30 år sedan börskraschen i oktober 1987

(Artikel skriven för Datornytt 16 februari 1988)

Berodde kraschen på datorerna? 

Sällan har väl den amerikanska finansmarknadens maskineri blivit så noga dissekerat som denna vinter. Tegelstenstjocka rapporter har producerats för att klarlägga vad som hände dagarna kring Den Svarta Måndagen [19 oktober 1987]. Den allt mer omfattande datoriseringen av finansvärlden har stått i centrum för undersökningarna. Vilken skuld hade datorerna till kraschen?

Manhattan 1989. Copyright: Hans Sandberg

Fram till mitten av oktober 1987 verkade det som om USAs ekonomi bara kunde gå åt ett håll - uppåt. Skeptiska finansmän som Felix G Rohatyn och Peter G  Peterson, vilka varnade för ett sammanbrott hade svårt att göra sig hörda i den allmänna optimismen.

Dow Jones aktieindex som passerat 2000 i början av 1987 närmade sig raskt 3000. De enorma budget- och handelsunderskotten fick visserligen dollarn att sjunka som en sten, men på den hemmaplan märktes inte mycket av detta.

Den fem år långa högkonjunkturen skulle förvisso ta slut, men de flesta bedömare placerade detta på andra sidan presidentvalet 1988. Så föll plötsligt New Yorkbörsen (NYSE) med 250 poäng på Dow Jones index, under tre dagar från och med onsdagen den 14 oktober.

Detta ras som var en reaktion på både utrikespolitiska (amerikanska styrkor bombade en iransk oljeplattform som hämnd för en iransk attack mot en oljetanker under USAs beskydd) och inrikespolitiska händelser (negativ handelsstatistik och ett lagförslag som försvårade take-overs, dvs aggressiva bolagsköp).

Men det återspeglade också ett underliggande misstroende från finansvärlden mot presidentens förmåga att hantera landets ekonomi och politik. Ingen vet exakt vad eller vilka faktorer som var de direkt utlösande, men vad som sedan hände finns nu dokumenterat i detalj och indicierna pekar mot att den datoriserade aktiehandeln spelade en avgörande roll för storleken på fallet.

För president Reagan var detta en välkommen slutsats:
-Jag tror inte att dollarn eller någonting annat utanför Wall Street och marknaderna hade någonting med det stora bakslaget i oktober att göra. Och det framgår av den rapport som har presenterats för mig av den kommission jag tillsatt....... Brady-kommissionen, sade han i januari i Cleveland, Ohio.
Det nötta temat om att underskotten var "kongressens fel" tycktes nu kunna bytas ut mot "det var datorernas fel!" Brady-kommissionen var den första i en serie utredningar om börskraschen. Den fick sitt namn efter dess ledare, Nicholas Brady, ordföranden i finansbolaget Dillon Read & Company och nära vän till vicepresidenten George Bush.

Utredningen, som snart skulle bestå av ett femtiotal personer, inklusive framstående ekonomer från Harvard Business School och ledande industrimän, som IBMs förre ordförande John R Opel, fick 60 dar på sig. Uppgiften var utomordentligt komplicerad och man fick bl a ta hjälp av en expertgrupp från Pennsylvania State University och en från IBM, som med hjälp av en stordator i detalj studerade aktiehandeln de kritiska dagarna.

Den åttonde januari överlämnades en 379 sidor tjock lunta till presidenten. Den visade mycket riktigt att det var något fundamentalt fel med hur marknaderna fungerade, men den pekade också ut de stora underskotten i budgeten och utrikeshandeln, vilka beskrevs som "ovälkomna och obehagliga styvbarn till Reaganomics".

Omedelbart efter börskraschen började en diskussion inom finansvärlden om den datoriserade aktiehandelns roll i kraschen. Det talades mycket om "program trading", som dock är en luddig term vilken rymmer flera olika typer av datoranvändning.

Bradykommssionen fann att den successiva datoriseringen av allt fler operationer på finansmarknaderna lett till en kvalitativ förändring av hela det finansiella systemet sätt att fungera.
Under det inledande kursraset den 14-16 oktober aktiverades datorprogram hos ett antal institutionella placerare. De använde datorstödda strategier för att köpa eller sälja aktier när kurserna ändrades mer än en viss procent (På engelska kallas detta portfolio insurance, vilket är något oegentligt eftersom det inte handlar om försäkringar, utan om att undvika kursförluster genom avancerade datorprogram som styr balansen mellan hur mycket aktier och kontanter en institution håller. Om kursen sjunker med 10 procent kanske säljprogrammet rekommenderar kunden att sälja 20 procent av en aktieportfölj, vilket ökar kontantinnehavet.)

Dessa automatiska program sände iväg mycket stora säljorder till börsen, vilket uppmuntrade ett antal spekulativt orienterade finansbolag att börja sälja aktier, eftersom de visste att kurserna skulle rasa till följd av säljprogrammen.

Nu hade en ond spiral nedåt dragits igång, för när datorerna noterade ytterligare kursfall, pumpade de ut nya stora säljorder, vilket ytterligare pressade kurserna. De gav också order elektroniskt att sälja stora mängder s k aktieindexoptioner på terminsmarknaden i Chicago. (Dessa "stock index futures" är kontrakt om att vid ett framtida tillfälle köpa eller sälja en korg med var och en av de 500 aktier som ligger till grund för Standard & Poors 500 index.)

Det säljtryck som byggts upp under fredagen den 16 oktober ledde måndagen den 19 oktober till att de automatiska säljprogrammen löpte amok. Det var inte någon panik av horder av mäklare och aktieägare, utan en elektronisk säljstorm utlöst av några få superaktörer.
-Denna handel var koncentrerad i händerna på ett förvånande litet antal institutioner, konstaterade Bradyrapporten.

Det var faktiskt mindre än tio institutioner vars datorstödda handel fick det internationella finanssystemet på knä måndagen den 19 oktober! Tre företag sålde denna dag med hjälp av sina säljprogram aktier för nästan 2 miljarder dollar (12 miljarder kronor) på New Yorkbörsen och tre företag sålde samma dag indexoptioner för 2,8 miljarder dollar på terminsmarknaden i Chicago.

Svängningarna förvärrades ytterligare genom att s k index-arbitragörer trädde in med mycket stora och snabba transaktioner. Arbitragörerna gör vinster på tillfälliga prisskillnader mellan marknaderna i Chicago och New York, genom att samtidigt köpa och sälja aktieindexoptioner  Normalt ska priset på terminsoptionen återspegla det aktieindex det bygger på, men det finns alltid ett litet gap, en prisskillnad, mellan dem. Arbitragören kan med hjälp av datorer upptäcka och slå mynt av förändringar i dessa gap. Detta är möjligt därför att "handpenningen" vid köp av indexoptioner bara är 7 procent (den har nyligen ökats till 15 procent), vilket möjliggör stora transaktioner, vilket krävs för att det ska löna sig att utnyttja små procentuella fluktuationer.

Denna verksamhet var i sig inte skadlig, utan förde över säljtrycket från Chicago till New York, vilket på sikt tjänade till att balansera de två marknaderna. Problemet var att topparna i denna verksamhet kom att samverka med de övriga svängningarna på marknaden.

Den enorma ökningen av aktiehandelns volym under de kritiska dagarna drev datorsystemen långt förbi vad de planerats för. Därmed hotades det finansiella systemet av ett tekniskt sammanbrott mitt i säljstormen! Pressen var störst på New Yorkbörsens datorsystem, som spräckte sitt kapacitetstak, men ändå i stort sett höll ställningarna. Som vi berättat tidigare (Datornytt 12/87) uppstod problem på output-sidan, när den elektroniska remsan hade en eftersläpning på flera timmar och de printrar som skriver ut säljorderna åt specialisterna inte kunde hålla tempot.

Trycket ledde också till problem för specialisterna, dvs de företag som sköter handeln inne i själva börssalen. De är skyldiga att träda in och köpa aktier själva om de inte kan finna någon köpare, men deras resurser ansträngdes till det yttersta och om inte Alan Greenspan gripit in och med hjälp av The Feds auktoritet och resurser säkrat dem bankkrediter, så hade börsen kollapsat totalt. (Utredningen kritiserade också det faktum att en del specialister frångick sitt ansvar mot marknaden och koncentrerade sig på att handla med egna papper istället för sina kunders.)

I de utdrag av rapporten som publicerades i New York Times står det att New Yorkbörsens datorsystem, DOT, faktiskt bröt samman och att detta skapade stor förvirring hos investerarna som inte visste om deras säljorders utförts och till vilka priser:
-Ett avgörande problem i börssalen hos NYSE var sammanbrottet för det datoriserade DOT-systemet pga otillräcklig kapacitet.

Men denna del av Brady-rapporten är felaktig och har reviderats av kommissionen, enligt Jim Squyers, som är vice vd för SIAC, det företag som sköter datorsystemet. Även på Tandem Computer, hävdar man att datorsystemet klarade pärsen.

Bradykommissionens viktigaste slutsats var att datoriseringen av finansmarknaderna de facto skapat en enda marknad, som är elektroniskt länkad.
-Ur ekonomisk synvinkel är det som traditionellt betraktats som separata marknader - marknader för aktier, för indexoptioner och för aktieoptioner - de facto en enda marknad.
-Till stor del kan problemen i mitten på oktober hänföras till dessa marknadssegments misslyckande i att agera som en enda.

De olika institutionella mekanismerna och myndigheterna klarade inte av att hantera trycket från aktiviteterna från marknad till marknad.

Kommissionen ville därför skapa en central instans som övervakar spelet på och mellan de olika elektroniskt förbundna marknaderna och föreslog att "The Fed", USAs motsvarighet till vår Riksbank skulle ges detta ansvar. (Vilket Alan Greenspan, senare avvisade.) Man föreslog också att någon slag av "säkringar" (circuit breakers) skulle skapas för att lugna ned marknaden när den hotades av överhettning, t ex i form av gränser för hur mycket en aktie fick falla under en dag innan handeln med den avbröts. Slutligen föreslog man utbyggnad av informationssystem som följer aktiviteterna inom alla marknader och mellan dem.

Sedan en tid pågår vid New Yorkbörsen experiment med att inskränka den datoriserade aktiehandeln via DOT-systemet. Under tisdagen den 20 oktober stoppades den helt ett tag. I början av februari infördes regler som stoppar vissa typer av datoriserade säljprogram från att utnyttja  DOT-systemet (som ger direktförbindelse med specialisternas datorer på börsgolvet).

Den efter Bradykommissionen viktigaste undersökningen om börskraschen kom i form av en 900-sidig rapport från SEC (Securities and Exchange Commission, som övervakar aktiebörsen, jmfr den svenska börsstyrelsen). SEC-rapporten gick längre än Bradykommissionen i analysen av konsekvenserna av datoriseringen, men var försiktigare i sina rekommendationer om åtgärder.

Man konstaterade att en följd av sammanflätningen mellan marknaderna skapat en "syntetisk aktiemarknad":
-Existensen av en aktiv terminsmarknad för aktieindex har faktiskt skapat en alternativ, "syntetisk", aktiemarknad för ett växande antal institutionella placerare, skriver SEC.

Dessa handlar snarare med index än med enskilda aktier, grundade på analyser av enskilda företags kvaliteter och framtidsutsikter. Priserna på aktier bestäms inte längre på börsen utan på dessa syntetiska börser dominerade av gigantiska placerare.

De institutionella aktörerna riskerar med sina avancerade datorprogram på att skrämma bord de individuella aktiespararna. Detta undergräver på sikt marknadens grundläggande funktion, som ju inte är att vara ett kasino, utan att kanalisera sparande till investeringar.

SEC föreslog att en särskild station ("post") på börsgolvet ska inrättas som specialiserar sig på att ta hand om de datoriserade säljprogrammen från institutionella placerare. Det skulle både öka effektiviteten i denna verksamhet och samtidigt göra den mindre skadlig för övriga placerare. SEC vill också i likhet med Bradykommissionen ha något slags "säkringar" mot den datoriserade
handeln för att motverka alltför stora svängningar. Däremot undvek man att ta upp något förslag liknande Bradykommissionens om en central kontrollinstans för hela finansmarknaden.

Vid sidan om dessa två har rapporter om kraschen kommit från New Yorkbörsen, från CFTC, det organ som övervakar terminsmarknaderna och en från GAO (General Accounting Office, ett utredningsorgan som anses vara relativt fristående från olika lobbyintressen).

Den första av dessa tre lade skulden för kraschens djup på spekulation i aktieindex på terminsmarknaden (dvs på Chicagobörsen som också är konkurrent till NYSE). Den andra (som hade mer förankring i Chicago) såg inte något större problem i denna handel, men rekommenderade bättre kommunikation mellan marknaderna.

GAOs rapport riktade stark kritik mot det sätt på vilket datorsystemen fungerade under kraschen. Enligt GAO drabbades New Yorkbörsen av tillfälliga sammanbrott i nio av tolv större datorsystem, varav sex var direkt ansvariga för att utföra aktiehandel. GAO efterlyste katastrofplanering från SECs och CFTCs sida.
-Oktoberkraschen var en krasch som nära på blev en katastrof. Vi kommer förmodligen aldrig att få veta hur nära katastrofen vi var, sade Charles A Bowsher, från GAO i ett kongressförhör.

Ledningen för New Yorkbörsen besvarade GAOs kritik med ett uttalande där man sa:
-Med tanke på storleken på den uppgift som NYSE-systemet stod inför den 19 och 20 oktober, anser vi att de fungerade utomordentligt bra.

Debatten om vad som hände den Svarta Måndagen kommer att fortsätta, liksom utbyggnaden av datorsystemen. Det är mycket möjligt att kongressen kommer att lagstiftningsvägen reglera vissa former av den datoriserade aktiehandeln, för att säkerställa någon slags jämvikt mellan giganterna och de små individuella investerarna. Det är också möjligt att den självsanering som pågår vid de olika börserna kommer att göra en del av denna lagstiftning onödig.

En sak är i varje fall helt säker. De institutionella placerare som drabbades av hybris och trodde att de med hjälp av datorerna skulle kunna försäkra sig mot kursfall borde vara botade. Inga datorer hjälpte när tio elefanter kastade sig mot nödutgången samtidigt!

***

Robert J. Shiller, Nobelpristagare i ekonomi, reflekterade över oktoberkraschen i New York Times 22 oktober.
A Stock Market Panic Like 1987 Could Happen Again

Isländsk VR 20 år före Oculus Rift (reportage från New York 1996)

(Artikel publicerad i dataspeltidningen High Score våren 1997)

Kvällen är bara barnet men här står jag på en rockklubb i SoHo och ser dubbelt. Nej, jag är inte full. Här finns verkligen två Irving Plaza: Dels den gamla vanliga och dels den som byggts i cyberspace av OZ Interactive.

Längs ena långväggen står en rad med datorer. På bildskärmen framför mig ser jag en bar med ett par neonskyltar på väggen. Till vänster om baren går en trappa upp till andra våningen. Om jag vänder blicken åt höger ser jag samma trappa och samma bar. De ser likadana ut. Fast fler gäster hänger vid den verkliga baren och där bjuds på verkliga drinkar.

Företagets namn alluderar på Trollkarlen från OZ och nog besitter våra isländska vänner magi så att det räcker. Deras nya program OZ Virtual låter oss “vandra” genom cyberspace i tre dimensioner, istället för att jumpa mellan hemsidor som hur vackra den än är ändå alltid är platta som isflak. 

Det var för att ta en titt på detta en skara journalister och VIP:are från New Yorks Silicon Alley kommit till Irving Plaza denna kalla och trista Lucia-afton. Och de blev knappast besvikna för OZ Interactive kunde bjuda på virtuella verkligheter som var lika läckra som eleganta. 3D-kopian av Irving Plaza var en av dem. 

Jag tar en sup av den isländska vodka bartendern trugade på mig och tittar på bildskärmen, där en liten grön gubbe dykt upp. Vore det inte för kosackdansen skulle man kunna ta honom för en virtuell marsian..... Krug heter han och han stöter ogenerat på Theresa, en lång blondin med tajt pullover och generöst tilltagna bröst. Ett litet fönster öppnas på skärmen och den gröna gubben frågar henne om hon vill följa med upp på rummet. Hon svarar med en rungande örfil och mannen från Mars kan skatta sig lycklig åt att vara i fakespace.

Både Krug och Theresa är avatarer. De är konstgjorda gestalter som man använder i virtuella världar som denna. Med programmet “OZ Virtual” kan vi välja mellan ett antal grundkaraktärer, som vi sedan kan modifiera vad gäller proportioner, kläder, utrustning och färg.

Det som gjorde att Theresa kunde utdela sin örfil och Krug dansa kosackdans, är att OZ Interactive även byggt försett sina avatarer med beteenden. Vi kan växla mellan balettskutt och rallarsvingar och andra rörelser med hjälp av funktionstangenterna. Avatarerna kan också skifta ansiktsuttryck allteftersom vi använder dem. 

Inte nog med det. Det går att prata med andra avatarer och till och med öppna videokonferenser inom ramen för OZ Virtual. Under en demo ser jag hur en avatar går fram till en vägg och startar en videokonferens med hjälp av en internetbaserad videotelefon. Väggen framför avataren förvandlas till ett fönster där vi kan se personen “i andra änden av tråden.” 

Den virtuella värld vi fick se på Irving Plaza var en kopia av klubben, men den som hämtar hem (gratis) en kopia av OZ Virtual på webben, installerar det och loggar in sig kommer att landa mitt i natten på en rak gångväg. Man ser då inte mycket vid sidan om gatlyktorna och en rad stora reklamskyltar. Det ger ett ensligt och lätt mystiskt intryck. Den detaljerade och vackra grafiken gör att man snudd på kan få för sig att man landat på den berömda ön i spelet Myst. Fast på natten som sagt var. Även ljudet är realistiskt återskapat. Om vi till exempel går närmare bardisken ökar sorlet och man kan höra glas hällas upp. Om vi istället rör oss bort mot scenen väller technorytmerna emot oss. Ljudet är oerhört viktigt för dataspel och miljöer. Det förstärker närvarokänslan och kan få oss att acceptera brister i animeringen. Det kan också få oss att skratta som när min avatar kom för nära en ko i “OZ-kids” och hon muade högt och ljudligt! 

För den som vant sig vid att nätsurfa med Netscapes Navigator eller Microsofts Internet Explorer, ger OZ Virtual ett nytt och fräscht intryck. Det är lite av Sony-design över det hela. En gråsvart ram med rundade hörn och en slags instrumentpanel i nederkanten. Till att börja med ser man inte sin egen avatar, utan ser från dess perspektiv, men om man högerklickar med musen på sfären mitt i panelen kan vi se vår avatar framför oss. Om vi för pekaren framåt-uppåt går den framåt, men det fäller att se upp för om vi tar i för mycket lättar han och det kan vara ett litet helsike att hitta tillbaks till promenaden igen när man väl är högt uppe i den svarta rymden. På det hela taget är OZ Virtual lätt att använda, men det tar en stund innan man vant sig vi att styra den.

Under en av mina ofrivilliga rymdfärder stötte jag på en avatar tillhörande en rysk invandrare till Australien. Han frågade mig på nästan obegriplig engelska hur man kommer ner på marken igen.

Reklamskyltarna vid sidan är i själva verket entréportar till andra virtuella miljöer. Man dubbelklickar på dem, varpå programmet anropar den dator där miljön “sitter” och sedan kopierar över den till vår hårddisk. Det tar ett par minuter.

Det finns än så länge bara ett halvt dussin olika miljöer anslutna till OZ, men på OZ Interactive jobbar man på för fullt med att bygga fler.

"När folk startar OZ Virtual ska de landa på ett torg, från vilket de kan gå in i klubbar och ta del av “live” föreställningar," säger Skuli Mogensen, företagets VD och en av dess två grundare.

Den isländska technoartisten Moa är ett exempel på hur man kan använda den virtuella miljön för konserter som direktsänds över internet. Moa uppträder i en tätt åtsittande silvergrå “bodysuit” som är försedd med sensorer och antenner, så att både hennes musik och rörelser på scen kan följas av virtuella gäster på partyt.

"Vi vill skapa en social miljö där man kan spela spel, shoppa och göra en massa andra saker. Kanske stannar man till för att lyssna på en författare som presenterar sin nya bok i den virtuella världen," säger Skuli.

Han vet att det här som överallt annars i cyberspace gäller att hitta ett innehåll som lockar dit folk. För det är med virtuella världar som med telefoner, att deras värde växer med antalet användare. Ingen vill sitta ensam i en bar, online eller ej.

"Vi tänker också skapa shower, där vi har en figur typ Max Headroom som bjuder in kändisar till cyberspace. Vi hoppas börja i slutet av januari med The OZ Club, som ska vara i barmiljö," säger han.

Kommer ni försöka få Pamela Anderson som gäst?

"Jag är säker på att folk skulle vara beredda att betala för det,"skrattar Skuli.

Tanken är att vem som helst ska kunna skapa sin egen miljö och länka den till OZ:s server. På sikt hoppas Skuli Mogensen att en del virtuella klubbar blir så populära att de kan ta entréavgifter, vilka delas mellan arrangörerna och OZ. 

"Vi hoppas att våra virtuella samhällen ska växa på samma sätt som internet, tills vi nått en situation där man surfar genom 3D-miljöer istället."

OZ Interactive håller också på att skapa ett spel för sin virtuella värld. Skuli kallar det för ett “3D MUD” spel. MUD (Multi-User Domains) är en typ av spel/onlinemiljöer där många personer samtidigt kan mötas och kommunicera. Dagens VRML-baserade virtuella världar är webbens motsvarighet till MUD:s.

OZ:s 3D-MUD ska bli en blandning mellan rollspel och actionspel. Det ska utspelas i rymden. Våra avatarer kommer att kunna hoppa in i ett rymdskepp och fara iväg till olika planeter eller rymdstationer.

"Vi vill blanda rollspel och action. Precis som i en MUD kommer spelarna att vinna i status under spelets gång, så att de en dag kan vinna kontroll över sin egen planet. Vi hoppas att det ska växa med hjälp av snöbollseffekten," säger Skuli Mogensen.  

Hur ser du på förhållandet mellan detta slag av gruppspel över internet och Doom och Quake?

"Den stora skillnaden är att vi helt stöder öppna standards. Det betyder att användarna styr miljön, medan den som spelar Doom och Quake har en förbestämd miljö. Vi gör det enklare för användarna att bygga till egna miljöer," säger han. "Du kan skaffa dig ett billigt program för att designa VRML-miljöer och bygga din egen planet som följer dina regler."

Vad är skillnaden mellan OZ Interactive och andra VRML-företag?

"Vi är det enda företaget som kan erbjuda en total lösning baserad på en öppen standard som VRML 2.0. Men vi ser oss också som ett kulturellt fenomen, där konst, musik och teknologi kan smälta samman. Det står i samklang med den nya värld vi fått med internet. Vi är nog det förtsta programvaruföretaget som gett ut en CD med technomusik! Vi har till och med en egen musikstudio."

Hur kommer det sig att ni är så mångsidiga?

"Vi kommer ju från Island och där finns det bara 260 000 människor. De flesta  företag på Island tvingas därför att vara flexibla och syssla med många saker. När vi flyttade till USA var det många som sa att vi var tokiga som sysslade med så många saker, men idag säger samma personer att det är det vår kanske starkaste tillgång," säger Skuli Mogensen. 

Nicholas Negroponte: Multimediarevolutionen börjar i barnkammaren (24 nov 1992)

Artikeln först publicerad i Datateknik.

Byggnaden som inhyser MIT Media Lab.
Foto: Hans Sandberg, 1992.

Nicholas Negronponte, MIT Media Lab:

Multimediarevolutionen börjar i barnkammaren

När Nicholas P. Negroponte 1976 första gången sökte anslag för att forska om multimedia fick han det på ett villkor: att han kallade det något annat.

-Multimedia var något de hade på nattklubbar, så vi fick istället tala om förmänskligande genom multipla former av kommunikation, eller nåt i den stilen, säger chefen för MIT:s Media Lab.

The Media Lab är ett av 49 forskningscentra på Massachusetts Institute of Technology och tillika ett av de mest kända. Politiker, forskare, journalister och utländska dignitärer står i kö för att få en glimt av framtiden såsom den ser ut i MIT:s tappning. De vill se hur datateknik, telekommunikationer, film och teve smälter ihop till radikalt nya typer av media. De enda som inte behöver köa är sponsorerna från det privata näringslivet; labbet får 3/4 av sina medel från privata företag, i första hand amerikanska och japanska.

Nicholas Negroponte vid 10-års
jubileet 1995. Foto: Hans Sandberg.

Det hela började 1967 med att Nicholas Negroponte skapade MIT:s Architecture Machine Group (AMG). Han hade just tagit sin master-examen i arkitektur och drömde om att bygga en maskin som skulle göra arkitektens jobb lättare. Två år senare lyckades AMG skapa ett program för datorstödd konstruktion, som blev en föregångare till dagens CAD-program. 1977 skapade de sedan ett system kallat Spatial Data Management System, som hade en "desktop" med ikoner för kalender, räknare och telefon långt före både Macintosh och Windows.

1984 gjorde Negroponte med stöd av professor Norbert Wiesner om AMG till det som idag är MIT Media Lab. Finansieringen byggdes upp med pengar från grupper som inte brukade sponsra forskning vid MIT; förläggare, film- och TV-bolag, samt från databranschen.

Snart skulle det visa sig att han var synnerligen skicklig både på att attrahera framstående forskare och täta sponsorer. Detta plus en ovanligt öppen och informell miljö gjorde Medialabbet till ett av USA:s hetaste forskningsinstitut. Det gick så långt att det blev pressrabalder för ett par år sedan MIT gått med på att hjälpa Nihon universitetet i Japan att starta sitt eget "Media Lab". Negroponte anklagades för att sälja ut landets framtid. Själv skakar han av sig kritiken med att projektet faktiskt startade med ett förslag från den demokratiske senatorn Richard Gephardt, som minst av allt är känd för att vilja försvaga USA:s konkurrenskraft.

Medialabbet ser sig självt som en skärningspunkt för forskning kring tre fält: Det första har att göra med inlärning och sunt förnuft och här återfinns inte helt oväntat ett par av USA:s ledande namn inom artificiell intelligens, Marvin Minsky och Seymour Papert. Det andra området är information och underhållning. Här forskar man bland annat om framtidens elektroniska tidningar och digital högskärpeteve. Det tredje området handlar om datorer och perception, det vill säga hur man får datorer att bli bättre på att se, höra, känna, tala och vem vet, kanske även lukta.

Mot den bakgrunden är det inte så konstigt att Nicholas Negroponte är skeptisk mot det vi idag kallar multimedia.

-Många tror att multimedia är att ha en liten TV-bild infälld i ett fönster på sin bildskärm. Jag delar inte den uppfattningen, inte alls, säger han.

-Multimedia handlar om att vara digital. När du är hundra procent digital skapar du strömmar av binära siffror och det spelar i viss mening ingen roll om det är video eller audio. Det viktiga är att det är binära siffror vilket får viktiga konsekvenser. Det brukade gå att allokera delar av spektrum till radio och tevesignaler, men nu är allt samma digitala bitar, säger han.

Så länge radio och teve utnyttjar analoga tekniker rör det sig om fysiskt separerade media med osynliga murar mellan varandra. Du kan inte använda din radio för att ta in ett teveprogram. Men om alla sändningar görs i digital form får vi en helt ny valfrihet.

-Den binära strömmen av siffror kan kodas om av mottagaren på ett sätt som sändaren inte förutsåg, inte bara när det gäller innehållet utan också i fråga om i vilken form signalen ska presenteras. Samma ström av databitar kan resultera i tevebilder, audio eller text. Detta är en mycket stor förändring och jag anser att det är detta multimedia handlar om, säger Negroponte.

Kan man inte säga att vi har en uppdelning mellan å ena sidan multimedia för en arbetsplats, typ Microsofts MPC-standard och å andra sidan multimedia som baseras på data- och telekommunikationsnät?

-Jag tror inte konsumenten är särskilt bekymrad över detta. Om du vill göra en uppdelning, så har du fem kategorier: Paketerade media, typ CD-ROM är en. Telefoni en annan. De övriga är satellitsändningar, marksändningar och kabel.

-Du har rätt i att största delen av multimediaforskningen sker inom den första kategorin, paketerad media. Fast egentligen spelar det inte så stor roll om du får din information via fiberoptisk kabel in i ditt hem, eller på en CD-ROM-skiva. Det som avgör saken är tillämpningen och betalningsformen. Sedan kan du som konsument bestämma hur mycket du vill ha på din sida och hur mycket du vill lägga på nätet. Jag vill till exempel ha information om att mitt plan är två timmar försenat över nätet. Man ska komma ihåg att det hela tiden rör sig om olika former av multimedia.

-Om jag vill ha en individualiserad tidning tryckt i mitt hem, spelar det ingen roll om databitarna sänts till mig med expressbrev eller via fiberkabel. Det är en fråga om pris och tid. Man har hittills koncentrerat sig på paketerade media eftersom kreativiteten varit störst där och dessutom har det varit en helt oreglerad verksamhet. De andra fyra områdena befinner sig under olika grad av statlig reglering, säger han.

Den amerikanska regeringen och lagstiftarna i kongressen kämpar fortfarande med att lösa den trafikknut, som t ex förhindrar de regionala telefonbolagen från att leverera informationstjänser. Utvecklingen går emellertid åt rätt håll, vilket bl a visas av den snabba expansionen inom mobiltelefoni. 

Negroponte är övertygad om att televisionen och liknande tjänster inom två decennierna kommer att sändas genom kabel nergrävd i jorden, medan telefonin kommer att sändas genom etern. Motiveringen för denna vertikala trafikomläggning är enligt honom enkel.

-Vi bör använda spektrum för att kommunicera mellan saker som rör sig. Denna tumregel kommer sig av att spektrum är något som är av naturen givet och följer fysikens lagar. Du kan hugga upp spektrum och dela upp det i celler, du kan multiplexa det och hitta på andra metoder för att använda olika delar av det, men det är trots allt en begränsad resurs, precis som olja.

-Det förhåller sig på ett helt annat sätt med datorminne och optiska fibrer, som vi kan tillverka mer av om vi behöver mer. Det går däremot inte att tillverka mer spektrum.

Negroponte tror att det om 20 år till och med kan bli olagligt att satellitsända teve! Genom att stoppa ner tevesändningarna i marken kan utbudet och kvaliteten ökas, samtidigt som spektrum befrias för att kunna betjäna PDA-nallar, notebooks, armbandsur med inbyggda terminaler och så vidare. Utan denna förändring kan multimedia knappast bli annat än persondatorer med påhängda CD-ROM-spelare.

Det har ju talats länge om hur datorer och telekommunikationer smälter samman och på lång sikt verkar det självklart. Men hur ser bilden ut om vi bara går tre år framåt i tiden? Var tror du multimedia befinner sig 1995?

-Det kommer att smyga sig in i folks vardag, utan att vi lägger märke till det. Men vad är det då som kommer att göra multimedia till verklighet för folk i gemen? Den största rollen kommer de elektroniska spelen att spela. Redan under det närmaste året kommer vi att börja få se en hel del elektroniska spel som använder CD-skivor, använder filmteknik och är interaktiva. De viktigaste företagen här är Nintendo och SEGA. På samma sätt som vi idag talar om Nintendo-generationen kommer man om tre år att tala om multimedia-generationen. Dina barn kommer att få en CD-ROM till julklapp, säger Negroponte.

-Den andra saken är att vi får många fler gemensamma företag mellan informationsproducenter och telebolagen. Det har redan börjat, men kommer att bli mycket mer vanligt.

..som med avtalet mellan IBM och Time-Warner?

-Det är ett bra exempel, oavsett hur det går med just detta projekt. Det är en modell för vad andra sysslar med. Det är som med rakhyvlar och rakblad. Folk som tillverkar rakhyvlar vill in på marknaden för rakblad och vice versa.

-Om tre år kommer teve att vara fullkomligt digital, oavsett den sänds via kabel, satellit, marksändare eller telefonledningar. Den kommer därför att kunna integreras med andra system. Tre år är en intressant tid, för jag tror att många olösta frågor kommer att ha lösts vid den tiden.

Betyder det att vi då kommer att ha en adepter hemma mellan vår PC och vår TV?

-Jag tror inte du kommer att referera till dessa saker som TV eller PC om tre år. Det kommer att vara samma sak!

Men hur ska vi kunna hantera alla dessa digitala strömmar som kommer in i vårt hem?

-Idag gör vi det på fel sätt. Du skulle kunna bygga agenter som sköter filtrerandet och urvalet, säger Negroponte, som brukar jämföra dem med en perfekt engelsk butler.

-Många kabelteveföretag hävdar att de kan sända 150 tevekanaler över nätet, men detta är fel sätt att tänka. Inte vill du ha 150 kanaler, du vill ha en kanal, bara en! Men du vill ha exakt den du vill ha och du vill ha den då du vill ha den! Här på labbet försöker vi skapa personligt anpassade kanaler, säger han.

Modellen har de tagit från ett annan projekt på Medialabbet, den personliga elektroniska nyhetstidningen, vars agenter söker igenom dagens nyhetsdatabas och producerar en tidning med nyheter och layout som matchar varje individuell läsares intresse.

Måste du då inte på förhand bestämma vad du vill se?

-Nej, inte mer än att du måste träna upp en bra sekreterare eller en butler. Du säger till din agent att nu vill du se roliga program, nu vill du skratta. Det betyder inte att du bara ser saker du redan känner till. Det finns de som oroar sig för att folk ska bli inskränkta och bara se det de vill se, men så behöver det inte alls bli! Det är löjligt!

Negroponte tänker sig ett system där till exempel ett kabeltevenät med 50 000 prenumeranter sänder lika många individualiserade kanaler. I många fall kommer det bara att röra sig om smärre skillnader mellan vad varje tittare ser. En kanske äter middag lite senare och därför vill starta långfilmen kvart över sju istället för klockan sju. Vissa typer av program kan däremot sändas direkt, till exempel valvakor och sportreferat. Man kan tänka sig olika sätt att lösa denna typ av huvudsakligen icke-direktsänd teve. Distributören kanske lagrar och sänder ut de individuella kanalerna enligt kundernas önskemål. Ett annat sätt är att program sänds till kundens multimediamottagare och lagras där i väntan på visning.

Denna typ av individualiserad sändning kommer enligt Negroponte ställa stora krav på distributörens systemarkitektur, vilket ger telefonbolagen ett övertag. Kabeltevebolagen är vana att pumpa ut samma sak genom alla ledningar, medan telefonbolagen har avancerade växlar som kan serva varje kunds individuella behov.

-Jag tror att telebolagen är i god form för denna uppgift, säger han. (Bara någon vecka efter denna intervju meddelade ett par regionala telefonbolag att de försöksvis skulle börja distribuera videofilmer på begäran via vanliga telefonledningar.)

Den typ multimedia ni jobbar spänner över ett mycket brett fält. Gränssnittet är så mycket bredare. Vad tycker du om dagens standarder? Är det fel att försöka standardisera multimedia kring till exempel den av Microsoft lanserade MPC-standarden?

-Jag brukade oroa mig för sådana saker, men har slutat med det. Ibland får jag till exempel frågan från en av våra sponsorer om de ska satsa på en standard som CD-I. Jag svarar ja, trots att jag tror att den håller på att misslyckas.

Saken är den att det kostar så lite att flytta en produkt från en standard till en annan. Det viktiga är att vara med nu och skaffa sig erfarenheter. Det spelar ingen roll om det är CD-I eller något annat format. Det kommer att lösa sig med tiden.

-Standarder i den digitala världen är annorlunda mot dem i den analoga världen. Om du väljer fel standard i den analoga världen sitter du fast med ditt val, vilket är skälet till att NTSC, PAL och SECAM fortfarande spökar för oss. I den digitala världen kan du däremot konvertera en produkt från en standard till en annan, utan att förlora någon information. Dessutom finns det något man skulle kunna kalla metastandarder, det vill säga standarder som handlar om standarder. Min mottagare kommer att veta att här kommer en sändning som följer den där märkliga svenska standarden och så anpassar den sig för denna.

Slutligen, vad tycker du egentligen om dagens persondator?

-Den är klart bristfällig. Faktum är att i den mån datorkraft påverkar mitt liv, har det mer att göra med allestädes förekommande telekommunikationer än med persondatorns inbyggda kraft. Jag använder datorer flera timmar varje dag sju dagar i veckan och det är ganska otrevligt. Så kommer det förmodligen bli ett tag framöver. Det kan inte jämföras med möten ansikte mot ansikte, fast det befriar oss från tid och rum. Men det som gör det är telekommunikationen, inte datorn annat än att den är bärbar. 95 procent av dess nytta för mig ligger på telesidan, säger Negroponte, kastar ett öga på sitt armbandsur och frågar vem han nu låtit vänta.

Helt befriade från tid och rum är vi tydligen inte, inte ens på MIT:s Medialabb.

Författaren vid MIT Media Lab i november 1992.

Återblick: Larry Ellison presenterar nätdatorn på Radio City Hall i New York (1997)

Googles nya Chrome-dator har jämförts med det som en gång kallades "nätdatorn" eller NC kort och gott. Här är en rapport från Larry Ellisons och Oracles lansering av den första NC:n. Jag skrev artikeln 26 augusti 1997 och den publicerades i Dagens Nyheters första nättidning - DNnet.

Köerna ringlade långt ut på 51:a gatan redan klockan nio på morgonen, men dom gällde inte Barbara Streisand eller "The Rockettes," utan världens rikaste ungkarl, dataföretaget Oracles egocentriske VD Larry Ellison. Han hade hyrt den berömda musikscenen för att äntligen introducera den "network computer" (NC,) han pratat så mycket om, men hittills inte kunnat leverera.

Jag registrerade mig, fick en kartong med pressmeddelanden, ett plastkort och en biljett som jag gav till den uniformerade biljettkontrollanten. Därefter slussades jag snabbt till en av dom många NC-datorer som fanns utplacerade i korridoren mellan teatern och den enorma foajén. Jag stack in mitt plastkort NC:n, knappade in min tillfälliga ID-kod och välkomnades på skärmen av en tant, som förklarade vad jag kunde ta till mig härnäst med min NC.


Så länge jag höll ögonen på skärmen var det inte mycket som skilde denna dator från en vanlig PC. Man klickar med musen på ikoner som startar olika program, öppnar epostbrevlådor, nätsurfar och så vidare. Men det märkliga med NC:n är att den gör allt detta utan att ha någon egen hårddisk för att lagra program eller data. NC:n är bara en terminal ut mot nätet, precis som en TV och en telefon bara är terminaler för att utnyttja tjänster som kommer till oss över nät av olika slag. NC:n är som den gamla "dumma" terminalen, vilken visade oss program som kördes på en stordator, men den är inte längre så dum tack vare kraftiga mikroprocessorer, nya programspråk som Java och Webben.

Den NC jag provade hade byggts av Intel, som förra veckan lanserade sin och Microsofts rival till Oracles NC-koncept; nämligen den NetPC jag då rapporterade om här på DNet.

Oracle är ett av världens ledande databasföretag med en årsomsättning på över 40 miljarder kr. Dom är kanske inte lika kända bland allmänheten som IBM och Microsoft, men deras program spelar inte desto mindre en central roll för tiotusentals företag världen över. Det är ofta Oracles databaser som håller ordning på sjukhusens patientjournaler, företagens mest kritiska information om kunder, produkter och marknader, samt många myndigheters data.

Datorerna och Webben gör alltmer information lättillgänglig för allmänheten, men för att man verkligen ska kunna tala om information till massorna behöver vi först billiga och enkla verktyg för att ta till oss den. Stordatorerna var en början på denna informationsrevolution och vi har alla använt dom när vi handlat med plastkort eller gått till bankomaten. Nästa steg var PC-revolutionen, som Bill Gates hoppades skulle ge oss "information vid våra fingertoppar."

Det är här Larry Ellison vill göra revolution på nytt och det var därför han hyrde Radio City Music Hall i ett av världens mest påkostade PR-jippon (men det kostade förstås bara bråkdelen av vad ärkerivalen Bill Gates lade ner på introduktionen av Windows 95.)

Medan jag fortsatte testa min NC skruvades volymen upp inne i teatern trots, eller kanske därför att den var nästan tom på folk. Två jättelika "biodukar" spelade upp intervjuer med kunder och experter som pratade om NC:n och om "Oracle8" som den nya versionen av Oracles databas kallas.

Det var då min NC "kraschade." Bilden på bildskärmen frös fast och markören lydde inte längre min mus. "Hoppas inte det är det Larry Ellison menar med sitt tal om att NC:n är 100 procent kompatibel med Windows," tänkte jag och letade istället reda på en bra plats nära scenen.

Det var halv elva. Framåt elva var salen smockfull och multimediashowen hade skruvats upp i intensitet och volym, så att det knappt gick att koncentrera sig på annat än att vänta.

År 2000 kommer 26 miljoner amerikanska hushåll ha dom, löd ett meddelande som flackade förbi på den vänstra av dom stora "biodukarna."

År 2001 kommer en tredjedel av alla säljtransaktioner ske online, löd ett annat.

Plötsligt ser jag det svenska ordet "ekonomisk" i vitt på svart över samma duk. Japanska tecken fladdrar förbi, ryska, en bild på en kinesisk skolpojke med en mössa från Röda Armén tittar på oss för ett ögonblick, bara för att ersättas av andra ord och bilder och ljud, som trummar fram budskapet att detta är en händelse av global betydelse.

Och nog var den det allt. En satellitantenn utanför på Avenue of Americas pumpade ut direktsänd video till 35 000 Oraclekunder i 65 länder. Och för att inte riskera att dom skulle få se en halvfylld sal hade Oracle rekryterat allmänheten via sin hemsida och mobiliserat hundratals av sina anställda, något som förstås underlättades av att evenemanget hölls där det hölls.

Ljud och bildspelet gick mot sitt crescendo, med allt intensivare afrikanska trummor, parat med flöjtmusik. "Den här presskonferensen börjar nästan få smått religiösa övertoner," tänkte jag, då en gammal vitklädd nunna uppenbarade sig i gången till höger om mig. Mina två grannar på vänster sida skrattar till och säger att dom egentligen borde göra korstecknet. Dom hade flugit in från Venezuela.

Nunnan försvinner i dunklet lika snabbt som hon kom.

På vardera filmduk roterar nu en NC under ordet "sencillo," som inte förklaras.

Klockan är fem över elva. Var är han?

De afrikanska trummorna slår allt snabbare. Stråkar. Ljuset dämpas. Strålkastare spelar över publiken och väggarna. Var är Larry, undrar några tusen människor? Det knyter sig i magen och det verkar som om den virtuella orgasmen inte hållas tillbaks så mycket längre.

Snart måste han komma.

Jag tycker mig höra fragment ur Stravinskys Våroffer. Nu, nu, men istället kommer körsång från dom där populära Benedictinerbröderna. Folk skrattar till här och var. Menar han allvar? Tror han att han är en gud?

I nästa ögonblick har musiken skiftat till rasande snabba techno-rytmer. Då lyfts han plötsligt upp genom golvet, stående på en platfform och omringad av rök, som en annan frälsare.

Han skrattar åt sitt tilltag, som när allt kommer omkring mest var en lek för att roa.

Scenen är jättelik och han ser väldigt liten ut när han börjar prata stående långt bak och högt upp. Under den en timma långa enmansshowen förflyttar han sig allt närmare publiken och under finalen befinner han sig så nära publiken han kan komma den, utan att lämna scenen.

Temat för dagen är att avrätta PC:n och att puckla på Bill Gates, som inte bara är PC-världens mäktigaste man, utan också dristat sig att avfärda Larry Ellisons NC med kommentaren att allt NC:n står för är "not compatible," dvs inte kompatibel med windows-standarden.

Han börjar sin exposé med att påminna om att 75 procent av befolkningen i USA inte har någon PC, en siffra som enligt honom stiger till 90 procent om man räknar Europa och Japan och 99 procent för världen som helhet.

Skälet är att PC:n är för dyr och för svår att använda. Den gör användaren ansvarig för att installera program, administrera sitt system, säkerhetskopiera data, rädda data från system som kraschar och så vidare.

-Du är personligen ansvarig för denna stordator på ditt skrivbord, sa Larry Ellison.

NC:n bygger på en helt annan idé.

-Vi flyttar över alla program och data till en serverdator. Vi flyttar all komplexitet tillbaks till professionellt skötta nätverk.

NC-datorn påminner därför mer om en TV, än om en PC.

-Du gör inte backup av din TV. Du får inga datavirus på din TV. Alla har råd med dom och alla kan använda dom, sa han och jämförde med andra sådana massnätverk: telefonen, elektriciteten.

-Att köpa och starta en glödlampa är ingen konst, sa Larry Ellison.

Samma sak ska gälla för NC-datorn.

Det har rått en hel del förvirring om vad en NC egentligen är. Oracle har vid olika tillfällen visat prototyper som antytt att det rört sig om en konsumentprodukt, men dom första NC-datorer som introducerats har varit system avsedda för att användas i stora företags datanät.

Av Larry Ellisons presentation på Radio City verkar det som om hans vision för NC:n inte är mindre ambitiös än Bill Gates dröm om "windows everywhere."

Bland dom många produktdemonstrationerna före och efter talet fanns både NC-datorer som var tänkta att ersätta stordatorterminaler i företagsnät och små eleganta boxar för att förvandla våra TV-apparater till verktyg för att surfa på Webben. Zenith visade till exempel en elegant liten NC drygt hälften så stor som en liggande A4-pärm. Zeniths representanter ville inte ge något pris på detta alternativ till Microsofts WebTV, men Larry Ellison sa att den, när den lanseras i höst kommer att kosta under 300 dollar.

För att riktigt övertyga alla om hur vansinnigt enkel NC-datorn är att använda hade Larry Ellison på scenen en stor kartong på vilken det stod "Network in a Box." Han öppnade den och installerade med några enkla handgrepp en NC-dator, en NC-server på en vanlig PC och kopplade slutligen ihop dom bägge och vips var nätverket "uppe."

Budskapet var förstås att detta är en billig produkt som skulle kunna göra under för skolor och småföretag. Det kostar bara 5-6 000 dollar att installera ett nät för 5 NC-datorer och varje ytterligare elev som ansluts kostar sedan bara 500-600 dollar extra, vilket är betydligt billigare än om man skulle använda persondatorer för det tredubbla priset. För att inte tala om hur svårt det kan vara att bygga och sköta ett PC-nät.

Vad gäller Bill Gates påstående att NC:n inte är kompatibel, visade Larry Ellison övertygande, att man kan använda Windows-program minst lika snabbt och effektivt via en NC-dator, även om dom körs på en fjärran server, med hjälp av programmet "NC Connect for Windows."

Kommen så långt, tippade han bordet med scenens enda PC och en NC över ända så att de föll i golvet så att det slog (konstgjorda) gnistor om det hela.

Vore vi nu PC-ägare skulle en sådan händelse tvinga oss att rekonstruera alla brev och memon vi skrivit dom senaste veckorna, men eftersom NC:n inte sparar sin information lokalt, räckte det för Larry Ellison att plocka plastkortet ur den kraschade NC:n för att kunna fortsätta showen från en annan NC.

Först nu tog han sig tid att prata om Oracle8, som förstås är den databas där vi enligt Oracle bör spara alla våra data, vare sig vi har dom på en NC eller en PC.

-Det är det billigaste, säkraste och mest pålitliga sättet att förvara våra data. Om det duger för CIA så duger det åt oss, sa han och levererade en serie demonstrationer av hur Oracle8 klarar även dom största uppgifter. Här ligger Microsoft ordentligt i lä.

-Oracle8 klarar tio gånger fler användare, tio gånger mer data och är tio gånger snabbare än Oracle7, sa han.

När det var dags för final återknöt Larry Ellison till inledningstemat om hur få det är som ännu fått ta del av informationsrevolutionen. Han berättade att Oracle därför donerat 100 miljoner dollar till den nya stiftelsen "America's Promise" för att stöda spridandet av NC-datorer i USA:s skolor. (Bill Gates hade, enligt Larry Ellison, kontrat "inom sex timmar" med att låta Microsoft donera dubbelt så mycket - 200 miljoner dollar - till en stiftelse för att sprida PC-datorer i skolorna.)

In på scenen klev då general Colin Powell, som leder America's Promise. Han tackade Oracle för den generösa donationen och berättade att han hade fyra PC i sitt hem och om hur duktiga hans barnbarn var på att sköta datorer. Men han sa också att det viktiga är att komma ihåg alla dom som inte har några datorer alls.

-Vi har inte råd att lämna ett enda barn på efterkälken, sa den fridfulle krigaren under det att Larry Ellison lyssnade tyst och pojkaktigt.

Hans Sandberg

Hur mycket frihet blir det kvar när Apple blivit Storebror? Vad kan vi utläsa av iPads slutenhet?

Jag har alltid varit svag för penndatorer, men alla försök att lansera penn- och pekdatorer har hittills misslyckats. Apples iPad ser däremnot ut att lyckas, men den gör det på bekostnad av vår frihet som användare och i strid mot Internets/webbens traditionella öppenhet.

Kommer ni ihåg Apples "storebror"-annons? Tja, idag är det Apple som är storebror - börsvärderingen passerade just Microsofts för första gången - och det som gör investerarna så förtjusta i Apple är inte bara dess eleganta och konsekventa design, utan deras grepp om användarna. Apple är inte Linux och i jämförelse med Apple framstår Microsoft som ett under av öppenhet.

Den som vill läsa en intressant diskussion om Apple, iPad och hotet mot själva grundtanken bakom Internet bör läsa Sue Halperns essä i The New York Review of Books (10 juni 2010).

Hans Sandberg

Det var då det: Apple mot Big Brother:


Och här är Steve Jobs från 1983 förklarande att Apple är sista hoppet i kampen för friheten mot IBM som vill kontrollera allt.....

Flashback till 2001: "Informationen kommer att flöda som vin utan flaskor"

Denna artikel publicerades först i den finska dataveckotidningen Tietoviikko 1 november 2001. Artikeln ingår i min bok "Smakprov" som du kan få gratis om du sänder mig ett mejl. Jag lägger ut artikeln eftersom jag tycker att den ger en intressant jämförelse med Jaron Laniers kritik av hackar-etiken i sin nya bok "You Are Not a Gadget." Den diskuteras i New York Times 12 januari.  

Frihet runt lägerelden

Steve Mann – mannen bakom ”the wearable computer” – utmanar gärna Status Quo med sina uppfinningar. Det gäller även hans nya företag – ExisTech – som ska designa kroppsnära datorer med hjälp av frivilliga från Toronto till Hongkong. Mann har – som en markering mot makten – utnämnt sig själv till Assistant Mailroom Clerk (dvs vice postvaktmästare.) Men, frågar jag mig under slutet av en lång intervju i hans labb, måste du inte hålla ett öga på personalen i t ex Hongkong-kontoret?

”Nej, därför att vi som vice vaktmästare arbetar frivilligt och leds av vissa principer,” slår han fast och tillägger att informationen vill vara fri.

Fri? Men om jag ska tjäna pengar som uppfinnare måste jag väl skydda min information?

”Hur får en person som folk som (hackar-gurun) Richard Stallman pengar? Om informationen är fri och folk tillverkar den gratis kommer de att få erkännande för vad de gör. Andra kommer att belöna dem för deras bidrag till mänsklighetens framsteg.”

Aha.

”Har du läst John Perry Barlows Vin utan flaskor? När du avlägsnar behållaren från informationen blir den icke-materiell. Den kommer att flöda som vin utan flaskor.”

Men hur betalar du dina räkningar? Inte ens Stephen King lyckades få folk att betala för att läsa på internet.

”Anta att han gav bort sina verk gratis. Med gratis information kommer de stora pengarna inte längre att dominera. Då får den lille mannen en chans att bli känd. Om vi tar bort incitamentet till storskalighet kommer den att ersättas med småskalighet. Det blir som när folk samlades runt lägereldarna för att sjunga sånger. Nya artister får en chans. De kan skänka bort sina verk för att bli populära och skaffa sig inkomster på många andra sätt, genom att ha konserter och få del av välgörenhet.”

Men vad är det för fel om jag som målare inte vill att folk plankar de tavlor jag säljer?

”Vi går mot ett samhälle av nätverkade Cyborgs; ett samhälle där man delar med sig.”

Betyder det att du också delar med dig av din soppskål?

”Nej, inte fysiska saker som mat och kläder, men däremot information, som går in i mitt högra öga och sedan ut på internet där alla kan ta del av den.”

Fast en stor del av våra inkomster beror på det intellektuella innehållet.

”Mycket av dessa inkomster är falska inkomster. Ofta är det inte några genuina produkter.”

Hur avgörs det? Och av vem?

”Det sker naturligt i ett samhälle av fritänkare. Anta att du har ett samhälle av individer som alla är telepatiskt länkade, så alla kan tänka samma tanke vi tänker. Det skulle vara omöjligt att binda en sådan individ till ett kontrakt där de betalar för att någon låst in informationen.”

Men hur gör vi med golv som ska sopas och cobolprogrammering?

”Folk kommer att få betalt för att sopa golv i informationssamhället. Folk kommer att få betalt för att göra riktiga jobb och de kommer också att få betalt för att tänka, tack vare filantropi och allmänt erkännande. Folk kommer att betala Richard Stallmann för att han är en stor hjälte, ett geni och en visionär. De kommer att skänka honom pengar, eller anlita honom som konsult.”

Och sedan lever vi förstås lyckliga i alla våra dagar.

Hans Sandberg

Kina kan stoppa världens produktion av vindtunnlar, hybrider och missiler....

Kinas försökte nyligen stoppa exporten av kritiska mineraler -- mineraler som är helt nödvändiga för att tillverka avancerade elektriska motorer för vindturbiner, hybridbilar och missiler --  men det hela "backfired" eftersom omvärlden nu försöker hitta alternativa källor. Det skriver Keith Bradsher, journalist på New York Times, i en rapport från Hongkong. 

 

"With control of more than 99 percent of the world’s production of these minerals, China could try to use a ban to force other countries to buy the crucial motors for these high-tech end products, instead of just the minerals, directly from China," skriver Bradsher 26 september.

Det är ju skönt att höra att det hela verkar gå bra denna gång, för Kina kontrollerar 99 procent av produktionen av dessa metaller, men hur kommer det sig att den övriga världen är så extremt beroende av en leverantör? Och den som tror att detta är ett undantag bör läsa Barry C. Lynns bok End of the Line: The Rise and Coming Fall of the Global Corporation (Doubleday, 2005) som visar hur världens tillgång på avancerad och ofta kritisk teknologi ofta hänger på ett hår.  

Jag intervjuade Barry C. Lynn för två år sedan om hans bok och världens extrema beroende av några få tillverkare av kritiska komponenter. Länge (sedan Alexander Hamilton) var det en medveten politik från USAs sida att alltid kräva två leverantörer av kritiska material och teknologier, men den övergavs efter det kalla krigets slut. 

 – Världsekonomin brukade ha vattentäta skott i form av vertikalt integrerade företag och nationalstater, men detta har ändrats radikalt under de femton åren efter det kalla krigets slut, sa Barry Lynn i min intervju från 2007. 

Här kan du läsa Keith Bradshers artikel i New York Times:

China’s Threat Revives Race for Rare Minerals

Här är min blogg från 16 juli 2007:
Globaliseringen - "Vi har nått slutet på linan"


Här är min intervju med Barry Lynn som jag publierade i Realtid 16 juli 2007:

"Vi har nått slutet på linan”


Dagens hyperspecialisering innebär ett enormt risktagande som när som helst kan leda till en katastrof, varnar ekonomibevakaren Barry C. Lynn.
Den amerikanska regeringen var länge mån om att det amerikanska näringslivet skulle kunna motstå utländska påtryckningar och katastrofer. Antitrust- och handelspolitiken skulle förhindra monopol och garantera tillgången på strategiska varor och teknologier.
Så var det i stort sett från USA:s förste finansminister Alexander Hamilton till president Ronald Reagan, men denna modell revs sönder efter det kalla krigets slut samtidigt som världen blev alltmer instabil.

– Världsekonomin brukade ha vattentäta skott i form av vertikalt integrerade företag och nationalstater, men detta har ändrats radikalt under de femton åren efter det kalla krigets slut, säger Barry Lynn, som är expert på globala industrisystem vid tankesmedjan New America Foundation i Washington DC.

När dessa inre och yttre skydd urholkades eller togs bort kunde företag och nationer effektivisera sina näringsliv genom ökad arbetsdelning och handel. Marshallplanen och Kol- och Stålunionen (1952) stimulerade Europas industriella återuppbyggnad och lade grunden för den europeiska unionen.

Man ska komma ihåg att denna strukturomvandling skedde under den amerikanska ockupationsmaktens och de olika nationalstaternas politiska ledning, vilket inte var fallet när USA genomförde en liknande strukturomvandling, först genom handeln med Japan och Sydkorea och sedan på 1990-talet med Kina och Indien.

– Vi gjorde det i full fart och utan något som helst politiskt innehåll. Det fanns ingen motsvarande politisk struktur för att reglera, eller övervaka denna radikala omställning av den industriella organisationen. Det som tog sextio år i Europa genomförde amerikanerna med Kina på femton år. Och Kina är en radikalt annorlunda nation. Vi visste inte ens vad vi gett oss in på, säger Barry Lynn, som är senior fellow vid New America Foundation i Washington, D.C., en tvärpolitisk tankesmedja med penningstarka vänner i Silicon Valley.

Han är expert på globala industrisystem och har medverkat i Harvard Business Review, Financial Times och gett ut en uppmärksammad bok kallad ”End of the Line: The Rise and Coming Fall of the Global Corporation” (Doubleday, 2005).

Lynn påtalar också det paradoxala i att denna utveckling till stor del skedde under Bill Clintons tid som president. Clinton hade i valkampanjen talat om att satsa på ekonomin och infrastrukturen, men intog en relativt passiv roll när det gällde industrins struktur.

– Bill Clinton fullbordade Reagan-revolutionen. Reagan var en protektionist under det kalla kriget, även om han accepterade ett visst beroende av japanerna. Clinton fullbordade det tredje ledet i Reagan-revolutionen. Reagans folk genomförde en radikal förändring av näringslivet och antitrustväsendet. Clinton genomförde en radikal handelsreform genom att lägga ut anvsvaret för handelsrelationerna på den privata sektorn.

– Följden blev att vi fick ett hyperspecialiserat globalt system, säger Barry Lynn och tillägger att han inte har något emot globaliseringen som sådan och att man faktiskt kan tänka sig ett mycket stabilare och motståndskraftigare system än det vi har.

– Vi har under de senaste femton åren skapat ett produktionsnätverk som ersatt ett system där man hade tillgång till många olika tillverkare med en eller ett par, ibland på samma ställe.

Detta system strider fundamentalt mot det som Alexander Hamilton slogs för i strid mot Thomas Jefferssons agrara visioner. Hamilton, liksom Jefferson en av USA:s grundare, ville främja USA:s industrialisering, vilket kom att spela en central roll i frihetskriget mot England.

USA:s industriella expansion kröntes i början på 1900-talet med det vertikalt integrerade jätteföretaget, symboliserat av Henry Fords löpande band. Det vertikalt integrerade företagen undvek att bli beroende av enstaka leverantörer för att produktionen inte skulle stoppas av strejker, eller hot om avbrott i leveranserna.

Japanska företag som Toyota skulle senare ersätta denna modell med en som bl a byggde på amerikanen W.E. Demings idéer. Den kallades Toyota-modellen, ”lean production”, eller Just-In-Time och förlitade sig i högre grad på enstaka underleverantörer, som dock kontrollerades av Toyota.

– Det ursprungliga namnet på modellen var ömtålig produktion och systemet tenderar då och då att kollapsa. För tio år sedan förlorade de tio dagars produktion i Nagoya. Toyota insåg detta och skapade därför paralella system när de expanderade internationellt.

– På 1990-talet valde amerikanska företag att försöka slå japanerna i deras eget spel genom att organisera ett system utan dubblering. Även om företagen ofta säger att de använder flera olika källor, så stämmer det inte. De syftar på att de över tiden kan skaffa sig en ny leverantör, inte att de har två alternativ idag, säger han.

Den extrema specialiseringen underlättades av den revolution inom logistiken som följde med den nya data- och telekomtekniken, samt tillgången på fraktföretag som Federal Express. Det råder ingen tvekan om att denna utveckling ledde till högre ekonomisk effektivitet, men priset var ökad osäkerhet.

Barry Lynn citerar i aprilnumret av The American Prospect Intels legendariske vd Andrew Grove, som 2001 sade att ett sammanbrott i handelsrelationerna mellan Kina och Taiwan skulle vara detsamma som ”datavärldens motsvarighet till Mutally Assured Destruction.” För Andy Grove, som brukade skryta med att han var ”paranoid” som företagsledare, vägde ingenjörens insikt tyngre än ekonomens glada optimism.

Det var ingen slump att Internet byggdes som ett nätverk med många noder och många alternativa kanaler för dataflödet. Experterna på Arpa (senare döpt till Darpa) verkade under det kalla krigets terrorbalans och ville försäkra sig om att Internet inte kunde slås ut av en kärnvapenattack. Nätet skulle överleva även om enstaka noder slogs ut. Men det globala produktionsnätet har byggts upp utan någon större omtanke om dess hållbarhet.

Ett exempel på hur långt specialiseringen gått fick världen 21 september 1999 då Taiwan drabbades av en smärre jordbävning som på någon minut dödade tusentals människor, förstörde byggnader och skadade delar av landets infrastruktur. Ett par dagar senare upptäckte fabriker i Silicon Valley att de inte längre hade tillgång till de kritiska kretsar, som nästan uteslutande kom från två taiwanesiska företag i en och samma företagspark.

Dell Computer och Hewlett-Packard fick stänga sina produktionslinjer och sedan dröjde det inte länge förrän Wall Street började dumpa Apples, Dells och Hewlett-Packards aktier.

Och framemot jul kämpade Amerikas mammor och pappor hysteriskt med att få tag i de vansinnigt populära tjattrande Furby-dockorna, vilka innehöll chips från de två företagen på Taiwan. Produktionsstoppet varade bara en vecka, men ledde till ett bortfall på 7 procent i världens elektronikproduktion i oktober månad.

Terrorattackerna 11 september 2001 blev en tankeställare, men det dröjde inte länge förrän andra händelser fångade världens intresse. Hoten flammar upp, bara för att snabbt försvinna ut i den mediala fonden. Och globaliseringen rullar vidare lika ohämmat och tanklöst som förut.

Ekonomerna jublar, medan ingejörerna biter på naglarna. Men ekonomerna ser inte verkligheten, klagar Barry Lynn i aprilnumret av The American Prospect, en radikal demokratisk idetidskrift startad av kända intellektuella som Princeton-professorerna Paul Starr och Paul Krugman. ”Om man tittar närmare på dagens globala produktionssystem ser vi en chockerande hög grad av specialisering, både geografiskt och ägandemässigt. Alltfler aktiviteter tar plats på en eller några få ställen i världen och görs av ett eller några få företag.”

Den moderna nationalekonomins grundare, Adam Smith, som levde för över 200 år sedan, insåg att produktionen inte bara är en fråga om ekonomisk effektivitet, utan förutsätter ingenjörskonst. Och han hade hämtat inspiration både från Charles Darwin och den Nya Världen. Men hans insikt har fallit i glömska.

”Amerikaner skulle aldrig be ekonomer designa en hängbro eller ett nytt jetplan, men vi insisterar klokt nog på att ingenjörerna ger ekonomerna plats vid bordet,” skriver Barry Lynn och tillägger att ingen tänkte ens på att bjuda in ingenjörerna när dagens enastående komplexa produktionsmaskin designades.

– Det finns en stor skillnad på att låta ett företag tillverka en kemikalie t ex på ett ställe, att låta hundra företag göra det på ett ställer och att låta hundra företag göra det på hundra ställen. Det är tre radikalt olika sätt att producera på, säger Barry Lynn. Även med hundra företag på hundra ställen har vi en koncentrerad modell. Vi måste fundera på vilken modell vi vill ha. Om vi ska ha ett verkligt hållbart system och ett rättvist system som integrerar alla nationer, så bör vi främja en modell med hundra företag på hundra ställen.

– De amerikanska industriföretagen har därför börjat likna design- och handelshus som idkar global upphandling till sina försäljningsorganisationer snarare än att producera. Modellen för det globala amerikanska företaget är snarare Wal-Mart än Ford Motors och GM. Wal-Mart är en koloss som inte producerar någonting själv, men är en mästare på logistik, så att produkter kan inhandlas varhelst i världen de produceras billigast. Den gamla industrin är nedlagd, styckad, och dess verksamhet utflyttad till Bangladesh, Kina, Indien, Mexiko, Taiwan, Vietnam osv.

– Det amerikanska systemet styrs av mycket stora aktieägare. Det finns amerikanska företag som leds av starka företagsledare, som är starka institutionellt sett, men de flesta företag existerar numera bara för att tjäna aktieägarna. Företagsledningen har inget val. Det är därför bolagen tagit dessa enorma risker, på ett sätt man inte skulle ha gjort för tjugo år sedan, säger han.

Vi har enligt Barry Lynn nått ”slutet på linan” och måste välja en ny kurs.
– Det kan komma som ett slag i ansikter eftersom det kommer att vara något vi inte väntat oss, någonting som SARS, eller att det blir krig mellan Indien och Pakistan. Det kommer att säga pang och så står vi plötsligt där utan de saker som vi behöver. Våra banker kommer att vara stängda eftersom de inte har access till information i södra Indien som inte längre har telekommunikationer med omvärlden.
– Eller så vaknar vi äntligen och inser att det är ett fysiskt system vi har att göra med. Men det finns hopp om vi bara kan genomskåda ideologin och börja bearbeta fakta istället. Då kan vi vidta åtgärder för att förhindra en katastrof, säger han.

Hans Sandberg
Korrespondent New York

Återblick: Jay Forrester om börskraschen 1987, IT-revolutionen och de långa vågorna

(En intervju med Jay Wright Forrester om 1987 års ekonomiska kris och informationsteknikens roll i ekonomin. Intervjun publicerades ursprungligen i tidningen Modern Administraion.)

Börskraschen i oktober var inte en tillfällig "hicka" eller "volatility" som den eufemiskt kallats i USA. Den markerade i själva verket början på en långvarig kris och denna kris kommer att punktera den uppblåsta ballong som kallas informationssamhället. För den åsikten, om än inte det tillspetsade ordvalet, står en av den moderna datateknikens pionjärer, Jay Wright Forrester.

Jay Forrester på MIT 1987,
Foto: Hans Sandberg.

-Informationsteknologin har varit en fluga, en modesak som inte varit särskilt väl genomtänkt när det gäller vad som verkligen skulle uppnås. Den är förmodligen bäst utvecklad i en del av de företag som har de största svårigheterna.

Jay W. Forrester håller sin kritik på ett allmänt plan, man skulle kunna säga svepande, men det finns gott om fakta som stöder en mer kritisk hållning till informationssamhället än den vanliga optimismen. Det råder ingen tvekan om att den moderna datateknologin och i synnerhet persondatorerna rymmer en enastående möjlighet till höjd effektivitet och att de klarar av saker som tidigare inte kunde göras, men det råder en stor tvekan om denna teknik också lett till förbättrad effektivitet. I takt med att de kontorsanställda blivit allt fler och de industrianställda allt färre har effektiviteten på kontoren blivit allt viktigare för samhällsekonomin. Under 1970-talet ökade produktiviteten i amerikansk industri med 85 procent, medan den på kontoren – trots datorisering och kontorsautomation – bara växte med 4 procent.

-Utvecklingen mot Framtidens Kontor har gått långsammare än väntat och produktivitets-vinsterna har alltför ofta varit små eller obefintliga, skriver den australiensiske dataexperten Tom Forester i High-Tech Society (MIT Press, Cambridge, Mass. 1987)

Lester C. Thurow, ekonomiprofessor och nyligen utsedd till rektor för Massachussetts Institute of Technology (MIT), skriver i sin bok The Zero-Sum Solution att produktiviteten på kontoren faktiskt sjunker, samtidigt som det pågår en genuin revolution inom informationsbehandling och kontorsautomation. De amerikanska bankerna datoriserade t ex sitt bokföringssystem, men trots det ökade sysselsättningen med 21 procent 1977-82 och produktiviteten föll med 2 procent.

Det är här Jay W. Forrester kommer in och han har en orginell uppfattning om varför det gått snett, men innan vi tittar på denna förklaring kan det vara intressant att ta reda på lite mer om Forrester själv och därför går vi på museum, närmare bestämt The Computer Museum i Boston. De första utställningsföremål en besökare stöter på är några gigantiska kretskort, reliker från 50-talets elektroniska dinosaurier. Bredvid står en dåtida TV-apparat. Jag trycker på en grön knapp och teven knastrar igång.

En terminal för projekt Whirlwind.
Utställd på Boston Computer Museum.
Foto: Hans Sandberg, 1987.

I ett CBS-inslag från 1952 visas dåtidens snabbaste datamaskin, the Whirlwind Computer. Den unge mannen från MIT som demonstrerar maskinens egenskaper för en förvånad TV-publik förefaller bekant. CBS-reportern tilltalar honom med "Mr. Forrester". Där står jag och tittar på den man jag intervjuat dagen innan på MITs Sloan School Of Management. Skillnaden i tid är 35 år.

Jay W. Forrester ledde tillsammans Robert E. Everett utvecklingen av Whirlwind för den amerikanska flottan 1945. Den datorn var ett tekniskt genombrott bl a tack vare Forresters uppfinning av det magnetiska kärnminnet, vilket skulle spela en avgörande roll för 50- och 60-talets datorer (innan halvledarna tog över). Forrester blev sedan ledare för SAGE, ett projekt för att bygga ett avancerat datorsystem för det amerikanska flygvapnet. Det innefattade bygget av världens hittills största dator (i och för sig ingen merit!), AN/FSQ-7, som upptog flera rum, vägde 175 ton och tillverkades (av IBM) i 48 exemplar. Den var i bruk ända fram till sin pensionering 1983!

Efter en framgångsrik karriär som konstruktör av datorer gick Forrester över till att studera utvecklingen av sociala och ekonomiska system, nu som professor i management vid MIT:s Sloan School of Management och medlem av Romklubben. Den senares rapport The Limits to Growth (1970) blev en av de mest omdebatterade böckerna under 70-talet, översattes till 30 språk och såldes i miljontals exemplar. Det var Forrester som konstruerade datormodellerna bakom analysen.

De vetenskapliga analysmetoder som Forrester var med att utveckla kom att kallas systemdynamik och skulle snart befruktas genom återupptäckten av Kondratieff-cykeln. Nikolaj Kondratieff hade genom statistiska undersökningar av den ekonomiska utvecklingen upptäckt "långa vågor", som tycktes alstra avgörande ekonomiska kriser med ca 50 års mellanrum. Upptäckten ledde till att han förvisades och senare avled i Stalins fångläger.

Forrester, som var chef för System Dynamics Group vid Sloan School of Management, ledde utvecklandet av avancerade datormodeller för att testa teorin med hjälp av datorsimuleringar. Den modell som man utvecklat i mitten av 70-talet kallas the System Dynamics National Model och beskriver det moderna industrisamhället under en period av tvåhundra år. Den visade sig på ett övertygande sätt stämma med den verkliga utvecklingen utan att man behövde "fuska" genom att kika i historiens facit. Modellen beskrev uppkomsten av både de korta konjunkturcyklerna (3-10 års mellanrum) och de långa kondratieffcyklerna (45-60 års mellanrum). Vad mer var, den förutsåg en ny kris under 1980-talet, vilket efter Den Svarta Måndagen 19 oktober framstår som mer än en teoretisk spekulation.

Systemdynamikernas försök att studera den ekonomiska och sociala utvecklingen ur ett helhetsperspektiv var en utmaning i klass med 1800-talets revolutionära systemtänkare Karl Marx och Friedrich Engels, men MIT-forskarna bygger sina modeller utan att lägga in några värderingar om utsugning och klasskampens historiska förlopp.

Detta sätt att använda datormodeller för att simulera en utveckling ligger närmare naturvetenskapens, än nationalekonomins modeller, där den perfekta konkurrensen med hjälp av teoretiska prisrörelser alltid leder utvecklingen tillbaks till en s k perfekt jämvikt. Börskraschen har inte bara skapat stor oro inför den ekonomiska framtiden; den har också skakat förtroendet för de ekonomiska teorier och modeller som används för att förklara och förutspå utvecklingen. Börsanalytiker och ekonomiska forskare har därför börjat söka helt nya förklaringar.

Wall Street Journal talar 17 november om det ökande intresset bland ekonomer för den naturvetenskapliga "teorin om kaos", en teori om "icke-linjära dynamiska system". New York Times beskriver den 22 november denna tendens som "en snabbt växande tvärvetenskaplig undersökning av komplexa system".

Det är just detta Jay W. Forrester hållit på med under ett par decennier, men han har valt att studera ett längre tidsperspektiv. Så här beskriver han den långa vågrörelsen när jag träffar honom för en nära två timmars intervju i Cambridge, Massachussetts.

-Fenomenet med de långa vågorna börjar i ett bottenläge, fortsätter genom tre decennier eller mer av utbyggnad av kapitalanläggningar och detta drivs till slut för långt varigenom överskottskapacitet skapas. Under denna tid av stort överskott och synbart välstånd tillåts samhällets adminstrativa kostnader, antalet anställda inom administration och service växa bortom varje fundamentalt behov.

-Nedgången, som kommer när tyngden av överskotts-kapaciteten blivit så stor att folk inte längre bygger ut kapaciteten, åtföljs av växande ekonomiska svårigheter, vilket får organisationer att börja uppmärk-samma effektivitet. Många arbetare som inte var nödvändiga avskedas. Det har funnits en tro under de senate två eller tre decennierna att ekonomins service-sektor var relativt opåverkad av detta, relativt immun mot ekonomiska fluktuationer.

-Det kanske var sant för den vanliga kortsiktiga konjunkturcykeln på tre till tio år mellan topparna, men jag tror att nedgången för den långa vågen blir allvarligare och mer långvarig. Detta kommer att skapa tillräckligt tryck på många organisationer att förenkla administrationen inom företagen, på toppnivån och på mellannivån. En mängd aktiviteter kommer att befinnas vara onödiga och det kommer också att gälla för många offentliga institutioner, regeringsinstitutioner. Det kommer att skapa tryck på dem att minska sysselsättningen, även om det kommer att kompenseras av ett tryck minska arbetslösheten.

Utvecklingen av den moderna informationstekniken hänger intimt samman med den långa vågens dynamik. Tekniken har gått mycket snabbt framåt, men denna utveckling har om jag förstår Forrester rätt, perverterats när uppgången lett till en situation av överkapacitet. Svårigheten att hitta lönsamma investeringar i den nuvarande långa vågens teknik (bilar, fartyg, flygplan, byggnader, osv) har perverterat investeringarna i informationssystem, som blivit ett självändamål.

-Jag tror att databehandling i betydande utsträckning helt enkelt skapar sin egen sysselsättning, säger han. I många fall drivs den oberoende av något behov. I viss utsträckning är den direkt skadlig, för det finns en tendens att stora mängder information skapas utifrån hårda och mätbara data, så stora mängder att företagsledare överväldigas av den. Resultatet blir att de inte får tid att titta på den viktiga information som inte finns representerad i "printed output."

-Detta skapar mer och mer uppmärksamhet för det mycket korta perspektivet, vad som hände igår eller förra veckan, medan man borde se tjugo år tillbaka och tjugo år framåt och titta efter de breda trenderna i utvecklingen, som inte kommer att avslöjas i datautskrifterna.

-Det finns en tendens att informationtekniken avleder folk från viktig information, avleder dem helt enkelt därför att de inte har tid över för att beakta information som ligger vid sidan om formella och officiella data, säger han.

Men är inte informationstekniken är grunden för nästa uppsving i modellen för långa vågor?

-Tja, du måste komma ihåg att du inte kan äta datorernas information. Den skyddar dig inte mot regn och du kan inte bo i den. På många sätt handlar det om en samordnande verksamhet vilken uppstår ur vår uppfattning av samhällets komplexitet, men det finns andra sätt att tackla det och det är att förenkla. Vi har många stora företag som har råkat i svårigheter eftersom mindre och enklare företag kan göra jobbet bättre. Inom den amerikanska stålindustrin befinner sig några av de största och äldsta företagen i svårigheter, medan en del av de små nya företagen är mycket lönsamma. Det rör sig om små, nya företag som av vad jag förstår har tre administrativa nivåer, inkluderande folket som gör stålet och direktören. När du förenklar organisationen så långt förenklar du också ditt behov av informationsbehandling. Det finns fortfarande plats för den, men vi har gått mot för mycket av fel typ av information. Många människor får för mycket information och samtidigt ofta ändå inte den information de behöver.

Den kris vi enligt Forrester nu är på väg in i – och som han tror når sin botten kring 1995 – kan i detta perspektiv till och med vara nyttig eftersom de skärpta effektivitetskraven kan tvinga informationstekniken in på nya banor. Vi har redan sett början på en sådan utveckling under de senaste åren eftersom datainvesteringarna inte längre setts som heliga, utan utsatts för en hårdare affärsmässig granskning.

Det som djupast sett orsakar krisen är att producenterna reagerar på ökande efterfrågan genom att försöka öka produktionen, men för att kunna göra det måste de öka investeringarna och för att göra detta måste mer kapitalvaror skapas vilket förutsätter ökat sparande som grund för investeringar. Och detta förstärker intrycket av att efterfrågan ökar och producenten försöker investera än mer. Den ökande efterfrågan på kapitalvaror leder till bristsituationer och leverantörerna börjar ibland t o m ransonera utbudet så att varje beställare bara får 80-90 procent av sina beställningar. För säkerhets skull ökar denna nästa gång sin beställning till 110 procent.

Det är en rad sådana självförstärkande processer som driver systemet till att skapa överkapacitet och depressioner. Om regeringen ingriper och försöker förlänga ekonomins uppsving genom kredit- och skattelättnader kommer detta snarare att försvåra än att lösa problemet genom att utbyggnaden av överkapacitet fortsätter.

Likheten med den marxistiska teorin om kapitalistiska överproduktionskriser är slående. Den planlösa konkurrensen mellan kapitalisterna leder till en allt större ansamling av produktionsresurser och produktionen växer slutligen bortom konsumenternas förmåga att köpa varorna så att överproduktionskrisen blir ett faktum. Forrester undviker emellertid att göra denna koppling och reagerar inte när jag påpekar denna likhet. Jag har svårt att tro att han är omedveten om den, men med tanke på den djupt rotade och nästan instinktiva kommunistskräcken i USA är det kanske inte så underligt. Han avvisar också de gängse marxistiska slutsatserna av kriserna, centralplanering av ekonomin:

-Det finns inga bevis för att centraliserad planering är mer långsiktig eller vis. Jag tror att hoppet och svaret ligger i en allmänhet som har en bättre förståelse av sambandet mellan kortsiktiga och långsiktiga beslut och i en bättre förståelse av det system vi lever i, säger han.

Forresters och systemdynamikernas teori kan låta pessimistisk, men behöver inte vara det. Innebörden av krisen är att systemet drivits tillen gräns där den gamla tekniken och gamla organisatoriska former upphört att vara effektiva. Det är en tid då viljan att förändra kommer att bli allt starkare och därmed grunden till nästa uppsving läggas. Det behöver inte nödvändigtvis innebära sänkt levnadsstandard.

-Man kan tala om nedgången, men man måste komma ihåg var vi befinner oss vid början av en nedgång. Vi har mer kapitalanläggningar än någonsin tidigare, vi har mer tillgänglig arbetskraft - man kan kalla det arbetslöshet - och högre produktivitet än någonsin tidigare. Varför ska det vara receptet för en ekonomisk katastrof?

-Vi är i en bättre fysisk kondition än vi någonsin varit förut. Ändå kan vi lätt glida in i en situation av mycket hög arbetslöshet och stora ekonomiska svårigheter, för vi vet inte hur vi ska kanalisera den potentialen till något vettigt, till att fixa broarna som faller samman, till att fixa gatorna som är fulla av hål. Det är en hel del som behövs göras, men vi har inte medlen, organisationen och förståelsen av hur vi ska få folk att göra det som landet som helhet behöver ha gjort.

Vad kan man då göra om lösningen inte heter centralplanering och inte heller att fortsätta som förut? Leder systemdynamiken till krav på en kontra-kondratieff-cyklisk social ingenjörskonst?

-Ja, det leder till krav på någonting, en förståelse för vad som sker och ett sätt att jämna ut övergången från denna period av överskott. Det är en mycket befogad fråga, en fråga som nu kan studeras och som inte tidigare studerats tillräckligt och där svaren ännu inte finns. Men medlen för att studera dem finns nu. Vårt arbete här om sociala och ekonomiska systems beteende får emellertid väldigt lite stöd. Vi har bara fyra, fem personer arbetande på det. Vi skulle lätt kunna sysselsätta 40, 50 eller mer. Stora mängder pengar går till försvarsbudgeten trots att hotet mot landet snarare kommer inifrån än utifrån, säger Jay W. Forrester.

Hans Sandberg