Om Romney vinner... då sjunker USA ihop som en sufflé

Om Mitt Romney vinner så kommer jag att flytta mitt pensionssparande till Cash Reserves, men jag kommer att vänta ett par veckor eftersom Wall Street förmodligen kommer att hoppa jämfota över att en av deras egna blivit president och att valresultatet bevisat att det fortfarande går att köpa ett val. Men när segeryran väl lagt sig kommer investerarna att börja fundera på vad som ska hända när det står klart att det inte längre går att undvika den finansiella krasch (the fiscal cliff) som väntar i början av 2013. Demokraterna kommer inte ha något som helst intresse av att böja sig när Romney och Ryan försöker tvinga igenom ännu en omgång skattesänkingar för de riktigt rika och samtidigt skärpa beskattningen av medelklassen och avveckla det socialförsäkringssystem som FDR lade grunden till efter den förra stora kraschen. Utan demokraternas stöd kommer Bush-regeringens oansvariga skattesäkningar för de rika automatiskt avvecklas, samtidigt som Pentagon kommer att få se sin budget kraftigt beskuren. Dessutom kommer medelklassen att få se sina skatter höja, vilket inte är så bra för den ekonomiska tillväxten. Och en president Romney kommer att sända  chockvågor världen runt, skärpa den politiska osäkerheten våldsamt i Mellanöstern och inbjuda Kina till att testa Romney:s nerver genom att skärpa rivaliteten med Japan om öarna i Sydkinesiska sjön. Nordkoreas militärer kommer att ha utmärkta argument för att blockera den unge ledaren Kim Jong-uns försökt till reformer. En seger for Romney betyder växande orättvisor på hemmaplan, reaktionära attacker mot kvinnor och minoriteter, samt stor oro i världen. Och Romneys gamle polare Benjamin Netanyahu kommer att få ångra sin vettlösa inblandning i amerikansk inrikespolitik. Ayatollorna i Iran kommer att välkomna den nya Romney-regimen eftersom Amerika nu åter ser ut precis som de utmålat landet för sin befolkning. Och Al Qaida kommer att slipa knivarna för att dra fördel av en ny vända av neokonservativ utrikespolitik.

Vi får hoppas att det inte blir så att det moraliskt bankrutta paret Romney-Ryan vinner.

Barack Obama öppnar USA

Amerikansk politik präglas ofta av fruktan, fruktan för människor man inte förstår, människor av annan bakgrund och inte minst människor i andra länder. USA är stort och starkt, men innerst inne väldigt osäkert på sig självt, en följd av den etniska uppblandningen och dess problematiska nationsbildande (folkmordet på indianerna och sedan slaveriet).

Men alla länder dras med mörka sidor av sin historia, så det finns ingen anledning för amerikanerna att betrakta världen som fientlig, som en samling nationer som måste tyglas av USA. Det är som Olle Wästberg sa när jag pratade med honom på tisdagsnatten, att Barack Obama blir den förste amerikanske presidenten som verkligen kan se USA med andras ögon.

Om det är något som Obama utstrålar så är det lugn. Han behöver inte gömma sig bakom tuffa åtbörder och bombastiskt tal, vilket var något som retade gallfeber på många republikaner. Men Obamas yttre mildhet är inte ett tecken på svaghet, utan på självförtroende och styrka.

Nu öppnas en chans för USA att tackla sin ekonomiska kris, miljökrisen och reparera det utrikespolitiska kaos George W. Bush lämnar efter sig. Det är enorma uppgifter, vilket är varför vi ska vara tacksamma för att amerikanerna denna gång inte valt en folklig och lagom korkad president. Sådana har vi haft nog av.

Det är en ny morgon för Amerika och för världen. Osama bin-Laden kommer att få svårt att hålla ihop sina trupper och ännu svårare att övertala sina sympatisörer om det viktiga i att bekämpa USA. Det idiotiska "Kriget mot terrorn" kan läggas ned och kampen för fred, ekonomisk utveckling och en god miljö ta vid.

Hans Sandberg

George W. Bush lade grunden för Barack Obamas seger

Allt talar för att Barack Obama vinner och mycket talar för att han vinner stort. Han kan bli demokraternas svar på Ronald Reagan och förhoppningsvis blir hans inflytande lika långvarigt.

Men glöm inte, att Barack Obamas enastående kampanj knappast hade varit möjlig om det inte var för George W. Bush. Utan hans monumentala inkompetens och ideologiska blindhet hade den konservativa rörelsen inte kraschat så totalt med verkligheten, vilket var förutsättningen för demokraternas pånyttfödelse.

Hans Sandberg

PS. Om du vill läsa vad jag skrivit om Barack Obama och valet på denna blogg kan du helt enkelt klicka på Barack Obama i spalten till höger. DS.

Nobelpristagaren Paul Krugman: Mitt temperament passar inte för att sitta i regeringen

Mediauppbåd och champagne för Paul Krugman.

En glad pristagare på måndagens presskonferens.

Paul Krugman, ekonomiprofessor vid Princeton University och en av president George W. Bush:s skarpaste kritiker, var lycklig, men påtagligt nervös under måndagens presskonferens med anledning av att han utsetts till Nobelpristagare i ekonomi.

Paul Krugman sade att han kände sig lite mer hoppfull om världsekonomin efter helgens koordinerade insatser från USA och Europa.
-Det var första gången som de politiska beslutsfattarna överträffade förväntningarna, varför jag känner mig lite mer optimistisk idag, sa nobelpristagaren.

Princeton-universitetet höll på måndagseftermiddagen en presskonferens och en mottagning på Wodrow Wilson-institutet för press, kollegor och studenter. Han gratulerades av universitetets president Shirley M. Tilghman och Anne-Marie Slaughter, prefekt för Woodrow Wilson Institute, samt Christina Paxsson, som leder institutionen för nationalekonomi vid Princeton-universitetet. 


Paul Krugman och nobelpristagaren John Nash.


Paul Krugman tillsammans med kollegor från Princeton University.

Paul Krugman är sedan åtta år krönikör för New York Times och en inflytelserik opinionsbildare i USA. Han stödde Hillary Clintons kampanj i primärvalet och kritiserade Barack Obama för hans förslag till reform av sjukförsäkringssystemet, men lutar numera åt Barack Obama.

På frågan om han kunde tänka sig att sitta med i en Obama-regering svarade han att hans temperament inte passar för att sitta i regeringen.

Hans Sandberg

Krisen fortsätter - "fixaren" McCain står med rumpan bar

Det har sagts att grunden till finanskrisen är bostandslånen, men det är inte sant. Krisen handlar om förtroendekapital och president George W. Bush har inte bara förbrukat det lilla kapital han fick med högsta domstolens hjälp våren 2001 och det som Osama bin-Laden bjöd på när han attackerade USA 11 september, utan varenda öre av det politiska kapital som det ofta godtrogna amerikanska folket försett honom med.

Och nu står kejsaren naken och det är ingen skön syn och den amerikanska ekonomins finansiella system faller som ett korthus. Och utan ett minimum av politiskt förtroende kan det inte finnas någon politisk makt. Impotensen exponerades med all tydlighet när representanthuset röstade om den finansiella räddningsplan som manglats fram under helgen och som John McCain skyndat sig att ta äran för efter sitt teatraliska "avbrytande" av sin kampanj för att flyga in till Washington, D.C. och ställa allt till rätta. Men David Blaines dödsdykning hade mer verklighetsförankring än John Wayne McCains inhopp och på tisdagen stod det klart att inte ens ett ton av politisk viagra skulle kunna återställa McCains politiska potens.

Det som fällde räddningspaketet var ett populistiskt uppror, samma populism bland republikaner på vischan som sänkte försöket att reformera USA:s invandringspolitik. Det var USA:s taliban som talade. Kanske tror de att allt som behövs för att ta USA ut ur krisen är moralisk rakrygghet, starka män och gudsfruktan. Sist man prövade denna metod sjönk USA ner i en depression som -- trots FDR:s New Deal -- varade in i andra världskriget.

Dagens kris sätter punkt för den konservativa och neokonservativa eran. Det är nyliberalismens moraliska, filosofiska och politiska kollaps, men lösningen har ingenting med socialism att göra, utan om att rehabilitera politiken, reformera marknaderna, bygga ut det sociala skyddsnätet och återställa det jämlikhetsideal som trots allt finns i USA. Världen och USA står inför enorma investeringsbehov, infrastrukturen måster förbättras radikalt, energihushållningen revolutioneras på samma sätt som elektroniken revolutionerade vårt sätt att kalkylera och kommunicera. Vi behöver ett nytt New Deal, det som Thomas Friedman kallar ET.

Men för att få igång den revolutionen behöver vi nya sociala attityder, nytt ledarskap och en flod av innovationer.

Krisen är förnyelsens tid. Det är en kreativ förstörelse.

Hans Sandberg

Snaran dras åt runt Karl Rove

(Egentligen gillar jag inte metaforen eftersom jag är emot dödsstraff, men vi kan kanske tänka oss en fälla istället för en hängöggla.)

Det amerikanska representanthusets justitieutskott röstade för en liten stund sedan för att rekommendera åtal mot Karl Rove för förakt mot kongressen. Karl Rove vägrade 10 juli infinna sig trots att han kallats till förhör om misstänkta brott under sin tid som rådgivare åt Bush. Senatens justitieutskott undersöker vilka straff man ska kunna utmäta mot Karl Rove.

Läs mer i denna AP-rapport och på websajten Send Karl Rove To Jail
 
Hans Sandberg

Vita Huset rasar över förre presschefen McClellans bok

Scott McClellan, president George W. Bushs presschef från juli 2003 till april 2006, har skrivit en bok om sin erfarenhet från Vita Huset och det är inte direkt någon smickrande skildring.

President Bush tror på det han vill tro på och ägnar sig ofta åt politiskt lägligt självbedrägeri, skriver Scott McClellan i sin bok som börjar säljas i nästa vecka. Invasionen av Irak var enligt McClellan "ett allvarligt strategiskt felsteg", men Bushs värsta misstag var hans "beslut att överge uppriktighet och ärlighet när de egenskaperna behövdes som mest."

"The president had promised himself that he would accomplish what his father had failed to do by winning a second term in office," skriver han. "And that meant operating continually in campaign mode: never explaining, never apologizing, never retreating. Unfortunately, that strategy also had less justifiable repercussions: never reflecting, never reconsidering, never compromising. Especially not where Iraq was concerned."

Vita Husets nuvarande presschef Dana Perino har redan attackerat boken och sagt att McClellan är "sorglig" och att "det är är inte den Scott vi kände." Karl Rove, som får hård kritik i boken attackerade igår kväll McClelland på Fox News och sade att han inte kände igen McClellan i boken, utan att det var som att den var skriven av en "bloggare på vänsterkanten."

Hans Sandberg

Läs mer här:

White House Reacts Angrily to Former Aide’s Book
McClellan’s Book Bubble Bursts on the Blogs
Scott McLellan, Former Press Secretary, Attacks Bush's White House

Ex-Press Aide Writes That Bush Misled U.S. on Iraq
Boken heter:What Happened: Inside the Bush White House and Washington’s Culture of Deception
(Public Affairs, $27.95)

McCain - politikern som säger vad som faller honom in

Om man lyssnar på ett klipp eller en intervju med John McCain, så låter han rättfram och robust på ett ganska trevligt sätt, men om man klipper ihop de olika bitarna blir resultatet mer kubistiskt och det är inte helt lätt att se hur de hänger ihop. Den radikale politiske filmmakaren Robert Greenwald har gjort en serie kortfilmer som gör att man frågar sig vem McCain egentligen är. Att säga att han "flipp-floppar" är ett understatement.    

Chuck Hagel, republikansk senator: Jag vet inte om jag kan stöda John McCain

Senator Chuck Hagel från Nebraska är en av USAs skarpaste kritiker av Bush-Cheneys krig i Irak och det är därför kanske inte så konstigt att han har svårt för John McCain som vill fortsätta kriget och är öppen för att ha trupper kvar i Irak i 100 år.

Han sa i en intervju för MSNBC idag att han finner det mycket svårt att stöda sin gode vän och repulikanske partibroder McCain eftersom de står så långt ifrån varandra när det gäller Irak. Chuck Hagel ber i sin nya bok America: Our Next Chapter: Tough Questions, Straight Answers om ursäkt för att han röstade för krigsresolutionen som gjorde det möjligt för Bush att invadera Irak och utlösa den katastrof som Irakkriget blev. Han gör därmed något som Hillary Clinton ännu inte kunnat förmå sig att göra, nämligen att be om ursäkt för att ha bidragit till Irakkriget.

För några dagar sedan intervjuades Chuck Hagel av James Stewart på The Daily Show.

Så här sa han om Bush-regeringen och Irak:

"Vår invasion och ockupation av Irak representerar ett av de största misstagen i Amerikas historia och vi kommer att få betala ett högt pris för det under en lång tid. Den nuvarande regeringen fortsätter att försvara något som inte är försvarbart och det är som med Alice i underlandet. Det som är upp är ned och det som är ned är upp.”

På frågan om han kan tänka sig att stöda Barack Obama som ju står närmare hans ståndpunkt än McCain och Clinton, sa han att han inte förklarat sitt stöd för någon kandidat, men det lät inte som om han uteslöt att korsa partigränsen och backa Barack.

Hans Sandberg

James Stewards intervju med Chuck Hagel på The Daily Show.

Här kan du se en debatt om Irak mellan den rakryggade republikanen Chuck Hagel och förre detta demokraten och stövelslickaren Joseph Lieberman!

Vi är på fel väg, säger 8 av 10 amerikaner

"81% in Poll Say Nation Is Headed on the Wrong Track" (NYT)

Tja, vad var det jag sa skulle man vilja säga. Världen har väl insett det ganska länge nu, men bättre sent än aldrig. Nu gäller det bara att ta sig upp ur det dike Bush kört ned landet i.

"Although the public mood has been darkening since the early days of the war in Iraq, it has taken a new turn for the worse in the last few months, as the economy has seemed to slip into recession. There is now nearly a national consensus that the country faces significant problems." 
(New York Times, 4 april 2008)

68 procent av de tillfrågade säger att de har det sämre idag än för fem år sedan och endast 4 procent säger att de har det bättre idag.

"The dissatisfaction is especially striking because public opinion usually hits its low point only in the months and years after an economic downturn, not at the beginning of one."

Ett intressant resultat i opnionsundersökningen är att många amerikaner är positva till högre skatter på de rika och ökad roll för regeringens, vilket talar för att tendenser som går tvärsemot Bush och även emot John McCain växer i styrka.

"Democrats have asserted recently that the lack of wage growth has made people more open to government intervention in the economy than in the past, and the poll found mixed results on this score.

Fifty-eight percent of respondents said they would support raising taxes on households making more than $250,000 to pay for tax cuts or government programs for people making less than that amount. Only 38 percent called it a bad idea. Both Senator Hillary Rodham Clinton and Senator Barack Obama, the Democratic presidential candidates, have made proposals along these lines.

More broadly, 43 percent of those surveyed said they would prefer a larger government that provided more services, which is tied for the highest such number since The Times and CBS News began asking the question in 1991. But an identical 43 percent said they wanted a smaller government that provided fewer services."

Det bådar gott för demokraterna i höstens val. Kanske ska den republikanska kräftgången brytas till slut.

Hans Sandberg

Irak-retoriken till trots: McCain är ingen Bush

John McCain har åldern och sin självständiga hållning emot sig. Han försöker neutralisera de evangeliska fundamentalisterna och pratradiohögern med en retorisk och hårdnackad politik när det gäller Irak, men jag misstänker starkt att det är ett taktiskt spel.

Dagens avslöjande i New York Times om att McCain åtminstone sonderade terrängen för att ställa upp som vicepresidentkandidat vid sidan om John Kerry i valkampanjen 2004 bekräftar vad många på den yttersta högerkanten redan är övertygade om, nämligen att McCain inte är någon pålitlig extremhögerkandidat. Så det ligger kanske inte bara tjockskallighet bakom Rush Limbaughs kampanj för att få konservativa att rösta på Hillary Clinton (en kampanj som mycket väl kan ha tippat över segern i primärvalet i Texas till hennes förmån!) Men om det nu är så att McCain är en centrist eller kanske till och med en smygdemokrat, så hamnar Hillary Clintons kampanj i en väldigt knepig sits.

För om McCain inte är fullt så dålig (och det är ju ett tema som både Bill och Hillary har spunnit på för att skada Barack Obama) så är det ju ganska logiskt att många oberoende väljare kommer att rösta på McCain! McCain må ha åldern emot sig, men han har till skillnad från Hillary en gedigen erfarenhet som sträcker sig utanför de politiska korridårerna i Little Rock, Washington, D.C. och New York. Han har också en stark personlighet, som när han inte surnar till kan vara riktigt charmig.

Det har sagt att hans svaghet är att han inte kan ekonomi, men det behöver inte stoppa honom så länge han väljer sina rådgivare väl och det tal om ekonomin som han levererade på tisdagen pekar mot en mer sofistikerad approach än den han hittills visat upp.

Han drar en klar skiljelinje mellan behovet av att hjälpa familjer som råkat illa ut och riskerar att förlora sina hus å ena sidan och spekulanter å den andra. Det är en smart gränsdragning som bör gå hem hos stora delar av det amerikanska folket.

Här är ett utdrag ur talet:
"I have always been committed to the principle that it is not the duty of government to bail out and reward those who act irresponsibly, whether they are big banks or small borrowers. Government assistance to the banking system should be based solely on preventing systemic risk that would endanger the entire financial system and the economy.

In our effort to help deserving homeowners, no assistance should be given to speculators. Any assistance for borrowers should be focused solely on homeowners, not people who bought houses for speculative purposes, to rent or as second homes. Any assistance must be temporary and must not reward people who were irresponsible at the expense of those who weren’t. I will consider any and all proposals based on their cost and benefits. In this crisis, as in all I may face in the future, I will not allow dogma to override common sense.

When we commit taxpayer dollars as assistance, it should be accompanied by reforms that ensure that we never face this problem again. Central to those reforms should be transparency and accountability.

Homeowners should be able to understand easily the terms and obligations of a mortgage. In return, they have an obligation to provide truthful financial information and should be subject to penalty if they do not. Lenders who initiate loans should be held accountable for the quality and performance of those loans and strict standards should be required in the lending process. We must have greater transparency in the lending process so that every borrower knows exactly what he is agreeing to and where every lender is required to meet the highest standards of ethical behavior."

Hela talet som video.

Hans Sandberg

Börsoron: Krig och politisk deflation ger ekonomisk stagflation

Jag kommer ihåg när jag pluggade nationalekonomi och läste Lipsey-Steiners Economics på Stockholms Universitet i början på 1980-talet. Stagflation var det som inte fick hända och som inte borde hända enligt den keynesianska modellen, vilken ju antog att priserna skulle stabilisera sig och kanske t o m sjunka om arbetslösheten gick upp. Men 1970-talets låga tillväxt och höga inflation bröt mot modellens antaganden. En rad förklaringar angavs, kostnaderna för president Johnsons välfärdsreformer (the Great Society), Vietnamkriget, oljeprischocken, budgetunderskotten, osv. Men den kanske viktigaste förklaringen var att LBJ inte ville låta kostnaderna för kriget undergräva sina progressiva sociala reformer.

Bättre att låtsas som att det regnar och printa mer pengar.

Det var lite grand som Bush och Irakkriget, men med den skillnaden att George W Bush inte hade något ärbart socialt program att skydda, utan om att säkra sina skattesänkningar för de rika.

Effekten blev i grunden densamma: En växande del av den amerikanska produktionsapparaten styrdes över mot krigsproduktion. Det håller de ekonomiska hjulen i rullning, skapar sysselsättning och inkomster, men undergräver samtidigt landets förmåga att investera i framtiden och tillverka varor och tjänster åt konsumenterna. Så länge amerikanerna investerade i nya och större hus och Kina fyllde hyllorna på Wal-Mart med billiga produkter gick ekvationen ihop någorlunda, sånär som på den växande privata och offentliga skuldbördan och det astronomiska underskottet i utrikeshandeln, ffa med Kina.

Det var en balanskonst på högsta nivå, med en växande finansbubbla som främjats av regeringens blandning av arrogans och ignorans, men bubblor som blivit för stora spricker. Vilket den gjorde sommaren 2007. Och detta samtidigt som Kinas modernisering börjat leda till en växande press på resurssidan som väckt inflationsspöket till liv. Plus att den försvagade dollarn tvingar Wal-Mart att betala alltmer för importen. Globaliseringen och utläggningen av produktion till Kina har alltså inte löst det grundläggande dilemmat bakom stagflationen, utan bara skjutit problemet framåt en bit.

I grund och botten handlar det om att samhällets ekonomiska resurser avletts från produktiv verksamhet till förmån för krig, vilket gett oss ett överskott på pengar som tävlar om att köpa en otillräcklig mängd varor. Det är krigsekonomins dilemma som sticker upp sitt fula ansikte i form av stagflation.

Hans Sandberg

Obama rules och McCain lånar Hillarys tal om erfarenhet

Obama Express rullar på och även om Hillary inte direkt ligger fastsurrad på spåren, så verkar hon inte kunna stoppa det framrusande tåget. Wisconsin och Hawaii. Och det verkar som om allt fler demokrater -- även de som man trodde var säkra kort för Hillary --- vill åka med.

Clintoniterna är sura på massmedia och det får man väl förstå med tanke 1990-talets excesser (Whitewater-affären och Lewinsky-skandalen). Men skillnaderna i bevakningen av Obama är mindre en fråga om fördomar än om det faktum att Obama utstrålar värme och energi, medan Hillary utstrålar kyla och organisation. Vilket förklarar varför kabeltevenäten klippte av Hillarys tal i New York på torsdagskvällen mitt i en mening och växlade över till Obamas segertal på ett möte i Texas.
-Houston, vi har lättat, sade han med en elegant allusion.

Hillary hade börjat sitt tal med att tala om ”valet vi står inför” som enligt henne handlar om vi ska ha en erfaren ledare (Hillary) i en farlig tid, eller en gröngöling (hon sa förstås inte så, men det var andemeningen).

Kruxet är bara att John McCains ord väger mycket tyngre än Hillarys om vi ska tala om erfarenhet. John McCain är en mycket stark kandidat, inte minst därför att den mer rabiata grenen av den amerikanska högern hatar honom så intensivt. Han är inte något politiskt dumhuvud och absolut ingen nickedocka. Mot honom faller talet om erfarenhet platt till marken. Han måste mötas på ett moraliskt plan och där är Hillary svag. Obamas ungdom och det faktum att han inte har garderoben full av om inte lik, så i varje fall mindre smickrande saker, gör honom till en befriande kontrast mot gamlingen McCain, eller the Mayor of the Munchkin City, som min hustru kallar honom.

McCain verkade i sitt segertal efter segern i Wisconsin ha lånat taktiken mot Obama från Hillarys kampanj (det talades för övrigt en massa igår om vem som lånat vad efter att Obama kontrat Hillarys tal om tomma ord med ett effektivt och elegant svar som han han lånat från sin vän Deval Patrick, som är guvernör i Massachusetts...”I have a dream. Just words?” ) McCain varnade i sitt tal landet för att låta sig duperas av ”eleganta, men tomma rop på förändring” och för ”falska löften” från en ”oerfaren kandidat”.

Det kommer att bli ett av de mest spännande - och viktigaste - presidentvalen på länge.  Och för det kan vi tacka ingen mindre än George W. Bush, som med förödande konsekvenser visat hur farligt det kan vara att ta lätt på ett amerikanskt presidentval. Ingen trodde våren 2000 att det betydde så mycket om Al Gore Jr., vann eller den unge texikanaren.

Idag råder ingen tvekan.

Hans Sandberg

Hillary, McCain, eller Obama -- Vem är redo för den nya eran (som redan börjat)?

Hillary Clinton vann i de tunga, delegatrika delstaterna, medan Barack Obama svepte resten av landet vad demokraterna anbelangar. Hillary har apparaten och hennes stiffa stil tilltalar vanligt folk, folk som kanske baxnar inför Obamas visionära charm.

Men i ett annat och mer fundamentalt avseende har Barack Obama redan vunnit, oavsett om han blir nominerad eller ej. Han har förändrat den politiska bilden i USA och bilden av USA i världen. Han har visat inte bara att en svart kandidat kan bli framgångsrik och nå ut riktigt brett, utan också att man kan driva en kampanj utan att kasta alltför mycket dynga. Det är en bestående seger och den har han redan vunnit.

John McCain tog över ledningen på den republikanska sidan, trots att han utsatts för en hatkampanj från pratradioterna. Och Mike Huckabee svepte södern med sig, vilket kanske skulle kunna leda till en vicepresidentspost. Utan stödet från de konservativa evangelisterna i södern blir det hart när omöjligt att slå vare sig Hillary eller Obama.

Det som gör det amerikanska presidentvalet så spännande är ju att det är så svårt att förutse, vilket alltsom oftast får experterna att framstå som de politiska spågubbar och gummor de är. Det är ett väldigt folkligt val och USA är ett så stort och diversifierat land att ingen apparat kan kontrollera den politiska processen, särskilt inte nu när Internet har utjämnat balansen vad gäller finansieringen. Det är inte givet att republikanerna har största partikassan.

Det politiska klimatet i USA gynnar demokraterna, vilket förstås beror på att vi haft en lång period av republikansk dominans, vilken Bush-Cheney-Rove hoppades skulle leda till en permanent konservativ majoritet, men den drömmen ligger nu i spillror. De blev yra av framgången och spelade ut sina kort alltför aggressivt. Det är sant att amerikanerna är religiösa i högre grad än i Europa, men det betyder inte att alla är rabiata bibeltuggare. Man talar ofta om the Evangelicals, men långt ifrån alla som tror på de fyra testamenten är reaktionära. Jimmy Carter är också Evangelical och han är en av de mer progressiva politikerna i USA.

Kruxet för en relativt moderat konservativ som John McCain är att han måste vinna både de mer moderna republikanerna och de evangeliska. Men medan han nu bör kunna räkna med moderaterna måste han kämpa för att få med sig de religiösa på högerkanten. Det finns två sätt att göra detta på. Han kan vrida sin politik ytterligare några snäpp åt höger i de sociala frågorna, eller han kan fortsätta posera som utrikespolitisk hök. Om Irak och Iran fortsätter att spela en stor roll i amerikansk politik, så behöver McCain inte knyta upp sig lika hårt inrikes. Jag tror därför inte att man ska ta McCains utrikespolitiska retorik på för stort allvar. Den kan vara avsedd för domestic consumption som man emellanåt brukar säga om ledare i Ryssland och Kina.

En fråga som dock oroar en del är frågan om McCains mentala stabilitet....

"The thought of his being president sends a cold chill down my spine. He is erratic. He is hotheaded. He loses his temper and he worries me," sa Thad Cochran, republikansk senator från Mississippi nyligen till Boston Globe.

Men detta behöver inte betyda så mycket (förutsätt att det bara handlar om att han har kort stubin och inte är skvatt galen) och kan mycket väl vara leftovers från den smutskastning som George W Bush:s kampanj använde mot McCain inför primärvalen 2000. McCain har också visat sig kunna samarbeta över partigränserna t ex när det gäller viktiga frågor som att rensa upp i hur valkampanjerna finansieras.

Det mest slående när det gäller den republikanska sidan är annars att den är så splittrad. Drömmen om en permanent konservativ majoritet gick upp i rök och hoppet står nu inte till ett parti samlat kring en ideologi, utan till ett ideologiskt splittrat parti som tvingas sluta upp bakom en man för att inte förlora makten.

Sett i ett större perspektiv tror jag att det som sker i USA idag är en övergång från fokus på individualism, konsumism och världsdominans, till fokus på stora kollektiva frågor som miljö, jämlikhet och fred. Vi kan inte fortsätta leva på obegränsad kredit, vare sig det gäller pengar, miljö eller politisk goodwill. Det finns gränser för vår tillvaro och vi måste lära oss leva inom dem. Jag undrar om det är den förändringen Obama syftar på. Jag hoppas i alla fall att det är det han menar.

Hans Sandberg

En washingtonolog tittar på Bush:s State of the Union

På den tid Ryssland kallades Sovjetunionen fanns det en grupp experter i USA som försökte utröna vad som pågick bakom Kremls murar. Och eftersom de ryska ledarna till och med var mer tillknäppta än den relativt läckagefria Bush-regeringen, så fick kremlologerna som de kallades, ofta nöja sig med att titta på bilder och filmer av podiet vid paraderna på Röda Torget. Vem stod bredvid vem? Hade ordningen ändrats sen sist? Hur kraftfullt vinkar Bresjnev med handen? Har han Parkinsons, eller är det ryska snuvan?

Jag kände mig nästan som en kremlolog igår när jag tittade på president George W Bush:s sista State of the Union. Skulle Nancy Pelosi applådera när han likt storfiskaren skroderade om hur stora de fula fiskarna var som han fångat i Irak, eller om vikten av att hålla nere skattetrycket på de rika? Och hur ska man tolka det faktum att John Dingell, den demokratiske chefen för the House Energy and Commerce Committee sov medan Bush pratade om USA:s energiframtid? Vicepresidenten Dick Cheney såg ovanligt pigg och glad ut – ny pacemaker? – och kunde nästan inte vänta på att få studsa upp i stående ovationer så fort Bush adresserade nya och gamla problem som lämpade sig för militära lösningar.

Och sedan har vi de kollektiva rörelserna i salen.... (fast det är en show utan cheerleaders). Ju mer åt höger talet drev, desto tätare kom de stående ovationerna från den republikanska halvan av de två kamrarnas gemensamma session, men demokraterna var uppe och studsade de med, för ingen vill synas vara sur och negativ. Särskilt noga var demokraterna att applådera och resa sig så fort det var något som hade med stöd för krigsmakten att göra. Gud förbjude att folk (väljarna) får för sig att man är opatriotisk!

Det är ett lätt irriterande och smått löjligt spektakel, men det finns ett annat sätt att se på saken. Artigheten och de ceremoniella applåderna erbjuder ett civiliserat och formaliserat sätt att uttrycka politiska åsikter. Ceremonierna reglerar passionerna och nog får man säga att det är bättre att de förtroendevalda verkar lite löjliga än att de går lös på varandra med käppar.
Sånt har faktiskt hänt.

Det de gör i parlamentet är samma sak vi gör med våra grannar och arbetskamrater. Oavsett om vi gillar dem eller inte, oavsett om vi delar deras politiska åsikter eller inte, så är vi artiga och belevade. Vi skakar hand och säger hej. Den dag de pucklar på varandra i kongressen ökar risken att grannsämjan försämras, vilket på sikt kan leda till kaos och terror. Vi behöver ceremonierna i det publika livet för att tämja passionerna.

Det är irriterande, men man kan ju alltid skälla på teven! Den svarar inte.

Dessutom, man kan alltid trösta sig med att titta på Keith Olbermann eller läsa ledaren i New York Times till morgonkaffet:

Six years ago, President Bush began his State of the Union address with two powerful sentences: “As we gather tonight, our nation is at war, our economy is in recession, and the civilized world faces unprecedented dangers. Yet the state of our union has never been stronger.”

Monday night, after six years of promises unkept or insincerely made and blunders of historic proportions, the United States is now fighting two wars, the economy is veering toward recession and the civilized world still faces horrifying dangers — and it has far less sympathy and respect for the United States.

The nation is splintered over the war in Iraq, cleaved by ruthless partisan politics, bubbling with economic fear and mired in debate over virtually all of the issues Mr. Bush faced in 2002. And the best Mr. Bush could offer was a call to individual empowerment — a noble idea, but in Mr. Bush’s hands just another excuse to abdicate government responsibility.

(Editorial , New York Times January 29, 2008)

Hans Sandberg

Börsraset i världen - sista spiken i Bush kista

I USA är börserna stängda eftersom det är Martin Luther King Jr. Day, men i resten av världen är de öppna och i fullt ras. Det verkar som att kapitalismens trognaste följeslagare förlorat tron på USA:s ledarskap och inte bara på det politiska och militära området, utan även det ekonomiska.

George W. Bush Jr., vann ett val han inte vann på en politik han aldrig deklarerade. Kampanjmakarna sålde honom som en hyvens karl som det var roligare att ta en öl med än den där tråkmånsen Al Gore Jr., som tjatade om miljön och växthuseffekten...

När högsta domstolen - där korrupta och obskyra domare tillsatta av Reagan och pappa George Herbert Walker Bush trängde ut de hederliga och sansade - serverade unge Bush den oförtjänta segern på ett silverfat flinade han och förklarade att han gav faan i palestinierna liksom världen i övrigt. Och Kyoto-protokollet skulle minsann inte få påverka den slösaktiga amerikanska livsstilen.

Jag skiter i världen och fokuserar mig istället på saker som att sänka skatterna för de rika, undergräva vetenskapens ställning i skolorna (Darwins teorier var ju bara teorier och vad är det förresten för fel på Skapelseläran?) liksom i samhället i övrigt (glöm det där med stamcellforskning!).

Så höll det på till den dittills relativt obskyre fundamentalistiske terroristen Osama bin Laden genomförde vad som mycket väl kan visa sig vara århundradets främsta och blodigaste politiska PR-kupp (vilket är imponerande med tanke på att världen bara var inne på andra året av århundrandet). Då svängde han på cowboyklacken och började i hemlighet koka ihop planer på att ockupera Irak medan han poserade som om han bara var ute för att straffa Osama och talibanerna.

Kriget kom och blev dyrare och blodigare än någon räknat med, men det hindrade inte de politiska/ekonomiska fundamentalisterna i Vita Huset från att predika fortsatta skattesänkningar och underblåsa den ena bubblan efter den andra genom att skjuta kostnaderna på kommande generationer. Det funkade alldeles utmärkt politiskt, men inte ens den enorma bubblan på bostadssektorn kunde fortsätta svälla för evigt.

Investeringsbubblor handlar till syvende og sidst om förtroende och så länge administrationen kunde få sina trogna och Wall Street att tro att allt skulle ordna sig om vi bara fick göra skattesänkningarna för de rika permanenta. Fast det allt dyrare kriget i Irak slök allt större resurser vilket snabbt undergrävde folkets förtroende, samtidigt som bristen på intelligent reglering och vägledning av finansmarknaden öppnade för förra sommarens sub-prime kris, vilken kanske inte var så allvarlig i absoluta tal, men signalerade djupa strukturella problem för det internationella finansiella systemet, problem som uppenbarligen inte skulle kunna lösas av Bush-regeringen.

Demokraternas seger i mellanvalet hösten 2006 visade också att republikanernas politiska momentum var brutet och att demokraterna skulle komma att ta över politiken och ekonomin. De skulle få ärva en ekonomi som körts i botten av Bush-administrationen och det kommer att svida ont när den nya regeringen ska försöka balansera ekonomin och styra över resurser dit där de behövs istället för att göda den procent av befolkningen som frodats under dagens ekonomiska politik.

Det pågående börsraset är en global misstroendeförklaring, men inte mot globalisering och internationell handel, utan mot den ansvarslösa och korrupta politik som för alltid kommer att förknippas med George W. Bush's namn.

Sista spiken är på väg in...

Hans Sandberg

Svensk-iransk expert om Bush resa till Mellanöstern

President Bush är i Mellanöstern och vi har fått rapporter om iranska patrullbåtar som mobbar amerikanska krigsfartyg. Den som vill följa med i händelserna i Mellanöstern och i synnerhet när det gäller Iran bör lyssna på svensk-iraniern Trita Parsi. Han är sansad, extremt initierad och deltar ofta i expertpaneler på PBS, CNN och andra medier.

Så här kommentar han Bush resa:

“President Bush’s Middle East tour - aimed at shoring up regional support for the policy of isolating Iran - was preceded by a curious naval incident in the Persian Gulf Sunday. Several Iranian vessels reportedly harassed and threatened three US Naval ships in the narrow waters of the Strait of Hormuz. The White House has quietly indicated that the incident sheds light on the threat Iran poses to the region, which in turn will lend strength to Bush’s message that greater efforts must be made to contain the mullahs in Tehran.

But much indicates that regional states have lost faith in the Bush Administration’s ability to sustain its isolation policy and have consequently embarked on their own diplomatic mission with Tehran.

Consequently, the naval incident may in fact undermine Bush’s visit. The read of regional players may be that the most dangerous source of tension is the current state of no-war no-peace between the U.S. and Iran, which has created an atmosphere in which incidents at sea -- whether intentional or accidental -- can escalate into full-fledged wars with unpredictable regional repercussions. This may reinforce the belief that US-Iran tensions and the policy of isolating Iran in and of themselves pose a greater risk to regional stability than Iran’s willingness and ability to wreck havoc. As a result, instead of making the Arabs more receptive to America’s strategy, the naval episode may prompt them to greet President Bush's message with even greater skepticism.”

Trita Parsi är också författare till den uppmärksammade boken Treacherous Alliance - The Secret Dealings of Iran, Israel and the United States (Yale University Press, 2007.) 

Trita Parsi är född i Iran, men uppväxt i Sverige. Han har en mastersexamen i internationella 
relationer från Uppsala universitet och en annan masters i ekonomi från Handelshögskolan i Stockholm, plus en doktorsavhandling i internationella relationer från Johns Hopkins Universitys School of Advanced International Studies. Temat för doktorsavhandlingen var relationerna mellan Israel och Iran. Han är president för lobbygruppen National Iranian American Council.

Han har också arbetat för den permanenta svenska FN-delegationen till FN och ansvarade då för frågor som hade med Afghanistan, Tadjikistan och Västra Sahara. Han har också arbetat med frågor om mänskliga rättigheter i Iran, Afghanistan, Myanmar och Iraq.

Trita Parsis webbsajt.

Så hon är inte en Vulcan, men räcker det mot Obama?

Herregud, hon är ju en människa trots allt! Det var någonting åt det hållet jag kände när jag såg bilden på Hillary Clinton på omslaget av New York Times i morse. ”Senator Hillary Clinton became emotional on Monday at an event in Portsmouth, N.H.” löd bildtexten.

Hillarys våta ögon – ingen ville gå så långt som att säga att hon gråtit framför kameran – var den stora nyheten igårkväll och toppade ettan på New York Times. Och däri ligger väl hennes problem. Hon har haft det problem Al Gore Jr., fram till och med valrörelsen 2000. Hon har framstått som en politiker som vill göra gott, men inte verkar ha några känslor. Det är en synd som män kan leva och vinna med (Al Gore Jr., vann när allt kommer omkring majoriteten av rösterna i valet 2000), men det är svårare för en kvinna, vilket i mina ögon är det viktigaste skälet till att så många är så tveksamma inför Hillary Clinton trots hennes i många stycken (dock inte när det gäller Irak och Iran) progressiva politik. Inte ens Bill Clinton har kunnat kompensera för hennes publika kylighet.

Så fick hon – efter det så betydelsemättade nederlaget i Iowa och på tröskeln till ett hotande nederlag i New Hampshire – en fråga från en kvinna i publiken som gick rakt in. "Hur känns det för dig personligen?" löd den sympatiska frågan och det var som att den spräckte isen.
”Det är inte sånt jag tänker på, för jag tänker på vad jag kan göra för andra människor. Jag har ägnat hela mitt liv åt att hjälpa andra; jag är i hög grad inriktad på andra. Det är kanske därför folk inte förstår mig i den politiska världen,” sa hon till New York Times.

Det låter sant och uppriktigt och det är nog där vi har roten till hennes svårighet att vinna väljarnas hjärtan. Politik i TV- och webåldern förutsätter att man kan skapa emotionell kontakt med väljarna. Bush var duktig på det, vilket hjälpte honom år 2000 och i att slå Kerry i valet 2004. Clinton var en mästare.

Men om den nästan tårögda Hillary framstod som mänsklig, så kan man fråga sig om det kommer att hjälpa eller skada henne. Jag tror att det beror på ett par olika saker. Om det utrikespolitiska läget skärps under tiden fram till valet kan det skada henne. Det kan tolkas som en svaghet, att hon inte har ”what it takes”. Män är förmodligen mer benägna att tolka tårar och andra mänskliga sidor hos en politiker som en svaghet, medan kvinnliga väljare nog är mer benägna att se hennes sårbarhet som ett skält till att de vill ha en kvinna som president. De vill ha raka motsatsen till Bush, Cheney, Rumsfeld och de andra macho-pojkarna.

Men om de vattniga ögonen kan ge Hillarys valkampanj en välkommen värme och öppenhet, så hjälper den henne knappast mot Barack Obama. Hans kampanj framstår som fräsch, öppen och uppriktig, medan Hillarys kampanj är alltför professionell, alltför välregisserad, alltför beräknande. Folk gillar inte sånt. Frågan är om någon ny taktik eller ny kampanjledning kan komma till rätta med den saken. Det är som att hon behöver ömsa skinn. Hon måste på kort tid klara samma transformation och personliga metamorfos som det tog Al Gore Jr., ett par år att genomgå efter att Högsta Domstolens orättfärdiga utslag efter valet 2000.

Hans Sandberg

Hjärtan klappar för Obama - Klockan klämtar för Billary

Bill Clinton har all den förförande charm som klipska Hillary saknar, men inte ens det räckte för att vinna över de demokratiska primärvalsväljarna i Iowa, som istället röstade för Barack Obama. Nu ska vi komma ihåg att utgången i Iowa inte avgjort vilken kandidat som kommer att nomineras när primärvalens långa förspel är över, men faktum kvarstår att Obama rodde hem segern mitt framför näsan på det politiska underparet Hillary och Bill.

Det är fortfarande möjligt, ja till och med troligt, att demokraterna väljer att satsa på Hillary Clinton eftersom hon har apparaten, erfarenheten och så förstås Bill, som trots sitt verbala geni var en ganska medelmåttig och inte särskilt progressiv president. Det är i skuggan av hans efterträdare som han skiner så starkt, men hans vägval och effektivitet som president var inte särskilt övertygande. Och även om Hillarys intelligens, kunnande och politiska erfarenhet i och för sig är starka kort, så motvägs de en hel del av hennes stelhet (hon har samma problem som Al Gore Jr., hade i valet 2000) och genomskinliga kalkylerande, vilket jag tror är förklaringen till att hon till skillnad från Al Gore Jr och Barack Obama röstade för den krigsresolution som gjorde det möjligt för George W. Bush att initiera den vettlösa invasionen av Irak.

Jag måste erkänna att jag har varit svag för Obama sedan jag först såg och hörde honom på ett långt Youtube-klipp från sommaren 2006. Han pratade politik och religion och var briljant, djup och framför allt trovärdig. Här fanns en progressiv demokrat som kunde tala om religion på ett sätt som även djupt religiösa människor i USA förstår och respekterar.

Det är ju ett vanligt missförstånd att tro att religiösa människor i USA är reaktionärer. Hälften av dem röstade faktiskt på Al Gore Jr., år 2000 och det var säkert lika många som röstade på John Kerry 2004. 

Obama har fått ta stryk för att vara för mild, för naiv med sitt tal om förändring och hopp. Det är som om han underskattat fienden och verkar tro att allt ska bli bra om vi bara sätter oss ned och pratar med varandra. Han har också varit försiktig med att attackera sina rivaler, inklusive Hillary, men det verkar av primärvalet att döma som om hans taktik fungerade. Han ville inte ses som någon argsint svart medborgarrättskämpe typ Al Sharpton. Han ville inte uppfattas som förutsägbar och ensidig, vilket skulle dömt honom bland de vita väljarna. Han visade och det har för övrigt Oprah Winfrey visat under många år, att det går att tala över rasgränsen och att de flesta vita är beredda att lyssna oavsett talarens hudfärg. (Martin Luther King Jr. hade också samma gränsöverskridande retorik och den ekar hos Obama.)

Visst är Obama ung och relativt oerfaren, men det var ju inget hinder för George W. Bush att bli president (efter att ha förlorat valet 2000, men placerats på tronen av högsta domstolen i ett av sina mörkaste ögonblick). Skillnaden mellan Obama och Bush är inte bara en fråga om intellektuell bandvidd (bredband vs. spårvagn), utan också en fråga om hederlighet.

Obama skulle kunna ge USA det ansiktslyft man så väl behöver, både när det gäller att vinna respekt för regeringen på hemmaplan och i världen i övrigt. Hans tal om hoppet klingar sant. Hillary Clinton skulle säkert bli en utmärkt president och det skulle vara fantastiskt att se en kvinna på den posten, men om hon inte kan få hjärtan att klappa så finns risken att klockan klämtar för Billary.

Hans Sandberg

Bara ett år kvar med Bush

Det är nyårsdagsmorgon och solen skiner över oss här i Princeton Junction, New Jersey. Vi hade party hemma för våra söner Erik och Alex igårkväll och bjöd hem deras vänners föräldrar så att vi skulle ha nåt att göra medan Erik och hans vänner försvann in på hans rum för att spela Xbox och elgitarr och Alex spelade Wii med de yngre gästerna.

När maten var uppäten och glasen tömda satt vi vuxna och pratade över kaffe och kakor medan klockan tickade ljudlöst allt närmare tolvslaget. Det var ett enkelt party, men alla verkade nöjda, till och med den allra minsta som sög på ett äpple som mamma Becky skalat.

Diskussionerna flöt från föräldrars funderingar och oro över tonårssex och drickande till nya filmer man sett eller borde se. Här fanns inga republikaner, så det vart inga arga debatter om Irak eller Iran eller W, utan det var mer av ett give and take och utbyte av erfarenheter. Det låg faktiskt något lätt optimistiskt över det hela, en känsla av att det kanske finns en framtid trots allt.

För några år sedan brukade stämningen bland progressiva människor gärna bli deppig. Det var Bush hit och Bush dit och något hopp borta vid horisonten var det svårt att se, men det är här den stora skillnaden tycks ha smugit sig på. Jag insåg det när American Prospect anlände med posten i lördags. Bortom Bush löd den feta omslagsrubriken och mina steg kändes lättare när jag korsade gatan på väg tillbaks från brevlådan. Bortom Bush. Vi har levat så länge med George W. Bush Jr., att det varit som om framtiden ätits upp av något Stephen King-monster.

Det fanns inget hopp. Det fanns en massa goda idéer och goda människor och alla hatade de Bush, men det var så lite de kunde göra, även efter demokraternas seger i mellanvalet. Men nu när klockan rörde sig allt närmare tolv slog det mig att det snart är mindre än ett år tills Bush kommer att vara borta från makten. En ny president kommer att svära eden och även om Bush inte kommer att ledas bort i handbojor, så kommer han att försvinna ut i den politiska periferin. Luften kommer att kännas friskare att andas.

Chanserna är goda att vi får en demokratisk president och förmodligen blir det Hillary Clinton, en person som visserligen väcker blandade känslor bland många progressiva (det gäller också hennes briljant opportunistiska charmör till make), men vilken politik som kommer att vinna är ganska oklart. Vilket mandat kommer demokraterna att vinna på? Bortom Bush betyder också att vi inte kan nöja oss med parollen ABB, dvs Anything But Bush.

Det finns en fara i att fokusera sig för mycket på det taktiska spelet i valrörelsen. De politiska kommentatorerna blir sportkommentatorer som drar cirklar och ritar pilar, men sällan har tid att fundera på varför vi spelar spelet. Allt handlar om taktik och hur många hästlängder före eller efter en kandidat ligger. Det är därför det är skönt att kunna ta sig en paus och slå sig ned över en tidning som American Prospect, en tidning som tar sig tid att undersöka diskutera de stora frågorna som verkligen står på spel. Republikanerna har ofta varit bättre på detta, de har haft ordning och reda på sina dogmer, vilket gjort det möjligt för dem att mobilisera sina trupper och vinna sina segrar trots intellektuellt undermåliga ledare.

American Prospect är progressiv, eller liberal som man säger i Amerika, och den är intelligent. Jag har kvar det första numret som kom ut våren 1990 och innehöll artiklar av grundarna Paul Starr och Robert Kuttner liksom en lång rad intellektuella kändisar, från Robert B. Reich till Arthur M. Schlesinger Jr. Temat var Amerika i en ny värld och artiklarna var välskrivna och väl undebyggda, men Arthur Schlesingers vision av den ”liberala möjligheten” skulle samma sommar ersättas av en ny internationell dynamik när Saddam Hussein ockuperade Kuwait, vilket ledde till det första golfkriget under president George H. W. Bush Sr och sådde fröna till det andra och katastrofala golfkriget under hans son George W. Bush Jr.

Däremellan kom Bill Clinton och det sena 1900-talets rekordår och IT-revolution som accellerande globaliseringen och spann allt tätare band mellan människorna i världen, en utveckling som paradoxalt nog ledde till den våldsamma motreaktion mot moderniseringen – den religiösa fundamentalismen, kristen i USA och islamisk i stora delar av Afrika, Asien och Mellanöstern.

Vad är det är det för en värld vi kommer att lämna över åt våra barn? Just nu är det svårt att se att det är så mycket mer än krig och elände och en global miljökatastrof, men det finns hopp och det finns godhet och det finns en politisk vilja. Al Gore Jr. är inte ensam. Om ingenting annat så kan vi tacka Bush för att han skapat denna vilja till förändring, att han malt ned den amerikanska varianten av den reaktionära drömmen i en blodig sörja som inte ens de bäst betalda spinndoktorerna kan sälja som amerikansk äppelpaj.

Hans Sandberg