Två av Internets "pappor" diskuterar dess födelse

Läs också min intervju med Kahn.

Möte med Bob Kahn, en av Internets grundare (1992)

Ignacio Rodríguez-Iturbe: Tänker bäst över en kopp cappuccino

(Denna artikel publicerades i Dagens Forskning 12 augusti 2002)


”Hårt arbete är inte samma sak som hårt tänkande,
men hårt tänkande är hårt arbete.” 

Bortsett från Caracas finns det nog ingen plats där Ignacio Rodríguez-Iturbe trivs så bra som i Princeton. Han har forskat och undervisat i Californien, Colorado, Illinois, Massachussetts, Texas och i Venezuela, men fastnade till slut för den lilla universitetsstaden en timma sydväst om New York. Han älskar dess omgivningar och njuter av en akademisk miljö där han kan ”försvinna” ett par timmar då och då för att tänka djupt över en cappuccino.

PRINCETON, New Jersey (DF). Det går inte att ta miste på entusiasmen när han pratar om sin förestående resa till Stockholm. Han har läst på om Gamla Stan, Djurgården, Kaknästornet och Drottningholmsoperan. Han älskar opera, säger han. Han var lite nervös inför tanken på att möta kungaparet, men lugnades av en representant för Stockholm Water Foundation, som försäkrade att drottning Silvia är så trevlig. Han har alltid velat besöka Venedig och när han hörde att Stockholm kallas ”Nordens Venedig” blev han extra nyfiken.

Ignacio Rodríguez-Iturbe är direktör för Princetons Centre for Energy and Environmental Studies, som ligger ett stenkast från ett campus vars anor går tillbaks till 1700-talet. Här leder han en grupp som specialiserar sig på hydrologi, en lära han i högsta grad hjälpt till att förvandla från ingenjörskonst till generell miljövetenskap.

Ignacios hjärta – och medborgarskap - är kluvet mellan USA och Venezuela. Han föddes i Caracas 1942, men växte upp och gick i skola i Maracaibo, en kuststad på 1,4 miljoner invånare i den oljerika västra delen av landet. Han läste till civilingejör vid Zulia-universitetet i Maracaibo och flyttade efter sin examen 1963 till Californien för att ta en master-examen vid California Institute of Technology. Doktorerade gjorde 1967 han vid Colorado State University. Väl klar med utbildningen återvände han och hans hustru Mercedes till Maracaibo.

Han blev lärare vid Zulia-universitet, men fick efter några år (1971) en förfrågan från Massachussetts Institute of Technology om att komma till Boston för att diskutera ett jobb. Det dröjde inte länge förrän han forskade och undervisade han i hydrologi och vattenresurser vid MIT, som är ett av USA:s främsta tekniska universitet. Han gjorde flera vetenskapliga genombrott under denna tid, men återvände trots det till Caracas 1975.
-Vi ville att våra barn skulle växa upp i Venezuela. Vi kom från stora familjer och ville att de skulle få vara nära sina far- och morföräldrar, kusiner, farbröder och syskonbarn. Våra stod mycket nära varandra i våra familjer, även med latinamerikansk standard, säger Ignacio, som har släkt i både Caracas och Maracaibo.
-Det var en väldigt lycklig tid. Jag var tillbaks på Simon Bolivar där jag fortsatte att undervisa i många år. Men MIT hade samtidigt varit så generösa att de låtit mig fortsätta där också. De lät mig åka upp till Boston var sjätte vecka och undervisa intensivt i två veckor. Dessutom bodde vi hela familjen i Boston under somrarna (de har fem barn - fyra pojkar och en flicka i mitten, min anm, HS.) MIT:s grupp för vattenforskning blev som en del av min utvidgade familj.

1993 flyttade han till Texas för att bli professor vid Texas A&M University. Det direkta skälet var dock att en av hans pojkar behövde specialistsjukvård. (Det var bara de två yngsta sönerna som döljde med, eftersom de äldre barnen var utflugna ur boet.) Denna gång blev han kvar i USA, men efter fem år i Texas drog han norröver, till den högskola som kung George II år 1746 lät grunda som College of New Jersey.

Varför Princeton, förutom att Albert Einstein en gång slog sig ner här?
-Det var en kombination av många saker. Först och främst var det ett så trevligt område. Omgivningarna är väldigt vackra med alla sina träd. Själva staden har en europeisk prägel och trots alla de underbara saker Amerika har att bjuda på, så har Princeton en europeisk smak. Det är nog den mest europeiska staden i USA. Du kan ta en promenad på kvällen och slå dig ner för att ta ett glas vin. Det är tio på kvällen och du säger att låt oss gå till Small World Cafe för en kopp kaffe. Kulturlivet är livligt, med konserter nästan varenda kväl och så har vi teatern (den högklassiga McCarter Theatre, min anm HS.)

Plus att du kan ta dig in till New York om du vill....
-Ja, du kan ta dig till Broadway, Guggenheim och Metropolitan. Det tar bara lite över en timma med tåget.
-Sedan har vi universitetet som är mycket, mycket trevligt. Det är precis den slags lärdomssäte jag tycker så mycket om. Många amerikanska universitet präglas av ett hårt tryck på att producera, pang, pang, pang. Det är inget fel i det, men Princeton har ett mer europeiskt tempo sett ur ett akademiskt perspektiv.
-Jag trivs med att ta tiominuterspromenaden härifrån till campus för att ta en kopp cappuccino på Vivians Cafe i studenternas hus. Man kan sitta där och bara låta tiden gå medan man läppjar på sitt kaffe och tänker på vad som faller en in. Jag tycker att det är extremt produktivt att finna tid då man kan sitta ensam och bara tänka. Livets tempo är ofta för högt. Även på universiteten händer det att folk jobbar väldigt hårt, men inte tänker särskilt hårt. Och tänkandet ska ju vara den viktigaste aktiviteten på ett universitet.
-Vi ägnar så mycket tid åt att skriva förslag, gå på möten och så vidare, men vi måste slåss för rätten att tänka. Det är alltför lätt att sugas in i tusentals detaljer och jobba 30 timmar om dagen.
-Det som gör Princeton så speciellt, är att det är en så bra plats för att tänka. Det är så lätt att förlora detta, bli för produktionsinriktad och oroa sig över brådskande saker. Det finns många brådskande saker i livet, men det som är viktigt på ett universitet är forskningen och undervisningen. Och god forskning kräver ett visst mått av ensamhet, eller att kunna meditera i små grupper. Det är tyvärr få universitet som har detta.

Du gillar intima och överblickbara grupper, vilket ligger i linje med din uppväxtmiljö.
-Jag har alldrig tänkt på det förut, men det stämmer absolut! Jag gillar en personlig miljö där jag kan få vara med mig själv och ta långa promenader. Ibland försvinner jag på eftermiddagarna för att promenera omkring på campus under någon timma eller två, eller så går jag till Princetons Museum of Art för att bara sitta där med ett anteckningsblock i handen. Ibland kommer det någonting utav det, men för det mesta ingenting. Det viktiga är att jag kan sitta där och tänka på ett problem, även om jag inte kan lösa det. Princeton är mer öppet för detta än någon annan plats jag vet.

Sitta och göra ingenting. Det låter nästan ”oamerikanskt?”
-Det är inte lätt, för det amerikanska samhället är väldigt produktionsinriktat och det gäller även universitetet. Den här staden och det här universitetet – titta bara på dess campus! – speglar en annorlunda miljö. Här ser du folk promenera eller bara sitta och reflektera, säger hydrologen från Caracas.

Hans Sandberg

Chicagoforskare bevisar global uppvärmning (1990)

(En nyhetsrapport för Ny Teknik 26 jan 1990)

Två Chicagoforskare, Veerabhadran Ramanathan och Ameet Raval, har i tidningen Nature lagt fram vad de hävdar är avgörande empiriska bevis för teorin om global uppvärmning. De stöder sig på satellitmätningar av jordens atmosfär 1985-86 gjorda inom ramen för projektet ERBE (Earth Radiation Budget Experiment).

Jordens atmosfär tar normalt till sig solens strålning och upprätthåller den globala energibalansen genom att energi skickas tillbaka ut i rymden i form av infraröd och långvågig strålning. Jordens atmosfär är, skriver forskarna i Nature, kallare än jordytan varför den absorberar mer energi än den sänder ut. Det är skillnaden mellan den energi atmsofären suger upp och den som den gör sig av med som kallas växthuseffekten.

Många forskare har varnat för att luftföroreningarna ökar den energimängd som stannar kvar i jordatmosfären, med en succesiv uppvärmning av klimatet som följd. Detta befaras leda till utbredning av öknar och ökad nedsmältning av polarisen.

Genom mätningar av atmosfärens temperatur och oceanernas avdunstning anser sig Chicagoforskarna för första gången ha fått fram direkta bevis för att vattenånga i luften förstärker effekten av luftföroreningar.
-Utan en sådan förstärkning genom vattenånga, skulle den framtida globala uppvärmingen vara obetydlig, säger dr Ramanathan till New York Times (14/12-89).


Syukuro Manabe

En annan framstående amerikansk klimatolog, doktor Syukuro Manabe vid Princetons universitet, säger till Ny Teknik att Chicagoforskarnas upptäckt stärker förtroendet för växthuseffekten.
-Men man kan aldrig vara hundraprocentigt säker då det gäller matematiska modeller, säger Manabe som själv uppställde hyptosen om vattenångans betydelse 1967.

Han jämför klimatmodellerna med väderprognoser, som de flesta av oss, vis av erfarenheten, tar med en nypa salt. Men problemet med klimatologiska modeller är enligt Manabe, att man bara kan testa en prognos under loppet av en mansålder. En annan framstående klimatolog, doktor Richard Lindzen vid Massachussetts Institute of Technology, förhåller sig dock skeptisk.
-De visar inte vad man påstår att de visar, säger han.

Chicagoforskarnas modell räknar enligt Lindzen bara med att energi försvinner uppåt.
-Problemet är att regioner exporterar värme sidledes, säger han.
-Modellerna är inte tillförlitliga. Ändå talar man om växthuseffekten som den överhängande faran. Den kan vara farlig, men den kan också användas för att förstöra den vetenskapliga atmosfären, säger Lindzen.

Ny Teknik har utan framgång sökt Ramanthan och Raval för en kommentar till Lindzens kritik.

Hans Sandberg