En bussresa till Indien (1974) -- Nu på Amazon

Femtio år har gått sedan vi stod och väntade på bussen som skulle ta oss på en 11 000 km lång resa från Stockholm till New Delhi. Det var den tredje september 1974 och jag var tre månader från 21. Med mig hade jag min flickvän Elisabeth och 39 andra resenärer, varav hälften var kvinnor. Runt oss stod föräldrar och vänner som kommit för att önska oss lycka till på vårt tre och en halv månader långa äventyr. Så småningom anlände Bill och Bull – två väderbitna blå Scaniabussar – och parkerade vid Centralens norra entré på bron över spårområdet.

Den svenska boken finns nu på Amazon som ebok, pocketbok och inbunden.  

Kolla in min sida på Amazon: https://www.amazon.com/author/hans_sandberg

Om hur vi reste till Indien 1974

Vi reste som privatpersoner, med lite pengar och utan social eller politisk makt. Vi var inga spioner, söndebud, handelsmän, vetenskapsmän, upptäckare, diplomater, eller lyxturister. Vi reste med två gamla bussar till och från Indien, och under tiden i Indien reste vi med tåg och bussar i lokaltrafik. 

Varje slags sätt att resa har sina för och nackdelar, vare sig du går till Indien som Thomas Coryat på 1500-talet, reser med stora grupper som John Mildenhall på 1600-talet, eller cyklar, liftar, kör, tar en buss, tåg, flygplan eller båt. Det är klar att vi skulle kunna vandrat eller cyklat från Stockholm till New Delhi, men det skulle ha tagit lång tid och varit riskabelt på fler sätt än ett.

Boken A Swede on the Hippie Trail kommer att publiceras på Amazon som en Kindle ebok, pocketbok och en inbunden bok.

Ett besök i Gazar-Gah utanför Herat (1974)

 Vi tog också en hästdroska, en gaddi, en halvmil längs en grusväg i riktning mot bergen i nordost för att besöka ett mausoleum i Gazar-Gah tillägnat sufipoeten Khajah Abdullah Ansâri från Herat. Han levde 1006-1088. Minnesbyggnaden uppfördes under timuridernas tid.

Vi åkte gaddi till Gazar-Gah. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Vägen till Gazar-Gah. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Khajah Abdullah Ansâris
mausoleum i Gazar-Gah.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Mausoleet i Gazar-Gah sett från andra sidan.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Under vårt besök i Gazar-Gah, utforskade vi en del bakgator och träffade vänlig männsikor som var nyfikna på oss främlingar.

Bakgator i Gazar-Gah. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Ett brev från Kabul (1974)

Kabul, Afghanistan. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Kabul, 3 oktober 1974

Hej,

Här i Kabul går kvinnor obeslöjade, men många är fortfarande helt dolda av ”purdah” dräkt. Staden ligger på 2.000 meters höjd, luften är klar och solen skiner. Längs vägen till Kabul såg vi många nomadbyar med sina svarta filttält. Överallt hjordar av dromedarer. Nästan hela vägen från Herat över Kandahar till Kabul kör vi genom öknen. Här och var en oas eller grönska kring någon flodfåra. Vi stannade vi en stor dromedarhjord om kanske hundra djur. En bit bort några nomadtält. Jag fotograferade några barn och en bild på en man med geväret mot axeln tillsammans med två små barn i tältet. Ständigt ser man män och barn komma ridande på de sega små åsnorna. Mitt i Kabul driver fåraherdar små hjordar genom trafiken. Unga pojkar och knotiga gubbar drar tunga kärror. Utanför centralposten är det nära att en dromedar kalv blir påkörd, han rusar förvirrad ikapp modern. Utanför bussen säljer man äpplen, vindruvor, meloner, rädisor, bröd och bullar. I vida bomullskläder, trasiga kavajer och turbaner eller mössor av Karakulskinn. 

Trafikkorsning i Kabul. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Elisabeth har legat sjuk ett par dagar nu. En influensaartad förkylning. Hon hade 39 graders feber. Men den har gått ned och nu är hon på bättringsvägen. Klockan är just nu nio och vi åker länge nedåt efter att ha varit uppe på kanske 2.500 meters höjd. I Sverige är klockan halv sex nu. Jag har hållit mig kärnfrisk hela vägen och inte ens haft diarré. Vi kokar allt vatten och skalar all frukt. Vi gör inte av med mer än 5-10 kr om dagen. Vi sover i bussarna, så vi har inga hotellkostnader. I Afghanistan kan man bro på ett bra hotell för fyra kronor för ett dubbelrum. Ett finare hotell kostar sex kronor för två. Ris och kokta grönsaker kostade 2 kronor i Herat.

Afghanistan är stort, torrt, bergigt och intressant. Afghanerna är mycket fattiga och ekonomin har stagnerat under sextio och sjuttiotalet. Kabul och Herat är vackra och luftiga städer. Herat är en grön oas. Det är snarare en park än en stad. I Kabul ser man större klasskillnader om man ser till kläder o. dyl. Kabul ligger omsluten av höga berg som sträcker sig 5.000 meter upp. Breda avenyer, måttlig trafik och moderna byggnader som dock inte krossat stadens skönhet. I morgon far vi över Khyber Pass in i Pakistan. Sedan upp i Kashmir, där vi stannar en vecka vid Srinagar.

Vi körde just förbi ett par hundra getter och får som gick på vägen. Vi är nu mer än 10.000 km hemifrån. Ändå känns det inte så främmande. Kulturerna är annorlunda här, men människorna är väldigt lika varandra oavsett de lever i Inverness eller Sivas, i Stockholm eller Kabul. Det som skiljer afghanerna från iranierna är att de senare har varit och fortfarande är mer förtryckta än afghanerna, som levt i ett outvecklat klassamhälle med mindre klasskillnader.

Om det är något ni vill att jag skall köpa i Indien eller på hemvägen då vi stannar på många ställen där man kan handla, så skriv till Poste Restante i New Delhi och tala om det. Jag kommer att köpa en plåtlåda i Indien och ställa på taket. Vi körde just förbi en kamelkaravan om 15 djur (dromedarer). Allt är bra. Tack för brevet.

Hans

På vägen mot Kyber Pass. Floden hade torkat ut, men det kunde
inte ha varit så länge sedan den översvämmat vägen och släpat
med sig tonvis med rullsten. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Om 4-5 dagar blir det krig säger en afghansk student (1974)

Citadellet i Herat, ursprungligen byggt under Alexander den stores tid,
men förstört och återuppbyggt flera gånger. Dagens fort är från 1305.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

2 oktober 1974

De studenter vi träffade i Herat talade om kriget med Pakistan som de trodde skulle komma. En student menade att det skulle bli krig inom fyra till fem dagar. Han stödde sig på en intervju med vicepresidenten i en stor amerikansk tidning där denne sagt att om Bhutto inte gav med sig i Pashtunistan-frågan skulle det bli krig. Vicepresidenten trodde inte att Iran skulle ingripa och inte heller USA eller Kina. Sovjet hade lovat förse Afghanistan med vapen för det kommande angreppet. De andra studenterna vi talade med väntade sig också krig, men först om ett par månader. Men för att föra krig mot Pakistan måste vapnen sättas i händerna på folket och det afghanska folket ville, enligt studenterna, inte ha krig. De trodde att Mohammed Daouds regering skulle störtas om det blev krig.

Tidigare hävdade Afghanistan pashtunernas rätt till självbestämmande men nu vill man införliva Pashtunistan med Afghanistan. Motsättningarna hänger samman med att Sovjet vill dominera Sydostasien. Man strävar efter att få fri passage Indiska Oceanen och därför måste Pakistan styckas än en gång. Är det inte i grund detsamma som Hitlers korridor genom Polen? Här i Centralasien framträder Sovjet av idag som den brutala imperialistiska stormakten. En som omstörtar regeringar, provocerar krig och plundrar folken. I Afghanistan har de axlat de gamla tsarernas fallna mantel. Av den utveckling och förändring som Jan Myrdal såg ta fart 1959, såg vi inte mycket 1974. I Herat och Kandahar lever kvinnorna fortfarande i purdah. Barn och vuxna tigger "bakshish" av turisterna. Revolutionen har kommit av sig. Exakt när, hur och varför vet jag inte ännu. Men klart står att Afghanistans utveckling återigen hämmas och förvrids av främmande imperialistmakter.

*

I butiken arbetade också Gaju, en tolvårig pojke. Han gick inte i skolan nu, för hans bror gjorde militärtjänsten och då hade han inte råd att låta Gaju gå i skolan. Själva utbildningen är gratis, men böcker, mat och utebliven arbetsinkomst betyder mycket.

 *

I Kabul hamnade jag lite av en slump i ett bibliotek där de hade ett Afghanistan-rum. Där fanns de gamla engelska militäröversikterna och en massa annan litteratur på engelska om Afghanistan. Jag lyckades hitta en tillräckligt aktuell bok, "Afghanistan" av Louis Dupree, och den har ett appendix om kuppen 17 juli 1973.

Om statskuppen:

Kung Mohammad Zahirs försök att skapa en konstitutionell monarki hade därmed misslyckats. ”… a long series of strikes that were often without substance, one period lasting almost six months 1971.” s 754. 

Akademikerarbetslöshet. s. 754. Mellan 14-18.000 studenter examinerades varje år från högskolor och Kabul universitetet kan bara ta emot ca 2.000.  

”In addition, President Daoud Khan will probably feel little sympathy for the five to six thousand hippies residing in Kabul. These foreigners have intensified the drug problem in Afghanistan manifold, and brought the country into international smuggling networks.” s 755. 

 ”Ironically the issue of ‘Pashtunistan,’ mainly responsible for the resignation of Daoud Khan in 1963, played a major role in his return to power in 1973.” s. 757

1. Pakistan instability: Demands of Pashtuns of the N-W Frontier Prov. and the Baluch, and Brahmi of Baluchistan Province for regional autonomy within a federation of Pakistan. 

2. Fruktan för Irans expansionism: Shah Mohammad Reza Pahlavi’s blunt statement that Iran could not stand by and watch Pakistan collapse without taking steps to safeguard her interests in the area: i.e., Iran would occupy Baluchistan.”  s 758. 

 “None of the nations bordering Afghanistan, however, wants to see ‘Pashtunistan’ of the Baluchistan Province of Pakistan become tribal, ethno-linguistic battlegrounds, for all have (…) similar problems.” s. 758 

 “A perceptive Afghan recently pointed out an almost macabre (but far from impossible) chain of events should Mr. Bhutto permit unrest in the North-West Frontier Province, Baluchistan and Sind to develop into a full scale rebellion: ‘The Iranians would occupy Baluchistan, the Afghanis the North-West Frontier Province, India could move into Sind, and the Punjab would become the Lichtenstein of Asia.’ ” s. 758 

 “Daoud Khan is neither pro-Russian, pro-Chinese, or pro-American: he is vigorously pro-Afghan.” s. 759 

 “25 juni 1973 for Kung Zahid till England och Italien för ögonbehandling.”
Daoud tillsatte en Centralkommitté, huvudsakligen arméofficerare.

 A’s ekonomiska problem:

”With most major infrastructure projects completed, with few real resources capable of earning vast sums of hard currency, with smuggling and corruption steadily eroding income from customs (a major source of Government revenue), with little statistical data for intelligent planning, with minimal overall increases in agricultural production (and two years of draught, disastrous to men, livestock and crops), with small success in attempted fiscal reforms, with debt repayment on foreign loans coming due, with annual budget deficits of about 500 million afghanis, with few of the country’s limited industrial and power plants operating at 50 percent capacity, with a bureaucracy oriented towards perpetuation rather than innovation, Afghanistan offered any economist – …. – extreme challenges.” s 755

Augusti-september 2014

Jag lyssnar på Bijan Omranis föreläsningar om Afghanistans historia i bilen på väg till jobbet under några dagar. Han säger att Afghanistan trots sina bergskedjor – Hindukush i norr och Sulaimanbergen i sydost – aldrig haft stabila geografiska gränser. Bergskedjorna var inga murar mot invaderande arméer. Och det gällde inte minst Suleimanbergen i sydost, vilka snarare än att dra en gräns, gjort området svårt att regera, vilket Babur (var i början av 1500-talet härskare över Fergana i det vi idag kallar Uzbekistan) fick lära sig när han efter att ha erövrat stora delar av det vi idag kallar Afghanistan misslyckades med att pacificera pashtunerna. Han fick ge upp tanken på att kväsa pashtunerna och fortsatte istället söderut mot Indien där han grundade Moguldynastin efter att ha erövrat Delhi 1526. Framtida regeringar i både Afghanistan och Pakistan skulle också misslyckas med att kontrollera pashtunerna, men inte dra sig för att utnyttja dem för politiska syften. (Omrani skrev Afghanistan – A Companion and Guide tillsammans med Matthew Leeming. Utgiven av Odyssey Books & Guides, 2011.)

Vi har anlänt till Herat (1974)

Staden Herat ligger vid Hari Rud floden i en oas mellan öknen 
i sydväst och bergen i norr. Foto: Hans Sandberg, 1974.

30 september 1974

Äntligen i Afghanistan! Vi har lämnat SAVAKs terrorvälde bakom oss. De afghanska gränsvakterna och tulltjänstemännen gick i trasiga kläder, men gav ett stoltare intryck än Shahens väl uniformerade soldater.

Herat. Det finns inte ord för den här staden. Det är troligen en av världens vackraste. Vi såg nästan inga bilar, men gott om gaddis, dvs hästskjutsar prydda med klarröda tofsar och bjällror. De travar fram på breda grusvägar som kantas av träd. Staden är full av liv. Vi såg bara några få reklamskyltar som var samlade längs en gata. 

Gatuliv i Herat. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Vi såg också fruktansvärt vanställda tiggare. En 15 årig pojke krälar fram med sin förvridna kropp och stumpar till armar och ben.

 

Kvinnorna är totalt beslöjade från topp till tå. Inte ens näsan sticker fram. Ögon och näsor är täckta av ett tygnät. Vi fick höra att en man kan ha upp till 9-10 hustrur här.

Det är en primitiv stad. Man ser inga höghus och inga skriande klasskillnader. På väg mot Gazar Gah såg vi emellertid några lyxvillor, troligen tillhörande jordherrar eller försälöjare av haschisch. 

Afghanerna har varit gästvänliga, generösa och egensinniga.

Jama Masjid, Herats fredagsmoské. Foto: Hans Sandberg, 1974

Vi besökte den vackra fredagsmoskéen Jama Masjid. En skäggig gammal man med vit turban visade oss in. Vi gick till en mosaikverkstad i moskén. Den gamle mannen kikade in genom en springa i dörren. I andra änden av verkstaden låg en kraftig hantverkare och sov på golvet. Den gamle mannen knackade på dörren och efter en stund öppnades den. Där inne fick vi se hur mosaikerna kommer till.

Vi besökte en mosaikverkstad i fredagsmoskéen.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

På vägen tillbaks från moskén tittade vi in i ett rum där det fanns två vävstolar. Vid den ena satt en man och vävde silkestyger.

En man väver. En pojke håller ett öga på
främlingarna. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Under ett besök på en kulle med gravplatser kunde vi se Musallakomplexet i fjärran.  tillsammans med sex eller sju barn som hela tiden tiggde. Härifrån kunde vi också få en inbliick hur folk levde bakom murarna. 

Foto: Hans Sandberg, 1974.

Vid halv sex på kvällen gick vi till en affär för att jag skulle måttbeställa en en afghansk dräkt bestående av en skjorta och byxor. Tyget är vävt i bomull och silke. Ägaren bad oss komma tillbaka till affären halv sju så att han kunde bjuda oss på te. Före dess fick han inte äta och dricka p.g.a. Ramadan.

När vi kom tillbaka rullade han ut tre röda mattor för oss. Vi slog oss ned och han frågade om vi ville ha grönt eller svart te. Innan han började äta gick han bort till fönstret, hällde vatten ur en kanna och tvättade händerna. Han berättade att han hade två barn, var gift och om hur han fått råd med hemgiften på 120.000 afghanis. Han sa att hans far hade valt ut kvinnan åt honom. Det var för 4 år sedan.

Lite senare kom en student in som hade affären bredvid tillsammans med sina bröder. Han och jag diskuterade politik öppet med varandra. Han sa att det fanns många maoister i Afghanistan. Vi pratade också om Sovjet som verkar vara det största hotet mot landet. Sovjet köper naturgas billigt, raffinerar den ioch säljer den sedan dyrt tillbaka. Han sa att Sovjet hindrar Afghanistan från att fritt välja handelspartners. De har t.ex. hindrat Afghanistan från att sälja naturgas till Västtyskland. Han sa också att Sovjet låg bakom statskuppen sommaren 1973 då MohammedDaoud tog makten.

Herat har varit en marknadsplats i årtusenden. 
Foto: Hans Sandberg, 1974.

En av höjdpunkterna under vår tid i Herat var Musalla komplexet, som inkluderar ruinerna av Gawhar Shad-moskén vilken byggdes under drottning Gawhar Shad i början av 1400-talet. Hennes make Shah Rukh, som var son till Timur Lenk, flyttade 1405 timuridernas huvudstad från Samarkand till Herat. 

Gawhar Shad-moskén var ett av den islamiska arkitekturens stora mästerverk och enligt Robert Byron till och med vackrare än hennes moské i Mashhad, som idag ingår i Imam Reza-komplexet. Byron skrev i The Road to Oxiana att byggnaderna i Herat "var det vackraste exemplet på bruket av färg i arkitektur som någonsin skapats av människan för att ära Gud och sig själv.” Något som inte hindrade den brittiska kolonialarmén från att 1885 spränga hela komplexet med dynamit för att ha fri sikt inför en väntad rysk anstormning som emellertid aldrig inträffade. Det var ett led i Rysslands och Storbritanniens imperialistiska envig, som gick under namnet ”The Great Game.”

Musalla komplexet i Herat. 
Foto: Hans Sandberg, 1974. 

Vi tog en simtur i Kaspiska Havet och blev stenade i Golestan (1974)

29 september 1974 

Ett par mil sydöst om Mashhad i nordöstra Iran. Vi passerar en by vars lerhus har kupolformade tak. Vi åker på en slätt med berg på ömse sidor. Landskapet är sandfärgat eller gulgrönt, förutom där jorden har plöjts där det är mörkbrunt. Den enda vegetationen består av låga buskar och grästuvor.

September 2014

Det förvånar mig att jag inte skrev något i dagboken om när vi utsattes för stenkastning i norra Iran, närmare bestämt i Golestan-provinsen vid det sydöstra hörnet av Kaspiska havet. Vi hade åkt österut från Gorgan och hamnat i en liten stad där vi hoppades hitta en restaurang. Vi parkerade bussarna på huvudgatan och hela gänget strömmade ut för att se på stan, men vi omringades snart av ungdomar som började tafsa på kvinnorna. En del drog sig inte för att sticka handen mellan benen på tjejerna. Situationen eskalerade snabbt och tjejerna retirerade in i bussarna medan jag och några av männen bildade kedja för att hålla tillbaka slynglarna under det att bussarna långsamt började åka. Som på en signal vände vi män oss om, rusade ikapp bussarna och hoppade in genom framdörrarna som lämnats öppna. Nu haglade det stenar runt omkring oss och en del träffade bussarna, men ingen av oss träffades. Sedan dröjde det inte länge förrän vi var ute i stan.

Det var en otäck upplevelse och vi var chockade över att ha blivit behandlade så fientligt. Den enda förklaring jag då kunde komma på var att britterna en gång skulle ha ställt till med en massaker i området, vilket jag läst hos Myrdal någonstans. Det skulle förstås kunnat ha att göra med kulturell intolerans och islamisk fundamentalism, men det hade vi inte en tanke på 1974. Nyligen fick jag också lära mig att området vid Kaspiska havets sydöstra hörn utsatts för en lång rad invasioner, inklusive den av Alexander den store ca 330 före vår tid. Om vi fortsatt norrut skulle vi ha kunnat besöka resterna av Gorgans stora mur - 195 km av befästningsverk - som skyddade det iranska Partien-riket mot attacker från nomaderna i norr ungefär samtidigt som kineserna av liknande skäl byggde den Kinesiska muren. (För den som vill fördjupa sig i nomadernas långa och dramatiska historia rekommenderas Kenneth W. Harls fascinerande föreläsningsserie “The Barbarian Empires of the Steppes” som publicerades av The Teaching Company 2014.)       

Mellan Iran och Afghanistan. Foto; Hans Sandberg, 1974.

Vi anlände till gränsstationen Islam Kalah på en asfalterad väg som gick genom ett platt, torrt och ödsligt ökenlandskap. Vi stannade först på den iranska gränsstationen och fortsatte sedan en kort sträcka genom ingenmansland tills vi kom in på den afghanska stationen där soldaterna promenerade i sin egen takt iförda uniformer som inte verkade ha sett ett strykjärn på åtskilliga år. Jag läser om Jan Myrdals Afghanistan-bok där han beskriver sin och Gun Kessles passage genom Islam Kalah sommaren 1958. De hade sovit i sin Lillcitra på den iranska sidan och var glada när de kommit in i Afghanistan där tullchefen bjöd på te och introducerade sina bröder för de långväga gästerna. Vi fick inte något te på den afghanska sidan, men vi var 41 personer i de två bussarna, så det var kanske lite för mycket begärt. Jag tolkade afghanernas uppträdande som frimodigt och stolt. Här böjde man sig inte för världsliga auktoriteter på samma sätt som i Iran tänkte jag, influerad av min svenske profet. 

När tullen var avklarad rullade bussarna ut på vägen igen i riktning mot Herat som sedan årtusenden legat i den strategiska och bördiga dalgången vid floden Hari Rud. Det har nu varit Herats lycka och förbannelse. Gång på gång har staden invaderats, plundrats, skövlats och befolkningen slaktats bara för att sedan åter byggas upp igen. Det är en blodig historia som fortsatt till våra dagar. Alexander den store passerade här 330 f.Kr. (Herat hette då Artacoana och var huvudstad i Ariana) på jakt efter satrapen Bessus i Bactria, som mördat den persiska härskaren Darius den tredje, som i sin tur var på flykt undan Alexander. Det där var emellertid saker jag inte visste mycket om på den tiden, men idag lätt kan ta reda på med hjälp av Wikipedia ett otal andra webbresurser.

Citadellet i Herat. Dagens byggnad är från 1305, 
men en tidigare version tillskrivs ofta Alexander den store 
som invaderade Afghanistan 330 f. Kr. 
Foto: Hans Sandberg, 1974