Klas Bergman ger Hans Bergström svar på tal om Obama

Förre chefredaktören för Dagens Nyheter, Hans Bergström, har skrivit en intellektuellt ohederlig krönika riktad mot president Obama. Nu får han svar på tal från Klas Bergman, tidigare utrikeskorrespondent och i många år skribent för The Christian Science Monitor (som trots sitt namn var en högklassig journalistisk produkt.)  Klas beskriver i ett inlägg på sin blogg Klas Bergman - Från Amerika Bergströms bidrag som "fullkomligt häpnadsväckande i sin propagandistiska enögdhet — helt i linje med vad som kan ses och höras på Fox News eller läsas på Wall Street Journals ledarsida."
Det är sant, men kanske inte så häpnadsväckande med tanke på att Hans Bergström donerat runt 300.000 kr till republikanerna sedan 2006, inklusive bidrag direkt till John McCains kampanj 2008. Bergström skrev också en bok om McCain inför valet 2008. Han verkar för länge sedan ha tagit steget från journalistik till propaganda. Vad som är verkligt häpnadsväckande är att DN publicerar denna propaganda!

Se John McCain försöka springa ifrån sin skugga

Krisen fortsätter - "fixaren" McCain står med rumpan bar

Det har sagts att grunden till finanskrisen är bostandslånen, men det är inte sant. Krisen handlar om förtroendekapital och president George W. Bush har inte bara förbrukat det lilla kapital han fick med högsta domstolens hjälp våren 2001 och det som Osama bin-Laden bjöd på när han attackerade USA 11 september, utan varenda öre av det politiska kapital som det ofta godtrogna amerikanska folket försett honom med.

Och nu står kejsaren naken och det är ingen skön syn och den amerikanska ekonomins finansiella system faller som ett korthus. Och utan ett minimum av politiskt förtroende kan det inte finnas någon politisk makt. Impotensen exponerades med all tydlighet när representanthuset röstade om den finansiella räddningsplan som manglats fram under helgen och som John McCain skyndat sig att ta äran för efter sitt teatraliska "avbrytande" av sin kampanj för att flyga in till Washington, D.C. och ställa allt till rätta. Men David Blaines dödsdykning hade mer verklighetsförankring än John Wayne McCains inhopp och på tisdagen stod det klart att inte ens ett ton av politisk viagra skulle kunna återställa McCains politiska potens.

Det som fällde räddningspaketet var ett populistiskt uppror, samma populism bland republikaner på vischan som sänkte försöket att reformera USA:s invandringspolitik. Det var USA:s taliban som talade. Kanske tror de att allt som behövs för att ta USA ut ur krisen är moralisk rakrygghet, starka män och gudsfruktan. Sist man prövade denna metod sjönk USA ner i en depression som -- trots FDR:s New Deal -- varade in i andra världskriget.

Dagens kris sätter punkt för den konservativa och neokonservativa eran. Det är nyliberalismens moraliska, filosofiska och politiska kollaps, men lösningen har ingenting med socialism att göra, utan om att rehabilitera politiken, reformera marknaderna, bygga ut det sociala skyddsnätet och återställa det jämlikhetsideal som trots allt finns i USA. Världen och USA står inför enorma investeringsbehov, infrastrukturen måster förbättras radikalt, energihushållningen revolutioneras på samma sätt som elektroniken revolutionerade vårt sätt att kalkylera och kommunicera. Vi behöver ett nytt New Deal, det som Thomas Friedman kallar ET.

Men för att få igång den revolutionen behöver vi nya sociala attityder, nytt ledarskap och en flod av innovationer.

Krisen är förnyelsens tid. Det är en kreativ förstörelse.

Hans Sandberg

McCain - politikern som säger vad som faller honom in

Om man lyssnar på ett klipp eller en intervju med John McCain, så låter han rättfram och robust på ett ganska trevligt sätt, men om man klipper ihop de olika bitarna blir resultatet mer kubistiskt och det är inte helt lätt att se hur de hänger ihop. Den radikale politiske filmmakaren Robert Greenwald har gjort en serie kortfilmer som gör att man frågar sig vem McCain egentligen är. Att säga att han "flipp-floppar" är ett understatement.    

Hillary tror på seger, om inte annat så 2012

Hillary Clintons seger i Pennsylvania var given, men inte att hon skulle vinna med 10 procent. Barack Obamas verbala fummel och Hillarys skamlösa attacker och rasistiska finter gick hem bland den vita arbetarklassen (Obama dominerade i Philadelphia, medan Hillary fångade in 70 procent av rösterna på landsbygden i Pennsylvania).

Men hennes seger i Pennsylvania betyder inte att hon nu kan gå vidare och bli demokraternas presidentkandidat, såvida Obama inte gör bort sig totalt, vilket inte är särskilt troligt.

"The senator from Illinois still leads in the number of pledged delegates and the popular vote. He is almost certain to hold the delegate lead and will probably maintain the popular-vote advantage when the primaries end in early June. Perhaps more important, Clinton's campaign is nearly broke, whereas Obama has an enormous amount of money in the bank to throw into the next two contests and beyond."
(Washington Post, 23 april, 2008.)

Om Hillary hade demokraternas och landets bästa i sinnet, så borde hon nu använda segern i Pennsylvania för att dra sig tillbaks och sluta upp bakom Obama, men inget talar för att det ska bli fallet. Hon har fått för sig att landet och partiet är skyldig henne presidentskapet, så hon kommer att fortsätta slåss även om det betyder att demokraterna förlorar valet i höst. Bättre med John McCain som president denna gång, för då kan Hillary komma tillbaks 2012. Hon är driven och hon har råd att vänta på sin personlig triumf (hon och Bill är ju nästan miljardärer i kronor räknat!) Det enda som skulle kunna blockera hennes ambition är en seger för Obama.

I valet mellan landets bästa och sitt ego väljer hon det senare.

Hans Sandberg

http://www.aftonbladet.se/nyheter/usavalet/article2330096.ab

Obama chanslös? Aftonbladet är ute och cyklar

-Obama chanslös i USA-valet dundrar Aftonbladet med en rubrik som försöker jazza upp en lika tunn som tam rapport om vad en berusad replikansk spinnare ska ha sagt. Sanslöst så att det förslår.

Det är sant att John McCain är en kandidat värd att ta på allvar, men det faktum att han blivit republikanernas kandidat speglar snarare splittringen och förvirringen bland republikanerna efter den åtta år långa moraliska, ekonomiska, politiska och militära katastrof som under en lång tid framöver kommer att förknippas med namnet George W. Bush.

De flesta opinionsmätningar tyder på att Barack Obama har goda chanser att besegra McCain, betydligt bättre än Hillary Clinton har. Vinden blåser åt demokraternas håll och man har för första gången på länge en chans att välja en presidentkandidat som kan fånga in oberoende, religiösa och t o m republikanska väljare. Obama är ett nytt politiskt fenomen och han har visat att han når ut väldigt brett. Några missar under den på det hela taget briljant genomförda premiärvalkampanjen kommer inte att ändra på den saken. Inte heller en seger för Hillary i Pennsylvania.

Hans Sandberg

Två smarta kommentarer om "Bittergate"

Bob Herbert skriver i New York Times att Obama valde en olycklig formulering därför att han försökte komma runt det faktum att det finns många på vischan i Pennsylvania som inte kan tänka sig rösta på en svart kandidat.

"In his San Francisco comments, Senator Obama fouled up when he linked frustration and bitterness over economic hard times with America’s romance with guns and embrace of religion. But, please, let’s get a grip. What we ought to be worked up about is the racism that still prevents some people from giving a candidate a fair chance because of his skin color.

Are working people bitter? There’s no doubt that many are extremely bitter over the economic hand they’ve been dealt. Those who believed that America’s industrial heartland was secure and everlasting have been forced to adjust over the past several years to an extremely bitter reality. Jobs and pensions have vanished. The value of the family home is sinking. Health care is increasingly unaffordable. For many, the cost of college is out of reach.

But 'bitter' has a connotation that is generally not helpful in a political campaign. Bitter suggests powerlessness and a smallness of spirit. Most people would prefer to be characterized as “angry” — a term that suggests empowerment — rather than 'bitter,' with its undertone of defeat."

E.J. Dionne skriver i Washington Post att Obama bröt mot en kampanjtaktisk grundregel när han gav sig in på att försöka analysera väljarkåren som om han varit en sociolog eller statsvetare. "A candidate should never play the role of a political scientist or sociologist analyzing a key electoral swing group from afar and should never dissect the motivations of less privileged people when talking to a group of privileged people."

Vilket inte ursäktar Hillary Clintons nya attacker på Obama:

"But something doesn't parse when a Wellesley and Yale Law School graduate whose family made $109 million since 2001 relentlessly assails a former community organizer on the grounds that he is an elitist. (McCain enthusiastically dittoed the charge Monday.) It's also disappointing that Clinton, whose husband bravely battled the National Rifle Association over a ban on assault weapons, now presents herself as a Second Amendment hero."
"It has been sickening over the years to watch Republicans, who always rally to the aid of the country's wealthiest citizens, successfully cast themselves as pork-rind-eating, NASCAR-watching, gun-toting populists. To have the current White House occupant (Yale, Harvard Business School, son of a president) run as a good old boy should have been the final straw.

But here are the two remaining Democratic candidates, Obama by speaking carelessly and Clinton by piling on shamelessly, doing all they can to make it easy for Republicans to pretend one more time that they are the salt of the earth," avslutar E.J. Dionne.

Hans Sandberg

Är sanningen elitistisk? Clinton & McCain arm i arm

Hillary hoppade på Obama för att vara elitistisk eftersom han sagt som det var och är, nämligen att många människor, inte minst i delstater som Pennsylvania, körts över av den ekonomiska utvecklingen och gett upp hoppet om politikerna. De har dragit sig tillbaks och fokuserat sig på frågor som rätten att bära vapen, invandring och religion.

Hillary Clinton stred ut på scenen som en värpsjuk höna och lade vad hon trodde var ett guldägg när hon anklagade Obama för att se ned på vanligt folk. När hon har rest runt i Pennsylvania har hon minsann bara träffat optimister! 

Se hela spektaklet på CNN och döm själva:
CNN om Obama och de bittra väljarna

Fy skäms, Hillary, säger Obama


Hans Sandberg

En "drömduo" som skulle garantera McCains seger

Skulle Barack och Hillary kunna bli demokraternas "drömduo"? frågar Aftonbladet och citerar opinionsundersökningar som säger att många av Clintons respektive Obamas väljare skulle vilja se dem på samma team.

– Om partiet är splittrat och det finns risk att förlora stödet från viktiga grupper, kan det vara så att det enda sättet att hålla samman partiet är att de två kandiderar tillsammans, säger Leon Panetta, före detta kongressman och medarbetare åt Bill Clinton i Vita Huset.
(Aftonbladet 26 mars)

Men detta är önsketänkande snarare än tänkande.

Det finns inget som talar för att vare sig Hillary eller Obama verkligen vill ha en gemensam kampanj och än mindre spela andra fiolen åt den andra.

Jag är övertygad om att summan av en sådan allians skulle bli mindre än delarna. Det är en sak att få väljarna att övervinna sina fördomar på ett område (en kvinna som president, respektive en svart man som president), men inte alls lika givet att de skulle svälja ett bete som agnats med bägge. En del i den demokratiska apparaten skulle säkert gilla idén, men tillräckligt många väljare skulle baxna för att garantera presidentskapet åt John McCain som i allmänhetens ögon verkar vara en hyvens karl av den gamla skolan.

Maureen Dowd diskuterar drömduoteorin i sin krönika på New York Times opinionssida:

"A couple of weeks ago, when Hill and Bill mentioned the possibility of a joint ticket, it was an attempt to undermine Obama and urge voters and superdelegates to put Hillary on top; the implication was that this was the only way Democrats could have both their stars, and besides, it was her turn. The precocious boy wonder had plenty of time.

But with the math not in her favor, her options running out, Bill Richardson running out and her filigreed narrative of dodging bullets in Bosnia and securing peace in Northern Ireland unraveling, could Hillary actually think the vice presidency is the best she’ll do?

One Hillary pal said she wouldn’t want to go back to a Senate full of lawmakers who’d abandoned her for Obama. And even if she could get to be majority leader, would it be much fun working with Nancy Pelosi, whose distaste for the Clintons has led her to subtly maneuver for Obama?

Maybe The Terminator is thinking: if she could just get her pump in the door. Dick Cheney, after all, was able to run the White House and the world from the vice president’s residence, calling every shot while serving under a less experienced and younger president. And Observatory Circle is just up the street from where Hillary now lives.

(....)

Could the veep talk be a red herring? A ploy designed to distract attention from the Clintons’ real endgame?

Even some Clinton loyalists are wondering aloud if the win-at-all-costs strategy of Hillary and Bill — which continued Tuesday when Hillary tried to drag Rev. Wright back into the spotlight — is designed to rough up Obama so badly and leave the party so riven that Obama will lose in November to John McCain.

If McCain only served one term, Hillary would have one last shot. On Election Day in 2012, she’d be 65.

Why else would Hillary suggest that McCain would be a better commander in chief than Obama, and why else would Bill imply that Obama was less patriotic — and attended by more static — than McCain?"

Jag var faktiskt inne på samma sak 4 mars i ett inlägg på denna blogg. 
Läs det här!

Hans Sandberg

http://www.aftonbladet.se/nyheter/usavalet/article2124389.ab

Irak-retoriken till trots: McCain är ingen Bush

John McCain har åldern och sin självständiga hållning emot sig. Han försöker neutralisera de evangeliska fundamentalisterna och pratradiohögern med en retorisk och hårdnackad politik när det gäller Irak, men jag misstänker starkt att det är ett taktiskt spel.

Dagens avslöjande i New York Times om att McCain åtminstone sonderade terrängen för att ställa upp som vicepresidentkandidat vid sidan om John Kerry i valkampanjen 2004 bekräftar vad många på den yttersta högerkanten redan är övertygade om, nämligen att McCain inte är någon pålitlig extremhögerkandidat. Så det ligger kanske inte bara tjockskallighet bakom Rush Limbaughs kampanj för att få konservativa att rösta på Hillary Clinton (en kampanj som mycket väl kan ha tippat över segern i primärvalet i Texas till hennes förmån!) Men om det nu är så att McCain är en centrist eller kanske till och med en smygdemokrat, så hamnar Hillary Clintons kampanj i en väldigt knepig sits.

För om McCain inte är fullt så dålig (och det är ju ett tema som både Bill och Hillary har spunnit på för att skada Barack Obama) så är det ju ganska logiskt att många oberoende väljare kommer att rösta på McCain! McCain må ha åldern emot sig, men han har till skillnad från Hillary en gedigen erfarenhet som sträcker sig utanför de politiska korridårerna i Little Rock, Washington, D.C. och New York. Han har också en stark personlighet, som när han inte surnar till kan vara riktigt charmig.

Det har sagt att hans svaghet är att han inte kan ekonomi, men det behöver inte stoppa honom så länge han väljer sina rådgivare väl och det tal om ekonomin som han levererade på tisdagen pekar mot en mer sofistikerad approach än den han hittills visat upp.

Han drar en klar skiljelinje mellan behovet av att hjälpa familjer som råkat illa ut och riskerar att förlora sina hus å ena sidan och spekulanter å den andra. Det är en smart gränsdragning som bör gå hem hos stora delar av det amerikanska folket.

Här är ett utdrag ur talet:
"I have always been committed to the principle that it is not the duty of government to bail out and reward those who act irresponsibly, whether they are big banks or small borrowers. Government assistance to the banking system should be based solely on preventing systemic risk that would endanger the entire financial system and the economy.

In our effort to help deserving homeowners, no assistance should be given to speculators. Any assistance for borrowers should be focused solely on homeowners, not people who bought houses for speculative purposes, to rent or as second homes. Any assistance must be temporary and must not reward people who were irresponsible at the expense of those who weren’t. I will consider any and all proposals based on their cost and benefits. In this crisis, as in all I may face in the future, I will not allow dogma to override common sense.

When we commit taxpayer dollars as assistance, it should be accompanied by reforms that ensure that we never face this problem again. Central to those reforms should be transparency and accountability.

Homeowners should be able to understand easily the terms and obligations of a mortgage. In return, they have an obligation to provide truthful financial information and should be subject to penalty if they do not. Lenders who initiate loans should be held accountable for the quality and performance of those loans and strict standards should be required in the lending process. We must have greater transparency in the lending process so that every borrower knows exactly what he is agreeing to and where every lender is required to meet the highest standards of ethical behavior."

Hela talet som video.

Hans Sandberg

Obama till Hillary: Glöm det där med vicepresident!

Det är lite märkligt att kandidaten som ligger tvåa erbjuder kandidaten som ligger etta jobbet som vicepresident. Det sa Barack Obama på måndagen i en kommentar till Hillarys upprepade uttalanden om att väljarna skulle kunna få en chans att rösta på både henne och Obama (förutsatt att hon sitter på toppen). Och Bill Clinton sade att ett Clinton-Obama team skulle bli oövervinnerligt....

Saken blir inte mindre märklig av att Hillary 6 januari slog fast att en vicepresidentkandidat måste vara redo att vara president redan första dagen på jobbet! Är det Hillary som ändrat uppfattning, eller har Obama plötsligt blivit tillräckligt erfaren... men isåfall faller ju hela Hillarys argument om varför hon och inte Obama bör bli president. 

Det mesta talar för att Hillarys utspel bara är ett trick för att få Obama att framstå som nr 2 och henne själv som nr 1, med all sin påstådda erfarenhet. Det faktum att Obama genomskådat och avvisat denna fint från Clinton-kampanjens sida talar för hans goda omdöme.

Gary Hart (som fick avbryta sin kampanj för att bli demokraternas presidentkandidat i valet 1988 efter ett snöpligt avslöjande av hans affär med Donna Rice), levererade i fredags en skarp vidräkning med Hillary Clinton på den inflytelserika webbsajten The Huffington Post.
Hillary har enligt Hart brutit mot en av politikens grundregler:

"Do not provide ammunition to the opposition party that can be used to destroy your party's nominee. This is a hyper-truth where the presidential contest is concerned."

Han förklarade att Hillarys försök att framställa sig – och John McCain – som valbara till skillnad från den ”oerfarne” Obama "has broken that rule, severely damaged the Democratic candidate who may well be the party's nominee, and, perhaps most ominously, revealed the unlimited lengths to which she will go to achieve power. She has essentially said that the Democratic party deserves to lose unless it nominates her."

Hillary utspel kan inte bortförklaras som att hon är tuff. Det handlar istället om att hon uppträder skamlöst. "That is not politics. That is raw, unrestrained ambition for power that cannot accept the will of the voters."

Hart skriver att man måste ställa sig frågan om hennes primära lojalitet gäller det ”demokratiska partiet eller hennes egen maktambition.”

David Gergen sade till CNN att han tror att Bill och Hillary Clintons tal om en gemensam "ticket" ingår i deras taktik för att pressa "superdelegaterna" i partiet, vilket skulle gynna Hillary.

Hans Sandberg

Hillary omfamnar McCain - siktar hon på 2012?

Det vore för lätt att förklara Hillarys märkliga omfamnande av John McCain med att hon är desperat. För hur desperat kan en demokrat få vara för att det ska vara okej att backa upp sin blivande huvudmotståndare?

”Jag anser att jag har en livslång erfarenhet som jag kommer att ta med mig till Vita Huset. Senator John McCain har också en livslång erfarenhet som han kan ta med sig till Vita Huset. Och senator Obama har ett tal som han gav 2002.”

Det är ett märkligt yttrande och det kommer att skada Barack Obama om han blir demokraternas kandidat, men det kommer också att skada Hillary Clinton, för hon har förlorat det hon hade kvar av sin trovärdighet. Många Obama-anhängare som hittills sett Hillary Clinton som ett alternativ till Obama, måste nu fråga sig om de överhuvudtaget har någon anledning att lita på en person som är så kåt på makten att hon är beredd att liera sig med fienden? Säga vad man vill om John McCain, men han har råg i ryggen, vilket är mer än vad man kan säga om Hillary Clinton efter hennes kalla-krigs-annons i veckan och nu denna attack under bältet på Obama. Det är inte alls omöjligt att besvikna Obama-anhängare kommer att finna det omöjligt att rösta på Hillary efter detta. Vilket gör att den mest erfarna politikern vinner höstens val – John McCain. Kanske har Hillary redan ställt in siktet på 2012? För isåfall är det bättre att ha McCain som president än Obama.

Hans Sandberg

Negativism hjälpte Hillary 4 mars (rapport i Los Angeles Times)

Sover du bäst med Hillary eller Obama i Vita Huset?

Det har bara gått någon vecka sedan Hillary Clinton bytte ut sin kampanjchef, men hennes kampanj haltar fortfarande av det enkla skälet att Hillary, på gott och ont, är Hillary. Inför den avgörande striden -- där Texas och Ohio väger tyngst -- har hennes kampanj skruvat upp tonen mot Barack Obama och inte dragit sig för smutsiga tricks som bilden på Obama i folkdräkt. Men fredagens ”säkerhetspolitiska” annons är rent utav löjeväckande och lånad från den repubikanska handboken. Om våra barn ska kunna sova gott, måste vi ha en erfaren hand som lyfter på luren i Vita Huset när det ringer på Heta Linjen (undrar faktiskt om de fortfarande har en sådan och om den bara går till Moskva, eller om det finns ett Hett nätverk numer). Problemet med en annons som denna är väljarna om de tror på den och vill sova gott om natten snarare kommer att rösta på John McCain.

Obama-kampanjens svar kom snabbt och anslog en satirisk ton.

Ta en titt och döm själva!

Hillary-kampanjens annons

Obama-kampanjens svar

Keith Olbermanns kommentar på MSNBC

Hans Sandberg

John McCain spelar högt, men Obama synar hans kort

"Ett praktgräl – men ingen minns Hillary" skriver Aftonbladet om onsdagens ordduell mellan John McCain och Barack Obama. Det är att ta i, att kalla en politisk dialog för ett "praktgräl" och dessutom lite för tidigt att helt avskriva Hillary Clinton. Hon gjorde ett starkt intryck i en lång intervju för PBS samma dag och kan faktiskt vinna poäng på att fokusera sig på "hemmafrågorna" medan McCain och Obama växlar ord om utrikespolitiken. Men bortsett från denna taktiska synpunkt, så var det intressant att se hur snabbt och säkert Obama kontrade McCains försök att undergräva hans status som kommande Commander In Chief, vilken Aftonbladet beskriver i sin rapport. Han har uppenbarligen lärt av John Kerrys misstag i kampanjen 2004, då han väntade att svara på de s k Swift Boat-attackerna, vilket bidrog till hans förlust mot Bush. Obama svarar omedelbart och kraftfullt. Och så kryddar han med lite vision:

“Jag har respekt för John McCain, men han är knuten till gårdagens politik, medan vi står för framtidens politik. Hans är gårdagens parti, medan vi är morgondagens parti," sa Obama i Columbus i Ohio inför 7.000 åhörare.

En försmak på hur republikanernas smutskastning mot Barack Obama kommer att se ut om han vinner nomineringen bjöd det republikanska partier i Tennesses på. De sände i måndags ut ett pressmeddelande där de anklagade "Barack Hussein Obama" för att vara anti-Israel och stödas av anti-semiter som Louis Farrakhan. Den innehöll också den numera berömda bilden från 2006 på Obama i en folkdräkt som inkluderade en turban. "Barack Obama har omgett sig med folk som inte har Israels bästa intresse i sina hjärtan," försökte Bill Hobbs, en talesman för republikanerna i delstaten. Men med sådana vänner behöver Israel inga fiender. Faktum är att Obama i tisdagens debatt med Hillary var mycket trovärdig i sin beskrivning av sin relation med Israel, något som måste ha irriterat republikanerna.

Hans Sandberg

Hillarys senaste attacker på Obama slår slint

Är det någon mer än jag som tycker att det är lite patetiskt när Hillary Clinton blåser upp sig i ett spelat raseriutbrott mot Barack Obama. "Skäms Obama," ropade hon på lördagen och på söndagen försökte hon vara elak och cynisk mot dem (Obama) som väntar på att himmelens portar ska öppna sig och att godhet strömma ned från ovan under ackompanjemang av änglakörer.

Men hennes politiska teater var vare sig särskilt rolig eller effektiv. Tvärtom så fick man intrycket att hon är en dålig förlorare redan innan matchen mot Obama är över.

Jag undrar om inte problemet med Hillary hela tiden varit att hon tycker att världen är skyldig henne makten. Hon har spelat spelet enligt spelets regler och nu ska hon ha sin trofé att visa mamma och pappa.

Så kommer Obama indansande som en politisk Amadeus och förvrider huvudet på alla dem som borde veta bättre. Inte ens den professionella förföraren Bill har kunnat ändra på den saken.

Sanningen är att Hillary är hård men inte stark, medan Obama är stark, men inte hård. Och det är det folk gillar.

Dessutom: Obama är inte rädd. Demokraterna har varit skiträdda för republikanerna eftersom de varit övertygade om att folk är så lättlurade och att republikanerna alltid kommer att kunna få massan med sig med sina enkla lösningar som hårda tag, lägre skatter och en hökaktig utrikespolitik. Det var rädslan för att inte ses som tillräckligt ”patriotisk” som fick Hillary och de andra demokraterna att lägga sig platt framför Bush när han drog igång sin invasion av Irak, men det är också här Barack Obama varit så befriande konsekvent (vilket han tyvärr inte är på alla frågor, särskilt inte när han flirtar med Israel-lobbyn). Han var emot kriget från början och han är den som förefaller ha bäst förutsättningar för att få USA ut ur eländet. Man får bara hoppas att han är klok nog och har tillräckligt med råg i ryggen för att i någon mån ersätta irakierna för vad man ställt till med, en nota som det kan ta ett par decennier att betala.

När Obama fick frågan om varför han inte har en amerikansk flagga i knapphålet, svarade han att republikanerna inte har monopol på att vara patrioter:

"A party that presided over a war in which our troops did not get the body armor they needed, or were sending troops over who were untrained because of poor planning, or are not fulfilling the veterans' benefits that these troops need when they come home, or are undermining our Constitution with warrantless wiretaps that are unnecessary?
"That is a debate I am very happy to have. We'll see what the American people think is the true definition of patriotism."

Han är smart och slagfärdig, samtidigt som han medvetet försöker nå väljarna i mitten. Det är en bra position inte bara för att besegra Hillary Clinton, utan också John McCain.

Hans Sandberg

PS. Senaste opinionssiffrorna pekar åt Obamas håll:

"In the past two months, Senator Barack Obama has built a commanding coalition among Democratic voters, with especially strong support among men, and is now viewed by most Democrats as the candidate best able to beat Senator John McCain in the general election, according to the latest New York Times/CBS News Poll."
(New York Times 26 feb, men publicerad på webben kvällen innan).

Obama rules och McCain lånar Hillarys tal om erfarenhet

Obama Express rullar på och även om Hillary inte direkt ligger fastsurrad på spåren, så verkar hon inte kunna stoppa det framrusande tåget. Wisconsin och Hawaii. Och det verkar som om allt fler demokrater -- även de som man trodde var säkra kort för Hillary --- vill åka med.

Clintoniterna är sura på massmedia och det får man väl förstå med tanke 1990-talets excesser (Whitewater-affären och Lewinsky-skandalen). Men skillnaderna i bevakningen av Obama är mindre en fråga om fördomar än om det faktum att Obama utstrålar värme och energi, medan Hillary utstrålar kyla och organisation. Vilket förklarar varför kabeltevenäten klippte av Hillarys tal i New York på torsdagskvällen mitt i en mening och växlade över till Obamas segertal på ett möte i Texas.
-Houston, vi har lättat, sade han med en elegant allusion.

Hillary hade börjat sitt tal med att tala om ”valet vi står inför” som enligt henne handlar om vi ska ha en erfaren ledare (Hillary) i en farlig tid, eller en gröngöling (hon sa förstås inte så, men det var andemeningen).

Kruxet är bara att John McCains ord väger mycket tyngre än Hillarys om vi ska tala om erfarenhet. John McCain är en mycket stark kandidat, inte minst därför att den mer rabiata grenen av den amerikanska högern hatar honom så intensivt. Han är inte något politiskt dumhuvud och absolut ingen nickedocka. Mot honom faller talet om erfarenhet platt till marken. Han måste mötas på ett moraliskt plan och där är Hillary svag. Obamas ungdom och det faktum att han inte har garderoben full av om inte lik, så i varje fall mindre smickrande saker, gör honom till en befriande kontrast mot gamlingen McCain, eller the Mayor of the Munchkin City, som min hustru kallar honom.

McCain verkade i sitt segertal efter segern i Wisconsin ha lånat taktiken mot Obama från Hillarys kampanj (det talades för övrigt en massa igår om vem som lånat vad efter att Obama kontrat Hillarys tal om tomma ord med ett effektivt och elegant svar som han han lånat från sin vän Deval Patrick, som är guvernör i Massachusetts...”I have a dream. Just words?” ) McCain varnade i sitt tal landet för att låta sig duperas av ”eleganta, men tomma rop på förändring” och för ”falska löften” från en ”oerfaren kandidat”.

Det kommer att bli ett av de mest spännande - och viktigaste - presidentvalen på länge.  Och för det kan vi tacka ingen mindre än George W. Bush, som med förödande konsekvenser visat hur farligt det kan vara att ta lätt på ett amerikanskt presidentval. Ingen trodde våren 2000 att det betydde så mycket om Al Gore Jr., vann eller den unge texikanaren.

Idag råder ingen tvekan.

Hans Sandberg

Varför är konservativa Kristol så kåt på Obama?

Det gjorde mig en smula konfunderad när den ärkekonservative Bill Kristol (son till Irving Kristol, en av ledarna för den neokonservativa rörelsen) skriver en krönika i New York Times med titeln "Obama's Path to Victory".

Han konstaterar att det som för något år sedan verkade självklar, att Hillary Clinton skulle bli demokraternas presidentkandidat inte längre är så självklar.

Obama Express är nästan ikapp the Clinton Couch och kom ännu närmare med tisdagens segrar i Maryland, Virginia och Washington, D.C. Chanserna är goda att han ska vinna Hawaii och Wisconsin och med det momentum som han nu bygger upp kanske han även tar Texas och Ohio. Isåfall blir det svårt för partimaskineriet och superdelegaterna att hålla emot.

Det enda skumma är alltså varför Bill Kristol är så kåt på Obama. Kanske tänker han att John McCain ska kunna vinna över Obama, trots att opinionsmätningarna tyder på att Obama är starkare än Hillary i en politisk envig med McCain. Men Kristol som var en av pådrivarna bakom Irak-kriget kanske vet nåt som vi inte vet. Om Bush lyckas skruva upp den internationella spänningen under sommaren så kanske folk blir rädda och lutar sig mot en stark man....

Wag the Dog var det filmen hette.

Hans Sandberg

Hillary, McCain, eller Obama -- Vem är redo för den nya eran (som redan börjat)?

Hillary Clinton vann i de tunga, delegatrika delstaterna, medan Barack Obama svepte resten av landet vad demokraterna anbelangar. Hillary har apparaten och hennes stiffa stil tilltalar vanligt folk, folk som kanske baxnar inför Obamas visionära charm.

Men i ett annat och mer fundamentalt avseende har Barack Obama redan vunnit, oavsett om han blir nominerad eller ej. Han har förändrat den politiska bilden i USA och bilden av USA i världen. Han har visat inte bara att en svart kandidat kan bli framgångsrik och nå ut riktigt brett, utan också att man kan driva en kampanj utan att kasta alltför mycket dynga. Det är en bestående seger och den har han redan vunnit.

John McCain tog över ledningen på den republikanska sidan, trots att han utsatts för en hatkampanj från pratradioterna. Och Mike Huckabee svepte södern med sig, vilket kanske skulle kunna leda till en vicepresidentspost. Utan stödet från de konservativa evangelisterna i södern blir det hart när omöjligt att slå vare sig Hillary eller Obama.

Det som gör det amerikanska presidentvalet så spännande är ju att det är så svårt att förutse, vilket alltsom oftast får experterna att framstå som de politiska spågubbar och gummor de är. Det är ett väldigt folkligt val och USA är ett så stort och diversifierat land att ingen apparat kan kontrollera den politiska processen, särskilt inte nu när Internet har utjämnat balansen vad gäller finansieringen. Det är inte givet att republikanerna har största partikassan.

Det politiska klimatet i USA gynnar demokraterna, vilket förstås beror på att vi haft en lång period av republikansk dominans, vilken Bush-Cheney-Rove hoppades skulle leda till en permanent konservativ majoritet, men den drömmen ligger nu i spillror. De blev yra av framgången och spelade ut sina kort alltför aggressivt. Det är sant att amerikanerna är religiösa i högre grad än i Europa, men det betyder inte att alla är rabiata bibeltuggare. Man talar ofta om the Evangelicals, men långt ifrån alla som tror på de fyra testamenten är reaktionära. Jimmy Carter är också Evangelical och han är en av de mer progressiva politikerna i USA.

Kruxet för en relativt moderat konservativ som John McCain är att han måste vinna både de mer moderna republikanerna och de evangeliska. Men medan han nu bör kunna räkna med moderaterna måste han kämpa för att få med sig de religiösa på högerkanten. Det finns två sätt att göra detta på. Han kan vrida sin politik ytterligare några snäpp åt höger i de sociala frågorna, eller han kan fortsätta posera som utrikespolitisk hök. Om Irak och Iran fortsätter att spela en stor roll i amerikansk politik, så behöver McCain inte knyta upp sig lika hårt inrikes. Jag tror därför inte att man ska ta McCains utrikespolitiska retorik på för stort allvar. Den kan vara avsedd för domestic consumption som man emellanåt brukar säga om ledare i Ryssland och Kina.

En fråga som dock oroar en del är frågan om McCains mentala stabilitet....

"The thought of his being president sends a cold chill down my spine. He is erratic. He is hotheaded. He loses his temper and he worries me," sa Thad Cochran, republikansk senator från Mississippi nyligen till Boston Globe.

Men detta behöver inte betyda så mycket (förutsätt att det bara handlar om att han har kort stubin och inte är skvatt galen) och kan mycket väl vara leftovers från den smutskastning som George W Bush:s kampanj använde mot McCain inför primärvalen 2000. McCain har också visat sig kunna samarbeta över partigränserna t ex när det gäller viktiga frågor som att rensa upp i hur valkampanjerna finansieras.

Det mest slående när det gäller den republikanska sidan är annars att den är så splittrad. Drömmen om en permanent konservativ majoritet gick upp i rök och hoppet står nu inte till ett parti samlat kring en ideologi, utan till ett ideologiskt splittrat parti som tvingas sluta upp bakom en man för att inte förlora makten.

Sett i ett större perspektiv tror jag att det som sker i USA idag är en övergång från fokus på individualism, konsumism och världsdominans, till fokus på stora kollektiva frågor som miljö, jämlikhet och fred. Vi kan inte fortsätta leva på obegränsad kredit, vare sig det gäller pengar, miljö eller politisk goodwill. Det finns gränser för vår tillvaro och vi måste lära oss leva inom dem. Jag undrar om det är den förändringen Obama syftar på. Jag hoppas i alla fall att det är det han menar.

Hans Sandberg