckande TV-näten och flera nationella kabeltevenät. Här finns underhållningsbjässar som Walt Disney, Viacom och Time-Warner, reklambranschen och desktop publishing industrin. Lägg därtill tusentals små och medelstora företag, musik- och filmstudios, musikklubbar, konstgallerier och muséer, för att inte tala om alla artister, författare och journalister.

New York har dessutom en sofistikerad infrastruktur för kommunikationer. Staden “har fortfarande långt mer teknisk råstyrka än någon annan plats när det gäller att samordna och projicera sin talang ut i världen,” skriver Peter Huber i essän “New York, Capital of the Information Age” i City Journal (Nr 1 1995.) Han exemplifierar bl a med CBS:s organisation för nyhetsinsamling, som löpande samordnar 105 jordbaserade satellitlänkar vilka sänder videoflöden hem till redaktionerna i New York.

NYU:s “Center for Digital Multimedia” (CDM) ligger på Broadway i höjd med Washington Square. Det leds av Ken Perlin, ett hett namn inom multimedia, som bl a utvecklat den teknik Walt Disney använder för att skapa en realistisk atmosfär i animerade filmer som Lejonkungen.

Centrat för digital multimedia har 26 forskare, (varav 15 på heltid) och 11 doktorander och stöds med en miljon dollar per år av delstatsregeringen.
-Vår uppgift är att stöda framväxten av den nya multimediaindustrin, säger Christine Allen på CDM.

På frågan hur de skiljer sig från MIT:s Media Lab svarar hon att de satsar på teknik som kan kommersialiseras relativt snabbt.

Christine Allen sticker inte under stol med att västkusten fortfarande dominerar inom multimedia, men ser det som ett övergående fenomen.
-San Francisco har ett par års försprång. Vi har ett par hundra personer som kan producera multimedia i New York och de har över ettusen. Men multimedia är inte bara CD-ROM-teknik, utan innehåll och New York har alltid varit den kulturella huvudstaden. Vår arbetsstyrka är dessutom mycket större än San Franciscos. Allt som behövs är att vi lär upp dem, säger hon.

Jag lämnar NYU-filialen och tar en taxi till Union Square, där jag ringer på hos The Music Pen, som bl a skapat ett av min fyraårige son Eriks favoritprogram: Lenny’s Music Toons. Jag sätter mig ner och väntar på att företagets kvinnliga vd Yee-Ping Wu ska ta emot. Miljön är varm och inbjudande, men på några ställen har harmonin brutits av jobbare som håller på att dra in fler telefonledningar.
-Vi hinner inte expandera fort nog, säger Yee-Ping Wu, när hon visar mig in till sitt smakfullt inredda kontor.

För ett par år sedan hade de sju anställda. Idag är det 60.
-Vi tillhör den tiondel av multimediaföretagen som går med vinst, säger Yee-Ping Wu, som innan hon blev företagare turnerade världen över som konsertpianist.

Hennes familj flydde 1966 från ett Kina, där Mao just släppt lös sin anti-kulturrevolution. Som liten var hon ett underbarn och fick spela för både Chrusjtjov, Tito och Mao. När hon kom till New York började hon på the Julliard School of Music, där hon träffade doktor Philip Y.F. Lui, en kanadensisk kompositör med intresse för digital musik.

De gifte sig och bildade The Music Pen 1987 kring det datoriserade system för musikkomposition Philip utvecklat. Det var emellertid först med Lenny’s Music Toons 1993 företaget fick sitt genombrott.

Music Pen sysslar idag med både CD-ROM-utgivning, Web-design, och musikalisk produktion. Det är ett litet företag men de har länkat upp sig med tunga partners som den tyska mediajätten Bertelsmann, Microsoft, Viacom, Delta Music och Virgin.

Det har gått bra för Music Pen, men det gick inte lätt.
-I början ville ingen hjälpa oss. Vi fick gå till Schweiz för att hitta en finansiär. Det som gjorde att vi trots allt klarade oss var, att vi litade på vårt kunnande, säger hon med en varning till lycksökare, som tror att multimedia är en guldgryta man bara behöver sticka ner handen i.
-Det är som ett äktenskap. Man måste vara väl förberedd och veta vad man ger sig in i. Multimedia är en mycket komplex teknologi både när det gäller produktion och distribution.

Yee-Ping Wu älskar New York, dess konserthallar, muséer, teatrar, butiker och mångfald av människor.
-Jag kan inte tänka mig att jobba i någon annan stad. Här finns en sådan enorm energi och kreativitet. Jag gillar också det faktum att det krävs så mycket energi för att man ska överleva här. Man tvingas helt enkelt lära sig tjäna pengar, säger hon, men klagar i nästa andetag över New Yorks höga skatter, hyror och löner.
-Vi har sextio anställda idag. När vi är femhundra kanske det är dags att flytta....

Taxiresan från Union Square till Avenue of Americas uppe vid Rockefeller Center för mig in i en värld som inte har mycket gemensamt med Silicon Alley. Den mäktiga raden av skyskrapor vittnar om att detta är en tummelplats för drakar - en del skulle säga dinosaurier.

Till vänster om mig har jag utbildningsjätten McGraw-Hills skrapa. Ett kvarter söderut ligger Viacoms förlagsgren Simon & Schuster, som varje år producerar 300 miljoner böcker! Den nye vd:n Jonathan Newcomb håller på att revolutionera utgivningen med hjälp av digital teknik. Här återfinns också Simon & Schuster Interactive, som ligger bakom CD-ROM-succén “The Startrek Interactive Technical Manual.”

Störst bland de stora är underhållnings- och förlagsimperiet Time-Warner, som residerar i Time & Life-skrapan vid Rockefeller Center. Jag går in från Avenue of Americas, tar rulltrappan ned och letar mig genom en underjordisk korridor fram till Time-Warners nya multimediastudio. Där träffar jag Eduardo G. Samamé som är presschef för jättens New Media Group. Han tar mig in till ett sammanträdesrum och börjar sin briefing med ett intrikat diagram över bolagsstrukturen.
-Vi arbetar på tre fronter när det gäller multimedia, säger han och ritar en skiss.
1. Låg bandvidd: Pathfinder, Time-Warners web-plats.
2. Kabelmodem: Excalibur i Elmyra, New York, där man testar beställvideo, hemköp och andra on-line-tjänster via kabeltevenätet.
3. Fiberoptik: Full Service Network (FSN)-testen i Orlando, Florida (Se min artikel i PT 1/95.)

Pathfinder är inkörsporten till koncernens elektroniska publicering och få Web-platser kan ståta med så mycket innehåll.
-Nu när redskapen (för multimedia, min anm, HS) finns, är det innehållet som gäller och vi har över 5 000 journalister bakom oss, säger Samamé och tillägger att de kan erbjuda trovärdiga källor där det är svårt att veta vem man kan lita på, eftersom vem som helst kan bli Web-publicist.

-Nya media handlar inte bara om att placera ett existerande innehåll on-line. Det viktiga är att tillföra nytt värde när vi går on-line, säger Samamé och demonstrerar “Time Universe,” som man når via Time Magazines web-sida. Det är ett grafiskt elegant sätt att söka både i Times innehåll och en mängd intressanta databaser redaktionen ställt samman. Vi kan t ex gå in och följa upptakten till valkampanjen 96 och med ett par snabba klick få fram information om hur Bob Dole röstat i olika frågor och vilka som står bakom honom ekonomiskt.
-Ett annat sätt att tillföra värde är agenter som levererar personligt filtrerade nyheter varje gång du loggar in dig.

Pathfinder är tänkt som en bred familjetjänst, vilket ställde Time-Warner inför ett smärre dilemma, eftersom ett dotterföretag gett ut mycket kontroversiella s k gangsta-rap-band. På Pathfinder hittar vi emellertid ingen rap-musik, försäkrar oss Samamé.

Från Rockefeller Center tar jag tunnelbanan ner till Wall Street Station nere på Manhattans sydspets. I hörnet av Broad och Beaver Street ligger - ett stenkast från World Trade Center och World Financial Center - New Yorks nya Information Technology Center, ITC@55Broad.

Detta är det mest spektakulära försöket att göra staden attraktiv för små och medelstora företag inom multimedia. Centrat erbjuder lokaler som är förberedda för varje slag av kommunikationer, inklusive videokonferenser via satellit. Hyrorna hålls trots det relativt låga, eftersom borgmästaren Giuliani lyckats sänka fastighetskatterna i Lower Manhattan. Inititativet till ITC kommer från “New York City Partnership,” en allians mellan storföretag som IBM, NYNEX och Con Edison, samt fastighetsmäklaren Rudin Management och Giuliani-regeringen.

När jag besökte byggaden i mitten på oktober var den invändigt renskrapad in på bara betongen och man höll som bäst på att dra in fiberoptiska ledningar. Projektledaren Jonathan Rudes berättade för mig att familjen Rudin satsar 30-35 miljoner dollar på renoveringen, som ska resultera i en “smart building” med 35 000 kvadratmeter kontorsyta.
-Den som flyttar in bara ska behöva plugga in sig och sedan vara igång, sa Jonathan Rudes. Vi har idag elva hyresgäster och räknar med att ha hyrt ut hela byggnaden inom ett år.

Frågan är bara hur många multimediaföretag som väljer ITC:s high-tech center över SoHo:s blandning av atmosfär och attityd. Kommer fiberoptik och satellitlänkar uppväga bristen på läckra barer, caféer och restauranger? Och om man ändå är beredd att offra samkvämet för tekniken kan man fråga sig varför man överhuvudtaget ska stanna på Manhattan?

Det beror kanske på vad ens företag sysslar med och vilken image av sig själv man vill skapa. För en del företag är det verkligen viktigt att så att säga sitta mitt i nätet, medan andra mest behöver reklamvärdet av namn som New York, Manhattan och SoHo. Inte minst gentemot utlandet har New York kvar mycket av sin magik. Men man får se upp så att man inte bedrar sig själv, för det handlar trots allt om produkter som ska ut på den nationella och internationella marknaden. Stadens klickmentalitet måste därför balanseras av ett bredare perspektiv.

Här finns kanske den virtuella mötesplatsen mellan Silicon Alleys unga entreprenörer och Mid-Towns mediadrakar. De senare behöver inflödet av nya friska och fräcka idéer, medan de förra behöver kapital och kanaler ut till kunderna. Många CD-ROM-projekt har gått i stöpet därför att det inte gått att få ut produkten på hyllorna i butikerna. De hade inte distributionsapparaten, reklammaskineriet och de nödvändiga kontakterna.
För Web-företagen ser situationen lite annorlunda ut, eftersom startkostnaderna är mycket lägre. Det är här vi hittar flertalet av nystartade företag, men även de kommer att behöva kapital och reklambudgetar om de vill nå ut utanför smala nischer av entusiaster.

En cool attityd räcker bara så långt.

Det är möjligt att New Yorks multimediavärld inte kommer bli så olika stadens andra kreativa branscher, som t ex bok- och tidningsutgivning, film, musik och TV. De stora kommer att styra var skåpet ska stå, men stan är stor nog så att det blir gott om skrymslen och hörn kvar där de små och inopportuna kan slå upp sina tält.

Hans Sandberg

Fotnot:
NoHo = North of Houston Street
SoHo = South of Houston Street
TriBeCa = Triangle Below Canal Streeet