Kommer memristorerna leda till osynliga datorer?

John Markoff skriver i New York Times att forskare vid HP börjat kommersialisera en ny typ av minneskretsar - memristorer - som ska utmana transistorerna, vilka hittills varit den grundläggande byggstenen i våra datorer. Memristorerna kan till att börja med börja ersätta flashminnena, men kan på sikt bli ett alternativ även för mikroprocessorer. Markoff spekulerar i att memristorerna kan få datorerna att försvinna in i vår miljö och bli "osynliga". Han kopplar denna tanke till ett koncept som utvecklades av Mark Weiser på Xerox PARC p 1980-talet.

In the 1980s, another group of Xerox scientists proposed an even more radical idea: the personal computer was destined, like its predecessor the mainframe computer, for obsolescence. They called its successor “ubiquitous computing.” The computer would simply melt away like the Cheshire Cat, and become imbedded in all the objects that make up daily life.

That is coming true: Our pens, pads of paper, cars, indeed virtually everything we use are becoming computer smart. And last week, Mr. Jobs introduced the new versions of already embedded technology, the iPod and Apple TV.

At H.P., the scientist who has led the quest for the new generation of ultrasmall switches, known as memristors, said that their arrival foretells a computing age of discovery that will parallel the productivity increases first brought about by the microprocessor.

“The thing that is happening right now is that we’re drowning in data,” said Stan Williams, director of H.P.’s Information and Quantum Systems Lab. “The amount of data is increasing at an absolutely ferocious pace, and unless we can catch up it will remain useless.”

If he is right, and the memristor makes possible superdense computing memories — one computer chip will hold as much data as an entire disk drive holds today.

Läs mer om Mark Weiser på Wikipedia.

För några av mina artiklar om Mark Weiser och ubiquitous computing, se länkarna nedan:

• Mark Weiser, Xerox PARC: Datorn försvinner (Datateknik, mars 1992)
• MIT Media Labs nya kurs - Smarta prylar (Dagens Nyheter, oktober 1995)
• Mark Weiser om "wearables" (Datateknik 3.0 1997)
• Mark Weiser: Han ville få datorerna ur vägen (Dagens IT, våren 1999)

Mark Weiser: Han ville få datorerna ur vägen (1999)

(Denna krönika publicerades i  Dagens IT våren 1999)

Mark Weiser var bara 46 år när han 27 april förlorade sin kamp mot den cancer som upptäckts bara sex veckor tidigare. Läkarna hade först gett honom ett och ett halvt år, sedan tre månader, sedan dagar att leva. Han försökte utnyttja sin sista tid till att skriva en bok om Ubiquitous Computing; det begrepp han presenterade för tio år sedan och som idag håller på att bli verklighet. Men tiden räckte inte ens till en första skiss på boken.

Mark Weisers död skakade om många både i och utanför Silicon Valley. Inte bara därför att han var teknisk chef för Xeroxs berömda lab, PARC (Palo Alto Research Center,) utan på grund av hans karaktär. Mark Weiser var kiseldalens ”själ och samvete” och ”han använde sitt lärosäte för att påminna alla som ville lyssna att i kampen mellan människa och maskin måste vi låta människan vinna,” skrev MSNBC:s Bob Sullivan 5 maj. Ett tecken på hur mycket han betydde, är det minne som Stanforduniversitetet rest åt honom på Internet; en webbsajt där vi kan läsa både hans egna artiklar och kommentarer från kollegor och vänner.
(URL:http://www-sul.stanford.edu/weiser)

Jag intervjuade honom under ett besök på PARC i början av 1992 och minns med värme hans generositet och breda intellekt. Han och hans team höll då på att bygga prototyper till en ny typ av datormiljö, där datorerna fanns överallt, men utan att tillåtas styra vårt beteende. Det var en försmak av den ”tredje våg,” som han såg komma efter PC-eran, precis som den ersatt stordatoreran.
-Den gamla typen av datorer; de som sitter på ditt skrivbord förutsätter att du träder in i deras värld, sa Mark Weiser, som var inspirerad av den tyske filosofen Martin Heidegger.

I en essä för Scientific American (9/91) om 2000-talets datorer skrev han om hur skrivtekniken försvann i bakgrunden, så att folk slutade tänka på skrivandet som teknik. På samma sätt ville han ha datorer som var, utan att synas. Därför gillade han inte tanken på att bygga än mer personliga, t om ”intima” datorer.
-Jag mår illa när jag hör det! Att bli intima med våra datorer är inte den rätta vägen. Vi vill få datorerna ur vägen! De ska vara en del av vårt liv, som papper, pennor och stolar, men vi vill inte bli intima med dem. (Datateknik 5/92).

I mitten på 90-talet myntade han begreppet ”Calm Computing,” som ett nödvändigt komplement till ubiquitous computing. “Med datorer överallt kommer vi att vilja använda dem samtidigt som vi gör andra saker och ha mer tid för att vara rent mänskliga. Vi måste då tänka om radikalt när det gäller målen, sammanhanget och tekniken för datorn och all annan teknik som tränger sig på våra liv. Lugn (calmness) är en grundläggande utmaning för all teknisk design under nästa 50 år.” (Mark Weiser och PARC-chefen John Seely Brown i “The coming age of calm technology,” Xerox PARC, October 5, 1996.)

Hans Sandberg

Mark Weiser om "wearables"

(Publicerad i Datateknik 3.0 1997).

Datorer som man kan ha på sig reser en rad frågor av både kulturell och social natur. Man kan också fråga sig om “wearables” ska bli personliga stordatorer, eller enkla nätdatorer. Mark Weiser som är chef för dataforskningen vid Xerox Parc och i början på 90-talet lanserade begreppet “ubiquitous computing,” ville redan då ha datorerna ur vägen. Jag tänkte på honom när jag kom hem från MIT Medialabs symposium och bad honom om hans synpunkter på “wearable computing.”

Här är hans svar:
-Det är en jättebra ide. Det är ännu ett sätt för datorer att finnas överallt, säger han och påpekar att Xerox Parc är en av sponsorerna till MIT Media Labs på detta område. “Ubiquitous computing” är den tredje vågen av databehandling, där det finns massvis med datorer i miljön och de blir enklare att använda.
- Det finns emellertid några idéer jag tror är farliga i sammanhanget, t ex den försåtliga tanken att »wearables» betyder en säkrare och mer privat framtid, eftersom all min personliga information finns på min kropp, istället för på en server någonstans.
- Det försåtliga ligger i tron att det inte kommer att finnas data om dig någon annanstans, att det faktum att du har datorn nära din kropp gör dig säker. Nej, jag tror att vi måste acceptera seriösa nya lagar till skydd för privatlivets helgd. Att tro att man löser den frågan genom att bära på sin dator, är att sticka huvudet i sanden.
-Det finns en annan tendens jag inte gillar när det gäller “wearables” och det är när datorn görs mer påträngande. Att översätta pantomim till engelska är enligt min uppfattning påfluget och okonstnärligt. Att ha en ett till ett relation med en speciellt buren dator gör den inte heller särskilt osynlig för dig. Så länge det finns en speciell dator för dig i ditt liv, lever du i den personliga datorns paradigm, inte i paradigmet om “ubiquitous computing,” även om du bär datorn på dig. Osynlighet betyder inte bara och inte nödvändigtvis “fysisk” osynlighet. Avgörande är att den är mentalt osynlig.
-Jag har nyligen börjat fokusera mig på hur vi känner oss när vi använder dessa “ubiquitous computers.” Idag gör datorerna att vi känner oss mer stressade och överlastade. Därför talar jag numera om en era av “lugn användning av datorer” (calm computing) och hur vi ska nå dit, säger Mark Weiser.

Hans Sandberg

Läs Mark Weisers paper om “calm computing”:

The Coming Age Of Calm Technology

MIT Media Labs nya kurs - Smarta prylar

(Denna artikel publicerades först i Dagens Nyheter i oktober 1995.)
MIT:s berömda Media Lab firade förra veckan sitt 10-års-jubileum med att dra upp riktlinjerna för vad som ska komma efter multimediarevolutionen: “Things That Think,” dvs saker som tänker.

När Nicholas Negroponte 1985 drog igång MIT:s (Massachussetts Institute of Technology) Media Laboratory förknippades multimedia med obskyra nattklubbar. Idag kan man knappast kan köpa en PC som inte är multimedial.
Det är naturligtvis inte bara medialabbets förtjänst, men de var pionjärer och Negroponte belönades med att bli något av en internationell multimediaguru.

Bakom framgången ligger dels Negropontes skicklighet i att värva sponsorer inom näringslivet och dels labbets förmåga att locka unga forskare, som här fått blomma ut i en kreativ och tvärvetenskaplig miljö.

På tioårsfesten som inleddes tio över tio den tionde i tionde bjöds vi på en bred uppvisning av talang, snille och “demos” (“Demo or Die!” är MIT Media Labs underförstådda valspråk.) På gästlistan fanns hundratals representanter från näringslivet, forskningssfären och massmedia världen över.

Nicholas Negroponte drog sin välkända mantra om databitar versus atomer (en bok gjord av atomer kan bara lånas ut en åt gången medan en digital bok kan lånas ut till massvis av läsare samtidigt.) Han gick också i svaromål mot dem som avfärdar data- och kommunikationsrevolutionen som “hype.” Problemet beror enligt honom inte så mycket på överdrifter, som på att våra hjärnor har svårt att begripa en exponentiell utveckling, vilken hela tiden accelererar.
-Det som för nio månader sedan sågs som vilda prognoser, ses idag som konservativa uppskattningar. Internet fördubblas i storlek varje år och World Wide Web var 55:e dag, sa han.

Förmiddagen ägnades åt en genomgång av vad labbet gjort hittills, medan eftermiddagen ägnades åt dess nya stora forskningsprojekt, TTT (Things That Think = tänkande prylar) som backas av ett konsortium med ett 30-tal medlemmar, alltifrån AT&T, Lego och Nike till Telia Resarch, Walt Disney och Yamaha.

Seymour Papert, en berömd pedagog som i Sverige är känd från den tidiga skoldatasatsningens försök med hans Logo-system, öppnade med att berätta om ett telefonsamtal som fått honom att bränna vid maten han lagade.
-Idiot, sa jag och syftade förstås på mig själv, men i framtiden kommer vi att mena stekpannan, sa Papert, som också tänkte sig nya slag av pedagogiska leksaker och redskap.
-Vi skulle kunna ha bollar som ger en jonglör feedback utifrån hur väl han eller hon lär sig kontrollera deras rörelser. På liknande sätt skulle man kunna göra intelligenta golfklubbor och tennisracketar.
-Nyckeln är inte att de gör jobbet åt oss, utan att de hjälper oss att göra färre fel, sa han.
Konsekvenserna för inlärning och uppväxt kan bli enorma spådde han.
-Detta kan bli den mest radikala förändringen av det mänskliga livet under de närmaste decennierna.

Lite senare bjöds vi på följande MIT-scenario för en framtid med tänkande prylar: Vi kommer hem och möts av en dörr som känner igen oss, kollar hur vi mår genom att studera vårt ansikte, öppnar låset och ser till att vår smarta CD-jukebox spelar ett musikstycke den lärt sig att vi uppskattar en dag som denna. Väl inne hämtar våra intelligenta skor upp dagens nyheter från vår magiska (men inte flygande) matta, skickar dem till plånboken som filtrerar dem enligt våra personliga preferenser och sedan projicerar dem på insidan av våra glasögon.

MIT är inte ensamma om att fundera på hur datorerna ska kunna smygas in i vardagslivet. AT&T Bell Labs, IBMs Watson Labs och Xerox Parc är också inne på samma linje. Mark Weiser på Xerox Parc formulerade för flera år sedan begreppet “Ubiquitous computing” för att beskriva datorer som finns överallt, oftast utan att synas. Men frågan är om inte Negroponte & Co. lyft visionen till en nivå som är så djärv att den snudd på riskerar att dra ett löjets skimmer över sig.

Danny Hillis, som återvänt till MIT efter några års försök att bygga och sälja massivt parallella superdatorer (Thinking Machines Corporation), berättade om framtidens dammsugare, som för det mesta kommer att vara korkad, men då och då anropa den intelligens den behöver via rummens datanät. Ett sådant tillfälle kan uppstå om den stöter på en papperslapp och har svårt att avgöra om det rör sig om skräp eller kanske rent av en sedel.

-Dagens elektroniska manicker är klumpiga, gör hål i våra fickor och är ofta inte till särskilt stor nytta, sa medialabbets fysiksnille Neil Gershenfeld. Framtidens smarta prylar kommer däremot både kunna analysera, kommunicera och reagera. De kommer många gånger ingå i “personliga nätverk” inbyggda i våra kläder, eller andra saker vi bär på oss. Michael Hawley och hans kollegor håller på att bygga sådana “BodyNets,” som även ska kunna kommunicera med andra personers nät.

Ett fantasifullt sätt att använda ett sådant är ett nät som på en dansbana kollar in publiken för att se om det finns någon partner som matchar vår läggning. (Det är bara att hoppas att ingen hacker sätter ett digital krokben för oss.)

Gershenfeld sa att mycket av tekniken redan finns, men slog också fast det krävs en radikal utveckling av tekniken för sensorer, nya typer av arkitekturer för datanät, liksom program som kan analysera mänskliga uttryck. På MIT och andra forskningslabb har man redan börjat tackla dessa frågor och kommit en god bit på väg.

Den som eventuellt dragit på munnen åt det här med smarta skor fick en chans att ta sig en andra funderare på saken, när Gershenfeld demonstrerade en prototyp till en skodator, som kan kommunicera via kroppens elektrostatiska magnetfält! Prototypen bestod av en liten dosa som han nästa år hoppas ha inbyggd i en sko. Gershenfeld och hans assistent satte var sin fot på sin respektive dosa och skakade sedan hand inför en häpnad publik som via en “live” overheadbild såg dem utväxla elektroniska visitkort.

Varje sådan dosa innehåller en mekanism som alstrar sin egen energi när man trampar på den och därför klarar sig utan batterier, en dator och en sändare /mottagare som kan kommunicera med mycket svaga spänningar. Michael Hawley har vid ett annat tillfälle visat att ett sådant handslag på en sekund kan vara laddat med 100 000 bits.

Om vi fyller vår miljö med mängder av sådana smarta prylar kommer vi helt säkert att ställas inför en rad nya problem. Danny Hillis ställde t ex frågan om hur man tar betalt för det råd som en fjärran dator ger till en dammsugare!
-Mer och mer av vad som händer kommer att bli ett resultat av interaktioner. Var ska vi hämta modeller för att förstå vad som händer? Från biologin?

Den berömde artificiell intelligens-filosofen Marvin Minsky drog i ett humoristiskt anförande analogier med sin syn på hjärnan som ett socialt system.
-När du har stora komplexa nät finns det ingen man kan ringa och klaga hos. Tyvärr är det på samma sätt i våra huvuden där vi har 400 datorer som var för sig har sina idéer om vad de är och vad som behövs göras.
-Hjärnforskningen har gjort enorma framsteg, men vi vet fortfarande inte hur kunskapen representeras i hjärnan. Det finns mängder med teorier för detta, men den dominerande är logiken, som har det trevliga med sig att den kan formuleras precist. Kruxet är bara att sunt förnuft inte låter formuleras i precisa logiska termer.

Och det medialabbets “tänkande” kaffebryggare, plånböcker, klockor, manchettknappar, skor, osv behöver, är just sunt förnuft, men att lära datorer sunt fönuft är utomordentligt svårt. Det ska därför bli spännande att se om Negropontes fantastiska snillen och deras fantastiska maskiner lyckas bygga sina tänkande saker och leksaker.

Hans Sandberg

Marvin Minsky:
-Det som gör att jag gillar medialabbet så mycket är att de studerar saker som inte spelar så stor roll, men som vi människor ägnar det mesta av vår tid åt. Jo visst jobbar de, men för det mesta lyssnar de på musik, idrottar eller slösar bort sin tid, sa Marvin Minsky, en av världens främsta experter på artificiell intelligens.

Mark Weiser, Xerox PARC: Datorn försvinner (1992)

(Publicerad i Datateknik mars 1992)

Med ubiquitous computing (UC) försöker Xerox berömda forskningscenter PARC vända upp och ned på vårt sätt att använda datorer. Mark Weiser, som är chef för PARCs datavetenskapliga labb, vill på en gång göra datorerna allestädes närvarande och anonyma.

I likhet med de flesta andra innovatörer är Mark Weiser missnöjd med Status Quo.
-Den gamla typen av datorer, de som sitter på ditt skrivbord förutsätter att du träder in i deras värld, säger han.
Det är datorn i centrum, istället för människan och hennes arbete. I extrema fall, som med system för "virtuell verklighet", måste man sätta på sig hjälm och handskar för att använda dem.

På PARC, som är granne med Stanforduniversitetet i Palo Alto i Californien, försöker man göra raka motsatsen!

Målet är en integrerad datormiljö, där datorerna finns överallt och alltid är tillgängliga. Istället för en dator på ditt skrivbord ska du ha dussintals, av olika storlek och med olika funktioner. Varje rum kan komma att rymma hundratals datorer. Vi ska inte behöva släpa datorn med oss när vi går från ett rum till ett annat, eftersom det bara är att plocka upp någon av datorerna i det andra rummet och fortsätta med vad man gjorde i det förra. Datorerna ska veta var de befinner sig och var du befinner dig och ständigt vara redo att betjäna dig. Härigenom skapas radikalt nya förutsättningar för samarbete och ökad produktivitet på morgondagens kontor.
Det är i korthet drömmen om en allestädes närvarande, men aldrig iögonenfallande databehandling.
Mot den bakgrunden är det kanske lättare att förstå varför Mark Weiser skrev i septembernumret av Scientific American, att "själva idén om en 'personlig' dator" är malplacerad.
-Den gamla stilens datavisionärer försöker radikalisera persondatorerna och göra dem än mer personliga, säger han till DataTeknik.
-Alan Kay talar om intim databehandling som nästa steg. Jag mår illa när jag hör det! Att bli intima med våra datorer är inte den rätta vägen. Vi vill få datorerna ur vägen! De ska vara en del av vårt liv, som papper, pennor och stolar, men vi vill inte bli intima med dem. Det är att driva det personliga och individualistiska till sin extrem, säger Mark Weiser och frågar spetsigt:
-Är du intim med din penna?
(Alan Kay var en av PARCs grundare och är idag en av de ledande forskarna inom Apple Computer. Han myntade begreppet "dynabook", vilket Apple populariserat med termen "kunskapsnavigator". )

Papper och penna är också tekniker, men vi har upphört att betrakta dem som sådana. Vi tar dem oreflekterat för givna, vilket för Weiser är ett tecken på hur djupt en teknik slagit rot i vårt samhälle.

-Ubiquitous computing är det första försöket att på djupet tillämpa det vi lärt oss om människan under de senaste tjugo åren, säger Mark Weiser.

-Det är ofta psykologiska insikter som driver fram förändringar inom dataområdet. Bildskärmar och datorgrafik är t ex svar på input från psykologer.

-Ubiquitous computing kunde bara inträffa på ett ställe som PARC, där du har datavetare och antropologer under samma tak. Jag kom på begreppet när jag funderade på hur vi skulle kunna svara på vad antropologerna sade till oss. De studerade hur folk använder teknologi och pratade om "situationer". De sa att vi missförstått teknologin; att vi förbisett de myriader av detaljer som finns i verkliga situationer, verkliga rum. Om relationer mellan människor i ett rum och om de kulturer de kommer ifrån, säger Mark Weiser.

Det ledde till en radikal omprövning av det sätt på vilket vi använder datorer. Mark Weiser och hans kollegor insåg att det inte skulle räcka med en omprövning av detaljer, som t ex den grafiska miljön (GUI).
-Eftersom en seriös modell för ubiquitous computing kräver att vi tar hänsyn till detaljerna, var vi tvungna att så fort som möjligt försöka bygga element av den och börja använda dem. Detta var inte en sak man kunde studera teoretiskt, utan den måste studeras praktiskt.
-Vi kom så småningom fram till några saker som antydde vart vi är på väg. Vi vet att det kanske inte är exakt de rätta sakerna, men de är tillräckligt olika de nuvarande datorerna för att hjälpa oss på vägen.

PARCs modell av UC ser vid första anblicken inte särskilt märkvärdig ut. Vi har ett stort elektroniskt ritbräde ("Liveboard"), som man kan rita på med en digital "tuschpenna". Vi har ett antal penndatorer ("Pads") och en mängd små digitala anteckningsblock i fickformat ("Tabs").

-Vi har skapat datorer av tre storlekar: några tum, en fot och en aln ("inch-, foot- and yardsize computers"), vilket vi ser som en naturlig skala, motsvarande den vi har på kontoret och i hemmet. (Om någon undrar var man finner en aln stor infomations-skärm i ett hem, så pekar Mark Weiser på kylskåpsdörren, som i USA är standard-anslagstavlan.)

Det som först får mig att höja ögonbrynen en smula är en specialtillämpning av den minsta biten i detta pussel; den "aktiva" ID-bricka som Mark Weiser bär på sitt bröst och som faktiskt är en dator med inbyggd infraröd sändare.
Denna smarta ID-bricka, som är framtagen i samarbete med forskare inom Olivetti, kommunicerar hela tiden med små antenner i taket på varje rum.

Smarta ID-brickor kan användas både för att kontrollera och betjäna människor. De kan ingå i ett system som selektivt öppnar dörrar; de kan användas för att styra telefonsamtal och elektronisk post till en person oavsett i vilket rum han befinner sig; de kan användas för att informera datorerna i ett rum om vem som är där.
De kan dessutom användas för att skapa automatiska dagböcker, genom att systemet löpande registrerar var du är (såvida du inte stoppar ID-brickan i en ficka varigenom dess infraröda signaler blockeras.) Systemet skapar en automatisk logg över var du varit och vilka andra som varit på samma ställe, en lista som kan bli ett värdefullt hjälpmedel för att komma ihåg saker och ting. (Mark Weiser är medveten om att många fruktar att detta ska inkräkta på privatlivets helgd -- "Storebror ser dig" --, men han tror att man kan undvika det genom sociala normer för hur systemet används och genom att låta individen själv kontrollera sådan privat information.)

De minsta datorerna i UC-systemet, låt oss kalla dem tabbar, är tänkta att fungera som ett mycket enkelt skrivredskap; ett elektroniskt kladdpapper. De kan kanske jämföras med enkla fickräknare. Mark Weiser tänker sig ett hundratal sådana tabbar i ett normalt kontorsrum.
Nästa steg i skalan är "Pads", dvs elektroniska anteckningsblock. (Jag avstår från att föreslå en försvenskning av detta begrepp!) De påminner mest om penndatorer, men fyller en annan funktion, vilket illustreras av det faktum att ett rum kan ha 10-20 "Pads". Liksom du i t ex Windows kan ha flera program öppnade på en gång kan du ha flera "Pads" aktiva på ditt skrivbord. Skillnaden är att hittillsvarande fönstermiljöer trängs på en och samma bildskärm, medan du PARC-modellen kan ha dem liggande bredvid dig i full skala.
Varje rum kommer därtill ha en eller ett par "storbildskärmar" ("Liveboards"), som kan använda för kommunikation (t ex videokonferenser) eller för föredragningar.

Grundelementen i "ubiquitous computing" bygger på tekniker som antingen redan finns eller är nära förestående. Lätta handdatorer, penndatorer och projektionsbildskärmar med ett system för penninput (en infraröd kamera registrerar den digitala "tuschpennans" rörelser), ett till stora delar trådlöst lokalt datanät, samt ett antal nätverksdatorer.

Det som gör systemet i sin helhet unikt, är den totala integrationen av ett så stort antal datorer, som alla kommunicerar med varandra på ett enhetligt sätt och att varje del vet var den befinner sig.

Samtidigt som Mark Weiser ritar på sin "storbildskärm" kan jag ge honom skriftliga kommentarer, direkt från min "Pad". De kommer att dyka upp på hans skärm. Jag kan också ta innehållet på hans skärm och spara det som en ikon på en "Tab" för att senare kalla upp samma bild på en annan "storbildskärm". Systemet finns överallt och jag kan nå det oavsett var jag befinner mig i byggnaden. Det är något helt annat än att bära med sig en penndator från rum till rum och koppla upp sig mot ett lokalt nätverk.

-Det finns de som tror att vi kommer att nå dit ändå, mer eller mindre automatiskt, men det tror inte jag, säger Mark Weiser. Istället kommer vi att få anhopningar av nätverk som kommunicerar inom var sin nisch, typ personsökare, mobiltelefoner och persondatorer av olika slag. Jämför det med den tillgång vi har till litteraturen i detta rum. Vi har en omedelbar access till alla ord i rummet, utan att behöva bekymra oss om vilket format de är tryckta i. Så länge vi (i datavärlden) domineras av dessa nischer, kommer vi aldrig få en "sömlös" access till informationsvärlden, där man kan kan plocka up en dator (scrapcomputer) och bara sätta igång och jobba.

Det är viktigt att komma ihåg att UC än så länge bara är ett forskningsprojekt, som kan komma att förändras åtskilligt innan Xerox bestämmer sig för att försöka lansera det på marknaden. Först måste man tackla några av de svåra tekniska utmaningar systemet står inför.
-Vi kommer att behöva mycket mer trådlös kommunikation än något företag idag kan föreställa sig, säger Mark Weiser. Vi behöver förbindelser mellan hundratals datorer i en byggnad, medan företagen på detta område tänker i termer av en person, en dator.
PARC-forskarna har därför tvingats tvingats ge sig in på att utveckla egna trådlösa nät, med ytterst små celler, som var för sig täcker ett rum.

Ett annat problem är att bygga ett stabilt system, med så många löst länkade datorer.
-Det gäller att se till att inte hela systemet rasar om en dator inte fungerar, något som nuvarande system för distribuerad databehandling är dåliga på. Vi behöver en mycket mer robust teknologi för nätverksdatorer, säger han.
Såväl datorernas operativsystem, som tekniken för fönsterhantering måste genomgå stora förändringar för att möjliggöra "ubiquitous computing".
Den tredje utmaningen gäller förmågan att bygga smått. Det är en förutsättning om man ska kunna ta fram tillräckligt små, lätta och billiga "Tabs".

Även om forskarna i Xerox-forskarna i Palo Alto lyckas möta dessa och andra tekniska utmaningar, återstår det att se hur moderföretaget möter utmaningarna på marknaden. Under 70-talet lyckades Xerox fumla bort en rad geniala uppfinningar, vilket gjorde att man tappade såväl sina snillen som de marknader de skapat.

Förhoppningsvis ska 90-talets skörd från PARC inte gå samma öde till mötes.

Hans Sandberg

Xerox: Inte bara kopiatorer

Men vad har Xerox med datorer att göra? Ganska mycket och det av tre skäl.

För det första, därför att dåvarande vd Peter McColough 1970 startade ett forskningscenter med uppgift att studera hur komplexa organisationer använder information. Detta center, Palo Alto Research Center, som är beläget i en kullig trakt i närheten av Stanforduniversitetet, skulle visa sig vara oerhört kreativt. Här skapades 1974 t ex den första persondatorn/arbetsstationen Alto. Den var visserligen ett kommersiellt fiasko, men den introducerade en rad begrepp, som skulle sätta sin prägel på persondator-revolutionen och Apples framgångsrika Macintosh: överlappande fönster (windows), ikoner, mus, "bitmap" grafik. PARC ledde också utvecklingen av lokala nätverk med sitt Ethernet och var födelseplatsen för det första objektorienterade programspråket, Smalltalk.

Det andra skälet är att Xerox länge haft ambitionen att bli ett dataföretag. 1987 övergav man sin tidigare strategi, som gick ut på att sälja egna datorsystem och exklusiva operativsystem, till förmån för Suns SPARC-datorer och operativsystem SunOS. Idag fokuserar man sig på att utveckla och sälja applikationer för kontorsautomation och i synnerhet avancerad desktop publishing och bildbehandling.

Det tredje skälet är, att Xerox digitala kopiatorer är datorer. De innehåller nätverk av mikroprocessorer och avancerad programvara, inklusive expertsystem för teknisk övervakning.

Hans Sandberg