Alec Nove om Gorbatjovs reformer

(Denna intervju publicerades i Dagens Nyheter 1989).

Sovjets företagsledare står inför en ny och ovan uppgift. Det är dom - och inte minsteriet för utrikeshandel - som ska föra perestrojkan vidare till utrikeshandeln och se till att den välbehövliga västvalutan strömmar in i landet.

Men denna omvälvning leder till konflikter med det gamla systemet för management, säger den brittiske sovjetexperten Alec Nove, som nyligen genomfört en serie föreläsningar i Sverige.

-Gorbatjovs reformer av utrikeshandeln är välbehövliga, men de för med sig en rad problem. Ett är att företagsledarna saknar kännedom om marknaderna i Väst. Ett annat att rubeln inte har en, utan 3000 växelkurser, säger Alec Nove som är professor vid universitetet i Glasgow i Skottland.

Svårigheterna att genomföra Gorbatjovs perestrojka är, enligt Nove skrämmande stora och så hade det varit även om parti- och statsledningen varit eniga om linjen. Byråkratisk tröghet, en brett utbredd traditionell fientlighet mot handel i vinstsyfte och politiska motsättningar hindrar förnyelseprocessen.

Och cynismen brer ut sig när reformerna drar ut på tiden.
-Perestrojka, vad är det för nåt? Det går inte att äta. Köerna i butikerna är lika långa som någonsin och varorna är fortfarande av låg kvalitet. Det har inte skett någon förändring, så varför ska vi bry oss, frågar sig folk. Den attityden finns och Gorbatjov vet det, säger Nove.

För den enskilde medborgaren handlar perestrojka om detta: mat på bordet och bra varor i butikerna. Ett effektivare jordbruk skulle kunna klara matfrågan, men få vågar hoppas att man snabbt ska få ordning på konsumtionsvaruindustrin.
-Sovjetiska ekonomer har föreslagit att Sovjetunionen medvetet skulle anstränga sig för att få ett stort lån i Väst för att köpa konsumtionsvaror. Det skulle göra det möjligt att för folket visa upp omedelbara fördelar av perestrojka, säger Nove.

Efter att denna intervju gjordes har flera stora sovjetiska lån i Väst offentliggjorts. (Italien: 800 miljoner dollar, Västtyskland: 1,6 miljarder dollar. Storbritannien: 2,5 miljarder dollar.) Krediterna, som i svenska kronor motsvarar 30 miljarder, ska användas just för att rusta upp landets livsmedels- och konsumtionsvaruindustri.

Sovjets lån i utlandet har hittills varit relativt små och de behöver därför, enligt Nove, inte behöva oroa sig för att öka sin upplåning utomlands. Men på lång sikt är det inte mer lån, utan ffa mer export man behöver, för att få in hårdvaluta att betala importen med.

Under sjuttiotalet kunde Sovjet använda oljan för att nå balans i handeln med Väst.
-De kunde, säger Nove, dra fördel av den gigantiska ökningen av energipriserna och det faktum att man upptäckte och kunde utnyttja enormt rika källor i västra Sibirien.
-Detta gav dem möjlighet att både köpa mer teknologi, råvaror, spannmål och få ett exportöverskott. Men det fallande oljepriset och svårigheten att upprätthålla oljeproduktionen har lett till växande problem med betalningsbalansen.

Kravet på en reformering av systemet för utrikeshandel har därför blivit allt starkare. Förra våren fick 21 ministerier och 72 statliga företag rätt att handla direkt med västvärlden. Andra steg i denna riktning är joint-ventures med utländska bolag och diskussioner om speciella ekonomiska zoner, liknande dem i Kina.
-I grund och botten är idén att lätta på, eller bryta utrikeshandelsministeriets monopol en god idé, säger Nove.

Det betyder att sovjetiska direktörer kan få direkt tillgång till utländska marknader, vilket är en nödvändighet om de ska kunna tillverka produkter för dessa marknader. Sovjetunionens export till Väst består framför allt av råvaror, medan industriprodukterna är svåra att exportera på grund av deras låga kvalitet. Det finns dock ytterligare ett skäl till att sovjetiska produkter är svåra att exportera och det är, enligt Nove, att de sovjetiska företagsledarna hittills inte har kunnat resa fritt och därför inte kunnat skaffa sig kännedom om de utländska marknaderna. Nu börjar man få en sådan frihet, även om den inte är absolut.

Den sovjetiske företagsledaren har fått en ny frihet, nu när han inte längre kan förlita sig på centrala plandirektiv. Han står inför en process där han måste lära om från grunden.
-Reformen kräver att de sovjetiska företagsledarna ska finna sina egna kunder, men i hela sitt liv har de fått sig kunder tilldelade från sina överordnade enligt planen. De vet inte hur man ska hittar sina kunder. De nödvändiga mellanhänder, som skulle kunna hjälpa till finns inte, eller är för primitiva.

Skulle han trots allt klara detta väntar en serie konflikter med det gamla systemet. Den första gäller rubeln.
-Problemet med rubelns konvertibilitet blir akut när de sovjetiska företagen får tillstånd att själva sälja sina produkter utomlands, säger Nove.

En konvertibel valuta kan växlas in mot andra valutor på en valutamarknad, vilket inte är fallet med rubeln. Tillgången på utländska valutor är mycket hårt reglerad i Sovjetunionen och rubeln kan bara användas för köp av inhemska produkter.
-Reformen har nu gett företagen rätt att behålla en liten del av sina exportinkomster i form av utländsk valuta, som de kan använda för att importera västvaror. Resten måste de växla in mot rubel till en kurs som den sovjetiska staten fastlägger.
-Det finns koefficienter för konverteringen, vilka justeras godtyckligt för varje transaktion, säger Nove. Tro det eller ej, men det finns idag tretusen växlingskurser för en och samma valuta...

Alec Nove tror att detta är ett tillfälligt problem, orsakat av det irrationella prissystemet, som inte låter priserna återspegla den verkliga efterfrågesituationen.
-Det är förnuftigt att du kan tjäna extra pengar på en prisskillnad, om den har en logisk ekonomisk bas, säger Nove.

Men om prisskillnaden är en slags ologisk olyckshändelse, kommer de finansiella myndigheterna fråga sig varför man ska tjäna pengar på det. Det senare gäller t ex om det inhemska priset är lågt trots att produktionskostnaderna och efterfrågan är hög. Då skulle företagens intresse av att exportera produkten kunna stå i strid med ett bredare samhällsintresse.

När det gäller diskussionen om speciella ekonomiska zoner ställer han ställer sig skeptisk.
-De löser ett problem och skapar ett annat, nämligen vad som händer med gränsen till zonen. Skälet till att det är lättare i Kina är att de har mycket hårdare kontroll av befolkningens rörelsefrihet. Du kan ha en zon gränsande till Hongkong och kontrollera folks flyttning till den.
-Skulle du kunna ha ett stängsel runt Leningrad? I dessa avseenden är Sovjetunionen ett mycket friare land än Kina. Möjligen skulle någonting liknande kunna skapas i Estland.

Men det skulle, enligt Nove, inte behöva ta formen av en speciell ekonomisk zon, utan kunna ske genom att den estniska regeringen successivt fick större ekonomisk makt. De skulle sedan kunna skaffa sig rätten att starta joint-ventures med utländska företag, en rätt som bara Moskva har idag.

Alec Nove har länge följt Sovjets försök att vitalisera sitt trögrörliga samhälle. Hittills har man alltid kört fast. Jag frågar honom avslutningsvis hur han ser på oddsen för Gorbatjov. Han skakar på huvudet och säger att det ser dystert ut.

Hans Sandberg

Demokratin mot dogmerna – Vad händer i Kina? (1987)

(Publicerad i Arbetaren Nr. 10, 6 mars 1987)

Kan jag verkligen publicera det här frågade jag en kinesisk intellektuell efter en intervju. Jag var orolig för att han blivit för frispråkig, men han viftade bort min oro. Utvecklingen hade gått för långt, nu gick det inte att vrida klockan tillbaka.

För hans skulle är jag glad att verkligheten hann ikapp och körde över intervjun. Studenterna demonstrerade och Deng Xiaoping offrade eller tvingades offra sin gamle vän, partiledaren Hu Yaobang.

Det som ännu i slutet av 1986 såg ut att vara en utveckling mot ett demokratiskt genombrott i ett socialistiskt land, var plötsligt bara det gamla vanliga eländet med politiska utvisningar och arresteringar. Min oro var uppenbarligen berättigad.

Under hösten tog man ”de fyra principerna” (den socialistiska vägen, proletariatets diktatur, kommunistpartiets ledande roll och marxismen-leninismen Mao Zedongs tänkande) med en nypa salt.

”Vi diskuterar nu en politisk öppning. Ska man till exempel acceptera de fyra principerna,” frågade en intellektuell i Peking retoriskt.

Idag är det inte hälsosamt att fråga sig sådana saker och kommunistpartiet har t o m tillsatt en ”Ledande grupp för att bekämpa borgerlig liberalism” under ledning av Deng Liqun, en av männen bakom 1983 års kampanj mot ”andliga föroreningar.”

Den politiska öppenhet som rådde under 1985 och 1986 var enastående i det kommunistiska Kinas historia och den har blott bristfälligt rapporterats i svensk press. Det gäller särskilt den debatt om politiska reformer och demokrati som inleddes våren och sommaren förra året. Kanske är kampanj ett riktigare ord, för som så ofta i kinesiska massmedia finns det bara plats för en trend åt gången.

Genom ett försiktigt manipulerande med marxistiska teorier försökte radikala reformanhängare vinna fotfäste för demokratiska principer i den klassiska liberala traditionen. Mycket av det som hör till standarduppsättningen i de socialistiska staternas politiska system tillskrevs Kinas feodala och autokratiska arv.

REFORMKRAV

En av landets yngsta professorer, 32-årige Wang Huning vid Fudanuniversitetet i Shangai, förklarar i en intervju för tidskriften China Reconstructs att ”de pågående reformerna står och faller med frågan om en reform av landets politiska struktur, som är långt ifrån perfekt.”

”Vi hävdar att demokratin i Väst är falsk, ändå tar folket i Väst den på ganska stort allvar. Vi hävdar också att vår demokrati är genuin, så hur kommer det sig att vi inte tar den särskilt seriöst?

”I de flesta val i Väst är vinnaren åtminstone relativt representativ för sin politiska tradition. Här, med vårt ofullständiga system, har det alltid varit ett bekymmer att säkra den politiska ledningens kontinuitet,” fortsatte han.

Wang Huning efterlyste en ”genomgripande demokratisering” och ett ”klargörande” av förhållandet mellan kommunistpartiet och staten. ”Partiet ska inte ersätta statsorganen” ansåg han.

De radikala reformanhängarna, vi skulle kunna kalla dem för demokraterna, kunde inte öppet förneka kommunistpartiets ”ledande roll,” men däremot ge begreppet en ny innebörd. Det är faktiskt standardreceptet för att göra politik i Kina; man tolkar om de politiska nyckelbegrepp som partiet för tillfället står bakom.

PARLAMENTARISM

Ett sådant försök till omtolkning gjordes vid ett akademiskt symposium för framstående statsvetare och jurister i Peking i april förra året. Kommunistpartiets ledande roll beskrevs där mer som en del av verkligheten än som ett mål i sig.

”KKPs (dvs partiets) rätt till ledarskap är resultatet av det senaste seklets historiska utveckling och förutsättningen för varje plan på politisk reform,” skriver en av redaktörerna för tidskriften Social Sciences in China i ett referat av konferensen (nr 3/1986).

Efter denna formulering för att lugna makthavarna (partiledningen) jämförs förhållandena i Kina med dem i kapitalistiska stater.

”Det parti som vinner majoriteten i parlamentet är det härskande partiet, proklamerar sin politik och får igenom lämpliga lagar i parlamentet och de genomförs av regeringen. Klart står att det fenomenet att politiska partier styr statsmakten är en allmän regel i den moderna världen. Kina är inget undantag,” summerar författaren.

Det är ett elegant försök att sälja parlamentarismen som idé till kommunistpartiet. Parlamentarismen förutsätter ju att det är det folkvalda parlamentet som utser regeringen. De kinesiska demokraterna försöker vädja till partiets självförtroende.

De säger: Ni kommer ändå att få styra, även om vi inför demokrati.

På liknande sätt försökte man sälja maktdelningsläran, idén om en rättsstat och demokratiska fri- och rättigheter.

Dessa diskussioner fördes inte bara i små slutna sällskap. Under sommaren och hösten 1986 spreds radikala demokratiska idéer i en omfattning som aldrig förr sedan fjärdemajrörelsen 1919.

YTTRANDEFRIHET

Pressen, som varit och fortfarande är det viktigaste redskapet för partiet att styra landet, drogs också in i reformerna. Pressen har redan tidigare styrts benhårt av kommunistpartiet via nyhetsbyrån Nya Kina och via partirepresentanter på alla nivåer. Men i september berättar landets främsta dagstidning Folkets Dagblad att kommunistpartiets propagandachef Teng Teng sagt ifrån att det är tidningarnas redaktörer som ska styra deras innehåll. (I januari 1987 gjorde Folkets Dagblad ”självkritik” för denna artikel.)

”Yttrandefriheten är grundvillkoret för politisk demokrati, vilket är slutmålet för Kinas politiska reform,” sa statsvetaren Yu Haocheng enligt China Daily 29 september.

”Yttrandefriheten visar sig huvudsakligen i press- och tryckfrihet. En fri press kan säkerställa folkets rätt att kritisera och övertyga regeringen och att uttrycka sina idéer,” var en åsikt som delades av flera teoretiker enligt samma tidning.

Alla sådana idéer är förstås ett utslag av den ”borgerliga liberalism” som får partidogmatikerna att se rött. Vad mer är, det var liknande åsikter som 1979 renderade Wei Jingsheng 15 års straffarbete. (Han är långt ifrån ensam. Under kampanjen mot ”andliga föroreningar” 1983 arresterades 100.000 personer.)

Wei Jingsheng krävde en ”femte modernisering” vid sidan av de fyra som sanktionerats av partiet (jordbruk, industri, försvar, teknik och vetenskap). Det han krävde var genuina demokratiska fri- och rättigheter, dvs att de friheter som omtalas i grundlagen skulle gälla också i verkligheten.

Under de två månader jag reste runt i Kina i höstas tog jag ofta upp frågan om Wei Jingsheng. Det han dömdes för är idag den officiella linjen, men hur ska man tro på talet om demokratisering så länge han och andra sitter kvar i fängelse eller arbetsläger, sa jag. Många intellektuella demokrater höll med, men kände sig maktlösa.

”Den fågel som först flyger upp ur busken blir skjuten,” var en kommentar.

Jag minns hur jag efter en lång diskussion på tåget till Shanghai om politiska reformer frågade mina två intellektuella vänner:

”Vad gör ni för de politiska reformerna? Diskuterar ni dem mycket?”

”Nej, vi väntar på vad som ska komma uppifrån,” blev svaret.

Det är den traditionella attityden, det konfucianska underordnandet av individen under auktoriteten. Här finns också roten till den demokratiska traditionens svaghet i Kina. I den västerländska moderna traditionen ses individualitet som något gott, medan ordet i Kina har en negativ klang.

ÅLDERDOMLIGT

Ett av de dominerande intrycken för en resenär i Kina är hur ålderdomligt och konservativt landet är. Den delvis självvalda isoleringen från omvärlden och de mycket dåliga kommunikationerna inom landet har förhindrat både varu- och idéströmmarna och därmed framväxten av ett modernt samhälle. Sven Lindqvist träffade rätt när han i sin och Cecilia Lindqvists bok från 1963 Kina inifrån skrev:

”För kineserna betyder kommunismen istället nationella återupprättelser och restauration av vissa väsentliga delar av deras tidigare civilisation.”

Med 80-talets öppna politik har kineserna blivit alltmer medvetna om landets efterblivenhet kulturellt och ekonomiskt, varför den nationella stoltheten kommit att knytas alltmer till moderniseringsprocessen och allt mindre till det svårt korrumperade kommunistpartiet. Liksom på 20-talet satte intellektuella sitt hopp om en nationell renässans till ”Mr Science & Mr Democracy”.

Men därmed ökar motsättningen både till traditionella konfucianska värden och till partiets krav på underordnande. Det som förenade både den gamla kulturen och den kommunistiska var fientligheten mot individualismen.

När Deng Xiaoping i mars 1979 spikade de ”fyra principerna” sa han att den typ av demokrati det kinesiska folket behövde var en ”socialistisk demokrati, folkets demokrati och inte en borgerlig demokrati, individualistisk demokrati.” Kärnan i den förra var att ”personliga intressen måste underordnas under det kollektiva...”

Det är en logisk ståndpunkt i ett samhälle som liksom Kina under Mao är genomorganiserat och mycket auktoritärt, men de ekonomiska och sociala reformerna i Kina efter Maos död har närt humanistiska och individualistiska idéer, på samma sätt som kapitalismens framväxt drog med sig nya frihetliga, antifeodala idéer.

Marx och Engels berömda skildring i Kommunistiska Manifestet av hur bourgeoisien krossar alla feodala värden passar väl in på reformernas Kina. 

’Bourgeoisien har överallt, där den kommit till makten, förstört alla feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden. Den har obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodalband, som band samman människorna med deras naturliga ledare, och icke kvarlämnat några andra band än det nakna intresset, det känslolösa "kontant betalning." Den har kränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten. Den har upplöst den personliga värdigheten i bytesvärde och i stället för de otaliga lagstadgade och välförtjänta friheterna satt den samvetslösa handelsfriheten allena. Den har, kort sagt, i stället för den i politiska och religiösa illusioner höljda utsugningen satt den öppna, skamlösa, direkta, torra utsugningen.’

EN UTVÄG?

Dilemmat för kommunistpartiet är att man numera har sin legitimitet (dvs sin rätt att härska) knuten till löften om stabilitet och höjd levnadsstandard, men för att åstadkomma detta behöver man decentraliserande ekonomiska reformer vilka undergräver partiets makt.

En utväg ur detta vore förstås att inför allmänna och fria val vilket i bästa fall skulle öka samhörigheten mellan styrande och styrda och dämpa dagens cynism och konsumism.

En annan och klassisk lösning är ökad nationalism i kombination med kampanjer mot inre fiender. Vid Kinas inre politiska och ekonomiska kriser har spänningar och konfrontationer vid gränserna fått ökad uppmärksamhet.

En tredje lösning skulle man kunna kalla för kadarismen, efter den ungerske partiledaren Janos Kadar, som tillåtit långtgående ekonomiska reformer utan att för den skull avskaffa enpartisystemet.

Kadars trick möjliggörs av vissa djupare liggande samband mellan ekonomi och politik. I en starkt centralstyrd ekonomi kommer det ekonomiska och politiska systemet att smälta samman. De flesta politiska beslut har ekonomiska konsekvenser och ju längre man vill driva den centrala samordningen av de ekonomiska resurserna desto större blir kraven på politisk samordning. Detta är grundorsaken till frånvaron av demokrati i centraliserade planekonomier.

ARBETARKONGRESSER

Det är inte heller möjligt att tänka sig arbetarinflytande i ett sådant system, annat än i den högst abstrakta meningen att Stalin eller Mao eller vem det nu kan vara a priori utnämnts till arbetarklassens sanna representant. (Det handlar då mer om en arbetarvänlig kejsare än om inflytande underifrån!)

Som ett led i de kinesiska ekonomiska och politiska reformerna har man instiftat ”arbetarkongresser” vid arbetsplatserna i industrin. I vissa fall har de getts möjlighet att rösta fram företagsledningen, men nyttan av detta är synnerligen begränsad om företagsledningen är bunden till händer och fötter av de centrala planerna. Arbetarinflytande blir då en fråga om att administrera den inre fabriksmiljön och fördela användningen av semesteranläggningarna.

Om man decentraliserar det ekonomiska och det politiska systemet öppnas fler valmöjligheter, vilket illustreras av det faktum att marknadsekonomier återfinns med de mest olika typer av politiska system – från välfärsdemokratier till Pinochet. Genom att fler beslut läggs över på marknader minskar antalet tillfällen då den enskilde medborgaren konfronteras med staten – det politiska systemet. Medan den centralistiska modellen tenderar att säga till medborgaren att ”om du inte är med oss så är du mot oss,” säger Kadar ”om du inte är mot oss så är du med oss.”

POLSK UTVECKLING?

Den strid som idag förs inom den kinesiska ledningen är i många avseenden höljd i dunkel, men genom att läsa både på och mellan raderna i tidningar och tal kan man få en ungefärlig bild av vad som är på gång. Den åtta år gamla reformpolitiken höll på att köra fast och det skärpte motsättningarna mellan olika riktningar i och utanför partiet. Studenternas krav på frihet och arbetardemonstrationer mot prisökningar skapade en rädsla för en polsk utveckling i Kina.

Reformmotståndarna fick vatten på sin kvarn, samtidigt som reformanhängarna allt tydligare delades i två grupper.

Den ena ville svara på problemen genom ännu djärvare reformer (demokraterna) och framför allt radikala politiska reformer som skulle slå undan benen på reformmotståndarna. Man var beredda att acceptera viss inflation, arbetslöshet och aktieägande för att få mer konkurrens i ekonomin och låta det framtvinga höjd effektivitet.

Den andra reformgruppen kallas ibland för fiskalisterna eller centralplanerarna. Deras ledande figur är den drygt 80 år gamla Chen Yun. Fiskalister kallas de för att de månar om statskassan. De gillar inte budgetunderskott och inflation och de vill behålla så mycket av centralplaneringen att regeringen kan bygga upp Kinas svårt underutvecklade transportnät, energisektor och den övriga infrastrukturen. Decentraliseringen har de faktor gång på gång lett till att investeringar i sådana för landet och även för reformerna avgörande projekt fått stå tillbaka för lokala investeringar vägledda av ett prissystem som är grovt snedvridet.

Gruppen kring Chen Yun har hittills lierat sig med demokraterna, men nu har den alliansen spruckit.   

EN GISSNING

Det är svårt att sia om hur den pågående krisen för reformpolitiken ska sluta, men en gissning är att fiskalisterna tar hem spelet och att de radikala reformanhängarna ger dem sitt stöd eftersom de inte har något bättre alternativ.

Reformmotståndarna har inget ekonomiskt gångbart alternativ att komma med, deras kritik är framför allt politisk. De tål inte att man ifrågasätter dogmerna och ser med förakt på ungdomens nya, västerländskt influerade livsstil. Deras hopp står till att göra så mycket som möjligt av ”kampanjen mot borgerlig liberalism.”

Det vi kan vänta oss är fortsatta ekonomiska reformer, men med en starkare betoning av centrala, statliga målsättningar och en stram finanspolitik.

Det intellektuella och kulturella livet kommer att hållas i ett strypkoppel en tid framöver, men man vill inte ha några omfattande utrensningar. Det skulle vara farligt med tanke på den nyckelroll som de intellektuella spelar i moderniseringsprogrammet.

Den nye partiledaren Zhao Ziyang är en stark anhängare av reformer och knappast mindre liberal än den avsatte Hu Yaobang. Han försöker nu neutralisera effekterna av vinterns policyskifte och i ett stort tal i Beijing  29 januari försvarade han skickligt de ekonomiska reformerna och även tanken på politiska reformer. Men de senare kommer framför allt att handla om att rationalisera den statliga byråkratin och fortsätta försöken med flera kandidater till valen av folkförsamlingar på relativt låg nivå.

På så vis kommer Kinas politiska system att bli mer likt Östeuropa och Sovjet där, paradoxalt nog, de politiska reformerna fått ny kraft med Gorbatjov.