Året var 1995 och Manhattans "Silicon Alley" hade fått sina första cybercaféer

Webbnyhetssajten Vox hade 24/8 2016 en 

video om ett av de första cybercaféerna.

  

Artikeln ingår i min bok "Amerikansk press under stress".

Isländsk VR 20 år före Oculus Rift (reportage från New York 1996)

(Artikel publicerad i dataspeltidningen High Score våren 1997)

Kvällen är bara barnet men här står jag på en rockklubb i SoHo och ser dubbelt. Nej, jag är inte full. Här finns verkligen två Irving Plaza: Dels den gamla vanliga och dels den som byggts i cyberspace av OZ Interactive.

Längs ena långväggen står en rad med datorer. På bildskärmen framför mig ser jag en bar med ett par neonskyltar på väggen. Till vänster om baren går en trappa upp till andra våningen. Om jag vänder blicken åt höger ser jag samma trappa och samma bar. De ser likadana ut. Fast fler gäster hänger vid den verkliga baren och där bjuds på verkliga drinkar.

Företagets namn alluderar på Trollkarlen från OZ och nog besitter våra isländska vänner magi så att det räcker. Deras nya program OZ Virtual låter oss “vandra” genom cyberspace i tre dimensioner, istället för att jumpa mellan hemsidor som hur vackra den än är ändå alltid är platta som isflak. 

Det var för att ta en titt på detta en skara journalister och VIP:are från New Yorks Silicon Alley kommit till Irving Plaza denna kalla och trista Lucia-afton. Och de blev knappast besvikna för OZ Interactive kunde bjuda på virtuella verkligheter som var lika läckra som eleganta. 3D-kopian av Irving Plaza var en av dem. 

Jag tar en sup av den isländska vodka bartendern trugade på mig och tittar på bildskärmen, där en liten grön gubbe dykt upp. Vore det inte för kosackdansen skulle man kunna ta honom för en virtuell marsian..... Krug heter han och han stöter ogenerat på Theresa, en lång blondin med tajt pullover och generöst tilltagna bröst. Ett litet fönster öppnas på skärmen och den gröna gubben frågar henne om hon vill följa med upp på rummet. Hon svarar med en rungande örfil och mannen från Mars kan skatta sig lycklig åt att vara i fakespace.

Både Krug och Theresa är avatarer. De är konstgjorda gestalter som man använder i virtuella världar som denna. Med programmet “OZ Virtual” kan vi välja mellan ett antal grundkaraktärer, som vi sedan kan modifiera vad gäller proportioner, kläder, utrustning och färg.

Det som gjorde att Theresa kunde utdela sin örfil och Krug dansa kosackdans, är att OZ Interactive även byggt försett sina avatarer med beteenden. Vi kan växla mellan balettskutt och rallarsvingar och andra rörelser med hjälp av funktionstangenterna. Avatarerna kan också skifta ansiktsuttryck allteftersom vi använder dem. 

Inte nog med det. Det går att prata med andra avatarer och till och med öppna videokonferenser inom ramen för OZ Virtual. Under en demo ser jag hur en avatar går fram till en vägg och startar en videokonferens med hjälp av en internetbaserad videotelefon. Väggen framför avataren förvandlas till ett fönster där vi kan se personen “i andra änden av tråden.” 

Den virtuella värld vi fick se på Irving Plaza var en kopia av klubben, men den som hämtar hem (gratis) en kopia av OZ Virtual på webben, installerar det och loggar in sig kommer att landa mitt i natten på en rak gångväg. Man ser då inte mycket vid sidan om gatlyktorna och en rad stora reklamskyltar. Det ger ett ensligt och lätt mystiskt intryck. Den detaljerade och vackra grafiken gör att man snudd på kan få för sig att man landat på den berömda ön i spelet Myst. Fast på natten som sagt var. Även ljudet är realistiskt återskapat. Om vi till exempel går närmare bardisken ökar sorlet och man kan höra glas hällas upp. Om vi istället rör oss bort mot scenen väller technorytmerna emot oss. Ljudet är oerhört viktigt för dataspel och miljöer. Det förstärker närvarokänslan och kan få oss att acceptera brister i animeringen. Det kan också få oss att skratta som när min avatar kom för nära en ko i “OZ-kids” och hon muade högt och ljudligt! 

För den som vant sig vid att nätsurfa med Netscapes Navigator eller Microsofts Internet Explorer, ger OZ Virtual ett nytt och fräscht intryck. Det är lite av Sony-design över det hela. En gråsvart ram med rundade hörn och en slags instrumentpanel i nederkanten. Till att börja med ser man inte sin egen avatar, utan ser från dess perspektiv, men om man högerklickar med musen på sfären mitt i panelen kan vi se vår avatar framför oss. Om vi för pekaren framåt-uppåt går den framåt, men det fäller att se upp för om vi tar i för mycket lättar han och det kan vara ett litet helsike att hitta tillbaks till promenaden igen när man väl är högt uppe i den svarta rymden. På det hela taget är OZ Virtual lätt att använda, men det tar en stund innan man vant sig vi att styra den.

Under en av mina ofrivilliga rymdfärder stötte jag på en avatar tillhörande en rysk invandrare till Australien. Han frågade mig på nästan obegriplig engelska hur man kommer ner på marken igen.

Reklamskyltarna vid sidan är i själva verket entréportar till andra virtuella miljöer. Man dubbelklickar på dem, varpå programmet anropar den dator där miljön “sitter” och sedan kopierar över den till vår hårddisk. Det tar ett par minuter.

Det finns än så länge bara ett halvt dussin olika miljöer anslutna till OZ, men på OZ Interactive jobbar man på för fullt med att bygga fler.

"När folk startar OZ Virtual ska de landa på ett torg, från vilket de kan gå in i klubbar och ta del av “live” föreställningar," säger Skuli Mogensen, företagets VD och en av dess två grundare.

Den isländska technoartisten Moa är ett exempel på hur man kan använda den virtuella miljön för konserter som direktsänds över internet. Moa uppträder i en tätt åtsittande silvergrå “bodysuit” som är försedd med sensorer och antenner, så att både hennes musik och rörelser på scen kan följas av virtuella gäster på partyt.

"Vi vill skapa en social miljö där man kan spela spel, shoppa och göra en massa andra saker. Kanske stannar man till för att lyssna på en författare som presenterar sin nya bok i den virtuella världen," säger Skuli.

Han vet att det här som överallt annars i cyberspace gäller att hitta ett innehåll som lockar dit folk. För det är med virtuella världar som med telefoner, att deras värde växer med antalet användare. Ingen vill sitta ensam i en bar, online eller ej.

"Vi tänker också skapa shower, där vi har en figur typ Max Headroom som bjuder in kändisar till cyberspace. Vi hoppas börja i slutet av januari med The OZ Club, som ska vara i barmiljö," säger han.

Kommer ni försöka få Pamela Anderson som gäst?

"Jag är säker på att folk skulle vara beredda att betala för det,"skrattar Skuli.

Tanken är att vem som helst ska kunna skapa sin egen miljö och länka den till OZ:s server. På sikt hoppas Skuli Mogensen att en del virtuella klubbar blir så populära att de kan ta entréavgifter, vilka delas mellan arrangörerna och OZ. 

"Vi hoppas att våra virtuella samhällen ska växa på samma sätt som internet, tills vi nått en situation där man surfar genom 3D-miljöer istället."

OZ Interactive håller också på att skapa ett spel för sin virtuella värld. Skuli kallar det för ett “3D MUD” spel. MUD (Multi-User Domains) är en typ av spel/onlinemiljöer där många personer samtidigt kan mötas och kommunicera. Dagens VRML-baserade virtuella världar är webbens motsvarighet till MUD:s.

OZ:s 3D-MUD ska bli en blandning mellan rollspel och actionspel. Det ska utspelas i rymden. Våra avatarer kommer att kunna hoppa in i ett rymdskepp och fara iväg till olika planeter eller rymdstationer.

"Vi vill blanda rollspel och action. Precis som i en MUD kommer spelarna att vinna i status under spelets gång, så att de en dag kan vinna kontroll över sin egen planet. Vi hoppas att det ska växa med hjälp av snöbollseffekten," säger Skuli Mogensen.  

Hur ser du på förhållandet mellan detta slag av gruppspel över internet och Doom och Quake?

"Den stora skillnaden är att vi helt stöder öppna standards. Det betyder att användarna styr miljön, medan den som spelar Doom och Quake har en förbestämd miljö. Vi gör det enklare för användarna att bygga till egna miljöer," säger han. "Du kan skaffa dig ett billigt program för att designa VRML-miljöer och bygga din egen planet som följer dina regler."

Vad är skillnaden mellan OZ Interactive och andra VRML-företag?

"Vi är det enda företaget som kan erbjuda en total lösning baserad på en öppen standard som VRML 2.0. Men vi ser oss också som ett kulturellt fenomen, där konst, musik och teknologi kan smälta samman. Det står i samklang med den nya värld vi fått med internet. Vi är nog det förtsta programvaruföretaget som gett ut en CD med technomusik! Vi har till och med en egen musikstudio."

Hur kommer det sig att ni är så mångsidiga?

"Vi kommer ju från Island och där finns det bara 260 000 människor. De flesta  företag på Island tvingas därför att vara flexibla och syssla med många saker. När vi flyttade till USA var det många som sa att vi var tokiga som sysslade med så många saker, men idag säger samma personer att det är det vår kanske starkaste tillgång," säger Skuli Mogensen. 

Pappa, Jack Dempsey, Jess Willard och Luis Ángel Firpo

Lustigt hur man ibland snubblar over kunskaper, hur man plötsligt upptäcker något. Förra fredagen (16 juli) låg min hustru och jag och letade efter något att se bland tusentals kanaler och video-on-demand tjänster, men det var bara skräp och dumheter. Jag tog över fjärrkontrollen och växlade over till PBS där de hade ett program om den amerikanska målaren George Bellows med Ethan Hawke som berättare och honom gillar vi från filmerna Before Sunrise, Before Sunset och Before Midnight.

Vi låg där och tittade på filmen om Bellows liv och hans stora intresse för boxning då jag fann mig tittande på en målning som föreställde Jack Dempsey på väg ut ur ringen ögonblicket innan han landade bland reportrarna. Kvar i ringen stod utmanaren, Luis Ángel Firpo.

Saken var den att pappa berättat om matchen där Dempsey slogs ut ur ringen i en intervju jag gjorde med honom 1983, 60 år efter matchen i New York 1923. Jag använde berättelsen i min bok om pappa -- Jag blandar solsken i färgen -- Harald Sandbergs väg till konsten (Boken finns också på engelska som Kindle ebok via Amazon.com.)

George Bellows målning av matchen mellan Dempsey och Firpo (1924).

Jack Dempsey tillfälligt ute ur ringen.

Boxning var en stor sport när pappa var en liten grabb i Söderhamn i norra Sverige och Jack Dempsey var hans hjälte. Han skrev en essä om Dempsey i skolan och den var både uppläst i skolan och omtalad. Pappa återberättade historien om Dempsey när jag intervjuade honom, men på en punkt ändrade han sig mitt i berättandet. Han hade berättat om Dempseys match mot Willard och han sa att Willard fick en så hård smäll att han landade bland journalisterna, fast sedan ändrade han sig och sa att det var Dempsey som blivit utslagen ur ringen.

Jag googlade Dempsey-Willard matchen och hittade en Youtube video, men i den var det ingen som åkte ut ur ringen. Jag antog att pappas minne lurat honom eller att hans fantasi dragit iväg med honom. Men pappa hade rätt om händelsen, fast han förvillade Firpo med Willard. Tre minuter in på Youtube videon från Dempsey-Firpo matchen -- som tog plats 14 september inför 80.000 åskådare på Polo Grounds arenan i New York -- föll Dempsey verklingen igenom repen. Och Bellows var en av åskådana. Det dröjde inte länge efter matchen förrän han målade Dempsey and Firpo, som idag hänger på Whitney Museum of American Art i New York.

Om vi inte hade kanalsurfat den fredagskvällen så hade jag kanske aldrig upptäckt att pappa haft rätt om Dempseys fall ut ur ringen, men fel om utmanaren.

Så är det ofta med kunskap. Den dyker upp oväntat och oplanerat som ett epifenomen.

Läs mer:
'Dempsey and Firpo': The Greatest American Sports Painting
Allen Barra i The Atlantic Montly, 24 april, 2012.

Jack Dempsey vs. Luis Ángel Firpo (Wikipedia)

Nedan finns ett utdrag ur min bok om pappa, den del där han berättar om sitt boxningsintresse och Jack Dempseys historia. Klicka på bilderna för att se dem i full storlek!

 

 

Den dolda skyskrapan - Empire State Building

Manhattan har många skyskrapor, men de är för det mesta dolda. Man ser dem bäst från toppen av ett högt hus, från en båt, Brooklyn eller Hoboken, NJ. Men när man går omkring nere på gatan försvinner de... nästan. Här är några bilder från Manhattan 7 oktober.

22 år senare och samma fråga: Var det datorernas fel att börsen kraschade?

Förra veckans diskussion om huruvida det var en datorglitch eller ej som orsakat det dramatiska börsraset fick mig att gräva upp en artikel jag skrev för 22 år sedan för tidningen Datornytt. Den handlade om Brady-kommisionens rapport om börskraschen i oktober 1987.

Här är min artikel från februari 1988: Berodde kraschen på datorerna?

Och här är några artiklar som diskuterar "maskinernas" roll för kraschen 6 maj.

Surge of Computer Selling After Apparent Glitch Sends Stocks Plunging

Computer Trades Are Focus in Wall Street Plunge

Regulators scour millions of trades for clues to dramatic market plunge

Mean Street: Crash — The Machines Are in Control Now

The Big Short: Inside the Doomsday Machine

Stop the Machines! Save the Dow: Today's Outrage

The Terminator Comes to Wall Street (från våren 2009)

Läs och jämför! 22 år har gått och ändå är det som om vi står och stampar på samma ställe.
 
Hans

Sandell överlevde stormen som decimerade hedgefonderna

-Läget är ganska lungt just nu, men vi gick igenom världens storm, säger Thomas Sandell i en exklusiv intervju. Sandell Asset Management Corporation (SAMC) har på 18 månader fått se sina investerare smälta bort som smör i solsken och hedgefonden Castlerigg, som sköts av SAMC, krympte från 7,5 miljarder dollar i förvaltat kapital sommaren 2008 till 1,1 miljarder idag.

Sandell Asset Management har svarat med att stänga sitt Hongkong-kontor och dragit ned personalen vid New York och London-kontoren från 80 personer till 50. Bland de toppnamn som lämnat firman återfinns Nick Graziano som var managing director och specialiserade sig på ”equity special situations,” en verksamhet som idag bara utgör någon procent av rörelsen.

Thomas Sandell startade sin hedgefond 1998 med 40 miljoner dollar i tillgångar och gjorde sig ett namn som en av de mer framgångsrika hedgefondcheferna i New York, men 2008 skulle -- trots att han ”kortade” subprime-sektorn -- slå hårt mot Castlerigg-fonden (registrerad på Brittiska Jungfruöarna) som tappade 30 procent i värde, men växte med 10 procent under 2009.
-Vi är upp 1,5 procent hittills i år och det kan jämföras med minus 4 procent för S&P, minus 5 procent för Nasdaq och minus 9,6 procent för DJ Euro Stoxx 50 index, säger Sandell i en uppföljningsintervju 11 februari.

Dagens finanskris går enligt Sandell inte att jämföra med lågkonjunkturerna 2001, 1990 eller 1974, utan att man får gå tillbaks till 1930-talskrisen eller Japan på 1990-talet för att hitta hållpunkter. Han pekar på raset för fastighetspriserna i ett land där 70 procent av befolkningen äger sina fastigheter och där 24 procent ”negative equity” (dvs huset är värt mindre än lånebeloppet.)
-Deutsche Bank har precis kommit ut med en analys som säger att fastighetsvärdena i USA kommer att gå ned med ytterligare 10-15 procent under 2010 med följd att 48 procent kommer att vara skyldiga mer än husets värde, säger han och påpekar att det kommer att drabba hushållens konsumtion som svarar för 70 procent av USA:s BNP.

Lägg till detta den geopolitiska finansiella oron kring Grekland, Portugal och Spanien och frågetecken kring effekterna av Kinas stimuluspaket. Och i USA finns det enligt Sandell stora risker för politiska misstag. Kommer Obama-regeringens stimulanspaket få igång tillväxten och exporten? En annan frågan är hur stora budgetunderskott man kan klara av.

En skillnad mellan Kinas stimulanspaket och USA:s är att det senare leder till ökad import från Kina pga avindustrialiseringen under de senaste 20-30 åren.
-Det är förmodligen det största problemet för USA. Man har som du säger avindustrialiserat och inte investerat tillräckligt i industrin eller i forskningen, säger Sandell. De låga räntorna och rätten att dra av dem på inkomsten har särskilt i Amerika lett till att folk har en väldigt hög belåning och att vi har väldigt mycket leverage. Den ligger på ungefär 350 procent av BNP, jämfört med 160 procent på 1920-talet. Vi har så mycket högre belåning. Sparkvoten måste höjas rejält, från 4,7 till kanske 8 procent för att vi ska komma tillbaks till en normal situation.

Sandell säger att han inte är någon expert på makroekonomi, men att han följer utvecklingen och dragit ned risken gentemot börsen ”enormt mycket.”
-Vi gör idag inga investeringar i aktier, utan sysslar bara med merger arbitrage och distressed credit opportunities. Det är där det händer mycket när det är dålig konjunktur. Vi har ett väldigt starkt team på detta område. Vi har femton personer som investerar runt om i hela världen och de är väldigt duktiga, säger han.

När vi pratades vid sommaren 2008 sa du att du kortat subprime så att ni klarat er undan den värsta smällen. Vad har hänt sedan dess?
-90 procent av fonderna i vår bransch har gått igenom en djup svacka, en kris liknande den på 1930-talet. Många av våra kunder har gått omkull fullständigt och många förlorade pengar i Maddoff-skandalen. Hela branschen har krympt något enormt. Runt 70 procent av mina konkurrenter försvunnit helt och hållet, säger Sandell.
-Vi svarar på detta genom att starta två nya ”single-strategy” fonder, en kreditfond som ska investera i ”distressed credit” och en merger-arbitrage fond som startade 1 januari med 50 miljoner dollar tillgångar. Våra investerare vill kunna välja hur de ska allokera sitt kapital mellan kredit och merger-arb. Vi har samtidigt skaffat oss en möjlighet att erbjuda dem en bättre likviditetsprofil på fonderna, så att kunderna t ex kan få månatlig likviditet i vår merger-arb fond.

De senaste åren måste har varit lite av ”hela havet stormar.” Har det förändrat din attityd till investeringar?
-Jag har aldrig varit med om ett liknande ekonomiskt klimat. Det är en helt annan grej än vad vi såg på 1970- och 1980-talet. Du måste antingen titta på Japan eller 1930-talet för att kunna jämföra, säger Sandell, som varnar för att S&P indexet kan komma att rasa till 900 (jämfört med ca 1.100 i början av februari) och pekar på den japanska utvecklingen på 1990-talet då vi såg fyra börsrallyn då Nikkei steg med över 50 procent och sex på 20 procent, men där decenniet slutade på minus 74 procent för Nikkei!

Det är som trappan på Gröna Lund.
-Ja, just det och det var det vi såg ifjol där vi hade ett starkt Bear-Market rally. 1932 var börsen upp 50 procent, men sedan gick den ner 90 procent.

Vad säger du om den politiska risken? 1937 stramade man åt i USA ekonomin säckade ihop.
-Vi hade många policy misstag i Japan på 1990-talet liksom i USA på 1930-talet. Jag tror inte att man kommer att göra om dem idag.

Men nu har republikanerna fått en senator till vilket betyder att de kan blockera allting från Obamas sida. Finns det en risk att man kommer att fokusera sig så mycket på budgetunderskottet, vilket Paul Krugman varnar för, att vi får ett politiskt klimat där man inte kan satsa även om man skulle behöva det?
-Risken för politiska misstag är en av de största riskerna under de närmaste åren. Det finns ett väldigt stort utrymmer för detta. Vi har ett kongressval i höst, vilket gör att andra halvan av 2010 och nästa år kan bli ganska skakiga. Och investerare gillar inte osäkerhet.

Vad ser du när du blickar framåt?
-För mig är det väldigt enkelt. Det bästa sättet att investera är inom kreditstrategier och merger arbitrage, för där behöver jag inte vara orolig över om börsen går upp eller ner. Så länge som affären går igenom får vi vår marginal och eftersom det är så lite kapital i branchen blir marginalerna väldigt höga. Nu finns det nästan inga ”prop trading desks” (dvs avdelningar där banker spekulerar med inlånat kapital) kvar och Obama vill nu stoppa all ”prop trading” och det ser ut som att det kommer att gå igenom, vilket är väldigt positivt för oss. Vi har kunnat få en avkastning på 15-25 procent från strategiska fusioner med enormt låg risk. När det gäller vår kreditportfölj så har den vuxit med i genomsnitt 24,2 procent per år sedan starten 2001, säger Sandell som en indikation på potentialen i den nya ”single strategy” kreditfonden.

Hans Sandberg

Läs mer om Thomas Sandell

Att intervjua finansdoldisen Thomas Sandell


Läs intervjun från 2007 med Thomas Sandell i boken Swedish-American Currents

Sandell surfar vidare medan börserna rasar (Realtid.se 1 juli 2008) 

Absolut vinst för barnens skull

Burop och gravöl när konsulatet i New York firades av

Residenset på 600 Park Avenue var fullpackat av amerikanska och svenska Sverigevänner på tisdagskvällen, men stämningen var somber och den fråga som svävade över rummet var "hur i hela världen kan de stänga konsulatet i New York?"

Något bra svar på den frågan hade vare sig Alf Karlsson, generalkonsul i New York sedan i juli och den som haft det tvivelaktiga nöjet att avveckla konsulatet, eller Pontus Järborg, generalkonsul vid den svenska ambassaden i Washington, D.C.

De städade gästerna utbrast i spontant buande när Alf Karlsson hälsade dem välkomna och förklarade att anledningen till tillställningen var att regeringen beslutat stänga generalkonsulatet i New York. När Pontus Järborg framfört sin hälsning föreslog han en skål - för Sverige - och det skålades även om det kändes lite avigt att skåla ett land som i mångas ögon övergett New York. Sedan vart det mingel och diplomatiskt småtugg. Gästerna började troppa av ganska snart och på vägen ut såg jag en av serveringspersonalen komma med ett halvt dussin champagneflaskor.

Fotografen Pontus Höök höjde sin ölflaska när jag passerade honom och sa hej.
-Gravöl, sa han och log lite bistert.

Hans Sandberg

Mer bilder från "The 2009 Childhood Soccer Tournament"

Här är några fler av mina bilder från söndagens (31 maj) barnfotbollsfest i Queens.

En fin kick! Marcus Samuelsson granskar.

Met Oval Soccer Field med Manhattan i fjärran.

Marcus Samuelson lär ut fotboll till unga

New Yorkbor.

Avspark!

Terrance Johnson, lärare i Middle School 399

i Bronx och några av hans elever.

Vi är redo för en match! Till höger på bilden, 

Mahir Ali Hossein från Blatte United. 

Charlotte Brandin, Childhood USA och

Christina Moliteus, SWEA och 

styrelsemedlem i Childhood USA.

Copyright: Hans Sandberg

Blatte United och Childhold USA lär ut fotboll i Queens

Childhood USA och Blatte United bjöd fattiga New York-barn på en heldag med fotboll, glass och mat på Met Oval Soccer Field i stadsdelen Queens, en av New Yorks och USAs äldsta fotbollsplaner.

Ett 50-tal barn från Bronx, Brooklyn, Harlem  och Queens fick en chans att lära sig spela fotboll, eller lära sig nya tricks med tränare från Blatte United som mästerkocken och restauratören Marcus Samuelsson, hedgefond-chefen Medufia "Keke" Kulego och Selim Adira, som sköter residenset åt den svenska FN-ambassadören.   

-Det är en chans för oss att visa vad barndom handlar om och vi hoppas kunna upprepa denna tillställning i framtiden, säger Charlotte Brandin, chef för Childhood USA, som World Childhood Foundations USA-gren heter. 

-Det är kul att kunna förena multikultur och fotboll här i Queens. Det är ett bra tema för vårt samarbete med Childhood USA och kul att kunna lära barn spela fotboll, säger Marcus Samuelsson i en break mellan två matcher.   

-Vi har ju alltid våra turneringar för vuxna, men vi har också länge velat göra något för barnen, säger Selim Adira, vars föräldrar kom till Sverige från Marocko och själv flyttade till New York för fyra år sedan.  

Välgörenhetstillställningen "The 2009 Childhood Soccer Tournament" arrangerades i samarbete med Volvo Group i Nordamerika och AQ Kafé. Childhood USA hoppas att fotbollsfesten ska hjälpa de fem välgörenhetsorganisationer man arbetar med i New York: Family Advocacy Program i Bronx, Northside Center for Child Development i Harlem; Safe Space Drop-In Center i Far-Rockaway i Queens, Chances for Children i Bronx och Inwood House i Manhattan.

-Det är fantastiskt och arrangörerna gör ett fint jobb. De är verkligen dedikerade för att hjälpa barnen, säger Maria Williams som bor i Queens och är här med sin fyraåriga dotter som aldrig spelat fotboll förut, men gett sig in i spelet med gusto. 

Hans Sandberg