En bussresa till Indien (1974) -- Nu på Amazon

Femtio år har gått sedan vi stod och väntade på bussen som skulle ta oss på en 11 000 km lång resa från Stockholm till New Delhi. Det var den tredje september 1974 och jag var tre månader från 21. Med mig hade jag min flickvän Elisabeth och 39 andra resenärer, varav hälften var kvinnor. Runt oss stod föräldrar och vänner som kommit för att önska oss lycka till på vårt tre och en halv månader långa äventyr. Så småningom anlände Bill och Bull – två väderbitna blå Scaniabussar – och parkerade vid Centralens norra entré på bron över spårområdet.

Den svenska boken finns nu på Amazon som ebok, pocketbok och inbunden.  

Kolla in min sida på Amazon: https://www.amazon.com/author/hans_sandberg

Om hur vi reste till Indien 1974

Vi reste som privatpersoner, med lite pengar och utan social eller politisk makt. Vi var inga spioner, söndebud, handelsmän, vetenskapsmän, upptäckare, diplomater, eller lyxturister. Vi reste med två gamla bussar till och från Indien, och under tiden i Indien reste vi med tåg och bussar i lokaltrafik. 

Varje slags sätt att resa har sina för och nackdelar, vare sig du går till Indien som Thomas Coryat på 1500-talet, reser med stora grupper som John Mildenhall på 1600-talet, eller cyklar, liftar, kör, tar en buss, tåg, flygplan eller båt. Det är klar att vi skulle kunna vandrat eller cyklat från Stockholm till New Delhi, men det skulle ha tagit lång tid och varit riskabelt på fler sätt än ett.

Boken A Swede on the Hippie Trail kommer att publiceras på Amazon som en Kindle ebok, pocketbok och en inbunden bok.

På hemväg genom Khyberpasset (1974)

20 november 1974

Vi stannade ett par dagar till i New Delhi och shoppade i turistbutikerna runt Connaught Circle medan vi väntade på avfärden. Jag köpte sex meter sidentyg, tjockt och mörkblått med guldtråd invävt, samt flera meter vitt silke. Det var till mamma som så småningom använde det blåa tyget till gardiner och gjorde en schal av det vita silkestyget. 

*

Jag minns inget av själva avfärden trots att det måste ha varit en stor händelse efter att ha rest runt i sex veckor från  Srinagar i Kashmir till Trivandrum i Kerala. Vad jag kommer ihåg är att vi körde genom en dammig stad i Pakistan bland människor, cyklister, rickshaws, hästdroskor och taxibilar. Solen såg ut att gå ned där gatan slutade. Men var det ett verkligt minne, eller bara en rekonstruktion baserad på ett svartvitt foto jag tog från bussen? 

Solnedgång över en stad i Pakistan. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Nästa sak jag kommer ihåg är att vi stannade i en liten stad för att köpa nybakat bröd. Det var en kall och frostig morgonen. Det platta brödet var stort och långt och väldigt gott. De bakade brödet på innerväggarna av ugnar som eldades med ved och ibland satt nedgrävda i marken. 

Troligen i närheten av Peshawar, på vägen mot Kyber Pass.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Nu började färden norrut genom Khyberpasset där bergväggarna reste sig rakt upp mot himmelen med oss längst ner och mitt emellan.   

Bussen Bull på väg mot Khyberpasset.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Te, haschisch och en arabisk registreringsskylt (1974)

Vi lämnar Afghanistsan.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

2014

Jag söker efter namnet på gränsövergången mellan Afghanistan och Pakistan. Jag minns att våra bussar rullade in på en dammig tullstation och parkerade en bit från den administrativa byggnaden. Jag tror inte att det fanns några andra fordon där. Efter att ha googlat ett tag hittar jag Torkham, som 2014 ser väldigt annorlunda ut än när vi anlände 1974. Den en gång så sömniga tullstationen är nu full av beväpnade soldater. Google visar bilder på långa köer av lastbilar och bilar samt många människor som väntar. Inga kameler eller getter, men brinnande eller utbrända lastbilar, explosioner, döda soldater. Jag hittar också nyhetsrapporter om krig och attacker, senast en talibanattack mot en NATO-konvoj vid Torkham 19 juni 2014. Den förstörde 37 lastbilar som transporterade bränsle och förnödenheter.

Vi anlände sent på eftermiddagen den 4 oktober 2014 och fick veta att vi inte kunde fortsätta samma dag. Det var bara att vänta till morgonen eftersom det var för farligt att korsa Khyberpasset på natten. Det fanns banditer och rånare och en av byarna längs vägen kallades för "tjuvarnas håla".

Elisabeth och jag var dödströtta och somnade tidigt i vår buss. När vi vaknade nästa morgon fick vi höra av de andra att tullchefen hade bjudit in alla till en fest i tullhuset där de dansade och bjöds på hasch och te.

 

Nästa morgon åkte en kille som reste med den andra bussen fast när han försökte stjäla en arabisk registreringsskylt från ett vrak bakom tullhuset. Vi fick höra att han normalt sett borde hamna i fängelse i Kabul, men tulltjänstemannen var en vänlig man och lät oss fortsätta sedan var och en av oss hade bett om ursäkt för vår medresenärs beteende.

"Jag ser att ni är trevliga människor och kommer att låta det passera, men var försiktiga i framtiden", sa tulltjänstemannen.

Vi skakade alla hand med honom och två andra tjänstemän. Sedan följde han oss ut och vinkade av oss.

Senare samma dag börjar vi nedfärden längs en väg som slingrar sig fram genom hårnålskurvor och tunnlar. Bakom oss ser vi de mäktiga bergens silhuetter i månskenet. Landskapet blir mer och mer grönt. Vi närmar oss Pakistan och möts av odlade fält och långa sträckor där vägen kantas av träd. 

I Pakistan möts vi av grönska och vatten. 
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Fotnot: Det finns ungefär 40 språk i Afghanistan, med Dari och Pashto som de största. Båda använder det arabiska alfabetet.

Ett brev från Kabul (1974)

Kabul, Afghanistan. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Kabul, 3 oktober 1974

Hej,

Här i Kabul går kvinnor obeslöjade, men många är fortfarande helt dolda av ”purdah” dräkt. Staden ligger på 2.000 meters höjd, luften är klar och solen skiner. Längs vägen till Kabul såg vi många nomadbyar med sina svarta filttält. Överallt hjordar av dromedarer. Nästan hela vägen från Herat över Kandahar till Kabul kör vi genom öknen. Här och var en oas eller grönska kring någon flodfåra. Vi stannade vi en stor dromedarhjord om kanske hundra djur. En bit bort några nomadtält. Jag fotograferade några barn och en bild på en man med geväret mot axeln tillsammans med två små barn i tältet. Ständigt ser man män och barn komma ridande på de sega små åsnorna. Mitt i Kabul driver fåraherdar små hjordar genom trafiken. Unga pojkar och knotiga gubbar drar tunga kärror. Utanför centralposten är det nära att en dromedar kalv blir påkörd, han rusar förvirrad ikapp modern. Utanför bussen säljer man äpplen, vindruvor, meloner, rädisor, bröd och bullar. I vida bomullskläder, trasiga kavajer och turbaner eller mössor av Karakulskinn. 

Trafikkorsning i Kabul. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Elisabeth har legat sjuk ett par dagar nu. En influensaartad förkylning. Hon hade 39 graders feber. Men den har gått ned och nu är hon på bättringsvägen. Klockan är just nu nio och vi åker länge nedåt efter att ha varit uppe på kanske 2.500 meters höjd. I Sverige är klockan halv sex nu. Jag har hållit mig kärnfrisk hela vägen och inte ens haft diarré. Vi kokar allt vatten och skalar all frukt. Vi gör inte av med mer än 5-10 kr om dagen. Vi sover i bussarna, så vi har inga hotellkostnader. I Afghanistan kan man bro på ett bra hotell för fyra kronor för ett dubbelrum. Ett finare hotell kostar sex kronor för två. Ris och kokta grönsaker kostade 2 kronor i Herat.

Afghanistan är stort, torrt, bergigt och intressant. Afghanerna är mycket fattiga och ekonomin har stagnerat under sextio och sjuttiotalet. Kabul och Herat är vackra och luftiga städer. Herat är en grön oas. Det är snarare en park än en stad. I Kabul ser man större klasskillnader om man ser till kläder o. dyl. Kabul ligger omsluten av höga berg som sträcker sig 5.000 meter upp. Breda avenyer, måttlig trafik och moderna byggnader som dock inte krossat stadens skönhet. I morgon far vi över Khyber Pass in i Pakistan. Sedan upp i Kashmir, där vi stannar en vecka vid Srinagar.

Vi körde just förbi ett par hundra getter och får som gick på vägen. Vi är nu mer än 10.000 km hemifrån. Ändå känns det inte så främmande. Kulturerna är annorlunda här, men människorna är väldigt lika varandra oavsett de lever i Inverness eller Sivas, i Stockholm eller Kabul. Det som skiljer afghanerna från iranierna är att de senare har varit och fortfarande är mer förtryckta än afghanerna, som levt i ett outvecklat klassamhälle med mindre klasskillnader.

Om det är något ni vill att jag skall köpa i Indien eller på hemvägen då vi stannar på många ställen där man kan handla, så skriv till Poste Restante i New Delhi och tala om det. Jag kommer att köpa en plåtlåda i Indien och ställa på taket. Vi körde just förbi en kamelkaravan om 15 djur (dromedarer). Allt är bra. Tack för brevet.

Hans

På vägen mot Kyber Pass. Floden hade torkat ut, men det kunde
inte ha varit så länge sedan den översvämmat vägen och släpat
med sig tonvis med rullsten. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Om 4-5 dagar blir det krig säger en afghansk student (1974)

Citadellet i Herat, ursprungligen byggt under Alexander den stores tid,
men förstört och återuppbyggt flera gånger. Dagens fort är från 1305.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

2 oktober 1974

De studenter vi träffade i Herat talade om kriget med Pakistan som de trodde skulle komma. En student menade att det skulle bli krig inom fyra till fem dagar. Han stödde sig på en intervju med vicepresidenten i en stor amerikansk tidning där denne sagt att om Bhutto inte gav med sig i Pashtunistan-frågan skulle det bli krig. Vicepresidenten trodde inte att Iran skulle ingripa och inte heller USA eller Kina. Sovjet hade lovat förse Afghanistan med vapen för det kommande angreppet. De andra studenterna vi talade med väntade sig också krig, men först om ett par månader. Men för att föra krig mot Pakistan måste vapnen sättas i händerna på folket och det afghanska folket ville, enligt studenterna, inte ha krig. De trodde att Mohammed Daouds regering skulle störtas om det blev krig.

Tidigare hävdade Afghanistan pashtunernas rätt till självbestämmande men nu vill man införliva Pashtunistan med Afghanistan. Motsättningarna hänger samman med att Sovjet vill dominera Sydostasien. Man strävar efter att få fri passage Indiska Oceanen och därför måste Pakistan styckas än en gång. Är det inte i grund detsamma som Hitlers korridor genom Polen? Här i Centralasien framträder Sovjet av idag som den brutala imperialistiska stormakten. En som omstörtar regeringar, provocerar krig och plundrar folken. I Afghanistan har de axlat de gamla tsarernas fallna mantel. Av den utveckling och förändring som Jan Myrdal såg ta fart 1959, såg vi inte mycket 1974. I Herat och Kandahar lever kvinnorna fortfarande i purdah. Barn och vuxna tigger "bakshish" av turisterna. Revolutionen har kommit av sig. Exakt när, hur och varför vet jag inte ännu. Men klart står att Afghanistans utveckling återigen hämmas och förvrids av främmande imperialistmakter.

*

I butiken arbetade också Gaju, en tolvårig pojke. Han gick inte i skolan nu, för hans bror gjorde militärtjänsten och då hade han inte råd att låta Gaju gå i skolan. Själva utbildningen är gratis, men böcker, mat och utebliven arbetsinkomst betyder mycket.

 *

I Kabul hamnade jag lite av en slump i ett bibliotek där de hade ett Afghanistan-rum. Där fanns de gamla engelska militäröversikterna och en massa annan litteratur på engelska om Afghanistan. Jag lyckades hitta en tillräckligt aktuell bok, "Afghanistan" av Louis Dupree, och den har ett appendix om kuppen 17 juli 1973.

Om statskuppen:

Kung Mohammad Zahirs försök att skapa en konstitutionell monarki hade därmed misslyckats. ”… a long series of strikes that were often without substance, one period lasting almost six months 1971.” s 754. 

Akademikerarbetslöshet. s. 754. Mellan 14-18.000 studenter examinerades varje år från högskolor och Kabul universitetet kan bara ta emot ca 2.000.  

”In addition, President Daoud Khan will probably feel little sympathy for the five to six thousand hippies residing in Kabul. These foreigners have intensified the drug problem in Afghanistan manifold, and brought the country into international smuggling networks.” s 755. 

 ”Ironically the issue of ‘Pashtunistan,’ mainly responsible for the resignation of Daoud Khan in 1963, played a major role in his return to power in 1973.” s. 757

1. Pakistan instability: Demands of Pashtuns of the N-W Frontier Prov. and the Baluch, and Brahmi of Baluchistan Province for regional autonomy within a federation of Pakistan. 

2. Fruktan för Irans expansionism: Shah Mohammad Reza Pahlavi’s blunt statement that Iran could not stand by and watch Pakistan collapse without taking steps to safeguard her interests in the area: i.e., Iran would occupy Baluchistan.”  s 758. 

 “None of the nations bordering Afghanistan, however, wants to see ‘Pashtunistan’ of the Baluchistan Province of Pakistan become tribal, ethno-linguistic battlegrounds, for all have (…) similar problems.” s. 758 

 “A perceptive Afghan recently pointed out an almost macabre (but far from impossible) chain of events should Mr. Bhutto permit unrest in the North-West Frontier Province, Baluchistan and Sind to develop into a full scale rebellion: ‘The Iranians would occupy Baluchistan, the Afghanis the North-West Frontier Province, India could move into Sind, and the Punjab would become the Lichtenstein of Asia.’ ” s. 758 

 “Daoud Khan is neither pro-Russian, pro-Chinese, or pro-American: he is vigorously pro-Afghan.” s. 759 

 “25 juni 1973 for Kung Zahid till England och Italien för ögonbehandling.”
Daoud tillsatte en Centralkommitté, huvudsakligen arméofficerare.

 A’s ekonomiska problem:

”With most major infrastructure projects completed, with few real resources capable of earning vast sums of hard currency, with smuggling and corruption steadily eroding income from customs (a major source of Government revenue), with little statistical data for intelligent planning, with minimal overall increases in agricultural production (and two years of draught, disastrous to men, livestock and crops), with small success in attempted fiscal reforms, with debt repayment on foreign loans coming due, with annual budget deficits of about 500 million afghanis, with few of the country’s limited industrial and power plants operating at 50 percent capacity, with a bureaucracy oriented towards perpetuation rather than innovation, Afghanistan offered any economist – …. – extreme challenges.” s 755

Augusti-september 2014

Jag lyssnar på Bijan Omranis föreläsningar om Afghanistans historia i bilen på väg till jobbet under några dagar. Han säger att Afghanistan trots sina bergskedjor – Hindukush i norr och Sulaimanbergen i sydost – aldrig haft stabila geografiska gränser. Bergskedjorna var inga murar mot invaderande arméer. Och det gällde inte minst Suleimanbergen i sydost, vilka snarare än att dra en gräns, gjort området svårt att regera, vilket Babur (var i början av 1500-talet härskare över Fergana i det vi idag kallar Uzbekistan) fick lära sig när han efter att ha erövrat stora delar av det vi idag kallar Afghanistan misslyckades med att pacificera pashtunerna. Han fick ge upp tanken på att kväsa pashtunerna och fortsatte istället söderut mot Indien där han grundade Moguldynastin efter att ha erövrat Delhi 1526. Framtida regeringar i både Afghanistan och Pakistan skulle också misslyckas med att kontrollera pashtunerna, men inte dra sig för att utnyttja dem för politiska syften. (Omrani skrev Afghanistan – A Companion and Guide tillsammans med Matthew Leeming. Utgiven av Odyssey Books & Guides, 2011.)

Brev från mamma - Poste Restante, Kabul (1974)

1974.09.20 

Kära Elisabeth o Hans.

Nu äntligen skall jag samla mig till några rader. Hoppas Ni har fått brevet från Pappa.

Tack för korten. Vad vi kan förstå så har Ni det bra och trevligt och får uppleva en massa saker. Ja, man är ung bara en gång och då skall man ta vara på sin tid. Tids nog kommer Ni in i kvarnen och då sitter man fast. Ja, jag kan ju inte klaga, jag har väl rest mer än de flesta. Jag är tacksam för mitt jobb, människor är snälla och tycker om mej där och så får jag utveckla mej en hel del inom mitt område. Tyvärr kommer även Byggnadsstyrelsen att övergå till data, men då får vi andra arbetsuppgifter av mera kvalificerad art.

Datan sköter bara det tråkiga jobbet.

Ingemar och Harald har åkt till Öland över veckoslutet. Vi håller på att elektrifiera där och nu skall dom planera det hela. Vädret är bra så det kan nig bli ett par sköna dagar. Jan o jag är ensamma.

Jan arbetar mellan 3-5 varje dag på galleriet. Han får ersättning och då blir pappa inte så bunden. Pappa har fullt upp med sitt eget. Han skall ställa ut på Mjölkcentralen med 20 målningar. Sedan vill I.B.M. ha en utställning. Problemet är bara att han har för lite målningar.  

Ja, vi skall lösa problemet nästa vecka. Harald är inte sjukskriven längre. Doktorn verkar nöjd med hans hälsa.

Ingemar har nu flyttat in i sin nya våning. Den är verkligen trevligt, men det blir en hel del arbete med målning o tapetsering. Värden står för alla kostnader. Vad jag kan förstå är han duktig på jobbet. Han fick påökt igår igen, 2:a gången på 1/2 år. 

Jag sitter just nu på galleriet och skriver. Det är ganska tyst, men vi måste sätta igång med annonser snart.

Vi har en vacker samlingsutställning.

Nej, nu måste jag till Poster innan den stänger.

Kära Elisabeth o Hans. Vi tänker varje dag på Er. Hoppas att Ni får vara friska under denna långa resa och att Ni tar vara på varje stund. Man gör nig bara en sån här resa en gång i livet och då har man inte råd att ha tråkigt. En kram till Er båda.

Mamma Constance.