Pojken som vägrade dö - Om boken "Jag blandar solsken i färgen"

Fem år gammal drabbades Harald Sandberg (1912-1983) av en dubbelsidig lunginflammation. Tre läkare i hans hemstad, Söderhamn, sa att det inget var att göra. (Detta var samtidigt som den ”spanska sjukan” drog över världen och dödade tiotals miljoner människor).

Harald överlevde, men sjukdomen skadade hans hjärta och han fick veta att det var osannolikt att han skulle överleva till sin tionde födelsedag. Han såg fram emot den dagen med skräck, men det var i stället hans far som dog den dagen, 39 år gammal.

Harald ville tidigt bli en konstnär, men en läkare sa att hans hjärta var för svagt för att han skulle kunna fortsätta skolan och föreslog att han skulle bli hårfrisör, vilket han gjorde och en dessutom blev en framgångsrik sådan, men han gav aldrig upp sin dröm.

“Jag blandar solsken i färgen” berättar om de första fyra decennierna av Harald Sandbergs liv, från hans födelse 13 augusti 1912 till slutat av 1955 då han förverkligat sin barndomsdröm. Han hade haft sin första utställning i Stockholm och en mycket framgångsrik utställning i Paris. Vid den tiden hade han också fört tre barn till världen tillsammans med sin hustru Constance.

“Jag blandar solsken i färgen” inkluderar en dagbok som Harald skrev under 1946 under en kritisk period av hans kamp för att bli konstnär. Den innehåller också två intervjuer som gjordes under de två sista åren av hans liv. Den innehåller också över 100 fotografier och illustrationer.

Boken författades av hans son Hans Sandberg.

Under de kommande månaderna ska jag publicera utdrag ur min bok på denna substsack - både texter och bilder - här och på min substack för boken. 

Om du vill hitta boken på Amazon så kan du scanna QR koden nedan!

Brev från pappa - Poste Restante, Madras (29.10.1974)

Blackeberg, den 29/10 74

Kära Hans och Elisabeth!

Tack för brev och kort. Det ärt så spännande att höra av Er och det är underbart att allt hittills klaffat. Hoppas nu att ni inte får något mer av diarréerna. Sånt är ju inte att leka med.

Träffade alldeles nyss Benny Teghammar, så jag hälsade och förklarade att Ni inte hade ork att skriva separat.

Mats var här häromkvällens. Han fick läsa dina senaste brev. Han hälsar. Han verkar ganska trött, men funderar visst på att fortsätta. Han skall flytta närmare jobbet.

Mamma och jag firade 30 år sedan vi gifte oss (30 åriga kriget). Vi var och såg Ibsens Per Gynt på Stadsteatern. Ingemar och Jan kom med oss. Det var en fantastisk föreställning. Lena Granhagen spelade Mor Åse. Det är en alldeles nyupptäckt kille som spelar Per Gynt. Han spelade ut enormt. Han har fått jättefin kritik över hela linjen.

Utställningarna rullar på. Brita Lindefelts gick inte ihop, den var nog för exklusiv. I söndags hade Imants Sinka vernissage och det var så mycket folk så det gick nästan inte att komma in i lokalen. Han sålde 7 grejor på vernissagen. Det är ju jättefint och bra reklam för galleriet. Det är underligt med konst, ibland slår det till så fantastiskt och ibland slår det inte alls.

Själv fick jag sälja 7 st målningar från Öland på Mjölkcentralen, bättre än väntat.

Nästa blir en tant från Södra Ängby som heter Elsa Svensson. Hon är faktiskt bra. Har ställt ut på "De Unga" och Galerie Nikolaus i Gamla Stan.

Sen ringde N.N., du vet hon som är schizofren. Hon undrade om hon fick ställa sig i kön! Hon är ju jättebra, fast hon åker in och ut på sjukhus.

Så vi hoppas att galleriet skall börja gå något sånär.

Jag skriver omgående svar på ditt brev. Tyvärr hittade jag inte någon bra penna, men hoppas att du kan tyda mina kråkfötter.

Här är fortfarande mycket regn och lågtrycken avlöser varandra.

Så varmt som ni tycks ha det, är inte heller bra. Arma svältande människor, det är fasansfullt att det skall vara så enorma orättvisor i världen. Här pågår debatten om kärnkraftens vara eller inte!

Palme har varit i Canada, men det kanske du läste om.

I övrigt är det som det är. Världen är galen och icke tycks den bry sig om vad vi tycker och tänker.

(…)  

Som du såg blev ju korten bra, så du kan gott lita på din kamera.

Jag talade med Red. sek. på Västerort om ditt bildslagande. Han ville att du skall komma upp dit när du kommer hem, alltid kan det bli en och annan hundralapp.

Elektrisk kabel har nu lagts ut på Öland, så nu blir det snart elektriskt ljus till stugan. De har grävt ned kabeln under Sandins åkrar. Det skall nog bli skönt med ljus och värme.

Det låter väl illa att tala om sådan lyx mot vad ni får uppleva.

Mamma och jag unnar oss inte så mycket för övrigt.

Om ni kommer förbi Jugoslavien, Rumänien, Italien vid hemresan så skulle vi , mamma och jag, vilja att du köper 10-12 burkar Gerovital. Kanske det finns i London, vet ej. Det är svårt att få någon läkare som skriver ut det här.

I Italien köpte vi på apotek och det krävdes inte recept, så om ni får möjlighet så vore det fint. Kan inte tänka mig att det skall vara någon svårighet att föra ut (in?) det. Det kanske går på 100 kr alltsamman. Du får pengar när du kommer hem.

För övrigt tycker inte jag att du skall köpa dyra presenter. Spar pengarna. Dom kan vara bra när du kommer hem.

Må så gott och var rädd om Er och hälsa Lasse och Fredrik om dom är kvar.

Nu skall jag laga frukost åt mig själv. Sedan skall jag skynda mig till Posten för att detta Letter skall komma fram till Madras.

Kära Hälsningar och Kyssar och Kramar till Er båda från oss alla, särskilt från mamma och pappa.

So long,
Vi längtar efter Er! 

P.S. Jag har ersatt en av konstnärernas namn med N.N. 

1957: Konstnären attackerar Blackebergs "klagomur"

Mina föräldrar flyttade till förorten Blackeberg i västra Stockholm under sommaren 1952 och pappa vart snart en lokal kändis, en av många konstnärer som flyttat ut till den nyanlagda förorten som designats för att vara kulturvänlig med konstnärs- och kulturvåningar insprängda bland de övriga bostäderna. Blackebergs T-banestation (troligen torget också) hade ritats av den berömda arkitekten Peter Celsing, men hans kyliga abstraktion retade upp många blackebergare, däribland min far, som ledde en proteströrelse mot den gråa betongtristessen och särskilt den stenmur som delade torget i två delar och dolde affärerna bakom muren. Kampen om muren pågick i nästan ett år och slutade med en kompromiss där murens övre del revs och ersattes med ett järnstaket. Nedan är en rapport i tidningen Västerort följt av ett inlägg som pappa skrev för tidningen.

Blackebergs mur och ”baljor”

diskuteras med myndigheterna

Den höga stenmuren vid Blackebergs torg, som klyver centrumbebyggelsen i två områden och försämrar affärsläget för de företag som har sina butiker på ”baksidan” av muren har – som ”Västerort” tidigare redovisat – väckt allmän förargelse bland blackebergsborna. Om de s.k. ”baljorna”, de dekorativa fontänerna, är också meningarna delade. På måndag kväll ordnas ett sammanträde, där inflytelserika blackebergsbor skall diskutera i första hand den misshagliga muren med representanter för stadens myndigheter.

Inbjudna är bl. a. representanter för bostadsbolag, hyresgästföreningen, företagarföreningen, husmodersföreningen och andra organisationer samt stadsfullmäktigeledamöter som bor i Blackeberg. Dessutom har som representanter för blackebergskonstnärerna inviterats Kjell Rosén och Harald Sandberg. Kjell Rosén har i en artikel i ”Västerort” deklarerat sin inställning till muren. Harald Sandberg höjer i nedanstående insändare också stridsropet ”Bort med muren!” och passar på att kritisera färgsättningen på tunnelbanehuset, som han anser vara helt misslyckad.

Det är Sandberg som tecknat skissen härovan av torget och här följer hans diskussionsinlägg:

”BETONG PÅ HJÄRNAN”

Äntligen har någon klätt i ord vad massor av blackebergsbor tänker i sitt hjärta. Kjell Rosén skall ha tack för att han häromveckan i ”Västerort” tog upp problemet med de s.k. baljorna på Blackebergs torg.

Tyvärr finns det mycket mer att anmärka på i Blackeberg. Se bara på den fullkomligt horribla mur, som byggts upp vid torgets ena sida för att om möjligt dölja ett ingenjörskonstens misslyckande. Blackebergs torgs idé förfaller med detta vidunder av fulhet, som kan tävla med tunnelbanehuset. Varför är det så svårt för herrar arkitekter att skapa lite festivitas? Har de fått betongen på hjärnan?

Hos oss i detta karga och kalla land passar inte fruset blekgrå och snusbruna hus något vidare bra. Vi har en samling skräckexempel på dålig färgsättning här ute i västra ytterstadsdelarna.

DYR ”FÖRSKÖNING”

För att återgå till muren, så lär den ha kostat stora slantar att bygga – enligt uppgift 66.000 kr. Om sedan ”baljorna” kostar 30.000 kr har ”förskönandet” av Blackebergs torg gått på sina modiga 150.000 kr. Tänk om man lagt ner de pengarna på en rulltrappa i Blackebergsstationen eller låtit pengarna gå till konstnärlig (obs! konstnärlig) utsmyckning av stationen. Som den nu ser ut får man i tankarna ett gammalt godsmagasin från SJ:s barndom. Formen är inte så tokig, men hur trist och fantasilös är den inte i färgen? Tänk om den dekorerats med gult, blått, rött och vitt kakel. Varför skall allting vara grått här i Sverige? Visst kan grått vara en vacker färg, men då skall den användas med måtta och på ett helt annat sätt. I Paris ser man ofta gråa färger, men där har man använt färgen med smak och tagit stadens ”atmosfär” med i beräkningen. 

FINAST I VÄSTERORT

Att vi blackebergare skäller på det vi anser åt skogen innebär inte att vi kverulerar, tvärtom. Vi älskar vårt Blackeberg, som både i fråga om läge och luft är det finaste som finns här ute. Bara Hässelby Strand torde kunna konkurrera.

Flera prominenta blackebergsbor lär ha ilsknat till efter att i flera år gått och tittat snett på ”baljorna” och den ”kinesiska” muren, och startat en fond för inköp av sprängämnen, för att på eget initiativ undanröja de förhatliga anläggningarna. Det bör bli en ordentlig smäll. Snälla gatukontoret eller Familjebostäder, skynda på att jämna det hela med marken!

Får vi sen lite färggranna parasoller och en grön oas på torget, vore vi än tacksammare. Men ska det bli blommor, låt oss slippa pottor, typ Holger Blom.

HARALD SANDBERG

Tidningen VÄSTERORT - Fredagen den 3 maj 1957

Läs mer om min far och hans väg till konsten i boken Jag blandar solsken i färgen.

Boken om Harald Sandbergs väg till konsten

1957: Söderhamns Svea Bio firar med väggmålning

(Nedan följer ett par klipp från Söderhamns Tidning 9 december 1957)

KÄND KONSTKRITIKER:
Harald Sandbergs monumentalmålning
en attraktion för konsten och staden

Harald Sandberg vid väggmålningen "Söderhamn förr och nu."

Väggmålningen "Söderhamn förr och nu" som 
Harald Sandberg utförde i augusti-november inför 
Svea Bios 50-årsjubileum i dess nya lokal i City-huset.

"Min barndoms sommar," olja, 1957. En förstudie till väggmålningen.

I samband med Svea-Bios 50-årsjubileum som högtidlighölls med en festföreställning i går kväll ”överlämnades” också den monumentalmålning som I. Harald Sandberg utfört under mottot ”Söderhamn förr och nu” på en av väggarna i biografhallen. Målningens konstnärliga värde bedömes här nedan av en av landets mera kända konstkritiker, Emmy Melin, under många år en av tidskriften ”Konstrevy’s” flitigaste konstanmälare och just nu sysselsatt med arbetet på Allhems stora konstlexikon. Hon har också fram till 1953 verkat som Dagstidningen Arbetarens konstkritiker och bl.a. skrivit en bok om den kände grafikern Björn Johnson. Emmy Melin redovisar här sina intryck av Sandbergs måleri:

Monumentalmåleriet har med vårt århundrade gått en förnyelse till mötes. Det har sin naturliga förklaring i samhällsförhållandenas våldsamma expansion, materiellt som andligen. Efter kyrkans och mecenaternas beskyddarroll kom ett vacuum, då konstnärerna praktiskt taget lämnades vind för våg. På Arthur Engbergs initiativ bildades 1937 Statens konstråd och i och med detta erkändes officiellt att samhället behövde konsten. Även om Statens konstråd inte fått den betydelse för konsten, som var uppslagsgivarens mening, så har det likaväl inneburit ett stadfästande av konstens roll i samhället. Alla torde nu vara ense om att inget kultursamhälle kan bestå utan konst. Det är bara ifråga om omfattningen av konstnärliga initiativ som meningarna går isär. Angelägenhetsgraden är en brasklapp som de halvhjärtade tyvärr alltför lätt begagnar sig av.

Med desto större glädje hälsar man varje initiativ till konstnärlig utsmyckning av byggnader och offentliga lokaler. När den söderhamnsfödde målaren I. Harald Sandberg fått i uppgift att utföra en väggmålning i Sveabiografens foajé i det nybyggda City-huset är det en händelse som till lika delar är glädjande för konsten och staden.

För mig och konstnären personligen, som haft våra utvecklingsbefruktande barn- och ungdomsår förlagda till Söderhamn är det en händelse med speciella valörer. Målaren känner sin stad på ett sätt som andra söderhamnare kan dela på ett kongenialt sätt. Hans utbildning och tillryggalagda utveckling borgar för att det inte blivit något provinsiellt måleri, som så farligt lätt stelnar i konventionella former.

EXPRESSIVT FÖRENKLAT,

VALÖRRIKT MÅLERI

Sandberg har som stafflimålare visat sig har förutsättningar för monumentala ytor genom strukturuppbyggnaden i sitt måleri, som är expressivt förenklad, samtidigt rikt i valörerna som det sammanhålls av en enhetlig bärande tonalitet. Att han fått sin första monumentaluppgift förlagd till Söderhamn är bara som sig bör, inte i och för sig därför att han är söderhamnare, utan för att hans förutsättningar som både det ock konstnär gör honom särskilt lämpad härför.

EN SVÅR UPPGIFT SOM

LÖSTS UTOMORDENTLIGT

En målare som fått till uppgift att dekorera en viss väggyta i en lokal står inför många svårigheter. Sin idé och dess utformning måste han anpassa efter lokalens form och belägenhet. När Sandberg utformat sitt panorama över ”Söderhamn förr och nu” på en långvägg och en kortare tvärvägg, den sistnämnda dessutom avskuren av en dörröppning och fördelad på ett kortare överstycke, kan det knappast sägas ha varit någon idealisk väggyta. Men det är ett öde han fått dela med många monumentalmålare. I stort har han löst uppgiften utomordentligt. Hans temperamålning, som mäter 8 x 2 meter, skildrar motiv från ett både förgånget och nu delvis försvunnet Söderhamn och delar av det bestående och expanderande. Här ser vi hamnen, ån, torget med den gamla brandstationen, de försvunna små ångsluparna som förde oss ut i skärgården, den karakteristiska borgen på Östra stadsberget, skärgårdsbryggan med sin semafor, den omgivande bygden med sin blånande horisontlinje och havets öppna vidd. Stadsbildernas kaleidoskopiska detaljer infogas i naturens egen monumentalitet och ingår i den med en omedelbart vinnande charm. Här talar en konstnär direkt till sina åskådare med en spontanitet som kommer från hjärtat men samtidigt med konstnärlig medvetenhet. Långväggens horisontlinje balanseras i övergången till kortväggen av de uppskjutande vertikalerna i byggnadsställningar, höghus, kyrktorn, en lyckad balansering av ”brottet”  och övergången mellan de två väggarna. Det smala överstycket, som säkerligen var den svåraste nöten att knäcka, har emellertid fyndigt förenats med de större väggpartierna via flygets bevingade fåglar som sveper in från beredskapsårens taggtrådsomgärdade skär och Storjungfruns vittskimrande uppenbarelse.

KOLORISTISKT RIK OCH

VÄL SAMMANHÅLLEN

Koloristiskt har det blivit en rik och väl sammanhållen målning i sin varmt rosafärgade tonalitet av uttunnat engelskt rött med inslag av cinnoberrött och krapplack, sina blå, gröna och gula toner i landskapet, en färgorkestrering som spelar utomordentligt vackert i foajéns svala omgivning.

Perspektiviskt är helheten löst på ett ledigt men ändå hållfast sätt.

Sandbergs första monumentalmålning har såväl han och hans uppdragsgivare som staden all anledning att glädjas åt och vara stolta över. Den bevarar det förgångna på ett sätt som ”vi gamla söderhamnare” uppfattar som mistliga värden och som förvisso också kommer att uppfattas så av kommande generationer.

En monumentalmålnings väg från konstnärens idévärld till slutgiltigt utförande exemplifieras på den utställning av skisser, utkast och stafflimåleri som Harald Sandberg ordnat på annan plats i City-huset. Sandbergs ambition kommer här mycket åskådligt och fint fram i det utställda urvalet.

EMMY MELIN
Söderhamns Tidning – 9 december 1957

(Klipp från första sidan:) 

Svea Bio jubilerade med festföreställning och 50-års jubileum

Svea-biografen i Söderhamn, som helt nyligen tagit sina nya och flotta lokaler i anspråk, är årsbarn med den svenska filmindustrin som föddes 1907. Den 50-åriga tillvaron högtidlighölls i går kväll med en festföreställning, vid vilken konstnären Harald Sandbergs stora temperamålning ”Söderhamn förr och nu” presenterades i fullt färdigt skick.

Det hör än så länge till sällsyntheterna att en landsortsbiograf begåvats med konstnärlig utsmyckning av denna omfattning och det är följaktligen värt att uppmärksamma. Den kulturhistoriskt synnerligen intressanta och värdefulla målningens konstnärliga kvaliteter bedöms på annan plats i dagens tidning av en av Sveriges mera bekanta konstkritiker.

50-årsjubileet har av direktör Gustav Rådström också påpassligt utnyttjats för en liten exposé från gångna biotider, och bl.a. återfinner man där Svea-bios första biografmaskin.

(…) 

Söderhamns Tidning – 9 december 1957

 

Boken om min fars väg till konsten nu på engelska

Jag har översatt boken om min fars barndom och hans kamp för att bli konstnär till engelska och get ut den på Lulu.com och Amazon Kindle. Det går att beställa boken i Sverige från Lulu.com. De levererar den normalt inom en vecka lite drygt. Den som har en Kindle eller en Kindle app på sin mobil eller läsplatta kan köpa den från Amazon.coms bokhandel.

Den illustrerade versionen av boken om Harald Sandbergs väg till konsten är nu publierad

Den illustrerade utgåvan av min bok om min fars väg till konsten är nu publicerad och jag jobbar vidare på en engelsk version. (Klicka på bilden om du vill se boken på Lulus sajt!)

 

Den illustrerade versionen av boken om Harald Sandberg är nästan klar

En video om Harald Sandbergs debut i Paris 1955

Impressionsten Harald Sandberg möter svenska kossor på krigsstigen (1952)

”Det här är en stor succé för er, herr Sandberg,” sa Monsieur Bassano vid supén efter vernissagen

 

Harald Sandberg i Paris våren 1955.

Våren 1955 tog pappa tåget ner till Paris för att ställa ut på Galerie Bruno Bassano, som var ett högklassigt konstgalleri på vänstra stranden. Han hade tagit loss sina dukar från spännramarna och rullat ihop dem så att han kunde ta dem med sig i sovvagnen. På hotellrummet spände han sedan upp dukarna igen på spännramar han fått lånat av galleriet och ramade in dem i lånade ramar.

Här följer ett utdrag ur boken om Harald Sandberg -- Jag blandar solsken i färgen.

”Det här är en stor succé för er, herr Sandberg,” sa Monsieur Bassano vid supén.

”Ja, jag vet inte det,” sa jag en smula skeptiskt.

”Jo,” sa han. ”Det var inte mindre än 12 tidningar här och de tyckte om utställningen.”

”Men det är väl ändå inte möjligt,” sa jag.

”Jo, de var mycket intresserade.”

”Men jag har hört att man måste betala pengar för att få recensioner,” sa jag.

”Nej,” sa han, ”inte på mitt galleri! Här får det inte förekomma något sånt och det vet alla om.”

Särskilt roligt var att kritiken från en av Paris största tidningar, Le Parisien Libéré, som var större än DN. Deras kritiker var mycket förtjust, och på sista sidan fanns det en tvåspaltig bild på en Marockan som jag hade målat. Och tidningens konstkritiker skrev om den svenska målaren som var en fin kolorist och mycket känslig. Det grämer mig emellertid att jag förlorat detta tidningsklipp.

Pappas debututställning i Paris skulle trots det förlorade klippet bli en stor succé, vilket noterades i svensk press.

"På Galerie Bassano i Paris har stockholmaren Harald Sandberg haft en uppmärksammad utställning de senaste veckorna. Han har kunnat glädja sig åt god kritik i Parispressen. 'Sandbergs lysande porträtt, landskap och figurer kännetecknas av en knapp men subtil kolorit, en lika spontan som skarpt karakteriserande teckning och en fri komposition', skriver Arts bl.a. Och i L'Information heter det så här: 'Sandberg visar prov på en förbluffande auktoritet i skapandet av sina porträtt och landskap. Inte en enda ton slår över, och grått och ockra sjunger en hänförande melodi.' Tessininstitutet har på utställningen inköpt ett självporträtt av konstnären. (Paris, måndag.)"

Dagens Nyheter, 12 april 1955

 

Bloggen till minne av Harald Sandberg växer

Den 13 augusti 2012 är det 100 år sedan pappa föddes. Han var en spenslig grabb med ett svårt hjärtfel som fick tre läkare i Söderhamn att ge upp. En sa till och med att han aldrig skulle bli tio år gammal, vilket gjorde att han var rädd för den dagen, men det vart farfar som dog den 13 augusti 1922 istället. Pappa fortsatte leva till 26 augusti 1983 och blev en framgångsrik konstnär och en underbar far. Jag postar hans dagbok från 1946-48 på en ny blogg i den takt han själv skrev sina anteckningar. Samtidigt scannar jag in bilder på målningar, akvareller, etsningar och teckningar. Igår helgen gick jag igenom ett par teckningsblock från 1946-1948 och hittade flera fina saker som jag inte sett förut, bl a detta självporträtt av en ung man som inte verkar lida av brist på självförtroende. Bloggen växer varje dag och mer ska det bli!

Harald Sandberg, självporträtt, ca 1946.