Wan Runnan - Våren 1989 stödde han studenterna på Tiananmen och hamnade på regeringens svarta lista

Trettio år har gått sedan jag intervjuade Wan Runnan på Stone Groups högkvarter i Beijings Silicon Valley. Då var han ännu en hjälte och mannen bakom ett av Kinas ledande unga dataföretag, men inom en dryg månad skulle han tvingas gå under jorden eftersom han stött studenternas massprotester på Tiananmen torget. Han lyckades dock fly till Hongkong och bosatte sig såsmåningom i Frankrike.

Här är en länk till min intervju som skulle publicerats i The International Herald Tribune den 4 juni 1989... om det inte var för att Deng Xiaoping bestämt sig för att krossa studentupproret natten mellan 3:e och 4:e juni.

• Success in Beijing's Silicon Valley - An interview with Wan Runnan (May 1989)

Här är också två artiklar från Hindustan Times som nyligen varit i kontakt med Wan Runnan.

• The man who bankrolled Tiananmen movement still wanted in China (Hindustan Times, June 3, 2019)
• Remembering Tiananmen: How ‘China's IBM’ funded the movement and paid for it (Hindustan Times, June 3, 2019)

Shanghai öppnar aktiebörs

(Dagens Nyheter 27 oktober 1986)

Börschefen Huang Guixian visar ett par aktier.

Foto: Hans Sandberg

Shanghai i kommunistiska Kina:
Kulramarna rasslar på nya börsen

SHANGHAI. Vi möts av ett sorl från ett dussintal kineser som köar för att få bli kapitalägare. Det är på aktiebörsen i Shanghai, den första i ett socialistiskt land.

-Det är bara ett försök, men vi planerar en ny, större aktiebörs nästa år, säger Shanghais börschef, Huang Guixian.

Om man får tro China Daily så var det rusning efter aktier i Shanghai fredagen den 26 september. Halv tio på förmiddagen hade alla utbjudna aktier i företaget Feile sålts ut.
-Spänningen och atmosfären påminner om aktiebörsen förr i världen, kommenterade en veteran på området.

En vecka senare kliver vi in genom dörren till börsen. Bakom den höga disken arbetar fem sex personer. Papperen prasslar, kulramarna knäpper och en gammaldags sedelräknare tuggar sig igenom en tjock bunt av Folkets pengar.


Nyblivna börsspekulanter köar för att få köpa. 

                                                                              Foto: Hans Sandberg

En svart anslagstavla till höger visar de aktuella kurserna på de kollektivt ägda företagen Yangzhong Industrial Corporation och Feile Acoustics Corporation.

Att öppna en aktiebörs i Shanghai inbjuder till jämförelser med den börs som fanns här 1919-1949 och som var ett viktigt finansiellt centrum i Asien. 1986 års modell ser inte mycket ut för världen. Börschefen Huang Guixian har jobbat i bank sedan 1946. Formellt är han chef för Industri- och Handelsbankens Jingankontor i Shanghai. Det är den organisationen som sköter försöket med aktiehandel. På god engelska berättar han om börsen som ingår i reformeringen av Kinas finansiella system.
-Vi gör ett försök och hoppas på att en verklig aktiemarknad ska kunna öppnas, säger Huang.

Hur många aktier säljer ni på en dag?
-Flest sålde vi första dagen. På sju dagar har vi sålt 5 000 aktier.

Det gör i genomsnitt 700 aktier per dag eller 35 000 yuan per dag (1 yuan = 1,90 skr). Än så länge är det ingen som säljer aktier, alla köper. Det nominella värdet på Yangzhongaktien och Feileaktien är 50 yuan.


Kulramar och högar av papper. Snart blir det datorer, försäkrar
börschefen Huang Guixian.                    Foto: Hans Sandberg

Varje kund får förutom aktiebrev en stämpel som han måste ta med sig om han vill sälja sina papper (rättelse: det måste rimligen ha varit ett stämplat dokument det handlade om, inte själva stämpeln.) Tanken tycks vara att om aktierna hamnar i orätta händer så ska de inte kunna säljas.

Feili började ge ut aktier i november 1984 och Yanhzhong i januari 1985. Företagen har idag 3 000 respektive 18 000 aktieägare. Till skillnad från andra experiment med aktier har dessa papper ingen tidsgräns. Priset tillåts också variera efter utbud och efterfrågan.
-Om det behövs ändrar vi kursen omedelbart, säger Huang.

Banken tar 0,3 procent i kommission och enbart kontanta affärer godkänns.

Hur får folk reda på aktiekurserna? Måste de ta sig hit?
-Ja, de måste komma hit.

Skulle ni vilja att kurserna publicerades i pressen?
-Naturligtvis! När vi får en verklig börs kan vi publicera kurserna i pressen. Vår bank planerar en ny aktiemarknad till nästa år. Det här är bara ett experiment.

Syftet med börsen är enligt Huang att förse företagen med kapital och samtidigt sätta en effektivitetspress på dem. Det finns de som anser att en aktiemarknad är kapitalistisk och farlig, men inte reformanhängarna.
-Reformen innebär risker, men också möjligheter, säger börschefen.

Om det skall bli en verklig aktiemarknad är det svårt att klara sig utan börsmäklare.
-Regeringen förbereder en lag om börsmäklare. När den lagen är antagen kan en verklig börs utvecklas, säger han.

Vilka köper aktier?
-Alla slags människor. Arbetare och... vi har inte frågat dem, men jag tror att det är vanligt folk som köper.

Hur mycket köper de?
-En, fem, två hundra. Det mest någon köpt är tvåhundratrettio aktier.

Kommer ni att använda datorer när ni öppnar en större börs nästa år?
-Ja, naturligtvis. Lokalerna är för små idag, och för gammalmodiga.

Säljer ni också obligationer?
-Vi kommer att göra det inom en eller två månader. Då kommer det också att finnas fler bolag (på aktiebörsen). Fyra fem stycken.

Vilka kriterier har ni för att avgöra vilja papper ni ska sälja? Det finns ju 700 företag i Shanghai som har sålt aktier, men bara två finns med på listan.
-Det är Shanghaiavdelningen av Folkets Bank som beslutar om vilka som får föras up på listan.

Måste de vara stora för att godkännas?
-Ja, ganska stora, och man kontrollerar också deras finanser och kvaliteten på företagsledningen.

Är ni själv optimistisk? Kommer försöket att lyckas?
-Ja, säkerligen.

Hans Sandberg


Här är Shanghai-börsen. Kanske inte riktigt 
Wall Street än.... Foto: Hans Sandberg

Aktie ger del i lotteri

De kinesiska reformekonomerna tycks nu ha dragit slutsatsen att den kapitalistiska ekonomins kanske främsta symbol – aktien – kan göra nytta i den socialistiska marknadsekonomi de under stor möda försöker skapa.

Shanghai blev först ut på plan i Kina med en aktiebörs. Två städer står närmast i tur: Shenyang i norr, som redan infört en obligationsmarknad, och Guangzhou (Kanton) i söder, har aviserat en aktiebörs inom kort. För åtminstone Shenyang talas det även om privata börsmäklare.

De aktier och de aktiebörser som Kina nu experimenterar med är blott embryon och skall inte jämföras med börserna i den kapitalistiska världen. Inte på ett bra tag i varje fall. ”Aktierna” är ofta ett mellanting mellan en obligation med fast ränta och en aktie som fått sitt pris bestämt på en marknad.

Som många andra nyheter har aktierna sina rötter i reformerna på landsbygden och i småstäderna. Där går bönderna ofta ihop om investeringar och delar vinsten i proportion till insatt kapital. Ägarna utser också företagsledningen, ibland röstar man efter andelen aktier.

Bara i ett fall har utländska ägare erbjudits möjligheten att köpa aktier i Kina. Det gäller det självstyrande området Inre Mongoliet som vill dra in en miljard yuan via aktieförsäljning. Man vill använda pengarna till ett jättelikt järnvägsprojekt.

I Guangdongprovinsen har 1 000 företag gett ut aktier till ett värde av 650 miljoner yuan. Nyligen antog provinsregeringen en förordning om handel med värdepapper.

För kunderna är aktier och obligationer i allmänhet en bra affär. Avkastningen ligger över den vanliga bankräntan (ca 7 proc).

Många av de ”aktier” som ges ut har en fast ränta, ger en vinstchans i ett lotteri och en gåva vid inlösen. Att företagen tar på sig detta kan enligt Tom Engle i China Business Review bero på att de försöker kringgå centralregeringens kreditrestriktioner med hjälp av aktier och obligationer.

Men den djupare liggande orsaken till att Kina nu experimenterar med aktier är de enorma effektivitetsproblemen i de kinesiska företagen. En av Kinas främsta reformekonomer, Liu Guoguang, har angett fyra skäl till varför hela statsföretagssektorn bör omvandlas till aktiebolag, med statligt majoritetsägande:

1.  Man kan angripa problemet med att ”alla äger statsföretagen, men ingen tar ansvar för dem”.
2. Samspelet kan förbättras mellan ”företagens ägare i direktionen och producenterna” vilket underlättar en rationell utveckling och skötsel av företagen.
3. Outnyttjade resurser i samhället kan samlas upp och styras mot områden där de utnyttjas mer effektivt. Detta genom att priset på kapitalresurserna utsätts för marknadskrafterna (aktiemarknaden). Olönsamma investeringar motverkas.
4. Genom att personalen köper aktier i företagen ökar deras intresse för hur företaget sköts (Beijing Review 10/1986).

Kineserna brottas med ett klassiskt problem för socialistiska planekonomier. Centraliseringen av ekonomin berövar företagsledarna och de anställda initiativkraften. De förvandlas till byråkrater som blott följer direktiv uppifrån. De ekonomiska reformerna i Östeuropa på 60-talet lyckades aldrig lösa problemet att finna ett alternativ till centralstyrning av kapitaltillgångarna.

Den jugoslaviska lösningen, där bestämmanderätten över kapitalet spreds ut till arbetarråden i de ”självstyrande” företagen ledde till att de lönsamma företagen helst investerade i sina egna anläggningar, alternativt använde resurserna för konsumtion. För en arbetare gällde det därför att jobba på ett lönsamt företag och att motverka nyanställningar eftersom fler då skulle dela på kakan.

Även om ett företag ur samhällets synpunkt skulle kunna använda pengarna bättre genom att investera dem i ett annat företag eller rent av starta ett nytt, var detta inte en självklar lösning eftersom ”ägandet” av de investerade medlen övergick till arbetskollektivet i det nya företaget.

Hans Sandberg


Fotnot: Jag skrev denna artikel för hand på det vandrarhem där jag bodde under mitt besök. Nästa dag träffade jag kinaexperten och korrespondenten Anders Lennartsson på Beijing Hotel.  Han var på väg till Stockholm och var snäll nog att ta med sig manuskriptet och två filmrullar till DN-redaktionen.

Om Romney vinner... då sjunker USA ihop som en sufflé

Om Mitt Romney vinner så kommer jag att flytta mitt pensionssparande till Cash Reserves, men jag kommer att vänta ett par veckor eftersom Wall Street förmodligen kommer att hoppa jämfota över att en av deras egna blivit president och att valresultatet bevisat att det fortfarande går att köpa ett val. Men när segeryran väl lagt sig kommer investerarna att börja fundera på vad som ska hända när det står klart att det inte längre går att undvika den finansiella krasch (the fiscal cliff) som väntar i början av 2013. Demokraterna kommer inte ha något som helst intresse av att böja sig när Romney och Ryan försöker tvinga igenom ännu en omgång skattesänkingar för de riktigt rika och samtidigt skärpa beskattningen av medelklassen och avveckla det socialförsäkringssystem som FDR lade grunden till efter den förra stora kraschen. Utan demokraternas stöd kommer Bush-regeringens oansvariga skattesäkningar för de rika automatiskt avvecklas, samtidigt som Pentagon kommer att få se sin budget kraftigt beskuren. Dessutom kommer medelklassen att få se sina skatter höja, vilket inte är så bra för den ekonomiska tillväxten. Och en president Romney kommer att sända  chockvågor världen runt, skärpa den politiska osäkerheten våldsamt i Mellanöstern och inbjuda Kina till att testa Romney:s nerver genom att skärpa rivaliteten med Japan om öarna i Sydkinesiska sjön. Nordkoreas militärer kommer att ha utmärkta argument för att blockera den unge ledaren Kim Jong-uns försökt till reformer. En seger for Romney betyder växande orättvisor på hemmaplan, reaktionära attacker mot kvinnor och minoriteter, samt stor oro i världen. Och Romneys gamle polare Benjamin Netanyahu kommer att få ångra sin vettlösa inblandning i amerikansk inrikespolitik. Ayatollorna i Iran kommer att välkomna den nya Romney-regimen eftersom Amerika nu åter ser ut precis som de utmålat landet för sin befolkning. Och Al Qaida kommer att slipa knivarna för att dra fördel av en ny vända av neokonservativ utrikespolitik.

Vi får hoppas att det inte blir så att det moraliskt bankrutta paret Romney-Ryan vinner.

Läs mer om och av Fang Lizhi

Om Fang Lizhi:

Hans Sandberg: Why China's Rulers Hates Fang Lizhi (1991)

Wikipedia on Fang Lizhi

Perry Link: On Fang Lizhi (1936 - 2012)

James Fallows: Fang Lizhi

Orville Schell: China's Andrei Sakharov

The Economist: Fang Lizhi

James H. Williams: Fang's Expanding Universe

Av Fang Lizhi:

The Real Deng (New York Review of Books, November 10, 2011)

My 'Confession' (New York Review of Books, June 23, 2011)

An Appeal to the ‘Fortune’ Conference in Shanghai (w. Robert L. Bernstein in New York Review of Books, September 23, 1999)

The Hope for China (w. Perry Link in New York Review of Books, October 17, 1996)

The Chinese Amnesia (New York Review of Books, September 27, 1990)

Keeping the Faith (New York Review of Books, December 21, 1989)

Letters from the Other China (w. Orville Schell in New York Review of Books, July 20, 1989)

China’s Despair and China’s Hope (New York Review of Books, February 2, 1989)

Scientific publications since 1989

Böcker av Fang Lizhi:
Bringing Down the Great Wall: Writings on Science, Culture, and Democracy in China (W. W. Norton & Company, New York, 1992)

Creation of the Universe (w. T. Kiang and Li Shu Xian, World Scientific Publishing Company, 1993)

Därför hatade Kinas makthavare Fang Lizhi (1991)

(En starkt förkortad version av denna artikel publicerades i tidningen Z i mars 1992)

Fang Lizhi 1991 under sin tid på Princeton's
Institute of Advanced Studies. Foro: Hans Sandberg

Kejsaren av Kina lät en gång sina ministrar få veta att det fanns en hjort i en sal, där man placerat en häst. De fick gå in i rummet och utfrågades sedan en efter en om vad de sett. Den som gav "fel" svar miste sitt huvud!
Sanningen har alltid betingat ett högt pris i Kina; ett land som f ö ännu inte skrivit på FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Man kan därför säga, att professor Fang Lizhi haft tur. För även om han tvingades söka skydd hos den amerikanska ambassaden i Beijing och ett år senare gå i landsflykt, så undkom han med livet i behåll.

Idag hittar vi honom i den fridfulla oas för snillen, som Princetons Institut för Avancerade Studier utgör. Här verkade en gång hans idol Albert Einstein och här grubblar professor Fang nu kring universums struktur, samt på Kinas framtid.
Många av hans forna studenter och kollegor befinner sig också i USA och han deltar i deras diskussioner om vägen till ett demokratiskt och vetenskapligt upplyst Kina. (Det finns ca 20 000 kinesiska gäststudenter och gästforskare i USA).
Debatten hemma i Kina är däremot stängd för honom, åtminstone tills vidare.
-Jag har inte mycket kontakt med Kina idag. Ibland kan jag skicka ett brev med någon som reser till Kina.

De normala kanalerna är för riskabla. Brev öppnas, telefonsamtal avlyssnas, telefaxar övervakas och system för elektronisk post är ännu ovanliga i Kina.

I den kinesiska regeringens ögon, är han en kriminell på flykt. Han har personligen fått bära en stor del av skulden för massprotesterna 1989, trots att han aldrig direkt deltog i rörelsen. Fast i rättvisans namn måste man ge dem rätt, åtminstone till en del. Fang Lizhi skrattar:
-Ha, ha, ha! Jag tror att jag hade starkt inflytande bland studenterna. De respekterade mig, ibland! Ha, ha, ha, .... men myndigheterna var inte glada. I Kina ska det vara eftersägare. De gillar inte självständiga människor!

Fang Lizhi spelade i Kina en roll, fullt jämförbar med den Andrej Sacharov spelade i Sovjetunionen och Vaclav Havel i Tjeckoslovakien. Det finns t o m de som i honom ser en framtida president, något han själv avvisar som utslag av kinesisk auktoritetstro. Om det är något han predikat så är det ju, att kineserna måste sluta vänta på förbättringar från ovan:
-Demokrati är ingen gåva som förlänas oss från överheten. Det hänger på oss att kämpa för den, sa han den fjärde december 1986, i ett tal till studenterna vid ett av Kinas främsta tekniska universitet - Keda, beläget i staden Hefei i provinsen Anhui.

Vid den tiden rådde i Kina ett friare politiskt klimat, än någonsin förr eller senare (med undantag för ett par veckor i maj 1989).
-Man talade då om den "öppna politiken", även om det fortfarande fanns många begräsningar. Vi utnyttjade detta, men vi överskred gränserna! I mitt första tal kritiserade jag marxismen enbart från ett naturvetenskapligt perspektiv. Senare breddade jag kritiken, säger han.

Under 1985-86 for han land och rike runt och höll tal pepprade med demokratiska tankar. Därtill gav han frispråkiga intervjuer för kinesisk och utländsk press.
-Det var riskabelt, för myndigheternas svar kunde bli hårt. Jag tror att man måste ta små steg, tänja gränsen lite i taget, säger han.

För Fang Lizhi var det kanske små steg, men för den kinesiska gerontokratin var det sjumilasteg.
-Viktigast av allt om vi vill ha reformer, är att vi har en demokratisk mentalitet, sa han i november till Shanghais studenterna och fortsatte.
-Ingen säger det, i varje fall inte rakt ut, men sett i termer av dess verkliga resultat, har den ortodoxa socialismen, från Marx och Lenin till Stalin och Mao Zedong, varit ett misslyckande.

Detta var att häda i Deng Xiaopings Kina, där regeringen kräver av medborgarna att de "upprätthåller" de "fyra kardinalprinciperna":

1) Den socialistiska vägen, 2) Proletariatets diktatur, 3) Partiets ledarskap, 4) "Marxismen-Leninismen-Mao Zedongs tänkandes" ledande roll.

Fang Lizhi jämställde offentligt detta med vidskeplighet, diktatur, konservatism och osjälvständighet. Han drog sig inte för att kritisera Deng Xiaoping och andra ledare med namns nämnande, vilket i Kina är en dubbel synd.

Trots sin knivskarpa kritik förnekade han inte, att Kina gått framåt sedan Maos tid.
-Om jag, under "de sjutton åren" (1949-1966) hade sagt det jag nu säger, skulle de gjort köttfärs av mig, sa han till Shanghais studenter i november 1986.

Till skillnad från många av sina intellektuella kollegor nöjde han sig inte med att det blivit bättre, utan attackerade den ömma punkten i Dengs reformer; Kinas fundamentala brist på demokrati och mänskliga rättigheter.
-Demokrati är inte samma sak som att lossa lite grand på förtryckets band, sa han i Shanghai.

Hur kunde han säga detta i ett land som, när det kom till kritan, var en enpartistat där tusentals oliktänkande ruttnade bort i straffarbetsläger?
För det första var han fysiker. Forskare och tekniker spelar en nyckelroll i Dengs moderniseringsprogram och regimen har därför haft större tålamod med dem. Annars hade han gått samma öde till mötes, som den unge arbetaren Wei Jingsheng, vilken 1979 dömdes till femton år i Kinas Gulag för att ha krävt en "femte modernisering", dvs politisk frihet.

Det finns dessutom de som misstänker att han hade en beskyddare i kommunistpartiets ledning, politbyråmedlemmen Hu Qili.

Fang förnekar att så skulle varit fallet.
-Vi hade mötts på 50-talet, men inte haft några kontakter tills 1985. Han var då politbyråmedlem och skälet till att vi träffas var att han ville råda mig att inte säga för mycket.
Hu Qili sände bud efter honom och de möttes på vägen ut från den förres kontor. Fang varnades utan krusiduller för att ställa till bråk, men han vägrade böja sig.
-Det blev ett mycket kort möte, säger han.

På frågan om han kände sig i underläge inför detta möte med en hög makthavare skrattar Fang.
-Psykologiskt var vi jämlika, vilket irriterade mig, för jag stod ju högre än honom kunskapsmässigt, ha, ha, ha... Han å sin sida höll på sin maktposition och tyckte att han stod över mig.

Deras första möte inträffade i februari 1955. Fang var en begåvad nittonårig student och partimedlem. Under en utbildningskonferens rusade han upp till podiet och grep mikrofonen. Det var ett tråkigt möte och det var dags för studenterna att börja tänka mer självständigt, ropade han med hög röst.

Hu Qili satt ordförande och hans första kommentar var:
"Fang, det där var bra sagt!"

Dagen efter fick Hu Qili signaler från partiet om att det inte alls var så bra. Universitetets partisekreterare ägnade hela konferensens andra dag, till att läsa upp ett långt tal som kritiserade Fangs korta inlägg.
-Jag var mycket förvirrad, för vid den tiden var jag fortfarande marxist. Jag tänkte att det var nog jag som hade fel.

Två år senare, under den av Deng Xiaoping ledda massförföljelsen av "borgerliga högerelement", blev han utesluten ur kommunistpartiet för denna sin ungdomsförsyndelse.

Först efter Maos "stora språng framåt" 1958-60, som kostade tiotals miljoner kineser livet, slutade han skylla sina politiska problem på sig själv.
-När folk svalt av hunger förstod jag att något måste vara fel. Då förlorade jag förtroendet för Mao och jag blev mer självständig, säger han.

Till skillnad från många andra kinesiska kommunister som ogillade Maos extremism, lockades Fang Lizhi inte av Maos rival Liu Shaoqi, eller det sovjetiska kommunistpartiet, som under Nikita Chrusjtjovs ledning prövade begränsade ekonomiska och politiska reformer.
-Jag hade redan en förkärlek för frihet, vilket var traditionen bland fysiker, som t ex Einstein. Han var mycket öppen i sitt tänkande och jag gillade hans idéer. Jag var redan då mer influerad av idéer från Väst. Sovjet hade f ö också kritiserat Einstein och kvantmekaniken och det gillade jag inte.

Fang Lizhi i Princeton 1991. Foto: Hans Sandberg

Det var i vetenskapen Fang Lizhi fann den fasta punkt, som skulle ge honom styrka att rubba den kinesiska kommunismens politiska universum. Han tänkte ofta på hur Gallileo fick kämpa för sanningen mot den medeltida kyrkans ideologiska förtryck.
Under kulturrevolutionen sändes Fang och de flesta andra intellektuella ut på landsbygden, för att som det så vackert hette "omskolas av massorna". Då gick det inte att ta ens de kortaste av steg mot friheten.
-Vi var färdiga. Vi var fullkomligt isolerade! Det gick inte att göra någonting, säger han.
Såsmåningom fick han återvända till Beijing, men förflyttades 1969 till Hefei, där Kinas nationella vetenskapsakademi byggde upp en ny teknisk högskola. Det skulle dröja till 1978 innan Fang återfick sina "politiska rättigheter" och den 21 år gamla uteslutningen ur partiet upphävdes.
Han inledde en mycket aktiv vetenskaplig period och blev 1981 vid 45 år Kinas yngste professor.

Reformerna och hans nya status gav honom möjlighet att genomföra en rad utlandsvistelser, som deltagare på vetenskapliga seminarier och som gästprofessor. Det öppnade nya världar och nya perspektiv, vilket bara stärkte honom i övertygelsen att Kina måste öppna sig helt mot omvärlden. Partiet såg detta som en kapitulation för "västerländskt inflytande", men Fang såg ett fritt kulturutbyte som en nödvändig förutsättning, för en verklig modernisering av Kina.

Han blev snart ett känt namn i vetenskapliga kretsar, både i Kina och internationellt. 1984 valdes han, trots motstånd från partiet, i ett demokratiskt val till vice-president för Keda. Han tog där initiativet till en serie utbildningsreformer, som hösten 1986 hyllades i partiets främsta dagstidning, Folkets Dagblad. Hans reformer ersatte kommunistpartiets dominans av undervisningen med akademisk frihet, kreativitet och ett omfattande internationellt utbyte.

Den femte december, dagen efter att Fang Lizhi sagt till Kedas studenter att demokratin är något man måste kämpa för, drog 3 000 av dem ut på Hefeis gator med banderoller som "Ingen demokratisering, ingen modernisering!" och "Ge mig frihet eller döden!" Senare i december demonstrerade 5 000 studenter i Wuhan och 30 000 i Shanghai. Protesten spred sig snart till städerna Kunming, Chongqing, Shenzhen och i januari tågade Beijings studenter till den Himmelska Fridens Torg.
Det var denna utveckling partiets reformvänliga falang hade fruktat, eller rättare sakt, den motreakttion som den kunde leda till.

Det var troligen därför Fang Lizhi skuggades av en regeringsmedlem under sin "turné" 1985-1986. I staden Ningpo fick han veta att Wan Li, vice-premiärminister och medlem av politbyrån, begärt att få bandinspelningar av hans tal.

Wan Li följde honom tillbaks till Keda och kallade strax samman ett hundratal av provinsens utbildningschefer, partisekreterare och guvernörer till ett möte. Formellt sett var det ett möte om utbildningspolitik, men det verkliga syftet var att lägga munkavle på Fang och att stoppa den uppflammande studentprotesten.
-Han kritiserade min åsikt att utbildningen ska vara oberoende av partiet, säger Fang, som till att börja med undvek att gå i svaromål, vilket retade Wan Li.
-Fang Lizhi! Kom hit upp och rapportera till mig, hojtade denne.
-Jag reste mig då upp och gav ett rättframt svar, säger Fang. Jag är vice-president för ett universitet och vet hur man ska arrangera undervisningen och forskningen. Jag kan detta bättre än du och behöver ingen inblandning från partiet!

Denna sturskhet både lockade och skrämde Fangs kollegor, som efter mötet kom fram och sa att "du gjorde bra ifrån dig" och att de gillade hans åsikter, men att han borde hålla tyst med dem!
Detta var, som Orville Schell påpekar i sin lysande bok om denna tid, "Diskotek och demokrati", ett av de få tillfällen i det kommunistiska Kinas historia, som någon offentligt utmanat en toppledare i demokratifrågan.

Demonstrationerna vintern 1986-87 ledde till en reaktion och en stark sådan. De konservativa krafterna pressade på och Deng Xiaoping svarade med att offra sin tilltänkte efterträdare, partiets ordförande Hu Yaobang. Han skärpte även retoriken mot "borgerlig liberalism", men utsåg i ett listigt schackdrag den liberale reformvännen Zhao Ziyang till att ta över Hu:s post. Tanken var att tysta oppositionen till höger och vänster, samtidigt som de ekonomiska reformerna skulle få fortsätta.
Fang Lizhi och två andra fritänkare, Liu Binyan och Wang Ruoshi, uteslöts ur partiet. Fang och Guan Weiyan, hans liberale chef vid universitetet i Hefei, sparkades dessutom från sina jobb.
Märkligt nog - för kinesiska förhållanden - fick Hu Yaobang behålla sin post i politbyrån och Fang Lizhi gavs ett nytt jobb som forskare vid Beijings astronomiska observatorium. Det var ett sätt att signalera till de intellektuella att regeringen trots allt inte tänkte gå tillbaks till Maos politik.

Fang Lizhis stjärna skulle nu ha passerat zenit, om det inte varit för en avgörande tabbe från partiets sida.
-Kommunistpartiet distribuerade mina tal över hela landet, för att folk skulle kritisera dem, men de identifierade sig med mina tal istället. Innan dess var jag bara välkänd bland fysiker och studenter, säger han.

Endera var det en dumhet från de konservativas sida eller ett slugt trick från de radikala reformisternas sida. För Fang Lizhi var det en oväntad hjälp i att bryta igenom det svåraste hindret för fri åsiktsbildning i Kina; partiets informationsmonopol.

Det kan vara svårt för en utomstående att förstå, exakt hur besvärligt det är, att i Kina upprätthålla det vi ser som normala kontakter. Landet är enormt stort, fattigt och har en extremt underutvecklad infrastruktur. Enkla saker, som att ringa eller hälsa på en bekant i en annan stad, är svåra i Kina, både av praktiska och politiska skäl.
-Jag hade inte telefon förrän 1987, men jag använde ändå aldrig telefon för att kommunicera med mina vänner, säger Fang Lizhi.

Bara två av tusen kineser har telefon.

Arbete, bostad och resor är ännu idag saker som kräver myndighetstillstånd, dvs godkännande från kommunistpartiet. Angiveri och spioneri på medborgarna är en del av vardagen på ett sätt som för tankarna till George Orwells bok "1984". Det var länge förbjudet och ibland t o m livsfarligt att läsa utländska tidningar och lyssna på Voice of America eller BBC.

Det kinesiska samhället är genomorganiserat och det på ett sätt som ger partiet största möjliga makt. Alla officiella informationskanaler går vertikalt - rapporter nerifrån och upp och beslut uppifrån och ner.
-Kommunistpartiets förbjöd efter maktövertagandet 1949, horisontella kontakter mellan folk inom olika yrkesområden, säger Fang Lizhi. Fysiker och fysiker, det är okej, men fysiker och konstnärer, fysiker och företagsledare, nej, det går inte!
-Jag känner t ex Liu Binyan, men vi har bara träffats vid ett fåtal tillfällen och jag har aldrig träffat Wang Ruowang (en känd dissident från Shanghai), säger han.

Detta korporativa system håller oppositionen splittrad i många små isolerade öar, vilka partiet kan krossa, tolerera eller manipulera, efter eget skön. Partiet har på sätt och vis svalt samhället, men därmed fått i sig de politiska åsikter man ville bli av med, om än i förtäckt form. Istället för att vara ideologiskt enat, blev partiet en plattform för fraktionskamp och strider mellan intressegrupper.

Deng Xiaopings pragmatiska filosofi -- "färgen på katten spelar ingen roll, så länge den fångar möss" -- var inte mycket till ideologi, vare sig för att försvara det gamla systemet, eller bygga ett nytt. De redan inledda reformerna följde sin egen logik och den reella splittringen i partiet gjorde det alltmer ineffektivt som tankepolis.
-Vi hade många möten som yrkesmän och där kunde vi komma samman och prata, säger Fang. Man får resa mycket, eftersom telefonsystemet är så otillräckligt.

Det dröjde inte länge efter uteslutningen förrän det åter blåste nya politiska vindar. Det verkade som om ingenting skulle kunna stoppa den successiva liberaliseringen av Kina.

Fang Lizhi deltog i februari på en officiell vetenskaplig konferens, ledd av Guan Weiyan. Fang fick i maj 1987 tillstånd av premiärminister Zhao Ziyang, att åka på ett symposium om fysik i Trieste i Italien. Väl utomlands passade han på att ge en intervju för tyska Der Spiegel, där han sa, att hans mål för Kinas räkning var demokratisering och att han närmast hade för avsikt att attackera marxismen. Hösten 1988 deltog han i en vetenskaplig konferens i Australien och på vägen hem gav han en intervju för Hongkongtidskriften "Nittiotalet". Det blev en svidande vidräkning med korruptionen och "fin de siècle - mentaliteten" i kommunistpartiets ledning. Deng Xiaoping lär ha blivit så rasande att han övervägt att stämma Fang Lizhi för förtal.

Kampen inom partiledningen mellan radikala reformister, försiktiga reformister och konservativa reformmotståndare blev under 1988 allt hårdare och under andra halvåret såg det ut som radikalerna förlorat greppet om partiet, men partiet höll samtidigt på att fullständigt förlora greppet om samhället, något som skulle bli uppenbart våren 1989.

I det läget skrev Fang ett öppet brev till Deng Xiaoping och talade om något som Kinas intellektuella tigit om i tio år: Wei Jingsheng.

Det korta brevet föreslog, att Deng skulle låta utlysa en nationell amnesti för politiska fångar, inklusive Wei Jingsheng. Fang tyckte att det var passande, med tanke på 40-årsjubileet av Folkrepublikens grundande, 70-årsminnet av "fjärde maj-rörelsen 1919" och 200-års minnet av den franska revolutionen.

Detta brev blev startskottet för 1989 års massiva demokratirörelse. Det följdes 16 februari ett öppet brev till den nationella folkkongressen (Kinas "riksdag") undertecknat av 33 kända kinesiska författare och konstnärer. De stämde in i Fang Lizhis brev av den sjätte januari. Det gjorde också 42 kända kinesiska vetenskapsmän i ett annat öppet brev till folkkongressen. Sedan följde händelserna slag i slag.

Varför skrev han brevet 1989?
-Det var tio år sedan Wei Jingsheng dömts och även på Maos tid blev kommunistpartiets fiender ibland utsläppta efter tio år. Yttrandefriheten var också ganska stor, men en svårighet var att Wei Jingshengs fall var personligen knutet till Deng Xiaoping. Det var ett symboliskt fall. Mitt syfta var inte att provocera. Jag tyckte att han skulle kunnat acceptera brevet. Det borde legat även i Dengs intresse, säger Fang Lizhi med en uppriktighet, som vunnit honom så många vänner och så mäktiga fiender.

Men Deng och och åldermännen i Kinas skuggregering är kanske helt enkelt för gamla för att höra på sådant tal. Det finns därför inte mycket Fang Lizhi och de tjugotusen kinesiska studenterna i USA kan göra, annat än att vänta. Deng är trots allt 87 år och nästa kapitel i Kinas modernisering kan börja när som helst nu.

Hans Sandberg

Lägligt budskap om stenhårt arbete för oroade föräldrar

Per Söderström skriver i Svenska Dagbladet om Amu Chus kontroversiella bok om "kinesisk"  barnuppfostran. (Tigertrend utmaning för curlingföräldrar)

Som så ofta är det inte innehållet i sig som skapar en bästsäljare utan att tiden är mogen för boken ifråga. Det gäller även Amu Chus bok Battle Hymn of the Tiger Mother, som landat i ett USA där föräldrar oroar sig mer än någonsin för att deras barn ska komma in på rätt universitet och sedan få ett bra jobb efter utbildningen. Och för många föräldrar är budskapet betryggande. Allt som behövs är hårt arbete och självuppoffran. Amerikanska grundvärden (dock inte de som präglar Wall Street).

Stenhård disciplin fungerar. Det är inget nytt. Inte heller att invandrare och andra som upplever att de kämpar i underläge satsar hårdare. Uppkomlingar, säger de som fötts till medborgarskap, rikedom och privilegier. Det är kanske svårare att förstå hur otroligt svårt det är för genomsnittskinesen att komma in på ett av landets elituniversitet. Pressen att prestera är enorm och konsekvenserna av att misslyckas kan drabba hela familjen. Tigerpedagogiken fungerar, men risken är stor att den krossar individerna, eller åtminstone snöper dem. Men det är kanske inte så olika överklassfamiljer och aristokrater som ofta har ett fastare grepp om uppfostran än folk i gemen. Det är desto mer nödvändigt i en tid då man inte direkt kan ärva titlar och förmåner.

Hans Sandberg

Kinas nya superdator brädar USAs värsting

New York Times rapporterar att ett kinesiskt forskningscentrum byggt en superdator - Tianhe-1A - som är 1,4 gånger ”snabbare” (eller mer kraftfull borde man nog säga eftersom det förefaller att vara en massivt parallell superdator där de enskilda mikroprocessorerna inte är särskilt snabba) än USAs ”snabbaste” superdator.

Det är en viktig PR-seger för Kinas tekniker, datadesigners och programmerare, men en seger som snabbt kan överträffas om det bara finns någon institution i Japan eller USA som vill packa samman ännu fler processorer i ett system.

Kinas nya superdator är onekligen ett långt steg från det som 1985 var Kinas första och kraftfullaste superdator: System 757 (namnet hänför till juli 1975).

Professor Wu Jikang visade mig stolt denna dator under mitt besök på ICT i Beijing i april 1985. Den hade 4 megabyte internminne och klarade 10 MIPS (miljoner instruktioner per sekund) vilket jag misstänker att många mobiltelefoner klarar idag. Du kan läsa mer om Kinas gryende datavärld i min reportagebok Möten med Kinas datarevolutionärer.

Hans Sandberg

Här är en länk till artikeln i New York Times:

China Wrests Supercomputer Title From U.S.

Uppdatering 28 oktober:
Jack Dongarra, professor vid University of Tennessee:s Department of Electrical Engineering and Computer Science, intervjuas i CNET News:
Is China a supercomputer threat?

Hericsson Mobile lånar Ericssons namn och logga med ett litet tillägg

Ett kinesiskt företag har helt ogenerat lånat Ericssons namn och logga, fast med ett litet tillägg - bokstaven h.  Hericsson Mobile Technology hävdar på sin webbsajt att det är “en av de ledande tillverkarna av mobiltelefoner i Shenzhen, China…” och att de distribuerar sina telefoner i Nord- och SydAmerika, Europa, Mellanöstern, Asien och Australien. “Denna sajt har inga relationer till Ericsson,” säger Kathy Egan, vice president, externa kommunikationer vid Ericsson North America efter att vi berättat om Hericsson.

“Hericsson” skriver på sin webbsajt att företaget “is specializing in designing and manufacturing of quad-band dual SIM dual standby TV mobile phones , also 3G, Smart Phones with WIFI and GPS, dual mode GSM/CDMA mobile phones and Windows Mobile 6.5, also with Google Android. Since established in 2005, we have been always devoting to keep pace with first-class technology and management of the world. Currently, we have several international advanced production lines.”

Vi har försökt ringa företaget, men hittills inte fått något svar. Det hävdar på sin webbsajt på knagglig engelska att det har “high-tech manufactur park base in LongGang district,We have up to 1,000 employees”, och att företaget har en forskningsgrupp på över 20 ingenjörer. Det hävdar också att de “keep close cooperation with world famous telecom company and IC developing companies,RF and software for all our products are from Gualcomm, marvle, MTK，Infineon and Spreadtrum.” (Det är svårt att veta om de syftar på Qualcomm, eller Gualcomm, som förefaller vara en programutvecklare. Spredtrum Communications är enligt dess sajt ett Shanghai-baserat företag inom RF-teknik.)

Vad ska man tro om Hericsson? Ja, det är svårt att veta, men det förefaller otroligt att det skulle vara en “ledande tillverkare av mobiltelefoner…”  Det kan röra sig om ett nystartat företag som helt enkelt lånat Ericssons namn och logga för att få konsumenter att tro att de köper en Ericsson telefon när de i själva verket köper en Hericsson telefon. Det är inte ovanligt i Kina att företag spelar på befolkningens ovana vid ord med latinsk stavning.
"Våra bolagsjurister och avdelningarna för brand management tittar nu på detta för att avgöra vilka åtgärder vi bör vidta," säger Kathy Egan.

Hans Sandberg

PS. Jag fick tipset om Hericsson från Leif Brisfjord, men det verkar som att bloggaren Wille Wilhelmsson var först med att rapportera om Hericsson på sin blog Mobilfeber.se.
http://feber.se/mobil/art/190181/hericsson_iphone/

Den kinesiska kejsaren har inga kläder på sig

Kina har svårt att överge den bunkermentalitet som längre präglat landet, men vare sig den gamla kinesiska muren, eller den nya digitala muren kommer i längden att kunna isolera Kinas medborgare från varandra och kineserna från omvärlden. Kejsaren är naken och Google satte fingret på saken.

Hans Sandberg

Är det dags att diskutera en bojkott av Kina?

Regeringarna kommer knappast att sätta hårt mot hårt när Kina i sin kombination av tyrranni och nationell egoism undergräver sina konkurrenter och stryper friheten. En konsumentbojkott mot kinesisktillverkade varor är förstås fullständigt opraktisk och troligen omöjlig, men skulle kanske kunna få en effekt ändå. Kina vill att folk ska beundra landet för sin enastående ekonomiska omvandling, varför en moralisk och solidarisk bojkott skulle kunna få en politisk effekt.

De kinesiska "massorna" kommer knappast att bekymra sig om dissidenter och minoriteter så länge ekonomin rullar på och världen fortsätter att köpa dess export, men en nedgång av exporten med några procent skulle säkert noteras i Beijing.

Hans Sandberg

Filosofen Slavoj Zizek är ute och cyklar 20 år efter Berlinmurens fall

Filosofen och författaren Slavoj Zizek skrev en ganska såsig kulturartikel (Op-Ed) i New York Times i måndags apropå 20-årsminnet av Berlinmurens öppning och dekonstruktion 1989. Han drar fram ett antal paradoxer kring kapitalismen i väst och kommunismen i öst, varpå han gör en utvikning om Kina:

"A further twist is added by those countries in which Communists allowed the explosion of capitalism, while retaining political power: they seem to be more capitalist than the Western liberal capitalists themselves. In a crazy double reversal, capitalism won over Communism, but the price paid for this victory is that Communists are now beating capitalism in its own terrain.

This is why today’s China is so unsettling: capitalism has always seemed inextricably linked to democracy, and faced with the explosion of capitalism in the People’s Republic, many analysts still assume that political democracy will inevitably assert itself.

But what if this strain of authoritarian capitalism proves itself to be more efficient, more profitable, than our liberal capitalism? What if democracy is no longer the necessary and natural accompaniment of economic development, but its impediment?" (20 Years of Collapse, New York Times, November 9, 2009)

Jag hoppas det var fler än jag stom studsade över påståendet att "capitalism has always seemed inextricably linked to democracy." Hur många diktaturer med kapitalistiska marknadsekonomier behöver jag räkna upp för att det ska stå klart att Kina inte är något undantag? Jag tog upp frågan om kopplingen mellan ekonomiska och politiska sytem kort i en bloggpost 4 juni.

Det paradoxala med ekonomiska reformer av socialistiska/kommunistiska system är att det krävdes en stark centralmakt för att bryta motståndet mot reformerna, inte olikt hur den starka kungamakten i Europa en gång röjde väg för kapitalismen. Plus Napoleon som spred kapitalismen där hans arméer drog fram. Det är ingen slump, eftersom det socialistiska/kommunistiska ekonomisk-politiska systemet har många likheter med feodalismen.

Den som vill tränga djupare in i denna fråga kan läsa min bok Friheten får vänta.

Hans Sandberg

Ryssland, USA och Kina - Intervju med W. Joseph Stroupe, del II. (2007)

Denna artikel publicerades först i Realtid.se 16 mars 2007

"Axeln mellan Ryssland och Kina ska tåla en konflikt med USA”

Den nya axeln mellan Ryssland och Kina bygger till skillnad från den på 1950-talet inte på ideologisk släktskap, utan på energipolitik och misstro mot USA. De två framväxande supermakterna förbereder sig enligt analytikern W. Joseph Stroupe på en ekonomisk och t o m militär konfrontation med USA.

Rysslands och Kinas samarbete sker utan braskande deklarationer, vilket kan vara ett skäl till att få hört talas om Shanghai Cooperation Organization (SCO,) en militärpolitisk allians som grundades 2001 och ses som en eurasisk motsvarighet till Nato. Ryssland, Kina, Kazakstan, Kirgizistan, Tajikistan och Uzbekistan är medlemmar, medan observatörerna Mongoliet, Pakistan och Iran ansökt om medlemskap. (Indien är enbart observatör.)

Denna strategiska allians ska ses mot bakgrunden av en rad bilaterala allianser och ett växande nätverk av oljepipelines och gasledningar, som länkar energiproducenterna i Ryssland och Centralasien med den snabbväxande kinesiska kolossen och andra länder i öst. Den hårdnande kampen om knappa naturresureser stärker producentländerna och tvingar konsumenterna att fokusera sig på sin framtida energiförsörjning. Kina har idag bilaterala kontrakt med nio länder och ju fler länder som gör samma sak, desto mindre blir den ”likvida pool” av olja som finns tillgänglig för den fria världsmarknaden för olja. Den utrikespolitiska experten Flynt Leverett varnade nyligen för ”resursnationalism” och för att Saudiarabien skaffar sig en buffer mot försämrade relationer med USA genom ett fördjupat strategiskt samarbete med Kina. (Vittnesmål inför energiutskottet 10 januari 2007.)

Ernligt Joseph Stroupe rör det sig om en medveten utmaning av USA:s dominans inom energisektorn. Men betyder det verkligen att Kina, som har enorma handelsöverskott med USA och en valutareserv värd över en triljon dollar, skulle vara berett att riskera den amerikanska marknaden. Är de inte liksom Saudiarabien så integrerade med den amerikanska ekonomin att en amerikansk kollaps skulle drabba dem själva?

”Ryssland är mycket mer oberoende av den amerikanska ekonomin, men det stämmer att Indien och Kina är starkt beroende av USA. Ungefär en tredjedel av Kinas export går till USA. Men man ska se upp med att låsa fast sitt tänkande när det gäller Kina och inbilla sig att Kina är totalt beroende av den amerikanska ekonomin. Kinas extremt exportorienterade ekonomi håller på att transformeras så att den blir mindre baserad på export och mer på hemmamarknaden. Och det är en process som går fortare än folk inser. Dessutom ökar betydelsen av Kinas handel med sina asiatiska partners, med Indien, liksom med Europa. Beroendet av den amerikanska ekonomin minskar i jämförelse med vad som händer med dess europeiska och asiatiska partners. Resten av världen försöker och vinner framgång i att immunisera sig mot utvecklingen i USA. Och tillväxttakten i USA har sjunkit utan att det drabbat Kina, Indien, eller resten av världen. USA:s tillväxt för fjärde kvartalet 2006 var bara 2,2 procent och vi börjar se hur bostadsbubblan spricker. Och Alan Greenspan (förre centralbankschefen) varnade häromdagen för en recession.”

Ett sätt att skydda sig mot en försvagning av USA är att diversifiera valutatillgångarna, en process som redan är i full gång.

”Kina kommer inte att stöda dollarna lika mycket, utan investerar stora delar av sina överskott i annat än USA:s statspapper. De vill visserligen inte skapa problem för västvärlden i onödan, men de inser att de har makten att göra det. Vi har hamnat i ett läge där USA inte kan vinna ett ekonomiskt krig med Kina, Indien och Ryssland om det skulle komma därhän.”

”De kommer inte att starta ett sådant krig, men de förbereder sig för att vinna ett sådant krig om det startas av västvärlden. Kom ihåg vad som hände när USA invaderade Irak. Vi fick globala protester och ett antikrigsblock i FN. Föreställ dig vad som skulle hända om USA angrep Iran. Det skulle innebära tio gånger mer isolering för USA jämfört med efter Irak. USA kanske blir desperat och tar till politiska aktioner för att konsolidera sin position, kanske genom att stimulera fler ’colored revolutions,’ eller försöker undergräva regimerna i Kina eller Ryssland. Om du hotar dessa länders livskraft, så skulle de svara med ekonomiskt krig. Det är ingenting de vill, men de är förberedda och de kan överleva det,” säger Stroupe.

Kontrollen av energitillgångarna är ett strategiskt vapen och ju mindre den ”likvida poolen” av olja blir, desto större blir risken att USA eller Europa drabbas av leveransstörningar. Under den tidigare modellen fanns det alltid extra olja att köpa för den som var beredd att betala marknadspriset, men det är inte längre säkert att det blir fallet i framtiden.

”En del experter talar om en gradvis förlust av likviditet genom att en allt större andel av reserverna låses upp av bilaterala leveranskontrakt. De ser det som en mycket långsam process, ett hot i perspektivet av ett eller två decennier, snarare än ett akut hot. Men de har räknat fel. Vi kommer att se de negativa konsekvenserna under detta decennium, dvs inom två eller tre år på sin höjd. Flynt Leverett har argumenterat för att vi inte sett några avgörande avhopp från den liberala, USA-ledda marknadsmodellen än till förmån för den som Ryssland har etablerat. Vi kanske inte har sett några massavhopp, men grunden har lagts,” säger Stroupe.

”Låt oss återvända till den högst verkliga möjligheten att USA slår till mot Iran. Resten av världen skulle tvingas till kollektiva åtgärder för att förhindra USA från att fortsätta med detta slags politik och det enda sätt på vilket de kan göra det är med hjälp av energipolitik. Västvärldens avgörande oljebolag har redan förlorat kontrollen över de globala resurserna. Det är sant att produktionsnivån är rekordhög detta år och förmodligen nästa, men de förnyar inte sina reserver. Det största oljebolaget i väst ligger på 14:e eller 15:e plats, efter alla statsägda bolag i Ryssland, Venezuela och annorstädes. Bakom västvärldens fasad av höga produktionsnivåer väntar en kollaps. Dessa företag värderas efter sina reserver och om de inte kan ersätta sina reserver kommer de att falla i värde, vilket gör dem känsliga för fientliga övertaganden. Om de förlorar kontrollen över reserverna kommer de också att förlora kontrollen över vart oljan skeppas, om den hamnar i den liberala USA-ledda ordningen eller i den rigida ryskledda ordningen. Så även om massavhoppen inte inträffat än, så har gunden lagts. Och det kan inträffa om USA:s utrikespolitik så upprör, hotar och förenar dessa makter; om de känner att de inte har några andra alternativ. De kan då hoppa av den USA-ledda liberala ordningen till förmån för den som Ryssland skapat och det kan hända när som helst under detta decennium. Ryssland, Kina och Indien skaffar sig alla expertis i hur man skapar spot-marknader och använder kapitalistiska marknadsprinciper för en ekonomisk attack på västvärlden. Under Sovjeteran handlade det om en militär attack, men nu handlar det om en ekonomisk attack baserad på energitillgångar,” säger Stroupe i vad som börjar låta som en konspirationsteori, vilket han dock förnekar att det är.

”Det är svårt att veta hur mycket som var planerat i förväg och hur mycket man drog fördel av händelsernas utveckling. Jag skulle gissa på hälften-hälften, eller kanske en tredjedel planerat i förväg och två tredjedel att man fångade tillfället i flykten. Men faktum är att överföringen av rikedomarna nästan är fullbordad och att den amerikanska ekonomin blivit ett nästan tomt skal jämfört med vad den en gång var. Ryssland och dess partners använder energitillgångarna för att överföra rikedomar från väst till sina kassakistor. Och Kina använder lågprisexport för att överföra rikedomar från väst till sina kassakistor. Varifrån annars kommer den biljard dollar de har i valutareserv? Och Rysslands valutareserv, som är den tredje eller fjärde största i världen, kommer från energisidan. Dessa enorma värdeöverföringar har inte tillkommit av en slump. Jag tror inte att allt var planerat, men jag tror att de hade en vision av vad som var möjligt och att de förverkligade den. Sedan kanske de blev förvånade över framgångens storlek.”

Ett maktskifte på oljemarknaden kan medföra drastiska förändringar på valutamarknaden, men man kan fråga sig om inte Kina självt skulle förlora på en dollarkollaps. De sitter ju med alla dessa dollarnominerade statsobligationer de köpt från USA:s centralbank.

”De har varit väldigt försiktiga. Om vi går tillbaks till 2002 kan vi se att många centralbankschefer i världen då och då talat om att diversifiera och göra sig mindre beroende av dollarn. Det kallas för att ’reta björnen.’ Om det visade sig att dollarn var riktigt sårbar brukade de komma tillbaks samma dag och förklara att det inte var det de menade. Det handlade om att testa dollarn för att se hur svag den var. Och när de insåg hur svag den var började de fundera på hur de skulle kunna göra sig mindre beroende av den. Men de insåg också att de måste agera i det tysta, för annars skulle dollarn krascha. Ryssland har redan uppnått den ideala situationen med 50 procent dollar och 50 procent i andra valutor. Och Kina är närmare den balansen än folk inser. De försöker skydda sig mot en dollarkrasch genom att minska sitt dollarberoende, så att en lägre dollar kan balanseras av andra valutors uppgång. De vill inte ha ett ras för dollarn, men de vill vara redo ifall det kommer. De vill inte ha ett ekonomiskt krig med USA, men de vill kunna vinna det om det kommer. De nya makterna i öst litar inte på att USA ska behandla dem rättvist och varför skulle de göra det? De hoppas på diplomatiska lösningar, men de förbereder sig på att vinna ett totalt ekonomiskt krig. Ja, de förbereder sig också för att vinna en militär konfrontation med väst. Ryssland har system som är designade specifikt för att slå till mot sårbarheter hos USA:s hangarfartyg och andra vapensystem. De arbetar med assymetriska metoder som ska kunna förstöra dem och de skryter med det. Det har mindre, svagare och billigare vapensystem som kan lamslå en hel hangarfartygsgrupp. Deras förtroende för västvärlden och i synnerhet USA är extremt lågt,” säger Stroupe.

Vad kan vi då vänta oss under de närmaste åren? Vi har ett kommande presidentval i Ryssland, en Sommarolympiaden i Beijing 2008 och presidentval i USA samma höst. Det ser ut som att vi står inför förändringar, men det tror inte Joseph Stroupe.

“Låt oss börja med Ryssland. De får en ny president, men han kommer att vara en marionettdocka åt Putin, som kommer att fortsätta dra i trådarna tillsammans med sina närmaste förtrogna. Han kommer inte att låta sig utmanövreras även om han försvinner från ytan, så 2008 kommer inte att betyda någon förändring sett ur ryskt perspektiv. Vi kommer inte heller få någon förändring sett från Kinas perspektiv och även om det är föga troligt att republikanerna vinner i presidentvalet i USA, så väntar jag mig inte någon förändring där heller. Ett av skälen för detta är att George Bush placerat USA i en sådan knipa på den globala scenen att en en demokratisk regering 2008 kommer att vara tvungen att fokusera sig på USA:s intressen på bekostnad av alla andras. Läget kommer att ha gjutits fast i betong, armerad betong. Jag tror därför inte att USA:s kurs kommer att ha ändrats och samma sak gäller Ryssland, Kina och Indien. Europa är en joker i detta sammanhang, men Europa är splittrat. Det ’gamla’ Europa kommer att gå åt ett håll och göra energiavtal med öst, medan det ’nya’ Europa inte har råd att göra annat än sitta i USA:s ficka.”

”Allt som behövs är en gnista och Iran skulle kunna vara gnistan. Vicepresident Cheney sa ju häromdagen att det enda värre än ett krig mot Iran är ett nukleärt Iran. Det enda som skulle kunna hindra en konflikt är om Iran viker sig helt och hållet som Libyen.”

När det gäller Irans försök att skaffa sig kärnvapen (det glöms ofta bort att Israel redan har kärnvapen) säger Stroupe att det är ett svepskäl, precis som med Saddam Husseins beryktade massförstörelsevapen.

”Här har du något som du ska lägga på minnet och ta på fullt allvar. Denna administration kommer att gå i krig mot Iran om de tror att Iran håller på att skaffa sig kärnvapen. Det finns inga om och men här, för det handlar inte bara in kärnvapen, utan om Irans geopolitiska avancemang i regionen. Glöm bort kärnvapnen! De har dem inte än, men de motarbetar USA:s intressen i denna kritiska region. Bushregeringen kan inte tolerera detta och kärnvapenfrågan har de bara kastat in för att det hela ska bli sexigare, för att legitimera någon slags aktion. Shia-muslimernas växande inflytande är väldigt hotfullt för USA:s intressen.”

”Lägg därtill att Bush bara har två år kvar vid makten och hoppas kunna bli ihågkommen som en modig president som Lincoln, vilket folk kom att uppskatta först med tiden. Han är också en man som ersatt sitt alkoholmissbruk med religionsmissbruk. Det är många som påpekat att president Bush och hans administration är andra sidan på samma mynt som sitter i Iran,” säger Joseph Stroupe kassandralikt.

Hans Sandberg

Ryssland, USA och Kina - Intervju med W. Joseph Stroupe, del I. (2007)

Denna artikel publicerades först i Realtid.se 9 mars 2007

Putin undergräver USA:s makt med olja och gas som vapen

USA:s fiasko i Irak har förvandlat Ryssland, som för några år sedan sågs som ett korthus, till en energibaserad supermakt, vilket gjort det möjligt för president Putin att utmana dagens världsordning. ”Det kalla kriget är tillbaks, men i en råare och mindre ideologisk form,” säger W. Joseph Stroupe, författare till boken Russian Rubicon – Impending Checkmate of the West.

Oavsett om vi nått den punkt där världens oljeproduktion vänder nedåt eller ej, så spelar kampen om världens energitillgångar en allt större roll. Det är inte minst Kinas och Indiens snabba ekonomiska tillväxt och modernisering som ligger bakom den växande spänningen i den globala energisektorn. Joseph Stroupe, en oberoende analytiker baserad i Colorado Springs, ser president Putin som en briljant strateg, men inte nödvändigtvis en fiende till västvärlden. Det är snarare USA:s arrogans, inte minst under George W. Bush, som fått honom att utveckla en strategi för att förändra den ekonomiska, politiska och militära balansen i världen.

Putin insåg enligt Stroupe tidigt hur viktig energisektorn var och det var därför han inledde sitt presidentskap med att slå till mot Rysslands nya oljemagnater. Putins föregångare Boris Yeltsin var enligt Stroupe för svag och beroende av hemmamaffian för att kunna göra något saken.

”När Putin kom till makten rådde överskott på olja och den kostade bara tio dollar per fat. Jag tror att Putin förstod att det var en sak som skulle ändras,” säger Stroupe och fortsätter. ”Han förstod att om Ryssland skulle bli en maktfaktor i världen igen, så skulle det bli tack vare dess strategiska resurser. Men först måste han stoppa kapitalflykten och skydda den ryska industrin, särskilt den som hade med strategiska resurser att göra.”

“Man behöver inte sympatisera med allt de gör, men man måste beundra deras intelligens,” säger han om den ryska ledningen. ”De har varit väldigt snabba när det gäller att anpassa sig till förändringar och dra fördel av dem på västvärldens bekostnad. Det har gjort att Ryssland befinner sig i en position där de kan påverka uvecklingen.”

Rysslands nya styrka har naturligtvis noterats på högsta håll i USA.

”En snabbväxande ekonomi och känslan av politiska framgångar på hemmaplan och utomlands har stärkt Rysslands självförtroende, möjliggjort ökade satsningar på försvaret och gjort Kreml mindre rädda för att driva en utrikespolitik, vars mål inte alltid ligger i linje med västvärldens institutioners,” sa John Negroponte i januari, strax innan han lämnade jobbet som högsta chef för det amerikanska underrättelseväsendet och tillträdde jobbet som vice utrikesminister. En konsekvens av detta är att det talas alltmer om ”energisäkerhet” i USA, något som också återspeglades i den tunga utrikespolitiska gruppen Council on Foreign Relations rapport ”National Security Consequences of U.S. Oil Dependency.”

”Bristen på en ihållande uppmärksamhet på energifrågor underminerar USA:s utrikespolitik och USA:s nationella säkerhet. Avgörande energileverantörer – från Ryssland till Iran till Venezuela – har i allt högre grad varit förmögna och villiga att använda sina energiresurser för att främja sina strategiska och politiska mål,” skriver CFR:s oberoende expertkommitté i inledningen till rapporten från i oktober 2006.

Den amerikanska attityden -- George W. Bush:s blandning av ”neokonservativ” arrogans och monumental ignorans -- har paradoxalt nog spelat Putin i händerna.

”Han gav Ryssland en enorm motivation för att ta fram en strategi som kunde uppväga USA:s makt och motverka dess överdrivna globala dominans,” säger Stroupe. ”Man skulle faktiskt kunna säga att han skapade dessa rivaler, för Ryssland var efter 11 september genuint intresserat av en öppning mot väst och Putin gav med sig och tillät USA att etablera baser i Centralasien. De skulle varit tillfälliga, men USA förvandlade dem till mer eller mindre permanenta baser i ett försök att omringa Ryssland. Och idag installerar de antirobotsystem i Europa och stöder Natos expansion ända fram till Rysslands bakdörr. Plus att de stöder ’colored revolutions’ (som dem i Georgien 2003 och Ukraina 2004, min anm. H.S.) Var det ett lämpligt sätt att belöna en man som önskade föra sitt land i riktning mot att bli en verkligt strategiskt partner för västvärlden?”

Joseph Stroupe säger att hans passion för internationell politisk analys och energisttrategi väcktes redan i tonåren, som i hans fall sammanföll med det kalla kriget, oljekrisen 1973-74 och Vietnamkriget. Han startade sin egen konsultverksamhet och har, enligt vad han säger inga bindningar till vare sig industrin, regeringen, eller den akademiska världen. Sedan 2004 driver han sin konsult- och analysverksamhet via en webbsajt kallad Global Events Magazine (www.GeoStrategyMap.com).

”Jag är stolt över att vara en outsider. Mitt oberoende har gjort det lättare att gå utanför de gängse ramarna och undvika de ortodoxa modeller som dominerat geopolitiken i energifrågor. Min enda lojalitet är till sanningen, hur smärtsam den än är,” säger han.

USA:s arrogans uppfanns enligt Stroupe inte av George W. Bush, utan går långt tillbaks och präglade t ex George H.W. Bush:s krig mot Irak 1991 och Clinton-regerigens bombkrig mot Serbien 1998.

”USA har aldrig kommit över tänkandet från det kalla kriget. Både Clinton-regeringen och Bush-regeringen insisterade på USA:s dominans, medan alla andra, inklusive och i synnerhet Ryssland, fick nöja sig med en mycket, mycket avlägsen andraplats. Men man kan inte behandla ett land som Ryssland på det sättet. Det går bara inte. Det var en mycket, mycket dum politik och man förlorade Ryssland, vilket var onödigt. De skulle ha kunnat dela den globala dominansen med Ryssland, men de var förstås alltför giriga. De visade ingen respekt och uppskattade inte landet som en möjlig vän och partner, men nu ser Ryssland till att hon uppskattas som en rival.”

Det är en ljuv hämd för Vladimir Putin, men det har inget med kvarvarande marxism att göra, utan mer med nationell stolthet och möjlighet.

”Den övergripande frågan gäller om världen ska vara unipolär (domineras av en makt) eller det ryssarna kallar multipolär (flera maktcentra.) Ryssland, Kina och många andra länder världen runt är stenhårt emot fortsatt maktmonopol för USA, vilket de ser som farligt, destabiliserande, orättvist och ojämlikt. Det skapar också motvilja och rivalitet världen över. Ryssland, Kina och de andra försöker därför övertyga USA om att dela makten och sluta med sin unilaterala och agressiva politik. De vill att USA arbetar på ett demokratiskt sätt tillsammans med de andra länderna på planeten, men Washington slår dövörat till. Det är därför Ryssland arbetar på att underminera USA:s maktmonopol, ja de försöker få det att kollapsa. Faran med en unpolär värld illustreras av att vi detta år står inför en trolig attack på Iran från USA:s sida.”

Invasionen av Irak sände ett klart budskap till Ryssland, Kina och andra stater om att USA inte var en samarbetspartner, samtidigt som det försåg dem med nya medel för att motverka USA. De stigande energipriserna spelade här en huvudroll, vilket Joseph Stroupe lyfter fram i sin bok och i essän ”The New World Oil Order” som publicerades i Asia Times 22 och 23 november 2006.

”Om du är Ryssland eller Kina, så vill du använda dina starka sidor för att komma åt din motståndares svaga sidor. Och var är det Ryssland är starkt och USA svag? Det råkar vara på samma område, energins. Över 70 procent av världens oljetillgångar finns i länder som är gynnsamt inställda till Ryssland eller hos statliga oljebolag, men det handlar inte bara om oljeexportörer, utan om de stora och växande oljeimportörerna i öst, framför allt Kina och Indien. Både de, Ryssland och de flesta andra oljeexportörerna återfinns på samma sida geopolitiskt sätt. De samarbetar informellt och kraftfullt för att med hjälp av energiresurserna bryta upp dagens unipolära världsordning och ersätta den med en multipolär världsordning,” säger han och tillägger att Europa här hamnat i kläm och kan drabbas hårt om de retar Ryssland för mycket. För då kanske Putin prioriterar öst över väst när det gäller vem som ska få köpa dess olja och naturgas.

”Risken för en ekonomisk schackmatt är i högsta grad verklig och inte bara för Europa, utan också för USA. Ryssland positionerar sig mycket smart för att maximera sin energibaserade makt globalt,” säger han.

”Detta är ingenting de önskar göra, för de skulle hellre förhandla med USA. Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov sade i en kommentar till Putins tal i Munchen nyligen att Putins avsikt inte vara att motverka USA, utan att alla, inklusive USA, skulle komma samman och dela makten. Det är nu en väldigt idealistisk vision och stämmer inte särskilt väl med den verkliga världen, så Putin, Lavrov och de andra ledarna i Ryssland jobbar på att skaffa sig de redskap de behöver för att framtvinga en förändring i den händelse de inte lyckas övertyga USA om att vara mer modest och mindre aggressivt. Och dessa redskap inkluderar energi, strategiska resurser som aluminium, titanium och andra mineraler som är avgörande för avancerade industrier som flygplan och vapen.”

Världen håller enligt Stroupe på att polariseras igen och det är i stort sett en polarisering mellan öst och väst (med undantag som Venezuela som är allierat med ”öst”.)

”Vi har de som allierat sig med USA:s maktmonopol och de som är emot det. Det går sedan inte att skija denna fråga från frågan om vem som ska kontrollera världens strategiska resurser. Ska det bli USA i kraft as sin globala makt, eller de framväxande makterna i öst som bygger på sin kollektiva styrka. De vill helst inte göra så mycket väsen om sina planer för att inte fastna på USA:s radar, så de arbetar för det mesta i det tysta, utan deklarationer och högljudda proklamationer av det slag vi såg under det gamla kalla kriget. Men Ryssland, Kina, Indien och de andra samarbetar och kan potentiellt komma att underminera och splittra västvärldens makt. Folk var chockade över hur frostigt Putins tal i Munchen var, men 60 procent av tyskarna höll med honom. Så Europa har splittrats i den meningen att många européer är mer oroade för USA än för Ryssland, vilket man kan förstå,” säger Stroupe.

Hans Sandberg

Klicka här för en kommentar från 18 december till Putins avgång som president.

Kina kan stoppa världens produktion av vindtunnlar, hybrider och missiler....

Kinas försökte nyligen stoppa exporten av kritiska mineraler -- mineraler som är helt nödvändiga för att tillverka avancerade elektriska motorer för vindturbiner, hybridbilar och missiler --  men det hela "backfired" eftersom omvärlden nu försöker hitta alternativa källor. Det skriver Keith Bradsher, journalist på New York Times, i en rapport från Hongkong. 

 

"With control of more than 99 percent of the world’s production of these minerals, China could try to use a ban to force other countries to buy the crucial motors for these high-tech end products, instead of just the minerals, directly from China," skriver Bradsher 26 september.

Det är ju skönt att höra att det hela verkar gå bra denna gång, för Kina kontrollerar 99 procent av produktionen av dessa metaller, men hur kommer det sig att den övriga världen är så extremt beroende av en leverantör? Och den som tror att detta är ett undantag bör läsa Barry C. Lynns bok End of the Line: The Rise and Coming Fall of the Global Corporation (Doubleday, 2005) som visar hur världens tillgång på avancerad och ofta kritisk teknologi ofta hänger på ett hår.  

Jag intervjuade Barry C. Lynn för två år sedan om hans bok och världens extrema beroende av några få tillverkare av kritiska komponenter. Länge (sedan Alexander Hamilton) var det en medveten politik från USAs sida att alltid kräva två leverantörer av kritiska material och teknologier, men den övergavs efter det kalla krigets slut. 

 – Världsekonomin brukade ha vattentäta skott i form av vertikalt integrerade företag och nationalstater, men detta har ändrats radikalt under de femton åren efter det kalla krigets slut, sa Barry Lynn i min intervju från 2007. 

Här kan du läsa Keith Bradshers artikel i New York Times:

China’s Threat Revives Race for Rare Minerals

Här är min blogg från 16 juli 2007:
Globaliseringen - "Vi har nått slutet på linan"


Här är min intervju med Barry Lynn som jag publierade i Realtid 16 juli 2007:

"Vi har nått slutet på linan”


Dagens hyperspecialisering innebär ett enormt risktagande som när som helst kan leda till en katastrof, varnar ekonomibevakaren Barry C. Lynn.
Den amerikanska regeringen var länge mån om att det amerikanska näringslivet skulle kunna motstå utländska påtryckningar och katastrofer. Antitrust- och handelspolitiken skulle förhindra monopol och garantera tillgången på strategiska varor och teknologier.
Så var det i stort sett från USA:s förste finansminister Alexander Hamilton till president Ronald Reagan, men denna modell revs sönder efter det kalla krigets slut samtidigt som världen blev alltmer instabil.

– Världsekonomin brukade ha vattentäta skott i form av vertikalt integrerade företag och nationalstater, men detta har ändrats radikalt under de femton åren efter det kalla krigets slut, säger Barry Lynn, som är expert på globala industrisystem vid tankesmedjan New America Foundation i Washington DC.

När dessa inre och yttre skydd urholkades eller togs bort kunde företag och nationer effektivisera sina näringsliv genom ökad arbetsdelning och handel. Marshallplanen och Kol- och Stålunionen (1952) stimulerade Europas industriella återuppbyggnad och lade grunden för den europeiska unionen.

Man ska komma ihåg att denna strukturomvandling skedde under den amerikanska ockupationsmaktens och de olika nationalstaternas politiska ledning, vilket inte var fallet när USA genomförde en liknande strukturomvandling, först genom handeln med Japan och Sydkorea och sedan på 1990-talet med Kina och Indien.

– Vi gjorde det i full fart och utan något som helst politiskt innehåll. Det fanns ingen motsvarande politisk struktur för att reglera, eller övervaka denna radikala omställning av den industriella organisationen. Det som tog sextio år i Europa genomförde amerikanerna med Kina på femton år. Och Kina är en radikalt annorlunda nation. Vi visste inte ens vad vi gett oss in på, säger Barry Lynn, som är senior fellow vid New America Foundation i Washington, D.C., en tvärpolitisk tankesmedja med penningstarka vänner i Silicon Valley.

Han är expert på globala industrisystem och har medverkat i Harvard Business Review, Financial Times och gett ut en uppmärksammad bok kallad ”End of the Line: The Rise and Coming Fall of the Global Corporation” (Doubleday, 2005).

Lynn påtalar också det paradoxala i att denna utveckling till stor del skedde under Bill Clintons tid som president. Clinton hade i valkampanjen talat om att satsa på ekonomin och infrastrukturen, men intog en relativt passiv roll när det gällde industrins struktur.

– Bill Clinton fullbordade Reagan-revolutionen. Reagan var en protektionist under det kalla kriget, även om han accepterade ett visst beroende av japanerna. Clinton fullbordade det tredje ledet i Reagan-revolutionen. Reagans folk genomförde en radikal förändring av näringslivet och antitrustväsendet. Clinton genomförde en radikal handelsreform genom att lägga ut anvsvaret för handelsrelationerna på den privata sektorn.

– Följden blev att vi fick ett hyperspecialiserat globalt system, säger Barry Lynn och tillägger att han inte har något emot globaliseringen som sådan och att man faktiskt kan tänka sig ett mycket stabilare och motståndskraftigare system än det vi har.

– Vi har under de senaste femton åren skapat ett produktionsnätverk som ersatt ett system där man hade tillgång till många olika tillverkare med en eller ett par, ibland på samma ställe.

Detta system strider fundamentalt mot det som Alexander Hamilton slogs för i strid mot Thomas Jefferssons agrara visioner. Hamilton, liksom Jefferson en av USA:s grundare, ville främja USA:s industrialisering, vilket kom att spela en central roll i frihetskriget mot England.

USA:s industriella expansion kröntes i början på 1900-talet med det vertikalt integrerade jätteföretaget, symboliserat av Henry Fords löpande band. Det vertikalt integrerade företagen undvek att bli beroende av enstaka leverantörer för att produktionen inte skulle stoppas av strejker, eller hot om avbrott i leveranserna.

Japanska företag som Toyota skulle senare ersätta denna modell med en som bl a byggde på amerikanen W.E. Demings idéer. Den kallades Toyota-modellen, ”lean production”, eller Just-In-Time och förlitade sig i högre grad på enstaka underleverantörer, som dock kontrollerades av Toyota.

– Det ursprungliga namnet på modellen var ömtålig produktion och systemet tenderar då och då att kollapsa. För tio år sedan förlorade de tio dagars produktion i Nagoya. Toyota insåg detta och skapade därför paralella system när de expanderade internationellt.

– På 1990-talet valde amerikanska företag att försöka slå japanerna i deras eget spel genom att organisera ett system utan dubblering. Även om företagen ofta säger att de använder flera olika källor, så stämmer det inte. De syftar på att de över tiden kan skaffa sig en ny leverantör, inte att de har två alternativ idag, säger han.

Den extrema specialiseringen underlättades av den revolution inom logistiken som följde med den nya data- och telekomtekniken, samt tillgången på fraktföretag som Federal Express. Det råder ingen tvekan om att denna utveckling ledde till högre ekonomisk effektivitet, men priset var ökad osäkerhet.

Barry Lynn citerar i aprilnumret av The American Prospect Intels legendariske vd Andrew Grove, som 2001 sade att ett sammanbrott i handelsrelationerna mellan Kina och Taiwan skulle vara detsamma som ”datavärldens motsvarighet till Mutally Assured Destruction.” För Andy Grove, som brukade skryta med att han var ”paranoid” som företagsledare, vägde ingenjörens insikt tyngre än ekonomens glada optimism.

Det var ingen slump att Internet byggdes som ett nätverk med många noder och många alternativa kanaler för dataflödet. Experterna på Arpa (senare döpt till Darpa) verkade under det kalla krigets terrorbalans och ville försäkra sig om att Internet inte kunde slås ut av en kärnvapenattack. Nätet skulle överleva även om enstaka noder slogs ut. Men det globala produktionsnätet har byggts upp utan någon större omtanke om dess hållbarhet.

Ett exempel på hur långt specialiseringen gått fick världen 21 september 1999 då Taiwan drabbades av en smärre jordbävning som på någon minut dödade tusentals människor, förstörde byggnader och skadade delar av landets infrastruktur. Ett par dagar senare upptäckte fabriker i Silicon Valley att de inte längre hade tillgång till de kritiska kretsar, som nästan uteslutande kom från två taiwanesiska företag i en och samma företagspark.

Dell Computer och Hewlett-Packard fick stänga sina produktionslinjer och sedan dröjde det inte länge förrän Wall Street började dumpa Apples, Dells och Hewlett-Packards aktier.

Och framemot jul kämpade Amerikas mammor och pappor hysteriskt med att få tag i de vansinnigt populära tjattrande Furby-dockorna, vilka innehöll chips från de två företagen på Taiwan. Produktionsstoppet varade bara en vecka, men ledde till ett bortfall på 7 procent i världens elektronikproduktion i oktober månad.

Terrorattackerna 11 september 2001 blev en tankeställare, men det dröjde inte länge förrän andra händelser fångade världens intresse. Hoten flammar upp, bara för att snabbt försvinna ut i den mediala fonden. Och globaliseringen rullar vidare lika ohämmat och tanklöst som förut.

Ekonomerna jublar, medan ingejörerna biter på naglarna. Men ekonomerna ser inte verkligheten, klagar Barry Lynn i aprilnumret av The American Prospect, en radikal demokratisk idetidskrift startad av kända intellektuella som Princeton-professorerna Paul Starr och Paul Krugman. ”Om man tittar närmare på dagens globala produktionssystem ser vi en chockerande hög grad av specialisering, både geografiskt och ägandemässigt. Alltfler aktiviteter tar plats på en eller några få ställen i världen och görs av ett eller några få företag.”

Den moderna nationalekonomins grundare, Adam Smith, som levde för över 200 år sedan, insåg att produktionen inte bara är en fråga om ekonomisk effektivitet, utan förutsätter ingenjörskonst. Och han hade hämtat inspiration både från Charles Darwin och den Nya Världen. Men hans insikt har fallit i glömska.

”Amerikaner skulle aldrig be ekonomer designa en hängbro eller ett nytt jetplan, men vi insisterar klokt nog på att ingenjörerna ger ekonomerna plats vid bordet,” skriver Barry Lynn och tillägger att ingen tänkte ens på att bjuda in ingenjörerna när dagens enastående komplexa produktionsmaskin designades.

– Det finns en stor skillnad på att låta ett företag tillverka en kemikalie t ex på ett ställe, att låta hundra företag göra det på ett ställer och att låta hundra företag göra det på hundra ställen. Det är tre radikalt olika sätt att producera på, säger Barry Lynn. Även med hundra företag på hundra ställen har vi en koncentrerad modell. Vi måste fundera på vilken modell vi vill ha. Om vi ska ha ett verkligt hållbart system och ett rättvist system som integrerar alla nationer, så bör vi främja en modell med hundra företag på hundra ställen.

– De amerikanska industriföretagen har därför börjat likna design- och handelshus som idkar global upphandling till sina försäljningsorganisationer snarare än att producera. Modellen för det globala amerikanska företaget är snarare Wal-Mart än Ford Motors och GM. Wal-Mart är en koloss som inte producerar någonting själv, men är en mästare på logistik, så att produkter kan inhandlas varhelst i världen de produceras billigast. Den gamla industrin är nedlagd, styckad, och dess verksamhet utflyttad till Bangladesh, Kina, Indien, Mexiko, Taiwan, Vietnam osv.

– Det amerikanska systemet styrs av mycket stora aktieägare. Det finns amerikanska företag som leds av starka företagsledare, som är starka institutionellt sett, men de flesta företag existerar numera bara för att tjäna aktieägarna. Företagsledningen har inget val. Det är därför bolagen tagit dessa enorma risker, på ett sätt man inte skulle ha gjort för tjugo år sedan, säger han.

Vi har enligt Barry Lynn nått ”slutet på linan” och måste välja en ny kurs.
– Det kan komma som ett slag i ansikter eftersom det kommer att vara något vi inte väntat oss, någonting som SARS, eller att det blir krig mellan Indien och Pakistan. Det kommer att säga pang och så står vi plötsligt där utan de saker som vi behöver. Våra banker kommer att vara stängda eftersom de inte har access till information i södra Indien som inte längre har telekommunikationer med omvärlden.
– Eller så vaknar vi äntligen och inser att det är ett fysiskt system vi har att göra med. Men det finns hopp om vi bara kan genomskåda ideologin och börja bearbeta fakta istället. Då kan vi vidta åtgärder för att förhindra en katastrof, säger han.

Hans Sandberg
Korrespondent New York

"Intressant om IT i Kina"

Den flitige bloggaren Lennart Frantzell - en svensk verksam i Silicon Valley - recenserar min bok Möten med Kinas datarevolutionärer på sin blogg Det Progressiva USA. Han skriver under rubriken Intressant om IT i Kina: Hans Sandbergs Möten med Kinas datarevolutionärer att boken innehåller "initierade artiklar om IT-utvecklingen i Kina".

Den som vill skaffa sig boken kan gå till Lulu.com och beställa den som PDF eller som tryckt bok.

Hans Sandberg

20 år har gått sedan 4 juni 1989, men demokratin dröjer

Jag var i Kina i april 1989 tillsammans med Lisa som jag träffat i Beijing hösten 1986 och gift mig med i augusti 1987. Den våren verkade det som om Kina stod inför ett demokratiskt genombrott. Väldigt många, särskilt de unga intellektuella, som jag pratade med var entusiastiska, hoppfulla. De hade fått smak för demokratin och de såg en chans att själva få bestämma mer om sina liv och karriärer.

Bland de äldre, de som varit med om kulturrevolutionen och de andra politiska kampanjerna var man dock försiktigare. De som var ännu lite äldre kom nog ihåg "de hundra blommornas" kampanj, då Mao lockade de liberala fåglarna ut ur sina gömställen bara för att krossa dem så fort de börjat sjunga. Kina är inte ett land med någon demokratisk tradition att tala om. Det auktoritära, kollektivistiska systemet sitter så djupt i folksjälen och går tillbaks långt bortom kommunisterna. Maos auktoritära regim och personkulten var inte några innovationer, utan reflektioner av en lång tradition. Det går igen i familjelivet, där en man inte anses vara mogen att fatta egna beslut förrän han blivit 40. Rötterna kan sökas i det gamla bondesamhället, i fattigdomen, i konfucianismen. Det var desssutom ett kontinentalt rike där flyktvägarna var få och långa (jämför med kulturerna runt Medelhavet där sjövägen och handeln erbjöd flyktvägar undan tyranner.)

När Deng Xiaoping beslöt att krossa studentupproret så var det inte för att han ångrat sig om reformerna, utan paradoxalt nog för att han ville rädda reformerna. Erfarenheten från Sovjetunionen och från Kina talade för att reformerna lätt skulle kunna stoppas om sidoeffekterna blev tillräckligt kännbara. Omstruktureringen hotade dem som lärt sig leva och ibland profitera på det gamla systemet. Konservativa krafter i partiet och militären kunde också utnyttja folkligt missnöje med fabriksnedläggningar, rationaliseringar och prisökningar till att rycka undan mattan för reformivrarna. Det paradoxala med ekonomiska reformer av socialistiska/kommunistiska system är att det krävdes en stark centralmakt för att bryta motståndet mot reformerna, inte olikt hur den starka kungamakten i Europa en gång röjde väg för kapitalismen. Plus Napoleon som spred kapitalismen där hans arméer drog fram. Det är ingen slump, eftersom det socialistiska/kommunistiska ekonomisk-politiska systemet har många likheter med feodalismen. 

Deng Xiaoping kunde inte släppa det politiska greppet, så han gjorde som den polske generalen Wojciech Jaruselski och återtog under den blodiga natten till 4 juni makten. Om Nicolo Machiavelli hade levat så hade han säkert applåderat dessa sentida furstar.

När Lisa och jag lämnade Kina var stämningen fortfarande ljus och hoppfull. Allt verkade möjligt. Men medan vi packade upp vårt bohag i Stockholm och gjorde oss redo för att flytta till New York tilltog protesterna i Kina i styrka och vi hade just installerat oss i vårt nya hem då allt brakade lös. Resten av dramat fick vi följa på CNN.

Efter blodbadet var det många som avskrev reformerna, både de ekonomiska och politiska. Jag hörde inte till dem, trots att mitt hjärta var med studenterna. Jag hade studerat Kinas moderna ekonomiska och politiska historia tillräckligt mycket för att förstå vad Deng Xiaoping och premiärministern Li Peng var ute efter.

Idag har det gått 20 år och Kina har genomgått en mirakulär ekonomisk tillväxt, men de som hoppades att tillväxten skulle leda till en demokratisering måste vara besvikna eftersom regimen fortsätter att vara repressiv. Det fanns inte något ekonomiskt argument för demokratin, utan det var som Wei Jingsheng insåg en moralisk fråga. Jag har inför 20-årsminnet samlat mina reportage och analyser av moderniseringen i Kina efter Mao i boken Friheten får vänta. Jag tror att analysen håller än idag, vilket tyvärr talar för att det kan dröja länge än innan Kina blir demokratiskt.

Hans Sandberg

Läsvärt från New York Times:
Nicholas D. Kristof: Bullets Over Beijing

So, 20 years later, what happened to that bold yearning for democracy? Why is China still frozen politically — the regime controls the press more tightly today than it did for much of the 1980s — even as China has transformed economically? Why are there so few protests today?

One answer is that most energy has been diverted to making money, partly because it’s a safer outlet. One of my Chinese friends explains that if he were to protest loudly, he might be arrested; if he were to protest quietly, it would be a waste of time. “I may as well just spend the time watching a pirated DVD,” he said.
Another answer is that many of those rickshaw drivers and bus drivers and others in 1989 were demanding not precisely a parliamentary democracy, but a better life — and they got it. The Communist Party has done an extraordinarily good job of managing China’s economy and of elevating economically the same people it oppresses politically.