Läs mer om och av Fang Lizhi

Om Fang Lizhi:

Hans Sandberg: Why China's Rulers Hates Fang Lizhi (1991)

Wikipedia on Fang Lizhi

Perry Link: On Fang Lizhi (1936 - 2012)

James Fallows: Fang Lizhi

Orville Schell: China's Andrei Sakharov

The Economist: Fang Lizhi

James H. Williams: Fang's Expanding Universe

Av Fang Lizhi:

The Real Deng (New York Review of Books, November 10, 2011)

My 'Confession' (New York Review of Books, June 23, 2011)

An Appeal to the ‘Fortune’ Conference in Shanghai (w. Robert L. Bernstein in New York Review of Books, September 23, 1999)

The Hope for China (w. Perry Link in New York Review of Books, October 17, 1996)

The Chinese Amnesia (New York Review of Books, September 27, 1990)

Keeping the Faith (New York Review of Books, December 21, 1989)

Letters from the Other China (w. Orville Schell in New York Review of Books, July 20, 1989)

China’s Despair and China’s Hope (New York Review of Books, February 2, 1989)

Scientific publications since 1989

Böcker av Fang Lizhi:
Bringing Down the Great Wall: Writings on Science, Culture, and Democracy in China (W. W. Norton & Company, New York, 1992)

Creation of the Universe (w. T. Kiang and Li Shu Xian, World Scientific Publishing Company, 1993)

Storebror satsar stort i Utahs öken - En sann mardröm värdig George Orwell

Det är nog inte många som kommer ihåg förkortningen TIA, eftersom den organisation för Total Information Awareness som John Poindexter drömt ihop i början av 2000-talet stoppades av kongressen efter en storm av kritik från både höger och vänster. Många delar av den "totala" byrå för högteknologisk övervakning av medborgarna skulle emellerti smusslas över till andra myndigheter och nu har tillräckligt med tid gått för att TIA ska kunna återuppstå i ny form - denna gång med ett nytt supercenter undangömt bland polygamisekter inom mormonkyrkan. Tidningen Wired har ett stor reportage om NSAs nya projek i sitt senaste nummer.

Det är skrämmande läsning.  

The NSA Is Building the Country’s Biggest Spy Center (Watch What You Say) 

Under construction by contractors with top-secret clearances, the blandly named Utah Data Center is being built for the National Security Agency. A project of immense secrecy, it is the final piece in a complex puzzle assembled over the past decade. Its purpose: to intercept, decipher, analyze, and store vast swaths of the world’s communications as they zap down from satellites and zip through the underground and undersea cables of international, foreign, and domestic networks. The heavily fortified $2 billion center should be up and running in September 2013. Flowing through its servers and routers and stored in near-bottomless databases will be all forms of communication, including the complete contents of private emails, cell phone calls, and Google searches, as well as all sorts of personal data trails—parking receipts, travel itineraries, bookstore purchases, and other digital “pocket litter.” It is, in some measure, the realization of the “total information awareness” program created during the first term of the Bush administration—an effort that was killed by Congress in 2003 after it caused an outcry over its potential for invading Americans’ privacy.  

But “this is more than just a data center,” says one senior intelligence official who until recently was involved with the program. The mammoth Bluffdale center will have another important and far more secret role that until now has gone unrevealed. It is also critical, he says, for breaking codes. And code-breaking is crucial, because much of the data that the center will handle—financial information, stock transactions, business deals, foreign military and diplomatic secrets, legal documents, confidential personal communications—will be heavily encrypted. According to another top official also involved with the program, the NSA made an enormous breakthrough several years ago in its ability to cryptanalyze, or break, unfathomably complex encryption systems employed by not only governments around the world but also many average computer users in the US. The upshot, according to this official: “Everybody’s a target; everybody with communication is a target.”

Här är ett par av mina rapporter och kommentarer om TIA från 2003:

USA: ”Total informationsmedvetenhet” (2002)

(Krönika för Sydsvenska Dagbladets nyhetsbrev Snällposten, nov 2002)
Poindexters spion(mar)dröm snöpt (2003) 

Orwellianerna förnekar sig inte... (2003)

(Krönika för Sydsvenska Dagbladets nyhetsbrev Snällposten, maj 2003)

 

Barack Obama tog podiet och republikanerna satt som ertappade skolbarn i sina bänkar

Läget i landet är inte det bästa och pressen på president Barack Obama var stor när han på onsdagskvällen levererade sitt första State of the Union. Man skulle kanske hoppats att landets parlamentariker skulle ha visat en smula mognad ställda inför 10 procents arbtslöshet och två stora krig, men amerikansk politik har ena minuten tett sig som rena höns/tupphuset bara för att i den andra förvandlas till en tummelplats för konservativa "gräsrötter" som leker hela havet stormar. Hälsoreformen har gått i stå och republikanerna vädrar morgonluft, efter att ha ägnat ett helt år åt ett fullständigt skabrös obstruktionspolitik. Det är magstarkt att höra republikaner tala om ansvar och oro för budgetunderskott efter att ha ägnat ett helt decennium åt att underminera den amerikanska ekonomin med galloperande underskott som följd. 

Obama tog podiet och föste elegant allt detta trams åt sidan så att han kunde diskutera de verkliga problemen och lägga fram en rad vettiga förslag som designats för att vinna tillbaks oberoende väljare som förförts av de republikanska locksångerna, liksom för att rikta strålkastarna på det faktum att republikanerna sviker nationen mitt i en kris. De har valt att vägra varje form av samarbete med den folkvalda presidenten och utnyttjat den absurda "filibuster"-institutionen till att blockera varje förslag från majoriteten. Obstruktionen och deras politiska gerillataktik (Tea Party-rörelsen) har varit politiskt effektiv eftersom den mer eller mindre lamslagit Obamas försök att genomföra den agenda det amerikanska folket röstade för. Gudskelov fick han igenom stimuluspaketet, för annars hade vi varit på väg i full fart mot en ny stor Depression.

Nu satt de i sina bänkar som skolbarn ertappade med hyss av det allvarligare slaget.

Talet var starkt - särskilt den första halvan - och jag tror att den politik han lade fram kommer att vara effektiv, men det mest slående var Obamas öppenhet och ärlighet. Här står en president som frimodigt medger sina fel och misstag och trots motståndarnas illvilja och falskhet än en gång räcker ut en hand för att erbjuda samarbete.

Detta är nog Obamas moraliska styrka, men moral och makt går inte hand i hand och det är fullt möjligt att han offrar en del av sin makt till förmån för moralen. Som åskådare vill man att han ska ta i hårdare, slå hårdare, visa lite mer jävlar anamma. Höjdpunkten i detta avseende under talet var när han skarpt kritiserade Högsta Domstolen för deras beslut att tillåta storbolagen att köpa politiker, en sak som varit förbjuden under 100 år (även om de via sina lobbyister kunnat göra sina intressen hörda.)  Det var som att Obama placerade de svartrockade domarna, som alla satt i första raden rätt framför honom, vid en virtuell skampåle.

Barack Obama är större än Bill Clinton, större än Ronald Reagan, men den kappa han måste axla är Franklin Delano Roosevelts och det återstår att se om han vågar vara lika tuff och lika djärv i sina reformer.

Hans Sandberg

Här är New York Times rapport om talet.

Och här är Mark Schmidts kommentar för American Prospect. Även han reagerar på det barnsliga i dagens politiska spel.

Filosofen Slavoj Zizek är ute och cyklar 20 år efter Berlinmurens fall

Filosofen och författaren Slavoj Zizek skrev en ganska såsig kulturartikel (Op-Ed) i New York Times i måndags apropå 20-årsminnet av Berlinmurens öppning och dekonstruktion 1989. Han drar fram ett antal paradoxer kring kapitalismen i väst och kommunismen i öst, varpå han gör en utvikning om Kina:

"A further twist is added by those countries in which Communists allowed the explosion of capitalism, while retaining political power: they seem to be more capitalist than the Western liberal capitalists themselves. In a crazy double reversal, capitalism won over Communism, but the price paid for this victory is that Communists are now beating capitalism in its own terrain.

This is why today’s China is so unsettling: capitalism has always seemed inextricably linked to democracy, and faced with the explosion of capitalism in the People’s Republic, many analysts still assume that political democracy will inevitably assert itself.

But what if this strain of authoritarian capitalism proves itself to be more efficient, more profitable, than our liberal capitalism? What if democracy is no longer the necessary and natural accompaniment of economic development, but its impediment?" (20 Years of Collapse, New York Times, November 9, 2009)

Jag hoppas det var fler än jag stom studsade över påståendet att "capitalism has always seemed inextricably linked to democracy." Hur många diktaturer med kapitalistiska marknadsekonomier behöver jag räkna upp för att det ska stå klart att Kina inte är något undantag? Jag tog upp frågan om kopplingen mellan ekonomiska och politiska sytem kort i en bloggpost 4 juni.

Det paradoxala med ekonomiska reformer av socialistiska/kommunistiska system är att det krävdes en stark centralmakt för att bryta motståndet mot reformerna, inte olikt hur den starka kungamakten i Europa en gång röjde väg för kapitalismen. Plus Napoleon som spred kapitalismen där hans arméer drog fram. Det är ingen slump, eftersom det socialistiska/kommunistiska ekonomisk-politiska systemet har många likheter med feodalismen.

Den som vill tränga djupare in i denna fråga kan läsa min bok Friheten får vänta.

Hans Sandberg

Kinesiska gäststudenter i USA rasar mot Tibet

Protesterna i Tibet och den efterföljande repressionen från centralregeringens sida har å ena sidan lett till en internationell proteströrelse som tar sikte på sommar-OS i Beijing, men den har å andra sidan lett till starka anti-tibetanska och anti-västliga känslor bland många kineser, inklusive Kinas över 40.000 gäststudenter i USA. 

Shaila Dewan rapporterade 29 april i New York Times om en serie protester involverande gäststudenter på amerikanska universitet.

”Campuses including Cornell, the University of Washington in Seattle and the University of California, Irvine, have seen a wave of counterdemonstrations using tactics that seem jarring in the American academic context. At the University of Washington, students fought to limit the Dalai Lama’s address to nonpolitical topics. At Duke, pro-China students surrounded and drowned out a pro-Tibet vigil; a Chinese freshman who tried to mediate received death threats, and her family was forced into hiding.”

”’Before I came here, I’m very liberal,’ said Minna Jia, a graduate student in political science at U.S.C. who encouraged fellow students to attend the monk’s lecture. ’But after I come here, my professor told me that I’m nationalist.’

’I believe in democracy,’ Ms. Jia added, ’but I can’t stand for someone to criticize my country using biased ways. You are wearing Chinese clothes and you are using Chinese goods.’

”’We’ve been smothered for too long time,’ said Jasmine Dong, another graduate student who attended the U.S.C. lecture.

By that, Ms. Dong did not mean that Chinese students had been repressed or censored by their own government. She meant that the Western news media had not acknowledged the strides China had made or the voices of overseas Chinese. ’We are still neglected or misunderstood as either brainwashed or manipulated by the government,’ she said.”

”Rather than blend in to the prevailing campus ethos of free debate, the more strident Chinese students seem to replicate the authoritarian framework of their homeland, photographing demonstration participants and sometimes drowning out dissent.”

De tillhör en modern intellektuell elit och de har ofta lagt ned en nästan övermänsklig energi på att passera alla de trösklar som de måst passera för att komma in på ett amerikanskt universitet. När Kina började skicka studenter utomlands efter Maos död och de fyras gängs fall var det många som stod inför ett svårt val: stanna i USA eller flytta hem till ett land som var fattigt, förtryckande och med begränsade möjligheter för dem att använda sina nya kunskaper. Mycket har ändrats sedan dess och utsikten av att flytta hem är snarare en möjlighet än ett problem. Kina har genomgått en fantastisk industriell och ekonomisk revolution, men det politiska systemet är fortfarande en orwelliansk byråkrati under kommunistpartiets ledning. Drömmen om ett demokratiskt Kina förefaller lika långt borta idag som 1978 eller 1989, delvis tack vare den ekonomiska framgången.

Kina har rest sig, men saknar fortfarande självförtroende, vilket blivit så uppenbart i reaktionen på protesterna i Tibet och varje tecken på oberoende från Taiwans sida. Jag tror att det är samma osäkerhet som ligger bakom reaktionen från många kinesiska gäststudenter i USA på händelserna i Tibet. Lägg därtill han-chauvinism och traditionella fördomar mot tibetanerna, fördomar som påminner om svenskarnas traditionella attityder mot romaner ("zigenare") och samer ("lappar"). Den kinesiska sociala kulturen lägger – inte olikt den svenska – väldigt stor vikt vid social anpassaning. För att känslorna ska bryta ut i öppna protester krävs dels att de är starka och dels att det finns kanaler som uppfattas som legitima, för extremt få är beredda att ta risken att stå ensamma med sin protest. Tibetanernas protester ett halvår före de olympiska spelen i Beijing erbjöd bägge dessa element.

Om Kina haft självförtroende skulle man kunna säga till Tibet och Taiwan att det är upp till er om ni vill vara med eller ej. Jämför med den Europeiska Unionen som ställer krav på dem som vill bli med. EU har det som Kina fortfarande saknar: självtillit. Det finns historiska skäl till detta och ingen ska glömma den förnedring som Kina utsattes för av de imperialistiska "fördragsmakterna" under 1800-talet och början av 1900-talet, men om Kina verkligen vill inta sin plats bland världens stora nationer, så måste man också acceptera det ansvar som följer med framgången. Kinas ”soft power” skulle mångdubblas om man vågade släppa lite på nationalismen och istället öppnade landet för en demokratisk utveckling.

Hans Sandberg

Klicka här för att läsa hela artikeln!