IT-gurun Bill Joy är livrädd för framtiden (2000)

(Denna intervju från november 2000 publicerades i Dagens IT 7 dec 2000 och danska Ingenioren och finska Tietoviikko.) 

 Bill Joy oroar sig för nanotekniken.

46-åringen Bill Joy är ett av IT-branschens främsta namn och kallas ibland ”Internets Thomas Edison,” men har på sistone drabbats av en djup teknikångest. Tekniken hotar mänsklighetens överlevnad varnade han en starkt personlig essä i Wired Magazines aprilnummer. Han öppnade artikeln med ett långt citat av ”Unabombaren” Theodore Kaczynski och höll med honom i hans varning för teknikens komplexitet.

I Silicon Valley, Boston och New York skakade man på huvudet åt denna omvändelse från en man som till vardags är vetenskaplig chef för Sun Microsystems, som han var med om att grunda. Han ser ut som en 30-årig världsförbättrare på marsch i Seattle eller Prag, men han är en av männen bakom operativsystemet Unix, liksom Java och Jini. Härom satt han ordförande i Bill Clintons IT-råd (PITAC, the President's Information Technology Advisory Committee.)

Bill Joy är van att stå i centrum, men njuter knappast av det. Jag har intervjuat honom per telefon ett par gånger och vi har brevväxlat några gånger per epost. Hans ebrev är för det mesta nordiskt korta och utan versaler, som om den yttre formen inte spelar så stor roll. Jag fick nyligen en chans att prata med honom en stund under ett besök i Princeton, dit han bjudits in av av Institute of Advanced Studies (IAS.) När jag höjer kameran för att ta ett porträtt för han skyggt ena handen mot hakan.

I Wired-artikeln skisserar han en bild av sig själv som en ovanligt begåvad pojke som växte upp under enkla förhållanden i Illinois. Han kunde läsa redan i treårsåldern, men växte upp till att bli något av en enstöring med få nära vänner. ”Mitt liv har präglats av ett djupt behov av att ställa frågor och finna svar.” Som tonåring fascinerades han av teknik och vetenskap. Han sysslade med amatörradio, läste science fiction och utvecklade den matematiska begåvning som skulle föra honom till Michiganuniversitetet. Det var där han upptäckte datorn, som för honom bleve en nästan magisk bekantskap. ”Datorn hade en klar uppfattning och rätt och fel, sant och falskt. Var mina idéer korrekta? Maskinen kunde ge svaret. Det var en väldigt förförande tanke,” skriver han.

Bill Joy sa till snillena på IAS att det var en ”egendomlig sekvens av händelser” som ledde fram till artikeln i Wired. Han gav några hållpunkter som gick tillbaks till hans forskarstudier i Kalifornien (vilka aldrig ledde till någon doktorsexamen) och hoppade sedan fram till nuet via Carver Meads insikter om storskalig integration av halvledande kretsar (VLSI) och Moores lag, som föruspådde att datorkraften skulle fördubblas vartannat år (prognosen modifierades senare till var 18:e månad.) Slutligen var det mötet med dataforskaren och entreprenören Raymond Kurzweil under en konferens anordnad av teknikgurun George Gilder. Mötet med Kurzweil och läsningen av hans bok ”The Age of Spiritual Machines” gav Bill Joy ett nytt perspektiv på världen och släppte loss den kritiker och moralist som nog alltid funnits där.

Många av de faror som Bill Joy idag varnar för, har länge figurerat i science-fiction litteraturen. De har hittills ansetts omöjliga, men håller nu snabbt på att bli möjliga.
-Tills för ungefär ett år sedan trodde folk att kretsutvecklingen skulle köra in i en tegelvägg runt 2010, sa han på IAS och målade upp ett scenario han lånat från Kurzweil om varför det inte längre är fallet.

Forskarna har hittills trott att Moores lag sätter en yttersta gräns för kretskrympningen eftersom det inte går att göra chipens isolerande ”väggar” hur tunna som helst. Idag är de strax över fem atomer tjocka och om man gör dem mycket ”tunnare” kan de inte att förhindra elektroner från att hoppa rakt igenom dem. Med dagens teknik skulle kunna öka chipens kapacitet i tio år till, men sedan tar Moores lag slut.

Men då började andra forskare tala om molekylära chips där man manipulerar molekylers elektriska egenskaper i tredimensionella kemiska stukturer.
-Molekylerna är otroligt mycket mindre än vad man kan uppnå med traditionell litografisk teknik. Detta gör att vi nu kan säga, att det inte bara är möjligt, utan troligt att Moores lag fortsätter i 30 år till, vilket betyder att datorerna kommer att bli en miljon gånger mer kraftfulla än idag, sa Bill Joy och tilllade att man uppnått minst lika stora förbättringar av datorernas kapacitet genom smartare algoritmer som från själva chipen. Sammantaget står vi därför inför en ökning av datorkraften med en biljon (miljon miljoner.)

Detta kan leda till nya vetenskapliga revolutioner, inte minst inom bioteknik, nanoteknik och robotiken (GNR,) som både har en enorm potential och är svåra att kontrollera.

Så långt är Kurzweil och Joy på samma spår, men när det gäller framtiden börjar Bill bli rädd för att det som såg ut som en science-fiction-artad mardröm blivit en distinkt möjlighet.

För om vem som helst kan snickra ihop ett nytt dödligt biologiskt virus hemma i källaren; om är relativt lätt att med flit (eller av en olyckshändelse) släppa ut självförökande nanomaskiner i naturen vilka kan förstöra biosfären; om vi förlorar makten över nya superintelligenta – och självförökande - robotar ... hur går det då för oss människor?

GNR erbjuder enligt Bill Joy enastående möjligheter att skapa välstånd och lösa många av mänsklighetens problem - genom att öka produktiviteten, bota sjukdomar och förlänga livslängden - men också helt nya möjligheter till terrorism.
-Det brukade inte räcka med att vara en kille på Filippinerna om man ville skapa kaos. Det brukade vara så att saker som var farliga hade vikt och kunde låsas in, men nu slåss vi mot viktlösheten, sa han på IAS.

Vem som helst kan med andra ord bli Dr. Doom.

Hotet är enligt Joy så stort att vi inte längre bör låta darwinismen styra forskningen, utan måste försöka ta ett medvetet grepp om den.
-Om vi inte är försiktiga och bara tillämpar den totalt fria marknadsmodellen på all denna information, så försummar vi att det finns onda människor i världen och att skalan krymper för folk som vill skapa kaos. Vi kommer t ex att göra det möjligt för en individ att skapa en helt ny varelse. Vi har aldrig tidigare mött en sådan makt, sa Bill Joy.

Forskarna som skapade den första atombomben stod inför en liknande debatt om sitt ansvar och Joys artikel har jämförts med Einsteins varning för atombomben. Han skriver i Wired att det enda ”realistiska” svaret på GNR-hotet är ”relinquishment,” dvs att ”begränsa utvecklingen av teknologier som är för farliga, genom att begränsa vårt sökande av vissa slag av kunskap.”

Reaktionerna på artikeln har växlat mellan förakt och respektfull men principiell kritik, som den från f.d. chefen för Xerox PARC, John Seely Brown och Paul Duguid, en forskare vid Berkeley-universtitetet. De kritiserade honom för att han se tekniken isolerat, som i en tunnel, och att han underskattar de sociala systemen runt tekniken. De kan enligt Seely Brown och Duguid ”skapa, moderera och omdirigera teknologiernas råa styrka.” (The Industry Standard, 13 april.) De tycke också att han är naivt optimistisk om den tekniska utvecklingen, dvs han räknar som barnet när det säger ”1, 2, 3... en miljon.”

När jag träffade Bill Joy i Princeton gick han med på att ge mig en telefonintervju, men när flera försök att arrangera den kapsejsat pga tidsbrist föreslog jag en epostintervju. Sänd mig frågorna, sa hans assistent på Sun och det gjorde jag, men väntade mig inte mer än ett pliktskyldigt kompilat från hans många artiklar gjort av någon assistent. Ett par dagar senare kom dock ett långt ebrev som omisskänligen författats av Bill Joy. Ett par dagar senare kom ett addendum på ännu en sida. Här följer ett utdrag ur ebrev-intervjun.

Vad säger du om reaktionerna på din artikel? Var det något som förvånade dig när det gäller hur Silicon Valley reagerade eller inte reagerade?
-Mängden reaktion har varit enorm och den fortsätter, fast relativt lite har kommit från folk i Silicon Valley, där man verkar vara upptagna med mer kortsiktiga saker.

Vad säger du om John Seely Browns kritik för att du ägnar dig åt "1, 2, 3 ... en miljon?” Han kriserar dig också för att negligera de sociala krafterna och anklagar dig för tunnelvision.
-Jag tror inte att John Seeley Brown har studerat de vetenskapliga detaljerna. Jag har inte hans artikel tillgänglig, men Moores lag verkar kunna fortsätta ge oss mycket mer datorkraft när vi lär oss att arbeta i mycket mindre skala. Hur mycket förväntar han sig under nästa 30 år? Carver Mead, som är pionjär och expert på kisel, räknar med att vi kör in i väggen när vi nått 100 000 gånger. Och det utan molekylär elektronik, som jag tror kommer att ge oss 1 000 000 gångers ökning, vilket bara är tio gånger mer (än Meads uppskattning.) Under alla omständigheter kommer vi, när vi tar med förbättringarna av algoritmerna, kunna räkna med att helt och fullt kunna simulera celler, studera hur biologin fungerar och ny saker som naturen inte uppfunnit, liksom möjligheten av att förverkliga nanoteknikens dröm om att designa material på atomnivå.

-Det är sant att sociala krafter kan hjälpa: Jag argumenterar för att forskare ska ta störe ansvar för att MINSKA risken. Men om Seely Brown FÖRNEKAR risken på grund av sociala krafter, så är det en helt annan sak. Risken från biotekniskt missbruk är klar. De flesta människor håller med om att det finns faror med experiment på ickebiologiska material för skapa articifiellt liv, liksom faror med ”bots” (dvs programrobotar, min anm HS) som man förlorat kontrollen över. De behöver inte vara medvetna eller lika intelligenta som oss för att vara farliga. De skulle t o m kunna söka igenom material för att bygga fler av sig själva (de är inte begränsade till inre, omedvetna mekanismer som dem biologin använder.)

Du säger att vi kanske måste avstå från att söka mer abstrakt kunskap, inklusive kunskap som gör programvara mer tillförlitlig. Räcker det inte med att begränsa vissa tillämpningar?
-Nej, för vissa slag av kunskaper är så farliga, att vi måste göra en del svåra val. Det verkar t ex möjligt att bygga nanorobotar som skulle kunna förstöra biosfären. Bör vi publicera den designen på Internet? Ska vi forska på ett sätt så att varenda student kan göra detta om de vill? Eller ska vi begränsa denna forskning tills vi finner den visdom vi behöver för att kontrollera en sådan makt. Jag lägger min röst för att undersöka om vi kanske kan kontrollera oss själva, skriver snillet som flydde Silicon Valleys kaos till förmån för Kolorados höga berg, djupa skogar och klara luft.

Hans Sandberg

Microsofts nya sköna hem

(Dagens IT hösten 2000).



Microsoft finns snart i var mans hem som styrsystem för våra hemdatorer, som nyttoprogram typ Office och det är inte otänkbart att vår mus, tangentbord och joystick kommer från jätten i Redmond. Men detta är bara början, för Bill Gates har knappt fått in foten i dörren, jämfört med det han vill göra med våra hem. Frilansjournalisten Hans Sandberg reste till Redmond för att ta en titt på framtidens hem a la Microsoft.

Det första som möter oss när vi knackar på hos framtiden är en stor grå bildskärm på vilken det står:

16100
159 N.E. Ave
Welcome to the Microsoft Home
Ring Doorbell Leave Message

Om vi ”ringer på” genom att peka på skärmen, tar den digitala dörrvakten kontakt med husets webbserver, som i sin tar meddelar värdfolket att det är någon vid dörren. De kan då säga till systemet att att släppa in oss, varvid dörren automatiskt öppnas. Om ingen är hemma kan vi prata in ett meddelande som filmas av en webbkamera i väggen.

Skulle det nu vara vårt eget hem behövs inget fumlande med nycklarna, för det är bara att låta näthinnescannern (Sensar Iris Scanner) identifiera oss och sedan öppna dörren. Väl inne i tamburen möts vi av en liten platta i ögonhöjd som har en bildskärm stor som en kortlek. På den kan vi kolla om vi har några meddelanden som väntar, vare sig de kommit via telefon, fax eller epost. Alla rum har liknande kontrollpaneler, som enligt vad Mikael Sandberg (ja, han är svensk, men nej, vi är inte släkt) helt enkelt är en strippad Pocket PC ansluten till hemnätet. Genom att använda Pocket PC som klienter till hemmets centrala server får man förstås en stor flexibilitet, men det är å andra sidan inga billiga apparater (de kostar ca 500 dollar styck i handeln.)
Det slog mig i efterhand att det måste vara ganska svårt för barn och andra korta personer att använda ögonhöjdspaneler, men om man å andra sidan flyttar ner dem blir de en pina för oss som är långa. Kanske en uppgift för ett röstsystem.

Eftersom huset vet att dess herre eller härskarinna är hemma, anpassar det miljön för oss. Lampor tänds, jalusier dras för och vår musik börjar spelas i högtalarna. Detta är en av de finesser man lånat från Bills eget hem vid sjötomten i Medina (det är förstås Bills & Melindas hem, men frågan är om det inte är Bill som stått för den tekniska designen.) Han beskrev redan i sin bok ”The Way Ahead” från 1995 hur han tänkte sig ett hem där gäster kunde förses med ett slags digitala knappnålar som talade om för varje rum vem som vistades i det, vilken smak personen hade.

Vid vårt besök justerade hemmet lamporna, jalusierna och musiken. Ett element i Bill Gates vision saknades dock och det var de stora plasmaskärmar på väggarna där våra favoritmålningar visas. Och det är kanske lika gott det, eftersom en 42 tums väggteve kostar hundra tusen kr eller så.

Familjerummet, som i USA mer eller mindre ersatt finrummet, är på god väg att bli hemmets informations- och underhållningsportal. I Microsofts familjerum fanns en stor 42-tums TV av LCD-typ (Pioneer Plasma Display) mitt i bokhyllan och den var smart nog att själv kan ta kontakt med stereoanläggningen, DVD-spelaren och Internet, varför vi kunde använda samma fjärrkontroll och menyer på skärmen för att välja både video, CD och surfa på nätet eller läsa eposten.

Väggpanelerna passar som sagt inte alla, varför det är bra att Microsoft också prövar röstsystem och videosystem som kan tolka våra gester. Vår guide John Gallagher satte på sig en liten dosa med mikrofon och demonstrerade hur man kan styra hemmet med röstkommandon som ”öppna jalusierna,” ”stäng av teven.” Enda kruxet med detta är att det inte är så lätt för datorn att avgöra om det folk säger är kommandon, eller inte. Man måste därför tilltala huset med ett namn, i detta fall MC.
”MC, släck ljuset!”

Rummens videokameror kan förstås också användas för övervakning, liksom för att avgöra vem som är i rummet, så att det kan anpassa miljön för honom eller henne.

TV:n är, trots allt skäll den får utstå, hemmets främsta central för både underhållning och information (tro inte på dem som säger att Internet tagit över som nyhetsmedia, det är än så länge nys!)

Det är därför Microsoft satsat miljarder på att få in en fot i TV-världen, först med köpet av WebTV och sedan med en rad allianser för att få in Microsofts TV-plattform i så många digitala kabelboxar som möjligt. Här är de för övrigt inne på samma spår som Sony, vilka talar om den digitala TV:n som ett hemmets kontrollcenter.

Microsofts senaste produkt på detta område heter UltimateTV och är en kombination av WebTV:n och produkter som TiVo och Replay TV. Den som har en TV försedd med tjänsten UltimateTV kan ta emot digital satellitteve och spela in ett program samtidigt som man tittar på ett annat. Det går också att pausa en direktsändning upp till en halvtimma och sedan fortsätta titta som om ingenting hänt (fast man tittar då förstås på TV-sändningar som spelas upp från hårddisken.)

Microsofts olika TV-utspel framstod tidigare som ganska patetiska i jämförelse med TV-industrins och elektronikbranschens utlovade digitala och interaktiva högskärpeteve (HDTV,) men av den saken verkar det mest bli pannkaka vilket gör Bill Gates modell desto mer attraktiv.

Från familje/vardagsrummet fortsätter vi in till Microsofts kök som har en ganska fantasilös köks-PC med ett tangentbord i en särskild låda. ”Det måste ha varit en man som tänkt ihop det här,” tänkte jag i mitt stilla sinne, för jag har svårt att se hur denna arbetsstation ska överleva julbaket! Det finns redan ett antal prototyper till kökdsdatorer med pekskärmar som har det gemensamt att de är små, enkla och inte är i vägen.

Vid sidan om köks-PC:n fanns en liten fyndig pryl i form av en steckkodsscanner för hemmabruk. Om man behöver mer av en vara kan man helt enkelt dra scannern förbi dess streckkod och skicka en beställning till HomeGrocer.com, som sköter hemleveranserna i Seattle.


Microsofts digitala barnkammare.

Barnkammaren har datorer, Intel-mikroskop, styrpinnar, Microsofts stora gula styrkula för de riktigt små, bilrattar för de lite äldre barnen, men märkligt nog vare sig Sega, Nintendo eller PlayStation, varför man undrar vilken planet designern kommer ifrån. (Kanske väntar de på Microsofts eget videospelsystem - X-box - som kommer 2001!)

I sovrummet hittar vi en webbtelefon och en av företaget Ceivas digitala fotoramar som kan uppdateras med foton från Internet, men det var klokt nog ganska fritt från digitala prylar. Klokt, men lite trist som demo-rum....
-Vi ska göra om det till ett tonårsrum. Det blir roligare, säger John Gallagher.

Så ser Microsofts framtidshem ut i stora drag. Det är inte så mycket märkvärdigare än det hem Time-Warner inredde för sitt misslyckade Full Service Network i Orlando 1994 och andra liknande hem som visats på mässor och utställningar. Men det är Microsofts version och det gör förstås att man lyssnar lite extra noga. För om det är något Microsoft är duktiga på, så är det att komma in och göra sig hemmastadda när de väl fått en fot i dörren.


Steven Guggenheimer.

Varför pratar de om framtidens hem idag? Steven Guggenheimer, som är chef för Microsofts konsumentstrategier, säger helt enkelt att man gör det därför att det är möjligt. Det blir allt vanligare att apparater i hemmet kan kommunicera. Han nämner Sonys PlayStation II, en spelmaskin som också är en liten superdator vilken kan anslutas till Internet liksom hemdatornät. Telefoner och teveapparater börjar få programvara som gör att de kan prata med andra apparater. Vi närmar oss den dag då var och varannan elektroniska pryl, från brödrostar och kaffebryggare, till värme- och säkerhetssystem, kan länkas upp i ett hemnät.
Det är förstås långt kvar innan de gör det i genomsnittshemmet, men flera tunga industrier jobbar åt detta håll. Det är därför Sony tagit fram sitt operativsystem Aperios och det är det som ligger bakom Suns Jini-projekt, liksom IBM:s arbete på det de kallar ”pervasive computing,” dvs en värld full av smarta prylar. Microsoft å sin sida har drivit fram en standard kallad Universal Plug and Play (UPnP) och den stöds idag av över 200 företag.

Hemmet är också ett viktigt mål för nästa generations Windows, det sofistikerade nätverk av applikationer och tjänster som Microsoft vill bygga med den ”dot-net” strategi de introducerade i juni. Första steget är Microsoft Passport, som är ett slags virtuellt ID-kort som vi kan ta med oss i våra handdatorer, waptelefoner, bildatorer och ut på nätet.
-Teknologin gör oss schizofrena. Vi har olika addressböcker och kalendrar i olika apparater. Splittrad information leder till merarbete, säger Steven Guggenheimer och pekar på ”Passport” som en lösning.
Bortom denna enkla ID-tjänst, som gör det möjligt att samordna vår information på olika apparater och olika ställen, väntar mängder av andra tjänster som kan pumpas in i framtidens hem med hjälp av bredbandslänkar. Nog är det allt den gamla drömmen om Windows överallt som knackar på dörren, fast denna gång under ett nytt suffix: .net

Hans Sandberg

Scott McNealy: Sun vill vara ett Ericsson för Internet

(Artikeln publicerades i Dagens Nyheter, 1996)

(Mountain View, Californien) -Vi har ett försprång på 14 år och sju dagar, säger Sun Microsystems VD Scott G. McNealy om konkurrenterna DEC, IBM, Intel och Microsoft. Vi jobbade med “intranets” långt innan ordet var uppfunnet skrockar han.

Dataföretaget Sun är trots sin storlek - omsättningen närmar sig 50 miljarder kr - inte ett hushållsnamn som Apple och IBM. Många människor hörde nog första gången talas om Sun när de försökte köpa Apple i januari. Skälet är att Suns datorer sällan hamnar inom räckhåll för vanligt folk. Vi hittar dem inte på skrivbordet på jobbet - såvida vi inte är forskare, ingenjörer eller börsmäklare - och få skulle komma på tanken att köpa en arbetsstation till hemmakontoret. (En arbetsstation är en kraftfull dator, byggd för att användas i datanät och med hög kapacitet för grafik.)

Den explosiva tillväxten av Internet och dess World Wide Web har emellertid fört Sun och dess ledning in i rampljuset. Nätverksföretaget vart plötsligt “cool” och priset på Suns aktie dubblerades. 22 januari gjorde så Business Week McNealy till omslagspojke, sittande på ett moln bakom rubriken “Sun’s Rise” (Suns uppgång.)

Jag träffar Scott McNealy första mars på huvudkontoret i Californiens Silicon Valley. Han tar emot i jeans och öppen skjorta på sitt rum, som är fullt av hockey- och golfklubbor. Vi slår oss ner runt ett sammanträdesbord på vilket det ligger några mikrochips bredvid en liten bild på en baby. Det måste vara Maverick, säger jag. Scott tar upp bilden, trycker på en knapp på plastramen så att vi kan höra sonens jollrande. Flinar stolt, men blir snabbt allvarlig igen och plockar upp ett av chipsen.
-Det här är vårt nästa chips. Du får inte ens skriva om det. Det är förmodligen världen bästa chips just nu i fråga om pris och prestanda. UltraSparc II kommer att köras i 250-333 MHz, kanske upp till 400 MHz. Vi kommer att ha chips från 25 dollar till 2500 dollar. Det är som att ha alltifrån enkla mopedmotorer till jetmotorer, säger han.

Är du inte oroad över Intels och Hewlett-Packards samarbete, frågar jag mot bakgrund av deras allians kring P7, den generation processorer som ska komma efter “Pentium Pro.”
-Visa mig ett chips! Jag vill inte höra ett ord om saken tills du visar mig ett chips som gör vad det lovar. Allt annat är bara oljud! Här har du ett chips. Det fungerar! Det är binärkompatibelt och kör både “Doom” och Netscapes “Navigator.” Det är något att snacka om. Kom inte dragandes med saker som bara existerar som overhead-presentationer, säger han föraktfullt.

Det är viktigt för honom att puffa för sina nya chips, för bristen på snabba kretsar var ända till 7 november i fjol Suns akilleshäl. Men då släpptes äntligen nya snabba datorer baserade på 64-bitars processorn UltraSparc I. De är visserligen inte lika snabba som Digital Equipments Alpha-system, men räcker för att hålla ställningarna ett tag.

Men det är inte chipsen utan webben som ligger bakom Suns renässans. Det är webben som fått folk att förstå att datorer inte bara är elektroniska räknedosor och skrivmaskiner, utan redskap för att kommunicera.
För Sun är detta gamla nyheter. Det tog sitt namn efter det datanät grundarna varit med att bygga upp för Stanforduniversitetet (SUN=Stanford University Network.)

Suns slogan har alltid varit “The Network is the Computer,” (det är nätverket som är datorn.) Få förstod vad den betydde, men Sun fortsatte envist och är idag världens största leverantör av arbetsstationer, web-servrar och operativsystemet Unix. Så skulle de kunna fortsatt om det inte var för Java, ett nytt programspråk och början till ett operativsystem som lanserades i maj förra året. Java kan användas för att skapa små miniprogram, “applets,” som kan skickas iväg över Internet för att utföra sina konster när de väl “landat” hos en användare. Om vi t ex plockar ner en Java-“applet” för att spela luffarschack från nätet fastnar vi inte i någon långväga ping-pong-match där vår dator bollar instruktioner fram och tillbaks med en annan dator. Vi spelar istället mot ett program som kommit till oss.

Java står för ett helt nytt paradigm som kan vända upp och ner på det mesta i datavärlden. Programmet struntar nämligen i vad vi har för dator och operativsystem. Apple, IBM, Intel, Sun, Unix och Windows. Allt går lika bra. När vår “applet” landat kan den verka oavsett chips, maskin och operativsystem. Allt som behövs är en web-läsare som kan arbeta med Java.

Scott McNealy ser Java som en del av den tredje fasen av databehandling. Stordatorerna var den första - han kallar den för “hairball computing” (hårnystan, eftersom allting centrerade kring stordatorn.) Nästa steg var att placera en stordator (nu kallad persondator) på varje persons skrivbord.
-De var inte bara långsamma utan kraschar i snitt en gång om dagen. Det är som om man tröttnade på att ha telefonväxlar och placerade ut dem i våra knän. Istället för att ge dig en telefonlur, får du hela växeln. Du får programmera den, installera programmen, sköta back-ups och så vidare, säger han.

Den tredje fasen är förstås den som Sun slagits för hela tiden, nätbaserade datorer (network computing.)
-Det du vill ha är en telefon som är kopplad till en växel. Den tredje fasen är Internet, öppna protokoll, öppna gränssnitt, minimal administration, klienter kopplade till kraftfulla nätcentraler som förser oss med en datalinje, ungefär som telenätens telefonlinje.

Scott McNealy är ingalunda ensam om att predika nätverkets evangelium. Bill Gates gör det. Louis Gerstner gör det. Alla gör det. Men han anser sig ha ett försteg när det gäller att serva det snabbt växande nätet med datorer som sköter dess myriader av funktioner. Sun har hårdvaran, mjukvaran, och kunnandet.
-Vi har en unik position för vi är ett företag med sju miljarder dollar i omsättning under denna övergång till nätbaserad databehandling. IBM var ett litet företag när de startade inom stordatorbranschen. Intel och Microsoft var små när PC-marknaden tog fart, säger han.

Det är sant att Internet växer snabbt, men få har ännu kommit på hur man tjänar pengar på nätet? Sun sätter sitt hopp till det som börjat kallas “intranets,” vilket helt enkelt är företagens interna nät av web-sites. De förses med s k brandväggar för att stänga ute obehöriga, men fungerar i övrigt som den övriga webben. Fördelen med “intranets” är förstås att de ägs av företag och de har betydligt djupare fickor än våra nätsurfare. Scott McNealy gör en lång och detaljerad uppräkning av alla produkter de ska sälja.

Du tänker förse Internet med varje tänkbart verktyg, men d inte ägna dig åt innehållet, summerar jag.
-Vi tänker inte jobba med innehåll och inte bli en Internetvärd. Vi vill jobba på samma sätt som Ericsson och Nortel. Vi vill förse kabeltevebolagen, telebolagen och företagens dataavdelningar med infrastrukturen, chipsen, programmen, operativsystemen, klient- och serverdatorerna, samt all support och hjälp. Allt för att de ska kunna bygga riktigt bra nätverk för sitt eller sina klienters innehåll. Vi levererar utrustningen, säger han.

Men säger inte IBM och DEC samma sak?
-Kanske det, men vi är fokuserade på nätet. Det är allt vi gör.

Kommer Suns nya prominens att förändra er?
-Nej, det hoppas jag inte. Jag hoppas vi kommer att fortsätta vara hungriga, fokuserade, paranoida och oroliga. Jag hoppas att vi koncentrerar oss på våra kunder, att vi förblir öppna och fokuserar oss på nätet. Jag vill inte fixa något som inte är trasigt. Vi har en bra strategi som är mycket långsiktig.
-Vi vill expandera in mot företagens kärnverksamhet.... Vi kommer också expandera in på områden som kräver höga volymer och låga kostnader, typ Java-klienter, säger han syftande på de små, lätta, billiga Java-baserade datorer Sun hoppas kunna utveckla.

Han ser en enorm marknadspotential för sådana internet-terminaler och nämner områden som detaljhandelns kassaterminaler, informationskiosker, telefonväxlar, printrar, kopiatorer, “set-top-boxar,” dataspel, telefoner, mobiltelefoner och för de anonyma massor av datorer som finns dolda i våra bilar, kameror och diskmaskiner.
-Det är en ny typ av datorer och den kommer att bli enormt stor, säger han.

Är du inte rädd för att Microsoft ska stjäla Javas momentum med Visual Basic som konkurrent till Java?
-Nej. De kommer inte att försvinna, även om världen skulle önska det. Microsoft kommer tyvärr att bli kvar. Det är inte så att jag gråter över utspilld mjölk. Jag oroar mig inte över det. Vi har nog av att försöka driva fram vår egen verksamhet.
-Alla utvecklare skriver för Java som inte är ett år gammalt ens. Microsoft är de enda som inte gör det.
-Det fina med Java är att det öppnar dörrarna till alla programutvecklare. Varje applikation de skriver för Java kan automatiskt köras på Sparc, Java-chips, Solaris och alla våra datorer.

Vad ska du göra när Windows NT tagit livet av UNIX?
-Jag antar att då får jag väl dö, säger han och skrattar. Microsoft och alla andra på den här planeten har alltid försökt ta livet av Unix, men Unix växer så att det knakar, för Hewlett-Packard, för DEC och för Sun. Unix är nu fast knuten till varenda strategisk affärsfunktion över hela världen, säger han.

Det är som med stordatorerna. Vi blir inte av med dem!
-Ånej, våga inte komma här och jämföra Unix med stordatorer! Ha, ha, ha!

Men Windows NT växer snabbt.
-Allt Microsoft har gjort växer snabbt, men av någon anledning är vi ett företag som omsätter sju miljarder dollar. Det blir inget ett enda svar. Saken är den att när det kommer in en ny utmanare på marknaden, så är det inte ettan, i vårt fall Solaris (Suns version av Unix) som skadas, utan de som släpar efter, nummer fyra, fem och sex. När Pepsi Cola kom in var det inte Coca Cola som försvagades, utan de stärktes medan Royal Crown fick ta stryk.

Solen står mitt på himlen verkar det.
-Inte! Det här är gryningen.

Hans Sandberg

Sidoruta 1:

Scott McNealy om budet på Apple:
Varför försökte du köpa Apple Computer?
-Vi kommenterar inte rykten, hur sanna eller dumma de än är.
Var det bara ett rykte att du var intresserad av dem?
-Var jag? Det var ett rykte. Vi sa ingenting, säger han och noterar förtjust all den publcitet ryktena ledde till.
Är du nöjd med att stå utanför PC branschen?
-Här har du stordatorbranschen, här har du PC-branschen och här är network computing, säger han och pekar på en skiss över hur han ser datautvecklingen.
Men du har ju fört samtal med Apple åtskilliga gånger genom åren!
-Vi pratar med alla om allting. Det är den enda kommentar jag någonsin gett och det är allt jag kan säga, men skriv gärna någonting om saken, ha,ha,ha.

Sidoruta 2:

Scott McNealy om Silicon Graphics köp av Cray Research:

Var du förvånad?
-Ja och jag kallar dem nu för Silly Cray Graphics (=Dumma Cray Graphics.)

Sidoruta 3.

Javas skapare om sin chef Scott G. McNealy:
-Scott är inte känd för sitt vuxna sätt.

Multimedia New York

(Först publicerad i Pressens Tidning, 1995)

(Pressens Tidning, New York) Jag sitter på Savoy, en utsökt liten restaurang i SoHo, som får mig att känna mig som om jag vore i Europa. Förtrollningen bryts emellertid av fragment från ett samtal tre bord bort ... “digitala arenan,” “interaktiv,” “Internet.” Året är 1995, platsen “Silicon Alley.”

Kärt barn har många namn och det gäller även Manhattans nya multimediavärld, som förutom “Silicon Alley” också kallas “Multimedia Mecca” eller “Multimedia Gulch.” De många namnen speglar det faktum att ingen ännu vet exakt vad det är frågan om, eller vad det ska bli av saken, fast det finns de som tror att något stort är i görningen.

“Boom Town” löd en fet rubrik i Daily News 9 juli. En annan talade om multimedia som vägen till tillväxt för New York. “Big Apple brädar västkusten som mecca för multimedia” var underrubriken.

Hyperboler naturligtvis, men vad annat är att vänta i en stad där bara det totala uttrycket förmår bryta igenom den ständiga kakofonin?

Det var för att få klarhet i den saken jag i somras började vandra kors och tvärs genom SoHo, NoHo, Chelsea, TriBeCa, Wall Street och Mid-Town. Jag pratade med entreprenörer, konsulter, myndigheter, journalister, författare och PR-agenter. Det är nu november och jag måste erkänna att bilden forfarande är långt ifrån glasklar, även om den blivit rikare på detaljer, miljöer och människoöden.

Häromkvällen var jag på ett party nere i Chelsea, hos “Total New York” på 32 West 22nd Street närmare bestämt. Där var en blandning av binära bohemer, chica chicks och digitala designers, plus ett par kostymklädda fastighetsmäklare och några representanter för borgmästaren. Det var en “avsparksfest” för Greg Elin som skulle åka motorcykel “from Silicon Alley to Silicon Valley.” På hjälmen skulle han ha en liten videokamera fasttejpad, så att alla kan följa resan på Web-förlaget “Total New Yorks” hemsida. Det smakade förstås PR-trick, men buffén var okej, liksom kaffet från Sun Microsystems (det var ett sätt för dem att puffa för programmet “Hot Java” som de hoppas ska bli webbens nya operativsystem.)

Så mycket PR vart det nu inte, för de flesta gästerna och journalisterna tröttnade på att vänta på Gregs sista-minuten-förhandlingar med sina sponsorer. Jag och Rolf Porseryd från TV4 hängde emellertid troget kvar så svenskar vi var och belönades vid halv tio-snåret med att få se den ensamma hjälten försvinna in i New York-natten på sin 750 kubiks BMW.

Det är ont om pålitlig statistik som kan säga hur många nya företag eller jobb som skapats, eller kan väntas, till följd av multimedia- och internetvågen. Jag har sett uppskattningar från ett par hundra miljoner dollar till ett par miljarder dollar, men det är ganska meningslösa siffror, eftersom de inte åtföljts av någon precis definition av branschen. Om man bara räknar in folk som jobbar med nya media, kommunikationer och programvara blir det 75 000 människor i New York, enligt Herb Mose, f.d. chef för KPMG Peat Marwick, som i ett tal nyligen sa att det är stadens snabbast växande bransch.

En ofta citerad indikator på den multimediavågen är medlemsmatrikeln för “New York New Media Association” (NYNMA,) som växt från en handfull för lite över ett år sedan till 1200 idag. En annan är att “United Digital Artists” lockat till sig 400 medlemmar. New York-universitetets (NYU) 1,5 år gamla “Center för Digital Multimedia” upplever dessutom ett växande intresse för multimedia.
-Förra året hade vi ett seminarium med 50 deltagare. I år ger vi 50 seminarier med över tusen deltagare, säger Cynthia Allen, samordnare på centrat.

Flera dataföretag försöker rida på vågen, bl a Apple Computer som hittills lett branschen. De höll i somras ett stort multimedia-seminarium på Manhattan och sponsrade en “Multimedia Festival” tillsammans med ett 40-tal musikklubbar och diskotek. Rupert Murdochs glesbefolkade on-line-tjänst Delphi Internet har flyttat till Manhattan i ett försök att skapa sig en cool image. Prodigy, som ägs av IBM och Sears, pratade hela sommaren sin omedelbart förestående flytt från White Plains gråa tristess en timma norr om stan till en vindsvåning i SoHo, men planerna skrinlades av någon anledning i elfte timmans 59:e minut.

Om man skulle försöka fästa New Yorks nya multimediavärld på en karta finge man en lång amöbaliknande gerrymander, som börjar runt de stora förlagsskraporna vid Rockefeller Center, letar sig ner till Herald Square och sedan fortsätter längs Broadway ner till Manhattans sydspets.

Silicon Alley likställs ibland med det mesta som har med nya media i New York att göra, men är egentligen ett område som börjar uppe vid Union Square i Chelsea och sedan följer Broadway genom NoHo och SoHo nästan ända ner till Broome Street på gränsen till Little Italy. Miljön kontrasterar starkt mot Mid-Town och Downtown. Där är det skyskrapor av stål, glas och betong. Här är det järn och tegel, fabriks- och lagerlokaler, vilka gjorts om till kontor och artistvåningar, s k “lofts.” Där är det korrekt kostymerade tjänstemän och -kvinnor. Här är det allt utom det konventionella, ungefär som i San Francisco, en stad som hade sin egen “Multimedia Gulch” innan New York fick sin.

Multimedia var länge mest en fråga om teknik. Det var ett sätt att kombinera datorernas texter och kalkyler, med ljud, bild och video. Intresset fokuserades därför på Silicon Valleys entreprenörer, samt organisationer som AT&T Bell Labs, IBM Thomas Watson Labs, Xerox Parc och MIT:s Media Lab. Men multimedia är idag vardagsmat som teknik betraktad, varför balansen tippat över till förmån för innehållet.

Det är välkomna nyheter för The Big Apple, som åderlåtits svårt när data- och kommunikationstekniken gjort det praktiskt möjligt att fly stadens hyror, löner, skatter, bilköer och sociala problem. New York tappade under de senaste fem åren 250 000 jobb och en tredjedel av kontorslokalerna i Lower Manhattan står tomma.

Långt ifrån alla företag kan eller vill flytta, i synnerhet inte om de jobbar i branscher där direkta personliga kontakter spelar en stor roll. Det gäller i hög grad en kreativ bransch som multimedia och man talar redan om en omvänd migration, tillbaks till Manhattan.

Bob Stein är ett exempel på detta. Han är en övervintrande maoist från New York, som på 80-talet var med och grundade The Voyager Company i Santa Monica i Californien. Det är idag ett av USAs bäst kända CD-ROM-förlag, med en omsättning på ca 100 miljoner kr, men ingen vinst att tala om. Hösten 1993 tog han Voyager med sig till SoHo vilket var ett lyckokast, eftersom det gamla högkvarteret raserades under jordbävningen i Californien i januari 1994. Det låg emellertid inga seismologiska föraningar bakom beslutet, utan känslan av att New York var “the place to be.”

-Vi flyttade inte till San Francisco, därför att den regionen baseras på superprofiter från Silicon Valley. Pengarna spelar en för stor roll där. Och i Los Angeles är det pengar och filmstjärnor. New York City är en mycket bättre stad om man vill vara en ren publicist, säger Bob Stein och försvarar sin kapitalistiska drift med att revolutionen inte precis står för dörren. På väggen bakom honom hänger en affisch från den maoistiska terrorgruppen Sendero Luminosa.

Men är inte New York storfinansens Mecca, frågar jag.
-Staden är så stor att Wall Street inte kan dominera dess anda, säger han.

Det lät som en bara alltför läglig fras, men jag skulle senare stöta på en variant av samma idé i The New York Review of Books (November 16, 1995.) Jason Epstein, förlagsredaktör för Random House, skrev där att det som fick New York att dra ifrån sina rivaler på 1800-talet (Boston, Philadelphia, Charleston) inte alls var dess geografiska läge vid Hudsonflodens utlopp, utan dess öppenhet. Staden frodades därför att ingen kultur kunde dominera den. Inte engelsmännens, inte holländarnas.

Voyagers utgivning spänner över ett brett fält, alltifrån underhållning till avantgardistiska och intellektuella titlar. De ger ut barnböcker och dataspel, musik-CD-ROM som the Beatles “A Hard Days Night,” och Beethovens 9:a, samt multimediaböcker av Marvin Minsky, Laurie Anderson, Stephen Jay Gould, Marshall McLuhan, Robert J Oppenheimer och den för polismord dömde Mumia Abu-Jamal. (Min intervju med Bob Stein avbryts flera gånger eftersom han håller på att organisera ett upprop för Abu-Jamal som ska in i New York Times.)

Från Voyagers kreativa kaos fortsätter jag söderut längs Broadway och viker sedan av österut in på Broome Street. Där hittar jag ArtNetWeb som visar sig vara en virtuell läsesalong, ett lokalt on-line-forum och ett Web-galleri. Rene Campopiano, en konstnär och konsthandlare som tagit klivet ut i etern, berättar att hans företag Virtual Real Estate försöker hjälpa konstnärer att ställa ut i cyberspace.

Från Broome Street följer jag Lafayette Street norrut förbi Cyber Café och går in i en gammal röd fabriksbyggnad, som renoveras för cyberföretag typ Thomas Nicholson Associates.
-Det är klart att det finns överdrifter, men jag tror ändå att talet om New York som ett multimediacenter kan försvaras, säger Tom Nicholson, som lockades hit från Michigan för femton år sedan och idag driver en framgångsrik konsultbyrå inom multimedia och Web-design.
-Kycklingen är på plats och nu väntar vi bara på ägget. Det kommer när vi har tillräckligt med bandvidd, säger han, syftande på det faktum att dagens nätsurfare för det mesta bara har tillgång till 14,4 kilobits (kbits) dataförbindelser.
Med så lite bandvidd är det svårt att bygga snygga Web-platser, eftersom risken är att kunderna tröttnar på att sitta och vänta på bildöverföringen. Lösningen är dock redan på väg i form av fler 28,8 kbits länkar och inom ett eller ett par år kan vi skaffa oss 128 kbits ISDN, eller flermegabits Internet-access via kabeltevenätet.

Tom Nicholson tror att New York kommer att klara sig väl i konkurrensen med västkustens multimediakretsar.
-Basen av talanger är mycket rikare här jämfört med i San Francisco. Vi har folk som är vana vid att arbeta med innehåll, som kan redaktionell bearbetning och design. Vi har dessutom flera bra datautbildningar som producerar folk som kan arbeta med multimedia, säger han.

Det är lätt att glömma att New York är hemorten för åtskilliga av världens ledande tidningshus och förlag, de rikstäckande TV-näten och flera nationella kabeltevenät. Här finns underhållningsbjässar som Walt Disney, Viacom och Time-Warner, reklambranschen och desktop publishing industrin. Lägg därtill tusentals små och medelstora företag, musik- och filmstudios, musikklubbar, konstgallerier och muséer, för att inte tala om alla artister, författare och journalister.

New York har dessutom en sofistikerad infrastruktur för kommunikationer. Staden “har fortfarande långt mer teknisk råstyrka än någon annan plats när det gäller att samordna och projicera sin talang ut i världen,” skriver Peter Huber i essän “New York, Capital of the Information Age” i City Journal (Nr 1 1995.) Han exemplifierar bl a med CBS:s organisation för nyhetsinsamling, som löpande samordnar 105 jordbaserade satellitlänkar vilka sänder videoflöden hem till redaktionerna i New York.

NYU:s “Center for Digital Multimedia” (CDM) ligger på Broadway i höjd med Washington Square. Det leds av Ken Perlin, ett hett namn inom multimedia, som bl a utvecklat den teknik Walt Disney använder för att skapa en realistisk atmosfär i animerade filmer som Lejonkungen.

Centrat för digital multimedia har 26 forskare, (varav 15 på heltid) och 11 doktorander och stöds med en miljon dollar per år av delstatsregeringen.
-Vår uppgift är att stöda framväxten av den nya multimediaindustrin, säger Christine Allen på CDM.

På frågan hur de skiljer sig från MIT:s Media Lab svarar hon att de satsar på teknik som kan kommersialiseras relativt snabbt.

Christine Allen sticker inte under stol med att västkusten fortfarande dominerar inom multimedia, men ser det som ett övergående fenomen.
-San Francisco har ett par års försprång. Vi har ett par hundra personer som kan producera multimedia i New York och de har över ettusen. Men multimedia är inte bara CD-ROM-teknik, utan innehåll och New York har alltid varit den kulturella huvudstaden. Vår arbetsstyrka är dessutom mycket större än San Franciscos. Allt som behövs är att vi lär upp dem, säger hon.

Jag lämnar NYU-filialen och tar en taxi till Union Square, där jag ringer på hos The Music Pen, som bl a skapat ett av min fyraårige son Eriks favoritprogram: Lenny’s Music Toons. Jag sätter mig ner och väntar på att företagets kvinnliga vd Yee-Ping Wu ska ta emot. Miljön är varm och inbjudande, men på några ställen har harmonin brutits av jobbare som håller på att dra in fler telefonledningar.
-Vi hinner inte expandera fort nog, säger Yee-Ping Wu, när hon visar mig in till sitt smakfullt inredda kontor.

För ett par år sedan hade de sju anställda. Idag är det 60.
-Vi tillhör den tiondel av multimediaföretagen som går med vinst, säger Yee-Ping Wu, som innan hon blev företagare turnerade världen över som konsertpianist.

Hennes familj flydde 1966 från ett Kina, där Mao just släppt lös sin anti-kulturrevolution. Som liten var hon ett underbarn och fick spela för både Chrusjtjov, Tito och Mao. När hon kom till New York började hon på the Julliard School of Music, där hon träffade doktor Philip Y.F. Lui, en kanadensisk kompositör med intresse för digital musik.

De gifte sig och bildade The Music Pen 1987 kring det datoriserade system för musikkomposition Philip utvecklat. Det var emellertid först med Lenny’s Music Toons 1993 företaget fick sitt genombrott.

Music Pen sysslar idag med både CD-ROM-utgivning, Web-design, och musikalisk produktion. Det är ett litet företag men de har länkat upp sig med tunga partners som den tyska mediajätten Bertelsmann, Microsoft, Viacom, Delta Music och Virgin.

Det har gått bra för Music Pen, men det gick inte lätt.
-I början ville ingen hjälpa oss. Vi fick gå till Schweiz för att hitta en finansiär. Det som gjorde att vi trots allt klarade oss var, att vi litade på vårt kunnande, säger hon med en varning till lycksökare, som tror att multimedia är en guldgryta man bara behöver sticka ner handen i.
-Det är som ett äktenskap. Man måste vara väl förberedd och veta vad man ger sig in i. Multimedia är en mycket komplex teknologi både när det gäller produktion och distribution.

Yee-Ping Wu älskar New York, dess konserthallar, muséer, teatrar, butiker och mångfald av människor.
-Jag kan inte tänka mig att jobba i någon annan stad. Här finns en sådan enorm energi och kreativitet. Jag gillar också det faktum att det krävs så mycket energi för att man ska överleva här. Man tvingas helt enkelt lära sig tjäna pengar, säger hon, men klagar i nästa andetag över New Yorks höga skatter, hyror och löner.
-Vi har sextio anställda idag. När vi är femhundra kanske det är dags att flytta....

Taxiresan från Union Square till Avenue of Americas uppe vid Rockefeller Center för mig in i en värld som inte har mycket gemensamt med Silicon Alley. Den mäktiga raden av skyskrapor vittnar om att detta är en tummelplats för drakar - en del skulle säga dinosaurier.

Till vänster om mig har jag utbildningsjätten McGraw-Hills skrapa. Ett kvarter söderut ligger Viacoms förlagsgren Simon & Schuster, som varje år producerar 300 miljoner böcker! Den nye vd:n Jonathan Newcomb håller på att revolutionera utgivningen med hjälp av digital teknik. Här återfinns också Simon & Schuster Interactive, som ligger bakom CD-ROM-succén “The Startrek Interactive Technical Manual.”

Störst bland de stora är underhållnings- och förlagsimperiet Time-Warner, som residerar i Time & Life-skrapan vid Rockefeller Center. Jag går in från Avenue of Americas, tar rulltrappan ned och letar mig genom en underjordisk korridor fram till Time-Warners nya multimediastudio. Där träffar jag Eduardo G. Samamé som är presschef för jättens New Media Group. Han tar mig in till ett sammanträdesrum och börjar sin briefing med ett intrikat diagram över bolagsstrukturen.
-Vi arbetar på tre fronter när det gäller multimedia, säger han och ritar en skiss.
1. Låg bandvidd: Pathfinder, Time-Warners web-plats.
2. Kabelmodem: Excalibur i Elmyra, New York, där man testar beställvideo, hemköp och andra on-line-tjänster via kabeltevenätet.
3. Fiberoptik: Full Service Network (FSN)-testen i Orlando, Florida (Se min artikel i PT 1/95.)

Pathfinder är inkörsporten till koncernens elektroniska publicering och få Web-platser kan ståta med så mycket innehåll.
-Nu när redskapen (för multimedia, min anm, HS) finns, är det innehållet som gäller och vi har över 5 000 journalister bakom oss, säger Samamé och tillägger att de kan erbjuda trovärdiga källor där det är svårt att veta vem man kan lita på, eftersom vem som helst kan bli Web-publicist.

-Nya media handlar inte bara om att placera ett existerande innehåll on-line. Det viktiga är att tillföra nytt värde när vi går on-line, säger Samamé och demonstrerar “Time Universe,” som man når via Time Magazines web-sida. Det är ett grafiskt elegant sätt att söka både i Times innehåll och en mängd intressanta databaser redaktionen ställt samman. Vi kan t ex gå in och följa upptakten till valkampanjen 96 och med ett par snabba klick få fram information om hur Bob Dole röstat i olika frågor och vilka som står bakom honom ekonomiskt.
-Ett annat sätt att tillföra värde är agenter som levererar personligt filtrerade nyheter varje gång du loggar in dig.

Pathfinder är tänkt som en bred familjetjänst, vilket ställde Time-Warner inför ett smärre dilemma, eftersom ett dotterföretag gett ut mycket kontroversiella s k gangsta-rap-band. På Pathfinder hittar vi emellertid ingen rap-musik, försäkrar oss Samamé.

Från Rockefeller Center tar jag tunnelbanan ner till Wall Street Station nere på Manhattans sydspets. I hörnet av Broad och Beaver Street ligger - ett stenkast från World Trade Center och World Financial Center - New Yorks nya Information Technology Center, ITC@55Broad.

Detta är det mest spektakulära försöket att göra staden attraktiv för små och medelstora företag inom multimedia. Centrat erbjuder lokaler som är förberedda för varje slag av kommunikationer, inklusive videokonferenser via satellit. Hyrorna hålls trots det relativt låga, eftersom borgmästaren Giuliani lyckats sänka fastighetskatterna i Lower Manhattan. Inititativet till ITC kommer från “New York City Partnership,” en allians mellan storföretag som IBM, NYNEX och Con Edison, samt fastighetsmäklaren Rudin Management och Giuliani-regeringen.

När jag besökte byggaden i mitten på oktober var den invändigt renskrapad in på bara betongen och man höll som bäst på att dra in fiberoptiska ledningar. Projektledaren Jonathan Rudes berättade för mig att familjen Rudin satsar 30-35 miljoner dollar på renoveringen, som ska resultera i en “smart building” med 35 000 kvadratmeter kontorsyta.
-Den som flyttar in bara ska behöva plugga in sig och sedan vara igång, sa Jonathan Rudes. Vi har idag elva hyresgäster och räknar med att ha hyrt ut hela byggnaden inom ett år.

Frågan är bara hur många multimediaföretag som väljer ITC:s high-tech center över SoHo:s blandning av atmosfär och attityd. Kommer fiberoptik och satellitlänkar uppväga bristen på läckra barer, caféer och restauranger? Och om man ändå är beredd att offra samkvämet för tekniken kan man fråga sig varför man överhuvudtaget ska stanna på Manhattan?

Det beror kanske på vad ens företag sysslar med och vilken image av sig själv man vill skapa. För en del företag är det verkligen viktigt att så att säga sitta mitt i nätet, medan andra mest behöver reklamvärdet av namn som New York, Manhattan och SoHo. Inte minst gentemot utlandet har New York kvar mycket av sin magik. Men man får se upp så att man inte bedrar sig själv, för det handlar trots allt om produkter som ska ut på den nationella och internationella marknaden. Stadens klickmentalitet måste därför balanseras av ett bredare perspektiv.

Här finns kanske den virtuella mötesplatsen mellan Silicon Alleys unga entreprenörer och Mid-Towns mediadrakar. De senare behöver inflödet av nya friska och fräcka idéer, medan de förra behöver kapital och kanaler ut till kunderna. Många CD-ROM-projekt har gått i stöpet därför att det inte gått att få ut produkten på hyllorna i butikerna. De hade inte distributionsapparaten, reklammaskineriet och de nödvändiga kontakterna.
För Web-företagen ser situationen lite annorlunda ut, eftersom startkostnaderna är mycket lägre. Det är här vi hittar flertalet av nystartade företag, men även de kommer att behöva kapital och reklambudgetar om de vill nå ut utanför smala nischer av entusiaster.

En cool attityd räcker bara så långt.

Det är möjligt att New Yorks multimediavärld inte kommer bli så olika stadens andra kreativa branscher, som t ex bok- och tidningsutgivning, film, musik och TV. De stora kommer att styra var skåpet ska stå, men stan är stor nog så att det blir gott om skrymslen och hörn kvar där de små och inopportuna kan slå upp sina tält.

Hans Sandberg

Fotnot:
NoHo = North of Houston Street
SoHo = South of Houston Street
TriBeCa = Triangle Below Canal Streeet

Möte med Andreas V. Bechtolsheim, en av Sun Microsystems skapare (1991)

Andreas Bechtholsheim vid
Sun Microsystems högkvarter
i Palo Alto, Californien.
Foto: Hans Sandberg

Sun Microsystems har klarat sig nästan oförskämt bra i en tid då dataindustrin går på knäna. Bragden blir inte mindre, om man betänker hur många och mäktiga krafter, som är ute efter Suns skalp. Hans Sandberg reste till Palo Alto, för att ta reda på hur detta klassiska Silicon Valley-företag tänker möta dagens och morgondagens utmaningar. Han träffade bl a Andreas V. Bechtolsheim, en av Suns grundare och chefsarkitekten bakom dess arbetsstationer, inklusive SPARCstation 1.

Sun Microsystems lär ha gott om besserwissrar och vd Scott G. McNealy har ett ego, kaxigt nog för att reta gallsten på folk, om hans giftiga kommentarer nu inte redan gjort det. Typisk var hans kommentar till ACE-gruppens planer på att kasta Sun och dess RISC-standard, SPARC, ur sadeln:

"Big hat, no cattle!" (Stor hatt, ingen boskap!)

För att överleva med en sådan attityd, måste man ha rejält på fötterna och det får man väl säga att de har. Sun är USAs elfte största dataföretag och ett av de snabbast växande. Under de fem åren 1987 t.o.m. 1991 sexdubblades försäljningen, från 537 till 3.221 miljoner dollar (ca 19 mdr kr). Bokslutsåret 1991, som slutade sista juni, steg försäljningen med 31 procent och vinsten med 71 procent.

Sun håller en dryg tredjedel av marknaden för arbetsstationer och två tredjedelar av marknaden för RISC-baserade sådana. Dominansen inom SPARC-sektorn är nära nog total, men det är inte något att skryta med. Det röjer i själva verket en allvarlig svaghet i Suns strategi; oförmågan att skapa en livaktig SPARC-marknad vid sidan om Sun självt.

Suns mål är, att upprepa 80-talets fenomenala expansion av persondatormarknaden. Nyckeln till framgång ser man i standardisering och öppna system. Företaget har ända sedan starten 1982 satsat helt på Unix, som man trimmat med hjälp av virtuell minneshantering och avancerade nätverksfunktioner.

Nu har inte Suns succé gått obemärkt förbi, vilket visas av alla allianser med udden riktad mot Sun. Open Systems Foundation, OSF,  var t ex ett direkt svar på AT&Ts och Suns Unix-samarbete hösten 1987. Apollo, Bull, DEC,  Hitachi, H-P, IBM, Nixdorf och Siemens var alla oroade över att de två skulle styra Unix-standarden till sin fördel.

           

Sun Microsystems startades av ett gäng forskare från Stanforduniversitetet i Palo Alto: William N. Joy, Vinod Khosla, Scott McNealy och Andreas Bechtolsheim. Med sig från universitetet hade de nya avancerade idéer för nätverksorienterad datordesign.

Andy Bechtolsheim är som väl är, inte någon besserwisser, utan uppträder anspråkslöst, nästan pojkaktigt, ett intryck som förstärks av den långa och rangliga figuren. Han talar amerikanska med en lätt tysk accent, trots att det är 17 år sedan han flyttade till Californien för att bedriva datorforskning.  

            

Hans titel är teknisk vice-vd (vice-president of technology), men det vore kanske mer träffande att beskriva honom som en joker i Suns ledning. "Han är alltid här och talar om för mig vad jag gör för fel", sa Scott McNealy en gång till Wall Street Journal.

            

Det var Andy Bechtolsheim som designade Suns första arbetsstationer runt Motorolas mikroprocessor 68000, vilket var ett radikalt grepp då konkurrenterna satsade på egenutvecklade exklusiva kretsar.

            

I januari 1987 föreslog han, att Sun skulle använda sitt nya SPARC-chip för att bygga arbetsstationer, men den idén avvisades. Då bildade han ett eget företag, UniSun, och tog pengar ur egen ficka för utvecklingsarbetet. Det dröjde inte länge förrän Suns ledning fick tänka om. Andy kom tillbaka och i april 1989 släpptes SPARCstation 1.

            

Det var räddningen för Sun, som annars hade akterseglats av konkurrenterna.

            

Samtliga nya Sun-maskiner baseras idag på SPARC-arkitekturen, som också licenseras till den som så önskar.    

            

Gårdagens framgångar är dock ingen garanti för framtiden. Medan jag väntar på Andy, ritar jag en liten skiss för mig själv. Det blir en bild av ett företag under belägring från alla håll och kanter:

• Compaq, DEC, MIPS, Microsoft och SCO International har gaddat ihop sig bakom ACE.
• Hewlett-Packards nya billiga arbetsstationer i 700-serien har fått konkurrenterna, inklusive Sun, att blekna vid jämförelse.
• Silicon Graphics Internationals arbetsstation "Iris" levererar överlägsen grafik till kanonpris.
• Apple, IBM och Motorola går samman i en allians för att etablera en ny RISC-standard kring IBMs POWER-chips. 
• En rad andra företag hoppas kunna erövra en större del av SPARC-marknaden. Där finns t ex CompuAdd, Solbourne, RDI, Tadpole och det kommer knappast dröja länge innan japanerna, taiwaneserna och koreanerna börjar visa klorna.
• De mest avancerade persondatorerna håller på att klättra över planket in på arbetsstationernas bollplan. Snart är det dags för Intel att släppa sin nya krets 80586, som kommer att göra det än svårare att dra skiljelinjen mellan en arbetsstation och en avancerad PC.

Trots detta säger Andy Bechtolsheim, att det inte finns något skäl för Sun att ändra sin strategi.

-Faktum är att våra konkurrenter inte har lyckats förändra sin marknadsandel särskilt mycket de senaste åren, medan vi ökat vår på bekostnad av H-P och DEC. Vi har helt enkelt haft produkterna. Det spelar ingen roll hur många konsortier du har, om du inte kan leverera.

Lite senare prövar jag samma bild på Douglas A. Kaewert, Suns marknadschef för systemprodukter. Han svarar med en motbild, där företaget inte är inringat, men väl först in i Unixmarknaden.

-Nu börjar alla andra röra sig åt samma håll, bort från den gamla typen av databehandling. Skälet till att de siktar på Sun, är att vi var först.

            

Andy Bechtolsheim säger, att det enda tillägget till strategin är, att lanseringen av Solaris 2.0 (den senaste upplagan av Suns version av Unix), för 32-bitars Intel-datorer. Men det är inte för att konkurrera med billiga 386SX-datorer, man placerar Solaris i PC-världen. Här finns inga pengar att tjäna på hårdvara. Det är inte heller så, att Sun tänker konkurrera med DOS. PC-versionen av Solaris är mer en service till de kunder, som har både 32-bitars Intel-maskiner och arbetsstationer från Sun. De får en chans att köra sina Unix-program över hela linjen. 15-2000 extra sålda Solaris per månad innebär dessutom en fördubblad upplaga, vilket skulle ge SunSoft mer resurser för vidareutveckling av operativsystemet. Att Solaris för PC också bidrar till förvirringen inom ACE-gruppen och konkurrerar med Microsofts Windows NT, gör ju inte saken sämre ur Suns perspektiv.

Unixmarknaden växer mycket snabbt. Enligt Bechtholsheim låg den på 6-7 miljarder dollar 1990 och 10 miljarder 1991; en ökning med 50 procent. Med den takten kan vi snart komma att tala om en marknad på 35, 40 och kanske 50 miljarder dollar. Hur ska Sun kunna försvara sin ledning?           

Andy Bechtolsheim är inte särskilt oroad över konkurrensen från persondatorernas lågpriskonkurrens. Arbetsstationernas marknad följer en annan logik. Kunderna är inte i första hand ifrån hur mycket en maskin kostar, utan ifrån hur kostnadseffektiv den är.

-Marknaden för RISC och SPARC-kretsar drivs av förhållandet mellan pris och prestanda, säger han. Folk är intresserade av antalet dollar eller kronor per SPECmark (ett mer heltäckande mått på datorers förmåga än Mips, dvs miljoner instruktioner per sekund).

            

-Arbetsstationerna representerar det mest kostnadseffektiva sättet att lösa en rad uppgifter för såväl ingenjörer som för folket på Wall Street. Det är saker som inte kan göras med en PC och som kan göras mycket billigare med en arbetsstation, än med gårdagens minidatorer och stordatorer.

            

Han medger dock att man står inför en mycket tuff konkurrens och att "vi olyckligtvis är något försenade med våra senaste chip, men förhoppningsvis ska vi snart vara tillbaks på kurvan" (för pris/prestanda, min anm. HS).

            

Med den senaste multiprocessor-servern 600MP har Sun redan hämtat igen en del av konkurrenternas försprång, men den helt avgörande utmaningen mot Sun kommer på kretsnivå. Här är man fortfarande svaret skyldig och för den skull har man tre separata kretsprojekt på gång.

Det första syftar, enligt Andy Bechtolsheim till att placera ett helt system på ett enda chips. Det ska resultera i mycket billiga SPARCstationer, även om man förmodligen aldrig kommer att ligga på PC-priser.

Det andra projektet, "Viking SuperSPARC", driver Sun tillsammans med Texas Instruments. Det ska ge svaret på H-Ps och IBMs nya RISC-datorer. Viking-chipet har 3,2 miljoner transistorer och kan utföra upp till tre instruktioner parallellt. Han säger, att han inte kan nämna några SPECmark så länge man inte bevisa dem, med verkliga chips och verkliga kompilatorer.

-Men våra datorsimuleringar pekar på, att detta chips kommer att ha högre prestanda än någon annan existerande produkt på marknaden.

(I en enkät för Computerworld skriver Scott McNealy om en kommande arbetsstation i prisklassen 5-10 000 dollar, som ska ge 50-80 SPECmark, vilket kan jämföras med H-Ps System 700:s 55 SPECmark.)

Sun ska, enligt Andy Bechtolsheim, börja masstillverka de två nya SPARC-kretsarna under 1992. När vi får se arbetsstationer och servers byggda på dessa chips vill han inte säga.

            

Lite längre framåt i tiden, kanske 1993, eller 1994, väntar ett 64 bitars SPARC-chips, som ska kunna leverera flera hundra SPECmark.

-Vi har tagit fram en specifikation, V9, för detta chip, tillsammans med SPARC International, säger han. Den är i stort sätt klar, men ännu inte offentlig för allmänheten. Flera företag försöker redan tillämpa denna arkitektur. HAL, som delvis ägs av Fujitsu har sagt att de jobbar på en 64-bitars V9-arkitektur.

Konkurrenten MIPS Computer har också tagit fram ett 64-bitars RISC-chip, R4000, som spelar en central roll i ACE-gruppens strategi.

-Vi tror att R4000 kom lite för tidigt, säger Andy Bechtolsheim skeptiskt. Det finns inte idag programvara som stöder ett 64-bitars chips, vare sig för Microsoft eller Unix. Fast om några år kommer systemens huvudminne vara tillräckligt stora, för att folk ska börja efterfråga mer än 32 bitar. 1995 kommer de flesta leverantörer att ha 64-bitars chip.

-Vår strategi täcker in hela skalan, från X-terminaler för $995 till stora gigaflop-maskiner för hundratusentals dollar. Vi är emellertid inte intresserade av att bygga persondatorer, eller maskiner som startar på hundratusen dollar.

-Det är ingen uniform marknad; det finns den tekniska delen och den kommersiella. Olika företag har olika starka sidor. IBM har sagt, att hälften av deras RS/6000 försäljning är inom den kommersiella sektorn. För oss är det en tredjedel. De har alltid sålt till kommersiella kunder och det är lättare för dem att bibehålla den relationen.

-Vad som kommer att hända är, att varje företag bygger på sina starka sidor och våra starka sida har varit låga kostnader, bra pris/prestanda och hög volym. Vi har t ex inte fokuserat oss på 3D-grafik, eftersom det inte varit en stor marknad, men vi tror att 3D-grafik är något som kommer.

-Vi har heller inte satsat på system med reserv-processorer (redundant processing), ett segment som Tandem investerat i. Fast det är ett område som inte växt särskilt mycket.

-Vi försöker plocka ut de segment som växer snabbast, för att få mest ut av våra investeringar. Hittills har det varit den ingenjörstekniska och vetenskapliga sidan, men nu väntar vi en stark tillväxt på den kommersiella sidan. Det kommer att bli en stark migration från märkesbundna system, som VMS, VM och 32-bitars stordatorer, till arbetsstationer. Det håller på att bli en flodvåg. Folk upptäcker att de kan ersätta en stordator (med arbetsstationer) till ett pris, som ligger under dess årliga servicekostnad.

-Jag är å andra sidan inte säker på, att alla som arbetar inom den kommersiella marknaden behöver arbetsstationer på sina skrivbord. Om allt de gör är arbeta mot en Oracle-databas, kan de lika gärna göra det med en X-terminal.

-Tillväxten på det kommersiella området kommer att gälla nätverks-servers, snarare än arbetsstationer. Folk kommer att använda förmågan att köra flera processorer samtidigt och de nya I/O kapaciteter vi arbetar på, till att bygga mycket större system. Det är mycket mer kostnadseffektivt, jämfört med traditionella stordatorer.

Det finns de som i Sun ser ett exempel på framtidens "datorlösa dataföretag", dvs företag som lägger ut all tillverkning och fokuserar sig på programvara, design, försäljning och service.

            

Andy Bechtolsheim har ingenting till övers för den teorin.

-Det är den amerikanska drömmen att du kan vara ett servicesamhälle och /ändå/ tjäna en massa pengar. Sanningen är dock, att de som bygger maskinerna är mycket bättre på att optimera produkterna för konsumenterna.

-Suns strategi har alltid varit att hålla världsklass på vår tillverkning. Merparten av vår utrustning kommer visserligen från Japan, men vi kan bygga samma saker som de kan bygga där. Det är väldigt viktigt att ingenjörsarbetet är nära länkat till produktionen.

-Filosofiskt vill vi vara ett japanskt företag. Vi vill kunna konkurrera med deras affärsmodell, även om vi inte tillverkar en massa komponenter själva. Vi måste hitta ett sätt att tillföra tillräckligt mycket värde på systemnivå och genom vår programvara, för att kunna balansera våra partners.

-Vår modell är, att vi alla arbetar som om vi vore partners. Vi optimerar inkomsten per anställd och undviker att ha en väldig massa anställda. Vi försöker vara effektiva. Vi kan inte heller ta vara på varje tillfälle som öppnar sig, eftersom vi inte har resurserna. Vi kan inte heller utveckla färdiga lösningar åt kunderna, utan ser till att de kan lösa sina egna problem.

Suns teknologiska utmaningar har en viktig ekonomisk aspekt. Räcker 3 miljarder i omsättning för att möta de nödvändiga framtidsinvesteringarna? Ta Apple, IBM och Motorola som exempel! De är alla långt större än Sun, men anser sig inte ha råd att var och en för sig finansiera de enorma kostnader, som nya datorarkitekturer och operativsystem är förenade med. Att storleken är ett problem för Sun, visar inte minst det faktum att man både 1987 och 1991 fört diskussioner med Apple om ett samgående. Det finns de som fruktar att Sun kan komma att bli uppköpt av Fujitsu en dag. På sätt och vis skulle en sammanslagning eller ett övertagande av Sun bli ett nederlag för Suns öppna strategi. En poäng med den skulle ju vara att man kan utnyttja standardiseringen för att sprida kostnaderna och utnyttja innovationer gjorda på annat håll.

-Vi gör huvuddelen av vårt utvecklingsarbete på kretssidan tillsammans med andra företag. Alla företagen tjänar på att gemensamt utveckla kretsarna och alla har tillgång till de nyaste kretsarna, säger Andy Bechtolsheim.

Risken med Suns öppna strategi är förstås, att det är fritt fram för vem som helst att komma in och slåss om kunderna. Det för oss naturligt till frågan om framtida konkurrenshot från japaner, koreaner och taiwaneser?

-Först och främst ska du veta att Japan är vår näst största marknad efter USA, säger han. Vi har 15 procent av vår försäljning i Japan, där vi är den största leverantören av arbetsstationer. Vi har mycket nära relationer med en rad japanska företag, som Fujitsu, Matsushita, Sharp, Nippon Steel, Toshiba m fl.

-De japanska företagen är också mer öppna än de amerikanska, då det gäller att acceptera Unix, RISC och SPARC. Det största hindret för japanerna var historiskt frågan om copyright. Fujitsu fick till slut betala IBM en enorm summa för att kunna bygga IBM-kompatibla stordatorer. De vill bort från detta. Unix, RISC och SPARC erbjuder en teknik för detta.

-Om jag har en oro för den traditionella amerikanska dataindustrin, tror jag den gäller vad som kommer från Japan.

Nu är det inte bara Sun som löper denna risk med standardiseringen. Den gäller alla datorföretag, som inte sitter på en unik och exklusiv teknologi. En framgång för RISC(inklusive SPARC)-tekniken på bekostnad av Intels CISC-kretsar (t ex 80386, 80486, 80586) kan därför i värsta fall ytterligare öka USAs handelsunderskott med Japan.

Andy Bechtholmsheim och författaren i december 1991.

Min sista fråga till Andy Bechtolsheim är hur Sun klarar recessionen, som förvärrats det sista halvåret.

-Vår nuvarande produktgeneration är inte den mest konkurrenskraftiga, vilket på sätt och vis gör det bra att recessionen kommer just nu. Förhoppningsvis ska ekonomin vara i bättre skick när våra nya produkter kommer ut och folk börjar investera igen.

Om det inte är att se saker från den soliga sidan så säg....

(Artikeln skrevs i december 1991. Publicerad i Datateknik 1 1992)