Vi har flera ormar i parken vid mitt jobb utanför Princeton. Förra sommaren såg jag tre, en stor rackare tjock som en arm och ungefär en meter lång och två mindre. De tycker om att ligga på stenblocken vid den lilla gångbron som går vid det artificiella lilla vattenfallet mellan de två små dammarna. Igår var det en fjärde orm på plats och de två mellanstora ormarna låg tätt omslingrade. Tala om vårkänslor....
(En starkt förkortad version av denna artikel publicerades i tidningen Z i mars 1992)
 |
| Fang Lizhi 1991 under sin tid på Princeton's Institute of Advanced Studies. Foro: Hans Sandberg |
 |
| Fang Lizhi i Princeton 1991. Foto: Hans Sandberg |
(Denna artikel publicerades i tidningen Axess 1 2005)
Peter Singer utanför sitt kontor i Princeton.
Ordet kontroversiell har blivit något av ett varumärke för Peter Singer, som kommer från Australien, men för fem år sedan blev professor i bioetik vid Princeton-universitettets Center for Human Values. Utnämningen väckte våldsamma rabalder och protester från handikappade å ena sidan och konservativa och religiösa krafter å den andra. Men det var nu inget nytt för en man, som enligt tidskriften New Yorker kan vara ”världens mest kontroversiella levande filosof; helt säkert är emellertid att han är en av de mest inflytelserika.”
Peter Singer är kanske mest känd för att ha lagt den filosofiska grunden för den moderna rörelsen till försvar av djurens rättigheter, vilket han gjorde med boken Animal Liberation 1974. Men det som väckt starkast känslor har nog ändå varit hans argument för att det i vissa lägen är rätt att döda svårt handikappade spädbarn.
Men trots all kontrovers, så vilar det en närmast alldaglig frid över både hans person och hans texter. Här finns inget uppskruvat ego, hungrande efter bekräftelse och hans texter är lågmälda och sakligt resonerande. Man skulle kanske kunna säga att hans är ett kyligt intellekt, men frågan är om inte kylan snarare speglar än önskan om helhetssyn och distans, än om bristande respekt för mänskliga och andra livsformer.
Vi träffar Peter Singer en solig oktoberdag i centrats gamla trävilla på 5 Ivy Lane mellan Princetons Center for Jewish Life och den astronomiska institutionen. Peter Singers senaste bok heter The President of Good & Evil – Questioning the Ethics of George W. Bush, men eftersom denna artikel kommer ut efter valet föreslår jag att vi börjar med hans föregående bok, One World – The Ethics of Globalization som kom ut 2002, men nyligen getts ut i en andra utgåva.
Globaliseringen är förstås ingen ny företeelse, men kommunismens kollaps och de senaste två decenniernas kommunikationsrevolution har öppnat världen för en ekonomisk integration och globala beroenden av aldrig tidigare skådat slag. Mycket av debatten om globaliseringen har handlat om ekonomi, men det är bara en del i en global förändring som inkluderar sociala och politiska faktorer, samt vårt gemensamma habitat.
Min första fråga till Peter Singer blir därför vad det betyder att vara en etisk människa idag?
-Det beror till stor del på i vilken situation du befinner dig, svarar han och jag inser omedelbart hur begränsad min fråga var.
-Om du kämpar med att skaffa mat åt din familj, att skicka ditt barn till skolan, eller se till att de får den mest grundläggande hälsovård, då är dina etiska möjligheter väldigt begränsade. Men om du råkar vara medborgare i ett rikt land, kan tillfredställa din familjs grundläggande behov och har tid och pengar över för andra aktiviteter, då bör du om du ska vara etisk, vara medveten om andras behov världen över. Och när jag säger andras behov menar jag inte bara människor, utan också icke-mänskliga djur. Du bör fundera på hur du kan spela en roll för att göra världen åt minstone lite bättre genom att minska mängden onödigt lidande. Det gäller att skapa fler möjligheter för folk att leva bättre liv utifrån sina preferenser.
Peter Singer är nyttofilosof, utilitarianist i 1700-talsfilosofen Jeremy Benthams anda. Det handlar grovt talat om att skapa största möjliga nytta för största möjliga antal. Målet är alltså inte gudagivet, utan att lösa ett praktiskt problem, givet att vi tror på alla människors lika värde och i Singers fall dessutom respekterar andra livsformer.
Den som är drar sig för att läsa filosofer av rädsla för att trassla in sig i hopplösa logiska gåtor eller abstrakta formuleringar, har inget av att frukta från Peter Singer. Att läsa Singer är som att läsa en debattbok eller analyserande journalistik. Jag frågade honom om hur det kommer sig att hans böcker är så detaljerade och konkreta.
Det verkar som om det för dig mer handlar om att tillämpa logiken än att diskutera den, föreslår jag.
-Den underliggande logiken är ganska enkel, svarar han. Min etik fokuserar sig på konsekvenserna av våra handlingar och det är därför jag lägger stor vikt vid de konkreta förutsättningarna för dina handlingar. Du måste försöka komma fram till vilka konsekvenserna blir av de handlingsalternativ du har framför dig. Om jag däremot hade en etik som helt enkelt sa att du lever ett etiskt liv så länge du inte ljuger, stjäl, rånar eller dödar, så skulle vi inte behöva veta något om frågans detaljer. Allt vi då behöver veta är att du inte begår någon av dessa handlingar. Men det är inte min etik. För mig är det mycket viktigt att få detaljerna rätt. Under vissa omständigheter kan det vara rätt att sända dina trupper till ett land som inte angripit dig som t ex Ruanda under folkmordets dagar. Men under andra omständigheter kan det vara helt fel att att sända dina trupper till ett land som inte angripit dig. Det är därför du måste tänka på konsekvenserna.
Vi har alla samma värde, men våra behov skiljer sig mycket beroende på var vi bor.
-Det faktum att någon är medborgare i USA snarare än i Mozambique betyder inte att den personens liv är värt mer än någon annans. Så i den meningen är vi alla lika värda, vilket emellertid inte hindrar att politiska ledare kan ha speciella förpliktelser mot sina länders medborgare. Men på ett mer grundläggande etiskt plan, så spelar nationella gränser, ras, etnisk tillhörighet eller religion ingen roll för värdet av någons liv.
Vi kommunicerar mer och kan tydligare än någonsin se världen som en enhet i takt med att världen globaliseras och kommer samman. Det betyder att människornas värdesystem, liksom deras gudar, kommer närmare varandra, men det betyder också att vi får skarpare konflikter mellan de olika värdesystemen. Det verkar som om vi måste utveckla nya värdesystem eller konfirmera grunderna för dem vi har. Kommer vi att återvända till den Gyllene Regeln, eller vad ska vi hålla fast i när vi tvingas att leva så pass mycket närmare varandra?
-Det finns en hel massa olika värdesystem, varav en del är inkompatibla. Om någon har ett värdesystem som säger att hans eller hennes religion är den enda sanna och att den som inte accepterar denna religion måste dödas, så är det uppenbarligen inte möjligt för andra att leva med detta värdesystem. Det beror i hög grad på värdesystemets natur. Det finns en del värdesystem som vi helt enkelt måste försöka förändra så att ingen tänker så, men det finns andra som är mer toleranta och som accepterar mångfald och olikheter och dem kan vi leva tillsammans med, säger han.
-Den Gyllene Regeln som du nämner är väldigt vitt spridd och delas av judendomen, kristendomen, konfucianismen och kanske även hinduismens etiska och kulturella tradition. Ja, den kan vara en grund för att uppnå någon slags etisk överenskommelse, fast det kommer att finnas människor med särskilt extrema och intoleranta åsikter och dem kan vi inte få in under vårt stora gemensamma paraply.
Skulle man kunna säga att du försöker lägga ett icke-religiöst värdesystem som grundval för vår globaliserade värld?
-Det är ett rimligt sätt att beskriva saken, men det är ingenting dramatiskt nytt jag lagt fram. Vi har haft en massa filosofer och tänkare som föreslagit icke-religiösa värdesystem och vi har sedan ett par, tre hundra år haft en rörelse för universiella värden och universiella mänskliga rättigheter. Men man kan säga att dessa saker spelar en större roll idag, att de blir viktigare eftersom vi har närmare kontakt med varandra och att våra handlingar har mycket större chans att påverka människor som bor på den andra sidan jorden.
En skillnad mellan dagens värld och den bipolära världen innan sovjetimperiet imploderade var att de två supermakternas rivalitet höll världen i schack. Sedan dess har vi fått en värld där USA framträtt med en enastående makt och vi har fått en neokonservativ falang som vill att USA med nästan napoleonartat sätt ska använda sina armeer för att sprida sin version av Code Napoleon. Fast det är väl knappast en lösning i dina ögon, utan något som världen måste lära sig att svara på?
-Jag tror att det är väldigt svårt att sprida ideer som demokrati med vapnens hjälp, vilket inte betyder att vi aldrig kan rättfärdiga bruk av militär makt, vilket vi kan göra om det handlar om en diktator som satsar på folkmord, eller en regim som bestämt sig för att bedriva terror (atrocities.) Det vore utmärkt om ett sådant ingrepp resulterade i en demokrati, men det kommer alltid att vara en högst riskabel operation att invadera ett land med en väldigt olika kultur och av olika etnisk karaktär. Det kommer att vara svårt, även om jag välkomnar spridningen av demokratin dit den kan spridas. Vad vi verkligen behöver göra är att uppmuntra folk och försöka övertyga dem om att detta är det bästa sätt att regera vi upptäckt. Vi kan inte bara invadera ett land och hoppas att folk omedelbart ska hälsa oss som befriare och starta en demokrati.
Peter Singer diskuterar i ”One World” hur man skulle kunna reformera Förenta Nationerna, bl a genom att skapa incitament för nationer att bli demokratiska. Skeptiker ser emellertid detta som naiva och opraktiska förslag.
-Det är optimistiskt, men jag tycker att vi ska försöka. Jag skriver för en läsekrets i USA och Europa och dessa länder skulle kunna spela en roll och få det att fungera. Den amerikanska attityden till FN har varit extremt negativ, särskilt under Bush. De säger att FN inte fungerar bra, att ingenting händer, att saker kör fast i säkerhetsrådet, att de drabbas av vetot, men USA skulle kunna stiga fram och förklara sig villigt att ge upp vetot om de andra länderna gick med på en reform. Det skulle vara ett enormt genombrott och jag är övertygad om att det skulle undanröja alla hinder för reformer. Vi kan tänka oss ett mycket bättre fungerande FN om USA och Europa tog ledningen. Det finns naturligtvis många problem med FN, men det är vetorätten som är problemet med säkerhetsrådet. Och det kan lösas om det finns en vilja att lösa det. Sedan har vi problemet med avsaknaden av FN-ledda styrkor. Om USA tog ledningen och sa att vi är villiga att ställa betydande styrkor under FN:s ledning, så skulle andra länder följa efter. Vi skulle då omedelbart ha de styrkor vi behöver för situationer som dem i Ruanda. En annan invändning är att en del FN-medlemmar inte är demokratier. Det är ett svårt problem, men jag tror som jag skriver i min bok att FN på lång sikt skulle kunna försöka ta allvarligt på tanken att regeringarna finns där för att representera sina folk. Vi skulle kunna börja sätta press på dessa nationer att visa att de verkligen representerar sina folk. Det behöver inte nödvändigtsvis betyda direkta val, men att utvecklingen börjat gå åt det hållet.
Ekonomerna Vijay Joshi och Robert Skidelsky dsikuterade i våras Peter Singers bok ”One World” i New York Review of Books (March 25, 2004). De kritiserade honom bland annat för att föredra politiska lösningar över ekonomiska, som t ex att fokusera sig på att reducera (den rika världens) jordbrukssubventioner.
-Jag tror inte att det är sant att jag skulle ha en sådan preferns, svarar han och påpekar att han tar upp jordbrukssubventionerna i sitt kapitel om WTO (World Trade Organization) och än mer i sin bok om president Bush.
Han kritiserades också för att vilja offra våra lokala, partiella lojaliteter till förmån för de globala.
-Det är inte en helt rättvis beskrivning. Det är helt klart att jag vill ge de opartiska lojaliteterna en mycket större vikt än vad som är vanligt. På det personliga planet så stämmer det däremot. Anta att jag beslutat att skänka bort ettusen dollar till ett välgörande ändamål. Jag ser inget skäl att ge de pengarna till någon grupp som hjälper amerikaner i allmänhet snarare än folk i Mozambique. De senare är fattigare och har ett större behov av pengarna. Tusen dollar skulle räcka mycket längre i Mozambique än i någon fattig del av USA. Så långt, på det personliga planet, håller jag med beskrivningen, men det betyder inte att jag inte tror på partiella lojaliteter. Vi har helt klart ansvar för att se om våra familjer och våra barn, åtminstone till en viss grad. Jag anser också att politiska ledare har ett ansvar för att ta hand om sina invånare, också det till en viss grad. Men i det här landet går knappt en tiondels procent av BNP till utvecklingsbistånd. Här behövs en annan balans, men jag skulle aldrig hävda att USA:s president måste stå upp och säga att jag är lika bekymrad för andra länder som för medborgarna i mitt eget land. Vi lever, åtminstone för tillfället, i en värld där politiska ledare har ansvar för i första hand sina egna länder. Om vi någonsin utvecklas till ett globalt system kommer saken i ett annat läge. Det finns inget yttersta moraliskt skäl till varför vi inte skulle göra det, men det är inte den värld vi lever i.
Det tar vanligen mycket lång tid att förändra folks tänkande och attityder. Hur bär man sig åt för att få folk i den rika världen att göra uppoffringar? Vad kan vi i en demokratisk process erbjuda människorna i den rika delen av världen i utbyte?
-Det de får i gengäld är vetskapen att de lever ett liv som de kan vara nöjda med när de reflekterar över vad de håller på med. De kan känna att de handlar rätt och det är något som är viktigt för många människor, men jag har inte någon snabb lösning för hur man övertalar folk. Det är en förändring som kan ta lång tid, men folk förändrar verkligen sina vanor. Historiskt sett är det bara en kort tid som folk levt i samhällen där deras materiella behov är tillfredsställda och där de kan känna sig säkra på att de inte behöver gå hungriga om årets skörd slår fel. Jag tror att vi fortfarande sitter fast i tankemönster vi ärvt från det förflutna, men att vi kommer att kunna ändra dessa attityder. Mycket har förändrats under min livstid, även om det inte gått tillräckligt fort.
Hur mycket etik ska man kräva av en människa? Kanske ska vi istället låta vilddjuret inom oss tala och säga att det är väl lika bra att de dör av HIV/AIDS i Afrika. Vi människor kan kanske leva med detta faktum?
-Tja, vi kan det, men de kan det inte, svarar han snabbt.
Vi ger oss emellertid inte, utan spelar djävulens advokat. Titta på människan genom historien! Du skriver själv i den bok att hon kanske är genetiskt disponerad för att begå förfärliga brott.
-Du har rätt. Vi är kapabla att begå förfärliga brott och ännu mer kapabla att ignorera andra människors lidande, att låta dem dö av AIDS, eller av det faktum att regnen inte längre kommer, eller av att havet stigit så att deras jordbruksland översvämmats osv. Men jag tror samtidigt att vi kommer att vara mindre benägna att göra detta i en öppen värld där vi har tillgång till massmedia och där vi diskuterar saker offentligt. Det är svårt att föreställa sig oss bara stående där medan folk dör på ett högst iögonenfallande sätt. Jag är optimistisk när det gäller de begränsningar som följer med publicitet och en offentlig diskussion. Det lyfter fram vår bättre sida.
Men är inte detta slags ansvarstagande ett modernt koncept? Folk bryr sig inte särskilt mycket i de flesta kulturer, såvida det inte handlar om deras egna.
-Det finns olika drag här. Vi har parabeln om den goda samariten, som säger att du ska ta hand även om dem som inte tillhör din grupp. Det finns liknande saker i en del andra kulturer.
Om man jämför människan som art med andra arter kanske man skulle kunna säga att vi är som tigern som dödar sitt offer. Vi är ju ett köttätande djur....
-Allätande, flikar Singer in och fortsätter. Tigern är tvungen att döda för att äta, medan vi har utvecklats till en reflekterande varelse som kan tänka på de val vi står inför. Tigern kan inte göra detta, så vi befinner oss inte i samma situation. Vi har möjligheter som inte står öppna för tigern.
Man brukade tala om den flytande gränsen i det tidiga USA. Det var en gräns som ständigt flyttades längre bort och som erbjöd en utväg ur konflikter, en flykt undan nollsummespelet. Idag verkar det som om vi blivit globaliserade samtidigt som vi befinner oss vid gränsen; i en tid då växthuseffekten och befolkningstillväxten hotar vårt habitat.
-Men det handlar inte om ett nollsummespel eftersom vi kan lära oss från våra erfarenheter och förbättra teknologin och produktiviteten, invänder Singer.
-Vi kan faktiskt förbättra sasker utan att behöva erövra nya områden. Robert Wright, som är en fellow här, har skrivit boken ”Non-Zero” som tar upp detta. Det finns skäl för optimism. Vi är en art som kan förändras, inte bara genom den biologiska utvecklingsprocessen med det naturliga urvalet, utan också genom ackumulerad kunskap, erfarenhet och förbättrad teknologi. Det är bara ett nollsummespel om vi enbart ser oss själva i en konkurrenssituation. Det är ett nollsummespel om målet är att nå toppen, för det kan bara en person eller ett land göra åt gången. Men vi har fler möjligheter om vi kan komma bort från ett stådant tänkande.
Vad betyder det att vi tangerar fysiska gränser som växthuseffekten och hotet mot atmosfären?
-Det är en tillfällighet att vi når gränsen för atmosfärens förmåga att absorbera våra avgaser samtidigt som tekniken fört världen så mycket närmare oss. Det kan hjälpa oss i den mån det hjälper oss att inse hur beroende vi är av varandra. Men kom ihåg att det inte är någon absolut barriär. Det finns ingenting som säger att vi, givet vår nuvarande teknologiska nivå, inte kan öka vår välfärd. Vi har hittills ökat välfärden till priset av mer luftföroreningar, men det finns andra sätt att skaffa sig energi.
Inom ekonomisk teori talar man om effektivitet och måluppfyllelse, men vad är det vi optimerar när vi strävar efter mänsklig lycka? Man skulle kunna säga att lycka är att upfylla sina mål, men inom buddhismen försöker man begränsa målet, vilket kan göra det lättare för oss att känna oss lyckliga även om vi konsumerar mindre. Många platser i den tredje världen har ekonomier som bara delvis är monetariserade. En del människor i dessa samhällen har ett fungerande liv utan att använda särskilt mycket pengar. Om du däremot bor i en amerikansk förort så behöver du mycket mer pengar för att klara dig. Behöver vi en global jämlikhet?
-Nej, jag tror inte att diskussionen handlar om ekonomisk jämlikhet. Vi pratade i början av vår diskussion om lika värde osv. Det är en sak och jag skriver i min bok ’One World’ om behovet av att lindra den extrema fattigdomen. Det är meningsfullt, men jag tror inte att jämlikhet är rimligt just av de skäl du gav. Vårt mål bör vara att se till att de som lever i en kinesisk by har tillräckligt med mat, grundläggande hälsovård, utbildning för sina barn och sådana saker. Vi bör fokusera oss på folk som inte kan få detta, snarare än att försöka lyfta upp alla till samma nivå.
Det är lätt att projicera sin egen erfarenhet på världen när man pratar om ett globaliserat samhälle. En svensk kanske ser ett globaliserat Sverige framför sig, en värld med stor jämlikhet. Den amerikanska modellen tillåter stor ojämlikhet, men den är samtidigt mycket flexibel. Det finns hål som ger rörelsefrihet och vem vet, man kanske lyckas få in sina barn i en bra skola. Är det kanske den modellen vi bör starta med och sedan försöka lägga in ett golv så att ingen halkar under en viss nivå?
-Ett globalt Sverige skulle kunna vara trevligt, men ligger knappast inom det möjligas ram under en överskådlig framtid. Allt vi kan göra är att försöka nå ett slags globalt minimum när det gäller att tillgodose de grundläggande behoven.
Vi behöver med andra ord utveckla globala standarder, politiska, mänskliga och sociala. Och det ligger i vårt eget intresse, vilket fackföreningarna i de rika länderna upptäcker när de hotas av outsourcing.
-Det stämmer, det stämmer! Jobben kommer att flyttas dit där de är billigast och det enda sättet att få den utvecklingen att gynna världen som helhet är att ha vissa minimistandarder och skyddsnät.
Kan man säga att de stora frågorna i vår tid är integrerade, eller är hotet mot vår miljö så stort att vi måste tackla den saken först?
-Hotet mot miljön är reellt och vi måste handla snart, men de värsta konsekvenserna kommer inte att inträffa förrän om femtio år eller så. Jag skulle därför inte vilja sätta den före aktioner mot den globala fattigdomen som vi borde göra något åt idag. Vi skulle kunna göra systemet för världshandel rättvist genom att avskaffa subventionerna. Sådana förändringar är inte heller lika dramatiska som dem vi behöver göra för att på allvar komma till rätta med växthuseffekten.
Det socialistiska projektet kollapsade med Mao. Socialismen visade sig producera ineffektivitet, byråkrati och politisk maktkoncentration, medan kapitalismen är så flexibel att vi kan göra med den vad vi vill. Betyder det att kapitalismen är den enda vägen framåt, eller kan man tänka sig en tredje väg?
-Vi kan reglera kapitalismen på många sätt och det går att omfördela en del av välfärden. Visst finns det effektivitetskostnader av att göra det, men kapitalismen är så produktiv att det kan vara värt det. Vi kan ta en del av dessa effektivitetskostnader och ändå nå ett bättre resultat. Vi har än så länge inte hittat något annat system som fungerar lika bra som marknadsmekanismen. Jag skulle inte vilja påstå att det inte finns några alternativ till kapitalismen, men det återstår att hitta dem och sedan testa dem för att se om de fungerar lika bra för att tillverka vad folk behöver och vill ha.
Vilken roll bör religionen spela i en globaliserad värld? När man tänker på religion i dessa dagar är det lätt att se dogmatiker och knasbollar framför sig? Är religionen något vi måste övervinna, eller behöver vi en ny religion?
-Nej, vi behöver inte någon ny religion, säger Singer, som är en uttalad ateist.
-Jag tycker att vi i princip ska försöka övervinna tron på saker som det inte finns något bevis för. Jag anser på filosofiska grunder att det är fel att tro på saker som det inte finns bevis för. Det främjar olyckliga sätt att tänka och leder i extrema fall människor till att begå våldshandlingar i tron att de följer Guds vilja. Visst kan en religion också locka fram goda impulser hos människor, få dem att vara generösa och bekymra sig för sina medmänniskor. Det är eftersträvansvärda saker, men jag skulle vilja se dem som en del i en icke-religiös etisk praktik, snarare än att folk som jag ser det felaktigt tror att det är saker som Gud vill att vi ska göra.
Men det verkar som om folk blir mer religiösa när de ställs inför en växande otrygghet?
-Jag är inte så säker på att det stämmer globalt. Trenden är helt säkert väldigt stark i Amerika, i en del islamiska länder, men den är mindre stark än den brukade vara i Europa, med undantag för Irland, Polen och ett par andra länder. Och den är definitivt svarare i Australien, Kina och Japan som i stort sett är icke-religiösa länder. Jag har inte sett några studier som pekar på att folk blir mer religiösa när de känner sig osäkra. Jag hoppas att folk ska bli allt mindre religiösa i takt med att de får mer utbildning. Det finns definitivt en länk mellan din utbildningsnivå och den grad med vilken du kan väntas vara sekulariserad snarare än religiös, avslutar professor Singer.
Hans Sandberg
(Denna artikel publicerades i Dagens Forskning 12 augusti 2002)
”Hårt arbete är inte samma sak som hårt tänkande,
men hårt tänkande är hårt arbete.”
Bortsett från Caracas finns det nog ingen plats där Ignacio Rodríguez-Iturbe trivs så bra som i Princeton. Han har forskat och undervisat i Californien, Colorado, Illinois, Massachussetts, Texas och i Venezuela, men fastnade till slut för den lilla universitetsstaden en timma sydväst om New York. Han älskar dess omgivningar och njuter av en akademisk miljö där han kan ”försvinna” ett par timmar då och då för att tänka djupt över en cappuccino.
PRINCETON, New Jersey (DF). Det går inte att ta miste på entusiasmen när han pratar om sin förestående resa till Stockholm. Han har läst på om Gamla Stan, Djurgården, Kaknästornet och Drottningholmsoperan. Han älskar opera, säger han. Han var lite nervös inför tanken på att möta kungaparet, men lugnades av en representant för Stockholm Water Foundation, som försäkrade att drottning Silvia är så trevlig. Han har alltid velat besöka Venedig och när han hörde att Stockholm kallas ”Nordens Venedig” blev han extra nyfiken.
Ignacio Rodríguez-Iturbe är direktör för Princetons Centre for Energy and Environmental Studies, som ligger ett stenkast från ett campus vars anor går tillbaks till 1700-talet. Här leder han en grupp som specialiserar sig på hydrologi, en lära han i högsta grad hjälpt till att förvandla från ingenjörskonst till generell miljövetenskap.
Ignacios hjärta – och medborgarskap - är kluvet mellan USA och Venezuela. Han föddes i Caracas 1942, men växte upp och gick i skola i Maracaibo, en kuststad på 1,4 miljoner invånare i den oljerika västra delen av landet. Han läste till civilingejör vid Zulia-universitetet i Maracaibo och flyttade efter sin examen 1963 till Californien för att ta en master-examen vid California Institute of Technology. Doktorerade gjorde 1967 han vid Colorado State University. Väl klar med utbildningen återvände han och hans hustru Mercedes till Maracaibo.
Han blev lärare vid Zulia-universitet, men fick efter några år (1971) en förfrågan från Massachussetts Institute of Technology om att komma till Boston för att diskutera ett jobb. Det dröjde inte länge förrän han forskade och undervisade han i hydrologi och vattenresurser vid MIT, som är ett av USA:s främsta tekniska universitet. Han gjorde flera vetenskapliga genombrott under denna tid, men återvände trots det till Caracas 1975.
-Vi ville att våra barn skulle växa upp i Venezuela. Vi kom från stora familjer och ville att de skulle få vara nära sina far- och morföräldrar, kusiner, farbröder och syskonbarn. Våra stod mycket nära varandra i våra familjer, även med latinamerikansk standard, säger Ignacio, som har släkt i både Caracas och Maracaibo.
-Det var en väldigt lycklig tid. Jag var tillbaks på Simon Bolivar där jag fortsatte att undervisa i många år. Men MIT hade samtidigt varit så generösa att de låtit mig fortsätta där också. De lät mig åka upp till Boston var sjätte vecka och undervisa intensivt i två veckor. Dessutom bodde vi hela familjen i Boston under somrarna (de har fem barn - fyra pojkar och en flicka i mitten, min anm, HS.) MIT:s grupp för vattenforskning blev som en del av min utvidgade familj.
1993 flyttade han till Texas för att bli professor vid Texas A&M University. Det direkta skälet var dock att en av hans pojkar behövde specialistsjukvård. (Det var bara de två yngsta sönerna som döljde med, eftersom de äldre barnen var utflugna ur boet.) Denna gång blev han kvar i USA, men efter fem år i Texas drog han norröver, till den högskola som kung George II år 1746 lät grunda som College of New Jersey.
Varför Princeton, förutom att Albert Einstein en gång slog sig ner här?
-Det var en kombination av många saker. Först och främst var det ett så trevligt område. Omgivningarna är väldigt vackra med alla sina träd. Själva staden har en europeisk prägel och trots alla de underbara saker Amerika har att bjuda på, så har Princeton en europeisk smak. Det är nog den mest europeiska staden i USA. Du kan ta en promenad på kvällen och slå dig ner för att ta ett glas vin. Det är tio på kvällen och du säger att låt oss gå till Small World Cafe för en kopp kaffe. Kulturlivet är livligt, med konserter nästan varenda kväl och så har vi teatern (den högklassiga McCarter Theatre, min anm HS.)
Plus att du kan ta dig in till New York om du vill....
-Ja, du kan ta dig till Broadway, Guggenheim och Metropolitan. Det tar bara lite över en timma med tåget.
-Sedan har vi universitetet som är mycket, mycket trevligt. Det är precis den slags lärdomssäte jag tycker så mycket om. Många amerikanska universitet präglas av ett hårt tryck på att producera, pang, pang, pang. Det är inget fel i det, men Princeton har ett mer europeiskt tempo sett ur ett akademiskt perspektiv.
-Jag trivs med att ta tiominuterspromenaden härifrån till campus för att ta en kopp cappuccino på Vivians Cafe i studenternas hus. Man kan sitta där och bara låta tiden gå medan man läppjar på sitt kaffe och tänker på vad som faller en in. Jag tycker att det är extremt produktivt att finna tid då man kan sitta ensam och bara tänka. Livets tempo är ofta för högt. Även på universiteten händer det att folk jobbar väldigt hårt, men inte tänker särskilt hårt. Och tänkandet ska ju vara den viktigaste aktiviteten på ett universitet.
-Vi ägnar så mycket tid åt att skriva förslag, gå på möten och så vidare, men vi måste slåss för rätten att tänka. Det är alltför lätt att sugas in i tusentals detaljer och jobba 30 timmar om dagen.
-Det som gör Princeton så speciellt, är att det är en så bra plats för att tänka. Det är så lätt att förlora detta, bli för produktionsinriktad och oroa sig över brådskande saker. Det finns många brådskande saker i livet, men det som är viktigt på ett universitet är forskningen och undervisningen. Och god forskning kräver ett visst mått av ensamhet, eller att kunna meditera i små grupper. Det är tyvärr få universitet som har detta.
Du gillar intima och överblickbara grupper, vilket ligger i linje med din uppväxtmiljö.
-Jag har alldrig tänkt på det förut, men det stämmer absolut! Jag gillar en personlig miljö där jag kan få vara med mig själv och ta långa promenader. Ibland försvinner jag på eftermiddagarna för att promenera omkring på campus under någon timma eller två, eller så går jag till Princetons Museum of Art för att bara sitta där med ett anteckningsblock i handen. Ibland kommer det någonting utav det, men för det mesta ingenting. Det viktiga är att jag kan sitta där och tänka på ett problem, även om jag inte kan lösa det. Princeton är mer öppet för detta än någon annan plats jag vet.
Sitta och göra ingenting. Det låter nästan ”oamerikanskt?”
-Det är inte lätt, för det amerikanska samhället är väldigt produktionsinriktat och det gäller även universitetet. Den här staden och det här universitetet – titta bara på dess campus! – speglar en annorlunda miljö. Här ser du folk promenera eller bara sitta och reflektera, säger hydrologen från Caracas.
Hans Sandberg
(Datateknik 3.0)
En OLED-prototyp från UDC i Princeton, New Jersey.
Föreställ dig en handdator i form av en kulspetspenna, där bildskärmen ligger ihoprullad i dess mitt, eller en storbildsteve i form av en rullgardin. Eller vad sägs om plastbildskärmar som spottas ut ur tryckpressar ungefär som andra pressar producerar papperstidningar? Detta är än så länge bara visioner, men den nya organiska bildskärmstekniken – OLED - har börjat leverera både prototyper och några produkter. ”OLED har en väldigt stor potential,” säger Steven Abramson, operativ chef för Universal Display Corporation (UDC) utanför Princeton.
(Princeton, New Jersey) Motorolas TimePort är en av de första kommersiella produkterna baserade på organiska lysdioder (OLED står för Organic Light Emitting Diodes.) Man slås av dess fosforiserande bildskärm, men det är fortfarande en monokrom skärm som knappast förklarar varför ett 60-tal företag, däribland IBM, Kodak, Phillips, Pioneer, Sanyo, Seiko-Epson och Sony satsar stora pengar på den.
-OLED har alla element man kan önska sig när man arbetar med ljus och bildskärmar. Tekniken är enkel, stabil och potentiellt väldigt billig. Den ger oss briljanta och ljusstarka bilder som kan ses från en bred vinkel. Skärmarna är dessutom överlägsna LCD när det gäller video, säger Steven Abramson på UDC, som ligger i Ewing, en halvtimma väster om Princetonuniversitetet där mycket av företagets teknik utvecklats.
Bildskärmen är både en av de viktigaste och dyraste komponenterna i en portföljdator. De bästa skärmarna är s k aktiv matris LCD-skärmar (AM LCD.) Tills för några år sedan var de nära nog oöverkomliga i pris, eftersom de var mycket svåra att tillverka och andelen skrämar som måste kasseras var hög. Idag har de dock kommit ner i pris och börjat ersätta de tunga och skrymmande CRT-skärmarna, både som datorskärmar och TV-apparater. Men det finns mycket att önska när det gäller LCD-tekniken, vilket alla vet som försökt ta sin portföljdator ut i trädgården en solig dag. Den inomhus så briljanta bilden blir plötsligt oläsbar, eller ”washed out” som man så träffade säger på engelska. Inte nog med det: De drar dessutom mycket ström, är svåra att läsa från sidan, fungerar inte så bra i kyla och är i långsammaste laget för video. (Det tar enligt Abramson en tusendels sekund för en LCD-pixel att slå om, medan det bara tar en miljondels sekund för en OLED-pixel.)
Steven Abramson, operativ chef för UDC.
Det pågår ett intensivt utvecklingsarbete för att förbättra dagens bildskärmar och ta fram nya alternativ. En av de mest omtalade är ”digitalt bläck” eller ”digitalt papper,” men detta ser än så länge ut att bli en nischlösning för elektroniska böcker och tidningar och andra media som inte kräver färg. Nya generationer av LCD-skärmar är också på väg och några av dem visades nyligen upp på SID 2001 i San Jose, men den teknik som förefaller att ha störst potential att revolutionera bildskärmsbranschen är OLED.
Kodak och Sony har nyligen visat upp prototyper till organiska aktiv matris färgskärmar och de har väckt sensation genom sin skärpa, ljusstyrka och snabbhet. Kodaks prototyp som de utvecklat tillsammans med Sanyo var på 5,5 tum, medan Sony i våras visade upp en 13 tums skärm.
OLED-tekniken pekar mot nya typer av datorer, TV-apparater och annan konsumentelektronik, men kan också leda till en internationell maktförskjutning när det gäller var bildskärmarna tillverkas. Detta eftersom det på sikt kan bli möjligt att tillverka OLED-skärmar i en tryckprocess som påminner om hur man tillverkar tidningar (web based printing.)
-De flesta skärmar tillverkas idag i Japan, Tawian och Korea, men nya processer kan låta oss tillverka dem var som helst. Vi tror att denna produktionsteknik kommer att finnas om 3-5 år, säger Janice Mahon, som ansvarar för kommersialiseringen av UDC:s teknik. Hon tror att den nya tekniken ska ligga väl till för företag som t ex Dupont, 3M och Dow Chemical.
UDC är i likhet med brittiska Cambridge Display Technology ett litet utvecklingsföretag som jobbar i nära samarbete med både universitet, privata företag och - åtminstone för UDC:s del - försvaret. Pentagons forskningsgren Darpa gick i somras in med ytterligare 15 miljoner kr utöver de 15 miljoner kr man redan satsat på UDC. Syftet är dels att få fram nya och bättre bildskärmar för militärt bruk och dels för att minska beroendet av utländska bildskärmar.
Det är ett litet företag, men de har tunga partners. Motorola har investerat i företaget och gett UDC rätten att licensera dess betydande patentportfölj inom OLED. Sony tecknade i våras ett avtal med UDC om att gemensamt utveckla stora aktiv matris OLED-skärmar.
UDC:s expertis är dels kunnandet om vilka organiska ämnen och kombinationer som är bäst för att bygga OLED-skärmar och dels kunnande om hur man bygger dem. Målet är att kunna licensera tekniken till världens stora bildskärmfabriker.
Vanliga LCD-skärmar (både passiv matris och aktiv matris) har till skillnad från OLED-skärmar ingen egen ljuskälla, utan använder reflekterat ljus, alternativt en ljuskälla bakom skärmen. En LCD-skärm består grovt sett av ett skikt med flytande kristaller mellan två tunna glasskivor. Poängen med kristallerna är att de kan styras så att de endera släpper igenom eller blockerar ljus. Passiv matris betyder att man styr kristallernas beteende med hjälp av elektronik längs skärmens kanter, medan en aktiv matris-skärm har en tunn film av transistorer (TFT) - en bakom varje pixel.
Bilden på en AM LCD-skärm skapas när ljus sänds genom glaspaketet och stoppas eller illåts passera genom LCD-skiktet för att sedan nå ett färgfilter där varje pixel får sin färg.
(Varje sådan bildpunkt består egentligen av tre subpixel, ett vardera för grundfärgerna röd, grön och blå. Alla andra färger följer av att man kombinerar de tre.)
Den organiska bildskärmen behöver ingen extra lampa, eftersom den använder lysdioder som är självlysande. De ”tänds” genom att man tillför ström, varvid elektroner tvingas ut i banor längre ut (de exciteras) och sedan avger ljusenergi när de faller tillbaks. Forskarna har idag lärt sig att driva upp mängden ljus man kan utvinna från organiska material så att de idag överträffar vanliga glödölampor. Stephen Forrest, chef för Princetons elektronikforskning och vetenskaplig rådgivare till UDC, skrev förra sommaren i tidskriften ”IEEE Spectrum” att OLED:s snart kommer att nå en effektivitet på 80 lumens per Watt, dvs samma som för lysrör. Janice Mahon säger, att UDC nu nått detta mål för grönt ljus. Hon säger också att OLED faktiskt skulle kunna användas som högeffektiva lampor i allt från julgransbelysning till ljuskällor för LCD-skärmar.
På konferensbordet framför mig radar hon upp ett antal elektroniska komponenter, som ser ut som om de tagits från en elektronisk byggsats, men detta är några av UDC:s bidrag till OLED-tekniken.
Den första apparaten har ett antal olikfärgade sockerbitsstora fyrkanter som lyser klart och starkt. Det illustrerar att en OLED-pixel kan se ut lite hur som helst. Vill man göra en skärm för utomhusreklam vid en motorväg kan man använda stora bildpunkter, men man kan också gå åt andra hållet och göra dem riktigt små, vilket kan vara bra om man ska tillverka en mikrobildskärm att ha framför ögat.
Den andra komponenten har en liten genomskinlig glasplatta mitt i, men om man trycker på en knapp förvandlas den till en bildskärm. Detta är en genomskinlig (Translucent OLED, eller TOLED.) Om man sedan tar flera sådana TOLED:s och lägger dem ovanpå varandra får man en stackbar OLED (SOLED,) och det är så UDC hoppas kunna bygga ett nytt slags färgbildskärmar. Kodaks prototyp till AM OLED-skärm monterar precis som vanliga AM LCD-skärmar tre färgdioder (röd, grön, blå) sida vid sida, men UDC hoppas med TOLED kunna uppnå samma resultat genom att så att säga lägga färgerna ovanpå varandra, vilket i sin tur skulle göra det möjligt att få tre gånger högre upplösning. Den trejde komponenten vi får se är just en sådan TOLED. En fjärde variant av OLED kallas FOLED, där F:et står för flexibel. UDC visade nyligen på sin bolagsstämma en millimetertunn monokrom plastskärm som visade en videofilm helt obekymrad om att den böjdes fram och tillbaka.
Det finns två grundläggande sätt att tillverka organiska lysdioder. Den ena är att arbeta med små molekyler i en fotolitografisk process där man lägger ner tunna lager av organiska material ovanpå varandra med hjälp av masker, ungefär som man gör när man tillverkar datorchips. Man får fram olika färger och ljusintensiteter genom att variera de organiska ämnena och hur tjocka lagren görs. Ett av de största problemen vid tillverklingen av OLED-skärmar är att organiska material lätt förstörs om de kommer i kontakt med syre, ultraviolett strålning, eller vatten. Tillverkningen måste därför ske i en extremt ren miljö och i vacuum. UDC har ett ”Clean Room” av klass 100 vägg i vägg med ett som har klass 10.000.
Den andra metoden är att använda halvledande filmer av polymera material som plast. De består av långa kedjor av molekyler, vilka har fördelen att de är flexibla och tåliga, men de reser också en del svåra hinder för produktionen. Man använder en kemisk process för att etsa in mönster i polymerfilmen, men kruxet är att om man använder samma lösningsmedel en andra gång förstör man det man just åstadkommit. Detta gör det svårt att bygga mer komplicerade strukturer. 
Janice Mahon, UDC.
Janice Mahon säger att kapitalinvesteringarna för en OLED-fabrik troligen kommer att ligga på 80-90 procent av dem för en LCD-fabrik. OLED-processen använder enligt henne bara hälften så mycket material som man använder vid motsvarade LCD-tillverkning.
-Detta är en mycket enklare och elegantare produkt, vilket leder till stora besparingar. Flera studier tror att OLED-skärmar kommer att kosta 60-70 procent av LCD-skärmar, säger hon.
-Enligt en uppskattning krävs det 86 tillverkningssteg för att tillverka en OLED-skärm mot över 200 steg för motsvarande LCD-skärm.
Det ser ut som om OLED har goda förutsättningar för att utmana LCD-tekniken, men det faktum att inte ens Sony kan visa upp mer än en 13 tums skärm bör kanske tas som en tankeställare.
-Det finns definititvt tekniska frågor som det återstår att lösa, säger Steve Abramson. Det gäller både processen med små molekyler och i ännu högre utsträckning den där man använder polymerfilm, vilket är den process som har den största ekonomiska potentialen. Han tar dock Sonys satsning på OLED som ett tecken på att det ska gå att övervinna tillverkningsproblemen även för större skärmar.
UDC:s mål är att utveckla tekniker som man sedan licenserar till industrin. Det kommer dock att ta tid innan det finns en industriell infrastruktur för tillverkning av OLED-skärmar.
-LCD-tillverkningen har en lång kurva bakom sig, medan vi startar i liten skala, säger Janice Mahon. Vi kommer troligen att börja med rätt enkla displayer där olika delar av skärmen ges olika färger (typ instrumentpanel,) och sedan fortsätta till passiv matris LCD för att slutligen fortsätta till AM LCD. Vi kommer att börja med mobilskärmar och sedan gå vidare mot större skärmar, säger hon.
Mobiltelefoner och handdatorer är givna kandidater för OLED, men man ska inte glömma digitala kameror och videokameror, som definitivt skulle kunna dra nytta av en färgskärm som är ljusstark nog att klara direkt soljus och dessutom är liten och energisnål.
Var står tekniken idag? När har jag en Palm med OLED?
-Vi licenserar tekniken, men de flesta tillverkare av bildskärmar vi pratat med tror att den kommer att dyka upp runt 2002. De flesta talar om PM OLED för mobiltelefoner, sedan AM OLED med full färg, så att folk t ex ska kunna titta på video på sina mobiltelefoner.
-Det finns många spelare i Asien som gör sig klara för att tillverka AM OLED runt 2002-2003. Vår roll är att ta fram en teknik som vi kan licensera till dem, att ha material som de kan använda. Jag tror att utvecklingen kommer att explodera under under de närmaste åren, säger Steven Abramson.
Tror du att OLED kommer att ersätta LCD?
-Det tar lång tid för en teknik att försvinna, längre än prognosmakarna tror. Jag skulle tro att det blir nya nischer för LCD, precis som skett för CRT. Det finns dessutom en massa smarta människor som jobbar på andra tekniker. Man får inte glömma det.
Hur ser läget ut på patentfronten?
-Vi har över 400 utfärdade eller sökta patent över hela världen. En del har vi skaffat oss genom vårt samarbete med Princeton, University och University of Southern California. Andra har vi skaffat oss genom att köpa rätten att licensera Motrorolas patentportfölj för OLED-teknik.
Hans Sandberg
