En bussresa till Indien (1974) -- Nu på Amazon

Femtio år har gått sedan vi stod och väntade på bussen som skulle ta oss på en 11 000 km lång resa från Stockholm till New Delhi. Det var den tredje september 1974 och jag var tre månader från 21. Med mig hade jag min flickvän Elisabeth och 39 andra resenärer, varav hälften var kvinnor. Runt oss stod föräldrar och vänner som kommit för att önska oss lycka till på vårt tre och en halv månader långa äventyr. Så småningom anlände Bill och Bull – två väderbitna blå Scaniabussar – och parkerade vid Centralens norra entré på bron över spårområdet.

Den svenska boken finns nu på Amazon som ebok, pocketbok och inbunden.  

Kolla in min sida på Amazon: https://www.amazon.com/author/hans_sandberg

Om hur vi reste till Indien 1974

Vi reste som privatpersoner, med lite pengar och utan social eller politisk makt. Vi var inga spioner, söndebud, handelsmän, vetenskapsmän, upptäckare, diplomater, eller lyxturister. Vi reste med två gamla bussar till och från Indien, och under tiden i Indien reste vi med tåg och bussar i lokaltrafik. 

Varje slags sätt att resa har sina för och nackdelar, vare sig du går till Indien som Thomas Coryat på 1500-talet, reser med stora grupper som John Mildenhall på 1600-talet, eller cyklar, liftar, kör, tar en buss, tåg, flygplan eller båt. Det är klar att vi skulle kunna vandrat eller cyklat från Stockholm till New Delhi, men det skulle ha tagit lång tid och varit riskabelt på fler sätt än ett.

Boken A Swede on the Hippie Trail kommer att publiceras på Amazon som en Kindle ebok, pocketbok och en inbunden bok.

Vi såg hundratals kravallpoliser från taxin till Jama Masjid (11/10/1974)

En stor majoritet av befolkningen i Kashmir
är muslimer. Foto: Hans Sandberg, 1974.

11 oktober 1974

På torsdagseftermiddagen tog vi taxi från Dal Lake till Jama Masjid i norra stadsdelen. Från taxin kunde vi se flera hundra poliser. På ett litet torg vid Jama Masjid var det över ett hundra poliser. Alla var kravallutrustade. Sköldar, långa träbatonger, gevär och pistoler, hjälmar, benskydd och bröstmattor.

Liksom i många andra städer i Indien gäller här undantagslagar. I Srinagar är det lag nr 144, som förbjuder folksamlingar om mer än fem personer. Lagen infördes 1908 av engelsmännen i den indiska strafflagen och har hängt med sen dess. (Jfr. Imperialism and Revolution in South Asia, Edited by Kathleen Gough & Hari P. Sharma (Monthly Review Press, 1974, s 289.)

Augusti-oktober 2014  

Konflikten i Kashmir har fortsatt genom åren och 1989 blossade ett väpnat uppror som Indien skyller på gerillarörelser som växt fram i det afghanska motståndskriget mot Sovjet och börjat etablera sig i Kashmir efter att Sovjet lämnat Afghanistan. 

Shejk Abdullah – ”Kashmirs lejon” – lade om sin strategi efter splittringen av Pakistan.(Den pakistanske presidenten Yahya Khan genomförde extremt brutala attacker på Östpakistan och det var först efter att Indien ingripit och besegrat de pakistanska styrkorna som den nya staten Bangladesh kunde bildas.) Abdullah oroade sig för fortsatt söndring på subkontinenten och ingick ett avtal med Indiens premiärminister Indira Gandhi, vilket åter gjorde honom till Chief Minister över delstaten Jammu & Kashmir. Han skulle behålla den titeln till sin död 1982 och det blev hans son Farooq Abdullah som tog över titeln. Farooq satt i tre omgångar mellan 1982 och 2002. Hans son Omar Abdullah var delstatsminister 2001-2002 och är sedan 2009 Chief Minister.

Mirwaiz Molvi Farooq som ledde Awami Action Committee när vi besökte Kashmir sköts till döds 1990. Indien dömde en medlem av Hizbul Mujahideen (Kashmirs "Party of Holy Warriors”) för mordet. Mirwaiz Molvi Mohammad Umar Farooq tog över sin faders roll som ledare för rörelsen.

Ett brev hem från Srinagar, Kashmir (10/10/1974)

Srinagar, Kashmir. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Srinagar, Kashmir

10 oktober 1974

Hej,

Dags för några rader igen. Ni har tur för jag och Elisabeth har haft en jäkla diarré i natt. Elisabeth är bra från influensan sedan en vecka men magarna sprutar ibland. I förrgår träffade vi Fredrik och Lasse här. De bor på en husbåt med badkar och toalett. De äter frukost och två stora mål med desserter varje dag. För det betalar de 30 rupies (ca 18 kr) per dygn per person. Elisabeth och jag bor i bussen. Det är billigare och så är det alldeles för rått på nätterna i en husbåt. Fredrik och Lasse har varit 10 dagar i Delhi och tolv dagar här. Igår hyrde vi en shikara (motsvarar Venedigs gondoler och paddlade runt i Dal Lake bland husbåtar och trädgårdar genomkorsade av kanaler. Srinagar ligger mycket vackert i Kashmirdalen. I nordöst höjer sig Himalayas bergskedjor. Staden ligger i ett sjösystem och genomlöps av floder och kanaler. Den är smutsig och fattig, men säkert relativt välmående, jämfört med Indien i övrigt. Sedan åt vi lunchen tillsammans med Lasse och Fredrik i husbåten. Ris och kött, grönsaksstuvning och en ärtröra. Till efterrätt fick vi en kompott på kokta äpplen och till sist te. Det kostade 25 rupies för oss två plus att vi gav 5 r i dricks.  (lite för mycket egentligen). Troligen var det ovanan vid den indiska näten som gav oss diarré i natt för Fredrik och Lasse har ju ätit där varenda dag och klarat sig bra. Idag vilar vi oss i bussen och dricker te. Det är 35 grader i bussen, så man blir matt.

Klockan är halv fem och det blir sakta svalare.

(…)

Jag har hittills gjort av med ca 550 svenska kronor. Elisabeth har gjort av med mindre än 500! Ändå har vi varit ute 1/3 av tiden. Jag har 3.800 kronor kvar på de två månader vi har kvar, Elisabeth har 3.200. Så vi lär nog klara oss ekonomiskt. Jag har tagit 14 rullar film. På lördag morgon åker vi ned till Delhi.

Ni kan ju hälsa alla mina vänner att jag har varit för lat för att skriva en massa kort och brev. Sen får man så lite tid för sånt när man flackar runt med buss. Men nu är vi snart framme. Ni får väl underhålla dem med presskommunikéer tills vidare. Hoppas allt är väl och ni inte jobbar ihjäl er. Hälsa Ingemar och Jan! Nu är det svalt ute och man kanske vågar sig ut. Fast vi är matta efter diarrén. Ni kan ju ge Poste Restante adressen till Delhi om någon vill skriva. Skriv snart! Det är jätteskönt att hitta något i högen när man står och bläddrar bland alla Poste Restante på S.

Hans + många kramar och xxxxxxxxxx  Elisabeth

Augusti-oktober 2014  

Vi hade planerat att åka upp i bergen för att se en glaciär i Himalaya, men natten innan vi skulle åka vaknade vi bägge vid tvåtiden på natten och rusade ut ur bussen så fort vi kunde. Vi hade fått diarré och en explosiv sådan. Det fanns inga toaletter att tillgå, så vi hukade så gott vi kunder bland buskar och rosenrabatter. Jag minns inte hur, men på något sätt tog vi oss tillbaks in i bussen och nästa dag var vi totalt lamslagna. Någon utflykt var det inte tal om.

Srinagar: Bland husbåtar och kravallpoliser (9/10/1974)

En ung pojke navigerar en fullastad båt på Dalsjön.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

9 oktober 1974

Åt frukosten samman med Lasse och Fredrik på husbåten. Hyrde en ”shikara” för en dag och paddlade omkring fram till lunch. Skön avkoppling samtidigt som vi kunde komma nära inpå husbåtslivet. Förutom båtarna avsedda för turister är de flesta i dåligt skick. Vattnet är smutsigt och det tvättar man sig själv och sina kläder. En åttaårig flicka dricker sjövatten ur en mugg. På natten är det kallt och fuktigt i båtarna.

*

Efter lunchen på husbåten tar vi oss in till staden. I en av de inhägnade parkerna vilar sig ett femtiotal kravallpoliser. Utrustningarna ligger bredvid i gräset. Även civilklädda poliser håller till där. I stan vid biografen är det lugnt. Bara myllret av människor och affärer.

Elisabeth är trött och följer med Lasse och Fredrik tillbaks. Jag går norrut genom gamla staden mot den stora trämoskén Jama Masjid. Gatorna är trånga och krokiga. Husen är gamla och vinda, smutsiga och fallfärdiga. I de många små krypin till affärer sitter hantverkare och arbetar. En gammal mager gubbe med grått skägg har en simmig rosa klump istället för vänster öga. Längs hela vägen står grupper med kravallpoliser. Vid en bro står 7-8 stycken. I gathörn och på sidan om moskén. Srinagar är en ockuperad stad i ett ockuperat land.

Befolkningen i Kashmir är muslimer och vill tillhöra Pakistan. Hela vägen längs gränsen ser vi det ena indiska militärlägret efter det andra. Vi möter flera militärkonvojer och i Srinagar slår indisk militär och polis ner befolkningens demonstrationer och protester. Är indisk militär i Kashmir för att slåss mot Pakistan eller invånarna i Kashmir? Utan tvekan av båda skälen. De människor vi talat med känner ingen samhörighet med Indien. De känner sig som pakistaner och ser på Indien som en ockupationsmakt.

Motståndet mot Indien är splittrat i två läger. Å ena sidan Shejk Abdullah som var härskare över Kashmir under engelsmännen och under de första fem sex åren efter självständigheten 1947. Han blev redan 1946 lovad av Nehru att Kashmir självt skulle få avgöra sitt öde. Så kom delningen och kriget. Då lovades han att så fort läget blivit lugnare skulle de få möjlighet att själva besluta om sin framtid. Men detta löfte sveks. Shejk Abdullah arresterades (1953) av indisk militär i Gulmarg, 51 km nordväst om Srinagar. Sedan hölls han fängslad i elva år. Han har länge varit mycket populär i Kashmir och folket har stött honom i vått och torrt. Enligt de studenter jag talade med har han emellertid köpts av Indien och har nyligen yttrat att Kashmir bör vara en del av Indien. Många, med studenterna främst, har brutit med Shejk Abdullah och anslutit sig till Awami Action Committee som leds av den 25-årige Farooq. Shejkens popularitet är i avtagande men han har fortfarande ett stort stöd bland folket.

Indiska kravellpoliser i Srinagar. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Srinagar, Kashmir: Indiska kravallpoliser överallt (8/10/1974)

Husbåtar på Dalsjön i Srinagar. I backgrunden Himalayas. 
Foto: Hans Sandberg, 1974.

En ung pojke i Srinagar, sommarhuvudstaden i Kashmir.
I bakgrunden indiska kravallpoliser.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

8 oktober 1974

Demonstrationer i Srinagar.

Elisabeth räknade till 55 kravallpoliser utanför biografen Palladium. De har hjälmar, långa bambubatonger, sköldar, pistoler, gevär och tårgas. Tidigare samma dag hade några andra från Bill hamnat mitt i sammanstötningar mellan studenter och polis. De hörde skottlossning och poliserna jagade studenter även inne på matställen. I Statesman och Times of India stod att polisen använt tårgas dagen innan, dvs den 7 oktober, vid sammanstötningar mellan Sheikh Abdullahs anhängare och Mirwaiz Molvi Farooq’s Awami Action Committee. Bakgrunden är kraven från Kashmirs befolkning att få ansluta sig till Pakistan.

*

Träffade Fredrik och Lasse på kvällen.

*

Augusti-oktober 2014

Fredrik Hanström och Lars Löwenborg var två av mina kompisar från gymnasiet. De hade flugit ner till Indien och reste omkring på egen hand. Vi visste inte om varandras resor, så det var en ren slump att vi möttes i Srinagar. 

Not: Mirwaiz är en islamisk religiös titel i Kashmir.

Femton timmars krypkörning till Srinagar (7/10/1974)

Bull svänger om hörnet i mitten av bilden.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Den gamla järnbron var för trång för våra bussar. 

Det saknades en tum, så bussen fick ta sig 
en skrapa. Foto: Hans Sandberg, 1974.

En lastbil som kört av vägen. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Halva vägen hade försvunnit.
Skulle den andra halvan hålla? Foto: Hans Sandberg, 1974.

Möten längs vägen norrut genom delstaten Jammu & Kashmir. 
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Augusti-oktober 2014

Vi kör tvärs igenom Pakistan via Peshawar, Rawalpindi och Lahore, bara för att fortsätta in till Amritsar som är huvudstad i den indiska delstaten Punjab. Vi stannade tyvärr inte i Amritsar, så vi missade Sikhernas Gyllene tempel.

7 oktober 1974

Srinagar.

Det tog mer än femton timmars körning till Srinagar från gränsen mellan Punjab och Jammu & Kashmir. Cirka 30 mil, dvs 20 km/tim i snitt. I Amritsar sade man oss att det var omöjligt att ta sig fram med så långa bussar. Likadant sade man i Jammu. Serpentinvägen som var asfalterad i mitten, klättrade sakta upp över bergen och sedan ner i en dal. Så löper den längs floden tills vi åter segar oss över ett pass eller genom en tunnel.

Framåt kvällen möter vi den ena skocken av getter efter den andra. En gammal mager herde med grått skägg och vandringsstav vill kika igenom min kamera. Han håller en killing i famnen och när han går vidare ser vi en så gott som nyfödd killing sticka upp huvudet ur herdens huva. De visslar med ett väsande ljud åt getterna som motvilligt väjer för bussarna.

I en kurva har ett par familjer slagit läger för natten. De är magra, undernärda och har trasiga kläder. De vandrar till fots längs dessa vägar som kramar all must ur de starkaste bilar. Bakom familjerna störtar ravinen fem hundra meter ner. Längst ner rinner en smal bäck.