Nicholas Negroponte: Multimediarevolutionen börjar i barnkammaren (24 nov 1992)

Artikeln först publicerad i Datateknik.

Byggnaden som inhyser MIT Media Lab.
Foto: Hans Sandberg, 1992.

Nicholas Negronponte, MIT Media Lab:

Multimediarevolutionen börjar i barnkammaren

När Nicholas P. Negroponte 1976 första gången sökte anslag för att forska om multimedia fick han det på ett villkor: att han kallade det något annat.

-Multimedia var något de hade på nattklubbar, så vi fick istället tala om förmänskligande genom multipla former av kommunikation, eller nåt i den stilen, säger chefen för MIT:s Media Lab.

The Media Lab är ett av 49 forskningscentra på Massachusetts Institute of Technology och tillika ett av de mest kända. Politiker, forskare, journalister och utländska dignitärer står i kö för att få en glimt av framtiden såsom den ser ut i MIT:s tappning. De vill se hur datateknik, telekommunikationer, film och teve smälter ihop till radikalt nya typer av media. De enda som inte behöver köa är sponsorerna från det privata näringslivet; labbet får 3/4 av sina medel från privata företag, i första hand amerikanska och japanska.

Nicholas Negroponte vid 10-års
jubileet 1995. Foto: Hans Sandberg.

Det hela började 1967 med att Nicholas Negroponte skapade MIT:s Architecture Machine Group (AMG). Han hade just tagit sin master-examen i arkitektur och drömde om att bygga en maskin som skulle göra arkitektens jobb lättare. Två år senare lyckades AMG skapa ett program för datorstödd konstruktion, som blev en föregångare till dagens CAD-program. 1977 skapade de sedan ett system kallat Spatial Data Management System, som hade en "desktop" med ikoner för kalender, räknare och telefon långt före både Macintosh och Windows.

1984 gjorde Negroponte med stöd av professor Norbert Wiesner om AMG till det som idag är MIT Media Lab. Finansieringen byggdes upp med pengar från grupper som inte brukade sponsra forskning vid MIT; förläggare, film- och TV-bolag, samt från databranschen.

Snart skulle det visa sig att han var synnerligen skicklig både på att attrahera framstående forskare och täta sponsorer. Detta plus en ovanligt öppen och informell miljö gjorde Medialabbet till ett av USA:s hetaste forskningsinstitut. Det gick så långt att det blev pressrabalder för ett par år sedan MIT gått med på att hjälpa Nihon universitetet i Japan att starta sitt eget "Media Lab". Negroponte anklagades för att sälja ut landets framtid. Själv skakar han av sig kritiken med att projektet faktiskt startade med ett förslag från den demokratiske senatorn Richard Gephardt, som minst av allt är känd för att vilja försvaga USA:s konkurrenskraft.

Medialabbet ser sig självt som en skärningspunkt för forskning kring tre fält: Det första har att göra med inlärning och sunt förnuft och här återfinns inte helt oväntat ett par av USA:s ledande namn inom artificiell intelligens, Marvin Minsky och Seymour Papert. Det andra området är information och underhållning. Här forskar man bland annat om framtidens elektroniska tidningar och digital högskärpeteve. Det tredje området handlar om datorer och perception, det vill säga hur man får datorer att bli bättre på att se, höra, känna, tala och vem vet, kanske även lukta.

Mot den bakgrunden är det inte så konstigt att Nicholas Negroponte är skeptisk mot det vi idag kallar multimedia.

-Många tror att multimedia är att ha en liten TV-bild infälld i ett fönster på sin bildskärm. Jag delar inte den uppfattningen, inte alls, säger han.

-Multimedia handlar om att vara digital. När du är hundra procent digital skapar du strömmar av binära siffror och det spelar i viss mening ingen roll om det är video eller audio. Det viktiga är att det är binära siffror vilket får viktiga konsekvenser. Det brukade gå att allokera delar av spektrum till radio och tevesignaler, men nu är allt samma digitala bitar, säger han.

Så länge radio och teve utnyttjar analoga tekniker rör det sig om fysiskt separerade media med osynliga murar mellan varandra. Du kan inte använda din radio för att ta in ett teveprogram. Men om alla sändningar görs i digital form får vi en helt ny valfrihet.

-Den binära strömmen av siffror kan kodas om av mottagaren på ett sätt som sändaren inte förutsåg, inte bara när det gäller innehållet utan också i fråga om i vilken form signalen ska presenteras. Samma ström av databitar kan resultera i tevebilder, audio eller text. Detta är en mycket stor förändring och jag anser att det är detta multimedia handlar om, säger Negroponte.

Kan man inte säga att vi har en uppdelning mellan å ena sidan multimedia för en arbetsplats, typ Microsofts MPC-standard och å andra sidan multimedia som baseras på data- och telekommunikationsnät?

-Jag tror inte konsumenten är särskilt bekymrad över detta. Om du vill göra en uppdelning, så har du fem kategorier: Paketerade media, typ CD-ROM är en. Telefoni en annan. De övriga är satellitsändningar, marksändningar och kabel.

-Du har rätt i att största delen av multimediaforskningen sker inom den första kategorin, paketerad media. Fast egentligen spelar det inte så stor roll om du får din information via fiberoptisk kabel in i ditt hem, eller på en CD-ROM-skiva. Det som avgör saken är tillämpningen och betalningsformen. Sedan kan du som konsument bestämma hur mycket du vill ha på din sida och hur mycket du vill lägga på nätet. Jag vill till exempel ha information om att mitt plan är två timmar försenat över nätet. Man ska komma ihåg att det hela tiden rör sig om olika former av multimedia.

-Om jag vill ha en individualiserad tidning tryckt i mitt hem, spelar det ingen roll om databitarna sänts till mig med expressbrev eller via fiberkabel. Det är en fråga om pris och tid. Man har hittills koncentrerat sig på paketerade media eftersom kreativiteten varit störst där och dessutom har det varit en helt oreglerad verksamhet. De andra fyra områdena befinner sig under olika grad av statlig reglering, säger han.

Den amerikanska regeringen och lagstiftarna i kongressen kämpar fortfarande med att lösa den trafikknut, som t ex förhindrar de regionala telefonbolagen från att leverera informationstjänser. Utvecklingen går emellertid åt rätt håll, vilket bl a visas av den snabba expansionen inom mobiltelefoni. 

Negroponte är övertygad om att televisionen och liknande tjänster inom två decennierna kommer att sändas genom kabel nergrävd i jorden, medan telefonin kommer att sändas genom etern. Motiveringen för denna vertikala trafikomläggning är enligt honom enkel.

-Vi bör använda spektrum för att kommunicera mellan saker som rör sig. Denna tumregel kommer sig av att spektrum är något som är av naturen givet och följer fysikens lagar. Du kan hugga upp spektrum och dela upp det i celler, du kan multiplexa det och hitta på andra metoder för att använda olika delar av det, men det är trots allt en begränsad resurs, precis som olja.

-Det förhåller sig på ett helt annat sätt med datorminne och optiska fibrer, som vi kan tillverka mer av om vi behöver mer. Det går däremot inte att tillverka mer spektrum.

Negroponte tror att det om 20 år till och med kan bli olagligt att satellitsända teve! Genom att stoppa ner tevesändningarna i marken kan utbudet och kvaliteten ökas, samtidigt som spektrum befrias för att kunna betjäna PDA-nallar, notebooks, armbandsur med inbyggda terminaler och så vidare. Utan denna förändring kan multimedia knappast bli annat än persondatorer med påhängda CD-ROM-spelare.

Det har ju talats länge om hur datorer och telekommunikationer smälter samman och på lång sikt verkar det självklart. Men hur ser bilden ut om vi bara går tre år framåt i tiden? Var tror du multimedia befinner sig 1995?

-Det kommer att smyga sig in i folks vardag, utan att vi lägger märke till det. Men vad är det då som kommer att göra multimedia till verklighet för folk i gemen? Den största rollen kommer de elektroniska spelen att spela. Redan under det närmaste året kommer vi att börja få se en hel del elektroniska spel som använder CD-skivor, använder filmteknik och är interaktiva. De viktigaste företagen här är Nintendo och SEGA. På samma sätt som vi idag talar om Nintendo-generationen kommer man om tre år att tala om multimedia-generationen. Dina barn kommer att få en CD-ROM till julklapp, säger Negroponte.

-Den andra saken är att vi får många fler gemensamma företag mellan informationsproducenter och telebolagen. Det har redan börjat, men kommer att bli mycket mer vanligt.

..som med avtalet mellan IBM och Time-Warner?

-Det är ett bra exempel, oavsett hur det går med just detta projekt. Det är en modell för vad andra sysslar med. Det är som med rakhyvlar och rakblad. Folk som tillverkar rakhyvlar vill in på marknaden för rakblad och vice versa.

-Om tre år kommer teve att vara fullkomligt digital, oavsett den sänds via kabel, satellit, marksändare eller telefonledningar. Den kommer därför att kunna integreras med andra system. Tre år är en intressant tid, för jag tror att många olösta frågor kommer att ha lösts vid den tiden.

Betyder det att vi då kommer att ha en adepter hemma mellan vår PC och vår TV?

-Jag tror inte du kommer att referera till dessa saker som TV eller PC om tre år. Det kommer att vara samma sak!

Men hur ska vi kunna hantera alla dessa digitala strömmar som kommer in i vårt hem?

-Idag gör vi det på fel sätt. Du skulle kunna bygga agenter som sköter filtrerandet och urvalet, säger Negroponte, som brukar jämföra dem med en perfekt engelsk butler.

-Många kabelteveföretag hävdar att de kan sända 150 tevekanaler över nätet, men detta är fel sätt att tänka. Inte vill du ha 150 kanaler, du vill ha en kanal, bara en! Men du vill ha exakt den du vill ha och du vill ha den då du vill ha den! Här på labbet försöker vi skapa personligt anpassade kanaler, säger han.

Modellen har de tagit från ett annan projekt på Medialabbet, den personliga elektroniska nyhetstidningen, vars agenter söker igenom dagens nyhetsdatabas och producerar en tidning med nyheter och layout som matchar varje individuell läsares intresse.

Måste du då inte på förhand bestämma vad du vill se?

-Nej, inte mer än att du måste träna upp en bra sekreterare eller en butler. Du säger till din agent att nu vill du se roliga program, nu vill du skratta. Det betyder inte att du bara ser saker du redan känner till. Det finns de som oroar sig för att folk ska bli inskränkta och bara se det de vill se, men så behöver det inte alls bli! Det är löjligt!

Negroponte tänker sig ett system där till exempel ett kabeltevenät med 50 000 prenumeranter sänder lika många individualiserade kanaler. I många fall kommer det bara att röra sig om smärre skillnader mellan vad varje tittare ser. En kanske äter middag lite senare och därför vill starta långfilmen kvart över sju istället för klockan sju. Vissa typer av program kan däremot sändas direkt, till exempel valvakor och sportreferat. Man kan tänka sig olika sätt att lösa denna typ av huvudsakligen icke-direktsänd teve. Distributören kanske lagrar och sänder ut de individuella kanalerna enligt kundernas önskemål. Ett annat sätt är att program sänds till kundens multimediamottagare och lagras där i väntan på visning.

Denna typ av individualiserad sändning kommer enligt Negroponte ställa stora krav på distributörens systemarkitektur, vilket ger telefonbolagen ett övertag. Kabeltevebolagen är vana att pumpa ut samma sak genom alla ledningar, medan telefonbolagen har avancerade växlar som kan serva varje kunds individuella behov.

-Jag tror att telebolagen är i god form för denna uppgift, säger han. (Bara någon vecka efter denna intervju meddelade ett par regionala telefonbolag att de försöksvis skulle börja distribuera videofilmer på begäran via vanliga telefonledningar.)

Den typ multimedia ni jobbar spänner över ett mycket brett fält. Gränssnittet är så mycket bredare. Vad tycker du om dagens standarder? Är det fel att försöka standardisera multimedia kring till exempel den av Microsoft lanserade MPC-standarden?

-Jag brukade oroa mig för sådana saker, men har slutat med det. Ibland får jag till exempel frågan från en av våra sponsorer om de ska satsa på en standard som CD-I. Jag svarar ja, trots att jag tror att den håller på att misslyckas.

Saken är den att det kostar så lite att flytta en produkt från en standard till en annan. Det viktiga är att vara med nu och skaffa sig erfarenheter. Det spelar ingen roll om det är CD-I eller något annat format. Det kommer att lösa sig med tiden.

-Standarder i den digitala världen är annorlunda mot dem i den analoga världen. Om du väljer fel standard i den analoga världen sitter du fast med ditt val, vilket är skälet till att NTSC, PAL och SECAM fortfarande spökar för oss. I den digitala världen kan du däremot konvertera en produkt från en standard till en annan, utan att förlora någon information. Dessutom finns det något man skulle kunna kalla metastandarder, det vill säga standarder som handlar om standarder. Min mottagare kommer att veta att här kommer en sändning som följer den där märkliga svenska standarden och så anpassar den sig för denna.

Slutligen, vad tycker du egentligen om dagens persondator?

-Den är klart bristfällig. Faktum är att i den mån datorkraft påverkar mitt liv, har det mer att göra med allestädes förekommande telekommunikationer än med persondatorns inbyggda kraft. Jag använder datorer flera timmar varje dag sju dagar i veckan och det är ganska otrevligt. Så kommer det förmodligen bli ett tag framöver. Det kan inte jämföras med möten ansikte mot ansikte, fast det befriar oss från tid och rum. Men det som gör det är telekommunikationen, inte datorn annat än att den är bärbar. 95 procent av dess nytta för mig ligger på telesidan, säger Negroponte, kastar ett öga på sitt armbandsur och frågar vem han nu låtit vänta.

Helt befriade från tid och rum är vi tydligen inte, inte ens på MIT:s Medialabb.

Författaren vid MIT Media Lab i november 1992.

Återblick: Jay Forrester om börskraschen 1987, IT-revolutionen och de långa vågorna

(En intervju med Jay Wright Forrester om 1987 års ekonomiska kris och informationsteknikens roll i ekonomin. Intervjun publicerades ursprungligen i tidningen Modern Administraion.)

Börskraschen i oktober var inte en tillfällig "hicka" eller "volatility" som den eufemiskt kallats i USA. Den markerade i själva verket början på en långvarig kris och denna kris kommer att punktera den uppblåsta ballong som kallas informationssamhället. För den åsikten, om än inte det tillspetsade ordvalet, står en av den moderna datateknikens pionjärer, Jay Wright Forrester.

Jay Forrester på MIT 1987,
Foto: Hans Sandberg.

-Informationsteknologin har varit en fluga, en modesak som inte varit särskilt väl genomtänkt när det gäller vad som verkligen skulle uppnås. Den är förmodligen bäst utvecklad i en del av de företag som har de största svårigheterna.

Jay W. Forrester håller sin kritik på ett allmänt plan, man skulle kunna säga svepande, men det finns gott om fakta som stöder en mer kritisk hållning till informationssamhället än den vanliga optimismen. Det råder ingen tvekan om att den moderna datateknologin och i synnerhet persondatorerna rymmer en enastående möjlighet till höjd effektivitet och att de klarar av saker som tidigare inte kunde göras, men det råder en stor tvekan om denna teknik också lett till förbättrad effektivitet. I takt med att de kontorsanställda blivit allt fler och de industrianställda allt färre har effektiviteten på kontoren blivit allt viktigare för samhällsekonomin. Under 1970-talet ökade produktiviteten i amerikansk industri med 85 procent, medan den på kontoren – trots datorisering och kontorsautomation – bara växte med 4 procent.

-Utvecklingen mot Framtidens Kontor har gått långsammare än väntat och produktivitets-vinsterna har alltför ofta varit små eller obefintliga, skriver den australiensiske dataexperten Tom Forester i High-Tech Society (MIT Press, Cambridge, Mass. 1987)

Lester C. Thurow, ekonomiprofessor och nyligen utsedd till rektor för Massachussetts Institute of Technology (MIT), skriver i sin bok The Zero-Sum Solution att produktiviteten på kontoren faktiskt sjunker, samtidigt som det pågår en genuin revolution inom informationsbehandling och kontorsautomation. De amerikanska bankerna datoriserade t ex sitt bokföringssystem, men trots det ökade sysselsättningen med 21 procent 1977-82 och produktiviteten föll med 2 procent.

Det är här Jay W. Forrester kommer in och han har en orginell uppfattning om varför det gått snett, men innan vi tittar på denna förklaring kan det vara intressant att ta reda på lite mer om Forrester själv och därför går vi på museum, närmare bestämt The Computer Museum i Boston. De första utställningsföremål en besökare stöter på är några gigantiska kretskort, reliker från 50-talets elektroniska dinosaurier. Bredvid står en dåtida TV-apparat. Jag trycker på en grön knapp och teven knastrar igång.

En terminal för projekt Whirlwind.
Utställd på Boston Computer Museum.
Foto: Hans Sandberg, 1987.

I ett CBS-inslag från 1952 visas dåtidens snabbaste datamaskin, the Whirlwind Computer. Den unge mannen från MIT som demonstrerar maskinens egenskaper för en förvånad TV-publik förefaller bekant. CBS-reportern tilltalar honom med "Mr. Forrester". Där står jag och tittar på den man jag intervjuat dagen innan på MITs Sloan School Of Management. Skillnaden i tid är 35 år.

Jay W. Forrester ledde tillsammans Robert E. Everett utvecklingen av Whirlwind för den amerikanska flottan 1945. Den datorn var ett tekniskt genombrott bl a tack vare Forresters uppfinning av det magnetiska kärnminnet, vilket skulle spela en avgörande roll för 50- och 60-talets datorer (innan halvledarna tog över). Forrester blev sedan ledare för SAGE, ett projekt för att bygga ett avancerat datorsystem för det amerikanska flygvapnet. Det innefattade bygget av världens hittills största dator (i och för sig ingen merit!), AN/FSQ-7, som upptog flera rum, vägde 175 ton och tillverkades (av IBM) i 48 exemplar. Den var i bruk ända fram till sin pensionering 1983!

Efter en framgångsrik karriär som konstruktör av datorer gick Forrester över till att studera utvecklingen av sociala och ekonomiska system, nu som professor i management vid MIT:s Sloan School of Management och medlem av Romklubben. Den senares rapport The Limits to Growth (1970) blev en av de mest omdebatterade böckerna under 70-talet, översattes till 30 språk och såldes i miljontals exemplar. Det var Forrester som konstruerade datormodellerna bakom analysen.

De vetenskapliga analysmetoder som Forrester var med att utveckla kom att kallas systemdynamik och skulle snart befruktas genom återupptäckten av Kondratieff-cykeln. Nikolaj Kondratieff hade genom statistiska undersökningar av den ekonomiska utvecklingen upptäckt "långa vågor", som tycktes alstra avgörande ekonomiska kriser med ca 50 års mellanrum. Upptäckten ledde till att han förvisades och senare avled i Stalins fångläger.

Forrester, som var chef för System Dynamics Group vid Sloan School of Management, ledde utvecklandet av avancerade datormodeller för att testa teorin med hjälp av datorsimuleringar. Den modell som man utvecklat i mitten av 70-talet kallas the System Dynamics National Model och beskriver det moderna industrisamhället under en period av tvåhundra år. Den visade sig på ett övertygande sätt stämma med den verkliga utvecklingen utan att man behövde "fuska" genom att kika i historiens facit. Modellen beskrev uppkomsten av både de korta konjunkturcyklerna (3-10 års mellanrum) och de långa kondratieffcyklerna (45-60 års mellanrum). Vad mer var, den förutsåg en ny kris under 1980-talet, vilket efter Den Svarta Måndagen 19 oktober framstår som mer än en teoretisk spekulation.

Systemdynamikernas försök att studera den ekonomiska och sociala utvecklingen ur ett helhetsperspektiv var en utmaning i klass med 1800-talets revolutionära systemtänkare Karl Marx och Friedrich Engels, men MIT-forskarna bygger sina modeller utan att lägga in några värderingar om utsugning och klasskampens historiska förlopp.

Detta sätt att använda datormodeller för att simulera en utveckling ligger närmare naturvetenskapens, än nationalekonomins modeller, där den perfekta konkurrensen med hjälp av teoretiska prisrörelser alltid leder utvecklingen tillbaks till en s k perfekt jämvikt. Börskraschen har inte bara skapat stor oro inför den ekonomiska framtiden; den har också skakat förtroendet för de ekonomiska teorier och modeller som används för att förklara och förutspå utvecklingen. Börsanalytiker och ekonomiska forskare har därför börjat söka helt nya förklaringar.

Wall Street Journal talar 17 november om det ökande intresset bland ekonomer för den naturvetenskapliga "teorin om kaos", en teori om "icke-linjära dynamiska system". New York Times beskriver den 22 november denna tendens som "en snabbt växande tvärvetenskaplig undersökning av komplexa system".

Det är just detta Jay W. Forrester hållit på med under ett par decennier, men han har valt att studera ett längre tidsperspektiv. Så här beskriver han den långa vågrörelsen när jag träffar honom för en nära två timmars intervju i Cambridge, Massachussetts.

-Fenomenet med de långa vågorna börjar i ett bottenläge, fortsätter genom tre decennier eller mer av utbyggnad av kapitalanläggningar och detta drivs till slut för långt varigenom överskottskapacitet skapas. Under denna tid av stort överskott och synbart välstånd tillåts samhällets adminstrativa kostnader, antalet anställda inom administration och service växa bortom varje fundamentalt behov.

-Nedgången, som kommer när tyngden av överskotts-kapaciteten blivit så stor att folk inte längre bygger ut kapaciteten, åtföljs av växande ekonomiska svårigheter, vilket får organisationer att börja uppmärk-samma effektivitet. Många arbetare som inte var nödvändiga avskedas. Det har funnits en tro under de senate två eller tre decennierna att ekonomins service-sektor var relativt opåverkad av detta, relativt immun mot ekonomiska fluktuationer.

-Det kanske var sant för den vanliga kortsiktiga konjunkturcykeln på tre till tio år mellan topparna, men jag tror att nedgången för den långa vågen blir allvarligare och mer långvarig. Detta kommer att skapa tillräckligt tryck på många organisationer att förenkla administrationen inom företagen, på toppnivån och på mellannivån. En mängd aktiviteter kommer att befinnas vara onödiga och det kommer också att gälla för många offentliga institutioner, regeringsinstitutioner. Det kommer att skapa tryck på dem att minska sysselsättningen, även om det kommer att kompenseras av ett tryck minska arbetslösheten.

Utvecklingen av den moderna informationstekniken hänger intimt samman med den långa vågens dynamik. Tekniken har gått mycket snabbt framåt, men denna utveckling har om jag förstår Forrester rätt, perverterats när uppgången lett till en situation av överkapacitet. Svårigheten att hitta lönsamma investeringar i den nuvarande långa vågens teknik (bilar, fartyg, flygplan, byggnader, osv) har perverterat investeringarna i informationssystem, som blivit ett självändamål.

-Jag tror att databehandling i betydande utsträckning helt enkelt skapar sin egen sysselsättning, säger han. I många fall drivs den oberoende av något behov. I viss utsträckning är den direkt skadlig, för det finns en tendens att stora mängder information skapas utifrån hårda och mätbara data, så stora mängder att företagsledare överväldigas av den. Resultatet blir att de inte får tid att titta på den viktiga information som inte finns representerad i "printed output."

-Detta skapar mer och mer uppmärksamhet för det mycket korta perspektivet, vad som hände igår eller förra veckan, medan man borde se tjugo år tillbaka och tjugo år framåt och titta efter de breda trenderna i utvecklingen, som inte kommer att avslöjas i datautskrifterna.

-Det finns en tendens att informationtekniken avleder folk från viktig information, avleder dem helt enkelt därför att de inte har tid över för att beakta information som ligger vid sidan om formella och officiella data, säger han.

Men är inte informationstekniken är grunden för nästa uppsving i modellen för långa vågor?

-Tja, du måste komma ihåg att du inte kan äta datorernas information. Den skyddar dig inte mot regn och du kan inte bo i den. På många sätt handlar det om en samordnande verksamhet vilken uppstår ur vår uppfattning av samhällets komplexitet, men det finns andra sätt att tackla det och det är att förenkla. Vi har många stora företag som har råkat i svårigheter eftersom mindre och enklare företag kan göra jobbet bättre. Inom den amerikanska stålindustrin befinner sig några av de största och äldsta företagen i svårigheter, medan en del av de små nya företagen är mycket lönsamma. Det rör sig om små, nya företag som av vad jag förstår har tre administrativa nivåer, inkluderande folket som gör stålet och direktören. När du förenklar organisationen så långt förenklar du också ditt behov av informationsbehandling. Det finns fortfarande plats för den, men vi har gått mot för mycket av fel typ av information. Många människor får för mycket information och samtidigt ofta ändå inte den information de behöver.

Den kris vi enligt Forrester nu är på väg in i – och som han tror når sin botten kring 1995 – kan i detta perspektiv till och med vara nyttig eftersom de skärpta effektivitetskraven kan tvinga informationstekniken in på nya banor. Vi har redan sett början på en sådan utveckling under de senaste åren eftersom datainvesteringarna inte längre setts som heliga, utan utsatts för en hårdare affärsmässig granskning.

Det som djupast sett orsakar krisen är att producenterna reagerar på ökande efterfrågan genom att försöka öka produktionen, men för att kunna göra det måste de öka investeringarna och för att göra detta måste mer kapitalvaror skapas vilket förutsätter ökat sparande som grund för investeringar. Och detta förstärker intrycket av att efterfrågan ökar och producenten försöker investera än mer. Den ökande efterfrågan på kapitalvaror leder till bristsituationer och leverantörerna börjar ibland t o m ransonera utbudet så att varje beställare bara får 80-90 procent av sina beställningar. För säkerhets skull ökar denna nästa gång sin beställning till 110 procent.

Det är en rad sådana självförstärkande processer som driver systemet till att skapa överkapacitet och depressioner. Om regeringen ingriper och försöker förlänga ekonomins uppsving genom kredit- och skattelättnader kommer detta snarare att försvåra än att lösa problemet genom att utbyggnaden av överkapacitet fortsätter.

Likheten med den marxistiska teorin om kapitalistiska överproduktionskriser är slående. Den planlösa konkurrensen mellan kapitalisterna leder till en allt större ansamling av produktionsresurser och produktionen växer slutligen bortom konsumenternas förmåga att köpa varorna så att överproduktionskrisen blir ett faktum. Forrester undviker emellertid att göra denna koppling och reagerar inte när jag påpekar denna likhet. Jag har svårt att tro att han är omedveten om den, men med tanke på den djupt rotade och nästan instinktiva kommunistskräcken i USA är det kanske inte så underligt. Han avvisar också de gängse marxistiska slutsatserna av kriserna, centralplanering av ekonomin:

-Det finns inga bevis för att centraliserad planering är mer långsiktig eller vis. Jag tror att hoppet och svaret ligger i en allmänhet som har en bättre förståelse av sambandet mellan kortsiktiga och långsiktiga beslut och i en bättre förståelse av det system vi lever i, säger han.

Forresters och systemdynamikernas teori kan låta pessimistisk, men behöver inte vara det. Innebörden av krisen är att systemet drivits tillen gräns där den gamla tekniken och gamla organisatoriska former upphört att vara effektiva. Det är en tid då viljan att förändra kommer att bli allt starkare och därmed grunden till nästa uppsving läggas. Det behöver inte nödvändigtvis innebära sänkt levnadsstandard.

-Man kan tala om nedgången, men man måste komma ihåg var vi befinner oss vid början av en nedgång. Vi har mer kapitalanläggningar än någonsin tidigare, vi har mer tillgänglig arbetskraft - man kan kalla det arbetslöshet - och högre produktivitet än någonsin tidigare. Varför ska det vara receptet för en ekonomisk katastrof?

-Vi är i en bättre fysisk kondition än vi någonsin varit förut. Ändå kan vi lätt glida in i en situation av mycket hög arbetslöshet och stora ekonomiska svårigheter, för vi vet inte hur vi ska kanalisera den potentialen till något vettigt, till att fixa broarna som faller samman, till att fixa gatorna som är fulla av hål. Det är en hel del som behövs göras, men vi har inte medlen, organisationen och förståelsen av hur vi ska få folk att göra det som landet som helhet behöver ha gjort.

Vad kan man då göra om lösningen inte heter centralplanering och inte heller att fortsätta som förut? Leder systemdynamiken till krav på en kontra-kondratieff-cyklisk social ingenjörskonst?

-Ja, det leder till krav på någonting, en förståelse för vad som sker och ett sätt att jämna ut övergången från denna period av överskott. Det är en mycket befogad fråga, en fråga som nu kan studeras och som inte tidigare studerats tillräckligt och där svaren ännu inte finns. Men medlen för att studera dem finns nu. Vårt arbete här om sociala och ekonomiska systems beteende får emellertid väldigt lite stöd. Vi har bara fyra, fem personer arbetande på det. Vi skulle lätt kunna sysselsätta 40, 50 eller mer. Stora mängder pengar går till försvarsbudgeten trots att hotet mot landet snarare kommer inifrån än utifrån, säger Jay W. Forrester.

Hans Sandberg

Är krig bra för IT-utvecklingen?

(Publicerad i Sydsvenska Dagbladets nättidning Snällposten våren 2003.)

Det var en sommar på Öland i slutet av 60-talet. Jag var 15 eller 16 och hamnade förstås i en livlig debatt med en representant för vuxenvärlden. Jag kritiserade vietnamkriget och orättvisorna i världen. Vår bekant var ingenjör och jobbade för försvarets forskningsanstalt. Han var en snäll farbror med pigga ekorrögon bakom glasögonen, men hans syn på världen var cynisk. Krig var bra, sa han, för det minskade överbefolkningen. Och ledde dessutom till nyttiga innovationer.

35 år har gått sedan dess och Bush har just beordrat Saddam Hussein att lämna landet inom 48 timmar. Annars smäller det.

Det där med kriget och befolkningstillväxten kan vi nog lämna därhän, eftersom världen under 1900-talet troligen upplevde mer och blodigare krig än någonsin i människans historia, men ändå lyckades växa från 1,6 miljarder till över 6 miljarder.

Den andra frågan är knivigare, för det är onekligen sant att krig driver på den tekniska utvecklingen. Jägarens vapen kan fälla både djur och människor, och snickarens yxa kan klyva både stockar och skallar. Det är vad man här kallar ”dual use technologies.”

Den tidiga datautvecklingen sporrades av de brittiska, amerikanska och tyska kodskaparnas och kodknäckarnas ”kapprustning” under andra världskriget och det stod snart klart att elektroniska ”matematikmaskiner” även kunde användas till att räkna fram ballistiska banor och till att designa militära flygplan. Med tiden spillde en del av de militära uppfinningarna över till det civila samhället i form av ”spinoff” tekniker. På den tiden var datatekniken en elitistisk teknik för vitrockade experter i inglasade datarum, ungefär som kärnkraften och rymdforskningen.

Men för den som upptäckte databranschen först på 80- och 90-talet får lätt uppfattningen att det var en samling avhoppade studenter och garagebaserade hobbyister som gav upphov till den digitala revolutionen. Inget kunde vara mera fel, för revolutionen hade då redan ammats under flera decennier av Pentagon och andra federala myndigheter.

Vad som skedde var snarare att den teknik som närts vid militära forskningslabb och pentagonsponsrade forskningsprojekt som MIT:s Project Wirlwind slog rot i den civila sektorn via kommersiella stordatorsystem som IBM:s System 360, Digital Equipments VAX-minidatorer och därefter PC-revolutionen, som - precis som pionjärerna Bill Gates och Steven Jobs drömde om – förde ut datorkraften till massorna.

Kommersialiseringen av den digitala tekniken gjorde snart att det blev Pentagon som fick ta emot spinoffs från den civila dataindustrin, istället för tvärtom. Samma utvecklingen går igen när det gäller Internet. Det som började som militära datanät öppnades så småningom och blev mycket snabb publika nät för massorna.

Teknikfronten definierades inte längre av Pentagons behov, utan av näringslivet, underhållningsindustrin och till och med vanliga hemanvändare, som ofta flockades kring sajter långt under strategernas radar, sajter som ”Ebay” och ”Napster.” Det enorma tillflödet av riskkapital underblåste en lika enorm som vildvuxen expansion av IT-marknaden, vilken förutom vettlösa projekt gjorde det möjligt att testa massvis med nya ideer som annars kanske aldrig nått längre än till den virtuella byrålådan.

Efter att IT-bubblan spruckit var det populärt att racka ned på slöseriet och svindlerierna, men man ska komma ihåg att Enron och Worldcom kom sent till partyt och egentligen inte hade så mycket med IT-revolutionen att göra. Det kommer dessutom att bli intressant att en gång jämföra graden av misslyckade investeringar i försvaret med dem inom databranschen. Det är inte omöjligt att överdrifterna under IT-bubblan framstår som ganska begränsade villfarelser när de ställs mot Reagans ”Stjärnornas Krig” (SDI-projektet) och George W. Bush:s fortsättning längs samma bana.

IT-revolutionen skapade också en ny bild av USA, av ett oerhört kreativt land som sög åt sig talanger från hela världen och gav dem relativt fria händer att skapa och omskapa allas vår verklighet. Silicon Valley blev en smältdegel där det inte spelade någon roll om du var indier, pakistanare, fransos eller svensk när du gjorde en runda hos riskkapitalisterna på Sandhill Road. Men kollapsen för teknikaktierna nollställde spelet och ströp kapitalströmmarna, samtidigt som Bush-regeringens ekonomiska politik och fanatiska fokus på Saddam Hussein skapade en fundamental osäkerhet och kluvenhet om USA:s roll och karaktär. Den 11 september var en fruktansvärd händelse och en chock för alla som drömde om att kombinera den ekonomiska globaliseringen med en politisk globalisering och liberalisering. Fast det var inte 11 september som tog andan ur den amerikanska ekonomin och skapade det enorma och snabbt växande budgetunderskott. Orsaken var en fullkomligt oansvarig ekonomisk politik, som efter det rättfärdiga kriget mot Talibanregimen, parades med en lika oansvarig utrikespolitik.

IT-branschen kommer visserligen att kunna kamma hem ett antal friska miljarder i regeringskontrakt, men de kommer att komma från Pentagon och den nya supermyndigheten för ”hemlandets säkerhet.” Följden kan bli att IT-utvecklingen tiltar över från den civila sidan till den militära när efterfrågan styrs mot ny militär teknik, nya system för att spionera på medborgare, brottslingar och misstänkta terrorister, alltemedan den civila marknaden går på sparlåga. Men där Pentagon en gång var barnmorska åt en radikalt ny teknik som knappast skulle kunnat lära sig gå av egen kraft, så innebär militarisering av IT-utvecklingen idag ett stort steg tillbaks.

Man kan också fråga sig om inte dagens mörkare image av USA:s roll i världen – en sak som knappast ändras av en snabb seger över Saddam Hussein - kommer att undergräva de positiva aspekter av globaliseringen som världen trots allt upplevt. Bush globala maktspråk hotar att stärka världens isolationistiska element, vilket kan komma att bromsa en så internationell bransch som IT-branschen. Det kan också slå tillbaks mot USA självt eftersom det troligen blir lättare för företag och universitet utanför USA att locka talanger, som annars haft siktet ställt på Silicon Valley eller New York.

Hans Sandberg

En grym paradox och en ny normalitet

(Publicerad i Sydsvenska Dagbladets nättidning Snällposten i december 2001).

Det har gått ett par månader sedan terrorattackerna i i USA och vi vågar ännu inte ta för givet att de senaste veckornas lugn på hemmafronten ska vara bestående. Vem vet, vice-presidenten Dick Cheney kanske hade rätt när han sa till watergateavslöjaren Bob Woodward att vi har fått en ny slags normalitet. ”Vi kommer att tvingas vidta åtgärder …. som kommer att bli en permanent del av vår livsstil. I slutändan kommer vi att tvingas göra alla dessa saker - säkerhet, hur vi hanterar resor och flygbolag - för att så att säga göra målet hårdare, göra det svårare för terroristerna att komma åt oss. Och jag tror att de kommer att bli permanenta inslag i vårt sätt att leva.” (WP 21 oktober 2001.)

Så bin Laden lyckades väl på sätt och vis. Terrorn fungerade, för folk lät sig skrämmas, men merparten av lidandet drabbar inte amerikaner och europeer, utan folken i de länder som drabbas av kriget och där fundamentalisterna skrämmer iväg utländska företag och investeringar. De riskerar att drabbas av växande fattigdom, särskilt i de länder och regionen där fundamentalisterna får överhanden.

Det är en grym paradox att denna nästan maniska vilja att vrida klockan tillbaka kommer i en tid då kommunikations- och IT-revolutionen verkligen börjat knyta samman världen och öppnat nya möjligheter att sprida kunskap, utbildning, sjukvård och handel. Fattiga hantverkare i Afrika, eller Apalacherna med för den delen, kan sälja hantverk till kunder över hela världen, istället för att skinnas av någon mellanhand. Fattiga studenter på ö-republiken Palau (19 000 invånare) kan besöka något av internetkafeerna i huvudstaden Koror och få access till hela kursmaterialet på Massachussetts Institute of Technology.

Den viktigaste faktorn bakom alla ekonomisk utveckling – teknologiskt kunnande – kan nu delas på ett sätt som aldrig förr i världshistorien. Men för fanatiker som bin Laden är just denna möjlighet ett hot och det var därför talibanerna förbjöd både TV och Internet, för ju mer folk vet, desto svårare blir de att styra.

Bin Ladens eget terrornät drog sig däremot inte för ett ögonblick från att använda all modern teknik de kunde komma över, från kortvågsradio och mobiltelefoner, till Internet och stingerrobotar. De tog världen på sängen, men istället för att försvaga sin fiende stärkte de den och världen slöt sig samman på ett sätt som inger hopp inför framtiden.

Men det finns också en risk för att vi i skuggan av terrorn börjar tillåta saker som vi normalt inte skulle tillåta och ger Storebror - som nyss stod och trampade i farstun – hedersplatsen vid stora matsalsbordet. Det är svårt att argumentera mot tillfälliga frihetsinskränkningar under trycket av krig och terrorhot, men det är desto viktigare att se till att de inte blir normala företeelser.

Hans Sandberg

MIT Media Labs nya kurs - Smarta prylar

(Denna artikel publicerades först i Dagens Nyheter i oktober 1995.)
MIT:s berömda Media Lab firade förra veckan sitt 10-års-jubileum med att dra upp riktlinjerna för vad som ska komma efter multimediarevolutionen: “Things That Think,” dvs saker som tänker.

När Nicholas Negroponte 1985 drog igång MIT:s (Massachussetts Institute of Technology) Media Laboratory förknippades multimedia med obskyra nattklubbar. Idag kan man knappast kan köpa en PC som inte är multimedial.
Det är naturligtvis inte bara medialabbets förtjänst, men de var pionjärer och Negroponte belönades med att bli något av en internationell multimediaguru.

Bakom framgången ligger dels Negropontes skicklighet i att värva sponsorer inom näringslivet och dels labbets förmåga att locka unga forskare, som här fått blomma ut i en kreativ och tvärvetenskaplig miljö.

På tioårsfesten som inleddes tio över tio den tionde i tionde bjöds vi på en bred uppvisning av talang, snille och “demos” (“Demo or Die!” är MIT Media Labs underförstådda valspråk.) På gästlistan fanns hundratals representanter från näringslivet, forskningssfären och massmedia världen över.

Nicholas Negroponte drog sin välkända mantra om databitar versus atomer (en bok gjord av atomer kan bara lånas ut en åt gången medan en digital bok kan lånas ut till massvis av läsare samtidigt.) Han gick också i svaromål mot dem som avfärdar data- och kommunikationsrevolutionen som “hype.” Problemet beror enligt honom inte så mycket på överdrifter, som på att våra hjärnor har svårt att begripa en exponentiell utveckling, vilken hela tiden accelererar.
-Det som för nio månader sedan sågs som vilda prognoser, ses idag som konservativa uppskattningar. Internet fördubblas i storlek varje år och World Wide Web var 55:e dag, sa han.

Förmiddagen ägnades åt en genomgång av vad labbet gjort hittills, medan eftermiddagen ägnades åt dess nya stora forskningsprojekt, TTT (Things That Think = tänkande prylar) som backas av ett konsortium med ett 30-tal medlemmar, alltifrån AT&T, Lego och Nike till Telia Resarch, Walt Disney och Yamaha.

Seymour Papert, en berömd pedagog som i Sverige är känd från den tidiga skoldatasatsningens försök med hans Logo-system, öppnade med att berätta om ett telefonsamtal som fått honom att bränna vid maten han lagade.
-Idiot, sa jag och syftade förstås på mig själv, men i framtiden kommer vi att mena stekpannan, sa Papert, som också tänkte sig nya slag av pedagogiska leksaker och redskap.
-Vi skulle kunna ha bollar som ger en jonglör feedback utifrån hur väl han eller hon lär sig kontrollera deras rörelser. På liknande sätt skulle man kunna göra intelligenta golfklubbor och tennisracketar.
-Nyckeln är inte att de gör jobbet åt oss, utan att de hjälper oss att göra färre fel, sa han.
Konsekvenserna för inlärning och uppväxt kan bli enorma spådde han.
-Detta kan bli den mest radikala förändringen av det mänskliga livet under de närmaste decennierna.

Lite senare bjöds vi på följande MIT-scenario för en framtid med tänkande prylar: Vi kommer hem och möts av en dörr som känner igen oss, kollar hur vi mår genom att studera vårt ansikte, öppnar låset och ser till att vår smarta CD-jukebox spelar ett musikstycke den lärt sig att vi uppskattar en dag som denna. Väl inne hämtar våra intelligenta skor upp dagens nyheter från vår magiska (men inte flygande) matta, skickar dem till plånboken som filtrerar dem enligt våra personliga preferenser och sedan projicerar dem på insidan av våra glasögon.

MIT är inte ensamma om att fundera på hur datorerna ska kunna smygas in i vardagslivet. AT&T Bell Labs, IBMs Watson Labs och Xerox Parc är också inne på samma linje. Mark Weiser på Xerox Parc formulerade för flera år sedan begreppet “Ubiquitous computing” för att beskriva datorer som finns överallt, oftast utan att synas. Men frågan är om inte Negroponte & Co. lyft visionen till en nivå som är så djärv att den snudd på riskerar att dra ett löjets skimmer över sig.

Danny Hillis, som återvänt till MIT efter några års försök att bygga och sälja massivt parallella superdatorer (Thinking Machines Corporation), berättade om framtidens dammsugare, som för det mesta kommer att vara korkad, men då och då anropa den intelligens den behöver via rummens datanät. Ett sådant tillfälle kan uppstå om den stöter på en papperslapp och har svårt att avgöra om det rör sig om skräp eller kanske rent av en sedel.

-Dagens elektroniska manicker är klumpiga, gör hål i våra fickor och är ofta inte till särskilt stor nytta, sa medialabbets fysiksnille Neil Gershenfeld. Framtidens smarta prylar kommer däremot både kunna analysera, kommunicera och reagera. De kommer många gånger ingå i “personliga nätverk” inbyggda i våra kläder, eller andra saker vi bär på oss. Michael Hawley och hans kollegor håller på att bygga sådana “BodyNets,” som även ska kunna kommunicera med andra personers nät.

Ett fantasifullt sätt att använda ett sådant är ett nät som på en dansbana kollar in publiken för att se om det finns någon partner som matchar vår läggning. (Det är bara att hoppas att ingen hacker sätter ett digital krokben för oss.)

Gershenfeld sa att mycket av tekniken redan finns, men slog också fast det krävs en radikal utveckling av tekniken för sensorer, nya typer av arkitekturer för datanät, liksom program som kan analysera mänskliga uttryck. På MIT och andra forskningslabb har man redan börjat tackla dessa frågor och kommit en god bit på väg.

Den som eventuellt dragit på munnen åt det här med smarta skor fick en chans att ta sig en andra funderare på saken, när Gershenfeld demonstrerade en prototyp till en skodator, som kan kommunicera via kroppens elektrostatiska magnetfält! Prototypen bestod av en liten dosa som han nästa år hoppas ha inbyggd i en sko. Gershenfeld och hans assistent satte var sin fot på sin respektive dosa och skakade sedan hand inför en häpnad publik som via en “live” overheadbild såg dem utväxla elektroniska visitkort.

Varje sådan dosa innehåller en mekanism som alstrar sin egen energi när man trampar på den och därför klarar sig utan batterier, en dator och en sändare /mottagare som kan kommunicera med mycket svaga spänningar. Michael Hawley har vid ett annat tillfälle visat att ett sådant handslag på en sekund kan vara laddat med 100 000 bits.

Om vi fyller vår miljö med mängder av sådana smarta prylar kommer vi helt säkert att ställas inför en rad nya problem. Danny Hillis ställde t ex frågan om hur man tar betalt för det råd som en fjärran dator ger till en dammsugare!
-Mer och mer av vad som händer kommer att bli ett resultat av interaktioner. Var ska vi hämta modeller för att förstå vad som händer? Från biologin?

Den berömde artificiell intelligens-filosofen Marvin Minsky drog i ett humoristiskt anförande analogier med sin syn på hjärnan som ett socialt system.
-När du har stora komplexa nät finns det ingen man kan ringa och klaga hos. Tyvärr är det på samma sätt i våra huvuden där vi har 400 datorer som var för sig har sina idéer om vad de är och vad som behövs göras.
-Hjärnforskningen har gjort enorma framsteg, men vi vet fortfarande inte hur kunskapen representeras i hjärnan. Det finns mängder med teorier för detta, men den dominerande är logiken, som har det trevliga med sig att den kan formuleras precist. Kruxet är bara att sunt förnuft inte låter formuleras i precisa logiska termer.

Och det medialabbets “tänkande” kaffebryggare, plånböcker, klockor, manchettknappar, skor, osv behöver, är just sunt förnuft, men att lära datorer sunt fönuft är utomordentligt svårt. Det ska därför bli spännande att se om Negropontes fantastiska snillen och deras fantastiska maskiner lyckas bygga sina tänkande saker och leksaker.

Hans Sandberg

Marvin Minsky:
-Det som gör att jag gillar medialabbet så mycket är att de studerar saker som inte spelar så stor roll, men som vi människor ägnar det mesta av vår tid åt. Jo visst jobbar de, men för det mesta lyssnar de på musik, idrottar eller slösar bort sin tid, sa Marvin Minsky, en av världens främsta experter på artificiell intelligens.

Chicagoforskare bevisar global uppvärmning (1990)

(En nyhetsrapport för Ny Teknik 26 jan 1990)

Två Chicagoforskare, Veerabhadran Ramanathan och Ameet Raval, har i tidningen Nature lagt fram vad de hävdar är avgörande empiriska bevis för teorin om global uppvärmning. De stöder sig på satellitmätningar av jordens atmosfär 1985-86 gjorda inom ramen för projektet ERBE (Earth Radiation Budget Experiment).

Jordens atmosfär tar normalt till sig solens strålning och upprätthåller den globala energibalansen genom att energi skickas tillbaka ut i rymden i form av infraröd och långvågig strålning. Jordens atmosfär är, skriver forskarna i Nature, kallare än jordytan varför den absorberar mer energi än den sänder ut. Det är skillnaden mellan den energi atmsofären suger upp och den som den gör sig av med som kallas växthuseffekten.

Många forskare har varnat för att luftföroreningarna ökar den energimängd som stannar kvar i jordatmosfären, med en succesiv uppvärmning av klimatet som följd. Detta befaras leda till utbredning av öknar och ökad nedsmältning av polarisen.

Genom mätningar av atmosfärens temperatur och oceanernas avdunstning anser sig Chicagoforskarna för första gången ha fått fram direkta bevis för att vattenånga i luften förstärker effekten av luftföroreningar.
-Utan en sådan förstärkning genom vattenånga, skulle den framtida globala uppvärmingen vara obetydlig, säger dr Ramanathan till New York Times (14/12-89).


Syukuro Manabe

En annan framstående amerikansk klimatolog, doktor Syukuro Manabe vid Princetons universitet, säger till Ny Teknik att Chicagoforskarnas upptäckt stärker förtroendet för växthuseffekten.
-Men man kan aldrig vara hundraprocentigt säker då det gäller matematiska modeller, säger Manabe som själv uppställde hyptosen om vattenångans betydelse 1967.

Han jämför klimatmodellerna med väderprognoser, som de flesta av oss, vis av erfarenheten, tar med en nypa salt. Men problemet med klimatologiska modeller är enligt Manabe, att man bara kan testa en prognos under loppet av en mansålder. En annan framstående klimatolog, doktor Richard Lindzen vid Massachussetts Institute of Technology, förhåller sig dock skeptisk.
-De visar inte vad man påstår att de visar, säger han.

Chicagoforskarnas modell räknar enligt Lindzen bara med att energi försvinner uppåt.
-Problemet är att regioner exporterar värme sidledes, säger han.
-Modellerna är inte tillförlitliga. Ändå talar man om växthuseffekten som den överhängande faran. Den kan vara farlig, men den kan också användas för att förstöra den vetenskapliga atmosfären, säger Lindzen.

Ny Teknik har utan framgång sökt Ramanthan och Raval för en kommentar till Lindzens kritik.

Hans Sandberg