Det är 1997... i baksätet på en taxi i New York (Krönika från 1993)

(Publicerad i TeleVärlden våren 1993)

(New York) Det är kvart över fyra på eftermiddagen fredagen den 15 augusti 1997. Du sitter i baksätet på en taxi i New York. Färden går från World Financial Center till Broadway och vidare norrut genom SoHo, Geenwich Village och förbi Times Square. Efter en stund plockar du fram din televideo, som trots att den inte är större än ett A4-block fungerar som både dator, bildtelefon och tvåvägs-TV. I passivt läge ser den mest ut som en liten glasskiva, utan vare sig knappar, spakar eller tangenter. Du aktiverar den genom att tala till den och den känner igen din röst, så att ingen annan än du kan använda den, även om du skulle glömma den kvar i taxin. Skärmen fylls av en bild som är en blandning av ett flygfoto och en karta över "the Big Apple" som stan kallas i folkmun.

"Hm", säger du till dig själv," jag undrar om de spelar Shakespeare i Central Park ikväll?"

Du drar pekfingret mot mitten skärmen och trycker till lite extra med pekfingret. Skärmen reagerar på det hårdare trycket med att zooma in sig på Manhattan. Du pekar på Central Park, trycker till igen och inom ett ögonblick fyller parken upp hela bilden. Taxin hoppar och skakar varför du växlar till röstkontroll.

"Visa Central Park, vid uteteatern," säger du.

Bildens detaljer blir allt tydligare. För ett ögonblick får du nästan för dig att du svävar ner mot den stora gräsmattan vid uteteatern hängande i en fallskärm. Men det är bara en illussion skapad med tredimensionell grafik. När du har "landat" stabiliserar sig bilden och kartan kompletteras med en mängd symboler. Det är indikatorer som visar att det är 74 grader Fahrenheit, luftfuktigheten är 60 procent, utsikterna till regn 20 procent och kvällens brottslighet är låg än så länge....

Du pekar på en bild av en grinande romersk mask och frågar:

"Vad spelas ikväll?"

Ikonen förvandlas till en liten infälld teveruta. En kvinna dyker upp i rutan och svarar artigt:

"Som Ni Behagar. Start klockan åtta. Ha det så bra!"

Du har nu två timmar på dig och börjar bli hungrig.

"Kolla om min kollega Tore Koppel är här i kväll," säger du.

Ett nytt fönster öppnas i bilden och du får veta att han antingen inte är det, eller inte vill kommunicera. Du ber systemet hålla utkik efter honom, ifall han skulle öppna linjen igen. (Din televideo gör detta med hjälp av smarta datorprogram, en slags "robotar.")

Din taxin är nu framme vid Gallerie Lafayette i Hörnet av Broadway & 57:e gatan. Innan du lämnar bilen ber du televideon betala taxifirman och ger föraren två dollarsedlar. Medan du letar efter franska underkläder åt din fru piper ditt armbandsur till. "Öppna linjen, det är Tore", står det på urtavlan. Du tar fram din televideo och ser en liten TV-bild av honom.

"Tjenare Tore, har du käkat?"

"Nej, har du något förslag?"

"Jag ska kolla," säger du, pekar på en restaurangsymbol på skärmen, säger "thailändskt" och drar en cirkel runt den plats på skärmen där du står. Snart har du fyra förslag på thailändska restauranger. Du kollar med Tore och bokar sedan ett bord på Royal Thai.

Härifrån får du dock ta till fötterna, för din televideo skulle inte förstå om du bad den sända dig dit.

***

Det kommer nog dröja innan Televerket, eller AT&T, kan erbjuda "transportstrålar" a la Startrek, men det betyder inte att denna lilla science-fiction historia är gripen helt ur det blå.
De små personliga kommunikatörerna, PCS, PDA eller vad man ska kalla dem, står alldeles bakom hörnet. Digitaliseringen av mobiltelefonin har börjat och det finns företag som börjat använda ultrakortvåg för att sända kabel-TV och tror sig kunna sända även HDTV den vägen. Telebolagen experimenterar med att sända videofilmer över vanliga telefonledningar och kabelbolagen bygger nya hybridsystem som kombinerar fiberoptik, koaxialkabel och nya avancerade digitala växlar. Vi står inför en utbudsexplosion då det gäller information och underhållning och risken är att vi drunknar i data, tele och videoströmmar. Hur ska man t ex bära sig åt för att välja mellan 500 eller fler TV-kanaler? Det tar faktiskt nära en timma bara att "bläddra" sig igenom dem. Än värre blir det när vi får tvåvägsvideo av olika slag, alltifrån bildtelefoni till videokonferenser.

Det är som David Gelernter, professor i datavetenskap vid Yale-universitetet säger:

"Vi lever mitt i en gallopperande komplexitetskris."

David Gelernter, som är en ledande forskare inom artificiell intelligens, lade häromåret fram en intressant vision av hur man kan tackla denna kris i boken Mirror Worlds. Han tror att man måste bygga upp en slags elektroniska spegelbilder av vår vanliga värld. Till att börja med kommer företag och institutioner att knyta samman sina olika system av datorprogram i en struktur som speglar ett visst företag.

Gelerner jämför byggandet av spegelvärldar med medeltidens katedralbyggen. Det var jättelika projekt som samlade den tidens mest kreativa talanger. Att bygga system av programvara som kopplar ihop ett företags, en myndighets, en stads eller kanske t o m ett lands alla informationsflöden och gör dem lättillgängliga, är på samma sätt en jättelik utmaning. Men denna gång består byggstenarna av datorprogram, vilket dock inte gör saken lättare, eftersom det kommer att krävas en radikalt ny programbyggnadskonst.

Gelernter har själv varit med om att skapa ett nytt programmeringsspråk - Linda - som används för att bygga en första liten "spegelvärld" på en intensivvårdsklinik vid Yale Medical School. Denna första prototyp till en spegelvärld samlar in alla informationsflöden från en patients monitorer, vilka presenteras på en datorskärm i form av något som ser ut som ett lutande skackbräde. Varje ruta i brädet står för ett informationsflöde. Om systemet upptäcker onormala aktiviteter fälls rutan upp och ändrar färg beroende på hur allvarlig situationen är. Detta är bara ett första försök, men steg för steg kommer fler och fler organisationer bygga sina egna spegelvärldar, vilka integreras i större spegelvärldar.

"Billiga videokameror och bredbandsnät för data- och telekommunikationer land och rike runt håller redan idag på att skapa en enorm kapacitet för kommunikation. Spegelvärldarna kan samla in tusentals videoflöden om allt möjligt som är av offentligt intresse och göra dem tillgängliga för allmänheten," spår han.

"Detta kan bli en social mötesplats, en allmänhetens elektroniska park, där du kan ta promenader, träffa människor och kommunicera."

"Det kommer att bli lika meningslöst att stå i fysisk direktkontakt med regeringen eller sjukvårdssystemet, som att sköta alla sina transporter med fötterna. Vi slipper alla de obekvämligheter som den yttre verkligheten öser över oss," säger Gelernter med en glimt i ögat.

***

Så vem vet, snart kanske vi verkligen kan zooma in oss på Central Park med en liten Televideo.

Klicka här för att läsa en intervju med David Gelernter.

Sociala medier - David Gelernters vision från 1992

(Denna artikel publicerades i Datateknik 1992.)

Yale-snille vill bygga digitala luftslott

Vi producerar alltmer data, men datorerna - som skulle hjälpa hantera dem - tycks göra raka motsatsen. 

-Vi lever i en galopperande komplexitetskris, säger David Gelernter, som lagt fram sitt eget svar på denna i boken Mirror Worlds. Han hoppas att en ny typ av av informationsmaskiner – "spegelvärldar" – åter ska göra oss till herre på infotäppan. Vi träffade honom på Yaleuniversitetet i New Haven, Connecticut.

David Gelernter, dataprofessor vid Yale University.
Foto: Hans Sandberg 

-Det råder ingen tvekan om att datorerna haft en ernorm betydelse för vetenskap och teknik, men det är samtidigt svårt att visa att datoriseringen lett till höjd produktivitet. Därför har vi en växande skepsis mot datoriseringen bland allmänheten, säger Gelernter, vars kontor på tionde våningen av institutionen för datavetenskap är ett veritabelt skeppsbrott i pappershavet.

-Saken är den, att det finns så många saker datorerna skulle kunna göra, men inte gör. Det finns så många områden där man inte ens börjat sätta in datorer.

-Ett klassiskt exempel på detta är komplexitetskrisen. Det har blivit extremt svårt för stora organisationer att få en helhetsbild av vad de sysslar med. Många företag och institutioner jag har pratat med säger att detta är deras viktigaste problem.

-Våra sociala institutioner är idag otroligt mycket mer komplexa än för tjugo trettio år sedan. Ändå fortsätter vi behandla dem på samma sätt. Ingen skulle försöka reparera en ny bil med samma metoder som man använde 1965, men det är OK att kräva av våra sociala institutioner att de ska fungera på samma sätt som på 1960-talet.

-Regeringen här i Connecticut brukade skötas av amatörer, av jordbrukare, affärsmän, advokater. De sammanträdde fyra månader vartannat år och gick sedan tillbaks till sina jobb. Det går inte idag.

Vad göra?

Bygg spegelvärldar, är Gelernters recept. Först då kan vi ersätta dagens myrpespektiv med "topsight", vilket är hans term för den insikt ett helhetsperspektiv ger. 

Någonstans i kontorets drivor av papper lyckas han fiska upp en bild av golvplanen i katedralen i Chartres. De medeltida mästerbyggarna är onekligen en av hans inspirationskällor. Han ser mänskligheten stående inför ett projekt som är så ambitiöst att det för tankarna till Babels torn och hans bok är dess Grand Plan.

Vi som lever idag tycker att vi gått igenom en revolution, men det rör sig enligt Gelernter om en illussion, precis som folk 1791 trodde att den industriella revolutionen var över.

-Den verkliga programvarurevolutionen kommer inte ha mycket gemensamt med snitsiga robotar, datorer i utbildningen, prat om paketerad "multimedia" eller någon annan medlem av den senaste månadens tio i topp lista. Det handlar om "offentliga programvaruprojekt", om programmeringskonst i allmänhetens tjänst (civil service software engineering), om spegelvärldar.

-De kommer troligen bli de mest komplexa maskiner av något slag som någonsin byggts, skriver han i Mirror Worlds.



David Gelernter. Foto: Hans Sandberg

-Spegelvärldarna kan ses som en slags operativsystem för institutioner och organisationer, säger Gelernter. Det är ett sätt att utveckla moderna styr- och kontrollmetoder som motsvarar den grad av komplexitet vi står inför.

Gelernters spegelvärldar är luftslott byggda av ingenting, men praktiskt användbara sådana. De skapas av datorprogram som i hans huvud är maskiner utan kropp vilka "blott iscensätts, förkroppsligas, i de irrelevanta anhopningar av metal, plast och sand vi kallar datorer."

Är professorn galen? Är det bara ett snilles briljanta hägring, eller något som väntar bakom nästa krök? Betänk då att spegelvärldarnas avgörande byggstenar redan finns eller håller på att utvecklas: tekniker för samordning av  parallella processer, avancerade kommunikationsnät, kunskapsrobotar ("knowbots") och tekniker för visualisering av data.


Gelernter och hans kollega Nicholas Carriero lade för tretton år sedan grunden till den teknik med vilken man idag börjat bygga morgondagens spegelvärldar. De skapade då Linda, ett datorspråk baserat på en ny modell för parallelliserad programmering som gör det möjligt att bygga ett dynamiskt och hierarkiskt system av infomaskiner.

Men även om vi har grundteknikerna, så krävs det ingenjörskonst i stor skala om det ska bli några spegelvärldar av format. I vårt samtal medger Gelernter att det är lättare att föreställa sig stora projekt för att bygga spegelvärldar i Europa och Japan än i USA (pga dess decentralistiska tradition). Fast han tror ändå att bygget ska komma igång i USA, stött av privata företag och organisationer. De första spegelvärldarna ser han inom relativt teknikorienterade områden, inte minst inom hälso- och sjukvård. Hans institution håller på att utvärdera flera förslag till spegelvärldar och beslut ska fattas i höst.

-Jag tror att vi kommer att få se spegelvärldar på stadsnivå inom några få år, säger Gelernter.

En spegelvärld är på en gång en central uppsamlingsplats för mängder av dataflöden och ett sätt att filtrera dessa. Den består av massvis av datorprogram vilka samarbetar, men inte i ett sekventiellt datorsystem, utan i ett parallellt system, fullt av självständiga, asynkrona (dvs ej tidssynkroniserade) infomaskiner. En del tar information från lägre nivåer – ytterst från en sensor, eller någon annan slags input-enhet – och skickar den vidare till andra "maskiner" som läser den och/eller bearbetar den. Andra sitter och håller utkik för en vissa slag av data och reagerar först om de dyker upp. Processen upprepas på högre nivåer under det att data förvandlas till information, som blir allt rikare och mer generell ju högre upp vi kommer.

-Vi kan bygga en liten modell av en organisation eller en liten stad med hjälp av programvara. Sedan pluggar vi in en massa dataströmmar i modellen, så att den får veta vad som sker i staden. Allt som sker i en stad finns representerat i dess spegelvärld genom dess programvara: Där finns dess geografi, dess byggnader, dess befolkningsstatistik och modellen föds hela tiden med nya data, så att den alltid är aktuell.

-Om du vill veta vad som är på gång i stan är allt du behöver göra att röra omkring i den här modellen som finns inne i datorn. Du behöver inte gå ut på stan, där det är bullrigt, varmt och komplicerat.

-Allt som sker i stan sker också i din dator. Man kan hävda att en sådan dator kommer både vara nyttig och intressant. Dess skapande kommer att kräva en böjelse eller talang för design som saknas inom dagens programmering.

-Den här typen av program hör till en kategori som egentligen inte har någonting att göra med teknologi eller databehandling. Det handlar om mikromodeller av verkligheten, om olika typen av mikrokosmos, precis som med zenträdgårdar, japanska trädgårdar, modelltåg och en stor del av mänsklighetens konstnärliga verksamhet.

-Att bygga mikrovärldar är en verksamhet som hör konsten till, snarare än vetenskap och teknik. En spegelvärld är helt enkelt ett mikrokosmos byggt av datorprogram. 

-Jag tror att spegelvärldarna kommer att bli det normala mellanledet (the standard intermediary) mellan medborgarna och den institutionella verkligheten.

-Det kommer att bli lika poänglöst att stå i fysisk direktkontakt med regeringen eller sjukvårdssystemet som att sköta alla sina transporter med fötterna. Det kommer att finnas rimliga teknologier för att buffra alla de obekvämligheter som den externa verkligheten öser över oss, säger Gelernter med typisk chutzpah.

-Spegelvärldarna är inga fotorealistiska bilder, utan lager på lager av representationer som är tillräckligt grafiskt tydliga, för att vi ska kunna känna igen saker i dem. Det är fullt möjligt att de ändå kommer att likna den verkliga världen, eftersom det ligger nära till hands att designa dem på det viset.

-Du börjar på hög nivå, men kan dyka ner i stadshuset om du vill ha information från dem och i den lokala skolmyndighetens kontor om du vill ha information från dem.

Videomediet spelar en fundamental roll för Gelernters spegelvärldar. Jag frågade honom om man inte skulle kunna bygga en spegelvärld utgående från elektroniska "världar" som Compuserve, men han avvisar den tanken.

Avancerad grafik och på sikt video är enligt honom nödvändiga för att folk verkligen ska använda dem. 

-Jag ser massvis med videokamerior i detta system. Billiga videokameror och bredbandsnät för data- och telekommunbikationer land och rike runt håller redan idag på att skapa en enorm kapacitet för kommunikation. Frågan är vad vi ska göra med den? Spegelvärldarna skulle kunna ta in tusentals videoflöden om alla tänkbara saker som är av offentligt intresse. Det mesta kommer säkert vara komplett ointressant för de flesta av oss, men ibland händer det att någon vill veta vad som sägs när den lokala myndigheten diskuterar zonindelningen där han bor. Han kanske av någon anledning bryr sig om vad borgmästeren säger på sin presskonferens. Alla sådana videoflöden finns tillgängliga i stadens spegelvärld. Det är bara att zooma in det du är intresserad av så får du veta vad som händer. TV-upptagningar blir allt vanligare och spegelvärldarna är bara ett sätt att organisera dem och göra dem tillgängliga för allmänheten.

-Poängen med detta system är inte att göra privat information offentligt, utan att göra information som i teorin är offentlig offentlig i praktiken.

-Det är en social mötesplats, en allmänhetens elektroniska park. Du använder inte en park genom att titta in i den, utan genom att gå omkring i den. Du finns själv representerad på din och andra människors skärmar och de finns på din, under eget namn eller under pseudonym. 

-Om jag vill prata med mina kollegor, kan jag helt enkelt säga, att låt oss träffas på stora torget. Jag kan också träffa andra medborgare och diskutera saker med dem. Det finns ingenting som hindrar att dessa samtal kan ske genom att du helt enkelt talar in i din dator som med en bildtelefon.

Skulle det lyckas mänskligheten att bygga spegelvärldar av Gelernters modell, kommer effekterna bli långtgående. Gelernter lägger idag större tonvikt på deras politiska potential än i boken, som han skrev för drygt ett år sedan. Det finns enligt honom tre skäl för att bygga spegelvärldar:

1. Automatisk kvalitetskontroll av beslutsfattande. 

Spegelvärldarna ger oss bättre överblick - topsight!- vilket gör att vi kan undvika dyrbara och onödiga planeringsmissar.

2. Bättre flöde av information.

-Du kan skapa agenter, små program, som automatiskt bevakar och uträttar dina ärenden. Det finns redan föregångare till denna typ av agenter, säger han och tänker på Robert Kahns "knowbots".   

-En av de viktigaste egenskaperna hos spegelvärldarna är historia: De kommer ihåg allting! Jag har tillgång till hela organisationens historia genom dess spegelvärld och kan använda AI-teknik (artificiell intelligens) för att söka reda på data och sammanhang som intresserar mig. Historien kommer att bli tillgänglig även då det gäller händelser och platser, som är för obetydliga för att någon ska skriva historia om dem.

3. Revolutionera det politiska systemet.

-Man kan fråga sig om det fortfarande är möjligt att delta i det politiska livet utan att göra det till en karriär? Hur ska vi göra det möjligt för folk som inte har tid att vara aktiva? Det är ju dem vi vill ska vara aktiva, medan lokalregeringarna ofta domineras av folk som inte har något bättre för sig, säger han.

Hans Sandberg

David Gelernter: Mirror Worlds, or the day software puts the universe in a shoebox ... how it will happen and what it will mean (Oxford University Press, New York, Oxford 1991, $24.95)