Turkiska alper och bulgariska stålmansproletärer (5/12/1974)

Paus i ett turkiskt alplandskap. Foto: Hans Sandberg, 1974.

[2014]

Bussarna rullade in i Teheran morgonen efter mitt nattliga äventyr. Den ena bussen skulle in Scaniaverkstaden för översyn, så vi fick lite extra tid för sightseeing. Jag tror att vi släpptes av vid Shahens triumfbåge nära flygplatsen. Hur länge uppehållet varade och vad vi gjorde minns jag inte. 

Färden gick sedan nordväst mot Täbriz och Marand. Det var vinter i norra Iran och vid ett tillfälle såg vi en flock vargar korsa vägen framför oss under en snörstorm. 

Vi bör av kartan att döma ha kunnat se Araratberget från gränsen mellan Iran och Turkiet, men det är ingenting jag kommer ihåg och av bilderna verkar det som att vi stannat en bit in i Turkiet, kanske i Doğubayazıt i Ağrı-provinsen, som är den första staden på den turkiska sidan om gränsen. Staden ligger på en högplatå 1.600 m över havet och är omgiven av sex mäktiga berg, varav Ararat och Little Ararat är de högsta (5.671 m, resp. 3.896 m).

Araratberget. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Gatubild, kanske från staden Doğubayazıt i Ağrı-provinsen.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Elisabeth diskuterar med några män vid en fårmarknad.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Fårmarknad, kanske i Doğubayazıt som ligger vid Ararats fot.  
Foto: Hans Sandberg, 1974. 

Tre får vid en marknad, kanske i Doğubayazıt.  
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Barn i östra Turkiet. Foto: Hans Sandberg, 1974. 

Mot slutet av min pärm med negativ från resan hittar jag några bilder från ett snöklätt alplandskap. Min första tanke var att jag tagit dem i ett bergigt område mellan Mashhad och Gorgan i norra Iran, men så insåg jag att det måste vara i Turkiet.

Alplandskap i östra Turkiet. Foto: Hans Sandberg, 1974

Jag startade upp Google Earth igen och följde vägen västerut från berget Ararat. Landskapet runt Ararat är flackt och när man följer vägen mot nordväst ser man åkerlappar vilket betyder att vägen ännu följer floddalar och åkermark. Så småningom blir vägen krokigare och fältens regelbundna vinklarna ersätts av kullar och sedan berg. Jag kollar på måfå bilder som folk laddat upp till Google Earth och en del föreställer vinterlandskap som påminner om mina bilder. Jag ”flyger" fram och tillbaks över vägen och drar så småningom slutsatsen att bilderna tagits i distriktet Eleşkirt på väg mot Erzurum. 

*

5 december 1974

Kör genom ett disigt Bulgarien mot Sofia. I tax-free shopen inhandlade vi sprit och cigaretter av en arrogant och ovänlig man.

Ändlösa vin- och fruktodlingar avlöser varandra. Det är december och vinodlingarna liknar krigskyrkogårdar. Fälten skiftar i brunt och grått. Ett och annat träd bär fortfarande gulbruna löv, fast de flesta träd är naket grå.

Klatschiga stålmanproletärer höjer spadar och hammare på väggmålningar och affischer.

Kring Plodiv breder en bördig slätt ut sig. Den börjar längs floden Maritza och sträcker sig 50 km norrut där den hejdas av Planinabergen.

Alexander Nevskij-katedralen i Sofia i Bulgarien. 
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Vi tog en simtur i Kaspiska Havet och blev stenade i Golestan (1974)

29 september 1974 

Ett par mil sydöst om Mashhad i nordöstra Iran. Vi passerar en by vars lerhus har kupolformade tak. Vi åker på en slätt med berg på ömse sidor. Landskapet är sandfärgat eller gulgrönt, förutom där jorden har plöjts där det är mörkbrunt. Den enda vegetationen består av låga buskar och grästuvor.

September 2014

Det förvånar mig att jag inte skrev något i dagboken om när vi utsattes för stenkastning i norra Iran, närmare bestämt i Golestan-provinsen vid det sydöstra hörnet av Kaspiska havet. Vi hade åkt österut från Gorgan och hamnat i en liten stad där vi hoppades hitta en restaurang. Vi parkerade bussarna på huvudgatan och hela gänget strömmade ut för att se på stan, men vi omringades snart av ungdomar som började tafsa på kvinnorna. En del drog sig inte för att sticka handen mellan benen på tjejerna. Situationen eskalerade snabbt och tjejerna retirerade in i bussarna medan jag och några av männen bildade kedja för att hålla tillbaka slynglarna under det att bussarna långsamt började åka. Som på en signal vände vi män oss om, rusade ikapp bussarna och hoppade in genom framdörrarna som lämnats öppna. Nu haglade det stenar runt omkring oss och en del träffade bussarna, men ingen av oss träffades. Sedan dröjde det inte länge förrän vi var ute i stan.

Det var en otäck upplevelse och vi var chockade över att ha blivit behandlade så fientligt. Den enda förklaring jag då kunde komma på var att britterna en gång skulle ha ställt till med en massaker i området, vilket jag läst hos Myrdal någonstans. Det skulle förstås kunnat ha att göra med kulturell intolerans och islamisk fundamentalism, men det hade vi inte en tanke på 1974. Nyligen fick jag också lära mig att området vid Kaspiska havets sydöstra hörn utsatts för en lång rad invasioner, inklusive den av Alexander den store ca 330 före vår tid. Om vi fortsatt norrut skulle vi ha kunnat besöka resterna av Gorgans stora mur - 195 km av befästningsverk - som skyddade det iranska Partien-riket mot attacker från nomaderna i norr ungefär samtidigt som kineserna av liknande skäl byggde den Kinesiska muren. (För den som vill fördjupa sig i nomadernas långa och dramatiska historia rekommenderas Kenneth W. Harls fascinerande föreläsningsserie “The Barbarian Empires of the Steppes” som publicerades av The Teaching Company 2014.)       

Mellan Iran och Afghanistan. Foto; Hans Sandberg, 1974.

Vi anlände till gränsstationen Islam Kalah på en asfalterad väg som gick genom ett platt, torrt och ödsligt ökenlandskap. Vi stannade först på den iranska gränsstationen och fortsatte sedan en kort sträcka genom ingenmansland tills vi kom in på den afghanska stationen där soldaterna promenerade i sin egen takt iförda uniformer som inte verkade ha sett ett strykjärn på åtskilliga år. Jag läser om Jan Myrdals Afghanistan-bok där han beskriver sin och Gun Kessles passage genom Islam Kalah sommaren 1958. De hade sovit i sin Lillcitra på den iranska sidan och var glada när de kommit in i Afghanistan där tullchefen bjöd på te och introducerade sina bröder för de långväga gästerna. Vi fick inte något te på den afghanska sidan, men vi var 41 personer i de två bussarna, så det var kanske lite för mycket begärt. Jag tolkade afghanernas uppträdande som frimodigt och stolt. Här böjde man sig inte för världsliga auktoriteter på samma sätt som i Iran tänkte jag, influerad av min svenske profet. 

När tullen var avklarad rullade bussarna ut på vägen igen i riktning mot Herat som sedan årtusenden legat i den strategiska och bördiga dalgången vid floden Hari Rud. Det har nu varit Herats lycka och förbannelse. Gång på gång har staden invaderats, plundrats, skövlats och befolkningen slaktats bara för att sedan åter byggas upp igen. Det är en blodig historia som fortsatt till våra dagar. Alexander den store passerade här 330 f.Kr. (Herat hette då Artacoana och var huvudstad i Ariana) på jakt efter satrapen Bessus i Bactria, som mördat den persiska härskaren Darius den tredje, som i sin tur var på flykt undan Alexander. Det där var emellertid saker jag inte visste mycket om på den tiden, men idag lätt kan ta reda på med hjälp av Wikipedia ett otal andra webbresurser.

Citadellet i Herat. Dagens byggnad är från 1305, 
men en tidigare version tillskrivs ofta Alexander den store 
som invaderade Afghanistan 330 f. Kr. 
Foto: Hans Sandberg, 1974