Wan Runnan - Våren 1989 stödde han studenterna på Tiananmen och hamnade på regeringens svarta lista

Trettio år har gått sedan jag intervjuade Wan Runnan på Stone Groups högkvarter i Beijings Silicon Valley. Då var han ännu en hjälte och mannen bakom ett av Kinas ledande unga dataföretag, men inom en dryg månad skulle han tvingas gå under jorden eftersom han stött studenternas massprotester på Tiananmen torget. Han lyckades dock fly till Hongkong och bosatte sig såsmåningom i Frankrike.

Här är en länk till min intervju som skulle publicerats i The International Herald Tribune den 4 juni 1989... om det inte var för att Deng Xiaoping bestämt sig för att krossa studentupproret natten mellan 3:e och 4:e juni.

• Success in Beijing's Silicon Valley - An interview with Wan Runnan (May 1989)

Här är också två artiklar från Hindustan Times som nyligen varit i kontakt med Wan Runnan.

• The man who bankrolled Tiananmen movement still wanted in China (Hindustan Times, June 3, 2019)
• Remembering Tiananmen: How ‘China's IBM’ funded the movement and paid for it (Hindustan Times, June 3, 2019)

Shanghai öppnar aktiebörs

(Dagens Nyheter 27 oktober 1986)

Börschefen Huang Guixian visar ett par aktier.

Foto: Hans Sandberg

Shanghai i kommunistiska Kina:
Kulramarna rasslar på nya börsen

SHANGHAI. Vi möts av ett sorl från ett dussintal kineser som köar för att få bli kapitalägare. Det är på aktiebörsen i Shanghai, den första i ett socialistiskt land.

-Det är bara ett försök, men vi planerar en ny, större aktiebörs nästa år, säger Shanghais börschef, Huang Guixian.

Om man får tro China Daily så var det rusning efter aktier i Shanghai fredagen den 26 september. Halv tio på förmiddagen hade alla utbjudna aktier i företaget Feile sålts ut.
-Spänningen och atmosfären påminner om aktiebörsen förr i världen, kommenterade en veteran på området.

En vecka senare kliver vi in genom dörren till börsen. Bakom den höga disken arbetar fem sex personer. Papperen prasslar, kulramarna knäpper och en gammaldags sedelräknare tuggar sig igenom en tjock bunt av Folkets pengar.


Nyblivna börsspekulanter köar för att få köpa. 

                                                                              Foto: Hans Sandberg

En svart anslagstavla till höger visar de aktuella kurserna på de kollektivt ägda företagen Yangzhong Industrial Corporation och Feile Acoustics Corporation.

Att öppna en aktiebörs i Shanghai inbjuder till jämförelser med den börs som fanns här 1919-1949 och som var ett viktigt finansiellt centrum i Asien. 1986 års modell ser inte mycket ut för världen. Börschefen Huang Guixian har jobbat i bank sedan 1946. Formellt är han chef för Industri- och Handelsbankens Jingankontor i Shanghai. Det är den organisationen som sköter försöket med aktiehandel. På god engelska berättar han om börsen som ingår i reformeringen av Kinas finansiella system.
-Vi gör ett försök och hoppas på att en verklig aktiemarknad ska kunna öppnas, säger Huang.

Hur många aktier säljer ni på en dag?
-Flest sålde vi första dagen. På sju dagar har vi sålt 5 000 aktier.

Det gör i genomsnitt 700 aktier per dag eller 35 000 yuan per dag (1 yuan = 1,90 skr). Än så länge är det ingen som säljer aktier, alla köper. Det nominella värdet på Yangzhongaktien och Feileaktien är 50 yuan.


Kulramar och högar av papper. Snart blir det datorer, försäkrar
börschefen Huang Guixian.                    Foto: Hans Sandberg

Varje kund får förutom aktiebrev en stämpel som han måste ta med sig om han vill sälja sina papper (rättelse: det måste rimligen ha varit ett stämplat dokument det handlade om, inte själva stämpeln.) Tanken tycks vara att om aktierna hamnar i orätta händer så ska de inte kunna säljas.

Feili började ge ut aktier i november 1984 och Yanhzhong i januari 1985. Företagen har idag 3 000 respektive 18 000 aktieägare. Till skillnad från andra experiment med aktier har dessa papper ingen tidsgräns. Priset tillåts också variera efter utbud och efterfrågan.
-Om det behövs ändrar vi kursen omedelbart, säger Huang.

Banken tar 0,3 procent i kommission och enbart kontanta affärer godkänns.

Hur får folk reda på aktiekurserna? Måste de ta sig hit?
-Ja, de måste komma hit.

Skulle ni vilja att kurserna publicerades i pressen?
-Naturligtvis! När vi får en verklig börs kan vi publicera kurserna i pressen. Vår bank planerar en ny aktiemarknad till nästa år. Det här är bara ett experiment.

Syftet med börsen är enligt Huang att förse företagen med kapital och samtidigt sätta en effektivitetspress på dem. Det finns de som anser att en aktiemarknad är kapitalistisk och farlig, men inte reformanhängarna.
-Reformen innebär risker, men också möjligheter, säger börschefen.

Om det skall bli en verklig aktiemarknad är det svårt att klara sig utan börsmäklare.
-Regeringen förbereder en lag om börsmäklare. När den lagen är antagen kan en verklig börs utvecklas, säger han.

Vilka köper aktier?
-Alla slags människor. Arbetare och... vi har inte frågat dem, men jag tror att det är vanligt folk som köper.

Hur mycket köper de?
-En, fem, två hundra. Det mest någon köpt är tvåhundratrettio aktier.

Kommer ni att använda datorer när ni öppnar en större börs nästa år?
-Ja, naturligtvis. Lokalerna är för små idag, och för gammalmodiga.

Säljer ni också obligationer?
-Vi kommer att göra det inom en eller två månader. Då kommer det också att finnas fler bolag (på aktiebörsen). Fyra fem stycken.

Vilka kriterier har ni för att avgöra vilja papper ni ska sälja? Det finns ju 700 företag i Shanghai som har sålt aktier, men bara två finns med på listan.
-Det är Shanghaiavdelningen av Folkets Bank som beslutar om vilka som får föras up på listan.

Måste de vara stora för att godkännas?
-Ja, ganska stora, och man kontrollerar också deras finanser och kvaliteten på företagsledningen.

Är ni själv optimistisk? Kommer försöket att lyckas?
-Ja, säkerligen.

Hans Sandberg


Här är Shanghai-börsen. Kanske inte riktigt 
Wall Street än.... Foto: Hans Sandberg

Aktie ger del i lotteri

De kinesiska reformekonomerna tycks nu ha dragit slutsatsen att den kapitalistiska ekonomins kanske främsta symbol – aktien – kan göra nytta i den socialistiska marknadsekonomi de under stor möda försöker skapa.

Shanghai blev först ut på plan i Kina med en aktiebörs. Två städer står närmast i tur: Shenyang i norr, som redan infört en obligationsmarknad, och Guangzhou (Kanton) i söder, har aviserat en aktiebörs inom kort. För åtminstone Shenyang talas det även om privata börsmäklare.

De aktier och de aktiebörser som Kina nu experimenterar med är blott embryon och skall inte jämföras med börserna i den kapitalistiska världen. Inte på ett bra tag i varje fall. ”Aktierna” är ofta ett mellanting mellan en obligation med fast ränta och en aktie som fått sitt pris bestämt på en marknad.

Som många andra nyheter har aktierna sina rötter i reformerna på landsbygden och i småstäderna. Där går bönderna ofta ihop om investeringar och delar vinsten i proportion till insatt kapital. Ägarna utser också företagsledningen, ibland röstar man efter andelen aktier.

Bara i ett fall har utländska ägare erbjudits möjligheten att köpa aktier i Kina. Det gäller det självstyrande området Inre Mongoliet som vill dra in en miljard yuan via aktieförsäljning. Man vill använda pengarna till ett jättelikt järnvägsprojekt.

I Guangdongprovinsen har 1 000 företag gett ut aktier till ett värde av 650 miljoner yuan. Nyligen antog provinsregeringen en förordning om handel med värdepapper.

För kunderna är aktier och obligationer i allmänhet en bra affär. Avkastningen ligger över den vanliga bankräntan (ca 7 proc).

Många av de ”aktier” som ges ut har en fast ränta, ger en vinstchans i ett lotteri och en gåva vid inlösen. Att företagen tar på sig detta kan enligt Tom Engle i China Business Review bero på att de försöker kringgå centralregeringens kreditrestriktioner med hjälp av aktier och obligationer.

Men den djupare liggande orsaken till att Kina nu experimenterar med aktier är de enorma effektivitetsproblemen i de kinesiska företagen. En av Kinas främsta reformekonomer, Liu Guoguang, har angett fyra skäl till varför hela statsföretagssektorn bör omvandlas till aktiebolag, med statligt majoritetsägande:

1.  Man kan angripa problemet med att ”alla äger statsföretagen, men ingen tar ansvar för dem”.
2. Samspelet kan förbättras mellan ”företagens ägare i direktionen och producenterna” vilket underlättar en rationell utveckling och skötsel av företagen.
3. Outnyttjade resurser i samhället kan samlas upp och styras mot områden där de utnyttjas mer effektivt. Detta genom att priset på kapitalresurserna utsätts för marknadskrafterna (aktiemarknaden). Olönsamma investeringar motverkas.
4. Genom att personalen köper aktier i företagen ökar deras intresse för hur företaget sköts (Beijing Review 10/1986).

Kineserna brottas med ett klassiskt problem för socialistiska planekonomier. Centraliseringen av ekonomin berövar företagsledarna och de anställda initiativkraften. De förvandlas till byråkrater som blott följer direktiv uppifrån. De ekonomiska reformerna i Östeuropa på 60-talet lyckades aldrig lösa problemet att finna ett alternativ till centralstyrning av kapitaltillgångarna.

Den jugoslaviska lösningen, där bestämmanderätten över kapitalet spreds ut till arbetarråden i de ”självstyrande” företagen ledde till att de lönsamma företagen helst investerade i sina egna anläggningar, alternativt använde resurserna för konsumtion. För en arbetare gällde det därför att jobba på ett lönsamt företag och att motverka nyanställningar eftersom fler då skulle dela på kakan.

Även om ett företag ur samhällets synpunkt skulle kunna använda pengarna bättre genom att investera dem i ett annat företag eller rent av starta ett nytt, var detta inte en självklar lösning eftersom ”ägandet” av de investerade medlen övergick till arbetskollektivet i det nya företaget.

Hans Sandberg


Fotnot: Jag skrev denna artikel för hand på det vandrarhem där jag bodde under mitt besök. Nästa dag träffade jag kinaexperten och korrespondenten Anders Lennartsson på Beijing Hotel.  Han var på väg till Stockholm och var snäll nog att ta med sig manuskriptet och två filmrullar till DN-redaktionen.

Är det dags att diskutera en bojkott av Kina?

Regeringarna kommer knappast att sätta hårt mot hårt när Kina i sin kombination av tyrranni och nationell egoism undergräver sina konkurrenter och stryper friheten. En konsumentbojkott mot kinesisktillverkade varor är förstås fullständigt opraktisk och troligen omöjlig, men skulle kanske kunna få en effekt ändå. Kina vill att folk ska beundra landet för sin enastående ekonomiska omvandling, varför en moralisk och solidarisk bojkott skulle kunna få en politisk effekt.

De kinesiska "massorna" kommer knappast att bekymra sig om dissidenter och minoriteter så länge ekonomin rullar på och världen fortsätter att köpa dess export, men en nedgång av exporten med några procent skulle säkert noteras i Beijing.

Hans Sandberg

Filosofen Slavoj Zizek är ute och cyklar 20 år efter Berlinmurens fall

Filosofen och författaren Slavoj Zizek skrev en ganska såsig kulturartikel (Op-Ed) i New York Times i måndags apropå 20-årsminnet av Berlinmurens öppning och dekonstruktion 1989. Han drar fram ett antal paradoxer kring kapitalismen i väst och kommunismen i öst, varpå han gör en utvikning om Kina:

"A further twist is added by those countries in which Communists allowed the explosion of capitalism, while retaining political power: they seem to be more capitalist than the Western liberal capitalists themselves. In a crazy double reversal, capitalism won over Communism, but the price paid for this victory is that Communists are now beating capitalism in its own terrain.

This is why today’s China is so unsettling: capitalism has always seemed inextricably linked to democracy, and faced with the explosion of capitalism in the People’s Republic, many analysts still assume that political democracy will inevitably assert itself.

But what if this strain of authoritarian capitalism proves itself to be more efficient, more profitable, than our liberal capitalism? What if democracy is no longer the necessary and natural accompaniment of economic development, but its impediment?" (20 Years of Collapse, New York Times, November 9, 2009)

Jag hoppas det var fler än jag stom studsade över påståendet att "capitalism has always seemed inextricably linked to democracy." Hur många diktaturer med kapitalistiska marknadsekonomier behöver jag räkna upp för att det ska stå klart att Kina inte är något undantag? Jag tog upp frågan om kopplingen mellan ekonomiska och politiska sytem kort i en bloggpost 4 juni.

Det paradoxala med ekonomiska reformer av socialistiska/kommunistiska system är att det krävdes en stark centralmakt för att bryta motståndet mot reformerna, inte olikt hur den starka kungamakten i Europa en gång röjde väg för kapitalismen. Plus Napoleon som spred kapitalismen där hans arméer drog fram. Det är ingen slump, eftersom det socialistiska/kommunistiska ekonomisk-politiska systemet har många likheter med feodalismen.

Den som vill tränga djupare in i denna fråga kan läsa min bok Friheten får vänta.

Hans Sandberg

"Intressant om IT i Kina"

Den flitige bloggaren Lennart Frantzell - en svensk verksam i Silicon Valley - recenserar min bok Möten med Kinas datarevolutionärer på sin blogg Det Progressiva USA. Han skriver under rubriken Intressant om IT i Kina: Hans Sandbergs Möten med Kinas datarevolutionärer att boken innehåller "initierade artiklar om IT-utvecklingen i Kina".

Den som vill skaffa sig boken kan gå till Lulu.com och beställa den som PDF eller som tryckt bok.

Hans Sandberg

20 år har gått sedan 4 juni 1989, men demokratin dröjer

Jag var i Kina i april 1989 tillsammans med Lisa som jag träffat i Beijing hösten 1986 och gift mig med i augusti 1987. Den våren verkade det som om Kina stod inför ett demokratiskt genombrott. Väldigt många, särskilt de unga intellektuella, som jag pratade med var entusiastiska, hoppfulla. De hade fått smak för demokratin och de såg en chans att själva få bestämma mer om sina liv och karriärer.

Bland de äldre, de som varit med om kulturrevolutionen och de andra politiska kampanjerna var man dock försiktigare. De som var ännu lite äldre kom nog ihåg "de hundra blommornas" kampanj, då Mao lockade de liberala fåglarna ut ur sina gömställen bara för att krossa dem så fort de börjat sjunga. Kina är inte ett land med någon demokratisk tradition att tala om. Det auktoritära, kollektivistiska systemet sitter så djupt i folksjälen och går tillbaks långt bortom kommunisterna. Maos auktoritära regim och personkulten var inte några innovationer, utan reflektioner av en lång tradition. Det går igen i familjelivet, där en man inte anses vara mogen att fatta egna beslut förrän han blivit 40. Rötterna kan sökas i det gamla bondesamhället, i fattigdomen, i konfucianismen. Det var desssutom ett kontinentalt rike där flyktvägarna var få och långa (jämför med kulturerna runt Medelhavet där sjövägen och handeln erbjöd flyktvägar undan tyranner.)

När Deng Xiaoping beslöt att krossa studentupproret så var det inte för att han ångrat sig om reformerna, utan paradoxalt nog för att han ville rädda reformerna. Erfarenheten från Sovjetunionen och från Kina talade för att reformerna lätt skulle kunna stoppas om sidoeffekterna blev tillräckligt kännbara. Omstruktureringen hotade dem som lärt sig leva och ibland profitera på det gamla systemet. Konservativa krafter i partiet och militären kunde också utnyttja folkligt missnöje med fabriksnedläggningar, rationaliseringar och prisökningar till att rycka undan mattan för reformivrarna. Det paradoxala med ekonomiska reformer av socialistiska/kommunistiska system är att det krävdes en stark centralmakt för att bryta motståndet mot reformerna, inte olikt hur den starka kungamakten i Europa en gång röjde väg för kapitalismen. Plus Napoleon som spred kapitalismen där hans arméer drog fram. Det är ingen slump, eftersom det socialistiska/kommunistiska ekonomisk-politiska systemet har många likheter med feodalismen. 

Deng Xiaoping kunde inte släppa det politiska greppet, så han gjorde som den polske generalen Wojciech Jaruselski och återtog under den blodiga natten till 4 juni makten. Om Nicolo Machiavelli hade levat så hade han säkert applåderat dessa sentida furstar.

När Lisa och jag lämnade Kina var stämningen fortfarande ljus och hoppfull. Allt verkade möjligt. Men medan vi packade upp vårt bohag i Stockholm och gjorde oss redo för att flytta till New York tilltog protesterna i Kina i styrka och vi hade just installerat oss i vårt nya hem då allt brakade lös. Resten av dramat fick vi följa på CNN.

Efter blodbadet var det många som avskrev reformerna, både de ekonomiska och politiska. Jag hörde inte till dem, trots att mitt hjärta var med studenterna. Jag hade studerat Kinas moderna ekonomiska och politiska historia tillräckligt mycket för att förstå vad Deng Xiaoping och premiärministern Li Peng var ute efter.

Idag har det gått 20 år och Kina har genomgått en mirakulär ekonomisk tillväxt, men de som hoppades att tillväxten skulle leda till en demokratisering måste vara besvikna eftersom regimen fortsätter att vara repressiv. Det fanns inte något ekonomiskt argument för demokratin, utan det var som Wei Jingsheng insåg en moralisk fråga. Jag har inför 20-årsminnet samlat mina reportage och analyser av moderniseringen i Kina efter Mao i boken Friheten får vänta. Jag tror att analysen håller än idag, vilket tyvärr talar för att det kan dröja länge än innan Kina blir demokratiskt.

Hans Sandberg

Läsvärt från New York Times:
Nicholas D. Kristof: Bullets Over Beijing

So, 20 years later, what happened to that bold yearning for democracy? Why is China still frozen politically — the regime controls the press more tightly today than it did for much of the 1980s — even as China has transformed economically? Why are there so few protests today?

One answer is that most energy has been diverted to making money, partly because it’s a safer outlet. One of my Chinese friends explains that if he were to protest loudly, he might be arrested; if he were to protest quietly, it would be a waste of time. “I may as well just spend the time watching a pirated DVD,” he said.
Another answer is that many of those rickshaw drivers and bus drivers and others in 1989 were demanding not precisely a parliamentary democracy, but a better life — and they got it. The Communist Party has done an extraordinarily good job of managing China’s economy and of elevating economically the same people it oppresses politically.

Därför blev det ingen demokrati i Kina

När Deng Xiaoping lanserade sina långtgående ekonomiska reformer var det många som hoppades att de skulle leda till en demokratisering av landet och en del som sa att utan en sådan demokratisering skulle de ekonomiska reformerna inte lyckas. Dissidenten Wei Jingsheng satte i december 1978 upp en väggtidning där han krävde en femte modernisering, nämligen demokrati. Men när Deng med de protesterande studenternas hjälp gjort sig av med Hua Guofeng gjorde han sig också av med Wei som fick 15 års fängelse. 

Min andra Kina-bok innehåller både reportage om Kinas ekonomiska reformer från mitten på 1980-talet, samt 1989 och 2001, och ett par essäer och en uppsats som analyserar reformerna lite djupare.

Jag forskade om Kina under början av 1980-talet och genomförde 1985 och 1986 två långa studieresor i landet som resulterade i en serie reportage och artiklar. 1989 och 2001 återvände jag till Kina för att fortsätta min rapportering. Jag har nu samlat en del av mina artiklar och essäer i två böcker, en om data-Kina och en om de ekonomiska reformerna och kopplingen till det politiska systemet. Bägge finns nu tillgängliga  på Lulu.com.

Hans Sandberg
http://www.expressen.se/Nyheter/1.1593567/kina-blockerar-sociala-medier

Börsoron: Krig och politisk deflation ger ekonomisk stagflation

Jag kommer ihåg när jag pluggade nationalekonomi och läste Lipsey-Steiners Economics på Stockholms Universitet i början på 1980-talet. Stagflation var det som inte fick hända och som inte borde hända enligt den keynesianska modellen, vilken ju antog att priserna skulle stabilisera sig och kanske t o m sjunka om arbetslösheten gick upp. Men 1970-talets låga tillväxt och höga inflation bröt mot modellens antaganden. En rad förklaringar angavs, kostnaderna för president Johnsons välfärdsreformer (the Great Society), Vietnamkriget, oljeprischocken, budgetunderskotten, osv. Men den kanske viktigaste förklaringen var att LBJ inte ville låta kostnaderna för kriget undergräva sina progressiva sociala reformer.

Bättre att låtsas som att det regnar och printa mer pengar.

Det var lite grand som Bush och Irakkriget, men med den skillnaden att George W Bush inte hade något ärbart socialt program att skydda, utan om att säkra sina skattesänkningar för de rika.

Effekten blev i grunden densamma: En växande del av den amerikanska produktionsapparaten styrdes över mot krigsproduktion. Det håller de ekonomiska hjulen i rullning, skapar sysselsättning och inkomster, men undergräver samtidigt landets förmåga att investera i framtiden och tillverka varor och tjänster åt konsumenterna. Så länge amerikanerna investerade i nya och större hus och Kina fyllde hyllorna på Wal-Mart med billiga produkter gick ekvationen ihop någorlunda, sånär som på den växande privata och offentliga skuldbördan och det astronomiska underskottet i utrikeshandeln, ffa med Kina.

Det var en balanskonst på högsta nivå, med en växande finansbubbla som främjats av regeringens blandning av arrogans och ignorans, men bubblor som blivit för stora spricker. Vilket den gjorde sommaren 2007. Och detta samtidigt som Kinas modernisering börjat leda till en växande press på resurssidan som väckt inflationsspöket till liv. Plus att den försvagade dollarn tvingar Wal-Mart att betala alltmer för importen. Globaliseringen och utläggningen av produktion till Kina har alltså inte löst det grundläggande dilemmat bakom stagflationen, utan bara skjutit problemet framåt en bit.

I grund och botten handlar det om att samhällets ekonomiska resurser avletts från produktiv verksamhet till förmån för krig, vilket gett oss ett överskott på pengar som tävlar om att köpa en otillräcklig mängd varor. Det är krigsekonomins dilemma som sticker upp sitt fula ansikte i form av stagflation.

Hans Sandberg

Alec Nove om Gorbatjovs reformer

(Denna intervju publicerades i Dagens Nyheter 1989).

Sovjets företagsledare står inför en ny och ovan uppgift. Det är dom - och inte minsteriet för utrikeshandel - som ska föra perestrojkan vidare till utrikeshandeln och se till att den välbehövliga västvalutan strömmar in i landet.

Men denna omvälvning leder till konflikter med det gamla systemet för management, säger den brittiske sovjetexperten Alec Nove, som nyligen genomfört en serie föreläsningar i Sverige.

-Gorbatjovs reformer av utrikeshandeln är välbehövliga, men de för med sig en rad problem. Ett är att företagsledarna saknar kännedom om marknaderna i Väst. Ett annat att rubeln inte har en, utan 3000 växelkurser, säger Alec Nove som är professor vid universitetet i Glasgow i Skottland.

Svårigheterna att genomföra Gorbatjovs perestrojka är, enligt Nove skrämmande stora och så hade det varit även om parti- och statsledningen varit eniga om linjen. Byråkratisk tröghet, en brett utbredd traditionell fientlighet mot handel i vinstsyfte och politiska motsättningar hindrar förnyelseprocessen.

Och cynismen brer ut sig när reformerna drar ut på tiden.
-Perestrojka, vad är det för nåt? Det går inte att äta. Köerna i butikerna är lika långa som någonsin och varorna är fortfarande av låg kvalitet. Det har inte skett någon förändring, så varför ska vi bry oss, frågar sig folk. Den attityden finns och Gorbatjov vet det, säger Nove.

För den enskilde medborgaren handlar perestrojka om detta: mat på bordet och bra varor i butikerna. Ett effektivare jordbruk skulle kunna klara matfrågan, men få vågar hoppas att man snabbt ska få ordning på konsumtionsvaruindustrin.
-Sovjetiska ekonomer har föreslagit att Sovjetunionen medvetet skulle anstränga sig för att få ett stort lån i Väst för att köpa konsumtionsvaror. Det skulle göra det möjligt att för folket visa upp omedelbara fördelar av perestrojka, säger Nove.

Efter att denna intervju gjordes har flera stora sovjetiska lån i Väst offentliggjorts. (Italien: 800 miljoner dollar, Västtyskland: 1,6 miljarder dollar. Storbritannien: 2,5 miljarder dollar.) Krediterna, som i svenska kronor motsvarar 30 miljarder, ska användas just för att rusta upp landets livsmedels- och konsumtionsvaruindustri.

Sovjets lån i utlandet har hittills varit relativt små och de behöver därför, enligt Nove, inte behöva oroa sig för att öka sin upplåning utomlands. Men på lång sikt är det inte mer lån, utan ffa mer export man behöver, för att få in hårdvaluta att betala importen med.

Under sjuttiotalet kunde Sovjet använda oljan för att nå balans i handeln med Väst.
-De kunde, säger Nove, dra fördel av den gigantiska ökningen av energipriserna och det faktum att man upptäckte och kunde utnyttja enormt rika källor i västra Sibirien.
-Detta gav dem möjlighet att både köpa mer teknologi, råvaror, spannmål och få ett exportöverskott. Men det fallande oljepriset och svårigheten att upprätthålla oljeproduktionen har lett till växande problem med betalningsbalansen.

Kravet på en reformering av systemet för utrikeshandel har därför blivit allt starkare. Förra våren fick 21 ministerier och 72 statliga företag rätt att handla direkt med västvärlden. Andra steg i denna riktning är joint-ventures med utländska bolag och diskussioner om speciella ekonomiska zoner, liknande dem i Kina.
-I grund och botten är idén att lätta på, eller bryta utrikeshandelsministeriets monopol en god idé, säger Nove.

Det betyder att sovjetiska direktörer kan få direkt tillgång till utländska marknader, vilket är en nödvändighet om de ska kunna tillverka produkter för dessa marknader. Sovjetunionens export till Väst består framför allt av råvaror, medan industriprodukterna är svåra att exportera på grund av deras låga kvalitet. Det finns dock ytterligare ett skäl till att sovjetiska produkter är svåra att exportera och det är, enligt Nove, att de sovjetiska företagsledarna hittills inte har kunnat resa fritt och därför inte kunnat skaffa sig kännedom om de utländska marknaderna. Nu börjar man få en sådan frihet, även om den inte är absolut.

Den sovjetiske företagsledaren har fått en ny frihet, nu när han inte längre kan förlita sig på centrala plandirektiv. Han står inför en process där han måste lära om från grunden.
-Reformen kräver att de sovjetiska företagsledarna ska finna sina egna kunder, men i hela sitt liv har de fått sig kunder tilldelade från sina överordnade enligt planen. De vet inte hur man ska hittar sina kunder. De nödvändiga mellanhänder, som skulle kunna hjälpa till finns inte, eller är för primitiva.

Skulle han trots allt klara detta väntar en serie konflikter med det gamla systemet. Den första gäller rubeln.
-Problemet med rubelns konvertibilitet blir akut när de sovjetiska företagen får tillstånd att själva sälja sina produkter utomlands, säger Nove.

En konvertibel valuta kan växlas in mot andra valutor på en valutamarknad, vilket inte är fallet med rubeln. Tillgången på utländska valutor är mycket hårt reglerad i Sovjetunionen och rubeln kan bara användas för köp av inhemska produkter.
-Reformen har nu gett företagen rätt att behålla en liten del av sina exportinkomster i form av utländsk valuta, som de kan använda för att importera västvaror. Resten måste de växla in mot rubel till en kurs som den sovjetiska staten fastlägger.
-Det finns koefficienter för konverteringen, vilka justeras godtyckligt för varje transaktion, säger Nove. Tro det eller ej, men det finns idag tretusen växlingskurser för en och samma valuta...

Alec Nove tror att detta är ett tillfälligt problem, orsakat av det irrationella prissystemet, som inte låter priserna återspegla den verkliga efterfrågesituationen.
-Det är förnuftigt att du kan tjäna extra pengar på en prisskillnad, om den har en logisk ekonomisk bas, säger Nove.

Men om prisskillnaden är en slags ologisk olyckshändelse, kommer de finansiella myndigheterna fråga sig varför man ska tjäna pengar på det. Det senare gäller t ex om det inhemska priset är lågt trots att produktionskostnaderna och efterfrågan är hög. Då skulle företagens intresse av att exportera produkten kunna stå i strid med ett bredare samhällsintresse.

När det gäller diskussionen om speciella ekonomiska zoner ställer han ställer sig skeptisk.
-De löser ett problem och skapar ett annat, nämligen vad som händer med gränsen till zonen. Skälet till att det är lättare i Kina är att de har mycket hårdare kontroll av befolkningens rörelsefrihet. Du kan ha en zon gränsande till Hongkong och kontrollera folks flyttning till den.
-Skulle du kunna ha ett stängsel runt Leningrad? I dessa avseenden är Sovjetunionen ett mycket friare land än Kina. Möjligen skulle någonting liknande kunna skapas i Estland.

Men det skulle, enligt Nove, inte behöva ta formen av en speciell ekonomisk zon, utan kunna ske genom att den estniska regeringen successivt fick större ekonomisk makt. De skulle sedan kunna skaffa sig rätten att starta joint-ventures med utländska företag, en rätt som bara Moskva har idag.

Alec Nove har länge följt Sovjets försök att vitalisera sitt trögrörliga samhälle. Hittills har man alltid kört fast. Jag frågar honom avslutningsvis hur han ser på oddsen för Gorbatjov. Han skakar på huvudet och säger att det ser dystert ut.

Hans Sandberg

Demokratin mot dogmerna – Vad händer i Kina? (1987)

(Publicerad i Arbetaren Nr. 10, 6 mars 1987)

Kan jag verkligen publicera det här frågade jag en kinesisk intellektuell efter en intervju. Jag var orolig för att han blivit för frispråkig, men han viftade bort min oro. Utvecklingen hade gått för långt, nu gick det inte att vrida klockan tillbaka.

För hans skulle är jag glad att verkligheten hann ikapp och körde över intervjun. Studenterna demonstrerade och Deng Xiaoping offrade eller tvingades offra sin gamle vän, partiledaren Hu Yaobang.

Det som ännu i slutet av 1986 såg ut att vara en utveckling mot ett demokratiskt genombrott i ett socialistiskt land, var plötsligt bara det gamla vanliga eländet med politiska utvisningar och arresteringar. Min oro var uppenbarligen berättigad.

Under hösten tog man ”de fyra principerna” (den socialistiska vägen, proletariatets diktatur, kommunistpartiets ledande roll och marxismen-leninismen Mao Zedongs tänkande) med en nypa salt.

”Vi diskuterar nu en politisk öppning. Ska man till exempel acceptera de fyra principerna,” frågade en intellektuell i Peking retoriskt.

Idag är det inte hälsosamt att fråga sig sådana saker och kommunistpartiet har t o m tillsatt en ”Ledande grupp för att bekämpa borgerlig liberalism” under ledning av Deng Liqun, en av männen bakom 1983 års kampanj mot ”andliga föroreningar.”

Den politiska öppenhet som rådde under 1985 och 1986 var enastående i det kommunistiska Kinas historia och den har blott bristfälligt rapporterats i svensk press. Det gäller särskilt den debatt om politiska reformer och demokrati som inleddes våren och sommaren förra året. Kanske är kampanj ett riktigare ord, för som så ofta i kinesiska massmedia finns det bara plats för en trend åt gången.

Genom ett försiktigt manipulerande med marxistiska teorier försökte radikala reformanhängare vinna fotfäste för demokratiska principer i den klassiska liberala traditionen. Mycket av det som hör till standarduppsättningen i de socialistiska staternas politiska system tillskrevs Kinas feodala och autokratiska arv.

REFORMKRAV

En av landets yngsta professorer, 32-årige Wang Huning vid Fudanuniversitetet i Shangai, förklarar i en intervju för tidskriften China Reconstructs att ”de pågående reformerna står och faller med frågan om en reform av landets politiska struktur, som är långt ifrån perfekt.”

”Vi hävdar att demokratin i Väst är falsk, ändå tar folket i Väst den på ganska stort allvar. Vi hävdar också att vår demokrati är genuin, så hur kommer det sig att vi inte tar den särskilt seriöst?

”I de flesta val i Väst är vinnaren åtminstone relativt representativ för sin politiska tradition. Här, med vårt ofullständiga system, har det alltid varit ett bekymmer att säkra den politiska ledningens kontinuitet,” fortsatte han.

Wang Huning efterlyste en ”genomgripande demokratisering” och ett ”klargörande” av förhållandet mellan kommunistpartiet och staten. ”Partiet ska inte ersätta statsorganen” ansåg han.

De radikala reformanhängarna, vi skulle kunna kalla dem för demokraterna, kunde inte öppet förneka kommunistpartiets ”ledande roll,” men däremot ge begreppet en ny innebörd. Det är faktiskt standardreceptet för att göra politik i Kina; man tolkar om de politiska nyckelbegrepp som partiet för tillfället står bakom.

PARLAMENTARISM

Ett sådant försök till omtolkning gjordes vid ett akademiskt symposium för framstående statsvetare och jurister i Peking i april förra året. Kommunistpartiets ledande roll beskrevs där mer som en del av verkligheten än som ett mål i sig.

”KKPs (dvs partiets) rätt till ledarskap är resultatet av det senaste seklets historiska utveckling och förutsättningen för varje plan på politisk reform,” skriver en av redaktörerna för tidskriften Social Sciences in China i ett referat av konferensen (nr 3/1986).

Efter denna formulering för att lugna makthavarna (partiledningen) jämförs förhållandena i Kina med dem i kapitalistiska stater.

”Det parti som vinner majoriteten i parlamentet är det härskande partiet, proklamerar sin politik och får igenom lämpliga lagar i parlamentet och de genomförs av regeringen. Klart står att det fenomenet att politiska partier styr statsmakten är en allmän regel i den moderna världen. Kina är inget undantag,” summerar författaren.

Det är ett elegant försök att sälja parlamentarismen som idé till kommunistpartiet. Parlamentarismen förutsätter ju att det är det folkvalda parlamentet som utser regeringen. De kinesiska demokraterna försöker vädja till partiets självförtroende.

De säger: Ni kommer ändå att få styra, även om vi inför demokrati.

På liknande sätt försökte man sälja maktdelningsläran, idén om en rättsstat och demokratiska fri- och rättigheter.

Dessa diskussioner fördes inte bara i små slutna sällskap. Under sommaren och hösten 1986 spreds radikala demokratiska idéer i en omfattning som aldrig förr sedan fjärdemajrörelsen 1919.

YTTRANDEFRIHET

Pressen, som varit och fortfarande är det viktigaste redskapet för partiet att styra landet, drogs också in i reformerna. Pressen har redan tidigare styrts benhårt av kommunistpartiet via nyhetsbyrån Nya Kina och via partirepresentanter på alla nivåer. Men i september berättar landets främsta dagstidning Folkets Dagblad att kommunistpartiets propagandachef Teng Teng sagt ifrån att det är tidningarnas redaktörer som ska styra deras innehåll. (I januari 1987 gjorde Folkets Dagblad ”självkritik” för denna artikel.)

”Yttrandefriheten är grundvillkoret för politisk demokrati, vilket är slutmålet för Kinas politiska reform,” sa statsvetaren Yu Haocheng enligt China Daily 29 september.

”Yttrandefriheten visar sig huvudsakligen i press- och tryckfrihet. En fri press kan säkerställa folkets rätt att kritisera och övertyga regeringen och att uttrycka sina idéer,” var en åsikt som delades av flera teoretiker enligt samma tidning.

Alla sådana idéer är förstås ett utslag av den ”borgerliga liberalism” som får partidogmatikerna att se rött. Vad mer är, det var liknande åsikter som 1979 renderade Wei Jingsheng 15 års straffarbete. (Han är långt ifrån ensam. Under kampanjen mot ”andliga föroreningar” 1983 arresterades 100.000 personer.)

Wei Jingsheng krävde en ”femte modernisering” vid sidan av de fyra som sanktionerats av partiet (jordbruk, industri, försvar, teknik och vetenskap). Det han krävde var genuina demokratiska fri- och rättigheter, dvs att de friheter som omtalas i grundlagen skulle gälla också i verkligheten.

Under de två månader jag reste runt i Kina i höstas tog jag ofta upp frågan om Wei Jingsheng. Det han dömdes för är idag den officiella linjen, men hur ska man tro på talet om demokratisering så länge han och andra sitter kvar i fängelse eller arbetsläger, sa jag. Många intellektuella demokrater höll med, men kände sig maktlösa.

”Den fågel som först flyger upp ur busken blir skjuten,” var en kommentar.

Jag minns hur jag efter en lång diskussion på tåget till Shanghai om politiska reformer frågade mina två intellektuella vänner:

”Vad gör ni för de politiska reformerna? Diskuterar ni dem mycket?”

”Nej, vi väntar på vad som ska komma uppifrån,” blev svaret.

Det är den traditionella attityden, det konfucianska underordnandet av individen under auktoriteten. Här finns också roten till den demokratiska traditionens svaghet i Kina. I den västerländska moderna traditionen ses individualitet som något gott, medan ordet i Kina har en negativ klang.

ÅLDERDOMLIGT

Ett av de dominerande intrycken för en resenär i Kina är hur ålderdomligt och konservativt landet är. Den delvis självvalda isoleringen från omvärlden och de mycket dåliga kommunikationerna inom landet har förhindrat både varu- och idéströmmarna och därmed framväxten av ett modernt samhälle. Sven Lindqvist träffade rätt när han i sin och Cecilia Lindqvists bok från 1963 Kina inifrån skrev:

”För kineserna betyder kommunismen istället nationella återupprättelser och restauration av vissa väsentliga delar av deras tidigare civilisation.”

Med 80-talets öppna politik har kineserna blivit alltmer medvetna om landets efterblivenhet kulturellt och ekonomiskt, varför den nationella stoltheten kommit att knytas alltmer till moderniseringsprocessen och allt mindre till det svårt korrumperade kommunistpartiet. Liksom på 20-talet satte intellektuella sitt hopp om en nationell renässans till ”Mr Science & Mr Democracy”.

Men därmed ökar motsättningen både till traditionella konfucianska värden och till partiets krav på underordnande. Det som förenade både den gamla kulturen och den kommunistiska var fientligheten mot individualismen.

När Deng Xiaoping i mars 1979 spikade de ”fyra principerna” sa han att den typ av demokrati det kinesiska folket behövde var en ”socialistisk demokrati, folkets demokrati och inte en borgerlig demokrati, individualistisk demokrati.” Kärnan i den förra var att ”personliga intressen måste underordnas under det kollektiva...”

Det är en logisk ståndpunkt i ett samhälle som liksom Kina under Mao är genomorganiserat och mycket auktoritärt, men de ekonomiska och sociala reformerna i Kina efter Maos död har närt humanistiska och individualistiska idéer, på samma sätt som kapitalismens framväxt drog med sig nya frihetliga, antifeodala idéer.

Marx och Engels berömda skildring i Kommunistiska Manifestet av hur bourgeoisien krossar alla feodala värden passar väl in på reformernas Kina. 

’Bourgeoisien har överallt, där den kommit till makten, förstört alla feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden. Den har obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodalband, som band samman människorna med deras naturliga ledare, och icke kvarlämnat några andra band än det nakna intresset, det känslolösa "kontant betalning." Den har kränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten. Den har upplöst den personliga värdigheten i bytesvärde och i stället för de otaliga lagstadgade och välförtjänta friheterna satt den samvetslösa handelsfriheten allena. Den har, kort sagt, i stället för den i politiska och religiösa illusioner höljda utsugningen satt den öppna, skamlösa, direkta, torra utsugningen.’

EN UTVÄG?

Dilemmat för kommunistpartiet är att man numera har sin legitimitet (dvs sin rätt att härska) knuten till löften om stabilitet och höjd levnadsstandard, men för att åstadkomma detta behöver man decentraliserande ekonomiska reformer vilka undergräver partiets makt.

En utväg ur detta vore förstås att inför allmänna och fria val vilket i bästa fall skulle öka samhörigheten mellan styrande och styrda och dämpa dagens cynism och konsumism.

En annan och klassisk lösning är ökad nationalism i kombination med kampanjer mot inre fiender. Vid Kinas inre politiska och ekonomiska kriser har spänningar och konfrontationer vid gränserna fått ökad uppmärksamhet.

En tredje lösning skulle man kunna kalla för kadarismen, efter den ungerske partiledaren Janos Kadar, som tillåtit långtgående ekonomiska reformer utan att för den skull avskaffa enpartisystemet.

Kadars trick möjliggörs av vissa djupare liggande samband mellan ekonomi och politik. I en starkt centralstyrd ekonomi kommer det ekonomiska och politiska systemet att smälta samman. De flesta politiska beslut har ekonomiska konsekvenser och ju längre man vill driva den centrala samordningen av de ekonomiska resurserna desto större blir kraven på politisk samordning. Detta är grundorsaken till frånvaron av demokrati i centraliserade planekonomier.

ARBETARKONGRESSER

Det är inte heller möjligt att tänka sig arbetarinflytande i ett sådant system, annat än i den högst abstrakta meningen att Stalin eller Mao eller vem det nu kan vara a priori utnämnts till arbetarklassens sanna representant. (Det handlar då mer om en arbetarvänlig kejsare än om inflytande underifrån!)

Som ett led i de kinesiska ekonomiska och politiska reformerna har man instiftat ”arbetarkongresser” vid arbetsplatserna i industrin. I vissa fall har de getts möjlighet att rösta fram företagsledningen, men nyttan av detta är synnerligen begränsad om företagsledningen är bunden till händer och fötter av de centrala planerna. Arbetarinflytande blir då en fråga om att administrera den inre fabriksmiljön och fördela användningen av semesteranläggningarna.

Om man decentraliserar det ekonomiska och det politiska systemet öppnas fler valmöjligheter, vilket illustreras av det faktum att marknadsekonomier återfinns med de mest olika typer av politiska system – från välfärsdemokratier till Pinochet. Genom att fler beslut läggs över på marknader minskar antalet tillfällen då den enskilde medborgaren konfronteras med staten – det politiska systemet. Medan den centralistiska modellen tenderar att säga till medborgaren att ”om du inte är med oss så är du mot oss,” säger Kadar ”om du inte är mot oss så är du med oss.”

POLSK UTVECKLING?

Den strid som idag förs inom den kinesiska ledningen är i många avseenden höljd i dunkel, men genom att läsa både på och mellan raderna i tidningar och tal kan man få en ungefärlig bild av vad som är på gång. Den åtta år gamla reformpolitiken höll på att köra fast och det skärpte motsättningarna mellan olika riktningar i och utanför partiet. Studenternas krav på frihet och arbetardemonstrationer mot prisökningar skapade en rädsla för en polsk utveckling i Kina.

Reformmotståndarna fick vatten på sin kvarn, samtidigt som reformanhängarna allt tydligare delades i två grupper.

Den ena ville svara på problemen genom ännu djärvare reformer (demokraterna) och framför allt radikala politiska reformer som skulle slå undan benen på reformmotståndarna. Man var beredda att acceptera viss inflation, arbetslöshet och aktieägande för att få mer konkurrens i ekonomin och låta det framtvinga höjd effektivitet.

Den andra reformgruppen kallas ibland för fiskalisterna eller centralplanerarna. Deras ledande figur är den drygt 80 år gamla Chen Yun. Fiskalister kallas de för att de månar om statskassan. De gillar inte budgetunderskott och inflation och de vill behålla så mycket av centralplaneringen att regeringen kan bygga upp Kinas svårt underutvecklade transportnät, energisektor och den övriga infrastrukturen. Decentraliseringen har de faktor gång på gång lett till att investeringar i sådana för landet och även för reformerna avgörande projekt fått stå tillbaka för lokala investeringar vägledda av ett prissystem som är grovt snedvridet.

Gruppen kring Chen Yun har hittills lierat sig med demokraterna, men nu har den alliansen spruckit.   

EN GISSNING

Det är svårt att sia om hur den pågående krisen för reformpolitiken ska sluta, men en gissning är att fiskalisterna tar hem spelet och att de radikala reformanhängarna ger dem sitt stöd eftersom de inte har något bättre alternativ.

Reformmotståndarna har inget ekonomiskt gångbart alternativ att komma med, deras kritik är framför allt politisk. De tål inte att man ifrågasätter dogmerna och ser med förakt på ungdomens nya, västerländskt influerade livsstil. Deras hopp står till att göra så mycket som möjligt av ”kampanjen mot borgerlig liberalism.”

Det vi kan vänta oss är fortsatta ekonomiska reformer, men med en starkare betoning av centrala, statliga målsättningar och en stram finanspolitik.

Det intellektuella och kulturella livet kommer att hållas i ett strypkoppel en tid framöver, men man vill inte ha några omfattande utrensningar. Det skulle vara farligt med tanke på den nyckelroll som de intellektuella spelar i moderniseringsprogrammet.

Den nye partiledaren Zhao Ziyang är en stark anhängare av reformer och knappast mindre liberal än den avsatte Hu Yaobang. Han försöker nu neutralisera effekterna av vinterns policyskifte och i ett stort tal i Beijing  29 januari försvarade han skickligt de ekonomiska reformerna och även tanken på politiska reformer. Men de senare kommer framför allt att handla om att rationalisera den statliga byråkratin och fortsätta försöken med flera kandidater till valen av folkförsamlingar på relativt låg nivå.

På så vis kommer Kinas politiska system att bli mer likt Östeuropa och Sovjet där, paradoxalt nog, de politiska reformerna fått ny kraft med Gorbatjov.